Vecka 28-31 2019 Nordirland till Norge via Skottland/Hebriderna och Orkney
14 juli – 4 augusti 1335 sjömil
Vecka 28 8 – 14 juli 2019 Portrush, Nordirland – Inishbofin Island, Irland 224 sjömil och två liggdagar.
8 juli måndag Portrush – Mulroy Bay, Irland 47 sjömil
Lugn natt i hamnen men ovana vid gatubelysningen av karaktär spotlights som lyste upp hela båten inuti. Drissel och vinden kom från syd helt enligt prognosen. Tidvattnet skapade ingen morgonbrådska så efter frukost lagom när hamnkontoret öppnade frågade vi om vi kunde fylla diesel. Hamnen och faciliteterna runtomkring lockade visserligen att stanna några dagar men vinden skulle vrida på väst i morgon och då är det inte roligt i dessa röriga vatten att försöka ta sig västerut runt Malin Head. Alltså tanka och gå.
Informationen säger att det inte är helt lätt att hitta diesel på Irlands nordvästsida och vi vill undvika tankning med dunkar, så trots att vi bara gjort av med 300l sedan tankningen på Shetland fyllde vi nu till ett oväntat bra pris med slang rätt ner i tanken. Undrade efteråt om hamnkapten verkligen räknat rätt på priset
Han bjöd dessutom på övernattningen som rabatt.
Allt klart och strax före kl 11 lämnade vi Portrush på platt vatten men med beräknad motström. Just dom här dagarna är medströmstiden antingen tidigt på morgonen eller sen eftermiddag. Det är dessutom dåligt med ställen att stanna på som ger skydd för västliga vindar vilket bidrog till att vi hade nära 50 sjömil att gå på platt vatten. Som mest hade vi 3 knop mot, men det kompenserades till viss del på den sista tredjedelen av sträckan med 2 knop med runt Malin Head, själva nordudden på Irland.
Nederbörden hängde i luften hela vägen och omgivningen var tämligen grågrön. Runt Irlands nordligaste udde fick vi dimma, eller så var drisslet tätt som dimma. En kort stund hade vi besök av både delfiner och tumlare, annars var det bara att motra på för att komma fram till en inte för sen middag. Strax före åtta hade vi ankrat i en flodmynning där tidvattnet vänder fyra gånger om dygnet, en ström som vrider båten trots att vinden ligger på. Inte helt lätt att ankra när vinden går mot strömmen. Vi lyckades till slut dra fast ankaret tvärs ström och vind, något vi lyckats med tidigare och resulterat i att ankaret oftast sitter för bägge strömriktningarna om tillräckligt med kätting är ute.
Med alla ankringsbestyr avklarade var det middag som skulle inmundigas innan ögonen föll ihop.
9 juli tisdag Mulroy Bay slödag i väntan på väder och vindvridning
Lugn natt och bara vi vant oss vid att en åsnas skriande inte kom från någon båt som ville vi skulle flytta oss så sov vi bra och länge. Lätt blåst från sydväst och småregn när vi vaknade. Återigen ingen brådska till något, skönt för vi har behov av en liggdag. Skriver, läser och funderar på höstens jobb med Moon. Vi måste lyfta för att byta lager/bussningar på både roder och centerbord mm och velar i beslutet om var vi ska göra detta. Tills för några dagar sedan var vi tämligen övertygade om att gå nedåt Spanien/Portugal, men nu lutar det åt den svenska västkusten. Så det kan bli
Dagen förflöt utan konstigheter och himlen lättade efter lunch. Inte så det blev sol men i alla fall uppehåll. Vi fick automatiska scenförändringar i och med att tidvattnet vred oss runt och vi kunde konstatera att det bor oväntat mycket folk här ute på vischan till skillnad mot i västra Skottland. Det goda med det är att vi ofta har telefontäckning med tillhörande internet.
10 juli onsdag Mulroy Bay – Tory Island 20 sjömil + 4 km vandring
Tidig uppgång för att hinna ut ur floden innan tidvattnet vände klockan åtta.
Regntunga skyar när vi tog upp ankaret och konstaterade när vi kom fram till ankaret att läggen precis syntes över sanden och att den låg kvar i riktning som vi drog, trots att vi ändrat rikting 90 grader mot dragriktningen många gånger sen vi ankrat.
Genom den trånga passagen alldeles norr om vår ankringsplats hade vi två knop med oss. Närmare mynningen där bukten vidgade sig var det bara en halv knop med. Vid åttatiden var vi fria från udden väster om bukten och kunde styra mot Tory Island, en liten ö en bit utanför kusten i nordväst. “Naturligtvis” höll vi inte upp mot mål i den sydvästliga vinden som friskade under hand. Styrde istället in mot Horn Head för att där kunna rulla ut seglen och segla ut till ön i en brant och brötig tidvattensjö.
Strax före elva var vi framme, precis som färjan kom. Hamnen är mycket liten och har bara djupt vatten längs yttre delarna av piren. Vi väntade in färjan genom att “hovra” utanför piren i de rätt oroliga höga vågorna. När färjan lagt till körde vi in i hamnen och la oss utanpå en av dagtursbåtarna precis framför den lilla passagerarfärjan. Nu skall vi vandra fram och tillbaka på ön för att invänta fredagens nordvästvind som ska ta oss vidare mot söder.
När färjan gått flyttade en av dom tre mindre turbåtarna och lämnade bästa kajplatsen ledig i ett välskyddat hörn av kajen längst ut. Snabbt flyttade vi oss dit och fick förtöjt med långa linor för att klara drygt två meters tidvatten. En stege nära hörnet kunde vi något så när anpassa till Moons akterdäck.
En mindre irländsk segelbåt frågade om dom kunde ligga utanpå Moon och självklart var det ok. Men ett sjätte sinne sa oss att dom två herrarna inte var riktigt vana vid hamnmanövrer. Björn stod vid vanten med vår största bollfender beredd att snabbt hålla ut den om det behövdes. Dom hade fullt av små fendrar och det blir “kaos” om båda båtarna har fendrar. Det var ett lite känsligt ställningstagande. Att hänga ut den var ju lite som att säga “Detta klarar ni inte”.
In kommer segelbåten med dryga två knop och växeln i! Gubben till rors gör inga sken av att lägga ur växeln och bromsa! Snabbt som tanken kommer bollfendern fram och räddar Moon från båtens reling strax under vår avbärarlist. Med deras förtamp kring vår förknap får vi stopp på ekipaget och växeln läggs först nu ur! Inga skador och inga sura miner. Faktum är att vi inte tror att rorsman uppfattade dramatiken, trots liten båt och att han stod två meter från dramat. Vi har nästan glömt hur lätt en båt i den storleken är, den kan inte ha vägt tre ton ens. Med två fendrar från Moons kajsida var vi sen ok och deras små prinskorvar till fendrar hängde där till ingen nytta.
Nu med en båt på utsidan kunde vi lugnt vandra ut mot fyren på öns västspets i shorts, sandaler och flisväst. Ön är väldigt speciell med bara ett tunt jordlager som regn och ständig vind nöter på. En del sankmarker med två sjöar drog till sig mängder av vadare, mest strandskator men även kärrsnäppa och drillsnäppa. Kornknarren som ön är känd för såg vi inte men hörde den mest hela tiden under vandringen. Efter fyra kilometer började det småregna och då var vi händelsevis utanför puben.
En pint senare var det uppehållsväder och vi gick till Moon för att fixa middag.
11 juli torsdag Tory Island liggdag för vandring (8km) och väntan på vindvridning
Regn stora delar av natten. Efter frukost var det lite blå fläckar på himlen och vi plockade ordning utrustning för längre fotopromenad till oständen och dom branta fågelklipporna. Men först fick vi vänta på att våra grannar blev färdiga för avfärd. Dom var på väg nordost så vindriktningen stämde för dom. Men det tog en hiskelig tid att bli klar. Uppenbart hade både ett och annat gått sönder som dom nu försökte provisoriskt fixa. Efter gårdagens tilläggning ville vi vara med under avgången. Till slut var dom klara och vi gav dom linorna och tryckte ut båten med kraft så att fören kom genom vinden innan rorsman hann lägga i växeln.
Flyttade tillbaka fendrarna och gick sen genast iväg just som färjan kom. Vi slängde våra sopor i containern vid färjan, en container som strax lyftes ombord på färjan för transport till fastlandet.
Regndrissel av och till, men också små glimtar av blå himmel.
Östra änden av ön är dramatiskt brant och har rätt stora fågelkolonier. Vi gick genom byn österut till den östra byn där vägen går på två sidor rund 20-talet hus. Flera bebodda men också ett och annat som sett bättre tider. Vägen snirklade sig vidare till den lilla kajen på öns östra ände där det kanske går att ligga om det är väldigt lugnt och västliga vindar. Vi gick förbi och över ett smalt näs ut till en nästan rakbladsvass udde som pekar norrut. Man kan inte gå ända ut och klippväggen är imponerande. Inte mer än ett fåtal boplatser för fåglar finns längs sidorna – så brant är den. Något söder om rakbladet är det mer normal branthet och grästuvorna som sitter som blomkorgar på den branta sidan har både stormfågel, tretåig mås och lunnefågelbon. Lite för långt avstånd för bra foto men fint ändå
Vi slapp regn men då och då drog lite drissel runt oss, men man blir nästan inte fuktig. På vägen tillbaka mötte vi ett helt gäng ungdomar som vi tidigare sett kliva av färjan, alla bärandes på musikinstrument. Nu såg dom ut som dom “kommenderats” till denna fotvandring.
Vi stannade till i den lilla matbutiken och konstaterade att det vi behövde var morötter – och det fanns riktigt fina. Smet in på puben tillika hotellet och frågade om var musiken skulle framföras men dom visste ingen. Medan vi var inne på hotellet, för tidigt för en pint
, såg vi en stor båt närma sig. För stor för att ligga där vi låg, så vi avvaktade för att se vad det var för något. Snart syntes en ramp för fordon i fören och då förstod vi att det var veckans bilfärja som var på ingång. Bilfärjan har en ramp och lägger sig med ena sidan mot kajen och kan bara komma in nära högvatten. En skåpbil till puben/hotellet och troligen till speceributiken var allt som kom. Sen eftermiddag gick vi till den andra puben på ön och typiskt, just som vi kom dit plockade musikgänget ihop sina pryttlar. Ölen smakade dock bra.
12 juli fredag Tory Island – Teelin Harbour 51 sjömil
Uppe med tuppen då vi visste att vi skulle ha motström hela dagen. Helmulet och regn helt enligt prognosen, som talade om uppklarnande efter lunch.
Vinden hade vridit nästan helt enligt prognosen till nordväst vilket betydde att vi hade lite vind på oss in mot kajen där vi låg i hörnet av piren. Vi har praktiserat springkörning mot bollfender nu så många gånger att alla nya utmaningar tacklas med ro. Nytt var att springtampens vinkel upp på kajen gjorde det lite mer komplicerat än vanligt då det givetvis var lågvatten när vi skulle iväg. Det låga vattnet gjorde att pulpit var långt under kajkanten och det var spännande att se om bollfendern mot relingslist och ankarbalk skulle räcka till för att även skydda pulpit. Allt gick bra och vi gick sen bara ut runt piren för att hissa segel. Vinden var inte riktigt färdigvriden så det blev givetvis lite väl vass vinkel mot både vågor och vind, vågor som hade mycket kvar av gårdagens riktning och styrka. Dessutom hade vi flera öar och grundtoppar att ta hänsyn till längs vår kurs, så att falla av för lite bekvämare segling gick inte. Vinden höll kulingstyrka i byarna och sjön/strömsjön var brant och oregerlig. Men Moon kämpade sig igenom sjön med bra fart genom vattnet, 7 – 8 knop, trots bottenrevad stor, full kutter och ett rev i Yankeen. Vi lyckades hålla alla farliga bränningar och skär strax i lä. Efter tre timmar kunde vi falla av tiotalet grader och därmed få bekvämare gång på båten tack vare den ökade vinkeln mot vågorna. Regnet upphörde och horisonten ljusnade. Rorsman fick tillfälle att byta sina blöta kläder och komforten ökade därmed ytterligare.
En liten stund såg det ut som vinden skulle vrida till vår fördel och att vi då skulle kunna gå ytterligare 50 sjömil över till nästa udde, men så bra blev det inte. Vi gav upp efter bara en kvart och återtog kursen mot dagens ursprungliga mål. Vädret hyfsade verkligen till sig och vi fick under sista sträckan öppen vind och fina vyer över dom branta klipporna med flera vattenfall längs Donegal Bay på vägen till den välskyddade viken vi sett ut som natthamn. Flera delfinmöten under sista delen av dagens omväxlande etapp.
Vi har inget behov av landkontakt och väntar mest på att vinden ska ta oss runt till kusten utanför Galway och Limerick där också Aranöarna ligger. La oss innanför besöksbojarna längst in mot en sandstrand med bara några meters vatten under kölen. Döm om vår förvåning när vi senare såg att stranden faktiskt användes av några badare trots det knappt 16-gradiga vattnet.
Just som vi ankrat såg vi en val av obestämd art i vikens mynning, en syn vi vant oss vid under våra seglingar men ovanligt för oss här i Europa.
Innan natten låg tre gästande båtar i viken som rymmer uppåt tjugo utan att det blir för trångt. Det fanns flera gästbojar men utan deklaration av maxvikt och även om dom ser väldigt bra ut ligger vi tryggare på eget ankare. En 35 fots OWNI la sig på boj, men en 50+ Oyster la sig bakom oss på eget ankare.
13 juli lördag Teelin Harbour – Broad Haven Bay 52 sjömil
Vi velade lite mellan att stanna en dag för att vänta på mer ostlig vind men insåg snart att det såg ut som västvinden var tillräckligt nordlig för dagens etapp åt sydväst. Lättade före frukost och tuffade med motor en bit ut från kusten för att bedöma styrkan och riktning i den svaga vinden. Jodå den verkade vara seglingsbar tack vare brant vindvinkel och snart satt alla tre seglen på plats. Dessutom räckte vind- och vågriktningen för att ge oss bra fart mot mål, visserligen nästan bidevind men i den försiktiga dyningen fungerade det – i tre timmar
Sen dog vinden och det blev motor resten av dagen. Men vindstilla innebar att vi hade möjlighet att finnavigera in mellan klippöar och genom smala sund när vi närmade oss Broad Haven Bay. Det var med känsla av isbergsnavigering, men med den stora skillnaden att dessa öar ligger still och syns på sjökortet.
Ankrade på fem meter vatten över sand mellan land och gästbojar där det låg en lokalbåt. Dyningen nådde oss inte trots att det var rätt öppet mot havet.
14 juli söndag Broad Haven Bay – Inishbofin 54 sjömil
Uppe med tuppen och ankaret upp vid sextiden för att passa tidvattnet runt Erris Head som tydligen kan vara rätt besvärligt vid spring och stark vind.
Ingen vind så medström ut ur den stora bukten var välkommet. Men säg den glädje som varar! Om det var backströmmar nära land vet vi inte. Medström hade vi sällan under dagen, men inte heller särskilt mycket motström. Både våra datorer och en Irlandspilot visade på medström under fem timmar!
Efter två timmar kom den utlovade svaga ostvinden och vi hissade alla klutar och stängde av motorn. I en dryg timma fick vi njuta av en svag vind som gav oss halvvind från land och dryga fem knop genom vattnet. Alldeles ljudlöst gled vi fram i det klara vädret med en sakta stigande sol. Men halvvägs till nästa stora udde dog vinden och motorn fick åter träda in. Två gånger fick vi delfiner nära Moon, ett trevligt avbrott, särskilt när dom syns så bra i det klara vattnet.
En halvtimma innan vi var framme fick vi fin slörvind som med hjälp av försegel gav oss en extra knop. En vind som dog en timme efter att vi halv fem ankrat i den helskyddade naturliga hamnen på Inishbofin och popcorn med ett glas utspätt kallt vitt vin serverades i en solig sittbrunn, en sol som nu lyst på oss i två dagar.
Vecka 29 15 – 21 juli 2019 Inishbofin – Killybegs, Irland 196 sjömil , tre liggdagar.
15 juli måndag Inishbofin 11 km vandring
Vaknade utsövda till en lite grå sommarförmiddag. Vi hade ingen morgonbrådska då dagen skulle ägnas åt promenad och solen skulle enligt prognosen titta fram efter lunch. Vinden är sydlig och det bidrar också till beslutet att stanna en dag. Öns namn ska betyda – Den vita koön -, inish är ö, bo är ko och fin ska vara vit. Här pratas och skrivs på gäliska liksom på Tory där vi var i förra veckan. Där hörde vi lokalborna prata med varandra flera gånger och kan bara säga att det är helt obegripligt för oss.
Dagens vandring gick runt den västra halvan på gamla körvägar som delvis fortfarande används. Längst ut i väster reser sig klipporna för att stupa tvärt ner i havet. Givetvis hoppades vi på fågelklippor och kanske sälar men utdelningen blev skral. På lite håll och med hjälp av kikare kunde vi konstatera att stormfåglarna har ungar i lite olika storlek och alla är långt från flygfärdiga. Vi fann en torvtäckt som brukades och kunde studera brytningstekniken på nära håll.
För övrigt bjöd dagen på sommarväder och det bidrog också till att behållningen av vandringen över dom gräsbevuxna slänterna blev hög. I gråväder är det väldigt gröngrått här i detta trädlösa landskap.
Vi gick på hårt betat kort gräs av någon sort som närmast liknar konstgräs. Det är till och med halt att gå på och glider man låter det som man går på plast. Naturen är fantastisk…
Middag på lokal innan vi rodde ut till Moon.
16 juli tisdag Inishbofin – Kilronan, Inishmore, Aran Islands 43 sjömil
Uppe med tuppen och avgång klockan före halv sju. Första dryga tio sjömilen fick vi motorsegla mot söder för att sydvästen hade för mycket syd. Vid Slyne Head kunde vi falla av in mot Galway bukten med lite slack i skoten och fulla segel. Solsken och full fart i en öppen bidevind hela vägen fram till Kilrona som är den enda byn på Inishmore. Sista fem sjömilen ökade vinden som nu kom ner över ön och slutspurten blev snabb på platt vatten. Rullade förseglen och lovade upp mot hamnen där vi tog ner storen inne i bukten före hamnen. Verkligen bekvämt med vindriktning rakt från hamnen och dessutom platt vatten när storen ska ner.
Tiotalet gula gästbojar, men ingen märkning om maxlast. Hamnen är grund! Men vi lyckades hitta tillräckligt djup mellan gästbojarna och land med tillräckligt avstånd till färjornas pirar. Men vi fick acceptera att djupet bara var två meter vid lågvatten inom vår ankringscirkel men med sandbotten utan dyning är det ok. Klockan var bara två när vi var färdigankrade och med prognos om blåst och regn imorgon sjösatte vi snabbt dingen och for iland efter att ha oljat teaken på sittbrunnssargen. Den renskrubbades igår och det är bäst att passa på när det är uppehåll.
Aran är en turistmagnet/fälla. Flera butiker med Arantröjor och andra produkter av ull blandades med hotell, pubar och restauranger. Hästskjutsar och hop on/hop off bussar bjöds ut för att komma till dom ruiner som finns på ön, samtliga på lite för långt avstånd för vandring så här sent på dagen, särskilt som regnradarn visade skurar. Vi gjorde trots allt en lång promenad före en pint och sedan lite grönsaker i affären innan återfärd till Moon för salladsmiddag.
Vinden, seglingen, solen och promenaden tog ut sin rätt efter middag och kvällen blev allt annat än sen.
17 juli onsdag Kilronan/Inishmore liggdag för att vänta ut vädret.
Den förutspådda kulingen från sydväst började planenligt nån gång efter midnatt och vid frukost blåste det drygt kuling från sydsydväst. Skönt med egen förtöjningsutrustning!
Regnet började efter frukost och blev mest drissel hela förmiddagen. Till lunch vred vinden till nordväst och avtog till nästan ingen vind. Regnet tilltog och himlen som under förmiddagen blev allt ljusare mörknade igen. Alla nio båtarna från igår kväll låg kvar fram till lunch då tre gick mot okända mål. Stugsittarväder mest hela dagen i det blöta och kulna vädret. Skrivarbete och intensivt studerande av väder. Prognosen för de närmaste sju dagarna är komplicerad med växlande riktningar och till söndag/måndag mycket stark vind.
Vi har nu beslutat oss för västkustsalternativet, dvs vi återvänder till Sverige istället för Portugal/Spanien, för att lyfta på Öckerö och byta alla bussningar, bottenmåla och lite andra pyssel. Visst lockar värmen under vintern i Portugal men vi tror att fördelarna med närhet till Göteborg väger över när det gäller båtjobben. Höst, vinter och vårsegling i svenska skärgården lockar också.
Alltså tittar vi plötsligt på vindar för att ta oss norrut och lika plötsligt är vindarna nu fördelaktiga för att segla söder ut. Nja riktigt så är det inte, men på väg söder ut tyckte vi mesta tiden att norrut såg lättare ut. Men det är som någon för länge sedan konstaterade; ”vindexen pekar dit man är på väg!”
Det ser ut som vi kan lämna Aran-öarna först på fredag.
Vi stannade ombord för att spara promenaden till morgondagen.
18 juli torsdag Aran öarna Inishmore liggdag för vandring (8km) och väntan på vindvridning
Vinden är envist lite hård och från väster och det blir nästan hopplöst att komma ut till havs mot nordväst i den rätt höga sjön. Efter sen frukost såg vi plötsligt Mary på AIS in mellan Aranöarna från söder.
När dom tagit en boj och installerat sig körde vi över med dingen för att snacka innan landgång.
Iland hyrde hela Marygänget cyklar för att ta sig till fornlämningen mitt på ön, 8km enkel väg.
Vi utnyttjade apostlahästarna och travade 8 km tur och retur till den södra fornlämningen. Båda är gamla fort för att skydda befolkningen vid angrepp och är fascinerande att se då båda har dom branta klipporna mot havet som ena försvars”muren”. Mycket bra vandring i ett kalkstenslandskap nästan helt utan träd. Fortet/borgen var i stora delar väl bevarad och sevärd.
Tillbaka i byn handlade vi det nödvändigaste för dom närmaste dygnen. Vi kommer att ta oss norrut och huka någonstans för en tuff sydlig storm/kuling som ska förbi under söndag – tisdag. Ska försöka nå Killybegs som har en skyddad hamn med ponton och by med affär. Viktigt med landkontakt när man inte vill sjösätta dingen!
Tillbaka i båten stuvade vi undan varorna och studerade väderfiler. Till natten ska västvinden vrida över till sydost, perfekt!, men under morgondagen vrida långsamt för att vara nordost efter lunch, inte så bra.
Att gå i natt med nästan ingen vind och grov gammal sjö är inget alternativ. Kvarstår tidig avgång i morgon för att försöka hinna fram innan det vrider emot för mycket.
Mary kom förbi för lite ankardram och snack. Ludvig körde efter en stund över barnen till Mary för att komma tillbaka och avsluta ankardrammen. Det tog sin tid och vid åttatiden konstaterade vi att det blir fler kvällar och nu var det hög tid för middag. Linda och Ludvig körde tillbaka till Mary och vi lagade torskrygg.
Efter middagen hade västvinden nästan dött och vi tog upp ankaret och la oss på boj över natten. Vi låg inte på tillräckligt djupt vatten för vindvridning till ost.
19 juli fredag Inishmore -Inishbofin 42 sjömil
Just som klockan ringde kvart över fem hörde vi Marys motor passera på väg ut. Upp utan frukost och iväg fem minuter senare. Det går fort när man ligger på boj och förberett allt kvällen innan. Upp med en revad stor för motorkörning första timman. Vi behövde ladda efter tre nätter utan laddning och dessutom var det plattläns i lite vind från sydost och dyning emot.
En och en halv timma senare när vi ändrade kurs mera norrut kunde vi rulla ut förseglen och stänga av motorn. Revet i storen slogs ut och vi fick full fart. Dessutom upp till två knops medström, bara att tacka och ta emot nu när vi hade lite bråttom för att hinna fram innan vinden vred för mycket mot norr.
Efter en halvtimma var vi tvungna att spira för att hålla fart när kursen gick ut mot fyren innanför Slyne Head. När vi rundade fyren, lovade och tog ner spirbommen, blev vindvinkeln en lite öppen bidevind. Full fart med fulla ställ och medström. Gick som tåget och vi höll tummarna för att strömmen skulle hålla i sig och att vinriktningen skulle hålla sig fram till Inishbofin.
Ja vi är mycket riktigt på väg norrut mot i slutänden svenska västkusten. Allt sammantaget känns det helt rätt, även om en del bestyr får lite kortare uppstart i förhållande till arbete i Portugals vintervärme.
Strömmen och vindriktningen stod sig till öarna sex sjömil söder om Inishbofin men trots det kunde vi nästan hålla upp till hamnen genom att pina höjd. Framme var det bara att rulla förseglen och sedan köra rätt mot vinden och hamninloppet under nedtagning av storseglet.
Inne i hamnbassängen var ”vår gamla” ankarplats ledig, varför vi bara körde fram och droppade utan den sedvanliga kollrundkörningen.
Lunchsoppa och sedan kom Mary och la sitt ankare tio meter bakom häcken på Moon. Hamnen är smal och båtar ankrar i princip på rad för att inte störa färjorna. Nu ska vi vänta ut nattens vindvridning över norr till morgondagens västvind som ska ta oss ytterligare en etapp norrut mot säker stormhamn.
Morgonen och förmiddagen bjöd på grå himmel med drissel till regn, ett regn som blev mera ihållande när vi ankrat. Inbjuder inte till landgång, särskilt som vi redan besökt ön under två dagar.
Området vi seglar i bjuder inte på många hamnar som klarar vindvridning och dessutom vill vi inte förlora ”höjd” mot morgondagens västvind, varför Inishbofin ute till havs blev det självklara valet.
Efter lunch och en del skrivbordsjobb medan regnet öste ner blev det kaffe och morotskaka i Mary. Inbjudan levererades av Lovis som kom simmande mellan båtarna. Det är 17 grader i havet men Lovis har en halvkroppsdräckt som bidrar till viljan att simma. Ludvig var chaufför och transporterade oss mellan båtarna så att vi slapp sjösätta dingen.
Tillbaka i Moon strax före sju blev det en stor salladsmiddag, vi hade ju haft värmande soppa till lunch.
20 juli lördag Inishbofin – Inishkea 35 sjömil.
Den utlovade vindvridningen var på plats och vädret riktigt hyfsat. Med hjälp av strömkartor i kombination med resans längd försökte vi anpassa starten till medström. Det betydde avgång före nio och redan halv nio passerade vi den sovande Mary på väg ut ur hamnen. Dagen artade sig riktigt bra och solen gjorde flera försök att ta över hela himlen. Tanken var att fortsätta över natten till Killybegs 110 sjömil bort. Det betyder att vi passerar tre till fyra tidvattenskiften och att få ihop den ekvationen med bara medström är nästan omöjligt, men det lyckades. Första kritiska udden (Achill Head) låg 27 sjömil från start och den passagen kan bli tuff om vind och sjö inte vill samarbeta. Vi kom lagom till slack och skulle få motström på andra sidan men inte ens där blev det mot. Fortsatte åtta sjömil till Inishkea som vi sett på vägen ner och som såg intressant ut. Stannade för en landtur, middag och för att tajma tidvatten samt morgonankomst till Killybegs.
Ön och grannön har var sin by som består av husruiner sedan öarna avfolkades på 30-talet. Medan vi höll på med sjösättning av dingen närmade sig en tullbåt. Dom stannade en bit från oss och sjösatte sin rib. Två killar kom mot oss i ribben men fastnade på en tamp till en tina. Inte värre än att dom efter lite metande med båtshakar kom loss och satte ombord en tullare på Moon. Efter några frågor och noterande om oss och båtdata önskade dom trevlig resa och lämnade oss. Vi rodde genast iland och hann precis med promenad genom byn och upp till toppen och sen middag innan det var dags för nästa etapp.
Vattnet runt nästa uddar, Eagle Island, Erris Head och Benwee Head skulle vi kunna passera i medström om vi avgick kl 18. När vi tar upp ankaret ser Mary närma sig. Dom tänker också stanna en stund och vi säger – ses på nästa ställe – och seglar vidare. Att vi hittills haft medström är inte så avancerat men att vi under hela nästa etapp om 76 sjömil får vattnet med oss är riktig bonus. Vi som vant oss vid att ha mest motström på väg söder ut!
Under kvällens avtagande ljus passerar vi resterande tre uddar och fortsätter genom natten över Donegal Bay i en lagom frisk bris med kurs 70 grader mot Killybegs i nordöstra delen av Donegal Bay.
21 juli söndag Inishkea – Killybegs 76 sjömil
En av dom bästa nattseglingarna på väldigt länge.
Bara en skur och för övrigt lagom vindstyrka, lagom vindriktning, lagom sjö, lagom temperatur (med mössa och vantar på…) och dessutom ett lite tunt molntäcke som släppte igenom månljus. Kan inte bli mycket bättre. Resultatet blev 76 sjömil på 11 timmar och det är också väldigt bra, särskilt med tanke på den relativt ringa vindstyrkan.
Vid sextiden var vi framme i den välskyddade hamnen, trots att mynningen vetter åt sydsydväst och den kommande blåsningen. Mynningsviken är lång och gör några böjar. Här lär inte någon sjö hitta in även om den låga och trädlösa naturen inte bjuder vinden särskilt stort motstånd. Killybegs ligger dessutom en bra bit österut i en stor havsvik och det bidrar till skyddet eftersom sydvinden mest drabbar längs den västra kusten.
Mary som hade samma mål kom fram strax före 12 och hade också haft en bra segling. Mer vind och motström men framför allt mer regn än vad vi hade. Nu ligger vi båda med stora svenska flaggor som enda gästande båtar i en hamn full av stora högsjöfiskebåtar som väntar på vintersäsongen. En lång flytbrygga, där vi också ligger längst ut, är full av lokala fritidsbåtar med övervägande andel motorbåtar.
Efter vår ankomst i tidiga morgontimman åt vi frukost och tog sen en lur i några timmar. Före lunch var vi på benen igen och tog emot Mary och fick sedan en länge efterlängtad dusch (vi har inte haft tillgång till ”kajvatten” på dryga två veckor, också en anledning till val av ”stormhamn”) i väntan på att regnbyarna ska dra över så vi kunde gå till matbutiken. Gick en fyra kilometers promenad i byn inklusive ett besök i supermaknaden som faktiskt var öppen. Det är ibland stängt på söndagarna i detta katolska land. Butiken var hyfsat omfångsrik men brödval var som vanligt en utmaning. Inte lätt att veta vad som är minst dåligt bland dessa mästerverk av engelsk brödtyp!
Mötte Marys besättning i centrum på återvägen och vi försökte bestämma oss för en Pub till kvällen. Men dom tre alternativen hade antingen hög diskomusik eller storbilds-tv med hög fotbollsvolym!
Tillbaka i Moon med våra fynd från butiken började det strax regna, ett regn som blev ”konstant” genom hela natten.
Efter middag kom Linda och Ludvig tvärs över pontonen för lite snack över ost och vin nere i Moon. Barnen har inga problem att sysselsätta sig själva i Mary.
Vecka 30 22 –28juli 2019 Killybegs, Irland – Vatersay, Yttre Hebriderna 173 sjömil 3-4 liggdagar.
22 juli måndag Killybegs 5 km vandring
Vaknade i normal morgontid trots vår lite rubbade dygnsrytm efter nattseglingen mellan lördag och söndag. Blåsten från igår och i natt var inte borta men det var inte längre samma bett i vinden. Regnet var runt omkring oss men vi hade klar himmel rakt över oss.
Under frukost ringde Annika till tvätteriet vi såg igår, och jo dom hade tid för en maskin idag. Men först plockade vi upp allt i akterstuvarna för att få fram vindrodret. För att kunna montera det måste det ligga och ”dra” i vattnet några timmar, annars flyter det upp och är omöjligt att montera.
Därefter iväg med tvätten och på återvägen förbi den lilla mataffären där vi sett tillbud på lammkotletter och Agnus beef.
I Moon blev det lunch innan vi sjösatte dingen för att montera vindrodrets roderdel. Efter lite knep och knåp kom det på plats. Själva vindflöjeln och pendelrodret låg under kojen i förpiken, varför ett visst röjarbete behövdes för att komma åt även dom delarna.
Nu ser vi plötsligt ut som en ”långfärdsbåt” igen. Varför nu? När vi seglar dagsetapper i skärgårdsliknande miljö är det stora hjälprodret till vindpiloten en broms och ett elände vid manövrar i hamn och vid ankring. Nu ska vi segla lite längre sträckor till Skottland – Orkney och till Sverige varför vindrodret behövs.
Före fyra klev vi iväg upp i stan och hämtade tvätten. Med tvätten upplagd i Moon travade vi till den större matbutiken för kompletteringar inför seglingen till Yttre Hebriderna i Skottland.
Middag och lite skrivjobb innan det var dags för bingen.
23 juli tisdag Killybegs – Gola Island 48 sjömil
Sovmorgon i det lite kulna vädret. Vinden som nu var rakt sydlig skulle bli sydost framåt lunch, något vi såg fram emot för att få bättre vindvinkel ut ur Donegal Bay. Strax före tio kastade vi loss och var tacksamma för den mycket breda pontonplatsen som gjorde det möjligt att köra ut på spring trots att vi låg mellan två ”fingrar”.
Den skyddande infarten till hamnen var nu en lite jobbig sträcka att ta sig rätt mot vinden och dyning, särskilt som vi hade en knop med oss, en ström som tryckte ihop vågorna och gjorde dom brant och täta. Efter en halvtimma var vi ute och kunde falla av mot väster. Den mycket gropiga sjön bidrog till att vi bara rullade ut stora förseglet ihop med storseglet. Vinden var ojämn i styrka och tillsammans med hemsk sjö slog det i seglen när Moon rullade i den branta sjön. Ett tag var vi tvungna att motorsegla med bara en bottenrevad stor för att komma fram i den upprörda sjön.
Till slut kunde vi falla av och länsa mot norr med sjön strax akter om tvärs. Dyningen har den gamla stormens riktning och det var nog huvudorsaken till dom första tio milens ”inferno”.
Nu blev det riktigt bra segling under spirade segel och vårt nymonterade vindroder i full tjänst. Loggade ibland upp till åtta knop genom vattnet. Har man då en knops medström går det fort.
Dagens etapp var kort med enda avsikten att ta oss ut ur Donegal bukten för att sedan kunna segla norrut mot Barra när prognosen samtycker. Mycket värre att hitta väderfönster om man först ska segla mot väster för att sedan vända norrut. Prognosen har ingen vind för natten, varför att fortsätta mot Barra nu i grov sjö och avtagande vind inte är särskilt smart.
Strax före fem tog vi ner spirbommen och lovade in mot öarna norr om Arranmore där vi senare rullade förseglen och motorseglade in genom ett smalt grunt sund norr om ön Gola. Innanför ön lovade vi upp mot vinden och tog ner storen bara några hundra meter norr om ankringsviken.
Ankrade i sjölä och frisk vind över ön. En vind som höll oss vinkelrätt mot dyningen. När havsdyningen är hög efter en storm är det svårt att helt bli av med den även i skyddade lägen.
En ankardram senare kom Mary och la sig bredvid Moon med några små skär emellan. Vi hade väntat på att dom placerade sitt ankare för att kunna släppa ut en massa kätting och driva bakåt med vinden för att där droppa vårt lätta Al-Spade-ankare med dyneemalina och sedan hämta tillbaka kättingen i fören till ursprunglig position.
Mycket riktigt falnade vinden och dyningen gick in än värre. Moon höll sig tack vare häckankaret i vågriktningen medan Mary hamnad parallellt och rullade när vinden dog. Häckankare är ok när man har en säker prognos, men om vinden kommer tvärs under natten kan det bli lite ”nattarbete”. Som vanligt är det inget som är bara bra!
Grillade Agnusbiffarna vi hittade i Killybegs tillsammans med Mary på stranden i en ljum kväll som tyvärr inte bjöd på solnedgång över den vulkanliknande toppen i land, Donegals högsta berg Errigal, 780 meter högt. Enligt reklamen ska berget bli rosaskimrande i den nedgående solen.
24 juli onsdag Gola Island, liggdag i väntan på vind för Barra 6,5 km promenad.
Sol när vi vaknade efter en lugn natt. Häckankaret har skött sig och Moon har inte rullat alls under natten, endast en lugn rörelse längs båten som nästan inte känns när man ligger ner. Rullning i sidled däremot gör det svårt att koppla av och sova!
Sol när vi åt frukost strax före nio. Det var planerad sovmorgon. Väderfilerna spår lite tuff sydost för torsdag och fredag, men avtagande sydsydväst under fredag lördag. Sydväst ger plattläns medan sydost är lite starkare än vi önskar. Av två onda ting blir det nog sydost vi väljer. Får kolla väderfilerna det närmaste dygnet för planerad avgång torsdag em. Med stark vind på låringen har vi under 18 timmar till Barra, men komma fram under mörkret till en okänd ankring är inget vi står efter. Bättre segla över natt och komma fram i förmiddagsljus. Barras marina förefaller ligga med pålandsvind i syd till sydost så det alternativet har vi strukit för tillfället. Bättre ankra söder om Castle Bay på Vatersay men inte i viken Vatersay utan i Cornaig Bay.
Innan vi hann ut i dingen mulnade det på och vi stannade inomhus för att jobba och gå iland efter lunch.
Innan vi sjösatte dingen limmade Annika två skyddslappar på dingens pontoner där årorna skaver.
Iland mötte vi Marys besättning som gjort ön under förmiddagen. Gick tillsammans över till sydsidan men där gick dom tillbaka till sin dinge och åkte hem till Mary för att köra över till Tory Island under den sena eftermiddagen.
Vi fortsatte runt och ut på västsidan av ön med sina branta spektakulära klippor och raviner. Ett flertal ”doliner” fann vi, dvs tunnlar in från havet där taket rasat in en bit in i land och skapat en tunnel från havet in till ljusschaktet. Dramatiskt brant och berättar om det uppspruckna bergets benägenhet att ge vika för havets raseri.
Vi undrar alltid hur många får och framförallt lamm som trillar ner i havet varje år då deras stigar som vi följer ofta går väääldigt nära stupen.
När vi kom upp på öns högsta punkt såg vi Mary rulla ut mot Tory i nästan ingen vind och hög dyning.
Tillbaka i Moon var vi ensamma i viken, Mary och även alla badgäster var borta. En svag nordväst, helt enligt prognosen, drog genom viken och vi fick ytterligare nytta av vårt akterankare som nu höll oss ut från stranden.
Nu blev det middag och studier av vindfilerna för att fastställa bästa avgångstid för Barra.
25 juli torsdag Gola Island –liggdag i väntan på sen avgång mot Barra
Ingen vind under natten helt enligt prognosen och den lilla vinden från sydost ökade redan under morgontimmarna. Efter frukost tog vi up akterankaret som nu drog Moon lite tvärs sydosten. Alltid knepigt att ta upp akterankare när vinden inte ligger rakt över de båda ankarna. Men med massor av kätting att lägga ut från fören är det ”bara” att vinscha hem dyneemalinan i aktern, så är man snart över ankaret. Utan vinsch är det inte möjligt när det blåser i sidan. Trots allt håller kättingen i fören upp fören en hel del mot vinden trots massor med kätting ute.
När akterankaret väl hängde i aktern hämtade vi tillbaka kättingen i fören och fäste snubbern och säkringslinan på samma ställe som när vi först drog fast ankaret.
Kollade sen vindprognoserna för de närmaste två dygnen och fann att vår plan fortfarande gäller, avgång under kvällen mot Barra ser helt rätt ut, även om det kommer att bli åka av. Alternativet att vänta ett halvt dygn och gå fyra i morgon bitti ger samma vind i början men risk för att sitta med grov sjö och falnande vind flera timmar innan ankomst Barra.
I den rätt friska vinden var det inte möjligt att rengöra skrovsidorna som planerat, varför dingen lyftes upp och säkrades på däck. Dingen är ett verkligt vindfång när den ska vändas runt på däck, men det gick bra den här gången också.
Förmiddagen bjöd på en del regnskurar, men efter lunch blev det sol mellan molnen och drygt tjugo grader varmt i luften. Vi startade seglingen något före 19 iklädda shorts och t-tröja. Visserligen hade vi medvind men ändå! Efter knappt två timmar passerade vi Tory Island som vi besökte på väg åt andra hållet, där nu Mary låg på lur. Väderfilerna talade om avtagande vind och sen mer vind längre norr ut, vilket också stämde. Vi motorseglade under en knapp timma tills vi fann ny stark vind, så stark att vi till och med fick rulla några varv på Yankeen för att Moon inte skulle skena i de branta höga vågorna som kom på styrbords låring. Vinden var större delen av natten och morgonen konstant över tolv meter per sekund i medelvind, med gigantisk sjö från sydost, en vind som maxade runt 15-16 i verklig vind under många timmar. Moon slingrade sig i den höga medsjön på låringen och autopiloten skötte sig perfekt även om den fick jobba ordentligt när Moon skar iväg och krängde ner i surfsjöarna. Under nattens mörka timmar hände något med vindstyrningen som gjorde att vi sen bara använde autopiloten.
Totalt gjorde vi 122 sjömil på sexton timmar så även med en dryg halv knops medström hela tiden blev det en snabb men lite obekväm överfart. Glädjande att himlen i stort sett var klar och efter solnedgången lyste himlen ljus nästan ända till halvmånen orkade upp vid 1-tiden.
26 juli fredag – till Barra från Gola Island 122 sjömil
Fin soluppgång med hög sjö kring Moon. Efter att vi tidigt under natten revat lite av Yankeen gick Moon lagom fort tillsammans med bottenrevat storsegel. 7 – 7,5 knop genom vattnet (utom vid surf förstås då vi ibland såg nio knop på loggen) men den branta sjön gjorde krängningen/rullningen i sjön obekväm även med fullt tryck i seglen. Vi lyckades dock sova en del under frivakten varför frukost serverades till en hyfsat vaken besättning strax efter nio. Det går bra att laga mat i Moon även under förhållanden som dessa och frukost består vanligtvis av havregrynsgröt med äppelbitar tillsammans med hemgjord yoghurt, så även denna morgon.
Vid elvatiden angjorde vi Barra och tog oss in till den tilltänkta ankringsplatsen mellan Vatersay och Barra för att vi trodde att Barras hamn var för blåsig/gungig. Tyvärr gick dyningen med oss in mellan öarna och vi valde att gå tillbaka och ankra bakom fästningen i hamnbassängen som var den enda gungfria platsen. Sov två timmar och tog sen upp ankaret och gick tillbaka till första tänkta viken. Djuphålan vid fästningen man kan ankra i är liten när bojar tar mesta utrymmet. Vi låg ok för sydostvind, men hade inget utrymme för att svinga runt, ingen bra situation om man ska sova gott under kommande natt. Den nya marinan i Castle Bay ligger väldigt utsatt för syd-sydost och är för dyr för att bara knyta fast vid för att sova. Det minst dåliga alternativet var att gå tillbaka mot Vatersay vid vägbanken som sammanbinder öarna och ankra trots lite krabb sjö. En halvtimma efter vi ankrat dog vinden, helt enligt väderfilerna och var en av anledningarna till att vi seglade över igår och inte i dag med extrem tidig avgång. Ska bli intressant att höra Marys erfarenheter efter att ha startat från Tory i morse, cirka tio timmar efter vi passerade ön.
Nu ligger vi med gott svingrum på nästan platt vatten efter att vinden dog och helt ostörda av byns alla hus och färjor.
Tillbaka i Skottland kan vi konstatera att mobilnätet inte har bra täckning så kortvågsradion står för kommunikation och väderinformation.
Middag och sen en tidig kväll.
27 juli lördag Vatersay – Barra – Vatersay 3 sjömil promenad till Co-op och på Vatersay 4km.
Absolut ostörd natt på platt vatten trots obruten horisont mot öster. Sov i nästan tolv timmar, rekord för Annika att sova till strax före nio. Frukost i lugn takt medan vi studerade väderfiler för St Kilda och var vi ska ankra under väntan på måndagens fönster för Kilda.
Tog till slut ”hela” Moon och inte bara dingen in till marinan i Barra för att handla och fylla vatten. Dagavgift tio pund för dinge eller båt var helt ok. Stannade några timmar för handling, vattenpåfyllning och dusch iland. Inga extrapengar för dusch var ett plus i noteringarna.
När vi var rena och fina kastade vi loss och körde runt nordostudden på Vatersay och ankrade framför den långa sandstranden som nu var skyddad från dyning. På vägen in mot stranden mötte vi Mary som ankrat framför stranden nån gång i natt och nu skulle göra som vi, gå in i marinan, handla, duscha och tvätta för att troligen komma tillbaka ut och ankra.
Sen salladslunch när vi ankrat och sedan en tur iland för en andra promenad idag. Gick över ett smalt näs helt bestående av sanddynerna till västra stranden och fascinerades av den annorlunda bergrunden här jämfört med Irland, som strandens alla stenar visade på. Gick längs stranden och tillbaka över dynerna till östra stranden där fiskarna just kom in med dagens fångst. När vi nyfiket tittade på vad dom fångat visade det sig att det var dags för sumptömmning och avleverering till fiskbilen som väntade med luftinjicerade stora vattentankar. Det var lådvis med stor hummer och några krabblådor som plockades upp ur fiskebåten. Naturligtvis fick Annika en hummer, så tillbaka i Moon blev det middagskokning av hummer. Den planerade laxmiddagen får skjutas på till morgondagen. Är det synd om oss eller?
28 juli söndag Vatersay
Regnet startade redan sent igår kväll och lättade inte förrän vid frukost. Regngrått utomhus och lite småkyligt inomhus. Refleksen fick ge oss lite värme för både kropp och grötkokning.
Luftfuktigheten är hög under regnen när vi inte behöver värma luften inombords, så när vi vaknar till sexton grader är det dubbelt skönt att tända i kamin.
Helt enligt prognosen drar en svag nordvind från närmaste land där vi ankrat i den norra änden av sandstranden.
Det som för någon dag sen såg ut att vara ett ”perfekt” tillfälle att segla till St Kilda under måndagen ser inte riktigt lika bra ut längre. Vi får se hur det går.
Före lunch gav vi oss på vindrodret. Enkelt fel! Vi hade inte efterdragit dom åtta M10 skruvarna som reglerar höjd och vinkel på rodret, som därmed sjunkit något och fått en galen vinkel mot färdriktningen. Fäste dirken i hjälprodret och lossade alla bultar för att sedan med dirkens hjälp hissa upp det i rätt läge. Nu är alla skruvar/bultar dragna ordentligt.
Dimma drog in efter lunch och det blev innesittarjobb för resten av dagen. Regnet tilltog och så gjorde även nordvästvinden som stod till långt in på natten.
Söndagsmiddag på lax, champinjoner och böner. Till detta drack vi en vit Italienare.
Sista gribfilen för kvällen tyder på att vinden försvinner helt dom närmaste dagarna, St Kilda får vänta för inte kör vi motor drygt 60 sjömil – dessutom i gammal sjö emot. Det riktigt tråkiga är att närmaste veckan ser ut att bara innehålla nordlig vind.
Två alternativ återstår, långsamt norrut mot vinden genom Hebriderna eller Kaledoniakanalen.
Vecka 31 29 juli – 5 augusti 2019 Vatersay, Hebriderna – Mollösund 742 sjömil (69+203+470)
29 juli måndag Vatersay – St Kilda 69 sjömil
Vaknade relativt tidigt till ljudet av en stor båts mistlur. Inte så att det var nära utan det kom från farleden öster om Vatersay. När vi steg upp var det mycket tät dimma, intensivt vit av solen, förmodligen väldigt låg dimma därav det intensiva ljuset. Vi såg knappt ratten i sittbrunnen när vi tittade ut genom nedgången!
Kändes inte som det var bråttom att komma iväg, vilket väl var en underdrift.
Prognosen pekade på en till två veckor med nord och ostvindar, en prognos som gjorde oss minst sagt lite villrådiga om vilken väg vi skulle välja.
Efter frukost lättade dimman lite och sikten blev knappt hundra meter. Vi lättade ankar och så gjorde dom andra två ankrade båtarna.
Vi fick en Malö akter om oss som tog av mot norr in mellan skären. Vi fortsatte österut och när vi kom fria från Vatersays nordostudde svängde vi söderut för att runda Vatersay mot väster. Strax såg Annika ett radareko på styrbord kranbalk och en vit chartersegelbåt dök upp på skärande kurs. Vi girade omedelbart akter om dom. Döm om vår förvåning när dom strax girade mot oss. Dom hade ingen radar och reflexreagerade förmodligen när dom fick syn på oss. Gissningsvis såg dom inte vår manöver i dimman för att ge dom fri väg. En ytterligare gir från vår sida löstes problemet och vi passerade tjugo meter akter om dom. Charterbåt visste vi för ett företag med hemmahamn Stornoway har döpt alla sina båtar med dubbelnamn varav av ett alltid är det samma. Det är att skapa sig extra spänning att gå i mjölkvit tjocka utan radar och troligen ingen AIS, inte ens en mottagande AIS och detta med ibland ovan besättning.
Det var dagens kontakt med andra båtar ända tills vi kom fram till St Kilda i dimma och skymning strax före tio. Vi såg två ankarliggare på radar och AIS, men likafullt var det lite ”plötsligt” när dom dök upp i dimman hundra meter framför fören på Moon.
Dagen förflöt under ständig motorgång utan segel, förutom ett litet försök med försegel när dimman lättade väster om Vatersay och en svag sydvind drog upp.
En halvtimma efter vårt seglingsförsök såg vattnet ut som någon spillt olja på ytan. Hela dagen, dvs från klockan tio till klockan tio var det motorn som stod för framdriften på ett oftast helt platt vatten. Man slutar inte att förvåna sig över den dramatiska scenförändring som skett på bara två dygn sedan vår lite ruffa överfart från Irland.
Enda avbrottet i monotonin att styra mot en waypoint i tio timmar var avbrotten för mat och kaffe. Fram till femtiden hade vi växlande molnighet och mycket sol, sen kom dimman tillbaka och det blev fuktkallt och ringa sikt ända in i ankringsviken. Vi såg aldrig St Kilda mer än på radar ända tills vi ankringssonderade och var femtio meter utanför stranden!
Sju båtar och en massa bojar tog upp de bästa platserna varför vi fick ankra utanför dom andra på femton meter vatten. Den täta dimman och våra erfarenheter när vi kom, dvs mycket svårt att uppfatta några som helst ankarljus gjorde att vi hade ankarljus även i sittbrunnen. Vi lämnade även däcksbelysningen på, så tät var dimman tidvis.
Däcksbelysningen var nog bra för att synas, men den drog till sig fåglar som det finns hundra tusentals av på ST Kilda. Dom flög mot stagen och det var omöjligt att somna.
När vi släckte däcksbelysningen blev det bättre, men några gånger tjongade det till ändå. En stackare fick sig nog en riktig smäll för strax efter tjongen hörde vi den plaska i vattnet.
30 juli tisdag St Kilda — norrut – plus promenad i land och dingekörning runt södra delen av ön.
Dimma ett hundra meter upp i luften när vi vaknade. Vi såg alla ankarliggarna runt oss och hela byn och en bit upp av den branta slänten bakom byn. Topparna är på drygt 300 meter och dom var halvvägs upp i dimma dolda.
Frukost och sen i med jollen. Just som vi körde in lämnade en stor skuta och vi funderade på att åka tillbalka och flytta Moon. Men dyningen gick in rätt lika över hela viken så det fick bero. Vattnets rörelse i bukten i kombination med klapperstensstränder, eller hälleberg, gjorde att vi försökte landstiga i skydd av piren där det finns en liten stenblandad strand längst in i hörnet. Perfekt plats och möjligt att lyfta upp dingen ur vägen för andra likasinnade.
En vitmålad byggnad närmast piren innehöll både shoppen, personalutrymmen och Rangern, dvs parkvakten. En trevlig kille som varit både här och där vi också varit. Han hade i princip inte några förhållningsorder mer än vanligt sunt förnuft. Han varnade oss dock för ”the Gap”, den branta klippkanten mot nordost som är brantare än vertikal, dvs den har överhäng. Folk har ramlat ner flera många de senaste åren berättade han. Selfisar?
Vi gick genom delar av den gamla övergivna byn och kämpade oss upp i branten mot the Gap. Det var imponerande brant och högt. En liten Prekkestol fanns det också som stack ut över kanten, ett typisk selfis objekt. Tyvärr hade vi en del dimma och drissel som störde ”bilden”. Vi såg inte ens vattnet nedanför, men det var fascinerande att höra fåglarna som svävade under oss.
På vägen ner undersökte vi en del av alla de små förråds/skyddsbyggnader av sten med jordtak som låg tätt runt om i den branta slänten ner mot byn. Den unika vilda fårstammen kändes väldigt genuin och 1200 får klarar sig helt på egen hand som vilda djur. Tre forskare studerade fåren med kikare och registreringsutrustning och som gav oss information om fårstammen.
Men förutom den berömda byn som övergavs 1930 är ön, öarna för det är faktiskt tre öar, är de mest kända för det enorma fågellivet. Befolkningen som levt här i tusentals år livnärde sig till stor del på fågel som dom plockade/fångade sju månader av året. Resten av året levde dom på fågel som torkats i dom luftiga stenförråd vi tidigare sett.
Lagom när vi kom tillbaka till dingen kom Mary och ankrade strax bredvid och vi utväxlade info om förhållandena i land. Dom gick strax iland och prickade in dagens solsken medan dom gick en runda.
Efter lunch och i solsken körde vi runt bergsidorna i bukten med dinge där mängden lunnefåglar häckar. Helt fantastisk, nästan i klass med sydöstra Newfoundland. 120 000 par sägs häcka på St Kildaöarna dvs hälften mot på de tre öarna på Newfoundlands ostkust. Mängden övriga alkor imponerar inte, medan mängden havssulor gjorde det, framför allt på angränsande lilla ögrupp som vi passerade senare på väg norrut. För övrigt är det stormfågel och tretåig mås som befolkar klippsidorna. På land hittade vi bl a gärdsmyg, morkulla och tjuvjägaren labb.
Med dingen rundade vi också den nordöstra udden och kunde strax beskåda The Gap nerifrån. Såg till och med den lilla Prekkestolens sten som såg farligt instabil ut. Brant är det så inte ens fåglarna hittar mer än små klippavsatser här och där. Nere på vår havsnivå kunde vi i den moderata dyningen utforska flera riktigt djupa grottor vars alger på väggarna lyser starkt i olika färger. Mest starkt lila och grönt.
Tillbaka i Moon duschade vi och åt middag innan Marys kom förbi i dingen och sa hej då innan dom körde vidare till en barnbåt från Shetland som dom träffat tidigare. Vi som legat en natt i gunget valde att lätta före åtta för att ha ljus när vi körde förbi havssuleön nordost om St Kilda. Boreray, som Havssuleön heter, är en lite större ö med två höga mindre öar. Dom senare är fulla med Havssulor på varenda plätt och spricka där en fågel kan häcka. Spektakulära öar och fantastiskt att se fåglarna på dessa extrema platser.
Vind- och strömprognosen visade på avgång norrut antingen under kvällen eller förmiddagen i morgon. Gunget under gång är oftare lättare att hantera än gunget på en ankarplats.
Väderfiler på kortvåg är ibland en tidskrävande historia när förhållandena är dåliga, men till slut fick vi ner en komplett fil som visade på lite vind, men i alla fall inte motvind.
Vi fortsatte mot nordost och snart sänkte sig ett ljusgrått mörker, dvs dimma en stund någon timma efter solen gått ned. Lång dyning och stödsegel gjorde färden genom natten bekväm näe dimman försvann trots motorljudet.
31 juli onsdag på gång mellan St Kilda och Kirkwall på Orkney
Natten förflöt utan andra inslag än att dimman försvann och sikten blev ok trots molnighet som skymde den lilla måne som fanns ovan molnen.
Två lastbåtar såg vi öster om oss i nord-syd leden väster om Yttre Hebriderna, det var alla ljus förutom fyren på Flannan Isles som vi såg under många timmar från norr om oss tills den försvann i sydväst när morgonljuset kom i nordost.
Vid soluppgången kom vi fram till Butt of Lewis som norra udden på Yttre Hebriderna heter. För tidiga för att få medström, men det innebär bara att vi får längre tid med medström norr om Cape Wrath, Skottlands fastland nordvästudde.
Sen eftermiddag var vi förbi the North Minch och hade Cape Wrath tvärs många sjömil i sydost om oss.
När middagen skulle serveras kunde vi, hör och häpna, stänga av motorn och segla i fem knop, en segling som fortsatte i flera timmar så att Annika fick en tyst frivakt och kunde sova ostört.
Tyvärr vred den lilla vinden under tidig morgon till akterlig och sjön blev mera orolig. Motorn kom igång igen och det enda som underhöll oss var dom fyra skär och grund som har både AIS och ljus något väster om sträckan mellan Cape Wrath och Rousay Sound på Orkney.
1 augusti torsdag Kirkwall, framme efter två nätter och 203 sjömil
Timingen av tidvattnet genom Rousay Sound stämde precis och räckte dom 12 sjömilen ända in till Kirkwall. Sundet heter egentligen Eynhallow Sound och har en ganska lång smal sektion där strömmen gärna kommer upp i 6-8 knop. Där vill man inte vara vid fel tidpunkt och med fel vindriktning. Nu hade vi ingen vind och kunde njuta av medströmmen fullt ut. Vinden hade dött ut helt så in till Kirkwall kom vi med färdigbeslagna segel, bara att lägga till på första bästa plats. Alla längsplatser var upptagna så vi förberedde för att lägga oss på utsidan av lämpligt offer men såg då att nu under högsäsong fanns marinapersonal på plats och dirigerade oss till en långsidesplats in på insidan.
Väl på plats förberedde vi dagens handlingstur med inkluderad promenad. Vi hade nu sista tillfället att leta upp en järnhandel för att se om dom hade slipskivor till vår vinkelslip. Nyare vinkelslipar har ett större centrumtapp och i Sverige har det varit helt omöjligt att hitta, inte ens en adapterring har gått att uppbringa. Lilla Kirkwall har två centrala järnhandlare, dvs diversehandlare och på en fråga i sista butiken pekade en kille ut det stora järnhandeln som låg ute i industriområdet. Perfekt då fick vi vår lite längre promenad, kanske inte i det mest attraktiva omgivningarna men ändå. Dessutom fanns skivor med rätt storlek. På väg tillbaka passerade vi livsmedelsbutikerna och där fyllde vi på förråden för att klara en vecka till.
Två nätter till havs sätter sina spår och så även denna kväll med tidigt sänggående. Vi gick inte ens till puben då väderläget propsade på avgång under förmiddagen i morgon.
2 – 5 augusti fredag – måndag Kirkwall – Mollösund
Fredag
Uppe med tuppen, nåja nästan. Vi skulle tanka innan vi gick och marinan öppnade inte förrän 9, men då låg vi redan på plats vid tankningsstället.
Soppan var inte lika billig som i Portrush på Nordirland men klart billigare än i Sverige. Alltså bara att fylla på. Så snart vi gjort oss oskyldiga lämnade vi Kirkwall och Orkney för den här gången. Sundet österut är inte så strömt som Pentlandsundet söder om Orkney är men kräver ändå koll på strömriktningen. sju knop mot är ingen bra start. Nu gled vi ut genom ett platt vatten med upp till sju knop medström och kom ut på ett tämligen vindfattigt hav. Vi slöseglade i medströmmen så länge den höll. Vinden kom bättre och bättre och efter lunch hade vi bra fart på moderat sjögång. Prognosen visade på stabil vindstyrka med nittio grader över Moon närmaste dygnet. En vindstyrka som dessutom inte bygger sjö så länge det inte är någon motström. Bara att åka med alltså.
Frampå sen eftermiddag fick vi tät dimma, men med radar och AIS är det numera inget stort problem. Om man inte möter en norsk träsegelbåt med trämast utan AIS eller radarreflektor. Dök bara upp där med en trefärgslantärna längst upp i masten. Vem stirrar dit upp när man försöker se något framför sig med bara hundra meters sikt. Den passerade strax i lovart om oss och förhoppningsvis hade den en AIS mottagare…
Dimman lättade vid solnedgången och vi fick en klar natt med fin segling.
Lördagen bjöd på halvmulet men fin vind hela dagen, bara avbrutet av en del matintag.
Frampå sen lördagskväll falnade vinden till en obekväm guppig lågfartssegling varför vi tog två rev i storen och motorn fick hjälpa till under natten. Mitt i Nordsjön står oljeborrplattformarna som spön i backen och vi hade tre inom en sjömil på vår väg mot Sydnorge. Den första var helt utan ljus och bevakningsfartyget brydde sig inte om oss – bara ropade på vhf:en att plattformen var utan ljus. Även plattformens AIS var död så det var förmodligen något strömbortfall. Normalt har plattformar ljus och AIS som gör att vi ser dom och det är väldigt skönt.
Ett underligt fenomen som vi inte förstår var att under hela resan har vi haft konstigt bra räckvidd på AIS mål och VHF sändare. AIS mål mer än fyrtio sjömil bort har vi sett massor av och på lördagen när vi passerat alla plattfomar hörde vi Mary och MeaDiva tala över VHF. Vi ropade och MeaDiva hörde oss men lite skrapigt. Båda båtarna gick ett tidvatten efter oss och genom Pentland. Mary i södra delen längs fastlandet och MeaDiva från Scapa Flow och norra delen av Pentland. Mary hade haft det för lugnt genom Pentlad så Otto och Lovis hade klagat för att det bara blev tre knops medström, medan MeaDiva fått en massa medström och stående vågor som verkade ha varit en tuff upplevelse.
Söndagsvädret var liksom tidigare lite gråmulet men ingen nederbörd över ett tämligen tomt hav. Vid soluppgången hissade vi fulla segel och stängde av motorn för fin segling hela dagen. I skymningen siktade Björn som var på vakt ett ljus i vår färdväg som inte hade någon AIS. Inte bara ett ljus utan en hel julgran med vita och röda lampor. Över VHF hade vi länge hört info om ett kabelläggarfartyg. I kikaren syntes att det var ett lite större fartyg men det gick inte att se om det låg stilla eller på väg åt något håll. Vi var nu så nära och under segel så någon åtgärd var på plats. Först på med radarna för att bestämma avstånd och snart kunde vi med radarns hjälp se att flytetyget var på väg norrut med fart. Vår undanmanöver fick snabbt läggas så vi passerade söder om fartyget. Mycket konstigt och inte ens ett anrop över VHF:en då dom måste ha sett oss, tycker man. För att inte tala om avsaknad av AIS på ett stort fartyg. Lanternföringen blev aldrig klar på grund av flera röda och en massa vita ljus här och där!
Under söndagseftermiddagen närmade vi oss Sörlandet och dividerade länge och flera gånger om vi skulle ta några dagar längs norskekusten, eller styra vidare mot svenskekusten.
Oavsett vilket låg vår färdväg tämligen nära Lindesnäs och vid 17-tiden passerade vi näset och hade strax före beslutat att gå vidare. Alltså en natt till med en bra vindprognos som förhoppningsvis skulle ta oss ända fram under sen måndagseftermiddag. Annars såg det ut som segelbar vind skulle komma först efter några dagar.
Det slog oss att vid koll av väderprognoser så tittar vi inte efter nederbörd alls. Efter att ha seglat i Skottland och Irland blir man nog immun mot regn och dimma. Kan också konstatera att vattnet vid Lindesnäs var drygt 18 grader och så varmt har vi inte haft det på hela sommaren.
Några timmar efter Lindesnäs blev vi anropade av ett passerande fraktfartyg med information om att vi på vår färdväg en sjömil fram skulle se en liten båt på drift. Mycket riktigt, vi styrde mot den lilla vita båten och kunde konstatera att den hade en upplyft utombordare, en liten trumma för nät eller tineupptagning på sidan. Den var inte större än 4-5 meter men i mörker är det inte roligt att segla på en sådan. Efter att ha noterat dess position anropade vi Kystvakten i Norge och dom tog alla uppgifter. Senare under kvällen såg vi på AIS:en en Kystvaktsbåt i området.
Natten till måndagen gick i bra fart med spirade segel till lunchtid . Vinden vred på förmiddagen och vi fick fem sekundmeters vind i åttio grader över Moon. Tog ner spirningen som varit uppe sedan tvåtiden på söndagen och skotade hem. Dryga fem knop på nu nästan platt vatten.
Vid ettiden falnade vinden än mer och vi stöttade med motor för att något så när hålla ETA till Mollösund där vi skall träffa Elisabet och Roger med Bijou som köpt hus i Mollösund efter sin längesegling med Bijou.
Strax efter två kom vinden tillbaka och vi kunde stänga ned motorn och halvvindsegla i sex sekundmeter med nästan sju knop över ett platt vatten. Perfekt avslutning på några fina månaders längesegling på hemmavatten.
Nu ska det bli skön att igen kunna handla varor som vi saknat mest, lingon, sill, goda ostar och knäckebröd.
Den något hastiga återkomsten till Sverige gick fortare än tänkt, men så är det när man har bestämt sig för något. En tanke i våras var att gå till Portugal eller Spanien till hösten för att där i lite varmare klimat göra båtunderhållet. Men under resans gång har vi ändrat oss och är nu klara för att lyfta Moon ur vattnet på Öckerö redan på fredag för förhoppningsvis bara tre veckors jobb…
Annika & Björn