Vecka 24-27 2019 Skottland/Hebriderna till Nordirland
10 juni – 7 juli 459 sjömil
Vecka 24 10 – 16 juni 2019 Loch Kanaird, Ullapool – Loch Maddy, North Uist 132 sjömil
Vi närmar oss midsommar enligt kalendern men senaste veckorna har snarare tagit oss tillbaka till vintern. Långkalsingar, vantar och mössa hör till den dagliga munderingen under regnstället. Luft och vattentemperaturen ligger runt 10 grader och i kuling blir det väldigt kallt.
Men veckan har sammanlagt bjudit på mer segling än hela tiden sen vi lämnade Bohuslän!
Vi har inte ens dammat av kortbyxorna men veckans sista dag var varm från lunch efter regnet (som kom tillbaka efter fem) så nu är det dags att leta reda på dom.
10 juni måndag Loch Kanaird – Badachro 33 sjömil
Vaknade till en lite överskyad himmel men helt utan vind. Frukost och sedan gjorde vi klart skepp för avgång trots ingen vind. Igår söndag tog vi vilodag för att det blåste för lite! Nu var det om möjligt än mindre vind. Morgondagens prognos talar om vind men då får vi dom första tolv sjömilen rakt i nosen.
Kompromissen blev att köra motor och hoppas att vinden/sjöbrisen kommer ute till havs.
Strax före fyra ankrade vi i Badachro på fastlandet efter trettiotre händelselösa sjömil för enbart motor och aldrig mer än två sekundmeters vind. Dock klarnade himlen och vi fick solsken resten av dagen från lunchtid.
I en reklambroschyr för Skottlands marinor beskrev man Badachro som seglarnas mötesplats med en restaurang/pub med “nautisk” design där alla minglar. Visst var det många stora segelbåtar, men alla vinterupplagd på var sin boj och inga människor synliga i någon av de femtontal båtar vi hade på nära håll. Restaurangen var nog bra för vi såg många bilar där mot middagstid, men den “nautiska” designen bestod av en presenning uppspänd med två rör över delar av uteserveringen. Reklam ska uppenbart alltid läsas med minst två nypor salt!
Vi fann i alla fall plats för ankaret, om än med kort kätting för att minska svingradien och kvällen förflöt helt lugnt.
11 juni tisdag Badachro – Scalpay, Yttre Hebriderna 34 sjömil tvärs över the Minch.
Lugn natt med lite solsken mellan molnen när vi vaknade.
Nu stod äntligen en lagom nordost ute på fjärden, perfekt för segling över till yttre Hebriderna.
Frukost innan vi tog upp ankaret mellan regnskurar som drog förbi. Ute på fjärden hissade vi på en full stor även om vi nog insåg att det skulle bli för mycket. Men sist vi tog ner storen var det ösregn och vi ville få lite tork (mellan regnen).
Halvvägs ut ur fjorden kändes det som vi skulle “välta”. Byarna drog i med vind över land, så innan vi kom ut i havssjö lovade vi lite och tog ett rev i storen (alltså i yta ett och ett halvt rev eftersom vi delat upp normala tre rev i två).
Utanför sista ön kom havssjön från The Minch, havet mellan fastlandet och Yttre Hebriderna, och nu blev det åka av. Vi valde att segla 70-80 grader mot vinden för att få den branta sjön i sidan. Strömmen gick norrut med en dryg knop fram till lunch vilket gjorde nordvindens vågor både branta och täta. Liten kuling och lite för mycket segel gjorde att Moon nästan skenade fram i mellan åtta och nio knop genom vattnet hela vägen. Strömmen som vi hade i sidan på vår färd väster ut gjorde att fart över grund varierade mellan sju och åtta och en halv knop.
The Minch är cirka trettio sjömil brett, ungefär som Kattegatt men det finns inget Norge som “läar” i norr! Vinden höll sig under femton sekundmeter i byarna och relativ vindriktning över Moon ökade lite hela tiden så till slut hade vi nästan nittio grader mot vinden. Detta bidrog till att vi aldrig tog andra revet, men vi rullade inte heller ut kutterseglet. En full Yankee räckte mer än väl i dessa vågor och vind.
När vi närmade oss Scalpay, i sydändan på Harris, kom regnet. Vi fick en kall och blöt avslutning på en suverän seglingsdag, en avslutning som blev enklare av att öar i norr lugnade ner dom branta havssjöarna och vi kunde rulla in Yankeen på nästan platt vatten utan dramatik.
Storen tog vi ner först när vi girade mot norr in i Scalpays södra hamn där vi hittade en bra ankringsvik med platt vatten och något sånär lä.
Scalpays norra hamn, där marinan ligger, tror vi är mer utsatt för kvällens och morgondagens hårda nordvindar även om det frestar att ligga vid ponton för att ha lättare till landpromenad. Men minnet från Kirkwall där vi låg och pressade mot kaj och priset 35 pund för en natt avskräcker. För ankar här i grannviken vrider sig Moon snällt efter vinden och det blir inga påfrestningar på varken båt eller besättning.
Vi var här med Lindisfarne år två tusen och upptäckte då en nybyggd bro över norra inseglingen. Tack vare lite hjälp av medseglare med färska kort kunde vi säkert passera under och ankra i norra hamnen. Men nu med Moon blev det kinkigare. 19 meter fri höjd vid högvatten är för lite och naturligtvis var det högvatten när vi kom vid tretiden. Alltså var vi tvungna att gå söder om Scalpay och kom därmed först till sydhamnen där vi stannade.
Lammgryta sitter som gjutet efter en blåsig och på slutet lite blöt segling.
12 juni onsdag Scalpay
Vinden ökade under natten med en del regn. Morgonen kom med vind utan regn. Vi såg tom små glimtar av sol under förmiddagen. Vinden var NO som igår men lite starkare. Vi hade perfekt sjölä men vindbyar kom farande ner i viken och fick Moon att svänga lite hit och dit. Inte okomfortabelt och inget som var något problem för ankaret eftersom det när det “sträckte” drog i samma riktning som vi drog fast ankaret. Styrkan i vindrycken är en bråkdel mot när vi drar fast med sträckt kätting och femtonhundra varv på backande maskin. Känns bra nu när den lite trånga vikens läsida är trettio meter bakom Moon vid lågvatten.
Stränderna är tvärbranta så nån tur iland med dingen blev inte aktuellt, särskilt inte i den starka vinden.
Mesta tiden tillbringades vid matbordet med full koll på omgivningarna. PC-jobb och pilot läsning fyller “väntan” på bättre vindförhållanden. Det blir svårplanerat med ingen vind i flera dagar och nu styv kuling i ett och ett halvt dygn.
13 juni torsdag Scalpay – Dunvegan på Skye 27 m
Vinden minskade på efternatten för att vara nästan borta i vår skyddade vik på morgonen.
Låga moln och nästan regn. Prognosen var lite svår att tyda. Av någon anledning var en av våra väderkällor utan uppdatering sedan lunch i går! Har aldrig hänt tidigare. “Gamla” prognosen talade om 10 – 15 m/s från nordost under dagen. Vridande till syd i morgon, en sydlig luftström som skall fortsätta veckan ut.
Beslutet blev att följa med vinden söderut mot Skye. Iväg efter frukost med två rev i storen och fulla försegel. Ute på “The Minch” var det ingen vind till att börja, delvis beroende på att vinden kom över land. Vi slog ut andra revet och strax kom förstås vinden med nästan kulingstyrka. Överfarten, nu med spirade segel och 130 grader över båten, blev lika snabb som i tisdags tack vare medström på en halv knop. Farten genom vattnet blev aldrig lika hög som tisdagens halvvind, men åtta knop och nästan plattläns är inte fy skam.
Dom tunga molnen var vänliga nog att inte släppa något regn över oss, men vi såg gråa regngardiner över Skye under större delen av överfarten. Upploppet in i Loch Dunvegan blev snabbt och med några få stänk innan vi bakom ön längst in i den sex sjömil långa viken och rullade in Yankeen för att sedan beslå storen utan en droppe från ovan.
Strax före två tog vi en boj utanför hotellet inne i Lochen. Vår ursprungliga plan att ankra framför Dunvegan Castle spolade vi. Det var kallt och väldigt blåsigt i nån sorts vindtunneleffekt mellan låga vågskyddande öar.
Efter en kopp tog vi dingen iland och vandrade upp i grässlänterna. Vi hade inte varit iland sedan Ullapool i söndags! En liten affär fann vi efter vandringen och med några nödvändigheter återvände vi med dingen till Moon. Lämnade dingen i vattnet inför morgondagens slottsbesök.
14 juni fredag Dunvegan – Berneray i sundet mellan Harris och North Uist 26 sjömil
När vi vaknade i “normaltid” hade vinden planenligt vänt från nord till syd, men med ringa styrka.
Efter frukost bestämde vi oss för att ta upp dingen och gå in med Moon till pontonen och tanka vatten. Därefter lämna Moon vid pontonen under en promenad till slottet för att sedan, om vinden ökar enligt prognosen, segla tillbaka till Yttre Hebriderna.
Att lämna dingen i vattnet är ren slapphet! Varje gång hittills vi gjort det har slutat med att vi tar upp jollen på morgonen för att planerna ändrats. Får vara slut med dom dumheterna nu. Utan dinge över förpiksluckan är det svårare att vädra och få mörkt särskilt när det regnar. Mörkläggning är mycket viktigt i dessa midsommartider.
När dingen var stuvad och fendrar uthängda lossade vi bojen och körde in till bryggan. Kunde ligga bra på läsidan och efter lite pill för att få till det med slangdimensioner fick vi fyllt tankarna. Det var i Kirkwall för snart två veckor sedan vi tankat vatten senast. Det har sina fördelar med att ha nästan tusen liter i tankarna. OK det tar lite tid att fylla, men vad gör väl det när det är folk/båttomt på bryggan.
Vi lämnade Moon på pontonen medan vi tog en tur till Slottet. Solen tittade nästan fram på vår promenad, men det gjorde också lite regn. Vädret i Skottland är verkligen ombytligt med en tyngdpunkt mot det regniga hållet. Jättefin storskog kring vägen till slottet, första gången vi sett stora träd sen vi kom till Skottland. När vi kom fram till slottet var parkeringsplatsen full av cirka hundra bilar och husbilar plus en och annan buss!
Nej inte vill vi betala en massa pengar och trängas med denna massa för att se ett “modernt” slott med trädgård i lite regntungt väder. Gick därför vidare tills vi kom fram till Lochen där vi tänkt ankra. “Varning för tjuren” och ett hänglås på grinden gjorde att vi inte klättrade över för att komma ner till vattnet och få en vy tillbaka mot slottet/borgen. Det fick bli bilder från Moon när vi passerar förbi istället.
Tillbakavägen tog vi en stig upp genom skogen. Nu var det ännu större storskogskänsla. Fin vandringsled som ytterligare pekar på det stora antalet besökare, även fotvandrare från byn, till slottet.
Annika gick vidare in till byn för att köpa grönsaker i en liten butik som var stängd igår, medan Björn gick ned till Moon för att fixa lunch.
När lunchen var uppäten hade sydvinden kommit upp i lagom styrka och vi lämnade Dunvegan. Hissade en revad stor inne i “hamnlochen” och gled med bara stor ut och förbi slottet. Väl förbi ön, där vi tog ner seglen igår, rullade vi ut förseglen och Moon sköt fart på platt vatten. Åttio grader vind över Moon och fallvindar från den höga halvön i söder gjorde att vi var glada åt beslutet att köra med en revad stor. Det är verkligen lite annorlunda att ha en kutterrigg. Moon vill inte ha full stor när det blåser mer än tio sekundmeter, men fulla försegel upp till nästan kuling. Ok om det blåser bakifrån blir det naturligtvis annorlunda.
Efter en knapp timma var vi ute ur den stora viken, där Dunvegan ligger i botten, och havssjön kom rullande från söder. Inte alls den sjö vi hade i måndags då strömmen gick mot vågorna. Nu stämde tidvattnet bättre eftersom det var sydvind och den nordgående strömmen startade efter lunch, samma ström som vi hade ont av i måndags var nu en klar fördel. Strömmen satte oss femton grader mot norr, vilket var en fördel eftersom vi då måst hålla upp mot vinden och därmed få perfekt vindvinkel kring nittio grader, en vinkel som de flesta båtar gillar.
Fantastiskt att göra tre seglingar över Minch under samma vecka som alla var helt ok men så väldigt olika. Även denna gång blev det en snabb överfart, trots att vinden minskade något när vi närmade oss Uist.
Vägen in till vår ankringsplats söder om ön Berneray gick över väldigt grunt vatten där vinden ökade igen. Sista biten på nära fem sjömil gick mellan låga öar och skär, på vatten som trots nära högvatten (+3m) var mellan femton till sex meter djupt. En smal väl märkt ränna, där färjan mellan Harris och North Uist går, var lätt att följa tack vare förmånlig vindriktning. Vi kunde segla i full fart med bärande segel trots alla kursändringar i rännan. Hotande regn både söder och norr om oss under inseglingen, men vi klarade hela sträckan från Skye nästan helt utan regn och vi hann beslå seglen med bara lite drizzel.
Väl inne i baljan som bildades av låga öar och en vägbank i väster mellan Berneray och Uist kunde vi ankra i sand med åtta meter vatten vid högvatten.
Vinden pep över ankringsplatsen men till kvällen mojnade det och natten blev tyst (frånsett regnet) och lugn med mörkläggningsdinge över däcksluckan.
15 juni lördag Berneray – Loch Maddy 12 sjömil
Vinden vred från syd till svag ostvind under efternatten och skapade lite skvalpsjö på grund av högvatten som gjorde att de skyddande öarna i öster var “för små” för att riktigt skydda.
Efter frukost hade vattnet sjunkit tillräckligt för skydd och vinden vred framåt lunch tillbaka till mera syd.
En hel del regn i luften gjorde det svårt att besluta om dingefärd iland, men vi kunde inte lämna ankarplatsen förrän vattnet stigit ett par meter från lägsta nivå. Även färjan har hänvisningar till tidvattnet som begränsningar framkomlighet vid spring tidvatten. Utan lokalkännedom ska man nog inte trafikera dessa vatten vid mindre än plus två meter och stigande vatten. På Google ser man att det är stora områden med sand som förmodligen dessutom kan flytta på sig.
En tur till St Kilda var frestande. Vi låg ju i sundet mellan Harris och North Uist där man kan komma väster ut mot havet och St Kilda. Men vindprognos tillsammans med det låga tidvattnet under förmiddagen ville inte spela med.
Jobb vid matbordet under förmiddagen i väntan på lunch och att regnet skulle upphöra. Inte förrän vid tretiden var regnet över och då hade vi hunnit vända och vrida på alternativen ett tag. Promenera och stanna till i morgon eller gå en kort bit söderut till nästa vik med ett samhälle och tvättmaskin. St Kilda var redan borta som alternativ pga tidvattnet. Det blev till slut flytt till nästa vik istället för landgång.
När högvattnet nått tillräckligt högt och färjan anlänt tog vi upp ankaret och gled iväg. Vi väntade på färjan för att slippa möta den i den smala rännan och även om vi sett på AIS att den gick dubbelt så fort som Moon trodde vi oss hinna ut innan den går tillbaka efter en halvtimma.
Nu hade vi både prickar och ett spår i paddan att köra efter så färden ut till the Minch var helt odramatisk. Väl ute var det bara att följa kusten till första vik mot söder. Sundet/havet the Minch var helt platt utan dyning och vindvågor till en början, men efter två sjömil såg vi konstiga vågor med tom lite vita kammar en bit söder om oss. Fortfarande nollvind men det spökade med strömmen. Vi hade en knop emot, men när vi närmade oss vågorna fick vi nästan medström. Uppenbart var det ett fenomen som skapades av bottenformationer som gav backströmmar med ström mot ström som resultat. Moon hade inga stora problem förutom en fartminskning i dom branta vågorna, med en mindre båt skulle vi ha styrt ut till havs för att runda den upprörda sjön. Den upprörda sjön varade bara en kort sträcka och därefter hade vi normal lång dyning och motström tills vi rundade nordudden in till viken. Dyningen försvann inne i viken och vi fick en halv knop med oss eftersom vattnet var stigande i viken.
Körde förbi hamnen och ankrade på grunt vatten innanför marinan och gästbojar. Vi vill spara ett dygns marinaavgift för att undvika att spendera våra svenska pesetas i möjligaste mån.
16 juni söndag Loch Maddy
Vaknade till regn som startade redan igår kväll.
Efter frukost, när den båt lämnat marinan som låg på den plats vi ville ha, tog vi upp ankaret och körde den korta vägen in till marinan. Den utvalda platsen var lång nog för Moon och i fördelaktig riktning inför morgondagens vind.
Nu vidtog operation finna 220v ström på bryggan. Många av elstolparna var trasiga och båtarna som låg på bryggan berättade att en stolpe hade ström igår, men att den försvann senare.
Efter lite sökande fann vi en huvudcentral iland med distributionsbrytare för servicebyggnaden och bryggan. Efter att ha gjort en “Norsk reset” på bryggbrytaren fick vi ström i tre stolpar. Uppenbart var två faser kortslutna ute på bryggan och det var det som fick strömmen att försvinna igår när man försökt få ström i flera stolpa. En fas är allt vi behöver för laddning och värme i Moon!
Nu blev det full fart på städning och diverse matbestyr. Vi har hittat stora burkar med halvfärdig marmelad avsedda att kokas tillsammans med socker. Både billigare och framför allt godare än dom söta marmelader vi finner här på hyllorna. Vi har inte hittat vår favorit, gjord på den lite bittra Sevilla apelsinen, sen vi lämnade Sverige. Att nu finna detta prefabrikat med “våra” apelsiner i Lerwick var en glad överraskning.
Planen var att också tvätta, men maskinerna uppfyllde inte våra krav.
Allt verkar söndagsstängt, men en långpromenad efter lunch krävde inga öppna faciliteter. Promenaden gick genom ett vackert landskap med massor med småsjöar. Ja i alla fall vid lågvatten då stränderna var långa och tångbevuxna. Vid högvatten ser det helt annorlunda ut. Småsjöarna är då snarare att likna vid fjärdar. Får, kor och ovanligt mycket fågel kunde vi notera i det fina vädret. Sol mellan sommarmoln, nästan
Vi fick till och med en glimt av en av rariteterna i vår fågelvärld – blå kärrhök. Den visade sig en kort stund över fälten. Men det räckte för att vi kunde konstatera att någon vanlig mås var det inte och i efterhand med fågelboken i handen var artbestämningen solklar. Den visade sig senare över holmen bredvid bryggan där Moon ligger. Annars hängde lärkorna och kvittrade i skyn och strandskatan skrek i högan sky för att hålla ungarna på plats medan vi gick förbi. På vägen tillbaka vimsade en kull gärdsmygsungar omkring i ett dike. Av vadare såg vi rödbena, beckasin och så förstås den överallt närvarnade strandskatan.
För att promenaden skulle bli helt perfekt gick vi också över en hängbro! En rostig rackare med trettio meters spännvidd avsedd endast för vandrare, och möjligen fåren. Det var inte så att den passerat oanmärkt vid en rutinkontroll. Bronissen fick nästan spel vid konstaterandet att linförankringarna var långt under högvattenlinjen på norra sida och därmed korroderade i kubik.
Tillbaka i marinan upptäckte vi att pontodelen vi låg på hotade att dela på sig. Vi backade några meter för att kunna sätta spring på “utsidan” till en T-del akter om oss mot lovart, för att Moon inte skulle bidra till ett eventuellt bryggsammanbrott.
Lamm och potatis i ugn med spröda haricots verts blev en passande avslutning på en perfekt dag.
Vecka 25 17 – 23 juni 2019 Loch Maddy, North Uist – Eigg 95 sjömil
17 juni måndag Loch Maddy
Vaknade i en sval förpik med en salong som för ovanlighetens skull var rumsvarm redan på morgonen. Man blir lätt bortskämd när man kan köra centralvärmen på elpatronen från landström.
Efter frukost bestämde sig Annika för att trots gårdagens utdömning av tvättmaskinen köra en laddning. Vi skulle ju inte lämna förrän framåt eftermiddagen så tid fanns. Lite allmänt pyssel, det mesta blev gjort igår då vi även skarvade ihop dingens åror med dom gamla från vår första jolle, mer än tjugo år gamla. Dom nya Kinesiska har inte alls samma kvalitet och behövde dessutom förlängas.
Annikas bedömning av tvättmaskinen i går visade sig vara helt riktig. Efter två försök var tvätten fortfarande varken riktigt sköljd eller centrifugerad. Hotellet hjälpte oss med detta plus torktumlare.
Strulet med tvätten gjorde att vi bestämde att inte flytta på oss till nästa vik innan kvällen och nattens blåsning från sydväst.
När flertalet på bryggan gick på eftermiddagen efter att strömmen vänt, flyttade vi in från vår trasiga ponton. Nu fick vi visserligen vinden tvärs, men ut från pontonen, vilket var bättre än att ligga på en trasig ponton.
Efter middagen blev vi inbjudna till ett par från Oban med en gammal Fantasi 37. Väldigt trevligt och massor med info om övärlden, inte minst lokala fågelöar som vi inte kände till.
18 Juni tisdag Loch Mady – Carbost/Talisker på Skye 35 sjömil
Vaknade först klocka nio, delvis på grund av vindstörningar under natten.
Under frukost bestämde vi oss för att sticka ut näsan ur bukten före lunch och antingen gå till nästa vik eller fortsätta mot sydvästsidan av Skye om vinden bär.
Innan avgång visade Annika Moon för vår nyvunna Obanvänner medan Björn hjälpte nyanlända att lägga till. När allt lugnat ner sig och båtar gått eller var ordentligt förtöjda kastade vi loss vid halv tolv och gled ut förbi det nu tomma färjläget. Ute i den stora bukten, innan vi kom ut i dyning, hissade vi på en revad stor, vi visste att om det gick att segla över skulle det bli nästan bidevind. Moon vill definitivt inte ha mycket storsegel i bidevind och stark vind, särskilt inte om sjön är lite grov.
Ut ur den stora viken hade vi slör och började så smått hoppas på att vinden ute på Little Minch skulle kunna ge oss en sträckbog mot Carbost, där Talisker ligger, i Loch Harport på Skye.
Sydgående ström mot sydvästen gav “kurslyft” på vår 130 gradiga kurs, men oj så strömmen stökade till sjön. Fullt i klass med dom värsta strömsjöarna vi upplevde i Japan!
Men vinden kom med perfekt styrka för vår segelsättning och Moon brakade fram i sjöarna med 7,5 – 8,5 knop genom vattnet, trots att vi seglade 55-60 grader mot vind och vågor.
Denna vår fjärde korsning av Minken på åtta dagar blev den jobbigaste på grund av ström mot vindvågor och att vi seglade “högre” mot vind och vågor än tidigare korsningar. Trots detta blev snitthastigheten över grund nästan samma för alla fyra passagerna!
Det var ganska skönt att styra in i den stora lochen där Carbost ligger längst in i änden. Gradvis försvann den hysteriska sjön som på slutet när vi följde en bit utanför Skyes sydvästkust och vågorna kommer in på grundare vatten, ibland försökte dränka Moon från sidan. Men hon har en fantastisk förmåga att rulla undan även de vågor som var flera meter över relingen bara nån meter ut i lovart tvärs sittbrunnen. Inte en droppe havsvatten fick vi i sittbrunnen, men väl en del sötvatten från ovan. Sista biten innan den djupa viken kunde vi studera Skyes klippkust på nära håll och konstatera att likheten är stor med delar av Färöarnas kust. På upploppet fick vi ett kort besök av några delfiner.
Inne i viken fann vi en besöksboj utanför Talisker destilleri, men då var klockan nästan halv sex varför landgång fick vänta tills onsdag.
19 juni onsdag Carbost/Talisker – Port Nan Long 4 sjömil
Regn hela natten och en bra bit in på förmiddagen. Sen frukost i väntan på att regnet skulle avta.
Vi såg ingen verksamhet inne på land eller kring destilleriet.
Vid elvatiden lämnade vi bojen och körde in till flytbryggan för att slippa sjösätta dingen. Enkel förtöjning längs bryggan med vinden nästan rätt framifrån. När Moon var säkert förtöjd gick vi till destilleriet. Detta är verkligen “bara” ett destilleri och inte som på Highland Park i Kirkwall och många andra där man även hanterar kornet. Det innebär bland annat att här finns inga karaktäristiska konformade skorstenar från torveldningen under det förgrodda kornet. Kändes lite som man destillerade inköpt “halvfabrikat” här på Talisker.
Det visade sig när vi kom iland att det visst var full verksamhet. Massor av buss och bilburna turister “blockerade” området, nästan som vi upplevt att kryssningsfartygens passagerare gör på öarna. Här på Skye med broförbindelse till fastlandet var det knökat med bilar och turbussar istället.
Visningarna var förbokade ända till fredag så istället gick vi en lång promenad högt upp på berget bakom Carbost. Längst upp såg vi skylten mot byn Talisker, en återvändsväg längre upp i bergen ut till kusten. På köpet fick vi ett fullmatat vattenfall, vi förmodar att det är vattnet till whiskyn för vattendraget gick rakt ner till destilleriet!
Passerade en fisk- och skaldjursrestaurang halvvägs ner till Carbost, full av turister som åt ostron eller hummer. Vi gick vidare förbi destilleriet och ner till pontonen för att äta en sen lunch i Moon. Visst frestade det med både ostron och hummer, men turistpriserna avskräcker särskilt med kronans dåliga växelkurs. Nu var frågan om vi skulle gå tillbaka ut på boj eller påbörja morgondagens förflyttning och ankra längre ut i lochen.
Vi tog den längre flyttningen och en knapp timma senare ankrade vi alldeles öster om fyren där lochen kröker och dyningen börjar. På vägen fick vi syn på vår första havsörn i skotska vatten.
En stund efter ankringen kom en segelbåt och la sig tämligen nära och under sena kvällen kom en stor bullrande norsk båt som vad vi tror pumpade över småfisk till dom två fiskodlingskassarna i vår närhet.
20 juni torsdag Port Nan Long – Loch Scavaig 22 sjömil
Natten blev orolig. Den bullrande båten tystnade inte förrän dom lämnade vid tretiden på morgonen, och dessutom rasslade kättingen omkring på botten och förde en del oväsen. Desto bättre var morgonvädret som efter två rejäla skurar klarnade till nästan blå himmel och vinden vred enligt prognosen till väst. Gjorde klart skepp och seglade i avtagande vind till vad som beskrivs som en av Skottlands häftigaste ankringsvik. Seglade nära kusten och kunde konstatera att nattens och morgonens regn gjorde utsikten om möjligt ännu bättre med alla vattenfall som rinner över dom branta klippväggarna. Inom synhåll hade vi nästan hela tiden minst tre vattenfall över bergssidan.
På väg in mot ankringsviken fick vi återigen besök av delfiner om än bara en kort stund. Ju närmare vi kom desto häftigare blev miljön och vinden accelererade kraftigt bakifrån. Vi tog ner seglen och strax blev det stiltje! Hundra meter närmare ankringsplatsen kom vindarna tillbaka, nu som tuffa fallvindar 180 grader motsatt den hårda vinden vi haft bakifrån. Temperaturen åker jojo, kallt när vinden tog i och svettvarmt när vinden försvann mellan vindbytena.
Ankringspolen var dramatiskt vacker. Vattenfall, trångt, branta bergsidor och givetvis fallvindar i kubik. Det var i stort sett bara en och annan glaciär som fattades för att vi skulle vara på en helt annan plats i världen. På vägen in till ankringsplatsen passerade vi mellan öar och grund som bröt ner vågor och dyning. Ankrade vid tretiden i en amfiteater av höga bergssidor bakom skyddande grund och ön En Glas närmast mot havet, en ankringsplats helt i vår smak.
Efter en sen salladslunch flyttade vi ankaret för att vara mer i mitten av djuphålan, fyra meter vid lågvatten, och därmed kunna lägga ut tillräcklig kätting för högvatten och de starka fallvindarna. Just som vi la ankaret kom en liten Irländsk segelbåt med tre gubbar och la sig en bit bakom oss. Polen har mycket bra ankarfäste och är stor nog för fyra båtar om man ankrar förnuftigt.
Under middagen blev vi underhållna av några rådjur på stranden, förmodligen Red deer.
Kvällen blev regnig med moderata fallvindar.
21 juni fredag Loch Scavaig
Natten blev regnig med fallvindar, lite hårdare än igår kväll men inget som fick oss att fundera på ankarfästet. Våra Irländska grannar låg i lä om oss, så inte heller deras ankarfäste påverkade oss.
Solsken när vi åt frukost medan Refleksen värmde upp en nattkyld båt. Under kaffet efter frukost kom det ett litet skyfall, varför vår landfärd blev uppskjuten. Vädret skiftar fort, delvis på grund av dessa branta bergsidor som verkar dra till sig molnen. Men man ska komma ihåg att vi är i Skottland och där ska det ju regna ofta.
Nattens regn har spätt på dom branta forsarna nerför bergssidorna och vi kan räkna till tre nya nu på morgonen. Vi har en stor fors nära Moon som vinklar sig ner mot oss i ett veck i berget, men den riktigt stora forsen från Loch Coruisk, drygt tio meter över havet, kommer ner över en svagt lutande bergshäll bakom närmaste udde.
Tio minuter efter ösregnet sken solen igen och de blöta bergshällarna strålar av alla solreflexer. Det är ett underbart dramatiskt landskap, långt från vägar och bebyggelse (förutom räddningshyttan på stranden). Det finns ingen telefontäckning här utan fick använda kortvågsradion igår kväll för att sända positionsrapport och få en färsk väderrapport.
En turbåt kom och släppte av tolv vandrare och strax efter kom en båt till som hämtade två. Vid tiotiden tog vi dingen iland för lång vandring i det nästan vindstilla vädret. En liten bit från landstigningsplatsen som turbåtarna använder, så också vi, rinner övarskottsvattnen från sjön över berghällarna. Vi hade en kartbild med några stigar inritade men just längs sjöns sydvästsida fanns ingen markering. För att inte blöta ner oss på första forskorsningen gick vi längs sjöns sydvästsida där det, trots kartans info, fanns en tämligen upptrampad stig. Sjön är drygt tre kilometer lång och relativt smal vilket gjorde att målet blev naturligt runt sjön och rast vid änden med lunch på medtagna smörgåsar.
Man kan inte säga att stigen gick över stock och sten för här finns inga stockar. Däremot en massa sten och vatten som gör stigen till ett kladdigt elände av och till. Torvlagret är så mättat med vatten att nattens och morgonens regn ligger kvar på stigen, eller snarare på alla tänkbara ställen man kan gå.
Vi måste ha en tumme med vädergudarna för efter morgonens regn tittade solen fram och vi fick riktigt njuta av omgivningarna. Men då gällde det att stanna då och då för medan man gick gällde det att se var man satte fötterna hela tiden. När vi kommit två tredjedelar längs sjön drog vinden ner från dom nästan 1000 m höga bergen så att det gick små vita gäss på vattnet. Sjön påstås vara djupare än viken in till ankarplatsen och med tanke på bergens lutning på var sida sjön så kan det nog stämma.
Under vår vandring träffade vi bara sex andra vandrare sedan vi gått förbi klungan som inte hade skodon att gå någon längre bit. Det är ju då upplevelsen blir som bäst, när man får hela naturen för sig själv alltså.
Vid sjöns norra ände fick vi ta av oss om fötterna för att korsa den största tillrinningsforsen. Den hade en lång flackt yta att meandra på så vårt vadande i det svala vattnet blev inte för djupt och på lagom liten vattenslipad sten. Det gällde inte vid nästa fors som stutsar sig ner mellan storsten ända ner till sjön. Vi valde att korsa en bit upp där det var tillräckligt trångt mellan storstenarna och snart var vi över. Sista vattnet, sjöns utlopp till havet, var det vi undvek i början på turen valde att ta den när vi kom tillbaka. Det var lite väl brett och dessutom bara sten större än ett kålhuvud, inte lämplig för barfota alltså. Visserligen satt ett helt gäng som just gått över och tog på sig skorna igen inför sin vandring, men vi som redan var tämligen blöta valde att korsa vattnet med skor på nu när vi var nära ankringsviken. Det var ju dessutom rent och klart sötvatten, så när skorna väl torkar är dom som nya!
Väl tillbaka på landningsplatsen fick vi fira ner dingen vertikalt till vattnet som nu sjunkigt tre meter. Vi hade lagt upp den på berget då vi misstänkte att turbåtarna skulle orsaka en del svall och då ligger vår lätta dinge bättre på berget. Allt gick bra under överinseende av ett tiotal turister som väntade på bli upplockade strax efter.
En sån tur och dessutom tur med vädret. Visserligen inga pingviner eller björnar, inte heller någon glaciär men fint ändå. En drillsnäppa som bevakade sitt bo och en handfull måsar var allt vi såg. Jo en groda också
Inga mygg eller knott, men dom saknade vi inte.
Till middag åt vi upp sista matjesburken, midsommarafton till ära.
22 juni lördag Loch Scavaig – Canna 15 sjömil
Prognosen hade rätt. Vinden var sydlig och skulle under dagen bli tämligen stark och lite från sydväst. Vår plan var att först gå till Canna, därefter Rum och sist Eigg. För att slippa kryssa till Canna startade vi tidigt. Vi behövde också ladda batterierna och tre timmar är lagom laddkörning efter två nätter för ankar.
Med Rum om babord där också vinden kom ifrån fick vi lite segelstöttning en stund innan dom höga bergen på Rum gjorde vinden byig och ändrade riktningen till nästan mitt i nosen. Bara att rulla in och prognosen hade rätt – vinden var snart uppe i dryga 10m/s och den lite shopiga sjön skvätte ner Moon med saltvatten. Det är i den här delen av världen inget större problem där det regnar nästan varje dag, men just nu och några dagar framåt spås uppehåll vilket gör att det mesta fick ett lite fetkladdigt saltlager. Å andra sidan får vi njuta av lite sommarvärme och sol. Vi kom fram redan strax efter nio så dagens stora rörelse av båtar hade inte börjat. Vi ankrade längst ut i viken på 10m vatten med bra skydd från syd. Morgondagens prognos pratade om ost till nordost och då ville vi inte ligga där vi ankrat. Efter lunch dingade vi in för en tur och för information om var vi skulle gå. Ön är inte stor med 20 talet bofasta och det finns egentligen inte några livsmedel att köpa och ingen telefonkontakt. Ett litet café med internet och några kartor över ön låg utefter vägen och där uppdaterade vi en app i telefonen med kartor till lunnefågeludden. Vi gick vidare en bit för att få utsikt till öns andra ankringsplats men som nu låg i pålandsvind. Ön är i stort sett trädlös utom i skyddade lägen och har tre för oss lite annorlunda välbyggda stenkyrkor (till tjugo personer!). Det växer gått om buskar längs stengärdsgårdar och här hittade vi både fuchsia och kaprifol. Vi beslutade att stanna över natt så vi vände tillbaka för att flytta in till bättre skydd för kommande ostvind nu när flera båtar lämnat och sen ta dingen åt andra hållet över ankringsviken närmare till lunnefåglarna.
Efter ny jollefärd och någon kilometers vandring kom vi fram till ett fascinerande kustlandskap med höga klippöar strax utanför kusten. Där höll merparten av lunnefåglarna till. En stor klippö med en hätta av gräs där lunnisarna har sina bon, men det såg lite magert ut och antalet fåglar var inte direkt imponerande. Det tråkiga var att där vi gick på klippkanten syntes att dom tidigare haft bon i grässvålen innanför kanten och frågan var om det är antalet turister som stör eller om det är en kombination av att öborna låtit kor beta över hela ytan och då med sin tyngd trampat sönder grässvålen. Vi såg bara två lunnefåglar som hade bo på “vår” sida, resten verkade häcka på klippön.
Tretåig mås, stormfågel, sillgrissla och tordmule såg vi häcka på klippstupen innanför klippön. Senare lärde vi oss att Canna haft stort problem med råttor som nu är utrotade. Dom åt både ägg och kycklingar.
Lång promenad igår och nästan lika lång idag men på mycket enklare underlag och i nästan gassande sol med lärkor drillande i luften över oss. Tofsvipor och några attackerande storlabb träffade vi också på. Dagen bjöd på ett mångfald jämfört med gårdagens art- och antalsfattiga fågelliv.
Väl tillbaka i Moon, som nu låg ankrad i mitten av alla båtar på boj, kunde vi njuta av skådespelet över hur andra gör saker och ting. Vi har ju nästan inte sett andra på nära håll på det här viset på väldigt länge, särskilt inte i kombination med vindstilla, sol, värme och ett glas i sittbrunnen.
Det mest anmärkningsvärda var tre äldre gentlemän från Dublin (samma som i förrgår) som lämnade sin läckande dinge bakom båten med motorn på. Redan till kvällen var motorn till hälften under vatten på grund av dingens vekhet som gjorde att akterspegeln böjde sig bakåt av den lilla motorns tyngd. På söndagsmorgonen syntes motorn nästan inte.
Caféet som ligger inom synhåll från ankringen har ett för svagt Wifi så återigen är vi utan kommunikation och under kvällens försök med kortvågsradion blev det dålig utdelning. Kanske pga alla master runt omkring?
23 juni söndag Canna – Eigg 19 sjömil
Vaknade av lite choppig sjö från en svag vind som nu blåste från Rum rakt in i ankringsviken, en vind som strax vred mot nordost och då kom över en skyddande udde.
Sov vidare till niotiden eftersom vinden var helt fel för vår planerade söndagsfärd.
Efter frukost blev det lite fundering om vart vi skulle ställa kosan. Inget internet sen tre nätter och dålig kortvågsförbindelse gjorde att vi inte hade färska vinduppgifter. Dessutom verkade vinden falna, så ett uppkast att segla tillbaka till yttre Hebriderna och södra Uist föll snabbt. Inte ville vi köra motor över Little Minch utan stödjande vind. Beslutet blev; syd om Rum och bort till Eigg för att dra nytta av fallvindar från nordostvinden över Rums höga berg.
Kan man tänka sig, våra funderingar på ankarplatsen föll verkligen på plats! Slösegling i svag öppen vind mellan Canna och Rum. Runt udden var de nästan vindstilla och en Bavaria motorseglade om oss på “insidan” mot Rum. Vi fortsatte nära Rum medan dom la kursen tvärs vår stäv för att komma ur lä från Rum. Efter en halv sjömil kom så fallvindarna, stadiga och lagom för vår segelsättning. Moon satte fart och vi gjorde strax dryga sju knop med sträckbog mot Eigg. Bavarian var plötsligt långt bakom oss, för långt ut från Rum för att få nytta av fallvindarna som dog en halv sjömil från kusten. Efter en halvtimma slog Bavarian tom in mot kusten en stund innan dom nog bytte mål för dagen och sakta gled söder ut.
Vår tur med vindbedömningen stod sig, även om det blev dikt bidevind innan vi kom fram till sundet mellan Rum och Eigg där vinden öppnade up igen och vi kunde halvvindsegla över sundet och fram till Eigg. I lä av ön försvann nästan vinden och vi rullade in och beslog sedan storen strax innan vi rundade upp mot nordost och sundet upp till Eiggs hamn. Här finns inga bojar eller kajplats och vi siktade på en grund bukt alldeles norr om hamnen för att komma ur tidvattenströmmen i det trånga sundet. Mycket nöjda efter en strålande perfekt söndagsseglardag som började i moll med dåliga utsikter.
Ankrade i den skyddande bukten över vit sand och ett vattendjup på tre meter och åtti centimeter vid lågvatten. Vi passade på att kontrollera lodets offset med lodlina nu när vi låg på absolut jämn botten. Ekolodet ger samma siffra på centimetern som “snöret ner till botten”. Vi har vårt elektroniska offsetmisstag i klart minne! I Kanada hade offsetsiffran (ekolodsgivarens läge under vattenlinjen,( 90 cm)) av någon anledning registrerats på två ställen i plotterdatorn. Påföljden blev att när utkiken tyckte att det var för grunt, läste rorsman att det nog var en meter vatten under kölen strax innan vi fastnade på en grund bar in till en ankringsplats. Det är inte fel att kolla elektroniken fysiskt när det är enkelt.
Vi väntade med landbesöket till måndagen då butiken ska få färska varor och vi kunde avlutade dagen med middag i sittbrunnen för första gången det här året.
Vecka 26 24 – 30 juni 2019 Eigg – Puilladobhrain 114 sjömil och tre liggdagar
24 juni måndag Eigg
Lugn natt med ostörd sömn. Fortfarande varmt, men vi körde igång Webaston trots det för att få duschvarmt vatten före frukost. Lite regntunga skyar och svag nordostvind under förmiddagen, men det utlovade regnet som skulle börjat under natten lyste med sin frånvaro. Efter lunch när regnradarappen visade att regnen som fanns på avstånd skulle gå över yttre Hebriderna och inne över fastlandet sjösatte vi dingen och körde in till hamnen.
Den lilla butiken visade sig ha det mest akuta vi saknade. Ställde undan två fyllda ryggsäckar och gick en fyra kilometers vandring upp på ön. Lite drissel fick vi på oss, men i huvudsak uppehåll om än väldigt grått. Tillbaka i hamnen tog vi våra ryggsäckar och körde tillbaka ut till Moon. Lite korta vågor emot som gjorde färden lite skakig men utan skvätt.
Här ligger totalt sex segelbåtar, men Moon ligger ensam en bit norr om hamnen i en skyddande hästskoformad vik. Båten som igår och i natt låg söder om oss flyttade in till hamnen vid lunch. När vi åkte förbi tyckte vi att dom “guppade” mer än ute hos oss där dom låg med mindre sjölä än Moon.
Tillbaka i Moon strax före tre, då det var skönt att komma in i en torr varm båt och få en kopp tillsammans med nyköpta Brownies.
Fortsatt grått, men horisonten i söder är ljus och nästan blå. Vi beslutade att ligga kvar ännu en natt.
25 Juni tisdag Eigg – Coll – Ulva 38 sjömil
Prognosen stämde – nordlig vind hela natten och mestadels blå himmel när vi vaknade. Det är bara drygt 20 sjömil till Coll och vinden ska hålla i sig och öka under dagen varför vi inte har någon brådska. Frukost i sittbrunn och fortsatt lite internetjobb under förmiddagen. Strax före lunch drog vi iväg genom det smala sundet närmast färjeläget och hissade på. Idag fullt ställ för plattläns och snart hade Moon fått upp farten på ett snällt vatten. Efter nån timme minskade vinden men kom tillbaka just när vi började förbereda infarten till Colls ankringsplats. Vi hade kikat i förväg och visste att det mesta av den ankringsbara ytan är blockerad av ett 10-tal bojar som är märkta med max 10 ton. Vi väger lite för mycket för att ligga på en sådan särskilt som Coll är en låg ö och rådande vindökning och riktning gick rakt igenom fältet av bojliggare. Vinden var stadigt uppe i över 10 meter och mer. Vi gick längre in i viken för att se om det gick att lägga ankaret längst in och på väg dit såg vi plötsligt bakom en bojliggare en ledig boj. I väntan på beslut tog vi bojen, men kort stund efter konstaterade vi med hjälp av radar att alla tänkbara ankarplatser också var upptagna. Efter ett kort rådslag beslutade vi att fortsätta en bit till.
Sagt och gjort vi gled ur viken med vinden i ryggen och tänkte gå en timme söderut längs Colls kust men den fina vinden lockade till ytterligare några timmars segling. I sydost fanns några lockande öar med mycket bättre plats och skydd för rådande nordvind. Dit var det 16 sjömil och klockan var bara eftermiddag. I solsken och nära midsommar kan man ju segla nästan hela dygnet.
Nu räckte det dessutom med bara försegel i halvvinden som snabbt tog oss mot sydost. Seglade genom Treshnish öarna som vi tänkt besöka, men med dagens vindriktning och vågor såg det farligt ut. Efter öarna fick vi besök av flera stora delfiner under en lång stund.
Strax före 18 var vi ankrade i ett stort, lagom djupt innanvatten som man behöver detaljkort för att våga sig in i. En båtgranne på avstånd i samma flad och tre i den trånga grannviken som finns beskriven i pilotboken. Man kunde tro att alla som seglar här har dessa detaljerade kort, men uppenbarligen inte. Ön Ulva är 300m hög och visst fick vi lite fallvindar som rutschade ner längs branterna men inget som besvärade oss.
26 juni onsdag Ulva 5 km vandring
Vaknade till en klarblå himmel och bara en svag bris, fortfarande från norr. Idag var det landtur på schemat och vid 11-tiden då dom flesta båtgrannar hade gått, inklusive ett gäng paddlare som tältat i närheten, dingade vi inte till “kajakstranden” med sand ett par hundra meter bort från Moon. Det är bara drygt 1,5m tidvatten här just nu, men det är så mycket enklare att dra upp dingen på sand och inte på slippriga tångklädda stenar.
Med några olika appar i telefon, en med topografisk karta, och en för att registrera vårt trampande längs stigar, som nog mest är gjorda av får och hjortarna som finns på ön, gick vi med avsikt att gå runt den västra toppen. Stigarna var verkligen bara djurstigar och efter ett tag insåg vi att bästa turen var att följa en stig som gick rakt upp i en dalgång. Sagt och gjort, efter en halvtimme med lagom varm och brant tur var vi uppe på högplatån. I detta fallet inte mer än något under tre hundra meter över havet, men att gå upp i 18gradig lutning är lite ansträngande.
Nästan ända upp fick vi syn på flera hjortar som helt klart höll koll på oss. Kul och se flera handjur med ståtliga kronor. Kikaren och kamera med telelins hjälper. Däremot inte ett enda får för ovanlighetens skull. Ett mål med dagens topptur var också att få nättillgång för telefonen så vi kunde kolla vädret. Nere i båten når inte signalen tillräcklig styrka men nu uppe på toppen fick vi en kort stund med full signal. Morgondagens plan ser ut att fungera vädermässigt, men därefter såg det inte så bra ut under flera dagar. Måste kolla mer med kortvågsradion i kväll.
Vinden var snålkall så vi fick vackert sitta i solskenet i lä på en av topparna för att inte frysa. Det är första turen i kortbyxor för i år och med bara t-tröja därtill blir det för kallt att sitta still i den snåla nordvinden. Efter smörgåslunch låg vi behagligt på en bädd av ljung och njöt av utsikten och friheten från surrande och stickande insekter.
Nu var det bara ner igen och eftersom det aldrig är kul att gå samma väg tillbaka gick vi först fram till en liten topp varifrån vi fick fri sikt ner till Moon. Där hittade vi fler stigar som hjortarna använder flitigt. Innan vi valde stig och började gå neråt såg vi på den branta sidan tvärs över dalgången en klunga på dussinet hjortar på väg upp. Ingen hade horn så det måste med andra ord vara en annan grupp än den vi såg tidigare. Verkar som bockarna håller sig för sig själva i grupp och lämnar hindar och kid att beta ifred. Det var sju djur i första gruppen och tolv i den andra. Ulva har tydligen stora skyddade arealer med gott bete.
Hjortar väger betydligt mer än får och trampar sönder mer växtlighet och skapar därmed en skapligt bred stig som beroende på underlag och lutning ändå är väldigt svår att gå säkert på.
Stigen vi gick ner var brantare än den vi gick upp på och hjortarnas stig vi följde blev riktigt spännande då den passerade en smal hylla i bergväggen med fritt fall 10m ner som sen fortsatte i en brant slänt. Nu var det väldigt bra att den bara jorden på stigen var torr efter flera dagars torka. Det räckte mer än väl med den halka som naken jord och sand/grus ställer till med. Förbi den svåra passagen kom vi utan missöden, men hade då fortfarande 100 höjdmeter och närmare en halvtimme kvar för att komma till dingen.
Dingen låg där vi lämnat den och efter lite lyft och släpande på den flacka stranden fick vi ta av oss skorna för att komma ut på tillräckligt djupt vatten på den fortfarande flacka botten.
Tillbaka i Moon fick vi dagens belöning i sittbrunnen, lite ost och vin. Men först fick vi lusa av oss, dvs det var inte bara hjortarna som kom i dussin, Annika hade ett dussin fästingar varav 10 redan hade hittat ett bra ställe att bita sig fast på. Björn kom undan med bara ett par stycken. Otäcka är dom och vansinnigt små. När man tror att man sett den minsta så kommer snart en till krypande som är ännu mindre. Det får bli en koll till senare
27 juni torsdag Ulva – Treshnish Islands – Staffa – Ross of Mull – Loch Buie, Mull 45 sjömil
Vaknade till solsken och utan gårdagens vind, helt enligt planen. Däremot var klockan lite mer än planerat. Iväg utan frukost för att hinna ut till Treshnish öarna innan vinden eventuellt ökar med solen. Nästan spegelblankt vatten när vi motrade och åt frukost. En liten nordvind hann starta innan vi var framme, men inget som skapade ens små vågor.
Utsidan not väster hade några höga klippor med mängder av tordmule, sillgrissla, stormfågel och tretåig mås, den sistnämnda stod för merparten av ljudmattan. Lunnefåglar såg vi på vattnet, men bara enstaka uppe i grässvålen. Vi bestämde oss för att fortsätta några sjömil till Staffa för att kunna lägga mer tid där och “jaga” lunnisar uppe på Staffas gräsängar.
Den lilla vind vi haft på utsidan av Treshnish försvann halvvägs in till Staffa och förseglen fick rullas in.
En hel del turbåtar hovrade kring den lilla kajen och Fingals Cave när vi kom, men fota kan man alltid ändå. Staffas stora dragplåster är den långsamsvalnande lavan som kristalliserat sig i åttkantiga pelare och som nu med tiden eroderats fram och bland annat bildat grottan Fingals Cave.
I det extremt lugna vädret utan dyning försökte vi finna en ankringsplats på västsidan. Inne i bukten var det visserligen bra ankringsdjup, men massor med kelp och ingen möjlighet att bedöma botten. Hundra meter ut fann vi stora sandfläckar på åtta till tio meters djup, och efter att ha gjort en kontrollcirkel för att säkerställa att det inte fans några grundkulor, släppte vi ankaret på en av sandfläckarna. För säkerhets skull använde vi en returlina med boj, det var ju trots allt en del kelp som kunde dölja luriga stenar. Alla andra tur och privatbåtar befann sig på den östra sidan som normalt är den enda sidan man kan ankra på och då endast i moderat dyning.
Sjösatte dinge och utombordare utan några problem trots “havsankring” med obruten horisont i väster.
Naturligtvis var vi tvungna att dinga in i Fingals Cave som är ca 100m lång. Stängde av motorn i mynningen för att inte bullra och förstöra för alla turister som klev omkring på basaltpelarna kring mynningen. Vi blev ett välfotograferat objekt i grottan!
Efter en tur längs ostsidan återvände vi till västsidan och hittade en perfekt smal öppning i lavaklippan in till en liten strand. Förtöjde dingen och gick upp i den branta slänten, en av få gångbara raviner på branta Staffa. Vandrade sen runt norra delen av ön för att leta lunnefåglar. Dom finns i princip runt hel norra halvan av ön, men man måste ha tålamod och sitta still för att dom skall komma flygande till sina bon.
Till slut fick vi våra puffins på bild och kunde återvända och tillbaka i Moon hissade vi upp dingen. Lättade sen ankar och ätandes lunch körde vi söder ut mot Iona. Fortfarande strålande solsken och ingen vind över Moon eftersom vi hade den lilla vinden rakt i häcken. T-shirt och kortbyxor är en ovanlig seglarstass i Skottland!
Högvatten och lite medström i Iona sundet, ett sund som är lurigt grunt om man kommer på lågvatten. Fantastisk färg på vattnet tack vare sandbotten och ringa djup. Förvillande likt ankringsplatser i tropikerna! Speciellt idag med årets varmaste dag.
Körde runt Mulls sydvästhörn och nu blev det jacka på. Den lilla vinden som nu späddes på av Moons fart var inte varm. Ankrade i en fantastisk vik med vita sandstränder och smaragdgrönt vatten.
Efter att ha suttit ner en stund och summerat en fantastisk dag med förhållanden som kändes som “once in a life time”, började vi titta på veckans fortsatta väder. Sydostvind imorgon, rakt emot in till Oban och handling. Inte bra alls. Det slutade med att vi tog upp ankaret för att utnyttja nordvinden och segla nästan tjugo sjömil öster ut längs Mulls sydvästkust.
Tyvärr blev mer än hälften av sträckan motorgång när den fina vinden över Mull dog ut vid femtiden.
Ankrade strax efter sju i en stor bukt med egen slottsruin som bevakade vår ankringsplats.
I det vindstilla vädret lyckades vi dra fast ankaret i riktning mot den kommande lite tuffa sydostvinden.
En timma efter ankringen började det dra från land och sydost, en vind som sedan under natten ökade till frisk bris.
Bukten Loch Buie är stor och öppen mot sydväst, inget man ankrar i under normala vind och dyningsförhållanden. Men nu var det absolut ingen dyning och prognosen talade bara om ost och sydost, perfekt för att hålla eventuell dyning in i viken borta.
28 juni fredag Loch Buie – Oban – Heather Island 22 + 1 sjömil
Vaknade vid åttatiden utsövda efter en ostörd natt med lagom vind. Det är lite underligt att man sover bättre med konstant lagom vind över båten. När det som i förrgår var vindstilla och platt vatten runt Moon gjorde dom små strömmarna att kättingbukten över snubbern rasslar då och då med följd av att man vaknar till eftersom det för övrigt är knäpptyst. Vindens svaga ljudmatta döljer alla småljud och dessutom är kättingen tyst när Moon drar åt ett håll hela tiden, särskilt om det är botten utan stenar och grus.
Duschade och sen var det frukost i det fortfarande strålande solskenet. Är vi i Skottland eller?
Lättade inte ankar förrän vid elvatiden då vi väntat på vindvridningen till mer sydostlig. När vi kom ut ur viken med ett rev i storen och Yankee var vinden fortfarande rak ostlig och vi drog ett “ben” nästan rakt söderut tvärs över det stora vattnet söder om Mull. Efter två sjömil vred vinden successivt trettio grader och vi slog mot öster och Oban. Vindvridningen fortsatte och snart hade vi en sträckbog rakt mot inloppet till Oban.
Två timmar senare efter finfin segling på platt vatten var vi nästan framme och rullade in förseglen. En kvart senare var det dags för storen. Strax före klockan tre var vi förtöjda i Obans nya transit marina. Dyr som tusan men för fyra timmar var kostnaden acceptabel.
Knatade omedelbart iväg till Tesco som låg på gångavstånd för storhandling. Tillbaka i Moon med två ryggsäckar, två kassar och två små frysväskor fulla. Vi fick en törstsläckare i sittbrunnen i det exceptionellt varma vädret. Massor med skära turister och Skottar såg vi överallt, helt ovana vid sol och hetta. Själva har vi fått en släng av samma grisfärg på kroppsdelar som inte sett solen sedan förra senhösten. Efter pausen blev det en ny sväng, först till en specialist på djupfryst och efter avlastning i Moon en sväng till Lidl och Aldi.
Tillbaka i Moon var det bara vattentankning innan våra fyra timmar var gångna. Nu visade det sig att vattnet rann ungefär smed samma snigelhastighet som från vår Watermaker! Kände inte att vi orsakade vår “over stay” trots att det tog en timma mer än vi betalat för.
Annika körde igång ugnen med ett lammrack i som vi fann hos Tesco medan vi förflyttade oss och det var precis klart när vi en halvtimma senare, strax efter åtta, ankrade bakom Heather Island bara en dryg sjömil från centrala Oban alldeles söder om Kerrera marinan.
Maten stod på bordet i sittbrunnen bara minuter efter vi ankrat, och vi gladdes åt att ha sluppit värmen i stan samt oljudet från ett liveband på närmaste restaurang och dessutom sparat trettio pund i marina avgift. Dom ville ha tre pund per meter båt för en natt! Trots att Wifi och vatten nästan inte fanns.
29 juni lördag Heather Island, Oban – Puilladobhrain 6 sjömil
Ingen vind och inget regn under natten. Sov som stockar i den tysta och vindkylda natten.
Planen för dagen var att ta oss några mil söder ut till en vik som är skyddad för morgondagens blåsning från sydväst. Viken lockade också med en promenad över ön till “Bron över Atlanten” samt en pub vid brofästet.
Regnradarn visade på ett kommande intensivt regn med åska. Vi tog det lugnt med lång frukost och lite jobb vid frukostbordet. Bra nätkontakt från en stor antenn på berget alldeles över oss. Vi har varit lite svältfödda dom senaste dagarna med omvärldskontakt. Kortvågsradion har stått för kommunikationen och det innebär “bara” e-mail och inget internet, hemska tanke. Väldigt vad snabbt man blir beroende.
När första skuren var över lyfte vi ankaret och körde söderut med tända lanternor. En dryg timma senare var vi inne i “vår” skyddande vik och kunde ankra nästan enligt planen. En båt var före oss och ankrad på “vår” plats. Men med en förtöjningsboj mellan Moon och den först ankrade båten kände vi oss ok även om båten, med ett lite CQR-ankare, låg lite i lovart om oss. Om dom draggar för sydvästen går dom på bojen eller i lä om boj och Moon. Det gäller att kunna sova tryggt.
Ordentligt med regn och åska medan vi åt vår salladslunch strax efter att ankringsbestyren var klara.
Två båtar kom och ankrade tätt inpå oss, men sättet dom ankrade på sa oss att antingen skulle dom bara ha en sen lunch eller så visste dom inget om den kommande blåsningen.
Vi hängde ut kulfendrar på låringen, sjösatte dingen och satte ankarvikten på kättingen, det senare för att minska svängradien nu när vi fått närgångna grannar. Sen rodde vi iland förbi dom två båtarna och fick bekräftat att det endast var lunchankring.
En kort promenad genom en kohage tog oss till en drygt två hundra år gammal stenvalvsbro som spänner över Atlanten, dvs strömmen under bron mynnar i bägge ändar till Atlanten. Bron heter officiellt Clachan Bridge och kallas “Bridge over the Atlantic” och spänner från Seil Island till fastlandet söder om Oban.
Efter noggrant ha fotograferat bron, som byggdes i slutet av förrförra seklet (1792-1793), blev det ett trevligt besök på puben vid brofästet där vi avnjöt en öl under samspråk med lokala besökare.
Tillbaka i Moon utan en droppe från ovan blev det lite skrivande innan det var dags att förbereda dagens middag. Till natten låg totalt sex båtar på rad i den långsmala viken, och vi hade bara en av dem i lovart.
30 juni söndag Puilladobhrain – uttalas Pulldohran
Grå och lite vindig start av dagen. Syd-sydvästen startade under tidiga morgontimmar i moderat styrka kompletterat med lite drissel. Vårt nästa mål ligger just åt det håll vinden kommer från så vi tog planenligt en liggdag. Sommarvärmen har gått över vilket betyder att Reflekskaminen får jobba igen för att sprida en hemtrevlig värme. Den har en platt kokplattetop som vi använder för både vattenkokning och matlagning. Det gäller att spara på alla ampere det går när man ligger för ankar. Med nuvarande batteribank, både 12 och 24v, klarar vi två-tre dygn utan tillskottsladdning när vi är riktigt snåla.
Regn av och till fram till sen lunch med en vind som i byarna var uppe i nästan kulingstyrka.
Läshörna och som vanligt en hel del PC-jobb gör att tiden flyger iväg. Regnet och blåsten inspirerar inte till någon landtur. Dessutom blir gräset vi måste gå igenom så förbaskat blött!
Vecka 27 1 – 7 juli 2019 Puilladobhrain – Portrush, Nordirland 118 sjömil
1 juli måndag Puilladobhrain
Den starka vinden la sig vid tretiden och klockan sex, helt enligt prognosen vred vinden till nordväst. Den smala viken tillåter inte riktigt att man svingar runt när man lagt ut kätting för hård vind. Före frukost. innan Moon helt svängt runt, tog vi upp ankaret och flyttade oss en bit norrut där viken var bredare. Lämpligt nog hade alla utom en båt lämnat strax före klockan sex, så vi hade all plats i världen att väja på. Snabbt var vi omankrade och kunde i lugn och ro inta frukost som vi passat på att laga under tiden motorn brummat.
Regnskurarna avöste varandra medan vi var flitiga vid matbordet med diverse skrivarbeten. Lunch och strax efter kom ett meddelande från Mary att dom kommit loss ur Kaledonienkanalen. Dom fastnade på grund av reparationsarbete på en bro i Corpach-änden. Vid femtiden kom Mary och la sig på Moons styrbordssida. Det är så mycket lättare med samvaron när man slipper använda dinge eller VHF för att kommunicera.
Över gemensam middag i Moon pratade vi om ditt och datt och efter den bestämde vi oss för en gemensam promenad till den berömda bron vi tittade på i lördags. Det är ju fortfarande väldigt ljust på kvällarna. Men först flyttade Linda och Ludvig Mary till eget ankare och vi sågs på stranden med våra dingar. Efter en titt på bron och en pint på puben som just stängde, vandrade vi tillbaka till våra dingar och skildes för att diska och sova.
2 juli tisdag Puilladobhrain – Oronsay 31 sjömil
Lite mulet men ingen vind när vi vaknade. Prognosen talade om frisk bris från nordväst, perfekt för Colonsay. Efter frukost vid halvtiotiden lättade vi och körde fram till Mary, där familjen åt frukost i sittbrunnen, och utbytte färdmål. Förmodligen skulle vi sammanstråla under eftermiddagen.
Ute på det stora vattnet mellan fastlandet och Mull stod en lagom hård bris. Hissade storen med ett rev och sen fulla försegel. Full fart mot mål och femtio grader vind över Moon. Tyvärr en lite brant motsjö rakt mot Moon på grund av strömmen som gjorde första delen av trippen något obekväm.
Höll inte riktigt upp för att gå på lovartssidan om de tre öar som ligger utefter kurslinjen mot Colonsay. Bakom första ön dog vinden, men bakom dom två andra fick vi fallvindar med kulingstyrka. Moon flög fram och doppade relingslisten vid ett flertal gånger när fallvindarna kom vinande.
Fria från öarna fick vi en fin sträckbog på tolv mil till mål som blev Oronsay söder om Colonsay på grund av vindförhållanden i den lite trånga, smala och grunda hamnen på Colonsay.
Mary kom nån timma senare och vi ankrade om till den bukten som dom bedömde vara bättre för grillning iland. Snart satt hela gänget och grillade på strand mellan två små bergsklackar med fascinerande välslipade stenar av skiffer. Vackert randiga och mycket mjuka att ta i. Annika, Linda och barnen gick en strandrunda och hittade först en död valkalv, troligen en fenval, i ett icke för angenämt stadie och lite senare en död säl, knappt igenkännbar
3 juli onsdag Oronsay -Ardmore Islands, Islay 24 sjömil + 7 km vandring
Lugn natt så när som en kraftig inbäring som rullade oss hela natten.
Vi märkte redan när vi igår ankrade om att det var lite rulligt jämfört med vårt första val bakom några rev och tänkte att vi får väl flytta tillbaka i kväll om det blir för gungigt.
Men efter grillning iland var vi lite nedkylda och trötta och tyckte att det var nog inte så farligt
Före frukost flyttade vi tillbaka för att kanske stanna en natt till i väntan på vind. Efter frukost kom hela Marys besättning med dingen in till stranden framför Moon där vi precis dragit upp vår dinge.
Gick en lång promenad längs ost och sydkusten med flera fina sandstränder för att sedan svänga in mot mitten och rasta vid det gamla klostret. Intressant att finna ett välbevarat gammal kloster på denna lilla ö längst ut i sydväst av Skottland. Religionshistoria i denna del av världen känns väldigt speciell.
Tillbaka i Moon åt vi en kombinerad lunchmiddag och gjorde sedan klart skepp. Vi hade när vi studerade vind och strömmar konstaterat att det nio sjömil långa sundet mellan Jura och Islay har upp till fem knops ström, och efter klockan sex vänder strömmen mot söder. I morgon är det vindvridning och med den troligen motvind i sundet, alltså ett enkelt val.
Upp med ankaret, något som fick gå ovanligt fort eftersom Björn lyckades tappa linan till dingen när vi skulle lyfta upp den och med utombordaren på drev den långsamt iväg ut till havs. Turligt nog låg vinden så att den missade de grunda områdena omkring oss. Fem minuter senare hade vi fångat upp dingen och kunde ankra några hundra meter längre ut från stranden för att lyfta upp motor och sedan dingen till sin plats på fördäck.
Mary missade nog hela föreställningen och lämnade ankringsplatsen en stund före oss utan kommentarer
När dingen var säkrad på fördäck tog vi upp ankaret för tredje gången denna dag! (vi ankrade ju om före frukost). Hissade en full stor och gled iväg mot sundet mellan Jura och Isla sex sjömil över öppet hav med absolut plattläns. Den svaga vinden gav oss trots allt dryga fyra knop, men den korta sträckan till sundet gjorde att vi inte rullade ut något försegel för att slippa spira. Det var på inga vis självklart om vinden skulle vrida med oss i sundet eller komma över bergen. En annan anledning till “latheten” var att det var en dryg timma tills strömmen skulle vända till vår fördel i sundet.
Strax innan sundet vred vinden upp tillräckligt för ett försegel och inne i sundet hade vi tidvis bra vindvinkel och lite fallvindar som gav oss ända upp till sju knop genom vattnet. När vinden nere i sundet minskade ökade strömmen och skjutsade på så vi gjorde drygt nio knop trots att vi bara gjorde runt fyra knop genom vattnet. Detta sund går man inte mot strömmen! Vi hade mer än fyra knop med oss under fem sjömil. I sundets norra del passerade vi tre Whisky destillerier varav Caol ila är det mest kända.
När vi kom ut ur sundet och medströmmen minskade till en knop var farten över grund snart nere under tre knop. Klockan var mycket och det började bli lite kallt. På Islays ostsida finns en liten skärgård med skyddade och grunda vatten och vår sjökortsspecial visade att det gick att ankra säkert.
Vi rullade in förseglet och körde fram till Mary som låg några hundra meter framför och sa farväl. Dom skulle ju vidare mot Nordirland. Men när vi svängde in i skärgården följde dom efter. Det är en skyddad smal genväg för att inte behöva gå hela vägen ut runt Islays ostudde, och när dom kom förbi vår ankringsplats med alla sälar på klipporna runt oss veknade dom i den svaga vinden. Tog ner seglen och kom in och ankrade för natten strax syd om oss. Absolut lä för vind och sjö, inte den minsta tendens till dyning. Väldigt skönt efter föregående natts rullning.
4 juli torsdag Ardmore Islands – Port Ellen 8 sjömil
Vaknade till en lite mulen morgon med svag sydvästvind helt enligt prognosen.
Tog upp ankaret före frukost för att inte motvinden skulle hinna öka innan vi var framme i Port Ellen.
Marys besättning verkade ta sovmorgon men vi travade på och hade frukost under gång mellan skären.
Det var inte bara skär att hålla reda på! Först kom Ardbeg och strax bredvid Lagavulin och sist Laphroaig.
När vi svängde in till hamnen “tornade” Port Ellens destilleri upp sig strax väster om färjhamnen. Den stora kornsilon i hamnen är också en påminnelse om Whiskyns betydelse för ön där nästan dussinet destillerier hämtar sitt korn från hamnsilon i Port Ellen.
Fick en fin plats på läsidan med fören rakt mot vinden. Rekade möjlighet till tvätt mm och då ringer Linda och frågar om det finns plats för dom några timmar då det inte är så långt över till deras destination på Nordirland. En liten byrunda och glass stod på programmet.
Vi gick tillbaka till marina och tog emot dom på ett ytter-T. Det är grunt strax bredvid pontonerna och Mary är lika svårmanövrerad som Moon i dessa trånga lägen. Men när omständigheterna är gynnsamma och det står två seglare på pontonen och tar emot är det lätt som en plätt:
Gick en handlingssväng tillsammans innan vi följdes åt tillbaka till Mary och hjälpte dom runt mot vinden vid bryggan och sen seglade dom iväg mot Irland. Vi möts nog om några veckor på västkusten av Irland då dom går medurs runt ön och vi seglar moturs söder ut längs västkusten.
Sen blev det lunch och Annika kokade två stora krabbor som vi lyckades köpa på kajen av en fiskare.
När lunchen var klar och krabborna lagts i det nu svala kokspadet startade vi projekt tvätt och för en gångs skull dusch iland.
Efter krabbmiddagen kom Jenny och Tobias från Felicia över för lite sjökortssnack. Dom var på hemsegling till Kolmården från en ettårssväng till Karibien. Lite senare kom resten av besättningen, Ester och Hulda nio och tio år gamla. Många roliga spontana kommentarer/frågor om en båt som är vårt hem.
5 juli fredag Port Ellen vandring 12 km
Lugn natt vid brygga med landström är skönt ibland, särskilt när man kan köra luftavfuktaren för att torka ut båten efter att ha brett ut all tvätt efter torktumling.
Efter frukost bestämde vi oss för att gå till det första av dom tre destillerierna öster om Port Ellen och sen ta bussen tillbaka och då till Bowmore. Vi var utrustade med ryggsäckar för handling i Bowmore och ytterligare ett destilleri. Men säg den dag som följer planen. Väl framme vid Laphroaig som ligger närmast konstaterade vi att varför inte gå vidare och ta en senare buss till Bowmore. Efter lite vila och kaffe som dom bjöd på var vi snart hos Lagavulin som kanske inte var lika tillgängligt. Ardbeg låg längst bort och turistanordningarna var de mest omfattande av dom tre. Här fanns tom ett kafé/lunchrestaurang. Klockan var lagom för lunch så en rökt kolja chowder slank ner innan vi startade återfärden, dvs planen hade nu ändrats igen. Vi hade gott om tid att gå tillbaka till Port Ellen innan bussen till Bowmore skulle gå.
Efter halva vägen tillbaka ökade drisslandet, som vi drabbats lite av på utfarten, och blev mera konstant. Vi hade paraply men blev så pass blöta att fortsättningen till Bowmore får anstå till morgondagen då det ska vara uppehåll och kanske lite sol. Prognosen för avfärd ger oss bra förhållanden för Irland på söndag, så en lördagsutflykt till Bowmore passar bra.
Skönt att komma tillbaka till en varm och torr båt. Med luftavfuktaren på och en varm kopp innombords gjorde snart livet lättare igen. Nu har vi provat på den verkliga whiskytrippen – 12km och delvis i regn och blåst.
Resten av eftermiddagen ägnade vi åt skrivarbete som blivit lite eftersatt av alla sociala kontakter.
Regnet övergick i mera riktigt regn vilket gjorde det extra ombonat att sitta inne i värmen. Vi kände lite för dom två svenska båtar som gav sig av mot Kaledoniakanalen nu på förmiddagen i dimma och regn från lunch. Visserligen medvind, men
6 juli lördag Port Ellen – Rathlin Island, Nordirland 25 sjömil
Busstur till Bowmore vid halv tio för att handla och givetvis besöka destilleriet. Visserligen var dom också fullbokade så någon rundtur blev det inte men dessa destillerier är vackra att se på. Nästan alla är dessutom vitmålade och allt ser riktigt fräsch ut trots att byggnaderna i flera fall är långt över 100 år, ja ibland två hundra.
Lilla samhället Bowmore är centralorten på Islay och deras Co-op butik var verkligen större än vad vi sett sen Oban. Den låg i en vanlig huslänga med en löjligt liten ingång, men skenet bedrar – den var stor och innehållsrik. Med hyfsat laddade ryggsäckar vände vi tillbaka till Port Ellen och där konstaterade vi att det var bättre att segla söderut redan idag och inte vänta till morgondagen. Prognosen visade att vi skulle ha mer vind på eftermiddagen och det var bättre än svag vind i morgon. Visserligen från bättre riktning men idag kunde vi få en bra segling till Rathlin Island i Nordirland. Strax efter ett var vi på gång och seglingen blev finfin ända fram. Knöt fast lite före klockan sex efter att ha blivit uppropad på VHF:en av svenska båten Anna av Mariestad. Vi kom lagom till deras angörare som dom delade med den svenska båten Ydalir II. Anna hade vi träffat för fyra år sen men Ydalirs besättning var nya för oss. Kul men nya och bekanta ansikten så här en bit hemifrån. Vi blev genast inbjudna att dela angörare och efter middag på var sitt håll sågs vi igen över en bit ost. Kan det vara bättre. Men före middag hann vi alla gå till hotellets gräsmatta där tre gubbar spelade för hotellgästerna. Vi fick sitta med i den lilla gruppen på runt tjugo personer och njuta av några irländska toner. Men plötsligt hörde Annika den ena killen säga något på göteborgsengelska och öronen blev genast spetsade. Efter en stund bekräftades misstanken – hela gruppen var Göteborgare och dom stackarna höll på att trilla av stolarna. Där satt sex västkustbor på den lilla ön Rathlin just som dom var där. Övriga i församlingen önskade en Abba variant – givetvis – efter att Anna-båten fått dom att spela Gärdebylåten. Den lät till och med bättre än dom Irländska tolkningarna, men Abba var ingen hit och den var välgörande kort.
Rathlin Island låg inte på vår lista över platser att besöka men visade sig vara en riktig liten pärla. Lagom till färjans ankomst från fastlandet avgick en buss till den västra udden med en häftig fyrplats och en massa sjöfågel på dom branta klipporna. Den ska vi ta i morgon bitti efter att dom båda Svenska båtarna avgått mot syd längs östra sidan av Irland.
7 juli söndag Rathlin Island – Portrush 18 sjömil och 7 km vandring
Vid 8-tiden var det dags för dom båda svenskbåtarna att lämna. Alla avgångar styrs av tidvattnet i den här delen av världen då den skapar starka strömmar som ställer beräknandet på högkant. Att gå på fel tid kan straffa sig ordentligt. Alltså behövde vi som låg utanpå Anna flytta in till bryggan och det hela stämde bra för att vi skulle passa bussen till västudden. En skojfrisk förare tog oss dom av och till branta kurvorna till fyren och där väntade ytterligare en avgift för att komma in till fyren och bästa platserna för fågelskådning. OK vi betalda och visst var fyrplatsen fascinerande och klipporna där fåglarna höll till var imponerande. Men särskilt nära kom vi inte. För att nu inte bara åka buss fram och tillbaka tog vi fötterna till hjälp och gick längs den branta nordkusten en bit tillbaka innan man måste tillbaka till vägen igen. På så vis kom vi ifrån turisthorden som bara ökade för varje färja som kom. Det var ju trots allt söndag med en strålande sommarsol, även om det var kyligt i skuggan.
Vi fick inte så många fåglar inom synhåll men lite spektakulärt är att i en omöjlig brant dalgång närmast havet betade fem-sex getter. Det såg ut som dom inte kom varken upp eller ner från den lilla hylla dom “bodde” på. Senare fick vi veta att det finns en grupp vilda getter som inte många öbor sett – och det var dom vi såg. Efter en lång och varm vandring tillbaka till hamnen insåg vi att det var precis lagom att starta västerut i den rakt nordliga vinden. Det behövdes bara lite extra koll i tidtabellen för att konstatera att det var bättre att gå idag än att starta idiottidigt i morgon bitti. Livet styrs av tidvattenströmmarna.
Med försegel satta hittade vi medströmmen som tog oss snabbt över ett av och till riktigt upprört hav. Motorn fick hjälpa till då vinden var för svag för att få riktigt driv vilket betyder att Moon blir som en vaggande anka och tappar draget i seglen, men med motor på fyller vinden seglen och dom drar hela tiden. På väg in i den lilla hamnen med en liten flytpoton för gästande båtar anropade vi hamnkapten på VHF:en. Tidigare försök via telefon gav inget svar. Nu svarade dom och var hyggliga nog att omplacera dom två båtar som redan låg på bryggan så vi fick plats.
Snart var vi fastknutna och satte oss till bords för en bit lammstek som bakats i ungen på vägen. Potatis, gröna bönor och vitlöksyoghurt gör verkligen anrättning rättvisa. Efter mat var vi ju bara tvungna att gå en tur i närområdet av stan – jo den är större än Oban och den kändes som storstad. Man får lite udda referensramar efter ett tag långt från civilisationen. Vi avslutade med en öl på Portrush Yacht Club och sen var vi färdiga för bingen.
Annika & Björn