Vecka 21-23 2019 Shetland och Orkney, via Fair Isle och till Skottland
20 maj – 9 juni 425 sjömil
Vecka 21 20 – 26 maj 2019 Lerwick – Papa Stour 117 sjömil
Shetland är bara drygt 60 sjömil från nord till syd, vilket betyder att klämma till med 117 sjömil denna vecka innebär en hel del snirklande, och dessutom ligger Papa Stour något norr om Lerwick men på västkusten, vilket betyder att vi nu bara “gjort” norra delen av ögruppen.
20 maj måndag Lerwick
Vaknade vid sju tiden, dvs åtta svensk tid, efter en god men kort natts sömn i en stilla hamn.
Vår båtgranne, som vi knutit fast vid under natten, skulle lämna vid niotiden varför vi drog oss in till en nu ledig plats på bryggan framför innan dom hann börja röra på sig. Efter frukost och flytt började vi så sakteliga orientera oss i omgivningarna och innan vi hann bli färdiga för att besöka hamnkontoret kom tullen på besök. En trevlig kvinna. som jobbat inom tullen på Shetland och Orkney i tjugo år, ville ha diverse uppgifter om oss medan vi pratade om både ditt och datt. Efter ifyllt formulär tackade hon för sig och vi vandrade till hamnkontoret. Om inte tullen hade kommit till bryggan fanns samma formulär för ifyllning i samband med avgiftsbetalningen. Hyfsade 21 pund kostade det för vår längd men då utan el.
Vi hade som mål med besöket i Lerwick att handla lite färskvaror och sen dra vidare. Eftersom vi kom på efternatten/tidig på morgon betydde det att betalningen gällde till tisdag och vi kunde med gott samvete gå och handla idag och vänta med bränslepåfyllning till när vi planerade lämna i morgon.
Vi tog Google Maps till hjälp för att orientera oss till största matbutiken i närområdet och det blev Tesco som vi känner sedan tidigare. Konkurrenten Co-op var enligt tullen en mindre butik så den sparade vi till senare. Båda betydde en promenad på 20 minuter enkel väg och eftersom vi behöver röra på påkarna och gärna då i backig terräng var Tesco ett bra val. På köpet fick vi lite guidning runt samhället och omgivningarna.
För den som inte varit på Shetland kan vi berätta att det är i stort sett 100% trädlöst. Gräs och hedar med mossor och ljung som korsas av stengärdsgårdar är det normala. Husen är för det mesta grå eller möjligen vitmålade. För den ovane kan detta ge ett tämligen dystert intryck, men inte för oss som gillar denna miljö, även om lite träd och buskar gör upplevelsen ännu bättre. Vi jämför gärna med både Alaska och Patagonien med ett stänk av Tasmanien och Nya Zeeland. Sen är det det där med nederbörden som ibland gör tillvaron väldigt grå. Men bara en liten solglimt då och då förändrar upplevelsen totalt.
Plötsligen under stuvning av inhandlade matvaror knackar det på och på bryggan står Marianne med båten Trinda. Vi träffade Marianne i Helsingborg där hon bor och jobbar. Båten har hon numera i Råå, en båt som hon fortsatt segla sedan hennes livskamrat dog för några år sen. Vi hade sett hennes båtnamn på Ais:en vid Egersund men då inte kopplat inte ihop båtnamnet med Marianne. Nu stod hon här på bryggan efter en översegling i stort sett parallell med vår. Kul! Vi kom överens om att ses senare och efter middagsmat gick vi över till henne för att sen gå tillsammans till segelklubbens pub för en öl.
Men innan vi hann äta middag kom en kille för att titta på Moon som Björn träffat på bryggan tidigare. Han hade en Koopmans 52 liggandes i marinan för Shetlandsbor och var väldigt insatt i Koopmans historik. Osannolikt nog satt han i konstruktörens kontor när vi 2012 (eller 2013) pratade med konstruktören i Holland från Malaysia. Han visste alltså en hel del om våra ombyggnads/reparationsjobb i svettvarma Malaysia. Alltså helt otroligt vad världen ibland är liten. Han kontrade med att köra oss till sin marina för en snabbtitt på hans båt, hans tredje Koopmans. Vi har träffat fler Koopmansägare som säger “en gång Koopmans, alltid Koopmanns”. Vi börjar förstå varför!!
Senare på kvällen, över en öl med Marianne, hittade vi flera samtalsämnen och vi menade bland annat; att hade hon nu kommit så här långt och har så god tid på sig innan hon förväntas vara tillbaka i Helsingborg, varför inte gå vidare till Orkney och kanske lite skotsk västkust innan retur genom Caledoniakanalen. Vi får se hur det går.
Kvällen slutade tidigt och vi somnade fort i den lugna hamnen.
21 maj tisdag Lerwick – West Lunna Voe 25 sjömil
En ny dag och en massa beslut att ta. Hur ser väderprognosen ut, behöver vi handla något mer, tanka vatten och diesel, ligga kvar eller gå vidare.
Prognosen är inte den bästa, men att ligga kvar kändes inte bra trots prognosen. Vi valde att fylla alla tankar och gå en bit norrut i den svaga vinden och med bara lite risk för drissel. Svalt är det, 10 grader i både luft och vatten, men vi har ju bra värme.
Efter påfyllning av 500 liter diesel var vi klara för avgång vid 12-tiden och på rutten fanns några alternativa ankringsplatser. Vi tog oss, trots motström och lite motvind, hela vägen upp till Yell sound, där vi avslutade med en timmas segling till en välskyddad ankarvik. Vi var ankrade och klara vid 5-tiden. Vid 7-tiden började det regna ordentligt lagom när middagen serverades.
22 maj onsdag West Lunna Voe
Regn och nordvästvind större delen av natten. Grå morgon med regn av och till. Duschade före frukost, en utmaning med extra fukt när regnet kyler ner aluminiumramarna runt fönstren. Men man vet ju var kondensen kommer och kan torka
Vi sover i förpiken med öppen däckslucka och stängt till salongen som vi inte värmer under natten – allt för att minska fukttrycket och temperaturskillnad mellan inneluft och aluminiumramarna. Det funkar riktigt bra och vi sover bättre när det är svalt och vår fukt påverkar inte salongens klimat bakom den stängda dörren.
Men den tidiga sommarvärmen i april fick oss att byta från vintertäcken till sommar dito, vilket gör att vi nu behöver förstärka med en flisfilt dom flesta nätter.
Förmiddagen gick i lugn takt med administrativt arbete. Räkningar mm ska skötas även när man är på vift. Annika hittade plötsligt en webkamera över vår ankarvik! Väldigt speciellt att se Moon live på internet i denna ödsliga avkrok av världen. Länken till webkameran finns på vädersiten windy.com och vid fortsatt koll verkar inte Shetland ha fler kameror som windy länkar till.
Den mycket välskyddade viken har inte någon vettig strand för att kunna gå iland på. Det finns en liten minihamn för lokala små båtar en bra bit bort och dit vi skulle kunna ta dingen, men i drisslet valde vi att avstå och stanna inomhus.
I Lerwick hade vi hämtat en massa information på turistbyrån som vi nu granskade ihop med seglingsguider vi fått låna av snälla seglare i Göteborg. Vi har visserligen varit på en hel del platser runt Shetland men gett bort våra guider före långseglingen. Några av dessa platser är väl värda ett besök igen, även om vädret inte bjuder till alla gånger.
Ett nästan måste är Muckle Flugga, en ö norr om nordspetsen på den nordligaste stora ön Unst, känd för sin stora koloni av havssulor. Får man bara några minuters sol så är resan dit värd en hel dags vedermödor, men det får inte blåsa för mycket. Prognosen för fredagen ser bra ut idag, återstår att se hur den ser ut i morgon då vi tänker flytta på oss – men just nu vet vi inte om det blir norrut eller till västkusten.
Sjökortsgranskningen blev klar under dagen och nu har vi en lista över bra skyddade vikar att besöka på vårt motsolsvarv runt Shetland.
23 maj torsdag West Lunna Voe – Baltasund 26 sjömil
Återigen en lugn natt med bra sömn. Morgonens väderkoll pekade på norrut och redan före frukost lämnade vi ankringen med sikte på Baltasund. Vi vinkade adjö till webkameran och snirklade oss ut mellan fiskodlingarna till en svag västlig bris och lite drissel. Brisen räckte för att fylla förseglen under en timma
Småregnet höll i sig till lunch då en mer och mer blå himmel tog över. Det är inte någon större hets på värmen men varje solstråle gör nytta.
Kuststräckan vi passerade är tämligen öde, avbruten med en och annan övergiven gård av svårbedömd ålder. Här och där finns ruiner i olika stadier varav några riktigt gamla. Vi passerade en från slutet av 1500-talet som uppenbarligen raserats ytterligare sedan bilden vi fann i en turistbroschyr från 2015 var tagen.
Det trädlösa landskapet och den vassa och råa kusten fascinerar.
Väl framme i Baltasund hittade vi en plats längst in i det skyddade hörnet av den höga vinklade kajen. Visserligen med en liten (ganska risig) segelbåt som buffert/fender mellan oss och kajen. Efter färdigförtöjning och koll av tidvattnet konstaterade vi att vi kan lämna Moon för en promenad i flera timmar.
Det var inte mycket till liv och rörelse i omgivningen, men då vi närmade oss hamnbyggnaderna såg vi en kvinna som högtryckstvättade en mindre båt. Vi passade på att fråga om hon trodde det var ok att vi låg kvar över natten och hon svarade att det gick säkert bra. Ägaren till segelbåten var tillika hamnkapten och bodde i grannbyn, men hon visste inte om han skulle till sin båt under eftermiddagen. Samtalet fortsatte och strax erbjöd hon sig att köra oss till grannbyn då vi sagt att vi tänkt besöka Small Boat Museum. Det visade sig att hennes far varit initiativtagaren och ägt flera av båtarna från gamla tider. Flera hade norskt påbrå och museet innehöll både text och bilder från kontakten med fiskare i både Norge och Bohuslän. I museets närhet stod också vikingaskeppskopian Skidbladner permanent parkerad på land. Ett skepp vi sett i både Norge och Shetland då resan till Amerika inleddes 2000 av ett gäng svenskar som också byggt båten i Sverige efter en norsk förlaga (Gokstadsskeppet). Av flera skäl kom dom aldrig längre än till Shetland och projektet kursade och båten övertogs av Shetland.
Promenaden, tillbaka från grannbyn med museet i det fina vädret, bjöd på fågelsång med vackra vyer och som vi avlutade med en öl i Baltasunds lilla hotell strax ovanför hamnen där Moon låg och väntade.
24 maj fredag Baltasund – Colli Voe 18 sjömil
Upp med tuppen nästan för att dra nytta av det fortfarande soliga vädret. Planen var fortfarande att gå norrut till kolonin med sulor som häckar vid Muckle Flugga, Shetland och Storbritanniens nordligaste landfäste. Efter en knapp timme konstaterade vi dock att dyning ökat och den skulle bara skulle bli värre ju längre dagen led tillsammans med att strömmen ökade vid nordudden och därmed göra fotografering från båten till en omöjlig uppgift. Alltså vände vi och siktade på samma hamn som vi tänkt avsluta dagen i efter nordudden.
2001 fotograferade vi en timma under skärmen av havssulor när vi passerade Muckle Flugga på vår väg till Färöarna, något som gjorde beslutet att vända lite lättare.
Det här med tidvatten, dvs höjdskillnaden, är lätt att ha koll på men strömmarna är desto värre. Trots information från både sjökort och internet lyckas vi inte alltid få verkligheten att överensstämma med teorierna. Sundet mellan Unst och Yell heter Bluemull Sound och enligt all samstämmig information skulle vi ha medström till kl 11 när vi nu kom från söder. Men icke sa nicke – motström alltså. Nu var det inte längre än att vi körde som vi brukar, nära land i innersvängen där det oftast är mindre motströmt, ja till och med ibland medström i dom bakströmmar som bildas. Fram kom vi trots uppåt tre knop emot och planterade ankaret på behörigt avstånd från dom inte så gästvänliga höga kajerna i Culli Vou. Vi ska bara ligga till tidig morgon enligt nuvarande plan.
25 maj lördag Culli Vou – Hamar Voe 36 sjömil
Det blev tidig start för att inte få för stark motvind i medströmmen ut genom sundet. Uppehållsväder men gråmulet. Vi kunde hålla oss i ena kanten med lite lagom medström och på det viset undvek vi den värsta sjögången med kraftiga “overfalls”, orsakat av det strömmande vattnet mot vind och dyning, som täckte mer än tre fjärdedelar av sundets bredd.
Ut kom vi och runt hela norra toppen på Yell innan den utlovade vinden kom, men då också med drissel. Segel upp, och sen var det bara att segla med i den bitvis regniga och kalla luften. Vinden räckte lite mer än halvvägs, för att sen återkomma sista biten ända in till ankringen. Den utsedda ankringsplatsen var lika bra som beskrivits och mest liknade den att ligga i en helt sluten liten damm. Ett fåtal hus runt omkring skvallrade om att det bor folk i området förutom några Shetland ponnies och alla får med lamm som bräker högt. Drisslet fortsatte och det avgjorde beslutet om landgång, dvs vi njöt av fågelsång och utsikten från båten. Vi har nu under dagarna på Shetland äntligen fått fågelsångsbehovet tillgodosett.
26 maj -söndag Hamar Voe – Papa Stour 12 sjömil
Sol när vi vaknade och en nordostlig bris drog genom ankrings”dammen”.
Stillsam frukost nästan utan internet. Dålig täckning mellan dom lite branta slänterna runt viken, men vi fick hyfsad signal efter ett tag.
Tog upp ankaret strax före tio och körde ut ur viken. Vi körde ut med vinden i ryggen varför den “försvann”. Men ute på St Magnus Bay stod en svag nordost och vi drog ut Yankeen och stängde av motorn, vi skulle ju bara tvärs över till Papa Stour. Ut med fiskedon medan vi “segeldrev” i knappa tre knop mot mål. En dryg timma senare tröttnade vi. Drog in dom två fiskerevarna och rullade in förseglet. På med motorn och styrfart mot Papa Stour som nu låg bara fem sjömil söder om oss.
Strax före två ankrade vi i Hamna Voe på Papa Stour, en totalskyddad vik med ingång från sydväst mellan två rev. Grunt och smalt i inloppet men det bidrar till vind och sjölä i ankringsviken som har gott om plats på mellan tio och fem meters djup.
Efter fika sjösatte vi dingen och rodde iland. Förra gången vi var här, för nitton år sedan, hade vi en osedvanlig tur med väder och dyning. Vi kunde köra dingen in och ut ur grottor och tunnlar utefter kusten mot Atlanten, något som är synnerligen ovanligt. Idag var det landpromenad som gällde, men det är inte att förakta. Vilka vyer och vilka stup! Roligt att se alla häckande stormfåglar, labbar, strandpipare m.fl. Tyvärr var alla skarvar och sillgrisslor som vi såg sist helt borta. Känns som det nära fisket har drabbats och därmed de fåglar som lever av det. Måste söka vidare info om detta!
Tillbaka vid dingen vid femtiden efter en drygt sex kilometer lång vandring upp och ner för grässlänter bland får och massor med framför allt storlabb. Vi såg minst ett femtital inne på ön!
Precis som vi rodde över till Moon kom regnet. Snacka om timing.
En halvtimma, senare när lammsteken stod i ugnen, sken solen mellan molnen igen. (Vi hade inte tagit med oss lammet från stranden utan köpt steken i Lerwick!!)
Vecka 22 27 maj – 2 juni 2019 Papa Stour – Kirkwall 137 sjömil
27 maj måndag Papa Stour
Lite vind och regn under natten men nästan solsken när vi vaknade. Prognosen för Fair Isle är inte bra under början av veckan, varför vi tar det lugnt med en liggdag i denna helskyddade lagun med utsikt mot ön Foula femton sjömil ut till havs.
Efter frukost tog vi dingen, som låg kvar i vattnet bakom Moon, in till land. Nu var det en promenad in till “byn” och viken med färjeläget som stod på programmet. Massor med får och fåglar men inte en människa. Kändes som siste som lämnade ön låste och kastade bort nyckeln! Visserligen måndag förmiddag och utanför turistsäsongen. Flera av de få husen var delvis raserade, bara stenväggar och stengavlar var kvar. Andra hus såg ut att ha blivit sommarstugor. Men storspov, tofsvipa, kärrsnäppa m fl såg vi bland alla får.
Tillbaka i Moon blev det dusch och lunch i det kalla, men mellan regnskurarna, soliga vädret. Vi kan inte nog understryka att vädrets makter är styrande för våra aktiviteter.
Förra gången vi var här kunde vi på helt lugnt vatten besöka en ö utanför med två grottor som korsade varande inne under ön, och vi kunde också med dingen ta oss genom grottan som korsar en hel udde på själva Papa Stour. Då 2000 mötte vi senare en lokalbo som under alla år inte lyckats ta sig genom grottan. Det ska både vara lugnt (ingen dyning som då slår i taket) och lågvatten.
Eftermiddagen pysslade vi inomhus med web, läsning och kantning av den tillklippta salongsmattan.
Lax till middag.
28 maj tisdag Papa Stour – Scalloway 22 sjömil
Efter en lugn förmiddag med lite skurar och kulingvindar mellan varven lättade vi med sikte på Scalloway. Det blev bra segling halvvägs och vid 16-tiden parkerade vi vid båtklubbens gästbrygga där det låg en charterbåt vi sett i färjeviken på Papa Stour. Ingen var ombord men snart kom ett helt koppel av folk, dom var 6 gäster plus kapten i en 43 fots segelbåt. Strax efter kom en representant för båtklubben med lite information och ville ha betalt. Prisnivån var acceptabel och klubben hade dessutom tvätt och tork. Vi körde igång en maskin och gick sen en bytur. Kvällen hade börjat så en lokal öl satt fint i hotellets bar. Där kom vi i snack med ett par från Florida som smorde kråset med musslor och hummer. Dom hade i sin tur träffat fler turistande amerikaner som förlagt ett par dagar på Shetland efter att ha sett den populära kriminalserien som utspelar sig i Lerwick med omgivningar. På väg från puben kikade vi in på dom båda små matbutikerna och blev inte särskilt imponerade. Vi behövde fylla förråden lite mer än vad som bjöds och planerade för en busstur till Lerwick under morgondagen.
29 maj onsdag Scalloway – Voe of North Houss 10 sjömil
Efter en lugn natt vid den stabila flytbryggan gjorde vi en sakta start och lokaliserade busshållplatsen som låg bara hundra meter från bryggan. Klockan 11 knackade vi på Trinda med Marianne vid rodret i Lerwicks hamn. Hon hade gjort en tur upp till Baltasund och tillbaka sedan vi sågs för en vecka sedan. Medan vi satt och pratade om ditt o datt bestämde vi oss för en busstur ner till sydudden och Marianne hakade på. Sagt och gjort gick vi till busstationen men på vägen gick Marianne in på ett av företagen hon kontaktat för att får hjälp att sy en söm på förseglet. När hon nu stod på tröskeln svarade dom att jo dom kan hjälpa till och ville då ha seglet säckat för att hämta redan under eftermiddagen varför hon backade om bussturen. Vi gick till bussen men kom också på bättre tankar, skippade sydudden och gick till matbutiken istället.
På så vis var vi tillbaka i Scalloway och Moon lagom för en promenad genom byn till borgruinen och museet innan vi på sen eftermiddag kastade loss och motrade till en lugn ankarplats, trodde vi
Direkt när vi stängt av motorn började letandet av var ljuden kom från. Det liknade ljud vi hört, många gånger orsakade av bottenlevande djur, men här i dessa kalla vatten verkade det inte stämma. Det var dessutom ett grundljud kompletterat med ett kort högre ljud som återkom med tämligen jämna mellanrum. Vi blev inte kloka på var ljudet kom från men vi misstänker att fiskodlingarna i närheten var boven i dramat.
30 maj torsdag Voe of North Houss – Fair Isle 33 sjömil
Ljudet störde vår nattsömn och trots tidigt vaknande blev klocka plötsligen nästan nio innan vi kom iväg till Fair Isle i ett strålande solsken och precis lagom vind, dessutom från rätt håll. Alla segel var snart satta och vi gled söderut mellan fiskodlingar och några öar innan vi nådde havsdyningen. Moon uppskattade motorfriheten och red iväg fint över ett lite oroligt hav. Fort gick seglingen och det är lite speciellt när man kan se ön man ska till på en halv dagsetapps avstånd. Både för att vädret var så klart, men också för att öarna är höga.
Fair Isles hamn är liten, väldigt liten, men har en ordentlig kaj och är bra skyddad. Problemet under sommarmånaderna är att det blir fort fullt. Vi hade turen att komma in till en tom hamn och knöt fast vid kajen där vattnet just var som lägst. Vi skulle upp 1,2m till kvällen. På väg in till hamnen hade vi sett ett segel närma sig från norr och snart kom en svenskflaggad segelbåt in men Per och Klas ombord i Göteborgsbåten Strawberry. Under en angörare i Strawberry kom en kille och förklarade att vi måste flytta temporärt till färjans plats för det skulle komma in en båt som behövde resten av kajen. Kul sa vi och flyttade med vetskap om att vi behövde flytta igen innan färjan skulle komma klockan åtta. Efter flytten till färjeplatsen tog det inte lång tid innan vi hade ytterligare en segelbåt i bredd. Där låg alltså Moon mot kajen, sen Strawberry och sist nykomlingen, ett franskt par i en RM1200.
En stund senare kom den stora båt som vi fått flytta oss för, en norsk 22m lång galeas Loyal, ägd och skeppad av en norrman. Med ombord fanns 18 gäster och 4 besättning. Vi såg dom lägga till och då det nästan var två timmar kvar till färjans ankomst passade vi på att sträcka på benen med promenad till norra fyren med sitt imponerande foghorn. Per och Klas hängde på och vi hann precis tillbaka för att hinna flytta innan färjan kom in. När allt lugnat ner sig låg vi på Loyal med Strawberry vid vår sida. Fransoserna fick plats på färjan. Varken färjan eller Loyal ska röra på sig i morgon
31 maj fredag Fair Isla – Otterswick, Sanday, Orkney 35,7 sjömil
Lite rulligt i hamnen under natten. När vinden la sig igår kväll gick lite dyningen in trots att dyningen låg tvärs hamninloppet.
Efter frukost gick vi en lång promenad över ön till sydsidan. Massor med fågelfällor för ringmärkning, men dom verkade dåligt underhållna, lite som om verksamheten stannat av.
Fågelobservatoriet med pub och övernattningsmöjlighet brann ner till grunden nu i tidig våras och resterna var sorgliga att se. Inga uppgifter om när eller om det ska byggas nytt. Viss upprensning efter branden pågick, om än i liten skala.
Tillbaka i hamnen letade vi oss upp på höjden nordost om hamnen där alla lunnefåglarna håller till. Vi kunde sitta på gräset och fota fåglarna på nära håll medan dom bestämda sig för var och med vem dom skulle sätta bo.
Efter lunch beslutade vi oss för att utnyttja den ostliga kulingen och dra till Orkney. Nästa möjliga vindfönster såg ut att dyka upp först på söndag/måndag. Fair Isle i regn och lite rullig hamn i flera dagar var inte helt lockande. Det var dessutom två kryssningsfartyg anmälda för lördagen
(dom ligger ute på redden och kör in folk i “livbåtar)
Strax före ett var vi i väg, en halvtimma efter Strawberry lämnat vår styrbordssida. Hissade en revad stor alldeles utanför hamnen i lä av lunnefågelkolonins berg. Därefter gick vi runt nordvästkusten med flera fullsatta havsulekolonier. Verkade nästan var fler sulor än vi kommer ihåg från Muckle Flugga. När vi väl kom fria från Fair Isla’s fallvindar blev det full fart mot Orkney med revad stor och fulla försegel.
Vinden stabiliserade sig runt strax syd om ost och liten kuling som under eftermiddagen ökade till kulingstyrka. Moon svarade med att logga runt åtta knop hela tiden men fart över grund blev lite varierande beroende på med och motström. Regnet började drissla nån timma ut från Fair Isle och höll på hela tiden tills vi ankrade.
Angöringen av Orkney blev ett riktigt upplopp! Två knop emot och kuling i ryggen! Vilka vågor vi surfade fram i. Moons skrov kom verkligen till sin rätt under denna etapp med mycket underliga vågor hela vägen på grund av stark vind och växlande strömmar. Det var en trött och blöt rorsman som var glad att ankaret satt vid första försöket och att Webaston stått på sista timman innan ankring.
Ankringsbukten är stor med sjölä mot dyning från allt utom nordostlig vind. Det är långt till dom långgrunda stränderna i dom övriga väderstrecken varför vi har en hel del vindvågor från vinden som under kvällen mojnade och på en timme vred till väst.
1 juni lördag Otterswick – Papa Sound, Stronsay 19 sjömil
Sov bättre än på Fair Isla trots den lite utsatta ankringsplatsen. Västvinden från i natt ökade successivt och från morgonen hade vi nästan liten kuling. Vindvågorna blev trots allt bara en dryg halvmeter varför Moon rörde sig rätt stillsamt. Full fart på värmen innan frukost, dels för att värma en under natten utkyld båt och dels för att torka kläder från gårdagens segling.
Regnet upphörde under förmiddagen och en blek sol tog över huvudrollen. Men prognosen för närmaste vecka ser inte bra ut, motvind och mycket regn.
Efter studie av sjökort, vindprognos och strömmar lättade vi ankar och gav oss iväg medsols runt Sanday, som verkligen gör skäl för namnet. Vilka sandstränder, stränder som vi fick tillfälle att beundra länge på grund av kraftig motström. Vi visste att vi skulle ha motström i första sundet mot öster. Men längs havskusten mot öster borde vi haft medström söder ut, trodde vi. Nu bar det sig inte bättre än att vi hade fem knop emot som mest, trots att sundet söder om Sanday som hade västgående ström. Ibland förstår man inget! Detta innebar att vi inte skulle hinna fram till sundet och vidare ner mot Kirkwall innan det verkligen blev motström.
Vi tog skeden i vacker hand, även om det kändes motigt, och stannade i Papa Sound där vi ankrade strax före fem. Hela eftermiddagen var solig och klar medan den starka västvinden la sig och övergick i sydvind vid tretiden, tre timmar tidigare än prognosen, och det började regna. Det var inte bara strömmarna som var emot idag.
När vi ankrat och börjat med middag la sig vinden och vi fick en hellugn natt, dock med en del regn.
2 juni söndag Papa Sound – Kirkwall 17 sjömil i regn och liten kuling
Vaknade till en regnig morgon när ostsydostvinden började dra.
Gårdagskvällens tidvattenstudier gav oss en förmiddagsstart öster ut och medsols runt Stronsay. Men då var det sydvind i prognosen. Nu med ostsydost var det ändrade förhållanden och vi fann en “smitväg” över grunt vatten bakom en liten ö för att undvika motströmmen i sundet väster ut.
Frukost och upp med ankaret i regnet. Körde förbi det grunda området som faktiskt gav oss lite medström istället för två emot ute i sundet på andra sidan om den lilla ön. När vi kom igenom passagen och kunde styra ner mot Kirkwall hissade vi på i den nu rätt starka medströmmen.
Full fart med strömmen från styrbords sida i mycket varierande styrka. Det är ett himmelrike med GPS i såna lägen. För att komma framåt med rätt kurs över grund (COG) fick vi ibland styra tjugo grader syd om COG och ibland när strömmen vände upp till fyrtio grader norr om COG, 60 graders riktningsändring!
Lägg till att detta gjordes i disig dimma med full fart på Moon genom vattnet. Nästan hela tiden gjorde vi mer än åtta knop genom vattnet. Varför den lokala rapport vi hörde på VHF inte pratade om kuling är lite svårt att förstå. Halv tolv förtöjde vi i Kirkwall marina och regnet slutade nästan.
Strawberry låg redan på bryggan sedan igår och Per kom ut och tog våra linor.
Efter lunch gick vi tillsammans med Klas och Per till Highland Park, ett måste för en whiskyvän.
En timmas undervisning om alla finesser som ska till för att en Highland Park ska bli den speciella Orkney whisky den är. Fullärda och med en flaska i bagaget återvände vi till Moon för en välbehövlig dusch.
Efter vi ätit lammshank, inköpt i Scalloway, kom Per o Klas tillbaka från fish and chips på stan och vi pratade om att gemensamt hyra bil på måndagen. Regnutsikten var inte den bästa men acceptabel. Men medan snacket pågick och väderprognoserna studerats för dom följande dagarna konstaterade Per o Klas att dom ska/måste dra tillbaka mot Norge under morgondagen. Så här är det när livet till stor del styrs av vindarna.
Vecka 23 3 – 9 juni 2019 Kirkwall, Orkney – Ullapool 171 sjömil
3 juni måndag Kirkwall
Vaknade till en klarblå himmel, men med mörka moln i söder från vilket håll det nya blåsvädret skulle komma. Efter frukost hyrde vi bil tillsammans med Per och Klas och startade med Stromess. Bilfärden över Mainlands gröna kullar var bara delvis berörd av lite regn.
Efter en promenad längs den trånga och mysiga huvudgatan blev det lunch. Per och Klas funderade redan på att i morgon ta bussen hit för att riktigt ta in den genuina miljön.
Bilfärden fortsatte sedan mot Skara Brea, en bosättning där folk levde i fem hundra år för fem tusen år sedan, väl före Egyptens pyramider!
Regnet höll sig borta, men en styv kuling från söder startade efter lunch – helt enligt prognosen.
Via Setting Stones kom vi så småningom till en stenåldersbosättning med försvarstorn, Broch of Gurness, byggt nära stranden till Eynhallow Sound mellan Mainland och Rousay. Den starka vinden rev upp branta vågor mot det utgående springtidvattnet, en syn som adderade vår upplevelse av fornlämningen.
Tornet, som står omgivet av “bostäder” och vallgravar, har en dubbelmur runt bostadsutrymmet där folk förmodligen tillbringade tiden när bosättningen var under attack. I utrymmet mellan skalmurarna fanns en trappa upp till krönet som på den var mer än tio meter upp, från vilket man kunde försvara sig mot angriparna. Tornet är inte mer än några meter högt idag men liknande konstruktioner med skalmurar finns lite var stans, en del nästan intakta och därmed höga.
Det är inte så lite sorgligt att konstatera att människan i alla tider har haft svårt att samarbeta, en brist som i dessa populistiska tider är än mera uppenbart.
Tillbaka i Kirkwall lämnade vi av Strawberry’s besättning och åkte till Tesco och Lidl för heavy shopping nu när vi hade bil.
Vinden som startade vid lunch blåste med full kulingstyrka i hamnen hela eftermiddagen och till midnatt. Moon hade vinden nästan tvärs och vi fick full utdelning av våra många fendrar. Dom klarade jobbet med glans. Till kvällen blev det gemensam middag på en Indisk restaurang med en avslutande pint på en pub nere vid hamnen. Tyvärr var Yachtklubben bara öppen på fredag och lördag.
4 juni tisdag Kirkwall – Rousay 11 sjömil
Vinden minskade efter midnatt och när vi vaknade till solsken var det bara en lagom bris kvar.
Efter frukost körde vi tillbaka bilen och gick sedan en fotosväng till katedralen med omnejd. Lite svårt att få fritt “skottfält” eftersom det kommit in ett superstort kryssningsfartyg under morgontimmarna. Massor med passagerare flöt omkring i staden och man kunde höra många olika språk. Vi hade tur igår att det bara var ett “litet” kryssningsfartyg vid kaj och vår biltur blev inte störd av för många skymmande turister.
Dessa små orter blir verkligen överfulla när befolkningen mångdubblas av kryssningspassagerare.
Vi lyckades få lite fria vinklar, kanske framför allt pga vårt intresse för detaljer. Katedralen är byggd av sandsten och erosionen ha farit hårt fram. Pelarutsmyckningar kring portar saknar ibland flera pelare, helt borteroderade av vind och regn. Även själva stommen, väggar och pelare uppvisar långt gången erosion av sandstenen. Men det är en fantastisk byggnad, särskilt i åtanke av den lilla population som bekostade den. Biskopens “hus” strax bredvid går inte heller av för hackor. Man måste lagt stor del av det man lyckades skrapa ihop på religion, något vi förvånas över även i mycket fattiga länder fortfarande idag.
Tillbaka i båten blev det kaffe och skrivarbete. Strawberry var tom när vi kom tillbaka så vi förmodade att Per och Klas gjort allvar av idén att ta bussen till Stromness.
Vi förberedde för avgång framåt eftermiddagen då strömmen vände och vinden skulle minska. Vi hann med en stadstur med lite kompletteringshandling innan det började bli dags att släppa förtöjningarna. Klas o Per var tillbaka och hade inte gjort någon Stromnesstur utan bara en runda i Kirkwall. Lite efter tretiden sa vi hej och önskade dom bra segling hemåt. Vi som siktade på Skottlands västkust skulle åt andra hållet och det var bara att hoppas att prognosen håller.
Strax efter 18 planterade vi ankaret på grund sandbotten nordost om Rousay och kunde njuta av solsken men luften var sval. Ön vi har som skydd är grön, mycket grön med långsträckta gräsmarker avgränsade av dom eviga stengärdsgårdarna. Många får, kor, samt ett och annat hus med vindsnurra är allt som stör det gröna.
5 -6 juni onsdag – torsdag Rousay, Orkney – Loch a’Chadh-fi 94 sjömil
Tidvattnet och vindriktningen styr det mesta i den här delen av världen. Vinden var rätt redan på morgonen men inte strömmen. Vi fick vänta till efter lunch innan det var någon idé att starta västerut genom sundet mellan Rousay och Mainland. Vi timade vattnet och på värsta sträckan hade vi 4 knop medström mot vind och dyning. Genom att spana av hela sundet hittade vi ett spår med bara en kort sträcka med riktigt gropig sjö, så kallade “overfalls”. Ett revat storsegel hjälpte till att stabilisera och snart var vi fria från racet i sundet. Kursen var nu sydväst mot Cape Wrath, Skottlands nordvästudde, och där vill man helst ha medström och medvind. Dessvärre tog vinden slut vid 19-tiden och motorn fick träda i tjänst. Natten blev aldrig riktigt mörk och vid midnatt passerade vi udden i bra medström.
Det blev alltså en tämligen händelselös tripp, förutom tre fartygskontakter med behov av kursändringar vid Cape Wrath. För att slippa motström söderut efter kusten anpassade vi första ankringen till när vattnet skulle vända. Klocka 06 på torsdagsmorgonen ankrade vi i en välskyddad vik där det låg två båtar.
Vi åt frukost och gick sen och la oss för att ta igen några av dom förlorade sömntimmarna under natten.
6 juni torsdag Loch a’Chadh-fi – Loch Roe 25 sjömil
Vaknade lagom till lunch och strax efter ett var vi på gång igen. Bäst att passa på då både vind och ström samarbetar. På sjökortet hade vi hittat en vik på lagom avstånd där det fanns en ankring i bra skydd nära mynningen men också en längre in. Utan ett detaljerat specialkort hade vi inte gått in, men nu gick det enkelt och snart låg vi i en helskyddad liten balja omgivna av småskär, branta stränder och ett och annat hus inom synhåll. Vi kom in på stigande vatten och såg på flera ställen sälar med små kutar. Nattseglingen tog snart ut sin rätt och vi njöt av att sova ostört hela natten.
7 juni fredag Loch Roe – Loch Inver – Loch an Eisg-Brachaidh 3+5 sjömil
Vaknade till absolut klarblå himmel och riktigt varmt. För första gången denna vår hörde vi göken och den kompenserade alla uteblivna koko-ande genom att sjunga hela morgonen. Vattnet var helt blankt och en bit från Moon låg några sälar och en kut. Tidvattenskillnaden är här 4,5 meter och vattnet som var på väg upp gjorde att sälarna fick maka upp sig till det torra flera gånger.
Vi tyckte att vi sett nog och beslutade att inte dinga in till land utan gjorde klar båt för den korta trippen in till Loch Inver, ett litet samhälle bara tre sjömil in i nästa vik. Väl där la vi oss på nocken på flytbryggan med avsikt att gå en runda och handla något – som alltid. Började med hamnkapten, men där var tomt. Vi tänkte bara fråga om det kostade något att ligga någon timme då vi planerade fortsätta en liten bit till innan kvällen. Promenaden gick till en keramikbutik där dom också har tillverkningen. Solsken och lagom värme är inte dumt, men vad varmt det blev när dom öppnade brännugnen! På väg tillbaka hittade vi speceriaffären och gick sen till Moon där vi packade ihop och lämnade bryggan vid 13.30.
Nästa ankringsplats fanns också på våra detaljerade specialkort men denna gång stämde inte djupsiffrorna lika bra. Det var väsentligt djupare och det gjorde att vi ankrade på 20 meter för att få tillräckligt med plats mot stränderna runt om. Här kunde vi från sittbrunnen njuta av ett fint bergigt landskap med blommande ginst och överallt väldigt grönt. Vi kom fram före tre och solen försvann vid sjutiden för att ersättas med ett par spridda regndroppar. När vi skriver om all det gröna är det på grund av den skarpa kontrasten till allt kalt och brungrått berg längs kusten hela vägen ner från Cape Wrath. Liknar faktiskt dom mest utsatta öarna något väster om Kap Horn.
8 juni lördag Loch an Eisg-Brachaidh – Isle Ristol – Loch Kanaird 12 + 9 sjömil
Sol och hyfsat varmt redan tidigt. Den här vikens gök hade lagt sig till med en egen melodi. Den lät koko-ku, koko-ku, men den missade då och då så vi förstod att det var en vanlig gök.
Sen förmiddag hissade vi upp ankaret och motorseglade i den svaga vinden till en liten ö där vi hade lunch. Prognosen hade lovat mer vind under eftermiddagen och lagom när lunchen var klar räckte styrkan för segling. Av och till drog det på riktigt bra men när det gick som bäst behagade vinden plötsligen minska för att strax komma tillbaka från andra hållet. Den vindvridningen fanns inte med i någon prognos och den höll i sig till framåt 19-tiden. Vi var på väg till Ullapool men några sjömil innan vek vi av in bakom en ö där det fanns en bra ankringsbukt. Lite djupt men det var gott om plats och kvällen blev fin efter en liten onödig regnskur med hagel just som vi skulle ta ner storseglet.
Vi har nu börjat granska sjökort och annan information över vad vi vill besöka och har hittat både det ena och det andra fina stället. Nu är det upp till vinden att styra oss till dit vi vill.
9 juni söndag Loch Kanaird – Ullapool – Loch Kanaird 12 sjömil
Upp tidigt och iväg. Lite svalt och dåligt med vind. Siktet var inställt på västerut men i den svaga vinden velade vi lite – tillbaka mot en ögrupp vi passerat igår och vänta till i morgon, eller rent av en tur till Ullapool som vi missat alla andra gånger. Sagt och gjort det blev Ullapool och där tog vi en av åtta gästbojar. För djupt för ankring och dessutom en massa gammal “skit” på botten. Det finns en liten flytbrygga men den är bara för av och pålastning plus dingar. Alltså dinge i och motor på. Ullapool i solsken och med en lagom promenad upp på närmaste berget 300 möh lockade. Dessutom en stor Tesco-matbutik som var öppen trots söndag. Byn är riktigt fin med sina vitmålade hus.
Efter bergsturen mellan blommande ginst, rododendron, tall och en och annan förkrympt björk stannade vi för en fika i ett av “waterfronthusen” innan vi gjorde lite inköp. Dingade sen tillbaka till Moon under ett grått molntäcke som i söder såg lite hotfullt ut. Konstaterade att vi låg bättre för ankar, mindre utsatt för vind och dyning, i viken vi kom från. Efter ett snabbt beslut lämnade vi bojen med dingen hängande bak och körde tillbaka och ankrade en timma senare på samma plats som vi lämnat i morse. Molnen löstes upp och solen kom tillbaka när vi ankrat. Vi som ändå hade dingen i vattnet tog en tur in till en liten udde med en lång klapperstensstrand. Det här med bergarter och olika växter är fascinerande. Ljung, örnbräken, blåbärsris, björk, rönn m fl som vi känner så väl. Sen att den största ytan är tämligen gråbrun vänjer man sig vid. Det är torvmossarna som är så näringsfattiga att inget kan växa där mer än vitmossan som i sin tur genererar ny torv. Berget i det här området är mest sandsten som blir slipat av vinden i fantastiska former.
Annika & Björn