Vecka 27-31   2018  Kanada, Newfoundland – Grönland
2 juli – 5 augusti 2018   1620 sjömil

Vecka 27   2 juli – 8 juli 2018   Newfoundland St Lawrence – St John’s   178 nm

2 juli måndag   St Lawrence
Vaknade efter en skön sovmorgon.
Bekvämt att bara sätta på elvärmen för att ta bort morgonråheten ur luften. Frukost i lugn och ro vid åttatiden efter att vi väntat i sängen på elvärmens temperaturhöjning.
Lite blåsigt från öster och gråkallt. Dagen var planerad som liggdag pga motvind. Passade på att byta olja i motor och backslag. Före lunch var vi klara med dessa dont. Hade då även deponerat oljan i hamnens uppsamlingstank, där även oljefilter hade en plats.
Efter lunch klarnade vädret och vi gick en långpromenad ut ur byn mot kusten. Nästan en känsla av svensk fjällvandring med spänger och höglandsvegetation. Tyvärr också en del mygg!
Tillbaka i Moon blev det läs och skrivhörna innan det var dags för den av fiskaren fådda torsken till middag.
Det ser ut som sydvästvinden låter vänta på sig till onsdag. Sträckan över till Avalon halvön är för lång för bara motorkörning, vi behöver Moons fart under segel för att komma fram i dagsljus. Dessutom är det enformigt att ta sig fram för motor på öppet hav, väl värt att vänta ytterligare en dag vid kaj för att få segla. Men sista prognosen är inte skriven ännu!

3 juli tisdag   St Lawrence
Stilla och nästan tyst regn större delen av natten. Sov som stockar till strax efter sju. Satte på elvärmen, väldigt bekvämt med ström på bryggan, innan vi gick upp vid åttatiden. Inget regn men dimma så vi knappt såg grannbryggan. Ingen vind, alltså ett bra beslut att ligga kvar i denna bekväma hamn.
Annika körde en tvättmaskin före lunch och Björn plockade med bilder för ett nytt album som ska täcka US ostkust. Många bilder att välja mellan, inte minst på grund av metropolerna New York och Newport. En artikel till OCC fick också bilder och bildtext ivägsända.
Efter lunch gick vi en kortare promenad i den lite kyliga dimman. Gårdagens promenad upp på ”höglandet” var varm och mera krävande! Annika satte sig med datorer på hamnkontoret efter promenaden. Vi har fått stora fiskebåtar mellan oss och kontoret som innebär att WiFi signalen skärmas av. Aldrig får man vara riktigt glad. Fiskebåtarna, om dom nu kan kallas så, skördar sjögurkor som säljs till Kina. Dom skrapar helt enkelt botten med en bottentrål. En bra skördedag tar dom upp 50 ton och får 10 kr kilot, det blir en bra timpeng!
Vårt ankarspel har klarerats in i Kanada och är förhoppningsvis i St John’s om några dagar. Inklareringen innebär 15 % skatt och kanske några andra avgifter. Kanada tar inte hänsyn till ”Yacht in transit” som annars gör att vi inte behöver betala lokal moms mm.
Vi får skylla oss själva! Några veckor innan vi lämnade US var vi i kontakt med ankarspelskillen och nästan beställde ett nytt spel för att ha i reserv. Den tvekan kostar oss nu minst tvåtusen kronor helt i onödan.
Försenad midsommarmiddag med Jansons frestelse innan vi tankade ner senaste väderfilen och knoppade in extra tidig för långturen i morgon. Vi har nästan hundra sjömil till vår nästa hamn/ankarvik.

4 juli onsdag   St Lawrence – Trepassy, Avalon halvön   91 nm
Alla stod på benen strax efter fem och tjugo över var vi på gång. Dessvärre bara lite vind och dimma redan i mynningen. Men det är bara att med hjälp av radarn öka känslan av att se något. Av och till under dagen dög vindstyrkan till segling men motorn fick jobba mest hela tiden. Då och då kunde vi skönja lite blåare nyans i det grå rakt upp och solen värmde faktiskt lite på slutet. Men ack så grått. Sikt mellan trettio och femtio meter halva tiden till havs.
Vi närmar oss nu områden med isberg. Dom kommer söderut med Labradorströmmen och isbergen har en förkärlek att dra utefter Newfoundlands ostkust hela våren och en bra bit in på sommaren. Just i detta hörn av ön är det väldigt vanligt med dimma, speciellt när varmluft kommer från sydväst över det 6-7 gradiga vattnet – just som idag. Det är dock ovanligt att isbergen svänger runt udden mot väster där vi färdas just nu i kyla och tät dimma.
Vid femtiden serverades pasta med köttfärssås som smakade toppen i kylan. Vid sextiden kom vi fram till andra udden på Avalonhalvön och plötsligt lättade dimman över land och fyren dök fram högt där uppe i solskenet. En fantastisk syn efter tretton timmar i tät dimma!
Nu fick vi dessutom fin fallvind utefter land som vi följde några mil in till Trepassy där vi planerat att ankra. Massor med Havssulor som dök efter fisk och några valblås mellan oss och land. En val såg vi ryggen på. Verkligen roligt att äntligen komma till områden med fisk och därmed val och massor av fågel. Detta förhållande ska fortsätta och öka när vi svänger runt udden norrut i Labradorströmmen som är källan till all mat
Kutter och två rev i storen var alldeles lagom när vi i fallvindarna skenade dom sista sex sjömilen in till ankringsplatsen.
Lite strul med ankringen eftersom ankarspelet inte fungerar. Frifall är inte heller lätt när axeln är skev. Lurigt att rycka ut kätting utan att klämma fingrar. Till slut var vi ankrade klockan åtta och fick en mycket välförtjänt ankardram efter en dag som avslutades med fin segling i sol och full fart.

5 juli torsdag   Trepassy på sydkusten av Avalon– Port Kirwan på ostkusten av Avalon   43 nm
Vaknade utan klocka strax efter sex. Lugn start med frukost innan ankarupptagning. Första gången vi ankrat sedan ankarspelet havererade. Upptagning med aktre elvinchen gick utan problem, men det tog lite längre tid på grund av all dy som måste spolas av kättingen. Detta var förstås extra viktigt eftersom all kätting dras ut på däck.
Revad stor som stödsegel och iväg i varm sidvind. När vi kom ut ur Trepassyviken fick vi en svag kall motvind, men så svag att vattnet knappt krusades. Två Minkvalar visade upp sig när vi svängde runt fyrudden och styrde mot Cape Race, en udde beryktad för att ofta ha mycket svår sjö på grund av stark ström och hårda vindar.
När vi efter drygt tio sjömil närmade oss västsidan på Cape Race såg vi mängder av valblås i motljuset. En del kom vi relativt nära men i motljuset var det svårt att se och fota. En del fina motljusblås i det platta vattnet fick vi dock:
När vi kom ut på sydsidan av udden fick vi tuff fallvind från nordost. Sjön var fortfarande försumbar eftersom vinden kom över land, men vi var lite fundersamma över hur det såg ut längre fram om vinden blåste lika tufft utefter ostkusten. Mycket riktigt fick vi tuff sjö emot och körde nära land för att runda fyren utan att bara stampa. När vi kommit runt fyren var det uppenbart att köra emot grov sjö i svag nedström och liten kuling emot inte var aktuellt. Vinden skulle minska och vrida vid tolvtiden och nu var klockan elva. Vi stängde av motorn och slog ut till havs för att vänta ut vindridningen. Vi seglade långsamt och så högt vi kunde utan att förlora styrfart. Lyckades i stort sett att inte förlora uppnådd latitud och strax före tolv hade vinden avtagit i styrka och sjön var snällare både på grund av att vi var långt från land med mindre ström och att vinden nu var nere i sex-sju sekundmeter. Tyvärr var riktningen densamma varför det blev motorsegling mot mål.
När vi närmade oss kusten igen, på grund av att kusten går lite mot nordost, såg vi mängder av val. Några tom hoppade högt för att, som vi tror, skrämma fisk till sina kompisar som fiskade i flock några hundra meter bort. Mängder av fågel som närgånget dök bland alla valarna. Nu fick vi massor med bilder, låt vara på lite håll, av både knöl- och minkvalar.
Solsken hela dagen trots att dimma lurade längre söder ut.
Vid tretiden styrde vi in i en djup vik och stannade i första lila hamnen, Port Kirwan, där vi förtöjde vid kommunbryggan perfekt mot den lilla vind som letade sig in i den fjordlika viken. Gick en skaplig promenad i det varma och soliga vädret. Kirwan hade igår värmerekord för säsongen med 31 grader. Men det är ett speciellt läge som nog ger ett exceptionellt mikroklimat. När vi höll på med förtöjningen fick vi raskt plocka av oss lager för lager då det var 26 grader.
Tidig middag och sedan lite läs och skrivarbete.
Berit skall flyga från St. John’s den nionde så lite detaljplanering är på tapeten. I och med att vi nått ostkusten på Avalon är det landsväg med allmänna förbindelser till St. John’s som bara ligger fyrtio sjömil norr om vår nuvarande position om vi inte tar oss ända fram. Vårt ankarspel verkar ha levererats till St. John’s och det bidrar till framfarten.

6 juli fredag   Port Kirwan – St John’s   44 nm
Lugn morgon i det soliga vädret. Lämnade kajen strax före nio och inne i fjordens platta vatten med vind från land hissade vi storen med ett rev. Ute till havs kunde vi stänga av motorn och rulla ut Yankeen. Bara Yankeen eftersom vinden kom 130 grader på styrbords låring och i det läget stör Kuttern Yankeen.
Skar ut till havs för att få fart och efter en dryg timma gippade vi in mot land och den första av de fyra fågelöar vi skulle segla förbi idag. Vår pilot skriver att det häckar 260 000 lunnefågelpar här och över 600 000 stormfågelpar. Antalet tordmular, sillgrisslor och tretåig mås skriver man inget om, men vi såg fler av dom arterna än de man gör reklam för! Totala mängden fågel var enorm. Dessa arters nedgång som det skrivs mycket om måste vara regionala variationer. Myggsvärm är nog den liknelsen som kom för oss när vi närmade oss öarna. Lunnefågelkolonin på Green Island var överväldigande. Tätbefolkat är ett begrepp som fått nya dimensioner idag! Trots den enorma mängden är det en utmaning att fota dom snabbflygande ”projektilerna” från en gungande båt i bra undanvind. Tur med vädret hade vi också, så visst blev det några goda resultat av dom många hundratals bilder vi tog.
När vi fortsatte dom tjugo milen efter öarna mot St John’s ökade vinden successivt och mot slutet hade vi strax under tjugo sekundmeter i byarna. Tack och lov kom dom bakifrån på låringen, men inseglingen mot St John’s med accelererande fallvindar var spektakulär som kompensation för all motorgång vi haft. Två rev i storen hade varit på sin plats!
Nu ligger vi så långt in i St John’s hamn man kan komma med den hårda vinden rätt över fören parallellt med kajen. St John’s har ingen småbåtshamn utan man tilldelas, och betalar för, en ”normal” kaj med stora däck bland mer eller mindre stora fartyg. Men med vår plats längst in utan någon framför är det rätt ok. Tidvattnet är under metern så vår fenderutrustning med fenderbrädor kan klara de stora däcken.
Nu blir det ankarspelsdemontage och sightseeing innan Berit flyger hem till Göteborg på måndag. Annika kunde förstås inte hålla sig utan gav sig på spelet före middagen. Kullagret i däcksgenomföringen är nog en starkt bidragande orsak till totalhaveriet. Simringen ovanför har inte hållit tätt, utan lagret var totalrostat och övre delen bortrostad. Nya spelet ska så snart som möjligt få ett tätt, rostfritt permanentsmort lager, en lösning som borde vara självklar på spel i den utsatta positionen. Ett dylikt lager borde vara en marginalkostnad på ett spel i tjugo tusen kronors klassen! Man lär sig något varje dag!

7 juli lördag   St John’s
Sovmorgon efter en lite störig och blåsig natt. Frukost efter åtta!
Berit gick för att till informationskontoret och för att handla lite lunchmat, medan Annika med lite assistans fortsatte att demontera ankarspelet. Ted, vår OCC kontakt, kom med ankarspelet och vi fick även en del info om Newfoundlands nordostkust.
Spelet var rätt storlek, men inte fanns det någon lintrumma som leverantören sagt han skulle skicka! Dessutom en kraftig spricka i godset kring ett av de fyra skruvhålen som håller hela spelet som inte verkade var en leveransskada. Vi tog loss den spruckna delen och limmade med AL-epoxy och förhoppningsvis skall det hålla tills vintervilan då det förmodligen blir ett seriösare ankarspel. Anchorlifts spel har för vår del (två spel) visat sig inte vara en produkt att lita på vid frekvent användning trots seriös montering och hantering. Nu är vi där vi är och får leva med vad vi har. Innan lunch var det gamla spelet efter viss möda helt demonterat och förberedelser för montage, dvs reparation av det nya spelet, är på gång.
I det soliga men blåsiga vädret gick vi under eftermiddagen en lång promenad i staden och dess omgivningar. Det bor över hundra tusen personer i ST John’s och hamnen är en ren industrihamn med container hantering och offshorebåtar till oljeindustrin ute till havs. Inte så lite likt Stavanger!
På vägen ner, det är brant i staden, genom downtown mot Moon hittade vi ett vattenhål som serverade god lokalbrygd öl. Portern var alldeles förträfflig. I Moon blev det sedan förberedelser för middag under tiden som besättningen duschade. Hamnen har inga faciliteter och gymmet ville inte låta oss komma in om vi inte löste dagkort för femton dollar per person. Vi får tulla på vårt vattenförråd.

8 juli söndag   St John’s
Vinden dog tidig kväll och natten blev lugn och tyst trots att vi ligger ett halvt kvarter från downtownkrogarna.
Frukost i lugn takt innan vi tog oss an ankarspelet igen. Det tidigare spelet hade vi ”förbättrat” i samband med två reparationer.
I förebyggande syfte utförde vi nu samma reparationer/förbättringar på det nya spelet för att försöka undvika dom två första tillbuden. Dessutom tog vi loss alla åtta skruvar som håller ihop växellådan och skruvade tillbaka dom med Loctite. Det var det tredje problemet med det gamla spelet som också blev dess nådastöt när spelet delade sig och skar. Nu hoppas vi att vi gjort spelet mera robust och att det överlever längre än det första.
Till lunch var delarna fysiskt på plats och i väntan på att tätningsmassan härdar gick vi på stan efter lunch. Först en långpromenad i det fortsatt varma och klara vädret upp mot ”Signal Hill” som precis som det låter ligger på en hög kulle norr om hamnen. Där finns också ett nybyggt geologiskt museum. Signal Hill är otroligt gammal och museet går djupt ner i berget och förklarar mycket om Jordens geologi med lokal anknytning. Dessutom en avdelning om oljeutvinningen offshore (på engelska och norska!).
Titanic katastrofen, som inträffade här utanför, hade också en särskild avdelning. På det hela taget ett mycket intressant museum för oss tre tekniker. När vi kom ut blåste det än värre uppe på höjderna med hela hamnen under oss i lovart. Skönt att Moon låg längst uppe i södra änden av hamnen där det blåste minst.
Den starka vinden gjorde att vi strök toppvandringen från menyn och gick istället ner mot centrum för att se ut en restaurang. Berit flyger hem i morgon och att gå på lokal när bussen väntar (dvs inte väntar) är för stressigt. Alltså blev det avskedsmiddag en dag före avfärd. Efter att ha kollat in ett tiotal näringsställen, klockan var lite tidigt för middag, fastnade vi för en hummerrestaurang som serverade väldigt prisvärda och goda lammrack.
Tillbaka i Moon halv åtta var det viss återställning efter dagens jobb innan vi kunde slå oss till ro med kvällspreludierna.

Vecka 28 9 juli – 15 juli 2018 St John’s – Seldom Harbour, Newfoundland 166 sjömil

9 juli måndag St John’s
Lugn natt med ostörd sömn. Vinden som igår var hård i hamnen la sig under kvällen men drog igång under förmiddagen igen.
Efter en långsam frukost fick Annika tag på ett av oljebolagen som leverera till båtar i hamnen. Redan strax före tio var tankbilen på plats och parkerade på gatan innanför kajen. Lite spill på däck, vilket vi normalt är bortskämda med att kunna undvika. Svårt att hålla tillräckligt lågt flöde kombinerat med ett kort rör som inte räckte förbi vår Vetus-spilltank. Det som normalt bara går upp i spilltanken kom nu upp på däck när tank-killen fick för hög fart på soppan. Vi nöjde oss med 600 liter för att spillet ökade när tanken blev fullare, eller så var det killen som, blev trött i “tryckarhanden”. Diesel på Grönland och på Färöarna är mycket billigare än här i Kanada där skatten liknar Europas. Hur som helst var det ebb i tanken varför val av tankplats var enkel.
Berit gick för att leta tröjor till brorsbarnen och Annika gick till tvätten och hamnkontoret när dieseln var betald.
Björn stannade i båten för att skriva och sortera foton.
Vid lunch var båda tillbaka och vi åt en salladslunch innan Björn fortsatte med lite skrivjobb och tjejerna gick och handlade.
Ankarspelet kopplades färdigt och provkördes. Förefaller vara helt ok. Återstår att se/höra hur det fungerar under last.
Sista middagen med Berit blev riktigt god – helstekt fläskfilé med potatis och lök i ugnen. Sen var det dags att gå ett kvarter från Moon till busshållplatsen där bussen tog Berit ut till flygplatsen för att flyga direkt till London innan byten för att komma hem till Göteborg. Vi gick vidare till tvätteriet och hämtade vår tvätt just innan dom stängde klockan sju.

10 juli tisdag St John’s
Den starka vinden bedarrade mot sen kväll och vi fick en tyst natt. Frukost i vanlig tid och sedan storstädning av Moon. Dels ska vi använda förliga kabinen igen och dels har vinden gjort Moon gräsligt skitig med sand överallt. Det mesta ligger på däck och i sittbrunnen, men det finast materialet har delvis yrt in från sittbrunnen i dom back virvlar som uppstår i starka byvindar. Filtren i doradventilerna har gjort stor nytta! Det har blåst en varm vind alla dagar vi legat efter kajen med en vältrafikerad väg alldeles bredvid, därav all sand o grus.
Steg ett var att borsta däcket och längs skrovets insida akterut i vindriktningen. Ett rätt hopplöst företag i den starka vinden, men fyra dagars sand kom till stor del bort från däcket till slut. Vi blev helt klara över att vi måste rengöra med borste och vatten för att inte bli tokiga på all skit som var kvar. Vatten på kajen fanns bara långt borta vid valskådningsbåtarna. Björn gick bort och pratade med en av kaptenerna och han förstod dilemmat. Dimma och låg beläggning gjorde att kvällens tur var inställd och i morgon var det inte aktuellt med någon tur före lunch. Jovisst kunde vi lägga oss utanpå hans båt i kväll och över natten.
Vi handlade och gjorde alla andra förberedelser innan vi strax efter fem kastade loss och bytte kajplats, dvs “raftade” utanpå turbåten. Efter förtöjning med två extralinor iland var det full fart på vattenslangen och borste för att försöka få däcket rent. Måttligt vattentryck gjorde att ambitionen fick sänkas något, men däcket blev väldigt mycket renare. Middag och sen dusch medan vattenslangen sakta fyllde huvudtanken med bra stadsvatten. Lagom när tanken var full började regnet varför vi bara stängde och lämnade återställning till i morgon bitti.

11 juni onsdag St. John’s – Catalina Harbour 63 nm
Vaknade vid sextiden och startade förberedelser för avgång medan frukosten puttrade på spisen. Slangen från gårdagens båttvätt och vattenpåfyllning lindades upp och las på kajen, lite omständigt eftersom vi låg utanpå valskådningsbåt. Sopor iland och sen lossade vi våra två förtöjningslinor iland. Därefter återstod bara förtöjningen till turistbåten som gick snabbt att lossa. Strax efter sju var vi iväg. Efter att alla åtta fendrar plockats in, fenderplankorna var redan igår kväll undanstuvade, hissade vi storen i hamnbassängen för att slippa störas av dyningen utanför.
Strax utanför nålsögat till hamninlopp, ett av dom mer spektakulära vi upplevt, kom dimman och vi mötte ett av dagens två fartyg, en fiskebåt och ett av Coast Guards stora skepp var också långsamt på ingång i dimman. Vi smet om hörnet mot nordost just som vi kom ut mellan bergssidorna och lämnade därmed nålsögat tomt åt Coast Guard.
Dimman var tät till nordostudden tio mil bort där vi svängde mot nord-nordväst. Nu fick vi omväxlande segling och motorgång med så där en kvarts mellanrum. Lite frustrerande men inte helt ovanligt när vinden kommer över land och inte är så stark. Vid lunchtid var vi framme vid Avalons nordudde och seglande mellan udden och Puffin Island. Jo visst var det gott om Lunnefåglar, men det mest spektakulära var dom fiskande knölvalarna. Dom verkade inte ens märka oss där vi kom seglande. Vid ett tillfälle kom en val upp på kontrakurs tvärs Moon en femtio meter ut på babord sida och innan den försvunnit under ytan kom en till upp mellan den första och Moon! Och detta samtidigt som Annika stod på fördäck för att fotografera. Kändes som det var väl nära – sekunderna senare blåste det på styrbordssidan trettio meter ut, vi seglade igenom en flock fiskande knölvalar!
När vi kom norr om udden dog vinden och vi fick köra motor en kvart. Vi lämnade Avalonhalvön och vattnet vi nu skulle passera sträcker sig långt mot sydväst, nästan utan landtunga över till viken från syd mot nordost vi besökte förra veckan. När vinden fick fritt spelrum drog det på och vi fick rulla in en bit av Yankeen för att få en bekväm framfart i den lite stökiga sjön som kom rätt i sidan. En ettrig liten kuling och vi flög fram dom resterande tjugo sjömilen till dagens mål, Catalina Harbour där vi ankrade vid femtiden i kulingvind över land. Bra test för nya ankarspelet.
Vinden falnade till normalvind strax efter sju och middagen intogs i en nästan helt stillaliggande båt.
Kvällens gribfil innehöll stormvarning för St John’s och kusten söderut. Norr om, där vi är nu gäller mer måttlig vindar på upp till femton sekundmeter. Kändes helt rätt att ha lämnat St John’s, särskilt med tanke på mängden sand som med stormstyrkor hade hamnat på Moon!

12 juni torsdag Catalina Harbour — Newport Harbour 47 nm
Startade direkt när vi vaknade strax före sex. Soligt och nästan vindstilla, men strax före ankringsupptagning kom dimman.
Lite spolning av kättingen och losskörning med däckslinan kopplad till kättingen behövdes då ankaret satt rejält i den perfekta ankarbotten. Ingen vind varför vi lämnade beslut om storsegel till senare.
Tät dimma och motor dom första tolv sjömilen fram till Bonavista udden där dimman lättade en halvtimma för att vi skulle få några bilder på den berömda fyren. Därefter hade vi drygt trettio sjömil i ny tät dimma över Bonavista Bay till Newport Harbour på nästa halvö i nordväst. Harbour är ett ibland missvisande ord för oss svenskar som nästan alltid sätter “natur” före hamn om det inte är en “riktig” hamn. Newport Harbour, till skillnad mot sin namne på US ostkust och västkust, är en mycket naturskön naturhamn, med gott skydd för den nordliga kuling som är förutspådd till i natt.
Ankrade kvart över två, en halvtimma efter att regnet och ostvinden började. Kuttern gav oss lite extra fart dom sista fyra sjömilen. Dagen bjöd alltså på motorgång i dimma på platt vatten hela dagen utom vid två tillfällen då vi antingen hade sikt eller lite vind. Några valar, men inga så nära som igår, och en grupp sälar var dagens behållning.
När vi kom närmare land såg vi att naturen ändrat form och färg mot vad vi vant oss vid längs Avalonhalvön med sin skifferlika berggrund. Nu var det som att komma till Bohuslän! Slipade hällar av ljust rosa och mörkare berg med en hel del låg växtlighet. Vår ankringsvik hade tom lite träd på skyddade ställen.
Skönt att tända Refleksen och få lite torr go värme. Sjökläderna var rätt sura efter flera timmar med dimma som gjorde allt fuktigt, och från lunch duggregn som övergick i regn mot slutet.
Sedan igår har vi ingen internetkontakt, men Annika kan sköta det mesta via kortvågsradion som fungerar bra när dom atmosfäriska förhållandena är ok.
Regnet och kulingen ska blåsa över i natt, men prognosen spår vindar från nordväst i morgon till efter lunch och det är rätt i nosen. Om rapporten i morgon har samma prognos blir vi nog kvar ett dygn tills sydvinden återkommer på lördag.

13 juli fredag och Annikas födelsedag. Newport Harbour
Kulingen kom helt enligt prognosen strax före midnatt och blåste några timmar innan vi fick sova. Styrkan var för en gångs skull lite mer än varningarna tydde på. Vi såg upp mot 20 sekundmeter på vindmätaren och den visar inte korta byar. Moon seglade en del på kättingen men inte ryckigt. Dock lutar det en hel del när hon får vinden från sidan innan aktern svänger med. Vi kan inte använda vårt ankarsegel när soltaket är uppe. I natt har vi funderat på vad som ska prioriteras! Det blir nog utan sol/regnskydd i fortsättningen om det ska blåsa hårt på nätterna.
Frukost i en varm och solig sittbrunn med en vidunderlig omgivning och lite lagom vind från nordväst är bra som kompensation till gårdagens och nattens väder. Sjösatte dingen och körde in till ett smalt vattendrag längst in i vår vik som mynnade i en stor sjö. Väldigt strömt på grund av fallande tidvatten. Efter en kortare klättring i land, det var väldigt svårforcerad växtlighet, gled vi tillbaka genom strömmen ut i havsviken där Moon låg ankrad. Hittade en klyfta där vi förtöjde dingen och klättrade upp på höjden sydväst om Moon. Fin utsikt över havet och det omgivande landskapet som påminner om Chile Patagonien med sin låga karga växtlighet. Dom kala bergen fick oss att tänka på Pegasus Harbor på Stewart Island söder om Sydön i NZ. Vattnets bruna färg tog oss till Port Davies på sydvästra Tasmanien, fiskeredskap på en förtöjningsbar bergskaj påminde om ett ställe i Norge. Flera fina minnen dök upp medan vi beundrade omgivningarna tillsammans med lite småettriga myggor och knott.
Tillbaka i Moon var myggen bortblåsta med hjälp av en snabb dingefärd. Vi åt vår lunch i sittbrunnen innan vi tog upp dingen och stuvande den på däck.
Gribfilen talar om vindvridning till syd i morgon och vi hoppas då kunna segla halvvägs till St Antony som vi planerar ska bli vårt avstamp mot Grönland, om inte tidigare!

14 juli lördag Newport Harbour – Seldom på Fogo Island 56 nm
Uppe med tuppen, dvs strax efter klockan fem.
Kom iväg före sex och körde motor ut ur viken. Knappt någon dyning utanför trots att det blåst hårt för bara ett drygt dygn sedan. Motornavigerade mellan grynnor och skär relativt nära land för att spara en massa mil jämfört med fyrleden utanför allt småskrot. Efter tre timmar kunde vi stänga av motorn och segla en dryg timma i sex knop. Resten av sträckan till Fogo Island blev det motor och revad stor som stöd. Dagens behållning var att vi siktade dom för oss första atlantiska isbergen, om man nu räknar vattnet rakt syd om Chile i Antarktis som ett eget hav där vi också mött is. Det absurda var att vattnet höll ca 13 grader, solen strålande och sommarvärme räckte nästan till shorts o tröja. Vädersituationen gjorde att allt runt om oss hägrade vilket gjorde det riktigt svårt att avgöra hur höga isbergen var. Det närmaste på en knapp halv sjömils avstånd kan inte varit med än nån meter över vattnet, men det låg mellan oss och land på ett område med 8-15 meter vatten. Kanske hade det strandat. Ut mot havet såg vi totalt 5-6 större berg under eftermiddagen och av och till kunde vi se småis i området. Men som sagt hägringarna var enorma och dom gjorde att lågt liggande is försvann helt av och till.
Under eftermiddagen fick vi en gribfil som lovade skapligt väder under de närmaste sex dagar för sträckan över till Grönland.
Nanny låg och väntade en dryg vecka på väderfönster och den erfarenheten bidrog till att vi snabbt och lätt bestämde oss för att gå mot Grönland i morgon. Dagens kustnära is gjorde att vi bestämde oss för att vänta med avgången till i morgon bitti då eventuell is följer kusten och att starta i svarta natten utan måne kändes dumt. Vad behöver vi handla och var kan vi göra det? En koll i piloten gav besked om att Seldom på södra sidan av Fogo har butik som nog kan fylla våra behov. Tankarna är fulla så det är bara handling och dusch som fattas.
Förtöjde vid en flytbrygga vid femtiden och fann information om att butiken en knapp kilometer bort stängde först klockan nio.
Tog det lugnt i den extrema värmen. Vi hade ju tom kortbyxor och T-shirt ute till havs. Här inne på land blev det nästan för bra. Ordnade med solskydd för sittbrunnen och sen travade vi iväg med ryggsäckar till affären.
En dryg timma senare var vi tillbaka och stuvade innan dusch och mat.

15 juli söndag Seldom Hrb, Fogo Island Newfoundland – mot Grönland
Lugn men varm natt. Vaknade vid sextiden och avgick innan frukost vid halv sju. Nästan ingen vind, och den lilla som stod kom från söder. Efter frukost var vi strax utanför Fogo och hade bara horisonten framför oss och inte en gnutta is. Fortfarande över 10 grader i vattnet. Efter att ha passerat några grundområden kunde kursen sättas direkt mot Grönland 700 sjömil mot norr, dvs kompasskurs ca 20 grader.
Motor och en revad stor som stöd ger oss sex och en halv knop mot mål dit vi räknar med att anlända på torsdag eftermiddag.
Hela dagen till sen eftermiddag var det fortfarande motorgång som gällde, men vid sextiden kunde vi fylla Ynkeen och öka farten till strax över sju knop, men det var fortfarande motorsegling som gällde i den akterliga svaga vinden.

Vecka 29 16 – 22 juli 2018 En trip till Grönland från Newfoundland på 5 dygn plus tre dygn på Grönland 775 nm

16 juli måndag Dag 2 på väg mot Grönland
Första dygnet 153 nm, 573 sjömil kvar.
Startade från Seldom på Fogo Island, Newfoundland på söndag morgon kl sju. Att det bara blev motorgång hela dagen och natten är i alla fall bättre än motvind. Söndagen var solig men till natten kom dimman och månen är bara en skära som gick ned redan strax efter 22. Solnedgången strax före var mycket speciell. Det kalla vattnet gör att det hägrar vid horisonten och när solen passerade detta skikt tog det lång tid och solen ändrade skepnad många gånger, från en rund röd boll över till något som såg ut som en Karl Johan svamp, eller en A-bomb, till flera röda linjer. Svårt att beskriva, men många foton fick vi.
Vi ligger under en högtrafikerad flyglinje från Europa till Nordamerika och ett av planen kom alldeles nära månskäran just vid solnedgången, blev också ett skapligt foto.
Motor hela natten till måndagen med bara bottenrevad stor som stödsegel. Radar med varningszon två sjömil framför Moon gav oss en god möjlighet att upptäcka isberg innan vi kör på dom. Sikten i dimman var lika med noll och det lilla man eventuellt såg i stjärnljuset försvann i lanternornas starka sken som reflekterades i dimman. Vakthavande kunde sitta inne i stugvärmen och kolla radarn, ute såg man i alla fall inget. Inga isberg inom radarområdet på hela natten, bara en fiskebåt, dvs vi såg den bara på AIS fyra sjömil tvärs Moon.
När solen gått upp och dimman var borta såg vi tre isberg, ett på babord och två på styrbords sida, alla mer än tre sjömil bort vilket innebar att dom varit utanför vår larmzon. Resten av den soliga och vindfattiga dagen såg vi inga isberg och ett lätt fuktdis höll sig vid horisonten långt in mot Labrador.
Lite skvalpig sjö men vi motorseglade med spirade segel i dryga sex knop ända till sen eftermiddag då vi äntligen kunde stänga av motorn. Vi blev använda som rundningsmärke av två fiskebåtar innan solen gjorde nästan lika häftig sorti som i går. Hoppas nu nattens vind och vågor håller sig. Radarlarmet fungerar bättre om inte stora brytande vågor ideligen triggar larmet, något vi upplevde på vägen från Japan till Alaska.

17 juli tisdag Dag 3 på väg mot Grönland
Andra dygnet 152 nm, tot 420 avverkade och 391 sjömil kvar.
Natten blev klar och utan dimma och vi seglade på utan motorstöd till klockan fem då vinden falnade något och vågorna tog över, dvs när pendlingens effekt på seglen överrider vinden bakifrån, faller hastigheten snabbt två-tre knop eftersom pendlingen dessutom ökar med fallande fart. Detta fenomen gör att vi med tokig sjö ofta inte kan segla i akterliga vindar svagare än sex-sju meter per sekund.
Motorseglade fram till halv åtta då vi med vaken besättning rullade in förseglen och revade storen max för att bara ha det som planskotat stödsegel för att begränsa pendlingen. Med den “segelföringen” kan vi låta Moon köra med vågorna rakt akterifrån oavsett vindriktning och därmed ytterligare begränsa pendlingen.
Ännu en fantastisk soluppgång, men senare skyade det på till ett lite uppsprucket molntäcke och en kall vind drar akterifrån. Inga isberg i sikte, bara några stormfåglar kommer av och till nära båten.
Det är bara sex grader i vattnet och Watermakern, som vi passar på att köra när motorn går, måste upp i nästan fullt tryck för att producera sina femtiofem liter per timma. Med is omkring oss på Grönland får vi nog acceptera att vi inte får full produktion. Det är en fantastisk maskin som producerar så mycket trots att den är garanterad för 55l/h vid 24 grader! I Antarktis med sitt nollgradiga vatten märkte vi verkligen av kapacitetsminskningen, ca 20 % minskning i förhållande till 24 grader, salthalten påverkar också. Jo vi har samma tillverkare, EcHo Tec från Trinidad. Har man hittat rätt tillverkare finns det ingen anledning att chansa, så när Spectran i Moon visade sig vara sprucken vid första testen efter köpet brydde vi oss inte om att reparera utan importerade en ny WM till Malaysia. Vi är fortfarande lika nöjda med den som under alla år med Lindisfarne. En reparation hade dessutom kostat mer än 50% av en ny EchoTec, varför valet föreföll oss enkelt.
Mitt på dagen drog dimmolnen ihop vår omgivning till en liten cirkel. Radarn får göra grovjobbet men vi blev snart påminda om att den inte ser allt. Det dunkade till och ut bakom båten kom en stock om ca 2 meter, inte alls is som vi först trodde. Vid närmare eftertanke låter en sjödränkt stock annorlunda än den is vi tidigare träffat på!
Väderprognosen har stämt bra och nu när vi börjar komma in på 4 dagen från den prognos vi startade med så ser det ut som den vindökning vi skulle fått till på torsdag har blåst bort. Det blir med andra ord mer motortimmar för att komma fram på fem dagar. Det går fortare att segla om bara vindriktningen inte gör att vi måste kryssa, och att det blåser tillräckligt. Med bara motor och en snittfart kring 6 knop utan ström tar 700 sjömil nästan 5 dygn. Att segla i snitt 7 knop gör att lite drygt 4 dygn räcker. Sån skillnad det kan vara. Idag ser det ut som vi får köra lugnt sista halva dygnet för att inte komma fram i svarta natten.
Lagom till kvällsmålet skingrades den lågt liggande dimman och vi fick bevittna ytterligare en fin solnedgång. Vinden räcker fortfarande inte till segling i den skvalpiga sjön.

18 juli onsdag Dag 4 på väg mot Grönland
Tredje dygnet 153 nm, 267 sjömil kvar.
Motorn brummade genom hela den händelselösa natten. Det märks att vi kommit längre norrut när dom mörka timmarna nu bara är fyra, då skymnings- och gryningstimman förlänger dagen. Månen gör fortfarande väldigt lite nytta men blir bättre och bättre. Planen är att titta på Grönland under en vecka – 10 dagar och det gör att månens uppetider och storlek stämmer bättre på turen över till Island, även om den då går mot nedan.
Efter solens uppgång drog det lågt liggande diset ihop vår värld igen. Det goda en lugn överfart som den här för med sig är att vi hinner gå igenom sjökort och guideböcker igen och även sortera senaste tidens bildskörd. Det lär ju bli några fler bilder tagna närmaste tiden!
Frukost när hela besättningen var på benen vid tiotiden, då hade även dimman skingrats och gav oss en delvis molnfri himmel. Fortfarande knappt nån vind och den lilla som finns kommer rakt bakifrån. Vågorna blir successivt mindre och strömmen fortsätter att växla mellan en halv med eller emot. Strömkartor visar att Golfströmmen skickar en arm upp efter Grönlands sydvästsida och spökar till det med Labradorströmmen från norr. Vi har tack vare det fortfarande vattentemperatur på 6-7 grader i vattnet.
Idag är det fest, duschdax – men det påverkas som väl är inte av vattentemperaturen omkring Moon.
Sol mest hela dagen och en bra men svag medvind med mycket måttlig sjö. Tyvärr är vinden lite för svag för att ge oss mer än sex knop framfart, en fart vi måste ha för att säkert komma fram i dagsljus i morgon kväll. Eftermiddagens vindprognos hade återuppväckt vinden som fanns med för flera dagar sen. Dvs i natt och under förmiddagen i morgon ska det bli seglingsvind. Kanske till och med liten kuling.
Strax före solnedgången drog himlen ihop och prognosen hotar med lite regn under natten.

19 juli torsdag Dag 5 på väg mot Grönland
Fjärde dygnet 166 nm 102 sjömil kvar klockan sju på morgonen.
Senaste prognosen hade rätt, vinden kom vid midnatt och snart gjorde vi 7-8 knop med 120 grader vind över Moon och sjön i huvudsak på låringen. Vid nio-tiden på morgonen var vi tvungna att spira och för att komma tillbaka på kurs, efter att vi tidigare under natten följt med vindvridning för att slippa spira under natten. Dimma och regn.
Problemet med spirning verkar vara att strax man utfört detta vrider vinden – nån naturlag förmodligen?
Nästa problem var att vi låg mellan två vädersystem med kuling i båda. Ju närmare Grönlandskusten vi kom desto mindre vind fick vi, för ovanlighetens skull kan man säga. Mycket riktigt, redan till lunchtid hade vinden minskat så mycket att motorn fick göra mesta jobbet till tretiden då slutade vinden hjälpta till helt. Kvar fanns bara en otrevligt hög och rullig sjö. Vi fick koncentrera oss på att gör så mycket fart som möjligt då vi ville komma fram till en brygga eller ankarvik före midnatt. Sent på eftermiddagen såg det kärvt ut då en dryg knops motström kullkastade alla kalkyler. Nåja – tidvatten vänder ju och då får vi tillbaka förlorad distans. Under tiden med motström sjönk vattentemperaturen till två grader, för att senare när strömmen vände stiga igen.
Trots en omfattande skärgård finns inte många ankringsvikar i beskrivningarna. Tänk om det fanns en motsvarande guidebok som den excellenta Patagonieboken ett Italiensk par gjort över Chiles skärgård. Nu gör det inte det, utan man får läsa det som finns och göra det bästa av dom förutsättningarna.
70 sjömil från kusten hade vi tre alternativa natthamnar med varierande bra och säker angöring. Med tanke på kulingområdet i nordväst valde vi till slut mittenangöringen. Tidvattnet är i nuvarande månläge bara ca 2 meter (3,5 när det är som värst) men det skapar ändå starka strömmar av allt vatten som ska in och ut ur uppåt 30 sjömil långa fjordar.
Regnet slutade nästan helt under förmiddagen men dimman låg kvar hela dagen, bara omväxlande tät. 30 sjömil från kusten började vi höra radioprat på VHF:en men lite för skrapigt för att kunna uppfatta riktigt. Senare, när VHFsignalen kom in mera ostört, var det roligt att höra de tre språken man använde; engelska, danska och grönländska i samma anrop.
Vi fick till slut lite sjölä av öar och grund sydost om oss och den hysteriska sjön blev lite lugnare, vilket var en välsignelse nu när vi skulle koncentrera oss på att ta oss in i dimma och falnande ljus. Vågorna som har varit åtskilliga meter höga har kommit rullande in i huvudsak strax akter om tvärs och gett Moon kraftiga rullningar och en snabb rörelse i vertikalled som tillägg. Väldigt jobbig för båt och besättning för att uttrycka det milt. Den vertikala rörelsen påverkar dessutom farten som ibland var nere på fem knop, med motström var det då bara dryga fyra knop framåt, något som kändes extra tungt när det var bråttom pga ljuset. Vågorna gör att radarlarmet triggas av höga brytande sjöar, så om inte rörelsen i båten var nog “straff”, var vi dessutom tvungna att ha ständig isutkik i dimman som ibland bara gav oss hundra meters “sikt”.
Det var med andra ord en rätt sliten besättning som i dimma och minskande sjö styrde in mellan skär och isberg, ja vi fick våra tre första alldeles innan ankringsviken plus två som hade gått på grund inne i ankringsviken.
Väl inne i viken var vågorna nästan helt borta och vi kunde göra vår vanliga rundkörning för att kolla botten och svingcirkel. Lite trångt, inte minst pga ett av isbergen, men med kort kätting fick det duga. Väderprognosen var tydlig, ingen vind de närmaste dagarna. Halv ett var vi ankrade i det svaga ljuset och när vi knoppade in tre kvart senare var det nästan helmörkt. Gissa om vi sov tungt!

20 juli fredag Qagssimiut, Grönland – Julianehåp, Qaqortoq 37 nm
Femte dygnet av överfarten blev “bara” 17 timmar och 102 sjömil i hysterisk sjö. Medelfart på hela överfarten, 726 sjömil blev 6,4 knop, med och motström inräknat.
Vaknade vid åttatiden i en lite dimmig värld med några hus runt viken och mycket liten verksamhet bland husen. En öppen båt med två man kom och gick och vi såg några gubbar gå mellan husen. Frukost och därefter avfärd mot Julianehåp, ett större samhälle sydost inomskärs.
En hel del kelp att ta hand om när ankaret kom upp, ett ankare som släppte från botten utan att det märktes, detta trots att vi dragit fast enligt vanliga rutiner. Antingen var det all tung kelp som “maskerade” lossbrytningen ur bottenlagret, eller så är bottenmaterialet annorlunda än vi är vana vid. Ska bli intressant vid nästa ankring.
Första fem sjömilen var lite dimmiga och utsatta för havsdyning, men därefter kom vi in i skärgården och dyningen försvann tillsammans med dimman. Vilket landskap!! Alla våra slitiga timmar under gårdagsdygnet var som bortblåsta. Vi hade då stundtals frågat oss vad tusan vi höll på med! Nu vet vi varför vi “håller på”.
Landskapet var en blandning av Bohuslän och Patagonien, kryddat med en massa isberg av olika form och storlek. Vi var tillbaka i en miljö som verkligen känns helt rätt för oss.
En svag akterlig vind med lite sol ibland gjorde tillvaron helt perfekt. Några enslinjer hjälpte oss att navigera, men mest var det Navionics korten vi köpt till surftabletten som var vägledningen. Plottern, som köpts med Asien kort plus Amerika var nu utan detaljer. Den tredje delen av “Navicos värld”; Europa, kan uppenbart inte fås i paket, utan där gäller dyra land för land lösningar, i alla fall vad vi har förstått. Hoppas hitta en lösning på detta så småningom.
C-maps sjökort är inte bra i området, så även korten i datorn var mindre hjälpsamma. Plottern fungerar alltså mest som radar men det går ändå att sätta waypointer för autopiloten att styra på och dessutom dokumentera vårt spår.
Nu var det isbergen som drog till sig mest uppmärksamhet, det ena mer fantastiskt än det föregående. Kamerorna gick varma Massor med fina bilder på både isberg och landskapet omkring oss. Ett och annat vattenfall kom också med på bild.
Ett smalt sund, en genväg från den förmodade “leden”, visade sig vara för grunt. Sjökortet visade mörkblått vatten, dvs grunt och utan djupangivelser. Mörkblått vatten med djupangivelser på tio -tolv meter hade vi passerat tidigare under dagen, så vi undersökte i sakta fart. Klart vatten, vi såg botten redan vid sex meters djup, en botten som tyvärr kom närmare ytan ju längre in i det trånga sundet vi kom. Vid två meters djup vände vi. Det var dessutom högvatten som strax skulle vänd nedåt, raka motsatsen till förhållandena när vi grundade i Nova Scotia.
Tillbaka i leden var vi snart runt den ö som vi försökt undvika att runda och ute på en stor fjärd där vi fick dimma igen, varpå temperaturen sjönk drastiskt. Men den varade bara en halvtimma och lagom när vi fick Julianehåb i sikte klarnade det upp igen, dvs klart var det redan tidigare ovanför dimman.
Två stora isberg alldeles utanför hamnen gav en fin avslutning på en perfekt tur. Förtöjde mot stora lastkajen med fenderplankor och allt. Björn knatade över till turistinfon och fick anvisning om var hamnmyndigheten fanns.
Tillbaka vid Moon tog vi med handlingarna och gick över hamnplan till hamnkapten. Tyvärr var det stängt sen en kvart upplyste dom oss i dörren, men vi gick in och frågade de som var kvar hur man klarerar in om man kommer från Kanada. Lite förvirring, vi kommunicerar på blandad skandinaviska och engelska, men en tjej springer före oss upp för en trappa och visar in oss till hamnkaptenen som precis är på väg. Hans fru sitter i rummet och har uppenbart kommit för att hämta honom efter jobbet. Men inga problem. En trevlig “fyr” som genast ringer till tullen och förklarar. Ger sen Björn telefonen och säger att tullarn heter Lars och är från Bornholm. Vi kommer överens om att Lars skall komma ner till Moon om en kvart! Hamnkaptenen tyckte vi gott kunde ligga kvar där vi förtöjt till söndag morgon. Klockan elva kommer ett stort kryssningsfartyg och då är vi väck om vi inte vill agera fender!
Tillbaka på kajen vid Moon kör hamnkapten med sin fru förbi och vinkar. Lars kommer strax efter och klättrar ner med sin lilla röda väska, stämplar våra pass och sedan börjar vi prata telekommunikation! Vi frågade om telefonkort och det visar sig att Lars jobbar på telefon- och postbolaget och vi får en förklaring om läget på Grönland där inga privata telebolag tillåts. “Då servar dom bara Nuuk (storstan) där det finns pengar att tjäna och struntar i resten”. En inställning som vi helt delar efter våra erfarenheter i avlägsna landsdelar där det bara finns en operatör av de “konkurrerande” i landet. Inte alls bra för användaren, en liknelse som kan förlängas till flera infrastrukturområden! Användaren kommer i kläm på den heliga konkurrensens “altare”, som vanligt är “lagom” en bra devis.
Hur som helst så var vår introduktion till Grönlands myndigheter en ren solskenshistoria, helt i klass med vår hamnkapten på en av se södra öarna på Färöarna för tretton år sedan. Förutom att vara supertrevlig och hjälpsam gav han oss två kilo kaffe vid avfärd. Vi hade flera gånger blivit bjudna på gott kaffe på hans kontor. Han hade fått en ny sändning med mörkrostat som han nog egentligen tyckte var för starkt. Han förvissade sig om att Björn gillade det mörka och det var kanske anledningen till gåvan. Men en ovanlig hamnkapten var det! Nu har vi träffat en till. Är det månne ett danskt drag långt från centralorten? Vårt sinnestillstånd blev i alla fall ännu bättre och gårdagens vedermödor nu helt förpassade till glömskans allt större hörn i hjärnan.
Tillbaka på turistkontoret fick vi en kopia på deras “stads”karta, även om tjejen som kopierade trodde att det inte “lagligt”. Antingen trodde hon att kopiera kartor, i detta fall bara en skiss över stan, var olagligt, eller så var det en miss i vår språkblandning.
Därefter gick vi på promenad för att handla mat och en grönländsk artighetsflagga. Lars, tullaren/telefon/posttjänstmannen, hade visat oss var vi förmodligen kunde finna en, men det var långt bort. I vanlig ordning har folk som kör bil en uppfattning om att gå en kilometer är låångt. Vi som behöver röra på oss tycker att det är en bra motion.
Julianehåp, eller Qaqortoq som det heter på Grönländska, väcker många minnesbilder från Torshavn på Färöarna. Alldeles fantastiskt vad många likheter vi fann. Husen, landskapet, människorna, ja hela miljön andas samma trevliga okonstlade liv som vi upplevde på Färöarna. Inte så att alla vi mötte var öppna och “påstridigt” trevliga, utan det var alla vi hade anledning att prata med som var öppet vänliga och hjälpsamt trevliga. Ok språket, att för första gången på tretton år kunna prata svenska/skandinaviska med folk i ett främmande land hjälpte naturligtvis till att skapa en samhörighet vi inte är vana vid. Vi har ju alltid känt oss som mer eller mindre välkomna främlingar i de flesta länder vi besökt. Här är vi alla Skandinaver/Nordbor på något egendomligt sätt. Förmodligen är det både språk, kultur och att leva nära naturen som förenar oss. Att sen på Brugsen (Konsum/Coop) hitta danskt rågbröd och dansk ost och leverpastej gör det hela än bättre! Leverpastejen var Dansk Tulip tillverkad på Hisingen i Göteborg!!
Efter vår trevliga stadsvandring med inköp bytte vi den gula karantänflaggan mot vår nyköpta grönländska och började laga mat. Vi var för trötta för att gå på lokal och äta. Under matlagningen kom två killar på kajen och Annika pratade med dom en stund. Det visade sig vara en svensk och en dansk som jobbade som helikopterpiloter och på väg till den närliggande Thai restaurangen. Dom hade sett oss från luften när vi närmade oss Julianehåb och ville bara hälsa och fråga om vi skulle gå ut och äta. Svensken var dessutom från Göteborg.
En laxmiddag senare var vi tämligen färdiga, men höll oss vakna till nio med en film för att inte alldeles förlora normal dygnsrytm.

21 juli lördag Julianehåb
Sakta regn hela natten och när vi vaknade efter ytterligare en natt där vi sov som stockar var det inte dimma men låg molnbas. Vi kunde se över till andra sidan av fjärden, en sjömil, men bara femtio meter uppåt. Husen på slänten upp mot bergen försvann i moln/dimma, förmodligen en mycket vanlig situation många dagar under hela året.
Vaknade vid sjutiden och gick upp för att justera fenderplankan. Lågvattnet nu på morgonen var tjugo centimeter lägre än i gårkväll. Stora traktordäcket som vi ligger mot är bara 1,6 m i diameter och tidvattnet just nu är drygt detsamma. Extra fenderplankan flyttades fram och hängdes omedelbart ovanför den långa plankan och problemet var ur världen för tillfället. När tidvattenskillnaden om någon dag blir än större får vi hitta på något annat. Igen, ankring är såå mycket enklare och säkrare.
Det lite sömniga vädret utnyttjades till uppföljning och skrivarbete i väntan på vädret och en mer planerad handlingssväng för att fylla på förråden för de närmaste dagarnas Grönlandskryssning.
Annika promenerade upp till hotellet för att försöka finna internet, vilket lyckades över förväntan. Ingen personal, men en gäst “avslöjade” lösenordet varför Annika fick gratis internet. Våra nya grannar på kajen, en fransk båt, fick betalade trettio kronor för en timmas internet fick vi veta senare.
Björn jobbade i båten med veckobloggen tills Annika kom tillbaka och vi gick till handelsmannen för att vara klara med lunchen innan Lars, Post/tele och tullkillen, kom lagom till kaffe efter vår lunch.
Vid kaffet gick vi igenom alla platser vi borde besöka på vår segling genom Grönland. En del platser innebar bra vandringar på land och Lars frågade om vi hade bössa för isbjörn. Vid det nekande svaret tyckte han vi skulle ha det. Lätt fixat genom min granne som har en kompis på politit i Köpenhamn och får beslagtagna vapen!! Tanken var att vi sen sänker ni bössan i havet innan Island som har rigorös tull. Ja vi kan skriva under på att här på Grönland har man en mer avkopplad syn på myndighetsutövning i alla avseenden.
Efter sjökortsgenomgången körde Lars oss en biltur till alla sevärda platser i Julianehåb med fotostopp både här och där i det nu uppklarnande vädret. Avslutade hos Lars granne med öl och massor med berättelser. Efter överenskommelser om en isbjörnsbössa gick vi ner till Moon för lite avkoppling innan middag på Thairestaurangen.
När vi kom ut från restaurangen vid niotiden hade ytterligare en segelbåt anlänt, en norsk Monsun som kom från Newfoundland. Dom hade startat längst upp på norra Nfld under måndagen och seglat hit på sex dagar. Franska båten hade seglat direkt från Frankrike med stopp för diesel på Irland. Han hade väder-routat för många båtar genom Nordvästpassagen under femton år. Själv hade dom haft motvind hela vägen från Irland (11 dygn) så vi undrade hur bra han egentligen var att tyda väder!
Vi informerade att hamnkaptenen meddelat att klockan elva på söndag kommer ett kryssningsfartyg till kajen vi alla ligger mot.

22 Juli Söndag Julianehåb – Qaqartoq Kirkeruin 12 nm
Vaknade vid sextiden av att någon klev ner på vårt däck! Det var hamnpersonal som meddelade att ett stort lastfartyg var på väg in i hamnen och behövde hela kajen. OK bara att gilla läget! Vi rasslade ut och efter en kvart var vi förtöjda i vinkel mot stora kajen där vi tidigare inte “kunde ligga”. Men temporärt fixar det sig nog. Dom båda mindre segelbåtarna la sig tillsammans utanför några pråmar.
Annika knallade över till dom för att höra om dom hade bättre kort än vi har över östra Grönland, men tyvärr inte. Bensinstationen har båtprylar och sades ha sjökort, men det var några färggranna plastade turistkartor utan djup och den infon fanns redan i våra Navionics kort. Det ser lite mörkt ut för vår önskan att fortsatta upp efter ostkusten när vi kommer ut på ostkusten efter passagen genom Prins Christians sund. Lars kom och visade ett översiktskort, men det innehöll inte mer info än de kort vi har. En kompis till Lars kom med sin lilla fraktskuta till kajen. Annika och Lars körde över och kollade fraktskutans kort. Inte bättre än de vi har! Ok det är bara att acceptera att det tydligen inte finns mer detaljer i fjordarna på ostkusten. Skepparen menade att det var bara ekolod och radar som var till hjälp på ostkusten.
Lars lämnade av Annika och sa farväl efter att vi, på grund av bristen på sjökort, avböjde erbjudandet om isbjörns bössa då vi sannolikt inte går så långt norrut innan vi viker av till Island. När Lars kört iväg lämnade vi strax kajen.
Ute på den vindlösa och soliga fjärden hissade vi storen och slog ut alla rev. Kändes skönt att det inte fanns spår av alla våra timmar med revad stor och all fukt från dimma och regn. Nu satt den uppe i nästan två timmar och blev nog heltorr i solen och sedan “snyggt” vikt när vi för en gångs skull tog ner storen utan rev. Det blir med stor sannolikhet ingen segling förrän vi är ute på östra sidan.
Även Yankeen som var lite hårt rullad fick också luft innan den rullades mer lagom.
Vi körde motor in i en stor fjord där det ligger en kyrkoruin från 985 och som varit i bruk fram till 1400 talet. Tanken svindlar alltid när det är tal om tusen år och mer. Lite svårt att fatta att det i ett område som detta kan finnas inte bara spår av en så gammal kultur. Kyrkan och ett boningshus hade “allt” utom tak, resterande byggnader såg man bara grunderna av. Jo vi vet att Skara Brea på Orkney har många fler tusen år på nacken, men ändå.
Vi ankrade en bit vid sidan av för att inte störas av turistbåtarna, och vi fick vara ensamma med ruinerna när vi körde dit med dingen efter lunch. Lagom när vi skulle lämna kom en lokalbåt med en familj på söndagsutflykt.
Efter ruinen körde vi åt andra hållet förbi Moon in i en stor “insjö” med en kraftig fors i ena änden. Drog upp dingen och vandrade längs forsen upp på fjällhedarna. Får och mygg var det många av. Det finns flera platser med fårskötsel längs kusten. En och annan korp hörde vi också, men annars var det det bedövande vackra landskapet vi njöt av. Många foton blev det, inte minst på den livliga forsen, men också på en mängd växter och svamp. Lars hade berättat att det inte finns giftiga svampar på Grönland! Åtminstone påstod han det, och han plockar och äter all svamp han hittar. Tillbaka i Moon kunde vi konstatera att det var gott om turistbåtar vid ruinbryggan.
En välbehövlig dusch innan vi började med matbestyren, lammstek med råstekt potatis. Nej idag är det inte synd om oss, särskilt som lunchen bestod av nyfångad torsk med äggröra.
På ankringsplatsen gjorde vi för första gången på länge ett försök att fiska – fyra torskar på fyra försök! Slår nog både Norge och Alaska!! Men här finns tyvärr knappt någon Hälleflundra kvar i dessa vatten.

Vecka 30 23 -29 juli 2018 Qaqartoq – Augilagtoq 114 nm

23 juli måndag Qaqartoq Kirkeruin – Unartoq 48 sjömil
Trots att vi låg lite öppet för vind från syd-sydväst blev natten helt lugn. Den lilla vind som drog till sena kvällen dog helt under natten. Det blev en tidig morgon trots att vi sov bra på morgonkvisten. Det tidiga uppstigandet berodde på att vi fick besök av kaptenen på kryssningsfartyget som ankrade en bit bort redan vid 6.30 på morgonkulan. Det får inte bli en vana att någon kommer och knackar på så här tidigt. Två dagar i rad!
Den franska kaptenen kom över med två fina presentpåsar färskt bröd, en med baguetter och en med croissanter. Snabb påklädning och kaffevattnet som redan stod på den nytända Reflekskaminen visslade med perfekt timing.
Skepparen var naturligtvis van vid färskt bröd varje dag och hade dessutom redan ätit, men drack en stor kopp starkt kaffe tillsammans med oss. Vi fick äta allt vi kunde. Vi, dvs mest Annika är inte särskilt förtjust i croissanter men åt ändå både en och två. Senare på dagen åt vi flera och det straffade sig framåt kvällen med utebliven hunger för riktig mat.
Medan kaptenen pratade om segling och att vara skeppare på ett fartyg för 250 passagerare kom ytterligare en gummibåt från kryssningsfartyget. Denna gång med två damer varav den ena var expeditionsledare för gästerna och en av hennes guider som var seglare. Dom hade också med sig croissanter men bara två i en liten “vanlig” påse, förmodligen tagna från frukostbuffén. Kapten hade nog beordrat köket att fixa dom två fulla presentpåsarna han hade med sig! Inte undra på att vår matlust uteblev till middag.
Innan kaptenen åkte tillbaka lovade han leverera några skisser med lodningar över fjordar som inte har några djupkurvor och det tackade vi särskilt för. Vi har vid det här laget konstaterat att navigering på Grönlands ostkust görs med hjälp av radar och ekolod, såsom vi också fick göra många gånger i både Antarktis och Patagonien. Nu har vi mer information och önskan att gå utefter kusten en bit norrut finns helt klart vilket gör att det blir vädret som får avgöra var och hur långt upp vi kan gå.
Vi gjorde klart skepp vid niotiden och på väg förbi kryssningsfartyget till ett stort platt isberg fick vi leveransen av flera kopierade A3 sidor med skisser. Helt suveränt. När vi tittade tillbaka mot kyrkoruinen var den konstigt rödprickig – passagerare forslades iland i gummibåtar och alla är iklädda likadana röda jackor och på mängden röda prickar att döma var dom flesta på torra land. Det gäller att ha bra timing när man besöker turistobjekt! Vi var nog väldigt lyckosamma igår som fick ha platsen för oss själva.
Isberget i sin tur var det största platta berg vi sett hittills i Grönland och det, med tanke på storleken, måste kommit in i fjorden och gått runt en stor ö för att slutligen stranda i den andra och grundare passagen då strömmen tryckte på. Ett strandat isberg kan inte välta och kan därför granskas tämligen närgånget. I det klara vattnet syntes väl all utskjutande undervattenis, och det såg ut på färgen att döma som vi gick över is som hade 15 meter vatten över sig. Att det kan vara så fascinerande! Gårdagens krispigt klara luft i solskenet var idag lite mattare men inte en molntuss så långt ögat nådde. Lite senare kunde vi inte motstå att med hjälp av dingen ta bilder på Moon alldeles inpå ett mindre men högre isberg. Det var lika högt som vår mast, dvs runt 20 meter, och mycket fint.
Det är helt otroligt vad solen betyder för en resa som denna och vi njöt av utsikten under flera timmar. Vi såg till och med några glimtar av inlandsisen långt borta mellan några lite mer närliggande toppar.
Lite längre än halvvägs av dagens etapp började isbergen på avstånd se både fler och större ut och det var just där vi måste igenom ett sund. Det hade inte varit roligt att föröka gå i dis och dimma för att inte tala om hård vind. Nu var det bara att ta det långsamt för att hitta en passage och dessutom undvika alla grynnor i passagen som delvis gömde sig bland isbergen. Vi fann en väg igenom och hade det varit före digitalkamerornas tid hade vi nog gjort slut på flera filmer. Solsken, vindstilla och is i massor tillsammans med blåblått vatten och slipade klippor är tacksamma fotoobjekt.
Vi kom igenom och kunde strax dra ut lite försegel, även om glädjen blev kortvarig. Den lilla vinden ändrade riktning bakom varje ö.
Dagens rutt tog oss förbi flera små byar men vi stannade inte. Vårt mål var Grönlands enda lättillgängliga varma källa där vi också kunde ankra på ena eller andra sidan av ön beroende på vinden. Byarna vi passerade är alla riktiga färgklickar då alla hus är målade i starka färger, inga mesiga pastellfärger här inte. Rött, blått och grönt dominerar men ett och annat gult, rosa eller lila förekommer också.
Efter att vi ankrat tog vi det lugnt i väntan på att folket vi sett vid källan skulle vända tillbaka, men så blev det inte. På stranden närmast ankringen såg vi ett 10-tal tält och just som vi gjorde oss klara för landgång såg vi flera gå i riktning mot källan, alla med röda jackor. Med kamera och ryggsäck med handduk gick vi över ön till källan där det spelades medhavd musik för 10-talet spanjorer från ett kryssningsfartyg som låg i badet. Vi insåg snart att detta inte var riktigt vår melodi och skyllde på myggorna och gick strax tillbaka till jollen. Inte mycket kan slå upplevelsen vi fick vid en källa i Patagonien där vi helt ensamma njöt av bad i varma badkar uthuggna direkt i berget medan frosten höll sig kvar i skuggan hela dagen. Det här var ju häftigt också men vi som har dusch ombord måste ju inte trängas. I en lite mindre pool längre ner låg en grönländsk familj i blöt.
Väl tillbaka i Moon hade vi svårt att mobilisera matlagning efter alla croissanter, men ett glas rött, bagett, ost och lite lufttorkad skinka slinker ju alltid ner tillsammans med lite skuren paprika. Det är inte synd om oss trots att vi förätit oss på franska wienerbröd!

24 juli tisdag Unartoq – Nanortalik 25 sjömil
Vi visste enligt sjörapporten på VHF:en att det varnades för hård västlig vind till eftermiddagen och hade bestämt gå tidigt för att komma fram före vind och det förutspådda regnet. Men att det skulle bli avgång redan 03.40 berodde snarare på att vi ändå vaknat av att dingen ryckte i tampen på grund av vågorna in i viken och att det redan var ljust nog. Fick på detta vis njuta av hela den magiska timmen, en timme som här blir ganska lång, dvs den tid på dygnet där ljuset är synnerligen väl lämpat för fotografering. Detta händer både vid gryning och skymning. Vi hann få flera fina vyer med soluppgång på dom tusen meter höga bergen i vår direkta närhet.
Vi hann dessutom hela vägen fram till Nanortalik och ankrade innan vinden friskade och dimman drog in. När vi ankrat och tittade bakåt var fjorden vi kom ifrån helt fylld av vit tät dimma.
Tog ner soltaket för att kunna sätta vårt ankarsegel som hjälper till att hålla Moon mot vinden och ankaret när det tutar i. Prognosen talar om över tjugo sekundmeter strax väster om Nanortalik
Sov någon timma innan lunch för att inte hamna helt ur fas och gjorde sen lite inomhusarbete i blåsten.
Dimman lättade ibland och vi såg revor i molnen med blå himmel. Vinden var då och då påspädd av fallindar. I en del byar drog vinden upp vatten och rök fram över ytan. Men mellan varven kom solen fram vilket gjorde känslan av oväder lite annorlunda. Vinden kulminerade först under kvällen.

25 juli onsdag Nanortalik
Vi sov bra trots att vinden blåste hårt till efter midnatt då fallvindarna minskade och det blev “lugnt”, dvs fortfarande liten kuling. Vaknade vid sjutiden till en strålande sol från en molnfri himmel. Bergen i norr lyste nästan. Vinden hade inte helt lagt sig men vridit till sydväst som är förutspått. Vi tar det som det är och efter frukost är det dusch och matförberedelser, dvs Annika kokar och förpackar kött vi köpt i Julianehåb. Vi skjuter på turen in till byn i väntan på att vinden ska lägga sig.
Nya ankarseglet skötte sig bra. Verkar som vi nu med ankarsegel version fyra har funnit formen för ett hårdvindsankarsegel. Sytt av Albatross i stenhård duk med vertikalt förlik och horisontellt underlik. Hissas i dirken med en dynemalina från dirken till knap på däck. Seglets akterlik spänns separat, typ cunningham, med en vinsch på akterdäck. Konstruktionen innebär att det går att spänna fallet med fallvinschen utan att som tidigare dra sönder akterliket på seglet. På så vis tar fallet (dirk + lina till knap) mesta kraften när seglet pressas mot lä i stormbyarna och vi kan reglera akterliksspänningen för att undvika likfladder.
Skotpunkten framåt spänns med två linor via genuatravarna tillbaka till vinscharna. Mycket lätt att justera för- och underliksspänning med de två stora vinscharna. OK det låter kanske häftigt att använda fyra vinschar för ett litet ankarsegel, men grejorna finns och används inte när man är ankrad! Suveränt att kunna ha ett plant ankarsegel som nästan inte fladdrar i liken trots att byarna kommer med rykande sjö och bra mycket över 20 m/s. Seglet är så litet att Moons krängning i vindbyarna mer påverkas av försegelsrullarna, rigg och bomkapellet.
Väderutsikterna för Island ser lite dystra ut. Mest nordvind den kommande perioden. Innebär att vi har gott om tid att utforska södra delen av Grönland medan vi bevakar väderutvecklingen.
Före lunch lättade vi ankar med tillhörande kelprengöring. Intressant att vi hade bara skördat långt sjögräs, mest lös sådan, på de första trettio metrarna av kättingen. Resterande tjugo meter fram till ankaret var ren från gräs. Innebär förmodligen att kättingen legat stilla på botten, kanske beroende på några stenar som låst kättingen i sidled.
Idag fick vi köra loss ankaret med däckssäkringen kopplad, dvs ankaret har grävt ner sig ordentligt trots den lite steniga botten.
Körde sen runt halvön med hus vi hade mellan oss och Nanortaliks hamn och la oss utanpå en Schweizisk båt vi träffat i Nova Scotia för flera veckor sedan. Efter lunch drack vi kaffe i grannbåten med Dominic och Vera. Deras fyrtifotare är också en Holländsk woodcore- epoxy som Moon men byggd så sent som 2013. Många tekniska diskussioner. Gick sedan en promenad genom byn där dom pekade ut alla faciliteter som tvätt, internet och dom två matbutiker som finns i by. Fortsatte förbi vår ankringsplats och upp i bergen. Fantastisk utsikt i det klara solskenet, men väldigt varmt mot den solbelysta bergssidan och helt “fantastiskt” fullt med stora mygg.
Till kvällen blev det gemensam middag i Moon.

26 juli torsdag Nanortalik
Sol när vi vaknade men lite dimmoln längre ut mot havet medan den lilla vinden tryckte oss mot kajen.
Vi ser flera båtar än vi är vana vid. Igår kväll kom först tre norrmän i en liten stålbåt och sedan en Forgus 52 från Malmö med några gubbar i. Senare på natten kom en jättelång segelbåt med sprättmast, dvs den hade en kurva bakåt som såg helt farlig ut. Visade sig nu på morgonen vara Engelska Armen som var ute och seglade med minst tio man!! Undrar om det var något hemligt vapensystem dom provade?
Verkar som alla har sikte på NV passagen. Strax före vi kom in i hamnen lämnade Pen Dick, Erik Taberlys gamla båt, för att också gå mot norr. Det blir nog trafikstockning där uppe i år.
Forgusen hade gått när vi kom upp för frukost och senare lämnade även armébåten. Fraktbåten som ockuperat den mer skyddade kajen på andra sidan hamnen lämnade och vi och vår granne flyttade över med Moon närmast kajen. Vi är ju trots allt både tyngre och längre än våra grannar som strax kom och la sig utanpå Moon.
Vi kopplade om isolationstransformatorn till “Europaström” dvs 230v och kopplade in landström. Lyx med ström och att kunna använda normal kabeltjocklek igen. Stackars folk i “U-länder” som US, Japan och Kanada som får konka omkring med tjocka tunga kablar för att kunna hantera alla amper som behövs när man använder 110v. Känns återigen som vi är nära Europa nu efter nästan fyra år med 110 volt.
Lunch och sen en sväng upp i byn för en promenad och sedan internet på puben.
Den gamla södra delen av byn har bevarats som ett museum där tiotalet hus ingår. Dom är öppna på dagtid och man kan se hur folk levde. De flesta husen var byggda på 1800 talet långt innan några bidrag utifrån var att tänka på. Lätt att tänka att det ser ju trevligt och soligt ut. Men det är nu mitt i sommaren! Övriga åtta månader är det nog tufft att klara sig, även om dagens samhälle har en massa support i form av förnödenheter flera gånger i veckan och dessutom backup från självstyret, Grönlands “regering”. I gamla dagar fick dom klara sig själva med jakt och fiske.
Det soliga vädret var perfekt för promenad och foto, men bitande kallt i den lilla vind som drog från söder och dimman ute till havs.
Avslutade promenaden med en Hof på puben för att få “gratis” internet. Övriga ställen tar 50 kr. Det känns bättre att köpa kaffe eller öl för pengarna och få WiFi på köpet. Eller är det en bortförklaring för att få en öl?
Lågtrycket på Nordatlanten fortsätter att ligga mer eller mindre stilla söder om Island. Vi har i alla fall soligt och fint medan vi väntar. Nanny som ligger på Vestmannaöarna och väntar har effekterna av lågtrycket och det ger inte mycket solsken.
Kvällen avslutades med resten av vår lammstek med råstekt potatis. Refleksen skapar ett gott klimat och nu är det så kallt att den kan brinna på sparlåga hela natten och ge oss strax under tjugo grader på morgonen, till skillnad mot dom 14-15 grader vi har när Refleksen stängs vid läggdax.

27 juli fredag Nanortalik
Dimma i byn när vaknade vid åttatiden. Den lilla sydostvind som drog genom hamnen i går kväll är utbytt mot absolut vindstilla och spegelblankt vatten. I går natt hade vi lite skvalpsjö in mot kajen vi då låg mot och nattsömnen blir därefter. Nu i natt har vi sovit som stockar helt fria från alla tänkbara ljud. Frukost i lugn takt med lite skrivjobb och funderingar kring vädret och vår resplan. Ser ut som vi blir kvar här till måndag morgon och då går i två dagsetapper genom Prins Christians Sound och stannar i oständen en natt för att stämma av väderutvecklingen ute på Atlanten. Vi vill inte ha för mycket vind om den är för om tvärs! Viket just nu är fallet.
Nanortalik är sista möjligheten för oss att handla här på Grönland. Även diesel finns till mycket förmånligt pris. Förnödenheter är största anledningen till att inte ligga på ostkusten och vänta på rätt väder. Här finns dessutom fina vandringsleder upp i dom närmaste bergen och motion har vi inte fått för mycket av.
Efter lunch gick vi en promenad runt hela byn, omvänt varv mot häromdagen när vi först gick till gamla byn och museet. Nu avslutade vi i gamla byn och sedan en sväng förbi butikerna för att se om dom fått några leveranser. Lite tunnsått är det allt, men vi klarar oss med det dom har. Det är ju bara tre- fyra dagar till Island och eventuellt två-tre dagar till om vädret skickar oss direkt till Färöarna. Det senare är nog egentligen smartare eftersom högtrycket över Skandinavien stänger lågtryckens väg öster ut. Vi vill definitivt inte fastna på Island med regn och lågtryck nån vecka
Under eftermiddagen och kvällen fick vi ett stilla regn. Middag och sedan gick vi över i grannbåten för lite snack och vin innan läggdax.

28 juli lördag Nanortalik
Sol från en klarblå himmel när vi vaknade. Svag nordlig vind håller oss ut från kajen. Morgonens gribfil bekräftar väderfönstret för segling öster ut på onsdag, förmodligen direkt mot Färöarna.
Under frukost bestämde vi oss för att i morgon gå mot Prins Christians Sound för lite turistande och vara förtöjda vid väderstationen i sundets östra ände på tisdag kväll klara för avfärd onsdag morgon. Vi vill ogärna starta på kvällen, även om det ser möjligt ut. Isbergen från norr som följer Grönlandsströmmen söder ut ligger inte mer än femtio sjömil ut och därmed har man passerat dom under dagsljus om man lämnar på morgonen. Alltså känns det mycket dumt att gå nattetid där om man inte måste. Dessutom är det nog en hel del gammal sjö efter den hårda vinden som lagt sig under tisdagskvällen.
Alltså full fart på tvätt, tankning, mathandling mm i det soliga vädret. Diesel kostar 5,10 DDK här. Billigaste diesel sedan Asien!
En förarglig glykolvattenläcka i uppvärmningssystemet blev också funnen och åtgärdad. En gummislang som när den blev extra varm släppte ut lite vatten. Nu har den fått två slangklämmor och vi hoppas därmed att vi funnit den lilla läckan. Det underlättar felsökning om vi har som nu olika färg på glykolen i värmesystemet och i motorvattnet.
Efter middagen gick vi på puben för att få lite WiFi och tanka ner en ny gribfil. Ser fortfarande ut som vi lämnar Grönland på onsdag.

29 juli söndag Nanortalik – Augilagtoq i Prins Christian Sound 41 nm
Vaknade till en sol från molnfri himmel och ingen vind. Vi hade lovat våra Schweizsiska grannar att inte gå tidigt, så vi åt frukost i lugn takt innan vi började förberedelserna för avgång.
Klockan nio var vi loss från kajen och körde långsamt ut ur hamnen. Bedövande vackert med de solbelysta bergen. Vårt enda bekymmer var fem sjömil till havs och dimma som vi såg på avstånd. När vi kom fri från öarna upptäckte vi att dimman låg mer väster ut medan kuststräcka som var utsatt för havsdyning var helt fri från dimma. Istället hade vi klar himmel, solsken och fantastisk sikt. Efter en dryg timma “till havs” styrde vi in bakom en rad öar och fick fullständigt sjölä. Försökte oss på lite fiske som inte hade någon som helst lycka. Ankrade i en fin rund vik för lunch.
Dels var det skönt att fixa lunch i lugn och ro och dels var vi lite tidiga för tidvattenströmmen i fjorden vi skulle in i.
Efter en timmas rast tog vi upp ankaret och fortsatte ut mot passagen genom södra delen av Grönland, den som från mitten och ut till ostkusten heter Prins Christian Sound.
Vi kom strax ut bakom öarna och fick ytterligare en sträcka vatten som var mer eller mindre utsatt för havssjö.
Prick halv tre kom vi in i fjorden. Tidvattnet hade vänt och vi fick nästen en knop med oss dom femton sjömilen till vår natthamn Augilagtoq, ett lite fiskeläge halvägs tvärs Grönland, just där Prins Christians Sound börjar (eller slutar!). Solsken och klar luft är önskeläge i dessa fjordar med fantastiska vyer över spektakulära berg. Kamerorna gick varma.
Strax före sex, när det fortfarande var sol i den lilla hamnen under höga och branta berg i väster, styrde vi in i den smala entrén mellan höga klippor. Vid den enda kajen låg en Najad 332 från US. Vi la oss utanpå och bjöd dom två besättningsmedlemmarna på en fastgörare nere i Moon. Dom hade, hör och häpna, seglat från Orust upp till Lofoten där ägarens anfäder bott och sedan via Färöarna, Island till Grönland på väg hem till US via Newfoundland.
Kvällens väderfil via kortvågsradion visade fortsatt på start onsdag mot Island eller Färöarna.

Vecka 31 30 juli – 5 augusti 2018 – Augpilagtoq – mot Island/Färöarna eller Hebriderna 400 nm

30 juli måndag Augpilagtoq – Prins Christian Sund – Augpilagtoq 49 nm
Vaknade till en strålande morgon med ingen vind.
Bestämde oss för att köra en turisttur ut genom Prins Christian Sund i det soliga vädret för att kunna fota alla fina vyer och glaciärer. Lämnade våra amerikanska grannar strax efter åtta och körde öster ut. Mängder av toppar, den ena mer spektakulär än den förra! Efter tre 120 grader svängar kom vi slutligen in i den egentliga Prins Christian sund, en 20 sjömil lång fjord rakt ut mot Atlanten.
Strax efter elva mötte vi en Schweizisk segelbåt som vi talade med över VHF. Dom hade ankrat vid en glaciär längre öster ut och berättade att deras väderspåkvinna hemma hade varnat för starka nordostvindar idag under sen eftermiddag. Lät inte så bra. Vi hade inte så alarmerande vindar i vår information men i områden som detta är det bättre att vara “safe than sorry”. Vi fortsatte mot glaciären, dels för att fota och dels för att kolla ankringsviken.
Ankringsviken var nog bra, men om vinden blev mer norr än nordost kom den rakt in i viken tvärs bifjorden.
Körde in framför glaciärfronten och lät kamerorna gå varma. Hade ingen tur med isras, men väldigt fina former fick vi på bild. Spännande att se alla tunnlar in under isen med smältvatten.
Nu var det dags att bestämma var vi skulle tillbringa natten. Väderstationen ute vid mynningen såg ut att vara utsatt vid nordliga vindar och något riktigt alternativ finns inte vid mynningen. Vi hade redan i morse tänkt tanken att dagens tur bara var ut till glaciären och tillbaka för att tisdagens väder såg inte fotovänligt ut, så när det nu visade sig att den lilla hamnen vi lämnade i morse var enda riktigt säkra alternativet var det bara att vända fören mot väster och “trava på”. Hamnen har lätt plats för minst tre större båtar och det var vad vi trodde oss veta skulle bli fallet ikväll. Båten vi mötte plus våra grannar från Nanortalik skulle förmodligen bil våra bryggkompisar.
Mycket riktigt låg det två båtar vid kajen när vi svängde in i det mycket trånga och skyddande hamninloppet.
En Schweizisk Boreal 44 med svensk fru och våra schweiziska vänner med sin Breehorn 41 och nu Moon längst ut. Alla tre med pilothouse eller “hard dodger”. Vi seglar verkligen i ett område där båtarna ofta är utrustade för lite kallare förhållanden. Berealen har dessutom en framåtvänd stol i sitt pilothouse. Vår Koopmanns och Breehorn har mera en hård “sprayhood”, men det ger trots allt ett suveränt skydd särskilt när vi använder vår bakvägg som behåller värme och skyddar mot vind och nederbörd.
Linor iland från alla tre båtarna i riktning mot den förväntade nordvinden gjorde att vi kände oss väldigt förståndiga. Vinden kom vid 19-tiden, men inte alls den starka vind som utlovats. Vid 23-tiden var det lugnt igen.

31 juli tisdag Augpilagtoq — väderstationen vid mynningen av Prins Christian sund 35 nm
Lämnade hamnen halv nio. Vera och Dominique var uppe och gav oss linorna, men i den svensk schweiziska båten kom dom först upp och vinkade när vi var femtio meter ut. Dom hade tre gäster ombord och verkade ha sovmorgon. Vädret nu mera mulet med absolut ingen vind. Väldigt vackert att köra på detta spegelblanka turkosblå-gröna vatten med tusen meter höga berg runt om. Mötte en tysk gammal kutter med mer än tio personer ombord.
Stannade för att filma isras vid första glaciären, men raset som inträffade just som vi kom fram hann vi inte med och det var typisk nog det enda under de tjugo minuter vi väntade på nästa ras. Vår glaciär från igår som ligger tre sjömil upp i en bifjord körde vi förbi utan stopp.
Hela tiden hade vi iskoll framåt. Av de tio glaciärerna i Prins Christian sund lämnar fem is ut i fjorden och isbitarna, en del stora som Moon, flyter fram och tillbaka i fjorden med tidvattnet tills dom smälter i det 3-gradiga vattnet. Med andra ord finns det en hel del is vi inte vill köra på i full fart i större delen av fjorden. En del isbitar är helt genomskinliga och väldigt svåra att upptäcka på håll och naturligtvis ligger dom rakt i kurslinjen!
När vi kom till glaciären närmast mynningen var hela fjorden full av is. Verkar som den glaciären producerar mycket mera is ut i fjorden än dom längre in, eller så är det tillfälligheter som styr. Men denna glaciär flyter mycket bantare ner mot vattnet och därmed förmodligen snabbare än dom längre in och det påverkar nog mängden is som kalvar ut i vattnet.
Vi körde sakta med växeln ur mesta tiden genom isen mot glaciären för att filma. Svårt att hitta ett spår för Moon utan att då och då flytta på is och lämna små spår av vår bottenfärg på de isblock vi sköt åt sidan. Absolut ingen vind och ingen dyning. Den lilla vågrörelse vi ibland kunde se kom från kalvande is.
Det var inte möjligt att komma ända fram till glaciärfronten, men vi kom halvvägs in genom isen och fick fina bilder på den speciella isfronten med en stor röd bergsformation mitt i isfronten.
Ut genom isen tog lika lång tid. Vi måste vara extra försiktiga med propellern nu när vi inte har en foldingpropeller som viker ihop sig när växeln läggs ur. Vår Max prop flöjlar bara, dvs bladen sticker fortfarande rakt ut från axeln även om axeln inte roterar.
Väl ute ur bifjorden låg vi stilla en bra stund och väntade på Vera och Dominique som startat en timma efter oss. Vi ville ta några bilder medan dom tog sig igenom dom rätt täta ismassorna även ute i huvudfjorden.
Därefter var det bara fem sjömil till väderstationen där vi tänkte tillbringa natten. Passerade två isberg som förmodligen kommit in i fjorden från längs kusten förbiflytande packisberg.
Grönlands VHF radio sände ut kulingvarning igen, men vi var nu lite mera benägna att lita på våra gribfiler, varför vi inte var tveksamma inför valet av natthamn. Väderstationen är obemannad sedan två år, men det ser ut som man lämnade igår!
Två enslinjer hjälper navigerandet för att ta sig in till kajen som ligger inklämd mellan grynnor och klippsidor. Egentligen alldeles för trångt för Moon utan bogpropeller. Men ingen vind och ingen dyning gjorde det möjligt. Annika styrde in mot kajen och Björn stod längst fram medan Moon med back- och framrörelser på propellern sakta vred runt med pullpit bara några centimetrar från kajens däck och vindrodrets roder en meter från klippan bakom när Moon var tvärs i viken. När vi förtöjt med fören mot utloppet vinkade vi på Vera och Dominique och dom kom sakta in och la sig utanpå Moon. Med fören in i viken för nu fanns det absolut inte rum att svänga runt. Men dom har fenköl och bogpropeller så att backa ut mellan grynnorna är inget problem.
Två linor iland mot klippan bredvid oss gjorde att förtöjningen blev ganska bra. Men det var inte mycket fritt vatten till klippan bredvid den Schweiziska båten!
Annika gick en sväng upp till väderstationen vars trappor leder upp på de två närmaste kullarna medan Björn sov en stund för att försöka kurera en förkylning som verkar kulminera idag. Annika kom tillbaka med en knippa gräslök som växte frodigt i hörnet av en skyddande gammal grund. Efter en angörare i grannbåten åt vi middag och studerade den nya gribfilen nedladdad via kortvågsradion. Ser ok ut för start under morgondagen, men morgonens nya väderinfo får avgöra.

1 augusti onsdag Väderstationen i Prins Christian sund
Vinden igår kväll blev inte så stark och dessutom kortvarig. Vid sovdax var det vindstilla igen. Morgonens molntäcke var nästan heltätt men med bud om uppsprickande.
Morgonens gribfil gav klara indikationer om att torsdag var bättre för avgång. Mindre stark vind och färre timmar med motvind om vi väntar en dag. Passar också bättre med en dags vila i värme inomhus för Björns förkylning. Inte bra att ge sig av om första natten är tuff med sjö emot som nu är fallet. Under natt mot torsdag vrider vinden och sjön blir förhoppningsvis lugnare. Våra grannar som siktar på Island har än större anledning att vänta varför vi blev två båtar i hamnen även kommande natt.
Inga problem med sysselsättning under “väntan”! Kolla av eventuell bottensats i dieselhuvudtanken. Vi tar upp en liter diesel från botten av tanken varje gång vi tankat fullt och de senaste gångerna har vi inte funnit något vatten eller smuts i provflaskan. Verkar som vi nu har en helt ren tank som tillsammans med vår filtrering när vi fyller dagtanken nog borgar för att föroreningar i diesel inte kommer att vara orsaken till eventuella störningar.
Annika gick en promenad tillsammans med grannarna upp på till väderstationen igen. Varje topp har en helikopterplatta och hela anläggningen ser ut att vara i prima skick. En generator var på och levererade troligen ström till väderapparaterna och en lampa nere vid kajen som lyste hela tiden. Väl nere i hamnviken tog Annika ett kastspö för att fånga lite matfisk medan Björn satt inne i värmen och skrev. Det bidde bara en liten rockfish.
Solen bröt igenom strax efter tio och i den lilla vinden i den skyddade viken blev det genast rena sommartemperaturer. Myggorna stortrivdes och tur är att vi har en sluss ner i båten och vår myggjagare i form av en värmeplatta som man lägger en antimyggtablett på stod i slussen och gjorde sig effektiv. Vi fick flera gånger rensa under vindrutorna från alla döda myggor. Dagen förflöt med promenader för de tre friska och inomhusvila för patienten. Märkligt var att myggorna inte var ett problem under promenaderna utan bara nere vid båtarna.
Eftermiddagens väderstudier gav inga enkla val, särskilt för våra grannar som ska till Island. Vi som är mer flexibla och låter vindarna styra vårt mål har det lite lättare, även om det är svårtolkat vad som händer med det nya lågtrycket.
Mot kvällen fick vi vind inifrån fjorden och det blev lite choppigt i vår lilla hamn vid högvatten.
Vinden stod sig in mot hamnen hela natten och medförde lite knirk från linor och knapar.

2 augusti torsdag Väderstationen
Solsken och fortfarande vind in i hamnen. Men det är bara runt högvatten vi får in lite vågor och med linor till berget håller vi oss från kajen. En större growler hotade med att driva in mot båtarna under morgonen, men den strandade i en liten vik strax väster om hamnen och kommer förmodligen att driva till havs när tidvattnet vänder.
Morgonens gribfil gav inga bra möjligheter att segla mot Island medan rutten mot Färöarna eller Hebriderna var klart bättre. Dock med en del motvind när lågtrycket passerar. Ser bättre ut med start fredag eller lördag. Björns förkylning är på bättringsvägen och den talar också för att avvakta. Inte kul med en “svag” besättningsmedlem om lågtrycket fördjupas.
Brödbak och allmän städning i det fina vädret under förmiddagen. Annika tog efter lunch en tur upp på fjället närmast båten och hittade en liten glaciär som hon givetvis gick tvärs över. Följde sedan smältvattnet ner genom branta raviner ner till vattnet och sen åter till båten.
Eftermiddagens väderfil avnjöts av alla fyra tillsammans med nygräddade bullar i Moon. Den visade på möjlig avgång i morgon fredag och våra grannar är också inställd på att knyta loss. Solen sken hela dagen från en helt molnfri himmel och myggorna hade det lite svårt men vinden under förmiddagen, men återtog anfallen under kvällen.
Björns förkylning har migrerat till Annika, men verkar vara en snäll variant så planen att lämna under fredagen kvarstår.

3 augusti fredag Prins Christian Sund väderstation – havet mot öster
Efter gårdagens vind som höll i sig till lunch fick vi ganska kraftig svinga in i den lilla hamnen med knirkande förtöjningar som följd. I och med tidvatten på nära tre meter så är alla förtöjningstampar slappa på högvatten och spända på lågvatten vilket gjorde att vi flera gånger under gårdagskvällen och natten fick justera tamparna för att inte svingan skulle få så långt spelrum. Vattnet lugnade sig under efternatten och på morgonen var det helt lugnt igen. Ingen vind och lätta skyar på himlen.
Vid halv nio började vi knyta loss båda båtarna och snart var vi på gång mot ostnordost. Närmaste sträckan till Färöarna följer jordens rundning varför vi styr nästan 20 grader “norr” om Färöarna. Sträckan är drygt 1000 sjömil och vi hoppas vara framme den 10:e augusti. Lågtrycken har haft en otrolig förmåga denna sommar att ta död på alla högtryck vilket betyder att vi kommer att se minst 2-3 lågtryck passera. Om det blir för eländigt byter vi angöringsplats.
Dagens facit blev motorgång i svag motvind. Första halvan av dagen i solsken och resten mulet men ingen dimma. Såg flera isberg längs kusten men inga längre ut och vattentemperaturen steg på bara några timmar från 3-5 grader till 8-9 grader. En minkval och tjugo grindvalar, massor med stormfåglar, tre grå liror och en storlabb plus en lunnefågel blev dagens skörd. Till kvällen hade Annika feber och låg nedbäddad mesta tiden.

4 augusti lördag Andra dagen till havs
1:a dygnet 138 sjömil för motor och motström.
En tämligen händelselös natt och fortsatt lite vind, dvs motorgång. Under sen eftermiddag segelbart men glädjen varade bara i en och en halv timma. Vi siktade fortfarande rakt mot Färöarna till sena kvällen då den nya väderfilen visade att det närmaste lågtrycket ser ut att vara bäst att ha i norr, vilket gjorde att vi ändrade kurs så att vi om två dagar nästan skär igenom lågtryckscentrum. Allt för att undvika motvind och det blåser ju som bekant moturs runt lågtryck på norra halvklotet – alltså ska vi ha det norr om oss för att komma österut. Lågtrycket ser inte ut att bli särskilt lågt så vi valde den södra vägen istället för att gå en kortare motvindsväg till Island.
På förkylningsfronten gäller bättring, även om Annika fortfarande nyser och snorar. Björns är nog helt över.

5 augusti söndag Tredje dagen till havs.
2 dygnet 144 sjömil
Gammal sjö gör ingen glad. Hela natten för motor och för att tackla sjön bäst lunkade vi på med stödsegel. Det är lite dåligt med kontakt via kortvågsradion vilket gör att vi bara får in en väderprognos om dagen och då bäst på kvällen. Både vindriktningsändringen, styrkan och trycket ändrar sig hyfsat enligt gårdagens prognos och vid 13 tiden kunde vi stänga motorn och segla på i halvvind med bra fart. Vågriktningen har svårt att följa ett lågtrycks vridande vindar och ligger efter ett halvt dygn vilket gör att sjön inte stämmer med vår önskade seglingsriktning. Det är bara att acceptera och göra det bästa av situationen.
Det är för många dagar kvar för att uttala sig om var vi kommer att landa och i dagsläget gäller någonstans från Färöarna i norr till Irland i söder. Bra att inte ha några låsningar.

Annika & Björn