Vecka 23 – 29, 2017 Segling och motorering i vattnen väster om Vancouver Island 711 sjömil

Vecka 23 5 – 11 juni 2017 Walker Group, Queen Charlotte Strait – Sea Otter Cove, Vancouver Island West Coast 105,5 nm

5 juni måndag Walker Group
Vaknade till en vindstilla och solig morgon.
Efter frukost körde Annika igång symaskinen och sydde färdigt madrassöverdragen till förpiken medan Björn förberedde den nya trippelbrytaren för omkoppling mellan landström/generatorström.
Kajaken fick lite extra luft inför en längre paddeltur. Just som vi var beredda att kliva i kajaken ropade Liv på VHF och berättade att dom var på väg mot Port Hardy för att skaffa ett nytt startbatteri. Känns det igen? Jo Livs batteri dog plötsligt, men med lite omkoppling var den akuta situationen löst. Vi tyckte att dom skulle lägga om kursen och gästa vår lilla perfekta vik.
Paddelturen runt bland öarna tog nog nästan två timmar och avslutades med att vi paddlade ut på “havet” mot sydväst där vi visste att det fanns telefontäckning. Vi ville sända och ta emot eventuella mail. Inget spår av Liv, men vi hade inte lång sikt mot det håll dom skulle dyka upp.
Tillbaka i Moon slog vi på AIS och upptäckte att Liv nu var närmare än vårt telefon ställe! Liv raftade och det blev en angörare före grillning av kyckling med wookade grönsaker.
Efter maten, fortfarande vid matbordet tyckte vi att vi låg lite långt ut från vår ankringsplats. Visserligen hade vinden vänt 180 grader mot när vi ankrade, men på de flesta bottnar bryr sig inte vårt tunga Deltaankare om det. Nu hade det definitivt lyft och glidit minst 10-15 meter. Med “gästerna” kvar vid matbordet startade vi motorn och tog upp ankaret för att lägga tillbaks det på ursprungliga platsen, fast i den nya vindriktningen. Upp tillsammans med ankaret kom stora sjok av “älghorns” kelp, en kelp som är som läder och nästan kvadratmeter stor. Ankaret hade uppenbarligen vänt upp och lagt sig uppe på dessa stora lädersjok som bar ankaret glidande över botten. Omankringen var helt problemfri och vi satt strax stenhårt i den nya riktningen. Mycket ovanlig botten, stenhårt fäste i dragriktningen utan att ankaret hinner gräva ner sig, och väldigt löst när ankaret vill vända upp.

6 juni tisdag Walker Group – Port Hardy 12 nm
Nästan ingen vind kvar av gårdagens nordvästliga bris. Soldis och lite kallt i den lilla vinden.
Efter frukost tog vi upp ankaret och körde efter Liv ut ur kanalen/viken mot Port Hardy.
Tvätt, handling, omkopplarmontage, dusch och så på kvällen ta emot Berit från Göteborg stod på programmet.
En svag sydost gav oss ingen segelhjälp så det blev motor hela vägen.
Tio i tolv angjorde vi dieselbryggan i Port Hardy, fyllde 210 liter och flyttade oss sen till “vår” vanliga plats där vi låg i lördags.
Gick till båttillbehörsbutiken för att se om dom hade en dieselpump. Vår dagtankspump har börjat visa tecken på slitage. Det tar lite tid innan den får tag i diesel, ett klart tecken på att sugförmågan och därmed ventilernas förmåga att täta har minskat. Samtidigt vill vi också bygga om till en långsammare pump. Den vi har pumpar tre gånger för mycket per tidsenhet för att riktiga dieselfilter skall fungera. Butikens kunder är fiskare och därmed är sortimentet inte enkla fritidsbåtsprylar. Klart dom hade pumpen vi letade efter och dessutom 24 volt. Men vi avvaktar inköp och gick för att handla mat.
Tillbaka i båten surfade vi på pumpen och kom fram till att det var “rätt” pump för oss, men priset på nätet var mer än trettio procent billigare. OK bytet får anstå tills vi är i “civiliserade” trakter. Om pumpens svårigheter ökar kan vi alltid köra motorn direkt på huvudtanken.
Omkopplaren kom på plats i elrummet, ett inte alldeles enkelt projekt. Elcentralen där matningskabeln skall in är lite extra komplicerat med två nät, ett för direktmatning och ett som antingen matas med landström via inverter eller från enbart inverter. Men efter en timma var brytaren på plats, tre kablar inkopplade och strömmen kunde slås på igen. Allt fungerade! Nu kan vi köra lilla Hondan som laddare utan att behöva koppla om isolationstransformatorn från 120 till 220 volt eftersom Hondan utnyttjar den nya omkopplarens “generatoringång”.
Efter dusch i båten var det “gammal” köttgryta. När vi satt där vid matbordet efter middagen och kollade gribbfiler knackade plötsligt Berit på däcket, nästan en halv timma tidigare än vi trott.
Rena julafton när hon packade upp allt smågodis och båtgodis. Äntligen kan vi nu igen hissa dagankarklotet. Det är mer än en månad sedan det gamla klotet lämnade Moon efter ett ofrivilligt dopp i havet.
Efter att Berit installerat sig i förpiken gick vi en sväng med Livarna och fick en välkomstöl på puben.
Det blev ingen sen kväll för dels stängde puben tidigt och dels hade Berit varit igång över ett dygn.

7 juni onsdag Port Hardy – Treadwell Bay på fastlandsidan av Queen Charlotte Sound 26 nm
Sol när vi vaknade och lagade frukost.
Efter lite morgonbestyr och dusch för den nyanlända besättningsmedlemmen tankade vi vatten och kastade loss strax före tio. Ingen vind men i alla fall ingen motström.
Körde motor norrut för att korsa Queen Charlotte och besöka ett av världens snabbaste tidvattensund. Ett stort system av fjordar “avvattnas” genom detta smala sund ut till havet och denna inneslutna vattenmängd skapar en “fors”.
För att Berit skulle få se vår fina ankringsplats i Walker Group la vi kursen lite väst på och gled igenom kanalen som mitt på sträckan har en fin “svällbassäng” som tar bort all dyning och ger perfekt skydd för ankring.
Norr om Walker Group blev det än mer öppet mot havet och Haida Gwaii som Queen Charlotte Island kallas av First Nation befolkningen, och dyningen blev mer påtaglig. För att inte Moon skulle börja rulla med dyningen tvärs körde vi ner centerbordet och stabiliserade Moon till en komfortabel framfart även utan stagande vind.
Över på fastlandsidan startade en finnavigering in i övärlden. Nästan lika många grund som vi är vana från svenska vatten. Strömmen var med oss som väl var för i ett sund gjorde vi mer än åtta knop över grund.
Efter en dryg timmas skärgårdsnavigering var vi så nära vi kunde komma det trånga snabba sundet och ankrade i en lagun med lina iland. Det senare för att det var lite trångt mellan grunden för att vi säkert kunde svinga runt. Liv parkerade på sidan och medan Berit och Annika tog kajaken och paddlade en tur bland öar och skär den fina viken. Senare hade vi gemensam grillmiddag med fläskfilé och hemgjord potatissallad i Livs sittbrunn.

8 juni torsdag Treadwell Bay liggdag i regn.
Stilla regn och vindstilla hela natten som fortsatte helt enligt prognosen.
Frukost och sen lite läsecirkel med bloggskrivande. Ingen internetkontakt varför surfande och mailande får vänta. Vi har börjat använda kortvågsradion för att sända mail och ta ner väderfiler nu när vi är utanför telefontäckning. Fastlandssidan nordväst om Desolation Sound är rena vildmarken. Inga vägar och i princip ingen bebyggelse eller telefontäcknig förrän i närheten av Prince Rupert på gränsen till Alaska!
Regnet fortsatte hela dagen och höll oss nere i båten, sysselsatta med syarbete, läsning av sex månaders På Kryss som Berit haft med och förstås den eftersatta engelska bloggen
Middagen bestod av köttgryta med diverse grönsaker och potatis.
Regnet upphörde strax innan läggdags och ersattes med klar himmel och en grandios fullmåne strax över träden.

9 juni fredag Treadwell Bay -Bull Harbour 25 nm
Uppe tidigt för att titta på den närliggande “forsen” när strömmen var som snabbast.
Först hade vi tänkt ta dingen, men vid närmare eftertanke och med förra “forstitten” från land i färskt minne så insåg vi att det nog inte var en helt säker operation.
Släppte iväg Liv efter att ha sagt farväl för några månader, släppte landlinan och tog upp ankaret.
När vi kom runt hörnet och kunde se “the rapids” var det ovanligt hög fart på vattnet jämfört med de pass vi sett tidigare. En tät vattendimma drog sakta mot lä från de rykande överfallen. Liv låg lite bakom en udde och avvaktade. Vi körde fram till i höjd med Liv och svängde sedan ut i forsen så långt vi vågade utan att bli tagna av överfallen och de kraftiga uppvällningarna. Det var lite kusligt att känna hur Moon “sjönk” i det luftbemängda vattenvirvlarna och propellern inte riktigt fick tag på grund av alla virvlar och luft. Trots att vi knappt touchade den snabba strömmen for vi iväg med sex-sju extraknop. Detta vatten skall man antingen ha stor erfarenhet av eller bara passera under slack. Guiden påstår att det är ett av världens snabbaste tidvatten forsar.
Detta blir vår nordliga vändpunkt i år. Alla platser vi kommer att besöka resten av året ligger söder om Treadwell Bay och Nakwakto Rapids.
Vi hade god hjälp av medströmmen hela vägen ut till Queen Charlotte Strait, cirka två sjömil mellan holmar och skär och två smala passager med upp till tre knop ström. Förutom strömvirvlar var vattnet spegelblankt. Ute till havs stod en ostsydostvind på 5-6 m/s och en västlig lång dyning. Vi fick en fin sträckbog med sex – sju knop genom vattnet de dryga tjugo sjömilen tvärs över Queen Charlotte Strait förbi Storm Island. Långt bort över Queen Charlotte Sound i nordväst kunde vi se molnet över Queen Charlotte Island, eller Haida Gwaii.
Två stora kryssningsfartyg passerade strax akter om oss på väg till Vancouver med flera tusen turister. Åt andra hållet såg vi på AIS Liv kämpa sig söderut med det ena slaget efter det andra.
När vi skulle lova upp väster om Hope Island ville inte motorn starta. Lite samma symtom som med dåligt batteri. Efter några försök kom den trots allt igång.
När vi motorerade väster om Hope Island såg vi vår första havsutter. Dom utrotades under pälsjägartiden men har återinplanterats på Vancouver Islands västra sida och tydligen brett ut sig. Väldigt trevligt tillskott till det lite fatiga djurlivet här jämfört med Alaska.
Vi ankrade i Bull Harbor på Hope Island strax öster om Vancouver Islands nordvästudde vid tvåtiden och tillredde omgående en försenad lunch. Strax efter lunch vred vinden enligt prognosen och vi fick ett lätt regn. Landgången fick skjutas upp!
Kollade lite på startmotorn som nu “orkade” dra igång motorn omgående. Många frågetecken ännu inte utredda.
Nu får vi ankra ensamma eftersom Liv seglar tillbaka till Vancouver för att flyga hem till Sverige för “besättnings-service”. Hoppas se dem igen i slutet av augusti i Vancouver.

10 juni lördag Bull Harbour
Sovmorgon och vilodag mest på grund av att passagen genom Goleta Channel över Nahwitti Bar och senare runda Cape Scott inte var lämpigt förrän tidigast söndag då vind och tidvatten är mer tjänliga.
Slö förmiddag med lite motorkoll som inte gav något resultat eftersom motorn startade snällt!
Efter lunch tog vi dingen in till land och gick en lång promenad. Fann flera vargspår på dom fina stränderna mot nordost och Queen Charlotte Sound. Vi hade blivit tipsade om varg från dom killar vi mött i en bil. Det bor två personer året runt på Hope Island som tillhör ursprungsbefolkningen. Man har inte allemansrätt i Kanada men besökare är välkomna till ön och man frågar efter en blygsam 5 dollar per person som besöksavgift.
Tillbaka i Moon blev det kycklinggryta och rätt tidig kväll inför söndagens tidiga start.
Efter mat fick vi besök av det unga nygifta paret i en 27-fotare, den andra båten i viken, som var inne på sin andra semestermånad. Den ene kanadensare och den andra tyska – dom skulle om en månad flytta till Kiel för att börja jobba efter avslutade universitetsstudier. Har vi varit så unga???

11 juni söndag Bull Harbour – Guise Bay – Sea Otter Cove 39 nm
Uppe före tuppen för att hinna äta frukost innan vi före halv sju tog upp ankaret och hissade en revad stor. Motorn startade utan några som helst problem. Körde motor ut ur hamnviken och korsade Goleta Channel för att följa nära land på Vancouver Island, den smarta vägen att undvika dom värsta vågorna över Nahwitti Bar. Vi såg en stor fiskebåt komma in från havet och det var hemskt vad den krängde och rullade under en lång tid när den passerade över baren i motström och oceandyningen med sig.
Vi fick visserligen en hel del branta och höga vågor, men inga som bröt. Bara nåt hundratal meter längre ut i kanalen var vågorna hysteriska med höga stående vågor. Vi fortsatte utmed land, bakom en liten ö och fram till en udde som stack ut mot norr. Vi rundade udden i grov sjö och kunde sen falla av och rulla ut förseglen. Strax efter kunde vi stänga av motorn och segla mot Cape Scott, Vancouver Islands nordvästra udde.
En öppen bidevindsbog tog oss snabbt de tretton sjömilen till udden och den stora ön strax i nordväst. Detta rätt grunda sund är ökänt för svår sjö när Stilla Havsvågorna bryter in mot ström. Det är bråddjupt strax utanför och sundet bara drygt åttio meter djupt. Vi hade rätt skapliga förhållanden så långe vi bidevind/halvvindseglade. Men efter udden skulle vi falla av till plattläns för nu var vi på Vancouver Islands västra sida. Det gick inte alls i den grova oregelbundna sjön, utan vi fick fortsätta ut på djupare vatten innan vi så småningom gippade och länsade vidare. Nu räckt vindstyrkan inte till, en vindstyrka som dessutom minskade efter sundet.
På med motorn – trodde vi! Nu ville den absolut inte starta. Vi fattade ingenting! I fredags ville den inte heller starta efter några timmars segling. Vad drar man för slutsatser av detta???
Nu var det lite lurigt. Ankringsvikarna på västsidan är rätt besvärliga med mycket grund och snirkligheter för att komma in, inte något man med säkerhet gör för segel och skiftande vindar.
Snabbt beslutade vi oss för att enda möjligheten att inspektera/åtgärda var för ankar och Guise Bay strax syd om Cape Scott var nog möjlig att komma in i med denna vindriktning, trots diverse grund utanför.
Vi länsade vidare med bara stor och kutter för att lova upp när vi kom till den rätt öppna viken som hade rätt duktig inbärning. Sträckte över till östsidan där vi slog och lyckades komma in på rätt grunt vatten med vinden rätt ut från stranden och lägga ankaret. Vi som normalt drar fast ankaret kände oss inte helt tillfreds med att ha grund hundrafemtio meter bakom båten när vi stannade efter ankring. Vi kunde inte heller köra vår vanliga rundsväng för att kolla ankarbotten. Alltså inga marginaler! Men vi är glada att vi valt ett ankare som enligt vår erfarenhet sätter vid första försöket, klart viktigt när man inte har tillgång till motorn och med grund i närheten.
Först lunch efter en tidig morgon och en rätt jobbog segling för oss utan sjöben.
Sen försökte vi starta motorn utan nån framgång. Vid koll visade det sig att den interna plusledningen mellan startmotorn och solenoiden var mycket varm. Vi har tidigare fixat jordkabelns lite dåliga kontakt och kollat att plusledningen till solenoiden var bra. Men den interna kabeln/kopparplåten hade vi inte kollat och rengjort. Dessutom ett fel som uppträder “bara efter segling” var inte lätt att förstå logiken i.
Annika demonterade kopparplåten mellan solenoiden och startmotorn, men tyvärr visade det sig att gängorna på kopparbulten som höll plåten mot solenoiden var helt bortbrända.
Efter mycket möda fick vi till en provisorisk klämkoppling bestående av en grov kabel lindad kring bultresten och klämd med en slangklämma. Andra änden på kabeln har en normal kabelsko och sitter “normalt” med mutter på startmotorns bult. Det hör till saken att allt arbete måste göras liggande över motorn och med en spegel se vad man gör under motorns värmeväxlare!
Gissa om det var tre judliga suckar som kom när motorn startade efter drygt två timmars arbete!
Lättade ankar, vad lätt det är när man har en fungerande motor!, och motorseglade resterande sträcka till den tidigare utsedda natthamnen Sea Otter Cove, fullständigt omöjlig att angöra utan motor. Vi motorseglade med bara revad stor för att vi inte ville stänga av motorn och för att vi behövde varmvatten för kvällens dusch.
Väl framme i det trånga gatloppet mellan grynnor visade det sig att vi seglade i stort sett ända fram till ankringsplatsen långt inne i viken. Men det hade vi aldrig vågat utan en motor som gick på lågvarv för att ta över om vinden vred eller det dök upp något hinder.
Ankrade absolut dyningsfritt i en stor grund vik med en del vind från skogssidorna.
En välförtjänt ankardram, där Annika fick en extra för allt motorarbete, före dusch och sedan middag.
Det var ett rätt slutkört gäng som sen nästan somnade i soffan efter alla tuff segling och onödig spänning under dagen.

Vecka 24 12 juni – 18 juni 2017 Sea Otter Cove – Klaskish Basin, Vancouver Island West Coast 95 nm

12 juni måndag Sea Otter Cove – Winter Harbour – North Harbour, Quatsino Sound 28 nm
Sov som stockar i en tyst vik utan några sjörörelser.
Vid frukost drog vi upp planer för dagen, allt beroende på om motorn ville vara med i leken.
Antingen skruvar vi loss startmotorn och gör en mer permanent reparation om den inte startar, eller också motorseglar vi mot sydost till Quatsino Inlet, det första av fem “skärgårdar” utefter Vancouver Islands västkust. Efter frukost gjorde vi oss klara för avfärd och var inte så lite spända på hur det skulle avlöpa med startförsöket. Snacka om västgötaklimax! Startmotorn har aldrig hört talas om startproblem! Det räckte nästan att titta på startknappen så hostade motorn igång. Antingen är den provisoriska reparationen fullgod, eller så är vårt intermittenta fel verkligen nyckfullt.
Nu var det lågvatten och verkligen lite vatten i vår lilla miniskärgård. Upp med ankaret och sedan förbereda segelsättning medan vi lotsade oss ut i första baljan där vi kunde gå upp i vind och hissa en revad stor: Därefter svängde vi söder ut och tog den andra passagen in till ankringsplatsen, klart djupare än den vi kom in genom mellan sjöar som bröt över grund omkring öppningen. Denna infart/utfart låg mot söder helt skyddad av en udde mot dyningen från Stilla Havet och därmed lättare att navigera genom. Ute på havet fick vi en fin nordvästlig vind som gav oss en slör mer än halva vägen ner mot Quatsino Sound. Dyningen var relativt ok strax akter om tvärs med vindvågorna på låringen. Vid lunchtid när det var dags att gippa mot mål. Efter att vi passerat ett grundområde, hade vinden vridit något mot norr och ökat. Nu fick vi en snabb slör på andra bogen med sjön rätt i häcken, klart mer komfortabelt än gårdagens berg och dalbana.
När vi närmade oss Quatsino Sound såg vi några fritidsfiskare och en stor Coast Guard båt, annars har det varit tomt på båtar sen vi lämnade Goaleta Channel på ostsidan.
Fick en fin insegling på platt vatten med fallvindar tvärs på 10 -12 sekundmeter, men när vi sen svängde ytterligare norrut i viken mot Winter Harbour kom vinden mitt i nosen och vi tog ner och beslog storen.
Motorn hade vi inte stängt av på hela dagen utan körde på 1200 varv medan vi seglade i 6 – 6,5 knop. Annika bakade bröd och vi gjorde vatten för att ta vara på “gratisströmmen”. Vi hade inte kunnat segla in till Winter Harbour om startmotorn inte ville vara med.
När vi lagt till vid bryggan och stängt av motorn var det efter en stund nyfiket att prova igen, och motorn startade snällt – vilket var mycket skönt.
Gick en promenad och försökte få kontakt med hamnvärden för att få tillgång till Wifi. Vi har bara kontakt med omvärlden via kortvågsradion och SSB och det duger inte för att tala om startmotorn med fiskechandlern i Port Hardy. Ingen framgång, dvs det var stängt på måndagar. Skulle vi ligga kvar vid pontonen och betala trettiofem dollar för “ingenting”, eller skulle vi gå ut för ankar i viken bredvid? Winter Harbour har ingen charm att bjuda på såsom dom skandinaviska små fiskesamhällena så beslutet togs efter en timmes promenad – vi går.
Planen var under alla omständigheter att tidigt i morgon ta oss längre in i fjordsystemet för att nå Coal Harbour där det går buss dom få kilometrarna över till Port Hardy.
Motorn startade igen och vi kastade loss. Körde tillbaka 2 sjömil till en stor bra ankringsplats med jämn botten på tio meter vid högvatten. Ankrade och fick en liten ankardram i sittbrunnen som trots vindkylan var angenäm. Enkel middag innan lite skrivarbete före tidig kojning.
För er som startat en startmotor med skruvmejsel mellan pluspolerna på solenoiden som nödstart kan vi berätta att det är en nödstart som även Nigel Calder beskriver. Nigel varnar för att komma när höljet på startmotorn eller solenoiden som är minusjordade när man försöker starta. Effekten av en sådan kontakt blir likvärdig med att lägga skruvmejseln mellan polerna på batteriet!!! Kabeln mellan startbatteriet och solenoiden har ingen säkring, endast en huvudbrytare, ett arrangemang som överensstämmer med alla båtar vi känner till.
Andra båtar har ofta flera kablar som är osäkrade men på Moon är det endast startkabeln som inte är skyddad av en säkring!
Med vår startmotor, “gömd” under värmeväxlaren inne under durken där allt arbete måste göras med hjälp av en spegel, såg vi denna nödstartsmetod som hart när omöjlig och mycket riskabel. Dessutom bedömde vi risken altför stor att gör skadan värre med en dramatisk kortslutning utan säkring.

13 juni tisdag North Harbour – Pamphet Cove, Drake Island 16 nm
Sovmorgon och sen frukost innan vi lättade ankar vid tiotiden. Jo motorn startade som om ingenting hänt.
Körde först motor ut i Quatsino Sound och fick havsdyningen i sidan innan vi kunde svänga öster ut in i fjordarna. Målet var Drake Island, strax före Quatsino Narrows in till Holberg Inlet och Coal Harbour där vi tänkt ankra och stanna två nätter för att demontera startmotorn och vänta ut en sydostlig kuling som gribben lovar 25 sekundmeter från sydost på havet utanför Quatsino Sound.
När vi fått kursen rakt ost kunde vi rulla ut Yankeen och slöra för babords halsar in i den vida fjorden där havsdyningen påverkade oss en bra bit.
Efter två timmar girade vi något norrut runt en udde och slapp dyningen från havet men fick plattläns som strax innebar gipp. Kunde dock fortsätta segla i fyra knop. Vi förfärades över de stora hyggena utefter bergssidorna. Uppskattningsvis nästan femtio procent var avverkade under som det såg ut de senaste tio åren. Återväxten var nästan bara sly! Ingen återplantering kunde vi uppfatta. Massor med klenvirke lämnat på de senare årens avverkningar där ingen sly hunnit etablera sig. Verkar som man inte bryr sig om att skogen tar slut om man avverkar på detta sätt. Vi känner inte till regelverket, men det förefaller som bara det korta vinstintresset styr, något vi tyvärr har upplevt lite varstans i Nordamerika.
Strax före Drake Island dog vinden och vi fick starta motorn, och den startade igen!
Alldeles före viken, när vi såg några hus långt borta, fick vi telefonkontakt och kunde tanka ner mail och väder.
Inne i den trånga viken la vi ankaret långt in för att sedan ta en lina i land mot sydost och kulingen.
Döm om vår förvåning när det nästan inte var något motstånd när vi backade trots att piloten talade om bra ankarbotten. Ut och nytt försök med lite mera kätting ute. Samma resultat. Nu blev det försenad lunch innan nästa försök. Tredje försöket gjorde vi tjugo meter längre ut och med sjuttio meter kätting på tio meters djup. Nu satt ankaret fast! Antingen var botten bättre eller så gjorde den extrema ankarvinkeln nytta.
Efter två turer iland med tamp satt vi bra fixerade med lagom spänd kätting och två linor i land som höll häcken stilla mot skogen och sydosten.
Därefter blev det eftermiddagskaffe! Också det lite försenat.
En större Kanadensisk motorbåt kom in och la sig sjuttio meter framför oss. Fick dom tag på vårt ankare?
Metoden dom hade att kontrollera om dom fått fäste påverkade inte vårt ankare, även om dom fått tag i det.
Hoppas dom bara väntar på att gå ut och fiska i kväll! Vi är glada att dom ligger nordost om oss! Men som sagt, piloten påstod att det var bra ankarfäste, men det gäller nog inte om man har scoop 2:1!
Annika och Berit tog kajaken på en tur in i labyrinten av småsjöar som bildas vid högvatten medan Björn fick stanna kvar och författa.
Tillbaka i Moon serverades det kex ost och vin som förrätt. Senare blev det potatissallad med rökt skinka och yoghurtsås. Tidig kväll för oss som är ovana vid all segling.

14 juni onsdag Pamphet Cove, Drake Island
Våra båtgrannar var inte alls ute och fiskade. Dom bodde i Campell River och hade kört från Bull Harbour och hit under gårdagen och väntade på besättning till Coal Harbour på lördag.
Efter frukost startade projekt “fixa startmotorn”.
Efter att huvudbrytare och säkringarna till bägge generatorerna var avslagna/borta började Annika gräva i motorrummet. Kylvattenröret under värmeväxlaren över startmotorn måste demonteras för att komma åt tredje muttern som håller startmotorn. Efter en timmas jobb låg startmotorn på matbordet. Vi försökte demontera solenoiden för att göra en hälsokontroll när den nu ändå låg på operationsbordet, men utan manual vågade vi inte tvinga av locket. Nu fick vi nöja oss med att med lite knep och knåp få till en bra anslutning med det gamla rengjorda originalblecket trots avsaknad av gängor på delar av ena skruven.
När vi före lunch (sen sådan) hade återmonterat var det naturligtvis spännande och prova. Eftersom kylvattenslingan var delvis demonterad var det bara ett kort startförsök med stoppknappen intryckt som gällde. Allt fungerade bra och nu kunde vi ägna oss åt kylsystemet. Först bytte Annika impellern i saltvattenpumpen som skam till sägandes var lite illa åtgången… Men mängden kylvatten i avgaserna var lika efter bytet. Vi har en sil i slangen till värmeväxlaren men som sitter så avigt till att rensning får anstå till nästa byte av glykol då demontaget av silen bara kan göras efter att ha lossat flera slängklämmor som håller salt- och sött vatten isär framför värmeväxlaren..
Vi demonterade även “värmeväxlaren/oljekylaren” på backslaget, en liten aluminiumburk på kylslangen skruvad mot backslaget. När vi köpte Moon var detta tekniska underverk helt ihopkorroderat och släppte nästan inte förbi något kylvatten till motorn. Vi har länge planerat att demontera och kolla. Nu blev det av och insidan hade bara några havstulpaner men slanganslutningarna var halvkorroderade mellan slang och slangstos. Så som vi använder backslaget, varvtal och monteringsriktning, behövs egentligen inte värmeväxlaren/oljekylaren. Vi tog beslutet att Moon är säkrare utan de risker med förlorad kylning som oljekylaren innebär. Kapade slangen och sågade av ett kopparrör så var kylburken ett minne blott!
Halv fem var allt återställt och motorn provkörd med full kylning. Väldigt skönt att ha en fungerande motor när man går till kojs om något händer under natten, kuling mm.
Kulingen som förvarnats för märker vi inte mycket av här inne i vår skyddade vik. Vi ser dock lite vita vågor ute i fjorden tvärs viken.
Köttgryta med potatis innan en innesittarkväll i det tilltagande regnet

15 juni torsdag Pamphet Cove – Varney Bay 6nm
Regn hela natten och fram till elvatiden. Sovmorgon och frukost först vid niotiden.
Lågvatten klockan tolv då strömmen i sundet vi skall passera vänder. Plockade in landlinorna varav den ena var bemängd med sjögräs som bara delvis kom av i samband med hemtagningen.
Våra båtgrannar var intensivt nyfikan när vi tog upp 70 m kätting och slutligen ankaret utan att få upp deras ankare. Det var med andra ord inte bara vi som konstaterat att dom hamnat nästan på vårt ankare.
Körde motor dom få sjömilen till Quatsino Narrows där strömmen precis vänt och vi fick tre knop med oss. Sundet var jämndjupt och skapade inte stora strömvirvlar. Lätt som en plätt för oss “rutinerade strömfarare”
Någon sjömil sydost om sundet kom vi in i Varney Bay där vi ankrade med fullt väderskydd. Under ankringsproceduren upptäckte Berit en svartbjörn på motsatta sidan. Verkade i lugn och ro rota efter något matnyttigt på den lilla grässlänten. Lommade efter en liten stund in i skogen. Kikaravstånd så det fick bli näthinneminne och inte fotominne.
Efter ankringen blev det sen lunch innan vi hängde på utombordaren på dingen för färd en bit upp i Marbel River, som var anledningen till val av ankarvik. Floden kan bara nås runt högvatten för att halva viken är torr vid lågvatten. Floden, dvs det är en kraftig bäck nu när smältvattnet är borta, rinner långa sträckor i en utskuren canyon med branta sidor och ibland överhäng som hela dingen går in under. Efter en knapp kilometer kom vi till en fors som vi med nöd och näppe kund köra igenom, dels på grund av strömmen men också för att vattendjupet bland alla block och stenar var begränsat. Lite längre uppströms kom vi till en än häftigare fors. Nu var det definitivt stopp. Landade dingen och klev upp på stranden för att i lugn och ro beundra skådespelet. Annika tyckte att hon ensam skulle försöka forcera dom stående vågorna och överfallen, men vi kom fram till att det var för grunt för att motorn skulle få vatten nog. Istället plockade vi av motorn och bar den uppströms femtio meter, varefter vi bar dingen 10 meter förbi den brantaste delen av forsen och sedan drog den i strandkanten till lugnvatten där motorn låg och väntade. På med motorn och ut i vattnet igen. Men vi kom bara några hundra meter för bakom nästa krök en bit upp i canyonen var det stopp även för Annikas variant med planing genom forsen. Nu var det ett litet fall på minst en halv meter på ett ställe i forsen och totalt en höjdskillnad på en meter. Det hjälpte inte om vi väntade på högvatten. Det var dessutom osäkert huruvida tidvattnet påverkade så här högt upp i floden. Men vi hade redan fått en fin upplevelse av alla grottor och trånga, branta sektioner uppefter floden.
Ner gick det förstås fortare. När vi kom till forsen vi burit dingen förbi, stängde vi av motorn och fällde upp den. Varsin styråra och sen ut i forsen. Vi for iväg med farlig fart rätt in under det utskjutande berget där vattnet forsade och skummade. Vi lyckades med nöd och näppe bära av mot berget med åra och händer för att skydda pontonerna från rivskador. Djupet på överhänget var ungefär dubbla dingebredden, så det var även problem med takhöjden. Men allt gick bra och vi kunde fortsätta att ljudlöst driva med strömmen ner förbi nästa fors, som var en barnlek jämfört med förra.
Så småningom kom vi tillbaka ut mot deltat och måste dra igång motorn igen. Det var fortfarande inte slack högvatten så vi hade inge problem att finna vattendjup nog för dingen ut mot Moon som låg och väntade för ankar.
Nu blev det dusch och sedan middag innan kojdax.

16 juni fredag Varney Bay – Coal Harbour 3 nm
Upp i normal tid för frukost innan vi motorerade in till Coal Habour där vi förtöjde och besökte museet och gick en promenad. Museet har flera avdelningar. Dels finns en som beskriver sjöflygplanbasen från andra världskriget med bl a en modell av en stjärnmotor där två cylindrar var “bortskurna” för att man skulle kunna se hur den fungerade. Lite kul eftersom vi häromdagen diskuterat hur en “vevaxel” ser ut i en stjärnmotor! Nu vet vi svaret.
Andra delar av museet handlar om valfångst och beredning av valarna. Hallen vi stod i var en av två hangarer från andra världskriget som båda utnyttjats i valhanteringen som lagts ner så sent som 1967 på grund av att tillgången på val försvann. Vår guidebok talar om att en av hangarerna fick rivas för att invånarna inte kunde stå ut med lukten från valhanteringen, men i själva verket var det all ånga man använt i den hangaren under valhanteringen som förstört virket och gjort hangaren “rasfarlig”. Kvar att beskåda från valperioden fanns en 7 meter långa underkäken från en blåval.
Efter lunch i båten tog Annika och Berit bussen till Port Hardy för att fylla två ryggsäckar och en massa påsar med mat för dom kommande två veckorna. Det är bara tjugo minuter med bussen tvärs ön tack vare att fjordsystemet vi kört in i nästan skär av Vancouver Island och vi är mer än halvvägs “igenom” ön till Port Hardy. Känns lite knepigt att vi, trots flera dagar i vildmarken långt från civilisationen, nu bara är ett stenkast därifrån via landvägen.
Björn passade Moon och skrev engelsk blogg när han inte blev “störd” av en liten eskader på fyra båtar som kom för att tanka vatten och diesel. Dom var också på väg runt Vancouver Island och hade rundat Cape Scott nån dag efter oss. Nu var dom på väg till Varney Bay som vi lämnade i morse för att försöka ta dingarna upp i floden. Dom lät mer än tveksamma till det äventyret när Björn på fråga berättade om vår forsfärd igår!
Trots alla trevliga seglare lyckades Björn komma ihåg att möta tjejerna vid bussen vid fyratiden för att avlasta shopparna en del av lasten.
Eskaderseglarnas planer att gå till Varney Bay kullkastade våra planer att gå tillbaka till samma vik. Fortsätta ut genom passet till vikarna strax utanför “går inte” då strömmen är 3-4 knop emot till klockan åtta. Så istället för att lämna hamnen stuvade vi varorna, gick en längre promenad och betalade hamnavgift för ett dygn när vi kom tillbaka. Först ville dom ha en dollar per fot, men sen kom han som hade “hand omet”, alltså “chourhavande” och sa tjugo dollar, vilket var klart acceptabelt.
I morgon förmiddag är det medström genom passet efter att vi tankat vatten

17 Juni lördag Coal Harbour – Klaskish Baisin 42 nm
Vaknade med lite mulet väder och absolut vindstilla.
Innan någon hann blockera bryggan inne vid vattenslangen kastade vi loss och körde in till vattenslangen före frukost. Tankade vatten medan morgonens första sjöflygplanstur sjösattes med gaffeltruck bredvid oss. Att blanda sjöflygplan med vanliga båtar är inget ovanligt i Kanada. Gäller bara att hålla reda på att även segelbåtar väjer för sjöflygplan på vattnet. Lite oklart vem som väjer när dom är några meter upp. eller på väg ner!
Med två fulla vattentankar kastade vi loss igen och gav oss av ut i fjorden tillbaka mot Stilla Havet. Absolut spegelblankt vatten, även i passet som nu hade drygt tre knops medström var det spegelblankt förutom några få virvlar som nästan krusade vattenytan. Frukostgröt serverades strax innan passet och vi kom snabbt in i vanliga rutiner trots en lite abrupt start på dagen.
Det är en väldigt speciell känsla att köra som ensam båt på ett stort blankt vatten, omgärdat av höga skogssidor. En och annan säl, utter och några örnar gjorde oss sällskap.
Efter tre timmar då vi närmade oss mynningen av fjordsystemet såg vi några båtar. Där låg sportfiskare och “letade” lax och en yrkesfiskare dörjade lite längre ut i havsdyningen. Fyra segelbåtar kom från nordväst och rundade fyren och gick mot Winter Harbour medan vi stävade sydväst ut ur Quatsino Sound, ut på havet för att ta oss runt Kwakiutl Point och vidare mot sydost för att nå Klaskish Inlet där vi tänkte ankra en bit in.
När vi rundat udden kunde vi stänga av motorn och segla en timma för att strax innan land få en vindvridning som gjorde att vi rullade in seglen och satte på motorn igen. Några sjömil senare, efter att ha passerat en smal kanal kom vi in i Klaskish Basin där vi ankrade strax före fyra efter 42 sjömil på platt vatten första halvan och sedan havsdyning med gammal hög sjö. Skönt med en absolut dyningsfri ankarplats. Däremot är bergssidorna långa och höga så trots bara 5-6 sekundmeter ute till havs har vi lite tuffa byar från omväxlande riktningar.
Ett konstigt möte – en ensam sångsvan – såg ut att patrullera utefter den branta stranden. Vi såg den under hela kvällen. Till saken hör att vi inte sett några svanar i det “vilda” Kanada tidigare.
Lördagskväll firar vi med laxmiddag och vitt kylt vin.

18 juni söndag Klaskish Basin
Regn från efternatten och helmulet med lätt regn när vi vaknade. Inga vindbyar under natten
Med morgonen kom lite kastvindar på ca 10 sekundmeter från bergen ner i en annars helt stilla vik. Lite obekvämt men långt mellan byarna. Man undrar vad som styr frekvensen och hur dom uppstår när det blåser i en helt annan riktning och väldigt jämn vind strax utanför vår vik. Frukost och läsecirkel i väntan på att det eventuellt går att gå ut på däck. Två små floder finns att utforska om vädret och tidvattnet tillåter.
Ute till havs blåser en sydvind på fem till tio sekundmeter och halvön (Brooks Peninsula) vi skall runda är lite som Statt i Norge om man skall tro guideböckerna. Hur som helst var det rätt grov sjö där vi gick igår och nu blåser det mer och vi skulle fått en än sämre vinkel mot vind och sjö. Det känns som ett bra beslut att ligga kvar och vänta på skiftet till nordvind som kommer om någon dag och ska sen “bestå” en längre tid. Med lite tur håller högtrycket ute i Stilla Havet (motsvarande det Azoriska högtrycket i Atlanten) på att stabilisera sig så vi får dom förutspådda sommarvindarna från norr resten av sommaren.
Dagens underhållning i regnet var att studera AIS mål ute på havet efter kusten.
Igår såg vi delar av kappseglingen runt Vancouver Island segla in till Winter Harbour, ett av etappmålen. Vid elvatiden upptäckte vi, när vi kollade ankarläget, att nio AIS mål låg tätt ihop på väg söderut, ivrigt kryssande för att komma fram till och runt Brooks Peninsula. Vi var där ute igår och nu är sjön värre! Vi avundas inte besättningarna, särskilt som dom förmodligen firade förra etappen på restaurang igår kväll.
Underhållningen varade i många timmar innan vi förlorade dom i radioskugga bakom Brooks Peninsula.
Coast Guards stora högsjöfartyg låg vid Brooks Peninsula och höll koll på läget. Det är ju inte precis offshore båtar som seglar i denna jubileumssegling.
Regnet minskade vid lunch, men drissel hela eftermiddagen och kvällen. Vi såg bara dom närmaste bergen då och då i regnridåerna. Kastbyarna från i tidig förmiddag försvann nästan helt före lunch, men återkom senare.
Annika och Berit dristade sig till en liten utflykt med dingen. När dom kom tillbaka började vi laga middag och i samband med detta startade vi motorn och flyttade ankaret till en trevligare plats i samma vik med mera utsikt och mindre byvindar.
Köttgryta med svamp till middag innan vi och vinden sakta somnade in.

Vecka 25 19 – 25 juni 2017 Klaskish Basin – Zeballos 101 nm

19 juni måndag Klaskish Basin
Sent på söndagskvällen kom en av kappseglingsbåtarna in i vår vik och ankrade för några timmar. Strax efter klockan fyra när första ljuset kunde anas tog dom upp ankaret och gick.
Vinden som dog ut vid solnedgången (som vi inte såg i allt regn) kom tillbaka med förnyad styrka och blåste hårt från väster mellan klockan ett och fyra så nattsömnen blev lite avbruten då och då. Med vetskapen om kappseglares syn på ankare var vi glada att kappseglingsbåten låg i lä om oss.
Efternatten blev lugn men regnig. Frukost med massor av regn men ingen vind, ett förhållande som stod sig hela förmiddagen. Lite ljusa revor i molntäcket kunde vi ana ut mot havet framåt kvällen.
Vädret var detsamma hela dagen och enda ljusningen var duschen på sen eftermiddagen innan middag. Tidig kväll på grund av extra tidig revelj för att hinna runt Brooks Peninsula innan den förutspådda förmiddagsvinden från väster sätter in.

20 juni tisdag Klaskish Basin – Bunsby Islands 31 nm
Upp med första ljuset strax efter fem. Helmulet och nästan dimma men spegelblankt i vår “instängda” vik.
Upp med ankaret och hissade en revad stor medan vi gick genom den trånga kanalen ut mot havet.
Strax utanför, fortfarande inne bland öar började en kraftig dyning sätta in, brant på grund av utgående tidvatten.
Annika navigerade oss bakom skyddande öar och grund, men till slut var det ingen återvändo, vi måste ut i havet där der blåste bidevind på 40 grader och 8 sekundmeter. Men det var dyningen som var “problemet”. En bra bit ut är det tusen meter djupt och här inne utefter halvön är det 30 -40 meter, påspätt av ström mot sjö blir det värre än en tvättmaskin!
Men det varade inte för evigt! Efter en timma kunde vi falla av och börja segla i full fart mot udden Cape Cook och Solander Island (en av dom många). Vilken skillnad! Nu fick vi sjön kranbalksvis istället för nästan rakt framifrån och Moon började segla som den “högsjöbåt” hon är. Fin bekväm segling fram och förbi ön, men sedan fick vi medsjö och vinden försvann efter ön. Udden är fyra sjömil “bred” så det blev motor och centerbord ner för att minimera rullning i dyningen som nu kom på låringen. Många brott med grandiosa brottsjöar och mitt i detta såg vi blås från tre valar.
Strax kom vi till sydväst hörnet och kunde rätta till kursen så vi fick sjöarna akterifrån och dom kvarvarande nio sjömilen blev helt komfortabla. Det var fortfarande en hel del noggrann navigering på grund av alla grund, skär och öar utefter kusten, helt olik kusten på ostsidan.
Framme vid Bunsby Island kollade vi in alla tre föreslagna ankarställen och valde det “sista”. De två första var helt skogomslutna och lite vindiga, medan det tredje såg ut att vara öppet och utsatt. Men vindarna tog ut varandra och vi hade en vidunderlig utsikt ut mot söder och havet, avskärmade endast av en massa småskär som nästan försvann vid högvatten. Så varför välja skogen när man kan få havsutsikt!
Lunch efter ankringsproceduren, och sen blev det kajaktur bland skären för Berit och Annika.
Senare tog vi alla tre dingen iland och gick en längre fotopromenad längs stränderna ut mot havet. Som vanligt en massa drivved men också färska vargspår. Så färska att vargen måste ha gått på stranden efter senaste högvattnet, dvs bara några timmar före oss. Enligt våra guideböcker skulle vi också se en massa havsuttrar men än så länge bara en.
Tillbaka vid dingen efter promenaden tyckte Berit att vi skulle hitta en Pub! Sagt och gjort, vi åkte över till första ankringsviken där vi visste att vår “eskader” som vi mötte i Coal Harbor i fredags ankrat under eftermiddagen. Vi blev väl mottagna i Aventura och fick vår öl! En hel del snack där dom berättade om San Blas och en kryssningsresa till Patagonien samt bekräftade valen vi sett vid Cape Cook. Dom hade fått en val femtio meter framför båten när dom passerade någon timma efter oss. Plötsligt ropade eskaderledaren på VHF och påkallade gemensam sundowner. Naturligtvis blev vi medinviterade så det blev en riktig pubrunda för oss!
Mycken trevlig samvaro i en Grand Banks 42 med alla fyra båtarna innan vi bröt upp och körde tillbaka till Moon för middag. Vi hade all börjat ovanligt tidigt i morse så ingen var betjänt av en sen kväll.
Tillbaka i båten blev det köttgryta/soppa som delvis var tänkt för dagens segling, men vi var så snabba (eller tidiga) så vi hade redan ankrat när det var dags för lunch som då blev vår traditionella sallad. Nu var det var bekvämt att bara värma på och så var middagen klar.
Lite skrivjobb sen föll ögonen ihop-

21 juni onsdag Bunsby Islands – Clanninick Cove 8 nm
Sol när vi vaknade men redan till frukost hade molnen dragit ihop.
Men dagen artade sig bättre än väntat. De mörka frukostmolnen drog bort och vi fick sol och lite blåst. Annika behandlade styrbords teaklister med nyköpt teakolja. Den gamla tog slut när babordssidan fått sitt. Alla tre besättningar från de tre segelbåtarna kom på besök. Inte alla på en gång utan en besättning i taget och alla var intresserade av vårt ankringarrangemang och preventer, mm. Dom förstod varför vi valt denna ankringsplats med Ocean view mäklarutsikt, ankrade inne i skogen som dom var.
Efter lunch bestämde vi oss för att trots allt byta vik. Tog upp ankaret med en massa kelp och fick användning för kelpkniven en andra gång.
Motorseglade i friskande vind mellan land och bränningarna för att minimera Stilla Havsdyningen i sidan.
Ankrade vid tretiden i en stor vindig bukt helt utan dyning eller vindvågor eftersom vi ankrade längst upp i lovart.
När vi klarat av ankringsbestyren och eftermiddagskaffet kom upp i sittbrunnen, som faktiskt var tillräckligt varm i solen trots 8-10 m/s, fick vi syn på en svartbjörn på strandängen. Denna gång lite närmare, men framför allt med mycket mera ljus i eftermiddagssolen. Fick några avståndsbilder där man faktiskt kan se att det är en svartbjörn, tom att den har en pälslös fläck på höger sida!
Aventura, en av segelbåtarna i “eskaderseglingen” kom en timma efter vi ankrat och ankrade bredvid oss. Dom tyckte det blåste rätt in i förra viken där dom andra blev kvar dels för att en segelbåt knäckte gasvajern till motorn när dom höll på med ankaret. Medan Aventura ankrade höll en utter koll på deras rörelser ivrigt knackande en mussla på en medhavd sten.
Aventura kom över på sundowner och den varade bortåt två timmar innan dom rodde hem och vi började förbereda en improviserad midsommarmiddag. Medan vi sitter där i solen ser vi plötsligt en svartbjörn på ängen bredvid där vi såg den första. Naturligtvis trodde vi det var den första som vandrat ett stycke väster ut, men strax upptäckte vi att den första var kvar. Två svartbjörnar så nära varandra trots att det inte är lax på menyn.
Vinden la sig under middagen och vi fik en lugn natt.

22 juni torsdag Clanninick Cove – Dixie Cove på 13 nm
Vaknade till en klarblå himmel med absolut spegelblankt vatten omkring Moon. Några lommar ett rådjur på stranden och några sälar underhöll oss tillsammans med åtskilliga örnar under vår frukost i sittbrunnen.
Resterande eskader, som hade gått upp tidigt för att slippa havsdyningen, kom förbi utanför vår vik på väg till Dixie Cove och Aventura lättade för att göra en sidosväng in till Walter Cove som är en gammal fiskar/indianby och sen ansluta till sin eskader.
Vi kom överens om att dom skulle berätta över VHF om Walter Cove var värt extraturen.
Eftersom det inte kom några björnar lättade vi också när vi fått informationen om byn. Körde i det klara solskenet in i en mycket grundfylld skärgård där vi zig-zagade oss in till baljan där byn låg. Det var flera fiskereesorter och den gamla byn. Affären var bara öppen varannan dag och när vi frågade så var det i morgon efter att färjan med matvaror hade anlänt i kväll. Alltså fortsatte vi efter en rundtur per båt i den totalskyddade viken. Ut samma väg och strax kunde vi svänga upp i ett nytt fjordsystem, väldigt olikt Quatsino Sound. Nu hade vi sol från en klarblå himmel och högvatten, plus att skogsavverkningarna inte var lika påtagliga.
I Quatsino hade vi mulet och regn mest hela tiden så jämförelsen är inte helt rättvis.
Efter ytterligare nån timma var vi framme i Dixie Cove strax efter klockan ett där alla fyra eskaderbåtarna ankrat i den inre totalskyddade viken. En båt draggade i förra viken och en gick tidigare så vi tror att en totalskyddad vik stod högt på önskelistan.
Vi hade haft en del funderingar på hur vi kunde hjälpa båten med trasig gasvajer. I Tonga för nio år sedan gick gasvajern på Lindisfarne av och på beskrivningarna över VHF trodde vi att felet nu kunde likna vårt och i så fall kunde vi nog fixa en mer permanent lagning än eskadergruppen utfört igår. Hur som helst så ankrade vi mitt bland båtarna som spritt ut sig efter kanterna. Åt lunch och rodde sedan över till närmaste båten Frangipani som var den med vajerproblemet. Kom överens om att vi skulle komma lite före dom andra till sundownern för att Annika skulle kunna krypa runt och kolla om vi kan fixa. Sen rodde Berit in oss till stranden där hon lämnade oss för att ro runt i viken medan vi besteg berget och fotade från ovan.
Det blev en klart mer mödosam klättring än vi trott. Inte så mycket på grund av brantheten som på den snåriga växtligheten. Dessutom var vart och vartannat träd eller gren som vi använde vid klättringen helruttet. Vi var nära att ge upp flera gånger på vägen upp, men upp kom vi och fick en fin vy över viken och alla fem båtarna med Moon i mitten. Sen skulle vi ner. Nu gick det inte att ge upp, även om det var än svårare än upp vägen. Delvis hittade vi här och där var vi trängt oss fram på vägen upp, men mest var det ett nytt spår. Intressant var att varje stort kullfallet träd fungerade som motorväg, dvs om det inte låg med för brant nedförslut utan kunde användas som stig. Tre sådana hitta vi på nedvägen och det gjorde att det gick riktigt fort – tyckte vi.
Berit berättade att hon legat ute i viken och väntat, för det tog tid! När hon till slut såg hur det rörde sig i ett buskage nära stranden drog hon en lättnades suck, samtidigt som hon hörde från två båtar “nu kommer dom”, så det var tydligen flera som uppmärksammat att vi varit borta länge. Fina bilder fick vi i alla fall, även om det blev snabbdusch innan vi rodde över och Annika kunde konstatera att vajerbrottet såg ut som vårt och att det nog i morgon skulle gå att fixa på samma sätt som på Lindisfarne.
Sen tillbringade vi nästan två timmar i glada vänners lag med medhavd dricka och allehanda smårätter som dom olika besättningarna tagit med sig. Vi lovade dela med oss av bergsbilderna och några björnbilder innan vi drog oss tillbaka och lagade middag som vi kunde avnjuta i sittbrunnen, nu under vindstilla förhållanden i solnedgången över träden. Det är underbart med det “Nordiska ljuset”.

23 juni fredag Dixie Cove
Sol och bara en liten bris när vi vaknade. Frukost och lite morgonbestyr innan vi rodde över till Frangipani för att hjälpa dom med den avbrutna gasvajern.
Annika kröp omkring lite nere i stuvarna för att klippa loss vajern som vi sen kunde hjälpas åt att dra ut från motorn och bakåt. Sågade sen av ytterhöljet en bit in på vajerns skadade ände för att få fram inner tråden och kompensera för den avbrutna delen. Detta tog sin tid. Såga i vajer utan att skada det som är innanför är ett pillgöra och förstoringsglas användes flitigt för att avgöra när yttertråden nästan var av. Det lyckades och fram fick vi en oskadad innertråd som nu kunde användas nere i motorn. Tillbaka med vajern, nu i omvänd riktning i dubbel bemärkelse. Bakifrån ner genom pedistalen och med den oskadade delen som tidigare varit nere i motorn nu kvar uppe vid reglaget. Reglaget är alltså det som “vickar” sönder kabeln/vajern, precis som på Lindisfarne, en klart känslig konstruktion som kräver tillsyn och smörjning för att fungera säkert. Där har nog Volvo Penta en viss utveckling att ta hand om.
Lite pyssel med att passa in vajern i reglaget, men sen var det “bara” att sätta en “sockerbit” på vajern nere i motorn bakom gasbeslaget som återfjädrar, dvs man behöver bara dra, inte skjuta, och detta möjliggör en säker reparation trots vajerskadan.
Frangipani var glad att slippa krångla med snöre och block för att gasa och dessutom kunna vänta till hemmahamnen med ny vajer. Vi seglade själva från Tonga, där vajern gick av, till NZ och använde denna lösning i tre månader utan problem.
Tillbaka i Moon för kombinerat försenat morgonkaffe och tidigt elvakaffe. Det smakade utmärkt.
Aventura måste tydligen köra motorn för laddning varje dag och passade då på att köra en sväng. Hobo Spirit , Grand Banksen, tog sin stora dinge och körde till en närliggande sjösättningsramp där det skulle finnas Wifi och andra nödvändigheter.
Efter lunch tog vi med oss besättningarna i Frangipani och Island Universe på en tur till det lilla samhället. Hämtade dom från respektive båt med Moon efter att vi tagit upp ankaret. Lite trickigt när båtar rör sig och vi inte har någon bogpropeller för att snabbjustera. Men ingenting som inte våra stora kulfendrar klarar av!
Frangipani är en Benetau 46 och Island Universe är en Bavaria Vision 46. Bägge ägarna var mäkta förundrade/imponerade av dimensioner på rigg mm på Moon och konstaterade att det var bra att dom bara tänkte använda sina båtar utefter kusten.
En trevlig tur på två timmar fram och tillbaka i ett fantastiskt väder. Tillbaka i Dixie Cove ankrade vi på samma ställe och Berit rodde gästerna tillbaka till respektive båt. Bägge ägarna var ivrigt intresserade av vårt sätt att ankra med två flexande tampar, en snubber och en däckssäkring, där vi först använder däckssäkringen som avlastare för ankarspelet när vi drar fast ankaret och sen när vi lossat och kopplat snubbern, återigen sätter däckssäkringen som avlastning för spelet. Moons preventersystem var också en av detaljerna dom tog med sig hem. Senare fick dom låna Seldéns rigganvisning för att se dom bakomliggande skälen för preventer, förspänning, spridarvinklar osv. Det var ingen nöjestripp för de bägge kaptenerna utan ren “utbildning”. Drog man för hand i Frangipanis babystag så gick det utan vidare att flytta masten tio centimeter! Förspänning var inget dom hade sysslat med. Dessutom upptäckte vi att presstycket för babystaget uppe i masten vinklade 7-10 grader mot vajern pga nån låsning i kulleden i mastfästet. Bägge båtarna hade haft “kvalificerade ” riggare involverade i riggningen av masten! Man förstår delvis varför försäkringsbolagen ofta kräver ny stående rigg var tionde år, även om det inte innebär att riggen därmed blir korrekt uppspänd. Borde kanske snarare vara krav på dokumenterad uppspänning?
Till sen eftermiddag var det gemensam sundowner i dingarna, flytande ihopbundna i grannviken. Det var så varmt i solen att vi fick sakta förflytta oss in i skugga!
Till kvällen var vi bjudna på middag i Frangipani som tack för hjälpen med gasvijern, en middag där även Hobo Spirit deltog.

24 juni lördag Dixie Cove – Queen Cove 25 nm
Sol och nästan ingen vind när vi vaknade.
Allmänt uppbrott för byte av vik. Moon lämnade först och tackade för sig via VHF. Väldigt vänliga svar med välgångshälsningar. Vi skulle fortsätta ut till havs och “byta” fjord, medan eskadern skull botanisera två vikar till innan dom kom efter. Vi lär möta dom igen för deras tidsplan visar Tofino några dagar före vårt avlämnande av Berit i Tofino.
Ingen vind gjorde att vi motorerade nära land och spanade efter sevärdheter utefter havskusten som är lite Bretange vad gäller mängden klippor vid och utanför kusten. Vid lunchtid svängde vi in mot Esperanza Inlet och fortsatte vår närgångna koll av kustremsan. Passerade “Rolling Roadstead” och var glada att dyningen var försumbar idag. Svängde norrut från Esperanza in i Queen Cove där vi ankrade. Hängde på dingen och körde en sväng in i en “sjö” som var nåbar nu vid högvatten. Full fart in med strömmen över en bar. Inte mycket djurliv förutom en stor kull storskraksungar. På vägen ut var strömmen fortfarande inåtgående trots att vattnet börjat gå ner. Sen blev det middag i sittbrunnen. Efter disk mm blev vi kvar i sittbrunnen och tur var det. Ner på strandängen, drygt hundra meter bort, kom en kolsvart nallebjörn. Om vi var för nära eller ej vet vi inte, men den vände snart tillbaka in i skogen efter max fem minuter ute på ängen.

25 juni Söndag Queen Cove – Zeballos 14 nm
Sol och absolut ingen vind när vi vaknade. Hela natten var vindfri och kristallklar med kraftig dagg på hela båten som resultat. Den moln och månfria natten gjorde att stjärnorna reflekterades skarpt i den blanka svarta vattenytan. Magiskt!
När vi åt frukost i sittbrunnen var vattnet extra lågt. Plötsligt upptäcker Annika att vi har ett grund ganska nära sidan på Moon, inom vår ankringscirkel. Hur har detta gått till? Visserligen är vattnet drygt tre och en halv meter lägre än när vi kollade vår ankarbotten. Vi hittade den i sjökortet markerade uppgrundningen som blir torr 1,4 m vid lågvatten, och att det skulle finnas ett tvåmetersdjup vid sidan där vi sonderade fanns inte i kortet. Tyvärr har vi i och med nån uppgradering förlorat Navionics smarta djupregistrering. Hade vi haft det hade kanske inte detta grund “ramlat mellan stolarna”. Vi får skärpa oss det är tydligt. Esperanza fjorden har betydligt fler grund och småkobbar som blir synliga vid extremebb! Helt i klass med dom värsta avsnitten i svenska och finska skärgården. Eller är det bara vi som blivit bortskämda med rätt fria farvatten.
När vi upptäckte grundet hade vattnet redan vänt så nån överhängande fara var det inte längre, men när vi tog upp ankaret blåste en försiktig vind oss mot grundet. Inga problem trots avsaknad av bogpropeller.
När vi kom ut i Ezperanza igen såg vi tät dimma ute till havs och var glad för att vi bytt “vik” igår. Vi passerade vår lilla insjö från igår som nu hade ett vattenfall på en dryg meter ut i havet där vi igår åkt dinge över ingående ström.
Nu var det österut in i fjorden mot Zeballos som gällde. Sol och klar himmel, och efter en halvtimma friskade västvinden och vi kunde dra ut Yankeen och stänga av motorn. Det blåste så pass att vi gjorde drygt sex knop plus lite medström. När vi bytte fjord och svängde norrut följde vinden med bara vi gippade. Plötsligt får vi se en svart sten som rör sig på stranden! Jo mycket riktigt en svartbjörn, vår femte på Vancouver Island västkust.
Lite längre norrut gör fjorden en S-kurva och även där följde vinden med. Kul när man har medvind… Får se hur det går i morgon när vi skall segla omvänt!
Förtöjde vid fina pontoner i den “kommunala hamnen”. Gott om plats tack vare att vi kom strax efter ett och de flesta fiskare var ute. Mot kvällen blev det lite mer trångt.
Gick en lång promenad i den lite övergivna byn som blomstrade på femtiotalet. Träffade byoriginalen, tror vi, tillsammans med ytterligare att par bybor och samspråkade lite. Dom var förvånade över att vi inte fått fisk, och vi beklagade oss över att det inte ens gick att köpa. Strax kom en bil, stannade för att byta några ord. Kvinnan studsade fram och hade nån dialog som slutade med att vi fick en rätt ordentlig bit hälleflundra för 20$. Den var fångad för någon timma sedan och räcker till flera måltider för oss tre. Nu blir det fest ombord.
Efter middagen kom hamnkaptenen och tog betalt, beskedliga 40 $ inklusive el. Vi fick också beskedet att vi var första “fritidsbåten” i år, fritidsfiskare oräknat. Gott om plats på pontonen även när det blev mörkt.

Vecka 26, 26 juni – 2 juli 2017 Zeballos – Mosquito Habour 121,4 nm

26 juni måndag Zeballos – Westveiw marina Tahsis 15 nm
Lite stökigt i hamnen, men bara till ett-tiden pga av en fiskebåt med en eller två öldrickande sångfåglar som försökte överrösta musiken dom spelade på högsta volym. Åtminstone trodde dom nog det själva att det lät bra!! Yrkesfiskare trodde vi först, men förmodligen bara “handräckningspersonal”.
Trots detta var vi uppe tidigt och gjorde Moon klar för avfärd innan tidvattnet och vinden vände. Gårdagens tuffa vind ville vi inte ha i nosen längs hela fjorden.
Kom iväg före frukost halv åtta med två timmar tills vattnet vänder inåt igen. Efter första kröken friskade medvinden och vi kunde rulla ut och stänga av motorn. Fin fart tills det var dags att byta fjord och svänga inåt Tahsis Inlet. Vinden dog tills vi närmade oss ett litet smalt sund som förbinder Esperanza Inlet med Tahsis Inlet. Nu kom vinden tillbaka, fortfarande vind ut genom fjorden vilket för oss nu innebar motvind fyra sjömil upp till Tahsis. Vi angjorde marinan/fiske resorten Westveiw vid elvatiden och förtöjde i den lite tuffa motvinden efter en S-kurva in i den trånga marinan mest gjord för sportfiskebåtar.
Lyxigt med kaffe och bulle på lokal och sedan en lång promenad in till byn för att köpa de färskvaror som fanns. Man kunde kostnadsfritt lån bil i marinan men vi behövde motionen och skulle inte köpa mer än vad vi kunde bära i tre ryggsäckar.
Tahsis är lite som Zeballos, ett glömt/övergivet samhälle. Sågverket, som var stort och avancerat (uppgraderades så sent som på 90-talet), las ned 2002 och pappersmassa fabriken las ned tidigare. Sedan dess är det bara (fiske)turism och skogsavverkning som ger arbetstillfällen.
Lite grönsaker, äpplen och ett paket ägg var vad vi hittade. Västkusten är ett område, liksom BCs norra kust, där man skall vara rätt självförsörjande . Vi tror/hoppas att Tofino har mer att bjuda. På vägen tillbaka stannade Annika o Berit för att plocka några salmon berries och fick betala med en massa knottbett. Björn gick värdshus förbi och klarade sig utan ett enda bett. Annika leder bettligan med tretton bett på hals och nacke plus fem bett på ena halvan av pannan.
När vi kom tillbaka till Moon med våra halvfulla ryggsäckar hade tidvattnet och vinden vänt. Nu var det stark sjöbris upp i fjorden mot tidvattnet som gav en brant choppig sjö. Vi vände Moon vid bryggan mot vindriktningen, dels för att ligga bättre och lättare kunna styra klimatet i Moon med vind över fören, och dels för att vi i morgon inte vill backa ut femtio meter mellan nära liggande pontoner med stark vid över fören.
Körde fyra tvättmaskiner medan vi drack kaffe och internettade på cafépontonen. Marinans Wifi räcker inte ut till bryggorna. Buffé i marinans restaurang/café till kvällen där den stora begivenheten var örnshowen. Allt rens från fiskarna som fileas när fisketuristerna kommer in läggs ut på en pir 30 meter söder om Moon. Först kommer några svarta kråkor, men sen kommer ÖRNARNA. Upp till tjugo kan det vara samtidigt. Vi hade strax över tio på plats på en gång och det var rätt spektakulärt.

27 juni tisdag Westview marina Tahsis – Bodega Island 13 nm
Stark vind från land hela natten som ökade när solen gick upp. Tahsis Inlet fortsätter som en dalgång och en långsmal sjö diagonalt norrut tvärs över Vancouver Island. När vi åkte bil från Port Hardy till Nanaimo med radardomen körde vi längs sjön nästan fram till Tahsis innan huvudvägen vek av mot öster och tillbaka till Vancouver Islands ostkust. Inte undra på att det blåser en lokal vind mest hela dygnet. Inåt från lunchtid till solnedgång och sen ut resten av tiden.
Annika gick till kontoret för att betala och överraskades positivt av att dom trots prislista om 1,40 $ per fot bara debiterade 44$.
Åt frukost och sen var det dags att försöka ta sig ut ur marinan. Moon låg i vindriktningen utefter bryggan, med vinden lite på låringen in mot bryggan och längre fram hade vi en trång S-kurva mot vinden för att komma ut genom det smala inloppet mellan kraftiga stocklänsar mot de choppiga vågorna. Marinan är inte gjord för en långkölad 47 fotare utan bogpropeller. Vi körde ner centerbordet för att testa om det hjälpte oss till en snävare vändradie när vi skulle snabbt vända upp i den rätt kraftiga vinden som vi nu fick i sidan mitt i svängen.
Med lite timing med byarna och en del puttifrån kom vi rätt galant fria från bryggan strax efter halv nio, och Annika kunde därefter koncentrera sig på svängen mitt framför marinakontoret. Inte stora marginaler men med full säkerhet kom vi ut på fritt vatten. Centerbordet gjorde stor nytta, nästan som att svänga med en fenkölad båt.
Ute på fjorden hade vi sju åtta sekundmeter i ryggen, rullade ut Yankeen och stängde av motorn. Bara Yankeen för att vinden hela tiden växlade mellan 160 grader babord till 160 grader styrbord. Vi gippade flera gånger när det inte längre gick att styra med på grund av fjordens begränsningar. Tidvattnet var fortfarande på väg ut och vi hade medström till elvatiden då både ström och vind vände, men då hade vi bara två sjömil kvar till vår “grenfjord” där vi S-kurvade oss förbi tre grund på farledssidan om en fyr! och sedan svängde vi norrut in i Bodega Cove där vi ankrade och lagade till lunch. Fortfarande sol från en klarblå himmel men vinden är kall nu när den kommer från ett dimmigt hav. Annika och Berit polishade överbyggnaden innan dom tog kajaken på en tur längre in i viken runt en ö som bara var en ö vid högvatten. Inga intressanta djur på turen. Kanske för att vi har ett större timmermottag som bullrar en hel del på knappt höravstånd. Vattnet var dessutom oklart och rent av bösigt, inte alls inbjudande till bad – om det nu varit varmare än 15-16 grader.
Annikas knottbett i pannan svullnade och det blev som en bula hängande ner halvvägs över ena ögat.
Eftermiddagen avnjöts i lugnets tecken med lite skriv och läsarbete innan det var dags för middagsbestyr. Hälleflundra med ris ärtor och yoghurtsås.
Kostade även på oss en film innan läggdags. Vi somnar alldeles för tidigt när vi inte har något som håller oss vakna efter nio!

28 juni onsdag Bodega Island – Blight Island, Ewin Inlet 10,4 nm
Ännu en solig morgon och nu utan den kraftiga frånlandsvinden vi hade i går morse.
Frukost och lite morgonbestyr innan vi strax efter nio lättade och körde söderut mot vinden som just började dra. Den förutspådda nordvästvinden var nu syd 7-8 sekundmeter som gav oss en lite choppig sjö på grund av att vi hade tidvattnet med oss. Fyra sjömil mot vågorna som kom ända utifrån havet, vilket förmodligen betydde att det blåste en helt annan riktning där ute, annars hade vi känt av dyning och högre vågor här inne på fjärden.
Körde igenom en liten ögrupp med mängder av småskär och grund innan vi svängde upp i Ewin Inlet och ankrade längs upp i viken där det bildas en liten basäng mot väster, skyddad av en massa skär och en liten ö. Nu var det ingen dyning upp i viken som är helt öppen mot havet i söder, men den lilla miniskärgården tar bort den dyning som eventuellt tar sig ända upp i den bitvis trånga viken. En rätt perfekt ankarplats i väntan på att gå runt nästa udde/halvö ut i Stilla Havet.
Ankrade just efter elva och fick vårt elvakaffe i en solig sittbrunn som nu strax blev varm och go efter en kylslagen motvindsfärd med vind utifrån ett lite dimmigt och kallt hav (13 grader).
Fascinerande att vi knappt sett moln på en vecka!

29 juni torsdag Blight Island – Hot Springs Cove 32 nm
Sol som vanligt när vi vaknade, men grannfjorden hade dimma.
Absolut ingen vind varför vi tog upp ankaret före frukost innan sjöbrisen rätt in i vår fjord startade. Tidvattnet var också på väg ut. När vi kom ut ur vår nattvik och fick fri sikt mot havet var det tjock av dimma alldeles där grannfjorden anslöt. Men med nyköpt radar var det inte något problem, bara lite kallt och grått. Frukost innan vi kom ut i lite dyning.
En timma ut från kusten utefter Hesquiat Peninsula fick vi sent morgonkaffe. Medan vi drack kaffe och spanade ut i dimman, vi hade aldrig mindre än en sjömils sikt, började ett larm ljuda någonstans i Moon. Annika ner för att kolla instrumenten, men det var brandvarnaren i elrummet som pep! Av med motorn och ut med brandvarnaren i sittbrunn så den blev tyst. Var kom all rök ifrån?? Vi kände att det inte var olja eller trä som brann utan förmodligen el detaljer. Vi drog igång motorn igen och konstaterade att 24 volts generator var boven i dramat, ingen laddning och varm. Av med motorn igen för att plocka av remmarna och ta loss säkringen mellan batterier och generatorn så vi kan köra vidare. Låg där och gungade på ett vindfritt hav med måttlig dyning. Sjöräddningen i fyren vi passerat för en timma sedan trodde väl att i fått napp!
Efter tjugo minuter var vi på G igen, nu utan 24 volts laddning men full fart på 12 volts generatorn.
Förmodligen har Annikas omlindning av generatorn nu efter 1500 timmar gett sig. Den betedde sig liknande när lindningarna kortslöts mellan Filipinerna och Japan. Tur att vi köpte en ny i reserv när vi lagade den gamla i Japan. Bytet får vänta till vi ligger i en stilla vik utan rullning.
Vi fortsatte för motor utan stödsegel i nästan obefintlig motvind runt halvön ända till sydostudden där vi rullade ut först kuttern och sedan även Yankeen. Men det var alldeles för lite vind i den lite choppiga sjön för att även stänga av motorn.
Vi hade små förväntningar på djurupplevelser i det dimmiga och gråmurriga vädret. Men det kom på skam! Flera knölvalar, både blås på avstånd och några mindre spektakulära dyk i det grunda vattnet på nära håll, flera havsuttrar såg vi också som vi fotograferade. Ett sjölejon som kom upp och kollade oss på nära håll. Några delfiner kunde vi också summera till listan.
Strax efter två kunde vi svänga in till Hot Springs Cove alldeles före Sydney Inlet och ankra nära flytbryggan i reservatet.
Nu var vi verkligen i en av turistfällorna på kusten. Första timman hade vi sex sjöflygplan som landade och startade med badgäster. Flera ribb-båtar och några snabbgående täckta båtar låg vid bryggan, alla för att transportera folk från Tofino tjugotalet sjömil i sydost till den berömda varma källan. Tur att vi har lite att pyssla med tills alla daggäster försvunnit. Lite som när vi i Thailand låg ankrade vid sevärda öar bland hundratalet turister som försvann strax efter fyra och vi hade allt för oss själva till nästa förmiddag då invasionen kom igen.
Det ligger bara fem seglare ankrade i vår närhet, så det kan nog bli plats i badet i eftermiddag eller i morgon innan Tofino gästerna börjar strömma till. Tidplanen beror på hur montaget av generatorn förflyter, men som inte kan startas förrän motorn kallnat.
Dimmolnen följde oss in i viken, men vid fyratiden klarnade himlen över viken. Vi är förvarnade om dimman utefter kusten under framför allt juli och augusti, men nu har det varit en vecka med dimma till havs som vi sluppit under våra soliga turer inne i fjordsystemen.
Vid femtiden rodde vi in till pontonbryggan för att vandra dom nästan tre kilometrarna till den varma källan. Mötte många dagturister (mest asiater) på väg tillbaka till pontonen och sin transport tillbaka till Tofino med båt eller sjöflygplan.
Promenaden som gick hela vägen på en träbrygga genom en fantastisk skog som verkligen var urskog. Vi har sett urskog förr. Men denna var lite gles så man fick en djupare bild av skogen. Vissa spår av väldigt gammal avverkning såg vi (spår av uthuggningar i gamla höga stubbar för plank som gubbarna sen stod på när dom sågade) men i örigt verklig urskog. John Bauer i kubik. Verkligen en upplevelse!
Hot Springs. Snacka om antiklimax för oss som sett verkligt genuina varma källor i Chile och Alaska. Även i BC har vi haft bättre upplevelse i Bishop Bay strax söder om Prince Rupert. Men för alla turister i Tofino från framför allt Asien detta är ett måste. Men det är klart, betalar man massor av dollar för en flygtur från Tofino för att se och “bada ” i källan (som är en liten bäck som hamnar i en liten pool, med plats för några personer åt gången så måste man nog tycka det är fantastiskt.). Under högvatten blandas dessutom pölen med saltvatten och vid hög sjögång kan man bli riktigt mörbultad. Snacka om vilseledande marknadsföring! Men turistnäringen tjänar massor med $.
Igen säger vi oss; hur svårt är det inte att bedöma “häftigheten”/unikheten i ett objekt som beskrivs i turistbroschyrer, guideböcker, “ögonvittnesberättelser” osv, när det inte finns referenser/jämförelser till liknade objekt.
Igen – det vattenfall i Skottland som vi körde till efter vägvisning för många år sedan är ofta ett bra “kom ihåg objekt”. Det hade en total fallhöjd om en dryg meter och var för oss mer som en femtio meter lång fors, i och för sig var fin, men inte det vattenfall som beskrevs! Vet man inte berättarens referenser så är det omöjligt att bedöma vilken upplevelse vi kan få av objektet.
Nu var det lite kul att vi upplevde skogen vi vandrade i som mycket mer intressant än det lite mediokra badet där folk fortfarande trängdes för att ta sina selfies trots att vi var långt efter “stängningstid”. Behöver vi skriva att ingen av oss badade, eller snarare doppade sig.
Tillbaka i Moon blev det hälleflundra för sista gången (tills vi hittar en ny) och den smakad lika bra som igår. Saltmarinad gör underverk. Fisken föll isär bättre än perfekt tillagad torsk!

30 juni fredag Hot Springs Cove – Young Bay – Bacchante Bay 11 nm
Vaknade med total dimma runt båten. Vi var glada att vi ankrat nära land och inte längre ut i farleden. Avundades inte den amerikanska båten som låg några hundra meter från oss ute i farleden där ett gäng stora motorbåtar passerade i går kväll. Vi satte på AIS och tände Refleksen och kröp ner igen!
Solen gjorde underverk och till frukost var det sikt i hela viken, men dimman låg tät i mynningen mot havet.
Efter frukost blev det full fart på generatorbytet. Alla säkringar och brytare till generatorer och startmotorn bröts för att säkerställa att inga komponenter blev förstörda av eventuella kortslutningar.
Annika plockade bort den gamla 24 volts generatorn, gjorde rent och satte dit den nya identiska Mastervolt generatorn, 75 Amp och 24 volt reglerad med den nygamla Balmar 624 regulatorn köpt och monterad i Thailand.
Efter en dryg timma var allt klart och kunde provköras till belåtenhet.
Kaffet var redan urdrucket av resten av besättningen medan Annika skruvade ihop generatorn, så nu var det bara ankaret som skulle upp.
När vi med radarn på närmade oss mynningen bestämde dimman sig för att ge sig till havs. Vi hade bra sikt när vi svängde 180 grader runt fyren vid den varma källan och upp i Sydney Inlet. Kunde ganska snart rulla ut Yankeen och stänga av motorn i en ökande sjöbris.
Ankrade för lunch i Young Bay, en välskyddad vik alldeles där Sydney Inlet viker av mot norr.
En Kanadensisk ensamseglare låg i viken och kom över när han hörde vår kätting halas hem. Han var helt förstummad över att vi hade så bråttom. Han hade varit där några dagar och tänkte tydligen stanna tre veckor till! Vi har alla lite olika tidsplaner och tempo.
Körde tillbaka i motvinden en knapp sjömil i Sydney Inlet och svängde öster ut in mot Shelter Inlet och fick en fin segling i ökande akterlig vind. Vi gjorde bra fart i en dryg timma ända fram till ankringsviken i botten på fjorden då vinden nästan dog ut. Annika och Berit tog dingen och körde uppför en liten flod/bäck som mynnade i ankringsviken. Vackert med branta höga bergssidor.
En liten angörare i en solig sittbrunn innan det var dags för matlagning. Middagen intogs nere i båten eftersom dom höga bergssidorna gjorde att solen försvann bakom bergen strax efter sju och med solen sjönk temperaturen dramatiskt.
En mindre Amerikansk segelbåt kom in och ankrade flera hundra meter från oss och lite senare kom gubbarna paddlande för lite snack efter vår middag. Annika pratade med dom över sittbrunnskanten och det är tydligen alltid en överraskning med en europeisk segelbåt i dessa områden och än värre blir det när dom får veta att vi lämnade Sverige 2005.
Vid solnedgången försvann vinden totalt som vi har blivit bortskämda med dom senaste veckorna, förutom natten i Tahshis där dalen tvärs Vancouver Island skapade vind hela natten.

1 juli lördag Bacchante bay – Matilda Inlet – West Whitepine Cove 18 nm
Lite gråmurrig morgon när vi vaknade. Lagade frukost och sen drog vi upp ankaret och gav oss av mot Sulphur Passage, en genväg från Shelter Inlet till Millar Channel som vi igår “tittade ner i” när vi seglade öster ut i Shelter Inlet.
Vi hade lycka med strömmen som var en halv knop emot, vilket gjorde det lätt att styra i det snirkliga passet. I Millar Channel fick vi en kall vind från det dimmiga havet rätt i nosen, men som väl var tillräckligt ny och svag för att inte dra upp några egentliga vågor. Flores Island är västra stranden i Millard Channel och längst söderut ligger Matilda Inlet, en välskyddad vik där vi tänkte ankra och finna stigen ut till havet.
Halvvägs in i Matilda ligger en gammal handelsstation Ahousat där det finns en affär med kafé. Vi stannade till vid den skrangliga bryggan och undersökte vad vi eventuellt kunde köpa. Potatis, morötter och några tomater blev kapet. Fortsatte sen en knapp halv sjömil ner i botten på viken där vi ankrade, drack kaffe med nybakat bröd (det ger vissa fördelar att köra mycket motor).
Annika och Berit tog dingen in till stranden för att försöka finna stigen och den varma källan. Källan fann dom i form av ett måttligt varmt stort betongkar där det bubblade upp fesljummet vatten. Inte särskilt inspirerande i det mulna vädret. Stigen var nog sen länge övervuxen och dessutom blöt sas det.
Tillbaka i båten blev det lunch innan vi bestämde oss för att nattankra i en trevligare vik, nu när vi inte hittade någon stig ut till havet som inte heller det var så lockande i det gråmulna, lite kalla vädret.
Tog upp ankaret och körde norrut ur viken. När vi kunde svänga öster ut fick vi fin sjöbris i sidan och kunde rulla ut båda förseglen och strax gjorde vi dryga sju knop utan motor istället för fem och en halv med motor, och detta i bara sex sekundmeters vind.
En knapp timma senare var vi ankrade i en fullständigt “instängd” vik. Nästan helt rund och rätt stor men inte stor nog för att vågor skall bygga upp. En timma efter ankring kom en svartbjörn ut på en av strandängarna och vi fick därmed vår sjätte strandnalle sen vi anlände västkusten.
Lugn eftermiddag med dusch och sen middag i sittbrunnen.
En film innan kvällen för att inte somna för tidigt.

2 juli söndag West Whitepine Cove – Mosquito Harbour, Meares Island norr om Tofino 22 nm
Lite mulet och grått när vi vaknade och inga björnar på stranden.
Åt frukost i lugn och ro innan vi bestämde oss för att utnyttja tidvattnet ut ur Herbert Inlet. Upp med ankaret och ut ur vår helt slutna ankardamm. Svag motvind och en halv knop med gjorde motorgång rätt ok. Körde watermaker, vilket inte var onödigt efter gårdagens duschar.
När vi passerat Ross Passage och svängde söder ut mot yttre delarna av Clayoquot Sound fick vi inte den befarade tuffa motvinden. Tack vare det mulna vädret var sjöbrisen försenad. Många krabbtinor i vägen och rätt som det var svängde en fiskare som vi mötte tvärs vår för och fram till närmaste vakare. Tog upp den i flygande fläng och höll upp en krabba just som vi passerat. Budskapet var kristallklart och vi vände på en femöring och fick sju stora krabbor. Betala? No problem sa han och gasade bort till nästa tina! Det kanske var hans sätt att fira Kanadas 150 årsdag den 1 juli!
Annika satte genast igång att koka dom i havsvatten och dillfrön.
Fortsatte sen mot öster i Calmus Passage men istället för att fortsätta mot Tofino svängde vi nordost och rundade Mears Island. Nu fick vi motström eftersom vi nu var på väg in i fjordarna igen. I Matiset Narrows var det upp till fyra knop enligt sjökortet, men nu var det nip och förmodligen inte mer än två knop emot. När vi kom närmare såg vi vita gäss trots nästan ingen vind! Aha, strömvågor. Svängde in mot land för att förhoppningsvis utnyttja backström i “innerkurvan”, vilket fungerade utmärkt genom halva passet. Vi hade nästan en knop med långa sträckor, men till slut fick vi en kort sträcka med bara åtta meters djup tvärs sundet och där var det omöjligt att undvika nästan två knop emot. Men strax var vi ur den trånga sektionen och motströmmen lättade och försvann när vi kunde svänga söder ut ner i Fortune Channel som vi följde runt en udde av Mears Island. Vi rundade udden och svängde mot norr en och en halv sjömil upp i Mosquito Harbour där vi ankrade längst upp i nordost hörnet på bara sex meters djup med perfekt ankarbotten.
När vi hade intagit vår lunch kom två amerikanska motorbåtar upp mot oss, men bestämde sig för att gå över i det nordvästra hörnet. Viken är mycket stor och med jämn fin ankarbotten med lagom djup i hela norra delen. Här kan man ankra hela Yachtklubbar utan att det blir trångt! Ok blir det hård sydvind kan det nog bli lite skvalpigt men inte farligt.
Lite båtpyssel och bloggskrivande, det är ju söndag och veckobloggen skall vara klar i kväll.
När “plikterna” var avverkade tog vi dingen iland och gick längs stranden som vid “mellanvatten” var rätt väl tilltagen. Ett sjölejon och en lom var enda resultatet djurmässigt. Men fina mossor och lavor.
Tillbaka i Moon blev det festplockmiddag på krabba med tillbehör, sallad, ost, kex och rostat bröd. Till detta serverades en väl kyld Pinot Grigio.

Vecka 27 3 – 9 juli 2017 Mosquito Harbour – Cataract Creek i Barkley Sound 83,5 nm-

3 juli måndag Mosquito Harbour – Irving Cove 15,3nm + Kennedy Bay 4,2 nm
Vaknade till en solig morgon med spegelblankt vatten omkring Moon.
Tog några häftiga bilder där det var svårt att avgör vad som var upp eller ner, så spegelblankt var det.
Efter en långsam frukost skulle vi undersöka varför vi inte såg någon nivå i dieseldagtankens mätrör. Efter en massa funderande satte vi på pumpen och snart sprutade det diesel genom luftaren ut på sittbrunnsdurken. Jo luftaren mynnar i sittbrunnen. Snabbt stängde vi pumpen och ut med oljesugduk. Sen var det vatten med diskmedel. Vi lyckades förhindra att någon diesel kom ut i självlänsen.
Efter en del brainstorming kom vi på vad som måste ha skett. När Annika bytte generatorn i fredags kom hon åt trevägskranen mellan dagtank och huvudtank till motorn. Utan att reflektera ställde hon tillbaka den horisontalt, vilket var från huvudtank. Med returen orörd, dvs till dagtanken fyllde vi förstås snart densamma. När vi nu skulle kolla nivån såg det tomt ut. Vi visste att det skulle vara nästan tomt, ville bara kolla nivån innan vi fyllde! Det är mycket som kan bli lite fel när man gör något vid sidan om rutinerna. Till saken hör att den automatiska fyllningen fallerat två gånger så numera fyller vi genom manuell start av pumpen.
Efter saneringen av sittbrunnen var det bara att dra igång, vi hade ju diesel i dagtanken!
Upp med ankaret och iväg ner i Tofino Inlet. Nu var vi verkligen utanför dom mer frekventerade fjordarna. Långt från öppet hav och helt skyddat från dyning. Med den sena sjöbrisen var det varmt i solen trots lite motvind.
Vår tilltänkta vik var bara intressant för att vid högvatten paddla upp i en flod och se en stor hägerkoloni. Högvatten är vid elvatiden, så det får anstå till i morgon fm.
Istället fortsatte några mil förbi Kennedy Cove till Irving Cove i änden av fjorden där vi tråcklade oss in bakom grynnor och skär. Ja inte direkt. Annika och Berit gick i dingen med ekolod och sjökort i tabletten för att bestämma läge på skär och grynnor och utröna om det gick att få till en säker ankring. En bidragande orsak till att vi inte ville sondera med Moon, förutom att det var trångt, var att tidvattnet var på väg ner. Fastnar vi så är det “kört” så att säga, och eftersom det var bergigt och väldigt ojämn botten med 20 meters djup alldeles invid grunden var det nog i så fall verkligen kört!
Björn hovrade utanför och snart kom spaningspatrullen tillbaka och vi nosade oss in bakom skären. Berit i dingen med landlina som sattes på insidan av första ön där det fanns en bergdubb. Gled vidare och la ankaret. Ja verkligen la det på berget där det bara rasslade. Ytterligare en lina iland och sen blev det lunch.
Efter lunch flyttade vi ankaret mer mot lovart efter att Annika paddlat ut till två av grunden för att vi med radarns hjälp skulle få bättre placering i kortet. Alla skär och grynnor låg på “fel” plats men nu fick vi precis placering marked i sjökortet genom att markera en waypoint där Annika markerade grund. Annika o Berit paddlade senare runt bland dom fina, nästan Bohusländska klipporna. Både färgen och dom slipade hällarna bidrog till liknelsen, men allt bart berg ovan vatten är helt bevuxen av alger som är helt svarta, och överallt där det inte är för brant växer träd.
När kvällsbrisen falnade låg vi stilla med fören mot vinden, hållna av ankare och en lina iland till fören. Efter middagen när vinden helt dött ut och tidvattnet vänt kom vår andra landlina i kontakt med berg och havstulpaner. Efter en kort betänketid bestämde vi oss för att göra morgonens förflyttning på en dryg timma redan nu före solnedgången. In med landlinorna, upp med ankaret och iväg på en kvart. Vi var i skugga från ett högt berg, men en knapp sjömil längre fram nådde solen stranden så halv turen gick i solnedgångssken. När vi kom in i Kennedy Rivers utloppspool hade solen gått ner även bakom dom låga bergen. Men vi hade bra ljus för att “ytnavigera”, men naturligtvis såg vi ingenting under den svarta vattenytan. Nu var det högvatten och vi skulle ha minst fem meter för att klara lågvatten, så inte heller det var ett problem.
Nu blev det sovmorgon istället för tidig uppgång i morgon.

4 juli tisdag Kennedy Bay – Tofino 10 nm
Lite svag vind över träden in i viken när vi vaknade. Långsam frukost i vänta på lite högre vatten för att köra upp i Kennedy River som bara är nåbar runt högvatten.
Vid tiotiden satte vi motorn på dingen och lastade kameror mm för en som vi trodde längre intressant tur. I sanningens namn så hade vi väldigt lite information utöver vad kartan gav oss och det var en flod upp till ett stort sjösystem inte allt för högt upp. Om höjdskillnaden var lagom uppdelad, dvs inte i några få fall och forsar så kunde det bli en lång flodfärd.
Men lite som i Marble River, vi kom en bra bit men sen mötte vi både strid ström i en fors med grunt vatten över stora block. Inte en chans att komma vidare och ingen strand att ens tänka på att dra/lyfta dingen. Tillbaka ut till Moon drev vi med strömmen en bit tills det blev för brett med vind och ström emot. Släppte av Björn med utrustning vid Moon medan Annika och Berit gjorde en tur till grannviken, Cannery Bay. Det här med namn är kryptiskt! Vår bay med floden hade gamla pålningar mm från den gamla konservfabriken, men i Cannery Bay fanns inte några som hest spår av verksamhet.
Tillbaka i Moon stuvade vi ner utombordaren och gjorde “klart skepp”, tog upp ankaret och gav oss av mot Tofino längs Tofino Inlet.
I västra änden, där vi i förrgår kom norrifrån, fortsatte vi nu mot väster genom ett lite lurigt och grunt sund, ett sund som har upp till fyra knop vid spring vatten och fortsätter hela vägen förbi Tofino. Detta innebär att hela Tofinos brygg/hamnsystem är ständigt utsatt för denna ström längs hamnen. Lägger man till alla grundområden och småskär i hamnen, ser man bilden av en hamn man inte skall ta lättvindigt. Att leta bryggplats när vattnet skickar iväg båten med två-tre knop utefter bryggorna är inte kul när man vet att det här och där bara är en meter djupt även vid högvatten! Vid vår passage visade loggen på bara två knop med så vi fick bara halva eländet.
Vi klarade sundet galant. Med plotter och kurs över grund är det egentligen ingen “sport”, särskilt om man kollat med radaroverlay att sjökortet ligger rätt.
Men framme i Tofino skulle vi både leta bryggplats och hålla reda på var vi var i förhållande till alla grundområden. Köra långsamt och leta samtidigt som strömmen sätter flera knop medström är spännande.
Vi hittade en plats längs med strömmen på utsidan av en brygga och svängde in, men strömmen satte oss så snabbt att det var bara att göra om och börja hundra meter längre bort så att vi fått rikta in Moon parallellt med bryggan en tjugo meter innan det var dags att “bromsa”. Krydda på moset var att trots att vi var på yttersta pontonen från land räknat, så var vattendjupet på “halvvatten” bara 1,5 m tjugo meter innan bryggan. När vi väl förtöjt, vilket gick utan dramatik trots strömmen, hade vi tillräckligt med vatten under kölplankan för att klara lågvatten.
Gick upp i staden och bokade Berits bussbiljett till Vancouver och handlade mat i en stor supermarket.
Hem till Moon med varorna och en liten angörare innan vi tog kameror för en vandring längs stränderna och i skogen utefter havssidan. Mycket fin skog, i klass med Hot Springs, och fina stränder. Vi skojade lite om att här betalar folk en massa dollar för att åka 20 sjömil och gå i en likadan skog som där dom startade den dyra resan.
Promenaden var klart längre och mer tidskrävande än vi räknat med, så vi var glada när vi såg några ungdomar stå och vänta på bussen när vi kom ut på huvudvägen, fem kilometer från marinan. Bussen, som var en gratisshuttle, kom strax och tog oss hela vägen till marinan. På så sätt blev hemkomsten perfekt för att hinna med en dusch innan middag. Sockey Salmon pocherad i basilika sås, poatismos och färska, lätt kokta grönsaker.
Behöver väl inte nämna att till detta kan man med fördel dricka en väl kyld Pinot Grigio.
Middagen intogs i sittbrunnen medan solen sakta dalade över fören, varifrån också den falnande vinden kom.
Trots fjärde juli och högsommar är det kallt ute så här i havsbandet när solen gått ned. Inne i Tofino Inlet var vattentemperaturen 18 grader. Här ute i Tofino med havet på andra sidan udden har vi 13 grader. Det blir nog inte svårt att hålla sovtemperatur i Moon under natten.

5 juli onsdag Tofino – Wickaninnish Island – Tofino 7,5 nm
Lugn natt vid bryggan trots att guiden talat om mycket skvalp från alla turistbåtar. Men allt blev tyst och lugnt när solen dalat. Däremot startade arbetena på ett närliggande underhållsställe för fiskodlingarna redan före sju med tämligen högljudd verksamhet.
Efter frukost gick Annika och Berit upp till byn för att betala hamnavgift och lite komplettering i matbutiken.
Strax före lunch kastade vi loss och körde ut i strömmen. Det är hela tiden kraftig tidvattenström genom hamnen och alla grundområdena i hamnen gör det hela rätt intensivt. Men snart har man lärt sig att inte röra sig utan ett öga på plottern och kurs över grund.
Dagens plan var att besöka Susanne på grannön. Susanne är en vän till vänner i Lerum som vi “bara måste besöka”. Förra gången vi var i Kanada blev det inte av. Nu är vi här och gör ett nytt försök.
Efter en del missförstånd om var på ön vi skulle försöka ankra fick vi telefonkontakt och kom underfund med var vi bästa platsen låg.
Efter att vi ätit lunch på ankringsplatsen kom Susanne förbi på väg till Tofino och visade oss mer precis var vi kunde ligga bäst och närmast hennes strand. Vi ankrade om och tog oss så småningom in till stranden strax innan Susanne kom tillbaka till ön. Ön har ingen infrastruktur förutom mobiltelefoni där nätet från Tofino når ut, dvs det finns egentligen inte heller på ön!
Susanne har bott här större delen av sitt vuxna liv. Fött och hemskolat fyra barn som alla bor kvar med egna familjer i omgivningen eller på närbelägna öar och arbetar på ett eller annat sätt med havet. Huset som ligger mot havet på öns västsida är byggt av “drivved” dvs här i Kanada är, som vi beskrivit tidigare, drivveden stora stockar som man sågar upp till plank. Ingen isolering men en jättejärnkamin mitt i huset. Totalt “off the grid”, Solpaneler, dieselgenerator och gasol till kyl och spis.
Mycket intressant att få blicka in i ett liv som ägnats så fullständigt åt naturen. I samband med dom stora trädkramaraktionerna på Mearsk Island, som vi läst om i guideböckerna, mot skogsavverkning fick maken sitta i fängelse en tid! Naturintresset är med andra ord utan kompromisser.
Vi hade en lång trevlig stund på hennes veranda där gärdsmygen åt ur fröautoamten, kolibris drack ur “nektarbaren”en meter över våra huvuden och tvättbjörnshonan med ungar under verandan rafsade åt sig lite mat på verandan under en av fröautomaterna.
Vi lämnade Susanne strax före solnedgången och rodde ut till Moon. Nu när vinden la sig kom dyningen in mer markant och vi, bortskämda som vi är med lugna ankringsplatser, tog upp ankaret och körde tillbaka in bakom öar och ankrade “på redden” i Tofino.

6 juli torsdag Tofino – Stuart Bay, Ucluelet Inlet 25 nm
Dimmig morgon och ingen vind. Långsam start med sen frukost.
Våra “eskadervänner” från Dixie Cove kom vid tiotiden och angjorde samma “public float” som vi låg vid igår natt. Talade med dom på VHF och bestämde träff i Barkley Sound innan vi tog upp ankaret och körde ut ur hamnområdet mellan alla turistbåtar och sjöflygplan som landade och startade åt alla håll.
5-600 meter framför ut genom samma sund oss låg den kappseglingsbåt vi legat bredvid i marinan. Ute på fjärden innan man kommer ut till havs hissade dom sina grå “högfartssegel”. Nu blir det åka av i den lilla vinden trodde vi. Men vi hissade också alla segel eftersom det började dra en liten vind från sydväst.
När vi kom i höjd med fyren ut mot havet hade vi femtio graders vind och fyra sekundmeter och i den ringa dyningen gjorde vi fem och en hav knop. Kappseglaren, som bara var en tvåmansbesättning, gick fortare men bara just.
Ute till havs ökade vinden något och vred mer mot väst. Tyvärr ökade dyningen också så vi var tvungna att använda centerbordet för att inte vinden skulle slås ur seglen när vi rullade.
Vi fick efter att vi fallit av mot Ucluelet, 13 nm mot öster, 150 grader vind och spirade segel. Kappseglingsbåten skar ut istället för att spira.
Efter två timmar ökade vinden när sjöbrisen blev starkare och vi kom upp i över sex knop nu med centerbordet uppe tack vare ökande vind, jämnare dyning och kuttern som stagsegel alá Lindisfarne. Kappseglingsbåten kom skärande tillbaka från sin “havstur” och skar vår kurs 5-600 meter framför oss, samma avstånd vi hade för två timmar sedan. Vad drar man för slutsats av det?
Dom gippade längre in och kom skärande ut igen, nu något längre framför oss, eftersom detta var den bog vi hade, alltså skildes våra kurser inte mer än kanske 10 grader. Det var på vägen in mot land dom tappade mot oss!
Framme vid Ucluelets fyr rullade vi kuttern som vi använt som stagsegel, gippade storen och behöll Yankeen spirad i lä för att slippa gå upp på däck innan vi kom in mellan öarna. 120 graders vind och nu en sjöbris som blåste friska 8 sekundmeter gav oss full fart i rätt stökiga vågor in på grunt vatten. Rullade Yankeen just som vi skulle lova upp mot vinden in i Ucluelet Inlet. Satte på motorn och förberedde nedtagning av storen som fortfarande bar upp i havsviken. I skydd bakom halvön gick vi upp i vind och beslog storen. Bestämde oss snabbt för att inte gå ända fram till staden/byn utan ankra i första bukten som vi precis passerade. Snabbt runt och in i viken/bukten och droppade ankaret efter sedvanlig “rundtur”. Jämn botten på åtta meter och perfekt fäste.
Detta är sista ankringsbukten för Berit – Ucluelet hamn får vänta på oss tills imorgon.

7 juli fredag Stuart Bay – Ucluelet 1,5nm
Vid frukost ringde Annika till “Public Float” som är den “kommunala” marinan i samhället. Lyxigt med telefonkontakt! Vi har varit utan telefon/internet i två veckor. Nu verkar det som vi får behålla detta resten av trippen efter vad vi hört om Barkley Sound.
Fick plats i marinan och gjorde snabbt Moon klar för avfärd den korta biten upp i havsviken.
Väldigt trång och grund marina. Vi fick en plats utanpå en 36 fots segelbåt utan vettiga knapar och med elanslutningen långt bort. Björn gick i land för att kolla om vi kunde ligga utanpå Magic Hour, en Hylas 49 med Peter ombord som vi träffade när Moon var på land i Vancouver. På vägen dit sprang Björn på John med Iris som vi visste skulle komma till Barkley Sound i juli. Iris är 42 fot och det var ett bra alternativ för rafting, med elanslutning perfekt vid Iris akter.
Snabbt tillbaka till Moon och kasta loss för att ta oss runt pontonen till Iris. Tur att vi hade noll-vind inne i hamnen. Moon är inte lätt att backa! Och särskilt inte i en trång hamn med dubbelparkerade båtar. En halvtimma senare var vi förtöjda och satt och berättade minnen för varandra i Iris. Vi träffade Janet, Johns fru, senast i Portland när v levererade Lindisfarne 2012, men John hade då ännu inte kommit hem från sin jordenruntsegling. Vi träffade John första gången i Gambier (södra Franska Polynesien) när han hade seglat ner till Påskön och vidare till Gambier från Oregon. Vi seglade sen av och till tillsammans, dvs möttes på olika platser, upp genom Franska Polynesien. Janet kom ombord på Mororea där vi träffade henne första gången.
Vi seglade tillsammans från Tonga till NZ 2008 och det var Iris akterstagssträckare vi “reparerade” på Minerva Reef när den tappade olja och kraft på vägen till NZ. Sist vi träffade John var i Sidney Harbour november 2009 då också Janet var med.
Fascinerande att det efter några minuter är som om det var igår vi senast sågs!
John var nu på den “årliga” sommartrippen till Kanada och Barkley Sound, en plats han och Janet besökt många gånger under tidigare år. För amerikaner bosatta nerefter kusten till San Fransisco är Barkley Sound närmaste skärgård!
Björn gick sen bort till Peter på nästa ponton med sin stora 49 fots centrumsittbrunn-segelbåt. Han hade känt igen Moon direkt när vi kom in och ropade på Moon tvärs över hamnen. Han var då imponerad att vi kom ihåg att han heter Peter. Vi trodde vi missat honom eftersom han skulle segla på ostsidan upp till Queen Charlotte. Men Peter berättade att i Desolation Sound fick han och hans fru ett e-mail från sonen som bekräftade bröllop på Wickaninnish på lördag. Var detta samma bröllop som vi blev inbjudna till på Wickaninnish Island också på lördag???
Det visade sig förståss att det var två bröllop samma dag, det ena på ön och det andra på resorten med samma namn på fastlandet ut mot ön. Men vilket sammanträffande!
Hur som helst, detta var anledningen till att Peter vänt tillbaka och rundat Vancouver Island från söder.
Helt otroligt är det att komma till en liten hamn långt hemifrån och plötsligt upptäcka att man har flera vänner i hamnen!
Efter lunch i Moon där även John deltog drog vi på oss vandrarskorna och gick ut på västsidan mot havet för en lång fin promenad i det nu klara vädret. Inte en segelbåt syntes därute. Igår när vi kom seglande såg vi flera “utiktssoffor” fulla med publik. Visst var det folk på stigen, men inte som i grannbyn Tofino som är klart mer turistisk. Behöver vi säga att vi tycker bättre om Ucluelet?
Till kvällen blev det middag på flytrestaurangen i hamnen med John och hans kompis Roger. Roger och John hade seglat upp tillsammans från Portland, dvs i var sin båt. Festligt nog hade vi även träffat Roger tidigare hemma på middag hos Janet i Portland.

8 juli lördag Ucluelet – Cataract Creek i Barkley Sound 14 nm
Uppe med tuppen för att Berit skulle hinna till bussen uppe i samhället klockan sju. Bussen startar i Tofino men redan tjugo över sex, så vi sparade fyrtio minuter genom att segla till Ucluelet. Men framför allt fick Berit en fin sista dag med segling utefter kusten.
Kall natt med ordentlig kondens på alla aluminiumramar, men när det var dags att gå upp till bussen hade dimman lättat och solen värmde. Bussen kom på utsatt tid och vi kramade om Berit som nu startade resan hem till Göteborg. Buss till Nanaimo och sen färga till Vancouver där Berit skall se stan innan flyget går på måndag. Våra beskrivningar av stan hade nog triggat denna rutt, trots att Berit normalt är rätt ointresserad av storstäder. Berit fick under fem veckor mestadels solsken med omväxlande temperaturer men dåligt med seglingsbar vind. Vi hann få flera fina naturupplevelser med närkontakt till både val och utter plus örnar och fantastiska omgivningar. Att det dessutom hände flera missöden under denna period skapade lite extra krydda på tillvaron. Två av lite allvarligare karaktär, startmotor som inte fungerade och en generator som la av med rökutveckling, men också ett mer överkomligt fel – mikrodelen i vår ugn, som är en kombinerad mikro och varmluftsugn, slutade att fungera just som vi skulle värma några lunchkorvar.
Tillbaka i Moon blev det full fart för att komma ut bland öarna. Först en ordentlig mathandlingssväng och sen tvätt av däck. Det ackumuleras rätt mycket sot och luftföroreningar på däck när det “aldrig” regnar. Väldigt skönt att kunna borsta och spola med obegränsad vattentillgång.
Glömde några poster vid handlingen, så en andra snabbsväng hann vi även med. På väg tillbaka till Moon kröp dimman in från havet och det blev iskallt en stund för oss i T-shirt och kortbyxor.
Vi kom överens med våra vänner att ses ute bland öarna i Barkley Sound, John skulle vänta på Janet och Peter hade bröllopet.
Kastade loss och motorerade i disdimman sydost ut mot fritt vatten. När vi kom till slutet av viken var det tät dimma ute till havs, men vi skulle svänga in i Barkley Sound och där blev det efter en timma seglingsbart, soligt och varmt!
Våra fyra vänner i “eskadern” kom runt hörnet från Tofino, men gick till en större vik ute i Broken Group med plats för fler än den vik vi siktade på. Vid fyratiden var vi framme och ankrade längst in bakom två öar, där piloten hade ankringen utanför öarna. Trångt och grunt varför det fick bli två linor iland, en från stäven motsatt ankaret och en från aktern för att hålla stäven mot den lilla vinden och förhindra att Moon svänger över den förliga linan när tidvattnet vänder i natt.
Sjösatte kajaken och paddlade en tur bland öarna och upp en bit i bäcken. Men det var väldigt grunt och fullt av vassa ostron på botten, varför vi fick backa ut innan vi skar upp kajaken i det sjunkande vattnet.
Fin varm kväll som avslutades med dusch på akterdäck innan en Red snapper tillagades.
Vi elvatiden, strax innan vi kojade, var det alldeles stilla och vi hade minst en sångare nära i träden som fick oss att minnas en natt vid Hornborgarsjön för många år sedan då vi satt i ett träd och lyssnade på sjöns många sångare. Vi har förlorat förmågan att identifiera sångarna, men hänförande är det.

9 juli söndag Cataract Creek
Söndag morgon startade med drissel och nästan dimma helt enligt prognosen. Drisslandet slutade redan före nio och vi roade oss med åt e-mail och bloggskrivande i väntan på att diset ska skingras och att vattnet ska stiga. Det senare för att vi skall kunna dinga in till ett vattenfall någon km upp för ett vattendrag, Lucky Creek, som inte är farbart mer än kring högvatten. Viken ligger bara en halv sjömil från vår ankarplats vilket tar ingen tid när det blåser så lite att vi kan köra dingen i full planing.
Efter lunch var det tillräckligt med vatten för utflykten. Vädret var nu, trots prognos om mulet och regnrisk, full sommarvärme och nästan ingen vind. Ok det behövdes vindtätt på överkroppen när vi “blåste iväg” i den lilla motvinden. Framme i Lucky Creek var det mer än sommarvärme. Nu var det skönt med T-shirt och kortbyxor!
Efter en del bäckkrökar, där vi för djupets skull som “vanligt” fick följa ytterkurvan, var vi framme vid det omtalade vattenfallet. Nu har det inte regnat på tre veckor så det var för lite vatten i forsen för att själva fallet skulle ha något vatten. Allt rann ut över en något lägre kant där berget sluttade och fallet fick mer forskaraktär. Men i gengäld kunde vi förtöja dingen i bakvattnet där fallet normalt kom ner. Sen klättrade vi upp till polerna ibland forsarna över fallet. Fallet med största fallhöjd avslöjade sig inte förrän vi var uppe två avsatser från dingen räknat. Vi var helt ensamma och solen gassade. En av polerna blev ett perfekt bad, svalt men väldigt uppfriskande med klart sötvatten. Vi tyckte nog att vi hellre ville ha detta för oss själva än att dela ett fullt vattenfall med många andra. Enligt guideboken/piloten är det stort turisttryck med turbåtar från Ucluelet och närliggande resorter, men vi varken såg eller hörde några turistbåtar. Efter Hot Springs Cove var vi beredda på invasion och blev väldigt positivt överraskade.
Tillbaka i Moon blev det en stunds solbadande på däck av kroppsdelar som normalt inte får sol. Därefter blev det frisörsalong på närmaste kobben. Det var nära att Annika fått använda fårsaxen.
Tillbaka i Moon blev det bad – inte bara ett dopp! Ja det är 21 grader i vattnet och det måste utnyttjas, särskilt efter nyklippning. Varmvattendusch på däck efter badet.
Svårt att hitta en mer skyddad idyllisk och “privat” sjötomt som denna ankring, och detta alldeles bredvid en sån magnet som Lucky Creek med sitt fall, forsar och badpoler.
Avslutade dagen med en ordentlig sallat, gott bröd och ett glas vin, i sittbrunnen förstås.

Vecka 28, 10 – 16 juli 2017 Cataract Creek – Effingham Island 56,5 nm

10 juli måndag Cataract Creek
Mulet med dimma och lite kyligt när vi vaknade. Någon hade dragit ur pluggen! Lågvattnet nu på morgonen var mer än en meter lägre än på kvällen. Massor av ostronbankar var synliga omkring oss. Vår fastknutna position med två landlinor och ankare höll oss perfekt på plats i vår djuphåla.
Frukost och sen skrivarbete medan Annika polerade skrovsidan mot “solen”, dvs den sidan som vette mot där solen skulle vara.
Vid elvatiden tog vi kajaken och paddlade ut bland öarna och in i en “saltsjö”. En smal kanal med överhängande träd ledde in till en sjö med öar och grund, totalt skydd från alla håll, ett verkligt “hurrican hole”. På vägen ut kollade vi om det var möjligt att ta in Moon och visst kunde det nog gå även vid lågvatten. Ett träd blockerade nästan, men även det skulle vi nog kunna smyga förbi. Pilotboken beskriver sjön som något man kan gå in med dinge vid högvatten! En klar miss att inte ha med en sådan resurs om vädret verkligen “skiter sig”.
När vi kom ut på fritt vatten igen hade dimman lättat och vi paddlade tillbaka till Moon för lunch.
Igår var vi helt ensamma i denna del av Barkley Sound men idag är det en annan bild. Vi hade uppenbart tur som fick ha fallet och polerna för oss själva igår.
En amerikansk Swan ankrade utanför vår skyddande ö och VHFen skvallrade om att flera av våra kända båtar var ute och rörde på sig, några på väg mot fallet.
Vi kunde följa deras AIS signal och se att även Avant Garde var på väg hit. Det är en Dickson 60 byggd i NZ och som övervintrade i Tannowa i Japan året före oss. Vi har inte mött dom tidigare så nu hade vi kanske chansen.
Björn fortsatte med engelska bloggen och Annika med skrovpolish.
Vid fyratiden tog vi dingen och planade över till Aventura, Frangipani och Avant Garde som alla ankrat borta vid fallet som dom besökt under eftermiddagen och var helt begeistrade. Sex av åtta hade badat i polerna. Nu var vi än mer tacksamma för vår lycka igår, ensamma i polerna. Det går inte att komma ifrån att det är en helt annan upplevelse när man får ha en sådan fantastisk plats för sig själv utan andra störande “element”.
Stannade en stund i Avant Gardes sittbrunn och talade mycket om gemensamma bekanta i NZ och Japan. Särskilt Kakaihara som seglat med dom från Tannowa genom Seto Inland Sea.
Avant Garde skulle flytta bort till oss där den amerikanska båten nu lämnat, då ankringsdjupet var lite dåligt för lågvattnet där dom låg. Avant Garde sticker hela 2,7 m. Vi lämnade dom och körde över till Aventura lite längre bort och fick en öl medan dom berättade om vad som hänt sen vi skildes i Dixie Cove.
Avslutade förbi Frangipani för att säga hej och sedan tillbaka mot Moon. Men nu hade Avant Garde ankrat “mitt i vägen” så vi stannade till enligt tidigare överenskommelse och blev “naturligtvis” uppbjudna till lite ost och vin. Nu blev det mera seriöst snack om vart man skall ställa kosan när man lämnar BC, och flera av de platser vi besökt och kommer ifrån var tydligen intressanta att få info om. Dom har inte lämnat Stilla Havet och barnbarn mm “störde” som vanligt tänket.
Det var lite kul att även Avant Gardes ägare – Colin och Marion var vin odlare och vi berättade om våra vänner i Wanaka NZ som vi första gången mötte på Cypern, som sålt sin vingård i Marlborough Sound och sen seglade jorden runt under många år innan dom flyttade iland och byggde sig ett hus i Wanaka där vi besökte dom mars 2010.
Vi kunde “beundra” Moon i solstrimman bakom ön från Avant Gardes sittbrunn. Vi låg på var sida om en liten ön så det är inte mer än tre hundra meter mellan båtarna. Tillbaka i Moon blev det en enkel kycklingmiddag innan en film och kojdax.
Måndagen var vi utan folk och båtar, idag blev det sex båtar i den närmaste omgivningen, men tack vare vår lilla creek som kräver landlinor fick vi behålla vår vik för oss själva.

11 juli tisdag Cataract Creek -Pinkerton Islands – Dodd Island 6,5 + 3,5 nm
Mulen morgon men ingen dimma så långt vi kunde se.
Frukost och sen skrivarbete för hela besättningen. Strax före klockan tio kom Colin och Marion med sina två gäster på husesyn. Gissa om det blev mycket snack om korkdäck!
Avant Garde är en coldmolded träfaner med glasfiber på båda sidor av skrovet som vatten skydd. Så våra båda båtar är träbåtar, men egentligen inte. Cold molded räknas mer som träbåt ur konstruktionssynvinklel, medan vår woodcore är en ren compositkonstruktion.
Vi tog ett gruppfoto av oss alla sex på Moons däck för att sända en hälsning till Kakihara san i Tannowa.
Efter att dom åkt tillbaka till Avant Garde gjorde vi klart skepp, tog hem båda landlinorna och upp med ankaret och iväg.
Ankrade för lunch vid ettiden bland Pinkerton Islands efter 6,5 sjömil. Efter lunch paddlade vi en sväng bland öarna i en verkligt skyddad miniskärgård. Tillbaka i Moon tog vi upp ankaret och körde rakt mot sydvinden drygt tre sjömil till Dodd Island och Joes Bay där vi ankrade bredvid Peter och Nicole med Magic Hour, en Hylas 49.
Apetiser och middag hos Nicole och Peter och deras nygifta son och svärdotter, en middg där även deras vänner Dough och Debbie i motorbåten Muchacha deltog.

12 juli onsdag Joes Bay, Dodd Isaland
Peter kom över på förmiddagen för att “kolla in” Moon och få lite tips om hur han skulle anpassa Magic Hour för “riktig” långsegling. Han tyckte Moon var betydligt större invändigt än vad vi gett intryck av vid middagen igår. Men han är van vid en normal sittgrupp i båtens gemensamhetsutrymme och sen flera hytter och det är inte precis Moons layout. John och Janet, som kom sent igår och ankrade längre bort i viken, kom körandes med sin jolle, så vi bestämde med Peter att ses senare när han lämnat av son och svärdotter i Ucluelet nu på lördag.
Janet var som vanligt sprudlande glad och förtjust över att träffas igen och tyckte vårt nya hem verkligen skapade hemkänsla. Mycket att tala om, både gamla minnen och vad som hänt sen sist. Medan vi satt där och språkade började Magic Hour bredvid oss planenligt ta upp sitt ankare. John och Björn som satt i sittbrunnen fick första parkett eftersom ankaret satt bara knappt tjugo meter bakom Moon.
John och Janet körde tillbaka till Iris för att gå ut och fiska och sen ankra längre norrut i ögruppen. Vi var överens om att ses i början av nästa vecka under mer “avstressade former”, för nu hade även halva “Gibson esakadern” ankrat och resten väntades hit innan kvällen. Vi som är vana att ha lugna ankarvikar för oss själva.
Eftermiddagen ägnade vi oss inomhusarbeten i det gråmula, småkalla vädret. Skrivarbetet och andra måsten blir eftersatta när det är så mycken aktivitet omkring oss!
Dusch inomhus pga vädret och båtar omkring.
Eskadern skulle ha potlock på stranden, men vi behövde ha en lugn kväll med lite mat och bara chateau Moon, dvs watermakervatten. Avslutade kvällen med en trevlig film.

13 juli torsdag Joys Bay – Nettle Island – Robinson Island 7,5 nm
Annikas födelsedag så Björn var uppe först och gjorde frukost på Refleksen. Det var bara 17 grader när vi vaknade. Några e-mail från släkt och vänner som kommer ihåg trots att vi är långt borta länge.
Lättade ankar och körde ut till Dempster Island där vi ankrade i lä men lite ute i “farleden” för att hänga motorn på dingen och köra runt till havssidan där det finns grottor. Inte i klass med Papa Stor på Shetland, men rätt ok.
Efter en timma i surgen och delvis in i grottorna som nu vid lågvatten hade massor av sjöstjärnor utefter sidorna. Lyckligtvis inga skarpa ostron eller havstulpaner för vi kunde inte helt undvika att toucha berget.
Tillbaka i Moon såg vi Aventura gå upp mot Nettle Island som vi då valde som lunchankring.
Ankringen var lite öppen mot vinden och dyster med all hög skog omkring, så efter lunch tog vi upp ankaret och seglade några sjömil till Robinson Island där vi ankrade med fin utsikt mot Vancouver Island över en bred fjärd med skogfria klippor emellan. Detta med bara klippor är uppenbart viktigt för vår upplevelse. Ankra inne i skogen utan utsikt ger helt andra vibbar. Annika paddlade en tur runt öarna innan det var dags för campari på däck i solskenet och den något svala vinden.
Födelsedagsmiddagen bestod av fläskfile stekt/pocherad i grönmögelostsås och smörkokt potatis. Till detta drack vi en halv flaska Sibaris Grand Reserva från Chile gjord på Carménère druvan, som vi fått av våra vänner med restauranger tidigt i våras. Väldigt gott! Vi sände dem en tacksam tanke.

14 juli fredag Robinson Island
För en gångs skull soligt redan på morgonen och ingen vind.
Sen frukost och när vi började fundera på dagens mål såg vi på AIS att “Make it so” och Iris var på väg åt vårt håll. Vi ankrade om för att ge dom mer plats, Make it so är en stor motorseglare på 65 fot och vi ville ge dom mer plats.
Björn gick i dingen och lokaliserade grynnor och uppgrundningar längre in i viken som Annika noterade i plottern med hjälp av radaroverlay, Detta gjorde att vi kunde komma dryga femtio meter längre in än vår “ankrings sondering” med Moon under gårdagens ankring.
Vi var just färdiga med nya positionen på landlinan när Iris dök upp med Make it so några hundra meter bakom. Iris låg och väntade medan Make it so ankrade, vilket tog tre försök innan det blev napp och Iris kunde komma och lägga sig på den klart större båten.
Nu var det lunchdax så planer för kvällen fick vänta. Efter lunch rodde vi över och det blev bestämt att vi alla skulle ha clams i Iris sittbrunn till kvällen. Musslorna hade dom båda plockat under gårdagen.
Eftermiddagen ägnades åt avkoppling tills det var dags för en paddeltur. I kajaken paddlade vi en rätt lång tur som avslutades med en sväng ut mot vinden och runt vår skyddande ö för att se grottorna på utsidan. Tillbaka i Moon var det bara att plocka ihop tillbehören vi skulle ha med till Iris och sen ro över.
Innan apetisern, som var lite bubbel för att fira Annikas födelsedag igår, kollade vi in Rogers motorseglare. Inte nog med att den är 65 fot lång, den är hög med flybridge! och väldigt bred vilket skapar en enorm volym. Men bara tre hytter och ett enormt “vardagsrum”, inte precis en båt i vår smak.
Därefter ägnade vi oss helt åt mat och dryck. Clamsen var goda men sandiga av någon anledning som vi inte kunde reda ut, trots rikligt med vin.

15 juli lördag Robinson Island – Jarvis Island – Port Albion Ucluelet 15 + 7 nm
Planenligt blev vi väckta av lite regn som började vid sjutiden och höll på till tiotiden då det sakta klarnade.
Vi tog in landlinan och upp med ankaret och sa på återseende till våra vänner. Körde i ingen vind men mest solsken mot sydväst. Stannade för lunch och för att utforska alla grunden i Jarvis Bay som inte helt ligger där som ska enligt korten. Nu var det riktigt lågt lågvatten så det var inga problem att hitta grunden. Ankrade längst in i en liten djuphåla och åt lunchsallad med rostat bröd.
Efter lunch fortsatte vi mot Ucluelet för att handla mat och möta Magic Hour som lämnat av sin nygifte son med brud under förmiddagen.
Vi hade en svag vind på kranbalken som tillät oss att motorsegla med kuttern, vilket var gott när vi kom ut i havsdyningen.
Ankrade utanför marinan, satte motorn på dingen och körde in till marinan där vi förtöjde vid Magic Hour. Nicole var och tvättade medan Peter höll på med lite motortillsyn. Vi bestämde att träffas i morgon kväll på Effingham Island. Vi var lite trötta efter gårdagens kalas och dom var “helt slut” efter en vecka med folk i båten.
Vi tog våra ryggsäckar och travade upp till butiken där vi fann det mesta vi behövde.
Tillbaka i Moon kom solen fram igen och vi fick en fin lugn kväll i solen, en kväll som avslutades med fisk, broccoli och baguette.

16 juli söndag Ucluelet – Mence Island – Effingham Island 17 nm
Lite duggregn när vi vakande och dimma till havs. Till frukost var det klarblå himmel och dimman borta.
Tog det lite lugnt i den vindfattiga morgonen. Framåt halv tio började en bra nordväst blåsa och vi drog igång. Upp med ankaret och bort till diesel/vattenbryggan för att fylla alla tankar.
En halvtimma senare var vi på g ut genom Ucluelet Inlet för full stor. Ute ur havsviken med havet till höger kunde vi rulla ut Yankeen och få bra fart med en trevlig slör och dyningen med oss.
Vårt mål för dagen innebar plattläns och kort tids segling. Snabbt bestämde vi oss för en lunch och duschankring längre nord ost som innebar dels slör och dels mera segling. Ankrade i viken och kom nästan undan vinden som nu blåste runt 8-9 sekundmeter.
Annika duschade medan Björn startade med lunchsalladen. I halvtid blev det byte av sysslor och strax satt vi i ett underbart solsken i sittbrunnen och åt lunch. Under kaffet studerade vi sjökortet och kollade in hur vi skulle kryssa oss till dagens slutmål där vi stämt träff med Magic Hour. Gott om öar och grund i vägen.
Tog upp ankaret och hissade storen med ett rev och sen kuttern. Det är fantastiskt vad bra hon seglar när det tar i och vi har lagom med segel för att inte luta mer än max 15 grader vid bidevind. Drygt sju knop när det gick som bäst med fyrtio grader mot vinden och bara lite skvättsjö. Vi klarade färden mellan öarna utan att slå och kunde ofta falla till femtio grader vind.
Framme klockan fyra i Effingham Bay rullade vi kuttern och gick in i viken där vi beslog storen i lä av öarna som skyddar viken mot nordvästen som blåser mer eller mindre rätt in i viken. Riktningsmässigt är detta en av de sämsta av dom populära ankringsvikarna när det blåser nordväst.
Till kvällen blev det riktigt trevlig gemensam middag i Magic Hour med bara Peter och Nicol, så mycket lättare att kommunicera mot när vi var åtta personer från tre besättningar.

Vecka 29 17 -23 juli 2017 Effingham Island – Montague Harbour.147,5nm

17 juli måndag Effingham Island – Bamfield 11 nm
Klar himmel och solsken när vi vaknade. Ingen vind vilket vi ville utnyttja för en dingetur ut till utsidan mot havet på en närliggande ö. Frukost och sen iväg. Inga vågor gjorde att vi kunde sätta full fart och var bara efter tio minuter ute “till havs”. Den lilla dyningen hindrade oss inte från att närgånget undersöka de trånga vikarna med branta bergsidor, där någon vik slutade i nåt som kunde liknas vid en grotta. Men pilotens “fina grottor” såg vi inga spår av.
Tillbaka i Moon bytte vi om för en skogspromenad tillsammans med Nicole och Peter. Tog dingen till botten av vår ankringsvik och tog oss sen igenom den rätt fantastiska skogen till andra sidan mot öster. Det finns varg på ön men vi såg bara spår och färsk spillning.
Tillbaka i dingarna följde Nicole och Peter med till Moon för en mer ordentlig husesyn.
Efter kollen skildes vi med önskan om att ses i Gulf Islands under augusti.
Vi åt lunch och körde sen i den ringa vinden österut till Bamfield, där vi ankrade mitt i samhället som ligger på båda sidor om en djup havsvik. Viken kallas för Huvudgatan.
När vi dragit fast ankaret och skulle släppa ut den fastsatta ryckdämparen bestämde ankarspelet sig för att bara fortsätta mata ut kättingen. Tur att ryckdämparen var på och förhindrade en fullständig katastrof. Efter femton meter, förutom dom femtio vi redan lagt ut, kom kättingen i beknip på uthalssidan och motorskyddet löste ut, ett motorskydd som vi av försiktighetsskäl satt dit “extra”. Motorskyddet förhindrade motorbrand och skyddade även säkringen. Det visade sig efter lite letande att det var mikrobrytaren i “kätting ut” knappen som kortslutits. En lite tillspetsad situation som efter en halvtimmas skruvande kunde begränsas till att bara vara en felande brytare, men som hade kunnat orsaka elmotorbrand och totalhavererat ankarspel så som skeendet utvecklade sig.
Vi har en radiostyrd fjärrkontroll för att inte vara helt beroende av en trilskande tryckknapp. Denna kom nu väl till hands och efter avklippta kablar till den defekta mikrobrytaren fungerar spelet “som vanligt”. Brytaren blir en av de pryttlar vi skall fixa i Vancouver.
Ankarspelsbekymmren gjorde att den planerade promenaden i land inställdes och det blev fokus på matlagning. Även i denna vik fick vi flera besök av en liten kolibri. Den är så liten att vi första gången misstog den för en stor trollslända. Den är så närgången att vi flera gånger haft dom i sittbrunnen och det är festligt att se deras flygstil och även lyssna till det brummande ljud vingarna gör.
Under kvällen kom vi fram till att vi nog är färdiga med Barkley Sound när första bästa väderfönster infinner sg. Det är drygt sjuttio sjömil utan säker hamn när man lämnar Barkley Sound och seglar mot Juan de Fuca sundet. Grib filerna visar lite sydvästvind för de närmaste dagarna, något mer i morgon. Den lokala prognosen visar på rätt ordentlig västvind i Juan de Fuca i morgon.

18 juli tisdag Bamfield – Sooke Harbour 74 nm
Mulen och dimmig morgon. Upp med tuppen för att komma iväg före frukost i första gryningsljuset.
Dingen upp på däck och sen ankaret upp. Upp-tryckknappen var oskadad så allt gick som vanligt utan radiofjärrkontroll. Medan Björn surrade allt på däck körde Annika ut ur Bamfields viken.
Ute i Trevor Channel körde vi mot sydväst för att komma ut på havet medan Annika fixade frukostgröten.
Lite dyning, ingen vind och dimma gjorde att radar och lanternor var på till lunch!
Vi hade fyra okända båtar före oss, en motorbåt och tre segelbåtar, som förstås all gick för motor i den obefintliga vinden. Alla fyra hade AIS vilket i dimman var en välsignelse. Lätt att hålla reda på dom när man ser både kurs och fart. Position får man visserligen med radarekot, men det är också i princip allt.
Hela morgonen körde vi utan något segel i den ringa dyningen. Efter förmiddagskaffet hissade vi en revad stor och motorseglade emot en nästan obefintlig vind som dock stagade Moon i den tilltagande dyningen.
Vid elvatiden kom så sydvästvinden, svag och väldigt västlig, dvs rätt i rumpan! Centerbordet ned för att få stagning och ut med storen, preventerad, för att undvika segelskador.
Vid tvåtiden kom äntligen lite mera vind och vi kunde slå ut vårt rev i storen och spira Yankeen. Hela morgonen och förmiddagen medan motorn varit igång hade vi medström. Nu med spirade segel österut i Juan de Fuca fick vi svag motström. Vinde ökade och med motström blev det snart rätt branta vågor. Tyvärr vred vinden och vi fick gippa två gånger. Sista timmarna var det verkligen full fart. Vinden hade kulingstyrka de sista två timmarna och vi surfade långa stunder i upp till nio och en halv knop. Då gör det inte så mycket att man har en halv knop emot! Snittfarten genom vattnet för sista två timmarna var väldigt nära åtta knop! OK vi hade nog lite väl stor stor., särskilt som vi långa tider seglade plattläns 170-180 grader, med land i lovart. Vi gippade storen två gånger men inte Yankeen. Alltså när vi kom för nära land gippade vi storen men behöll den utspirade Yankeen “bakom” storen medan vi slörade ut i Juan de Fuca, för att sen gippa storen och plattlänsa österut in mot kusten igen.
Motorbåten kom förstås före oss i hamn, men segelbåtarna kom vi snart ikapp och förbi.
I Sooke Harbour låg våra vänner från Gibsons och vi kunde lägga oss utanpå Frangipani. Trötta efter en extra lång dag och intensiv andra halva var vi tacksamma för att dom planerat ett besök på en lite lyxigare/dyrare restaurang som vi gärna undvek. När dom hämtats med bil vandrade vi en sväng på byn och lagade sen till en fläskfilé med grönsaker i en båt som under kvällen blev allt mer stilla. Vi ligger med sikt ut mot Juan de Fuca där vi ser dimman rulla över från US sidan för att fylla sundet. Det blir nog ingen tidig morgon av många anledningar.

19 juli onsdag Sooke Harbour – Cadboro Bay Victoria 26 nm
Sol när vi vaknade och åt frukost innan det var dags att hjälpa Gibsons gänget att komma iväg mot Victoria och deras eskaderavslutning. Aventura som låg framför oss och utanpå Island Universe gick först och därefter Island Universe. Under natten hade en fiskebåt lagt sig utanpå fiskebåten bakom oss, så för att Frangipani skulle komma ut flyttade vi oss framåt och la oss på den nu lediga ponton-platsen och hjälpte därefter Frangipani att komma ut.
När lugnet la sig efter uppbrottet tog vi ryggsäckarna och gick iväg till Sookes bycentrum med alla typer av affärer. Med säckarna fyllda av livets godsaker vandrade vi de nästan två kilometer längs landsvägen tillbaka till Moon.
I hamnen hade vinden friskat och strömmen vänt till vår fördel. Vi blev inte riktigt kloka på varför Gibson gänget hade brottom i morse på grund av strömmen. Kanske är det så att man blir påverkad av alla pilots och guideböcker som talar om farliga passager och att slack är bäst. När vi kom ut med revad stor och Yankee blåste en västvind på sju – åtta sekundmeter. Sjön var relativt ok tack vare att strömmen gick samma väg som vågorna. Vinden mojnade efter första udden ut i Juan de Fuca Strait och vi slog ut revet. Med drygt två knops medström var det inte så noga att vinden mojnade och vi bara gjorde fem genom vattnet. Udden sydväst om Victoria hade rätt turbulent vatten och upp mot tre knop medström. Absolut inga problem att varken styra eller hålla ordning på seglen. Vår uppfattning är att guideböckerna skriver för mindre båtar som inte är avsedda för havet och dess vågor. Inte heller vi skulle vilja vara i dessa turbulenta strömmar i en liten öppen båt, men att för den skull undvika medström/motström när man har en 40 -45 fots segelbåt är väl att ta i.
Passerade utanför Victorias hamn som vi valde att inte angöra på grund av ankringförbud och dom höga marinaavgifterna i hamnen. Seglade vidare i falnande vind som till kvällen skulle öka från sydväst. Rundade en fyr och svängde upp mot nordost där vi nu mötte strömmen. Så länge vi hade bra vind var det inget problem, men när båtfarten gick ner under fyra knop blev fart under grund drygt en knop. Svårt att styra rätt kurs över grund när strömmen varierar i fart och riktnig! Startade motorn och ökade Moons fart över grund tre gånger! Om vi har 1,1 knop för segel och sen startar motorn och ökar båtfarten med dryga två knop så gör vi plötsligt 3,3 knop över grund, klart lättare att hålla rätt kurs i strömmarna.
Dels på grund av motströmmen och dels på grund av vindprognosen bestämde vi oss för att ankra vid femtiden i Cadboro Bay som även hyser den kungliga segelklubben. Inga problem att hitta ett fritt utrymme för ankring och i den tilltagande vinden fick vi underhållning av segelklubbens onsdagssegling. Ett tjugotal båtar i varierande storlek och prestanda, från tjugofem till femtio fot, for omkring oss och hissade segel för att sen gå ut till startbåten och dra iväg. Det blåste nog egentligen för mycket för fulla ställ, flera båtar hade nog gått fortare med ett rev, men är det kappsegling så är det. Sex personers besättning i de flesta båtarna och det var väl ingen som “vågade” föreslå ett rev.
Efter denna “dramatik” lagade vi till ostronen vi fått av Frangipani. Ångkokta i tryckkokaren med lök och vitlök smakade det förträffligt tillsammans med en grönsallad, nyköpt baguette och ost.

20 juli torsdag Cadboro Bay – Sidney Spit 14,5 nm
Åskregn under tidig morgon som var över när vi gick upp vid niotiden. Frukost och full föreställning runt oss igen, nu med mängder av unga optimistseglare och ett gäng lite äldre 470 seglare. Kul när man har ett så kort namn på sin båt att dom hojtar på varandra “segla inte på Moon” istället för bara “ankarliggaren” eller motsvarande.
Vinden ökade vid elvatiden rakt in i viken varför vi tog upp ankaret och seglade vidare upp bland Gulf öarna. Mycket skiftande vindar i både stryka och riktning hela sträckan från ost till väst över syd. Detta betydde åtskilliga gippar och ständig segelexercis. Medström på två-tre knop innebar att det var lätt att överse med stunder av väldigt lite vind då vi bara gjorde tre knop genom vattnet. Vi skulle bara runt Victoria halvön och ankra öster om Sidney i ett reservat med en berömd “sandspit”, ett stort område med sandrevlar och grundområden som hyser mängder av fågel på vår och höst. En hel del häckar här men är nog utflugna nu. Skyddat område med många möjligheter till strandvandring och flera ordnade spår i skogen.
Ankrade strax före två efter en mycket omväxlande undanvindssegling och åt en försenad salladslunch.
Eftermiddagen ägnade vi åt en långpromenad i reservatet. Upptäckte, förutom en fin natur med många fåglar, att det hade funnits ett tegelbruk på ön i början av förra seklet. Man såld 1000 tegelstenar levererade på pråm inne i Vancouver för 8$. (idag nära 200$) Anläggningen blomstrade några år, men sen tyckte byggarna att det fanns billigare byggnadsmaterial som trä och betong, varför bruket kursade och staten la beslag på marken för att täcka skatteskulder. Så kom detta reservat till!
Fläskfilé med böner och svamp till middag just före en fantastisk solnedgång över bergen bakom Sidney.

21 juli fredag Sidney Spit
Mulet men varken regn eller vind när vi vaknade efter en lugn natt.
Efter frukost var det bland annat engelsk blogg som gällde fram till elvatiden då vi rodde in till ön för att vandra ut till spitten som bara är nåbar upp till halvt tidvatten. Ett verkligt annorlunda landskap jämfört med nästan allt vi sett i BC.
Tillbaka i Moon blev det sen lunch och mera skrivarbete och internetletande i det mulna vädret som ibland gav ifrån sig några droppar. Inne över Sidney och Vancouver Island drog regnbyar förbi som sällan kom vidare över vattnet till där vi låg.
Under eftermiddagen till sen kväll kom det många båtar till den mycket stora ankringsplatsen, några tog bojarna men de flesta verkade använda eget ankare. Det är extremt bra botten och bara två till tio meters ankringsdjup. Det senare påverkar naturligtvis svingområdet och gör att många båtar får plats utan att komma för nära varandra.
Resten av våra fådda ostron med ris, bönor och chiliyoghurt till middag.

22 juli lördag Sidney Spit.
Mulen morgon utan vind. Vädret har verkligen ändrat sig från sol och torka som man haft här på insidan av Vancouver Island. Vi ser massor av gulbruna ängar! Det regnar nu även på västsidan som vi lämnade i tisdags kan vi se på rapporter och läsa i mail från vänner som är kvar i Barkley Sound.
Frukost och mera internet sökningar. Mycket som skall bestämmas och eventuellt beställas och sen monteras i slutet av augusti innan vi kan fortsätta söderut.
Vi förbereder även vår “gästtur” med Lars och Brita som kommer från Göteborg och gästar oss under en vecka bland Gulf öarna. Vi skall vara i Vancouver på fredag och ankra i False Creek (som vanligt) för att hämta upp dom från flygplatsen som ligger ett tiotal tunnelbanestationer från False Creek.
Efter det blir det en arbetsperiod och det är material till denna som vi nu sysselsätter oss med. Det är inte bara att knalla iväg till nån av de välsorterade båttillbehörsaffärerna som vi var bortskämda med i Göteborg. Här skall det beställas, skickas och sen klarera in i US för att hämta grejorna eftersom Kanada inte följer Yacht in transit regler utan lägger på avgifter som är svåra att bedöma i förväg. Dessutom ger US postmottagandet ytterligare en fördel; vi har en adress att skicka grejorna till där dom kan ligga kostnadsfritt i en månad. Det var så vi hanterade vår nya propeller som kom från England utan extra avgifter utöver fraktkostnad, en propeller som hade kostat 1000 US$ mer om vi köpt den i US och än mer i Kanada!
Med andra ord har vi inga fritidsproblem även om vädret är lite “röset” och vindfattigt. Vi lagade frukost på Refleksen som vi tände i morse då det bara var sexton grader inomhus. Vattnet håller 13 grader så när inte solen kommer fram och “hettar upp” Moon är det skönt med lite Refleksvärme. Särskilt “nere” i salongen blir det kallt eftersom den lilla värmen som trots allt finns stiger upp till matplatsen
Sen eftermiddag såg vi plötsligt på AIS att Ammonite, Kajs stora Nordhavn 78 låg för ankar i Roche Harbor, sex sjömil från oss in i US. Sände ett e-mail och åt sedan god fiskmiddag med potatismos.

23 juli söndag Sidney Spit -Bedwell – Montague Harbour på Galiano Island 22 nm
Lugn start i det lite halvmulna vädret. Bestämde oss för att segla norrut bland Gulf öarna.
Vid tiotiden när vi gjorde oss klara att gå såg vi Ammonite lämna Roche och köra norrut mot Turnpoint Lighthouse. Vi ropade upp dom på VHFen strax vid fyren och Kaj svarde. Dom var på väg mot Vancouver för att klarera in i Kanada. Vi föreslog snabbt en enklare variant att inte svänga österut vid fyren utan fortsätta “rakt fram” i tre sjömil och klarera in i Bedwell så kunde vi mötas där. Det föll i god jord och vi satte “full fart” med ankarupptagning och iväg dom sju sjömilen till Bedwell dit vi kom strax efter att dom klarerat in. Trots att tullstationen, som vi var första kunden vid i maj när dom öppnade för säsongen, lovade på hemsidan att dom var bemannade, var det bara en telefon som meddelade “cruisingpermit”. Vilket innebär att Kaj måste uppsöka immigration i Vancouver för att få stämpel i passet, viktigt eftersom det är det enda beviset på att han lämnat US i tid.
Båda båtarna var fastknutna vid en flytponton utan landkontakt och att ligga kvar utan vatten eller ström skulle kosta 800 SEK! så vi seglad, motorerade, tolv sjömil norrut till Galeano Island där Ammonite ankrade med Moon raftad på sidan. Sen hade vi en trevlig eftermiddag och kväll med mycket snack om platser, händelser och gemensamma bekanta. Kaj har under flera år seglat en stor Amel över Atlanten och Stilla Havet, men har nu sen ett knappt år konverterat till stoor motorbåt. Vi som är vana vid Nordhavn i 50+ fotsklassen som vi seglat tillsammans med blev ändå imponerade av storleken. Trots att det är vanligt med stora båtar här var det ändå många som i den fulla ankarviken gjorde sig en tur ut och runt 78 fotaren där vi satt högt upp och åt lite ost och kex och tittade ner på “menigheten”. Nordhavn är en dröm för många. De flesta båtar här är Nordic Tug och liknande, bra båtar men kanske mindre lämpliga för ocean passager.
I säng strax före tolvslaget och ovanligt nog började en liten vind dra under natten som gjorde vattnet skvalpigt då vinden gick mot strömmen med störd nattsömn som följd.

Annika & Björn