Vecka 12-22, 2017 Segling och motorering i vattnen öster om Vancouver Island och en tripp ner till Seattle.
Slutet av mars till början av juni 2017 711 sjömil

Vecka 12 20 – 28 mars 2017 Ladysmith marina – Salt Spring Island 22 nm

20 mars måndag
Sol men frost på däck till frukost.
Efter frukost var det fullt fokus på aktertoa. Björn sågade och slipade plyfabiten som skall ersätta den bortsågade under toastolen. Den epoxylaminerade glasfiberbiten som skall bära plyfan hade under natten härdat och kunde nu slipas till och få sitt stora hål under toastolen uppsågat.
Kvarvarande plyfa som epoxylaminatet skall limmas mot slipades på framför allt ovansidan de närmaste tio centimetrarna på¨båda sidor om det bortsågade. Slipning för att få samma tjocklek som på iläggsplyfan och ge plats för fiberlaminat över iläggsbiten. Lagningen kommer på så vis bli en kompositkonstruktion med fem millimeter glasfiber under plyfan och två-tre millimeter på ovansidan. För säkerhets skull och för att fixera det undre glasfiberskiktet medan det härdade satte vi tre försänkta skruvar på var sida om hålet, genom den nedslipade plyfan och glasfiberlaminatet.
På skrovsidan bakom toastolen limmade vi en halvtum tjock hårt isolering. Den gamla plyfan satt här med tjocka epoxyklattar och mycket luft emellan. Kondens! Nu bygger isolering och kork samma tjocklek som plyfa och epoxyklattar, men isolerande och utan luftfickor.
Arbetet tog merparten av dagen, mycket på grund av all slipning med efterföljande rengöring.
Rock fish fick avsluta en rätt intensiv dag.

21 mars tisdag
Regn större delen av natten och förmiddagen.
Efter frukost, när vi skulle fortsätta med vårt toajobb, konstaterade vi att den ifrånkopplade pumpen hade, trots våra ansträngningar att ta hand om droppande vatten, fuktat plyfan. Rent sötvatten eftersom vi pumpat massor med sötvatten genom systemet innan vi tog loss toastolen. Inga problem med gårdagens epoxy, men morgonens epoxyjobb får skjutas på tills plyfan är snustorr igen. Mycket bra med fuktmätare för att kunna bedöma när plyfan var torr igen. En elfläkt gjorde jobbet på två timmar. Lite frustrerande nu när vi faktiskt har en tidsgräns. Vår långtidshyra i marinan löper ut på torsdag. Efter lunch blev det epoxyvävlaminering och sen var det dags för tvätt och handling. Efter det en dusch före middag.

22 mars onsdag
Regn hela natten och förmiddagen.
Gårdagens epoxy jobb hade fått extravärme hela natten och efter frukost var vi igång igen.
Den förtillverkade korkskivan skars till och sen var det “bara” hålet under toastolen och de fyra bultarna som håller stolen som ska fixeras innan korkskivan limmas.
Vi hade förberett det stora hålet, 90 mm, genom att det underliggande laminatet och plyfaskivan redan var borrade. Plyfaskivans plugg var delvis limmad på plats som temporärt stöd för den överliggande lamineringen och som centrumhål för hålsågning av kork plus översta glasfiberlagret.
Grejen var bara att hitta hålet när en hel korkskiva las ovanpå!
Men med centrumhålet uppborrat i laminat och plyfa kunde vi med ett borr underifrån (inifrån handfatsskåpet och ner under hyllan för toastolen.) för hand markera i korken var centrum skulle borras. Med hålet uppborrat var det sen enkelt att med korken fixerad med “kroppstyngd” hålsåga de 90 mm genom kork och övre laminat inklusive den limmade plyfapluggen. Såg riktigt proffsigt ut med “tre” hål på varandra med försumbar lägesskillnad trots att dom defakto är borrade vid tre olika tillfällen.
Nu var det sanningens minut. Fyra hål för 8 mm bult med noll tolerans. Hålen i toastolens fot är 8 mm!
Vi startade med den bortsågade plyfan som mall och markerade med tusch fyra hållägen. Sen på med foten till toastolen och si det passade. 6,5 mm hål borrades nu genom alla lagren, kork, glasfiber, plyfa och glasfiber. 6,5 för att kunna gänga ett 8mm hål i understa glasfiberlagret som är 5 mm tjockt och är tänkt att fixera bulten medan epoxyn härdar. För att få en lång “epoxymutter” tog vi en 20 mm hålsåg och sågade, efter att vi lyft bort korkskivan, genom glasfiber och plyfa ner till undre glasfiberlagret. Nu hade vi ett (x4) 20 mm hål ner till vår glasfibergänga och kunde skruva i fyra 8 mm bult från undersidan, en av anledningarna till att vi tog upp det 90 mm stora hålet i centrum av de fyra bultarna.
Korkskivans fyra hål förstorades till 8,5 och skivan träddes på plats, ner över bultarna. Nu var det verkligen sanningens minut, skulle toastolens fyra hål passa?
Jo visst fungerade det, lite på grund av vårt hålsågade hål ner till undre lagret som gav oss lite spelrum, men framför allt blir det inga spänningar i plastfoten till toastolen när bultarna kan förskjutas någon millimeter i samband med fastgjutning.
Lite strul hade vi med bultlängden. Dom gamla bultarna satt bara i ett lager plyfa och var därmed alldeles för korta nu när vi både hade 5 mm epoxyväv under plyfan och 9 mm kork ovanför gamla plyfanivån. I våra förråd fann vi till slut 4 lite väl långa bult, men med några brickor under undre glasfiberlagret fixade det sig.
Korken bort och bultarna drogs fast i glasfiberlaminatet innan epoxyn blandades. Först kom epoxy med hårt fyllnadsmedel som fylldes kring bultarna i dom hålsågade hålen ner till laminatet där bulten var fastdragen. Därefter belas hela den horisontella ytan med epoxy med förtjockare för att vi skall vara säkra på en homogen fastlimning, det är ju både toa och dusch vi jobbar med! På med korkskivan och sedan toastolsfoten. Mycket skönt att se hur bra, men tight, foten kunde tryckas ned över bultarna. Den “blöta” epoxyn i dom stora hålen kompenserade för de små rörelser som proceduren medförde. Brickor och fyra muttrar säkerställde att det blir full kontakt mellan stol, kork och övre laminat. Framkant av korkskivan mot duschplatsen fick en list med tyngder på av samma anledning. Sen lunch efter detta utmattande intensiva jobb.
Eftermiddagen ägnades mest åt röjning och städning. Vi skall ju lämna marinan i morgon eftermiddag!
Dagen avslutades med en “avskedsdrink” i Liv före den sista måltiden med gänget, dvs stor samling på onsdagspuben eftersom alla i marinan visste att vi lämnar denna vecka efter nästan fem månader i marinan.
När vi kom tillbaka vid åttatiden skulle vi lossa foten till toastolen men det visade sig att epoxy hade trängt upp längs skruven upp genom korken och genom hålet i foten. Foten skulle naturligtvis ha lossats mycket tidigare, men dels ville vi inte störa den stora fyllningen nere i plyfan runt skruvarna och dels trodde vi inte epoxyn skulle räcka för att tränga 9 mm upp genom korkhålet.
Nu är det som det är. Att försöka med våld ta loss foten kommer bara att knäcka plastfoten, så den övningen får vänta till den dag vi har en ny fot. Enda förmildrande omständigheten är att det var den foten som hade en spricka som blev fastgjuten och som vi tänkt ersätta en vacker dag.

23 mars torsdag Ladysmith marina
Inget regn under natten och solen kom upp på en delvis blå himmel.
Före frukost började Annika, efter att först försökt få loss toafoten – men gett upp, att finjustera korkskivan som skall limmas bakom toastolen mot skrovets snedyta. Lite mer passning än vanligt med vinklar åt alla håll, även i tjockleksriktningen. Tog beslut om att toafoten får sitta kvar.
Efter frukost var det epoxy som gällde. Dels korkskivan men också toastolen. Porslinsdelen skruvas till foten under/innifrån fotdelen som nu sitter limmad med insidan oåtkomlig. Istället för att trä en skruv med skalle underifrån får vi nu limma en gängad stång i hålet för att få fast porslinsdelen med sina kupolmuttrar. Hoppas epoxylimningen blir stark nog för att dels hålla porslinsdelen och dels komprimera packningen mellan foten och porslinsdelen.
Men före kapning av skruv för att få till fyra gängade stänger fick Björn kaffe och under den tiden kom vi på att det kanske gick att nå undersidan av toafoten genom det 90 mm stora hålet i durken under foten. Det var bara det att det sitter en halvmeter in från handfatsskåpet och två vinklar upp i foten. Men med lite sytråd och ståltråd ner genom fotens skruvhål kunde skruvarna fiskas upp och vips satt fyra skruvar med brickor i sina hål med skallen inne i den “oåtkomliga” foten. Nu blir det enklare! Bara några droppar epoxy för att låsa skruven så att packningen mellan fot och ovandel kan dras åt. Att hålla emot med nyckel inne i den “oåtkomliga” foten är inte att tänka på.
Under gårdagens “avskedsmiddag” framkom det att marinachefen ansåg att vi betalt till fredag, vilket kom väldigt lägligt nu med våra extrajobb att fixa toastolen. Alltså ingen avgång idag.
Korkskivan bakom toastolen kom på plats med vit epoxyfyllning runt kanterna som verkligen gör konstruktionen vattentät och elegant.
Skruvarna mellan bottendelen och toans porslinsdel fick sin epoxy med hårt fyllnadsmedel runt skruvarna. Vi fettade in stora temporära brickor på skruvarna under porslinsdelen för att inte mer än gängan skulle sitta i epoxy genom foten. Klart pilligt att få porslinsdelen att passa över de fyra skruvarna. Bra att vi använde porslinsdelen som “mall”! Hålen i porslinet satt inte precis som i bottendelen! Gjuten porslin är naturligtvis alltid lite “unikt”. Men tack vare att vi skruvade ihop stolen med epoxy som inte börjat härda blev det ett bra slutresultat.
Efter att vi nu ersatt all fuktig plyfa, isolerat mot skrovet bakom korken, låtit den nya horisontella korken överlappa teakkantlisten och satt fast toastolen på ett sätt som tål vatten har vi fått ett toautrymme som tål duschvatten på ett helt annat sätt än tidigare. Efter lunch lånade vi bil och körde med Livarna in till Nanaimo för en extra bunkringsrunda.
Tillbaka stuvade vi undan våra inköp och fick sedan en avskedsdram i Liv före middag. Efter middagen, som bestod av en grillad kyckling köpt i Nanaimo, gick vi över till Deb och Jim för att tacka för all support under tiden i marinan, billån, fräsverktyg mm, eftersom Jim skulle jobba utanför marina under fredagen.

24 mars fredag avgång från Ladysmith marina – Bute Island 1 nm
Regnet igår kväll och under natten hade nu på morgonen ersatts med uppsprucket molntäcke och soluppgång.
Under frukosttillagningen fixade Annika skarven mellan de bägge korkskivorna på toa som skulle bli svart. Tape på båda sidor om skarven och ordentligt med nåtmassa i sprutten. Bort med tapen och plötsligt är allt färdigt! OK det återstår lite slipning av korkkanten över teakkantlisten som nu slutar i 90 grader och förstås montage av toastolen som kan bli lite trickig nu när foten är fix. Nu måste pumpen lossas för att få lite flex vid montage.
Men först frukost och planering av dagen som skall innehålla avgång nån gång runt lunch.
Efter ett besök på järnaffären och hem via duschen var vi klara att gå redan före lunch. Förklaringen var att sjöstuvning, som efter fem månader vid bryggan är omfattande, sköts på till efter ankring. Vi skall bara en halvtimma ut till en skyddad ankringsplats i Oyster Bay och eftersom riggen inte är försträckt blir det för motor. Lugnare att stuva när vi har eftermiddagen och kvällen att ta till liggandes för ankar.
Äntligen dags – Stina och Janne plus hela marinastaben stod på bryggan när Annika styrde ut mot friheten. Det är märkligt att samma förlösande känsla fortfarande infinner sig bara några minuter efter att vi kastat loss!
Alla system fungerar! Även loggen, som Annika satte i på morgonen, ger fart genom vattnet, nåt som inte alltid är fallet när den suttit i ett tag och vi glömt att dra in den. Vi gjorde 5,5 knop vid 1500 varv så botten och propellern är rimligt rena.
Ankrade efter knappt trettio minuter där vi ankrade kvällen innan vi gick in i marinan för fem månader sedan vilket innebar att vi inte behövde tillgripa vår vanliga rundsväng för att kontrollera djupet i vår svajdiameter, utan kunde bara gå in och droppa ankaret där plottern visade att vi lagt ankaret i oktober.
Annika fixade lunch medan Björn ordnade med kättingsäkringen på däck, en bungyfjädrad dyneemalina från en kättingkrok på kättingen framför ankarspelet till aktre springknapen.
Vi hade bara backat fast ankaret med snubbern som avlastning för ankarspelet eftersom ordinarie däckssäkring använts som förtöjningslina under vinterförtöjningen. Med däckssäkringen kopplad var vi ytterligare ett steg närmare våra vanliga cruisingrutiner.
Efter en god salladslunch med avslutande kaffe var det som luften gick ur oss. Först sov Björn en dryg timma i soffan medan Annika pillade med PCn. När Björn “kvicknade till” var det Annikas tur att knoppa in i soffan, något som nästan aldrig händer, men det var väl anspänningen under den ovana och långa sjöfärden som tog ut sin rätt.
Regnet kom tillbaka med en del vind strax efter vi ankrat och Moon “seglade” lite fram och tillbaka . Ingen som helst sjö når oss där vi ligger, så rörelserna är enbart “vällustskapande” efter allt bryggseglande.
Eftermiddagen blev vindfattig med småregn medan vi röjde, städade aktre toa efter all slipning, skrev på eftersatt engelsk blog med mera.
Middag på rester av vår grillade kyckling som nu fick curry, kokosmjölk, bananer och ris. Smakade mycket bättre än den färdiggrillade version vi åt i går.

25 mars lördag Bute Island i Oyster Bay utanför Ladysmith – Salt Spring Island 22 nm
Helt enligt prognosen fick vi en körare under natten från samma håll vi drog fast ankaret. Moon åkte lite hit och dit under byvindarna men krängde aldrig så mycket som inne vid bryggan där hon fick vindarna tvärs och inte som nu kunde “parera” genom att “lova upp”. Kändes väldigt skönt och säkert trots fem månaders bortavaro från verkligheten. Nya skorstenen visade sig duglig och vi fick inga bakpuffar.
Frånsett en halvtimma vid ett-tiden när vinden tog i och vi var uppe och kollade att allt var som det skulle, sov vi som stockar hela natten. Inga utifrån störande ljud och inga störande ljus från marinan.
Regnet från igår var nu på morgonen ersatt med en vidunderlig vy. Snö över dom högsta bergen bakom Ladysmith belysta av en strålande sol. Det blev inte sämre av att det satt två vithövdade örnar tätt tillsammans i närmaste träd, också dom gottade sig i den uppgående solen.
Helt enligt prognosen hade vi nu en västlig bris som kommer att följa oss större delen av dagen för att bli svag sydlig lagom tills vi ankrar på Salt Spring Island.
Redan på vägen mot tankningsstället i Chemainus vred vinden mot syd, men den var svag och vi gick för motor. Men det blev väldigt kallt i fartvinden! Snö några hundra meter upp i sluttningarna när vi styrde mot sydost utefter Vancouver Island. Strax före Chemainus blev vi omkörda av en stor motorbåt. Typiskt, den skall nog också tanka. Mycket riktigt gick dom in till fueldock, som egentligen bara är det lokala bogserbåtsbolagets brygga och därmed är det oftast bara plats på bryggnocken för fritidsbåtar att förtöja vid. Fördelen är att omsättning på diesel är hög även under vinterhalvåret eftersom bogserbåtarna och fiskarna förbrukar diesel hela året. Vi “hovrade” utanför bryggan i tjugo minuter innan motorbåten var klar. Den normala vindriktningen gör det nästan omöjligt för oss att komma till, särskilt med alla stora bogserbåtar strax bredvid bryggnocken. Tursamt nog hade vi den lilla vinden från syd, ut från bryggan och bogserbåtarna, varför tilläggning och avgång blev hur enkel som helst. Bra för oss nybörjare! Efter 640 liter tackade vi för oss och körde vidare mot Salt Spring och Long Harbour där Allards bor. Vi träffade dom första gången på Suwarrow 2008 och sen på Tonga och Nya Zeeland. Vi hade våra segel vinterförvarade i deras hus när Lindisfarne övervintrade här 2011-12.
Nu ankrade vi alldeles utanför deras brygga i Long Harbour strax före tre och drygt 20 sjömil från Oyster Bay, en lagom etapp i kylan när man inte är riktigt van. Solen lyste på oss mer än halva vägen och som väl var kom vi ihåg solkräm med hög skyddsfaktor, ovana som vi är att vara ute i sol och vind.
Våra vänner kommer från Victoria i morgon för brunch, så vi ägnade resten av eftermiddagen åt städning inomhus. Alla dynor ut för avdamning och under tiden avtorkning av alla träytor, inte klokt vad slipdamm sprider sig trots arbete bakom stängd dörr. Utvändigt fick överbyggnaden en avtorkning med VIM/JIF. Vinterns sotnedfall har som vanligt gjort överbyggnaden lite grårandig. Riggade badstegen för dingefärden i morgon bitti och la kajaken upp och ned på överbyggnaden så den inte får in en massa vatten när det regnar i natt och i morgon.
Salladsmiddag, dels för att det inte blev sallad under gång i kylan då soppa och smörgås med kycklingrester passade bättre, och dels för att det passade vårt behov bättre än lammet som låg i kylen.

26 mars söndag Long Harbour, Salt Spring Island
Regn på morgonen efter en absolut vindstilla och regnfri natt. Sov som stockar! Det är uppenbart att vi sover mer ostört i mörka ankringsvikar jämfört med marinor med en massa belysning och slamrande riggar. Knarrande linor och krängningar då vinden inte alltid kommer över fören hör också till dom störande elementen när man ligger fast förtöjd.
Liten frukost och sen lite skrivarbete innan det är dags att sjösätta dingen och ro in dom femtio metrarna till bryggan och vandra upp längs vägen som “meandrar” sig uppför den stupbranta bergssidan. Nästan alla stränder på Salt Spring är branta med en höjdskillnad mellan 20 -100 meter från husen ner till vattnet. Allards hus ligger 100 m från vattnet och 100 meter över vattnet!
Inte billigt att anlägga vägar eller bryggor som dessutom måste ha en pålad del för flytdelen. Tidvattnet är som mest tre meter. När vi talar om dyra väganläggningar så är det förstås inget emot husen som kantar stränderna! Salt Spring har länge varit attraktivt. Många namnkunniga och förmögna amerikaner har hus här vilket naturligtvis har medfört stora dyra hus. Det är framför allt sommarhus, vilket gör dom än mer “onödigt” stora. Särskilt för oss som vant oss vid att man inte behöver större utrymme än i en båt!
Vid tiotiden sjösatte vi dingen och rodde in till bryggan Efter en “ansträngande” promenad/klättring i småregnet kom vi upp till huset strax efter att Joan och Roger hade anlänt från Victoria.
Dom bor fortfarande i “grindstugan” medan arbetena fortfarande pågår i det stora huset. Av många anledningar är husprojektet inte färdigt. Den mest tidskrävande anledningen är att huset är gigantiskt och innehåller mängder av speciallösningar och utvecklingar som inte har funnits på marknaden tidigare utan mest i Rogers fantasi och ambition.
Vi vet allt om att bygga och designa samtidigt! Väldigt tidskrävande. Har man dessutom kvalitetskrav över det vanliga och bygger fönsterpartier på plats av mahogny utan en synlig skruv, som ett exempel på speciallösningar, så tar det enormt med tid. Men det blir ett fantastiskt hus när det blir färdigt. Vi skall inspektera igen under augusti innan vi drar söderut och då skall allt vara 95-100 % klart.
Tillbaka i Moon vid tretiden efter en omfattande brunch i grindstugan före hustouren.
För ankar ägnade vi resten av eftermiddagen åt framför allt den eftersläpande engelska bloggen.
Regnet och den snåla sydostvinden inbjöd inte till några omfattande utomhusaktiviteter.
Lamm med bönor till middag.
Vi behöver nog inte påpeka igen men gör det ändå – ankarliggning är avkopplande och jätteskönt.

Vecka 13, 27 mars – 2 april 2017 Salt Spring Island – Roche Harbor 29nm

27 mars måndag Long Harbour – Salt Spring Sailing Club, Ganges, 4 nm
Vaknade efter en lugn natt med regn. Halvklart och lite snålblåst.
Vi hade stämt träff med Loons besättnig i Ganges på tidig förmiddag, så före frukost drog vi upp ankaret och tuffade runt två uddar och in i viken där Ganges ligger i nordväständen. Bara fyra sjömil, men kyliga sådana!
Frukost under gång i lä av vår hårda dodger. Moon har en rätt välskyddad sittbrunn även under dessa lite bistra förhållanden.
Ian hade fixat med bryggplats i segelklubben och strax före nio var vi förtöjda vid yttre flytbryggan/vågbrytaren med el och allt. Dvs inte allt, vattnet var fortfarande avstängt, en liten missräkning eftersom vi ännu inte startat watermakern. Men under eftermiddagens promenad in till Ganges konstaterade vi att det fanns vatten på bryggorna där Lindisfarne tillbringade vintern 2011-12 och det var helt OK att komma och fylla utan kostnad.
Vi vandrade ensamma in till Ganges och “odlade” gamla minnen från vintern 2012. Det mesta är sig likt, dock hade tvättinrättningen stängt, ett klart tapp för båtfolket.
Tillbaka i segelklubben blev det dusch och sillmiddag. Praktiskt med dusch iland nu innan vår aktertoa med dusch är helt iordningställd. Annika kopplade in toaslangarna, nåt som var klart besvärligt med stolen fast. Men med värmepistol och pumpen lös så gick det till slut. Efter det återstår slipning av korkkanten över teaklisten och elektrisk inkoppling av pumpen; Vi “snodde” reläet som bestämmer pumptiden när vi flyttade fram toastolen. Men nu har vi beställt nya och kan “låna” länspumpens relä i väntan på dom nya.
Länspumpen fungerar utan detta relä, men risken är att pumpen återstartar när vattnet i slangen rinner tillbaka, ett problem som nämnda relä fixar, men som inte är ett stort problem när vi är i båten..
Lite blåsig och regnig kväll vid bryggan.

28 mars tisdag SS Sailing Club, Ganges
Lite blåsig natt och på morgonen småregn.
Pyssel med blog och annan eftersläpande uppföljning efter frukost.
Loon med Ian och Aly mötte vi i NZ 2011 och seglade tillsammans till Tahiti i april samma år och dom var anledningen till att Lindisfarne hamnade på Salt Spring Island samma vinter.
Det är verkligen roligt att återse seglarvänner och även om det gått fem år sen sist tar det fem sekunder och sen är fem år som bortblåsta. Förstås har vi mycket att tala om. Dom har byggt hus och vi har “byggt” båt. Massor med jämförelser om våra projekts milstolpar och svårigheter.
Aly kom vid elvatiden och hämtade oss och körde oss till deras hus tio minuter upp på ön mot sydväst.
Lunch och lång promenad i rena urskogen runt huset. Ja urskog ser det ut som och vissa gamla stubbar har imponerande diameter över två meter, men området är delvis skogsbrukat. Växtkraften, boniteten, är rekordsnabb tack vare det fuktiga och frostfria klimatet, så även dom avverkade områdena ser ut som urskog.
Tillbaka i Moon vid femtiden hade vi en “visning” av vårt nya hem, innan Ian och Aly körde hem.
Medan regnet återkom läste och skrev vi lite innan vi intog en delikat salladsmiddag.

29 mars onsdag SS Sailing Club -Ganges – Privost Island, 6 nm
Lugn men regnig natt trots prognosen om näst intill kuling.
Frukost och lite pyssel innan vi efter lunch duschade och körde in till Ganges för att tanka vatten och handla.
Speciell känsla att förtöja Moon några meter ifrån den plats Lindisfarne låg 2012.
Medan vi tankade vatten vred vinden och ökade. Inga problem inne vid bryggan och när vi kom ut hade vi vinden akter om tvärs. Vi har fortfarande inte spänt riggen eller satt i storskotet så det blev motorgång tvärs över fjärden till Prevost Island där vi hade sett ut en fin ankarvik. Mötte en seglande båt som inte riktigt var beredd på den ökande vinden. Mycket fladder i seglen medan dom rullade in och sedan tog ner storen. Tog nog gott och väl en kvart med kraftigt fladdrande segel, mer arbete för segelmakare.
Inne i den skyddande viken försvann vinden nästan totalt, en ovanlig känsla. Vi har blivit vana vid att ankarvikar oftast har fallvindar, men här var det som hemma i Sverige, mycket skog och låga öar som gav 95% lä. Underlig känsla att sitta i sittbrunnen utan vind och titta ut över vattnet där kulingen blåser vitt. Ankardram smakar extra bra i sittbrunnen med lite lagom marssol. Sedan lunch har vi inget regn!
Vi konstaterar att vi har blivit ankringsfreakar. Vi får en euforisk känsla när vi ankrar igen efter två nätter vid ponton.
Lite småpyssel och blog, en del mail osv innan red snappermiddagen står på bordet.
Apropå mail så har vi ett US tele/data abonnemang som täcker även Kanada och täckningen är bra här i Gulf Islands. Trots att vi ligger isolerat och utanför dom vanliga stråken har vi full datakommunikation, nästan. Känns ungefär som i Japan där teletäckningen var nästan 100%. Suveränt att kunna ha full kontakt med leverantörer trots att vi är ute i “ingenstans” i väntan på leveranser till Blain i US, alldeles vid gränsen till Kanada. (import skatter till Kanada gör att dom flesta importerar till US)
Vi har en vecka på oss innan vårt tremånadersvisa i Kanada går ut. Vi planerar att “ankra runt” bland Gulf öarna några dagar innan vi går över till US och checkar in i Roche Harbor på San Juan Island.

30 mars torsdag Privost Island
Stjärnklar och kall natt. Kulingvinden igår mojnade sen kväll och natten blev helt vindstilla i vår lilla ankarvik.
Vaknade till en molnfri himmel och en fin soluppgång. Varmt i sittbrunnen mot solen men iskallt på fördäck! Om prognosen med sol och lite vind slår in blir det nog en kajaktur idag.
Strax efter frukost mulnade det på och en kall nordväst drog in i viken. Kajaken får vila även i dag.
Annika satte igång med teakbehandling utomhus. Solen kom tillbaka och lyste varmt in i sittbrunnen, medan fördäck var bitande kallt i vinden. Sittbrunnsbordet plockades fram och slipades före oljebehandling. Delar av teakrelingen fick samma behandling. En gammal korkskada i sittbrunnen fick också lite behandling. Först borrades skadan upp med ett 6 mm borr och en 6mm korkplugg tillverkades med en huggpipa. Efter rengöring fick hålet lite epoxy och pluggen trycktes i. Lite väl kallt även i solskenet för epoxyn att härda. En plastpåse med varmvatten över pluggen samt isolering i form av vår sittpåse med frigolitkulor höll vattnet över pluggen varmt till fram på sen eftermiddag då vi hällde nytt varmvatten i påsen.
Björn skrev den eftersatta engelska bloggen fram till lunch.
Efter lunch hade vinden lagt sig och man kunde jobba ute på hela båten. Samtliga vantskruvar “lossades”, dvs avspändes till handsträckt, och sedan fick alla vant sin normala förspänning. Annika trädde i storskotet och därmed är Moon klar att bära segel.
I kvällssolen kunde vi tom sitta på däck och njuta av värmen. Två örnar gjorde oss sällskap uppe i träden vid strandkanten. En flock Buffelheadänder simmade nära oss och glänste vitt och grönskimrande i kvällsljuset. Lite oroligt blev det i flocken när en av örnarna bestämde sig för att inspektera om dom var ätbara. Underligt nog dök dom inte, utan slöt sig samman och den förtätade flocken ändrade simultant riktning snabbt flera gånger med örnen över sig. Så fort örnen landat i trädet igen la sig lugnet och Buffelheaden började kurtisera och dyka efter mat.
Så när som på en båt som kom med förnödenheter till bonden på ön, har vi inte sett några båtar i viken. Ön har ingen färgförbindelse så båten vi såg var nog enda möjligheten att ta sig till butiker mm.
Lugn stilla natt med massor av stjärnor och bara några få plusgrader.

31 mars fredag Privost Island – Roche Harbor San Juan Island 19nm
Vindstilla och klar morgon med lite dimbankar ute på fjärden. Tre grader utomhus och sjutton inne i Moon.
Den lilla vinden har nu vridit tillbaka till den vanliga vinterriktningen från sydost
Efter frukost drog molnen in och vi fick ett tunt heltäckande molnskikt som precis höll undan solen.
Lite skrivarbet och sorterande bland alla pryttlar som ingått i våra vinterprojekt. Vi försöker tömma förpiken pryl för pryl.
Frampå förmiddagen bestämde vi oss för att gå till Roche Harbor och klarera in i US, lite för att vädret inte inbjöd till ankarliggning och att vi inte visste om det så här på lågsäsong var besvärligare att klarera in under helg.
Ute på fjärden drog en svag sydvind men tidvattenströmmen var med oss och vi gjorde dryga sex knop över grund mer än halva vägen. Efter en timma när motorn var ordentligt varm passade vi på, inför propellerbytet, att kolla hur fort och hur många varv vi kan få upp motorn i. 2300 varv och 8 knop genom vattnet i smult vatten med fem meter per sekunds motvind. Detta är 300 varv under maxvarv på motorn nått som motorgubbarna brukar tycka är ok.. Stigningen och propellern är med andra ord rätt optimal. Nya propellern har samma diameter, 600mm och något lägre “pitch” så det känns bra då den har fyra blad. Nya propellern är mycket lätt att ändra stigning på om vi skulle behöva av nån anledning. Den går dessutom att sätta olika för fram och back. Dom fyra bladen ska göra att kraften blir bättre i motvind och sjö.
När vi passerade gränsen till US och såg sydväst ner i Juan de Fuca och den berömda dimman fick vi tidvattnet emot på vår babordsbog. Nu gick det betydligt långsammare och vi hade dessutom 30 graders avdrift. Autopiloten har lite hyss för sig när den styr mot en waypoint och headingen är mer än 20 grader “fel”. Med ca tio minuters mellanrum går den över och styr på kompass, som om den vill kolla att det verkligen är så strömt. Detta händer aldrig när heading och kurs över grund skiljer mindre än 20 grader. Autopiloten styr visserligen tillbaka till rätt kurs över grund efter nån minut, men det är klart irriterande. Vår gamla Raymarine autopilot blandade inte kompass och kurs över grund på detta sätt och det var kanske enklare att programmera? Måste kolla med tillverkaren om det är något vi missat i manualen.
Vi fick lite tunnare molntäcke den sista timman innan vi la till vid tullbryggan längst in i Roche Harbor på San Juan Island nordvästspets. Den mer kända Friday Harbor ligger på samma ö men på ostsida.
Inklarering tog tid men inga problem. Vårt cruisingpermit från i somras gäller fortfarande några månader men det fanns tydligen $6 hamnavgift per person som vi aldrig hört om förr när vi klarerat in i US. Mandarinerna tog dom och det var snudd på att lammet som låg i saltvatten åkte ut. Vi fick uppmaning om att nästa gång ha kvar köttet i förpackningen. Lamm från NZ var nämligen ok. Tursamt nog var det mesta vi hade i grönt från Mexico och US. Man kan undra hur det går med produkter från Mexico om Trump får härja fritt!
Efter en liten shoppingsväng i matbutiken, jisses vad dyrt!, gick vi över den stora viken och ankrade i en bukt på Henry Island, i skydd för den kommande västliga kulingen.
Köttgryta till middag och sen en lugn kväll utan vind men lite regn efter mörkrets inbrott.

1 april lördag Henry Island för ankar
Regnet upphörde med ljuset, men helmulet och vindstilla. Inte lika kallt som de senaste dagarna. Frukost och lite skrivarbete.
Vår propeller har gått från England och vi tror att reläerna också hann iväg innan helgen.
Inomhusarbete fram lunch då himlen klarnade och det blev tillräckligt varmt för att jobba på däck.
Sträckte upp akterstaget och ut med bägge förseglen för att spänna upp fallen i den obefintliga vinden.
Relingslisten, så långt fram som duschslangen räckte, och teaken i sittbrunnen tvättades med scotch brite och vatten. Babord winchplatta slipades med maskin. Även teaken runt tofternas kork fick lite slipning. Teaken på dodgerns stolpar och teakplattan inne i dodgern fick slipning och olja/teaksealer. Bordet Annika slipade och “oljade” i förrgår ser bra ut. Vi använder samma produkt som vi tidigare oljat relings- och avbärarlisten med och görs det bara om med jämna mellanrum spar det verkligen teaken från att “ömsa” skinn i all blöta.
När vi skulle köra Whispern för första gången på länge upptäckte vi att den bara lämnade några amper. Förmodligen för lågt tryck på kvävgasen. Men det får anstå till i morgon. Körde istället motorn en timma för laddning medan vi lagade till vår lammiddag.

2 april söndag Henry Island – Roche Harbor
Den förutspådda kulingen från väster blev bara en timma med 10 m/s från syd/sydväst strax efter mörkrets inbrott. Natten sen lugn och regnfri.
Vaknade till en fantastisk sol över ett spegelblankt vatten. Frukostgröt i sittbrunnen! Solen i pannan brände!!
Vid kaffet, fortfarande i sittbrunnen, såg vi två kajaker komma paddlande över bukten från Roche Harbor. När dom kom på “talavstånd” frågade den förste killen om detta var vår nya båt som vi reparerat i Malaysia?
I motljuset kände vi inte igen John från Tia Mahina som vi mött på Fiji 2010, och i Sverige 2007. Våra NZ vänner på Larissa var här i Roche för några veckor sedan och träffade då John och Amanda som bor i Roche när dom inte är ute och undervisar på Tia Mahina. Vi har alltid trott att det är Friday Harbor som gäller, men det är bara där dom har båten när den för en gångs skull har kontakt med land. Just nu har Tia Mahina full kontakt med land, nämligen på Ellös där HR gör en refit. Mahina Tiare är en rätt gammal HR 46 som seglat drygt 200 000 sjömil, mer än dom flesta HR båtar, merparten under John och Amandas charter/skol verksamhet.
Efter lite snack över relingen bestämde vi att efter lunch komma in med Moon och ankra utanför deras “condo” alldeles vid sidan om själva hamnen. Killen som John paddlade med hade ett frukostmöte inne i byn, så nåt besök på plats i Moon var det inte tid för.
Annika gav sig på att slipa bort den höga teakkanten vid navbordet. Igen en kant som gör att man inte kan avlasta underarmarna när man sitter och jobbar vid navbordet utan att det stasar i armen/armarna. Vi lämnar kanten orörd vid sidan om skrivplatsen för att prylar på bordet skall ligga kvar när det lutar. Ytterligare en liten förbättring för att göra Moon mer användarvänlig.
Utvändigt ser det väldigt mycket renare och trevligare ut på den slipade babordssidan, särskilt när man jämför med den obearbetade styrbordssidan. Men bara att få bort vinterns sot och teakens uv-nedbrutna ytskikt gör underverk.
Vi blir ständigt förvånade över filosofin att lacka relingslister. Om obehandlad teak ser så här bra ut efter femton år, varav tio i tropisk sol, finns det väl ingen anledning att lägga massor med tid och pengar på lack, särskilt som många klär in den lackade teaken med canvasskydd mot solen!
Annika oljade winchplattan en tredje gång och tvättade teaken kring nedgångsluckan medan Björn kopplade vattenslangen och gav sig på relingslisten och avbärarlisten med vatten och scotch brite.
Efter lunch fyllde vi kvävgas i Whispern och körde igång den. Nu med rätt tryck på kvävgasen gav den full laddning. Vi börjar kanske lära oss alla dess nycker.
Efter det var det dags att ta upp ankaret och köra in till marinan där vi ankrade alldeles utanför yttersta bryggan, sjösatte dingen och körde in till dingebryggan och vandrade hem till John och Amandas condo.
Mycket snack om deras renovering av Mahina Tiarepå Ellös. Dom har varit flera gånger i Ellös och skärgården in mot Uddevalla. Vi hade flera gemensamma bekanta i Sverige visade det sig. Seglarvärlden är rätt “liten”
Lånade duschen eftersom vi inte riktigt är klara med vår i Moon efter reparationen av aktre toa.
Efter att ha bestämt träff i Moon under förmiddagen i morgon när vi går i marinan och tankar vatten gick vi en promenad innan vi dingade tillbaka till Moon och middagsbestyren plus veckobloggen.
Sill, potatis och ägg plus en öl är hela söndagsnöjet.

Vecka 14, 3 -9 april 2017 Roche Harbor – Shaw Island 66nm

3 april måndag för ankar i Roche Harbor
Kallt och mulet när vi vaknade. Under frukost, efter att ha kollat att våra två paket nog inte lämnat Heathrow ännu, bestämde vi oss för att ta det lugnt och inte lämna San Juan Island på några dagar. Vädret lovar ostadigt från mitten av veckan och då vill vi ligga bra och kunna jobba/skriva inomhus.
Efter frukost tog vi upp ankaret och körde några hundra meter in till yttersta bryggan i marinan för att tanka vatten. Vi gjorde av med massor ur tankarna när vi skrubbade relings- och avbärarlist igår.
Planen var också att John och Amanda skulle komma ut på bryggan och titta närmare på Moon.
Medan Björn tankade vatten ringde Annika till John och gick sedan in med sopor till hamnkontoret. Inga problem att tanka och ligga vid bryggan utan kostnad någon timma. Ville vi stanna kostade det $1 per fot.
Mahina Tirare, John och Amandas båt är en HR 46 och det är en klart större båt än Moons 47 fot. OK Moon är något längre, men volymen och antalet hytter!
Dom seglar normalt med 6 gäster/crew och sover alltså åtta i båten! Jämfört på det viset är naturligtvis Moon “gigantisk” med bara oss två ombord. Vi är nog lite privilegierade i alla fall.
När detta var klart gick vi ut och la oss för ankar igen, åt lunch och dingade sen in till marinan för att med John åka till Friday Harbor, där han har sitt lilla kontor, för att handla och se på stan.
Vädret, som redan när vi låg vid bryggan klarnade upp, var nu i Friday Harbor soligt och vindfattigt, rena sommarvärmen – nästan. Tillbaka i Roche Harbor mötte vi två Schweizare vid dingebryggan som vi bytte erfarenheter med sittande i dingarna.
Med fyllda förråd kan vi nu planera lite friare.
Sol i sittbrunnen med kaffe och nyköpt muffins när vi kom hem. Sol i sittbrunnen när man ligger för ankar innebär att det dessutom är lä för den lite isiga vinden! Gissa om det smakade bra. Till kvällen kom ett mail från vår pakethanterare i Blaine att reläerna kommit. Frustrerande! Men vi går nog inte förrän vi vet när propellern är på G.
Vår kortvågskontakt som i höstas erbjöd oss guidning Down Town Seattle återkom med mail och upprepade erbjudande! Fick också mail från Shuang Yu utanför Seattle att dom inte börjar segla från Ketchikan förrän i maj. Det blir nog en sväng ner till Seattle. Det blir stressigt det här.
Innan middag blev det lite bloggskrivande och yoghurttillverkning.
Hemgjord tysk potatissallad med rökt skinka till middag i solnedgången.

4 april tisdag Roche Harbor – Sucia Island 15 nm
Mulen morgon och vindstilla.
Planen var att utnyttja strömmen och den kommande sydvinden och segla halvvägs till fastlandet och våra försändelser. Frukost och sen upp med ankaret. Alla förberedelser på däck var fixade redan igår kväll när vi tog upp dingen och utombordaren, så det var bara att starta motorn, upp med ankaret och iväg för motor i väntan på att vinden skulle komma.
Ute på fjärden norr om San Juan Island var det vindstilla, mulet och motström. Ja ni har hört det förut! Det är lite förunderligt att trots att vi studerar strömkartor och tidvattenprogram så stämmer det inte ofta med medström. Däremot verkar motström “alltid” stämma! Nu blev det motorgång alla dom 15 sjömilen, först i totalbrist på vind och senare halvan på grund av en dryg knop emot och 5 m/s rakt i näsan. Sista fyra milen vände strömmen, men då blev istället vågorna branta och korta, vilket inte heller befrämjar fart och kryssvinklar i svag vind.
Större delen av dagens tripp har vi haft gränsen till Kanada strax norr om oss, sträckvis har närmaste ön norrut tillhört Kanada.
Kom till Shallow Bay på Sucia Island strax före tolv och fann en massa tomma förtöjningsbojar. Piloten talar om 700 båtar i vikarna runt ön under högsäsong. Nu var vi helt ensamma, men ratade ändå bojarna. Båten skulle vara under 45 fot för att få använda boj, så vi ankrade mellan bojarna och stranden med drygt fyra meters djup i vår ankringscirkel. Vattnet skall ner två meter, så viken gör skäl för sitt namn. Oavsett att vi formellt är för stora så gillar vi inte att ligga på nåt vi inte vet hur det mår under vattnet. Har man riktiga grejor för ankring är de flesta bojarrangemang som varit med några år klart mer vanskliga att använda. Dessutom kostade det pengar att använda bojarna, en registreringsavgift som betalades i en låda iland. Lunch och sen dinge iland för promenad. Ön är för en gångs skull varken privat eller djurreservat, naturligtvis en av anledningarna att den är så populär.
Trevlig promenad i storskog med flera sandstensgrottor. I norra änden träffade vi på två parkrangers som stuvade om i mulltoerna. Första besöket det här året, säsongen är i sin linda. En av parkvakterna hade norskt och svenskt påbrå två generationer tillbaka och tyckte förstås det var helkul med två från Sverige som dessutom seglat hit från Sverige! Vi träffar ofta folk som har rötter i Skandinavien, både i US och Kanada. Senast var en Danska i Ladysmith som bott större delen av sitt liv i Kanada.
När vi kom tillbaka till viken med Moon kom en spetsgattad ketch in och la sig på en av bojarna och medan vi rodde ut kom en motorbåt.
Strax efter vi bundit fast dingen på däck började vindbyar svepa runt i viken. Moon for lite hit och dit, men utan att egentligen sträcka upp kättingen trots det ringa ankringsdjupet, nu på lågvatten knappt tre meter.
Propellern lämnade Heathrow under måndagen och anlände till Los Angeles idag. Det är fantastiskt med tracking och internet! Och paketmottaget i Blaine sänder automtmail när paketen anlänt dit.
Lugn eftermiddag i vindbyarna med lite blog/internet innan middagsbestyren.
Hoppas kunna segla !! till Blaine i morgon.

5 april onsdag Sucia Island – Drayton Harbor, Blaine 15 nm
Liten kuling från sydost under natten som gav kastvindar in i vår skyddade vik trots att viken öppnade mot väster och höga träd skyddade oss från sydvinden. En liten dynig kom också in i viken. Regn hela natten bidrog till att sömnen blev störd från och till.
Vaknade till en regntung himmel men lite mindre vind i viken över träden. Bestämde oss vid frukost för att trots allt ta oss till Blaine och anlända till den stora viken med trångt inlopp före tidvattnet vänder vid lunchtid då det blir motström i sundet.
Ankaret upp och ut i regnet. Rundade öns norrsida och kom sen ut på “fritt vatten”, dvs i norr ligger Strait of Georgia helt utan brytande öar och i söder hela Juan de Fuca ner till Puged Sound. Vattnet är ökänt och heter Rosario Strait. Varken i söder eller norr finns egentligen öar som bryter sjö eller vind. Vinden från söder hade nu gått ner till 10-12 m/s, men nattens kuling spädde nog på vågorna som var korta och nån meter höga och kom strax akter om tvärs.
Kallt och regnigt och bara 15 nm över till Blaine gjorde att vi valde stagande kutter och motor. Låter kanske väl bekvämt, men regnet och behov av värme inombords och laddning gjorde att motorsegling var ett bra alternativ för dryga två timmars segling/motor. Det rullade bra trots ett segel varför vi körde ner centerbordet för stadga. Genom molnen kunde vi då och då se dom snöklädda höga bergen in över fastlandets låga kust.
Strax före tolv var vi ankrade i södra halvan av innanhavet utanför Blaine.
Nu vidtog operation DHL/tullen. DHL i LA har fått propellern, men dom hävdar att dom inte kan behandla den utan att det finns ett amerikansk “social security number”, dvs en amerikan som förmodas betala för det importerade eftersom propellern kostar mer än $2500, oaktat att det är till en yacht in transit och en propeller som är skatt och importavgiftsfri för en icke US registrerad Yacht enlig US Customs.
Telefon fram och tillbaka flera gånger och kanske kommer den loss från LA. Verkar som DHL behöver uppgradera sina rutiner. Enligt tre vi talat med på DHL måste numret vara med och vårt passnummer räckte inte. Trots att vi påpekade att detta innebär att man måste vara amerikansk medborgare för att köpa något “owerseas” och få det skickat till US! Vilket naturligtvis inte är fallet. Ibland är det svårt att förutse vilka byråkratisk problem man kan hamna i. Vi hade innan köpet gjort alla kontroller med Customs för att inget skulle komma som en överraskning.
När vi talar med tullen, under diskussionerna med DHL, uttrycker dom sin förvåning över DHLs agerande och talar tom att det låter som ett scam! Dvs ett försök att kunna debitera extra pengar. Våra reläer som kom med UPS ligger i Blaine och väntar på oss!
Lunch och lite avvaktande i väntan på att regnet skall upphöra.
Ägnade större delen av eftermiddagen till telefon och mail till DHL. Till slut var vi tvungna att använda en väns security nummer för att DHL skulle kunna behandla paketet.
Vår gasfjäder har undersökts i Tyskland av tillverkaren och dom tycker inte helt förvånande att det inte är reklamerbart. Men bildbevisen dom mailat lämnar fler frågetecken än svar. Har nu svarat dom med fler bilder och frågor, men också sagt att vi, oavsett garantiärendet, vill ha en nyfjäder. Vi måste bara begripa vad som skett och varför den tappat oljan och därmed gasen. Tog resten av eftermiddagen att leta fram gamla bilder på när vi installerade fjädern i Malaysia våren 2014. På bilderna ser man tydligt att fjädern sitter med tre delrinbussningar som styrning och mothåll och att inga delar kommer närmare väggen på aluminiumröret än 5-6 mm. Hahn påstår nämligen att det finns en repa på cylindern, men hur den i så fall har påverkat/orsakat läckaget säger man inte. Diskussionen fortsätter, men det slutar nog som vanligt när garantitiden gått ut med att vi får köpa en ny fjäder. Repan i sig kom till när vi demonterade och är en alldeles oskyldig liten repa i skyddsfärgen.
Regn hela eftermiddagen och kvällen gjorde att nåt besök iland inte var praktiskt. Dessutom har bara ett paket anlänt.
Till kvällen blev det köttgryta med lök och morötter tillverkad i tryckkokaren. När trycket förlösts ute i sittbrunnen, skar vi ner en hel paprika i grytan. Serverades med vårt nya fyraåriga Basmati ris som vi hittade i Nanaimo. Smakade förträffligt.

6 april torsdag Blaine Drayton Harbor
Natten lugn med lite regn tidig morgon. Längs stranden går en godsjärnväg med extremt långa tåg. Tre diesellok och oräkneligt antal stora vagnar. Vi ligger en bra bit ut från lad, men det låter som vinden tar i när tågen mullrar fram. Tyvärr är US klart underutvecklat när det gäller korsningar med järnväg. Fyra fem långa signaler tutar dom för varje korsning, även om korsningen har bommar och massa röda blinkljus!, och väcker förmodligen halva delstaten. Vi räknade till minst fem tåg under natten! Med ca fem korsningar som vi hör! Vi är inte helt säkra på om tågen väcker oss eller om vi bara råkat vara vakna just då. Vi har inte samma antal tåg i vår minnesbild från natten.
Nu på morgonen skulle vi få regn och lite blåst. Hittills inget regn men det blåser sen halv niotiden liten kuling från sydost. Lite som igår men mer ostligt. På grund av att innanhavet vi ligger i har stora områden i söder som är mycket grunda, har vinden en rätt lång sträcka att bygga upp krabb sjö innan vågorna når oss. Inget som bekymrar Moon eller vårt ankare, men lite obekvämt blir det att röra sig i båten. Sitter mest och skriver i väntan på att vinden skall lägga sig mot eftermiddagen och vi kan dinga in till marinan.
Efter lunch mojnade det men sjön, trots avsaknad av grunddyning, la sig inte förrän strömmen vände. Nej det får nog vara med dingefärd idag. Det är rätt långt in till marinan från vår ankarplats och sjön är fortfarande på sen eftermiddag för choppig för torr dingefärd.
Men hör och häpna kl två kom ett mail om att propellern är i Blaine! Det blev tydligen lite fart på DHL efter våra samtal med tre olika personer på företaget i går. I morgon går vi in till marinan med Moon, hämtar våra paket, tvättar och träffar Larissa som kommer ner från Vancouver per bil (dom står på land med Larissa) för att hämta några paket.
Det är vanligt, även bland Kanadensare med denna “smuggling”, dvs sätt att undgå Kanadensisk importtull. Av någon anledning bryr Kanada sig inte om begreppet “Yacht in transit”, som är en internationell överenskommelse och som ger tillfälliga gäster avgiftsfri införsel av reservdelar till den egna utlandsregistrerade båten. Kanada är inte dom enda att inte respektera detta avtal. Brasilien, Argentina och några fler finns på den listan vad vi fått erfara.
Under eftermiddagen har vi “pysslat” med vårt stora problembarn, vår Whispergeneratorn. Häromdagen orkade den inte igång, men efter att vi fyllt kvävgas gick den igång “som vanligt”. Vi tyckte dock den producerade ström med ett annat mönster än vi vant oss vid (när den fungerat.). Idag ger den felsignal om motorfel, dvs den orkar inte leverera ström. Kollade trycket som är helt OK. Nu börjar det bli slut på felanledningar förutom internt i själva Stirlingmotorn. Kommer vi fram till att så är fallet, är det nog spiken i kistan för vår WG.
Det var inte helt upplyftande med Johns kommentar i måndags när han förstod att vi hade en WG. Han hade aldrig sett en sån i verkligheten och var naturligtvis nyfiken. Han hade aldrig hört om någon som hade en problemfri fungerande WhisperGen!! Så vi är tydligen i gott sällskap! och det har vi förstått sedan länge.
OK vi bestämde oss redan för en dryg månad sedan att ge systemet några månader till, men innan vi lämnar området skall vi ha en värmare som kan fungera även när vi seglar. Nu när det är kallt drar vi oss för att stänga av motorn, och det var kanske inte riktigt det vi tänkt oss. Ström kan vi alltid fixa genom att köra motorn för laddning, men värme under segel är inte lätt. Det går nämligen inte att motorsegla när det blåser bra om vi har mer än kutter och en revad stor, vi seglar ifrån propellern och den börjar “slå”. Möjligen beror det på glapp och kommer att fungera bättre med den nya fyrbladiga, men vi kan inte hålla på och köra motorn i all oändlighet bara för att det är kallt! Även om vi har stora tankar och dieseln är förhållandevis billig (alltså i förhållande till Europa)
Fortfarande är det en vattenvärmare typ Webasto/Eberspächer vi funderar på. Jovisst är det en “parkeringsvärmare”, men det är en seglingsbackup till vår Refleks och värmen från motorns kylvatten vi söker. De flesta mer robusta värmarsystem, med traditionella oljebrännare, drar för mycket ström och kräver en större ombyggnad. Vi har dessutom ingen plats för en vertikal skorsten från där värmaren kommer att sitta. Det blir Whisperns avgasstos som får bli den nya värmarens dito.
Innan marinakontoret i Blaine stängde för dagen ringde vi och bokade plats för fredagsdygnet. (det visade sig vara en onödig reservation, vi var ensam gästbåt på mer än 200 m ny fin betongponton!)
Vi fick en fantastisk kväll med fin solnedgång över ett spegelblankt vatten, samma vatten som fem timmar tidigare var väldigt upprört med intensiva, branta vågor och ilsken vind. Naturen är fantastisk och ändrar profil med timmars mellanrum.
Mycket intressant att ligga för ankar när vattnet med tidvattnet sakta drar förbi. Vi ligger som i ett fågelreservat med mängder av intressant arter som glider förbi med strömmen. Det verkar som deras normala beteende att hålla avstånd inte riktigt fungerar när dom kommer drivande. Fick några fina bilder på bl a lom och alfågel.

7 april fredag Blaine Draton Harbor – Blaine marina 0,5 nm
Lugn natt med färre tåg och lite regn på efternatten
Planen idag var att efter frukost gå in till marinan innan regnet och vinden kommer. Prognosen talar om sydvind upp till 20 -30 m/s i byarna och vi måste till kaj för att hämta våra paket. För ankar är kanske möjligt men obekvämt, men att köra dingen i den vinden är inte ok!
Alltså åt vi frukost i solsken och sen var det dags för ankaret. När vi kom upp och tittade söderut var himlen kolsvart redan strax efter nio. Var vi redan för sent ute för att angöra marinan under vettiga förhållanden? Eller var det bara en häftig regnskur före det egentliga lågtrycket som skulle drabba oss efter lunch enligt prognosen? På med motorn och upp med ankaret snabbt som tusan och iväg den halva milen in till marinan. Just som vi passerad pirhålet fick vi några vilsna droppar, men resten av det svarta molnet drog norrut alldeles öster om oss. Minsta möjliga margina!. Vinden under det svarta molnet drabbade oss inte alls, så förtöjningen var helt problemfri även om vi skulle vända Moon 180 grader inne i kanalen mellan två bryggsystem. Allt för att få stäven i vindögat om den förutspådda styva kulingen/stormen skulle komma.
Det är fortfarande lågsäsong, men inte vintersäsong!, så priserna är ok. $35 inklusive el för 47 fot får man nog inte klaga på.
Lånade en “bryggkärra” och vandrade iväg till paketutlämningen och fick vår propeller och våra reläer. $2 per paket. Det är inte ofta man tycker att något är konstigt billigt. Men det är väl mängden som gör det. Blaine har flera företag som bara sysslar med att ta emot paket åt framför allt Kanadensare. Lite som Strömstad och Norrmännen! Olika skatter och avgifter förvrider “normala” förutsättningar överallt i världen.
Efter all mailväxling i förrgår med DHL i LAX om avgifter, social security nummer osv så blev det inga extra kostnader! Tur att det inte heller, tack vare vår vän som “lånade ut” sitt nummer, blev någon egentlig tidsspillan, mest kanske därför att tullen var supersnabba i LA.
Till lunch kom Mark och Heather från Larissa som ligger på land i Shelter Island Marina i Vancouver. Dom hade lånat bil för att köra till Blaine och hämta paket från England.
Vi plockade fram propellern ur sin skyddande förpackning. Vi var nästan chockade av paketets format, men det visade sig att frigolitfyrkanten som man delat i två halvor, karvat ett hål i mitten och lagt in propellern med bladen vinkelrätt mot navet, alltså “helt platt”, var nästa 10 cm större åt alla håll. När vi sågat bort överskottet av frigolit var paketet klart mer hanterbart. Våra kompisar fattade inte hur vi skulle få plats med propellern under skrovet när dom såg det okapade paketet! (inte vi heller!!)
Nu skall vi bara ha tag i propellerfärg, motsvarande det vi använde i Japan. Sitter nu efter ett år perfekt och ingen beväxning trots många månader i Japan och massor med motortimmar. Men med 1500 varv och ett backslag med reduktion 2,74 snurrar propellern inte så fort vilket naturligtvis gör att färgen lättare sitter kvar. Lite mera snabbroterande propellrar skall inte målas ända ut mot “eggen”, vilket talar om att färgtillverkaren inte garanterar vidhäftning vid för hög periferihastighet.
Vi kommer inte att lyfta och montera innan vi hittat färgen. Gör vi åtta knop med gamla propellern vid fullt varv, behöver vi knappast varken bottenmåla eller ha bråttom att byta proppen!
Vid lunch hade vinden svängt till rent sydlig och friskat. Vi fick lift till supermarket och när vi en timma senare kom hem till Moon var det styv kuling utefter bryggan rätt i näsan på Moon.
Gick en kortare promenad i blåsten ut till bryggnocken. Såg ut till vår ankringsplats som vi lämnade i morse. Det hade nog varit oroligt att ligga där för ankare med Moon även om vår utrustning inklusive ankarsegel hade klarat av det. Bredvid oss på pirens utsida, rätt i lä om vår ankringsplats låg ett segelbåtsvrak! I höstas, under omständigheter liknande dagens, hade dom ankrat där vi låg och draggat flera hundra meter upp på piren. Men som marina killen sa, “har man en liten lunchdragg kan man inte ens hoppas på att man klarar 50 -60 knops vind, även om vågorna bara blir nån meter inne i bukten”. Igen en erfarenhet som stärker vår uppfattning om att fler båtar förliser i samband med ankring än ute på havet.
Sent på eftermiddagen hade vi medelvind på strax under 20 m/s och byar på 24 i Moons masttopp. Marinapersonalen mätte upp 30m/s i byarna under eftermiddagen
Middag på färdiggrillad kyckling, ost, bröd och vin. Vi blir lite bekväma ibland. Men med mycket blåst är det skönt med lättfixad middag! Vid halv åtta har vi fortfarande runt 15-20 m/s i medelvind och Moon vakar fint vid bryggan. Prognosen påstår att det skall avta vid tiotiden.

8 april lördag Blaine marina
Natten blev lugn efter att vinden lugnat ner sig strax efter tio som prognosen “lovat”. Detta är nog första gången som dom förvarnade vindstyrkorna verkligen infunnit sig. Före denna blåsning har det i princip aldrig blåst i närheten av vad dom varnat för. Den här gången tog dom i med en särskild hårdvindvarning! Trots alla tidigare överdrifter tog vi det på allvar. (Vi sneglade förstås på våra gribbar).
Moon låg näst intill perfekt med fören mot vinden och vinden några grader ut från bryggan. Absolut ingen sjögång, men lite pendling när vinden kom lite snett framifrån i vissa byar. Ovana som vi är tyckte vi att det tog i! Men sen drog vi oss till minnes våra dygn med tyfoner mm i Japan!! Även utan vind var det ibland läskigt i Japan. Vår sista hamn hade kraftig surge när en av fiskebåtarna vid flera tillfällen kom in i hög fart. Det var då en gummifjädrad 14 mm dynema tamp rycktes av i pålsteken!
Jämfört med dom erfarenheterna var detta en stilla vaggning med nästan inte ett ljud från tamparna!
Efter frukost började vi pyssla med våra små projekt. Sätta krokar på tre dörrar så dom kan låsas i öppet läge under segling. Normalt står dörrarna öppna med ett magnetstopp men det räcker inte när Moon lutar och går i sjön. Kopplade in ett av dom levererade reläerna på aktre toa och efter det stuva om tandborstar mm från förliga för att aktre ska vara huvud toa. När man har en toa för om masten och en i framkant på sittbrunnen märker man tydligt vad som är att föredra under färd med bara lite sjögång! Det är dessutom för närvarande bara septiktanken till aktre toa som går att tömma från däck. Den förliga septiktanken har numera inget T-på slangen mellan tanken och bottenkranen. “Däckspåfyllning” läckte under däck vid reparationsarbetet i Malaysia och vi sågade helt enkelt av anslutningen under däck och tog bort slang och T-kopplingen under tanken. Septiktanken fungerar “som vanligt” fast utan tömning uppåt. Båda tankarna ligger väl över vattenlinjen och toa-anslutningen är i toppen, vilket gör att tanken även fungerar som hävertbrytare. Luftningen är via kolfilter in i båten, ett filter som inte förbrukas när bottenkranen är öppen och det inte bildas övertryck när man pumpar.
Städning och en del annat småfixande hann vi också med innan vi vid lunch konstaterade att det lite blåsiga och nu regniga vädret inte var bra för promenad och utejobb på Moon. Vi bestämde oss för att bli kvar en natt till i marinan för att i lugn och ro hinna köra en maskin tvätt och duscha.
Vi är fortfarande förvånade över att gårdagens blåst i princip inte innehöll något regn, snarare sol av och till. Inlandet hade regn liksom Vancouver Island. Blaine måste ha hamnat nära ögat i lågtrycket trots att vi hade mer vind än de flesta platser omkring oss.
Våra planer att i veckan segla till Seattle ser lite osäkra ut. Prognosen ger inte direkt några stora chanser för fördelaktiga vindar och regn kommer inte att saknas
Tog avslutningsvis en kortare promenad mellan regnen och till kvällen blev det torsk potatis och broccoli.

9 april söndag Blaine marina – Blind Bay, Shaw Island 34 nm
Vaknade strax efter sex och steg nästan omgående upp för att fylla vatten och komma iväg tidigt för att utnyttja det utgående tidvattnet.
Det småregnade när vi vaknade men vid sjutiden när vi var klara att gå hade det ljusnat och slutat regna.
Ingen vind men en knop medström gör att humöret trots allt är på topp, särskilt när man får frukost i sittbrunnen och solen gör små försök att värma en iskall fartvind i sittbrunnen.
Efter en timma, när vi rundade udden utanför Blaine, kunde vi rulla ut kuttern och motorsegla mot mål tack vare en ostlig bris på 3m/s. Solen kom fram i stora stråk av molnfrihet och det blev riktigt somrigt en stund. Men vinden friskade och vred mot sydost. Strömmen som satte sydväst, mer eller mindre mot vinden, skapade en grabb kort sjö. Vi försökte segla med båda förseglen mot sjön, men helt tokiga förhållanden. Sjön kom rakt från syd, dit vi skulle, och att segla bidevind i sydost vind mot vågor från ren syd är inte kul. Efter lite planerande hit och dit föll vi och körde vårt “huvudspår”, det vi planerat för två dagar sedan. Sydväst ut runt Orca Island med övernattning och sedan vidare tillbaka mot sydost in mellan öarna och sedan söderut mot Seattle. Då hade vi en sydvind-nordvind prognos och med tidvattnet ut på morgonen och in på eftermiddagen. Har man riktig timing kan man få medström ut och om man hinner ner mot Sjuan de Fuca får man fortsatt medström när tidvattnet vänder in/ner genom Puget Sound. Det är mycket som skall stämma. Vi tror att det kan stämma bra i morgon, men inne bland öarna vet man inte riktigt hur det strömmar. Vi har ju lite varierande erfarenheter av samstämmigheten med ströprognosen.
När vi föll av till 70 grader mot vinden och fick vågorna mer snett framifrån måste vi stänga av motorn, för med Yankee och kutter gick det för fort för propellern. Vi vet inte om detta är ett vanligt problem med flöjlande propellrar, eller om vår “slår” på grund av slitage glapp. Dryga sju knop genom vattnet och åtta över grund.
Vi hade medström alla dom 15 nm över mot Orca Island, ett rätt ökänt vatten, förbi norr om Sucia Island och hela norra sidan av Orca Island. När vi rundade och svängde ner utefter Orca mot San Juan ön var det slack och strax lite emot. Men då var vi inne bland småöar och trånga sund som störde mönstret, varför vi aldrig fick mer än en knapp knop emot. Däremot hade vi, efter rundningen av Orcas nordvästhörn, ren motorkörning på grund av att vi fått vinden, 10 m/s mitt i näsan när vi skulle in bland öar och trånga sund. Efter en knapp timmas motorkörning bland kobbar och skär på platt vatten, men med lite fallvindar, kom vi fram till vår utsedda ankringsvik. Ankrade redan kl 13 i Blind Bay på Shaw Island mellan ett tiotal bojde båtar.
Hade vi fortsatt hade vi strax varit ute i kulingen på Rosario Strait och inte hunnit fram till sundet på fastlandsidan innan strömmen där är emot. Smalt sund med massor av vatten som skall in och ut är lika med kraftig ström som man inte ostraffat går emot!
Nu blev det istället köttgryta, rester som Annika värmt tillsammans med nykokt ris under dom sista tjugo minuterna av “skärgårdsturen”. Mycket skönt med varm mat i en varm, soldränkt båt efter en mycket kall segling, bara minuter efter att ankaret satt.
Eftermiddagen bestod mest av skrivande (veckoblog) och studerande av sjökort, väderprognoser och mailande till våra Seattlevärdar.
Middag på sallad eftersom varmrätten åts till sen lunch.

Vecka 15, 10 – 16 april 2017 Shaw Island, San Juan – Vashion Island Puget Sound 125nm

10 april måndag Shaw Island – Similk bay 21nm
Lite vind under natten och några droppar regn på efternatten.
Vaknade strax efter sex och var iväg efter frukost alldeles efter sju. Prognosen lovade regn och sydostvind, som skulle öka under dagen.
Regnet som vi hört när vi vaknade upphörde före det var dags att lyfta ankaret och vinden var bara 2-3 m/s. Ute i farleden bland öarna fick vi en knop medström. Klart bättre förhållanden än vad som lovats.
Efter en och en halv timma var vi framme vid Lopezsundet ut mot Rosario Strait och fick dom utlovade tre knopen ström med oss. Väldigt branta, nästan stående vågor som gjorde att fart genom vattnet bara blev dryga tre knop med det normala marchvarvtalet, att öka innebär bara att vi dyker djupare i vågorna. Bättre då att bara styra och låta strömmen ta oss ut på mindre strömupprört vatten. Ute i det stora sundet var det rätt hysteriska vågor vi mötte. Nu var det “vanliga” ström mot vindvågor vi hade att kämpa mot. Branta och rätt höga, det blåste 10 – 15 m/s och vågorna kom ända nerifrån Juan de Fuca som vi såg långt ner i söder. Tidvattnet var på väg ut mot havet med drygt 1,5 knop och havet var minst sagt upprört! Kuttern upp och vi kunde falla av och segla 45 – 60 grader mot vinden, vilket gav oss vågorna c:a 60 grader på bogen. En och annan våg var så brant att det stänkte på rorsman, framför allt när dom kom i stim.
Som lök på laxen skulle vi korsa trafikseparationen från Juan de Fuca och norrut. Vid de två tidigare korsningarna, till och från Blaine, hade vi inga möten, men här var det två bogserbåtar med släp att ta hänsyn till. Vår fart och kurs i sidströmmen gav oss en knapp passage framför den första bogserbåten, men med motorstöd kunde vi säkerställa viss minimifart och med vindens hjälp “skena” i kulingbyarna.
En halvtimma efter vi börjat passagen av Rosario Strait hade vi bogserbåten tvärs en halv sjömil i lovart och kunde koncentrera oss på öarna framför oss. När vi kom närmare öarna förbyttes den sydgående strömmen plötsligt i backström och drog oss in mot ön! Tack och lov för kurs över grund som snabbt visar vad som är på gång, långt tidigare än man själv hinner uppfatta när förhållandena är så här upprörda. Man har fullt bruk för sina sinnen för att styra båten genom dom upprörda vågorna och kan bara hålla ett halvt öga på kursen och då är det fantastiskt att bara med ett ögonkast kunna avgöra vad som är på gång.
Innanför öarna, fortfarande med öppet vatten i söder, blev sjön lugnare, mest för att öarna styrde iväg strömmen och vi fick en halv emot. Vi hade dessutom land i öster varför vidinducerade vågor i sydostvinden blev små. Rullade in kuttern och gick för motor rakt mot vinden några hundra meter från stranden de sist tre och en halv sjömilen till Deception pass där vi skulle under en trettio meter hög bro. Slack i sundet var mellan tio och elva och sundet skall inte passeras annat än i slack. Det fanns en fin ankringsvik precis norr om passet om vi var för tidiga. Nu stämde det perfekt. Vi hade ingen ström när vi närmade oss det smalaste stället under bron som är knappt hundra meter tvärs. Strax innan nålsögat där det alltid är strömt fick vi medström som först skickade oss mot klipporna i söder och när vi korrigerat kursen för det, for vi iväg medströmmen mot norra sidan. Verkligen lätt att förstå att man kraftigt rekommenderar båtar att passera på slack!
Vi kom igen utan några problem, men när dom inre småfjärdarna öppnade upp och vi skulle svänga söderut mot vinden och Seattle ökade vinden och vi fick en choppig sjö emot och dessutom motström.
Nej det fick nog bli en dag extra på turen till Seattle. Ankrade bakom ett smalt näs som tog bort sjön men inte vinden. Ankringsdjupet är bara fem meter, väldigt ovanligt för hela Seattleområdet där man sällan kan ankra över huvud taget. Vinden viner i riggen, men utan vågor rör sig Moon rätt lugnt kring ankaret, trots upp till 15 m/s i byarna och en medelvind på 10-12 m/s.
Klart bättre med stark grundvind jämfört med byarna vi hade härom natten som varierade mellan noll och femton meter! Om Moon hinner dras fram mot ankaret av kättingens tyngd mellan byarna, blir rörelserna klart både snabbare och ryckigare när byvinden träffar oss.
Mailade till våra Seattlevärdar om förskjutningen i tid. Al som har seglat större delen av sitt liv i området och skrev på morgonen om förhållandena enligt prognosen, där han avslutade med uppmaningen att ankra om det blev för rufft. Skönt med folk som vet vad som gäller!

11 april tisdag Similk Bay – Port Madison, Bainbridge Island 51 nm
Uppe med tuppen igen. Vinden var obefintlig och himlen helt molnfri!
Iväg som ett skott innan frukost. Vi hade en massa mil att avverka och det mesta i svag motström.
Nu blev vi för första gången positivt överraskade. Det visar sig att även om det rinner ut genom Deception som vi passerade igår, så är det bara vattnen öster och norr om sundet som pumpar ut och in genom passet. Vattnen söder ut pumpar genom Puget Sound, drygt 30 nm söder ut. Kontentan blir att när vattnet rinner ut ur Puget Sound, norrut mot Juan de Fuca rinner vattnet från inlandsfjärdarna söderut till Puget strax norr om Seattle. Framgår mycket dåligt på sjökorten. Nu hade vi maximal tur. Fullmåne och högvatten strax efter sex gav oss maximal tid och extrafart hela vägen ner till Puget Sound där, om vi kom i tid, tidvattnet skulle vända och rinna söder ut. Helt knepigt att kunna ha medström i åtta timmar.
Det blev en skön dag med “lugn” motorkörning på helt platt vatten. Den lilla vinden drog från norr och gav oss nästan stiltje i Moon, men aldrig så att avgaserna hamnade i sittbrunnen. Vidunderliga vyer med höga snöklädda berg både i öster och väster. Mt Baker i öster var det högsta och vackraste med sin triangelform och 3300m medan Olympiabergen i väster förstås är mäktigare. Årets första knölval såg vi på avstånd halvvägs ner mot Puget Sound.
Ut mot Puget Sound, där vi var rädda för att strömmen skulle hinna slå om, fick vi istället extra skjuts en knop. Ute i sundet och de sista åtta sjömilen fick vi en frisk nordväst och kunde segla halvvind i full fart nästan ända fram till Bainbridge Island som vi nådde strax efter tre, istället för som planerat strax före sju. Det är en väldig skillnad mellan att ha 1 – 1,5 knop med mot att ha dom emot när man marchar 5,5 knop. Istället för planerade fyra knop gjorde vi alltså nästan sju!
Port Madison valde vi för där bor Brian och Mary Alice O´Neill med sin båt Shibui, ett par vi mötte i Adak 2011. Båten är i Kanada på varv så det var helt ok att låna deras boj.
Dusch och vin i deras villa i hamnviken och sen skall vi tillbaka hit på middag på lördag eftermiddag,
Tillbaka i Moon vid sjutiden för enkel salladsmiddag innan vi stupade i säng efter all sol och syre!

12 april onsdag Port Madison – Bell Harbor Marina, Seattle 13 nm
Tillbaka till grådask, småregn och tilltagande sydvind.
Efter frukost gick för motor ut i Puget Sound. Efter att ha rundat udden utanför hamnen valde vi att följa tätt efter land utefter Bainbridge Island tills vi var i höjd med marinan i Seattle och då segla bidevind, tvärs trafiksepareringen och med vågorna i sidan. Första tre sjömilen var rätt stökiga i ström och vindpåverkad sjö. Men vi hade nästan ingen motström nära land och bara 10 – 15 meter djupt. Efter dom tre milen blev Puget Sound mycket vidare varmed blev både sjö och ström lugnare och Moon kunde komma upp i marschfart på normalvarv. Under seglingen tvärs över till Seattle hade vi bra vind men flera squall med häftiga kalla regn.
In i den trånga marinan i Seattles absoluta centrum slutade regnet och vi kunde förtöja utan regnjacka. Men marina är så trång att vi var tvungna att för säkerhets skull förtöja “rakt in” på en T- ponton och sedan vända Moon vid bryggan mot sydvinden. Ibland saknar vi bogpropeller!
Al – vår Winlink kontakt i Seattle kom ner till Moon och sen gick vi en sväng upp till Pike Place Market, en berömd marknadsplats ett par kvarter upp från marinan. Starbacks första kafé ligger här på Pike Aveny som skiljer marknaden från en massa restauranger, kaféer och små butiker. En osttillverkare, ett franskt bageri, en vinbutik och många fler husera längs gatan. Myllrande folkliv hela dagen.
Handlade en del som vi lämpade av uppe i Al’s lägenhet som ligger mellan marknaden och marinan som Moon är parkerad i.
Hämtade kamera i Moon och gick därefter en guidad stadspromenad med Al i spetsen. På något vis känns det som en stor småstad. Svårt att få något grepp om ett egentligt centrum. Men husen i centrum har på senare år skjutit i höjden. Microsoft och Amazon har nya gigantiska skyskrapor i centrala delen av stan. Lite känslan av SF med sina branta gator mot havet.
Tillbaka i Moon för lite relax innan Al och Maxine, Al’s fru, kom på ett glas vin och förstås för att se Moon. Båda har seglat mycket och pga skilda tidigare liv hade dom dubbletter på många av områdets seglingsguider och vi fick “ena halvan”. Bara en av guiderna hade vi tidigare! Särskilt en med alla marinparkerna/naturområdena var värdefull. Allemansrätten finns “bara” i Sverige varför en guide över öar och strandområden som är upplåtna för allmänheten är guld värd för oss som vill gå iland och vandra på ankringsplatserna.
Efter lite snack i båten gick vi upp till lägenheten för middag på King Salmon. King är den av Stilla havslaxarna som mest liknar den atlantiska laxen vilket betyder att middagen var mycket god. Maxine jobbar fortfarande så det blev inte altför sent. Vi skulle dessutom nästan upp med tuppen för mer sightseeing med Al, nu per bil.
Tillbaka i Moon var vi snart i bingen, mätta och trötta.

13 april torsdag Bell Harbor Marina
Uppe med tuppen halv sju för att hinna med frukost innan Al kom med bilen. Den tidiga starten var påkallad av deras städhjälp som startar när Maxine går till jobbet och som behöver Als parkeringsplats. Detta är US och bilens förlovade land.
Vi startade med att köra mot sydost mot Boston, ja highway 90 går “direkt” tvärs över US till Boston!
Redan efter några kilometer är det tät skog utefter vägen, men också stora sjöar. Några mil inåt landet lämnade vi motorvägen och körde högre upp i bergen till ett fint vattenfall. Ordentligt med vatten efter alla regnen och dryga fyrtio meters fallhöjd. Men som vanligt när det är hög luftfuktighet och hög fallhöjd far det mycket vatten i luften. Det “regnade” nerifrån, uppvindar utefter bergssidan lyfte vattendimman mot oss på åskådarplats
Därefter körde vi mot dom nordöstra delarna av Seattles omgivningar där Microsoft har en hel stad/Campus med mängder av kontorsbyggnader och byar med tätt hoppackade småhus för IT-folket. Trump är inte populär här med hans försök till visum stopp då mängder av IT-arbetarna är immigranter!
Efter Microsoft blev det Boeing. Flygplanstillverkaren har ett eget flygfält och gigantiska tillverkningshangarer i nordöstra Seattle. Man blir lite “fartblind” när det gäller att uppfatta storleken på vingar, motorer mm. Vi hade turen att se “Dream-lifter” landa och sedan lossa sin last genom att vinkla ut hela stjärtpartiet. Dream-lifter är en ombyggd 747 jumbojet med dubblerad diameter på själva flygkroppen med lastutrymmet. Ser ut som en pytonorm som svalt en gris!
Man flyger delar av den nya Dreamlinern, som tillverkas lite här och där i världen, för sammansättning till ett flygplan i Seattlefabriken. Boing har 150000 anställda varav 70000 i Washington state och producerar totalt över 700 plan per år. Företaget grundades i Seattle 1916 av William Boing. Man kör treskift och vi hoppas vi var där under skiftbyte för vi såg inte många som jobbade.
Ett marint besök hann vi också med. En grävd kanal med en sluss förbinder Puget Sound med ett stort sjöområde, Lake Washington, öster om Seattle och stora hamnanläggningar i Seattle hamn, som därmed slipper både saltvatten och tidvatten. Slussen påstås ha störst antal båtpassager i världen! Både yrkessjöfart och fritidsbåtar, de senare fyller sommartid slussen med hundratals småbåtar i ett svep.
Tillbaka i Moon tog vi det lite piano innan vi gick till Pike Place Market och handlade torsk mm som vi sen bjöd på uppe i Als och Maxines lägenhet.
Sov sen som stockar i det friska klimatet. Kylan ger sig inte!

14 april fredag Bell Harbor – Port Madison 11 nm
Kallt när vi vaknade, 17 grader i Moon men bara några grader utomhus i snålblåsten innan solen kom upp. Regnet skall inte börja förrän vid elva tiden! Duschade och skrev lite innan vi gick till Pike Market för lunch tillsammans med Al. Köpte lite gott bröd och gav oss sen av mot Bainbridge Island igen.
Vinden hade under förmiddagen friskat till dryga tio sekundmeter varför vi fick en fin segling över med avstängd motor. Tredje gången i år vi seglar!
De första sjömilen med 50 grader vind, men efter att passerat grundområdet utanför en udde var det snarare slör som gällde, vilket var bra eftersom vinden var byig och med bidevindsegling blir det gärna lite blött i den lite branta sjön. Vi hade klart väder norr om oss men tunga regnmoln i söder. Vi var beredda på en kraftig skur, men vi hann undan och allt regn kom bakom oss.
Angjorde Shibuis boj strax efter tre och hade sen en lugn eftermiddag i solskenet.
Brian kommer från Shibui på varv i Kanada i morgon eftermiddag och Mary Alice är i stan idag. Planen är att möta dom i morgon eftermiddag.

15 april lördag Port Madison
Vinden la sig och vi fick en absolut lugn natt med fullmåne.
Vaknade till solsken och bara spridda moln, men kallt. Moon hade igen bara drygt 17 grader efter kvällens mininställning på Refleksen, men ute är det bittert kallt innan solens strålar värmer upp. Det märks på solvinkeln och solvärmen att vi är söder vår “vanliga” latitud hemma i Sverige. Det blir snabbt varmt inne i de delar av Moon som “drabbas” av solen. Blir det för varmt uppe vid matbordet är det bara att flytta sig ner till “salongen” där solen bara kommer åt genom tre skylights.
Efter lunch rodde vi iland och gick en ordentlig promenad. Bainbridge Island’s norra ände har en sandrevel som är bebyggd med ett 50-tal hus. Sandreveln är smal och gör en krok som bildar ett mini innanhav och medför att alla hus på båda sidor av vägen har strandtomt. Vi fick för första gången i Kanada/US känslan av en skärgårdsby. Vi fortsatte promenaden utefter den västra stranden som just då hade lågvatten och var ordentligt bred. Stora hus kantar hela stranden och då det inte finns rågångar mellan husen finns heller ingen passage till närmaste gata. Vi frågade förbipasserande som i stort sett sa att alternativet till att gå tillbaka var att fortsätta en halvtimme-trekvart till hamnen på den östra sidan så vi vände tillbaka. Promenaden blev lång nog och naturen ligger verkligen i startgroparna med massor av långa skott på träden, magnolia och rododendron som nästan är utslagna tillsammans med en massa vårblommor. Men det är envist kallt och lokalbefolkningen har inte haft en så kall vinter och vår på många många år.
Åter till Moon flyttade vi till områdets lilla flytbrygga för att ha lättare återkomst i mörkret efter middag med sex andra seglarpar. Vi hämtades av Brian och Mary Alice som innan vi körde iväg fick en snabbtitt på Moon. Många positiva uttalande fick vi av detta entusiastiska par. Sen iväg till kvällens middag där det bjöds på Koreansk taco och desserten intogs på stranden runt en brasa. Värdparet hade för ett drygt år sedan övertagit ett strandhus från hans nu bortgångna föräldrar och var nästan klara med reparationerna. Ligger på östra sidan av ön med fri sikt rakt mot Seattle som i kvällsljuset gjorde sig utmärkt mot den klara men mörka himlen. Det gick inte att sitta ute länge.
Vinden hade under eftermiddagen vridit till nord och vi låg med nosen mot norr, men det blev ändå lite ljudligt från skvalpet under natten även om Moon vakade fint på sina två förliga spring, utan att fendrarna rörde bryggan.

16 april söndag Port Madison – Vashon Island 29 nm
Upp tidigt i den fortfarande nordliga vinden. En av gästerna från igår kom på snabbesök strax efter åtta och han var också helt begeistrad av Moon, både ut- och invändigt, och tyckte vi hade gjort ett bra jobb. Särskilt Annikas korkdäck fick mycket beröm. Det är väldigt roligt att få så positiva kommentarer från folk som begriper hur mycket jobb som ligger bakom.
Direkt som han lämnat startade vi turen söderut mot Vashon Island där vi ska möta Al igen. Vinden verkade lovande så vi förberedda alla segel för luftning. Och en stund efter att ha rundat norrudden ökade vinden och vi kunde länsa i god fart dom dryga 25 sjömilen söderut. Omgivningarna gjorde allt för att imponera på oss i det hyfsat klara vädret. Mount Rainier toppade listan med sina dryga 4400 meter.
Vashon Island har en mycket väl skyddad vik in från söder med flera möjliga ankarplatser och några marinor. Vi landade vid den första som Al föreslog och han stod på bryggan och tog emot tamparna. Snabbt omklädda och med kamrer i högsta hugg fick vi en guidning på direkten då vädret i morgon troligen kommer att skvätta en del. Först en tur till fyren och sen via några stopp till Al’s hus som ligger i ett vackert område gränsande direkt till en stor skogspark. Al berättade att Vashon Island högg ner i stort sett alla träd och skeppade virket till San Fransisco i början av 1900 då SF var i stort behov av byggnadsmaterial efter jordbävningen som resulterade i massor av bränder pga trasiga gasledningar. Vashon har därför en väldigt annorlunda växtlighet än öarna runt omkring – öppnare och mer lövträ. Vår guide tog oss slutligen till byns bästa restaurant där man måste boka en bra tid i förväg. Det visade sig vara en Thairestaurant vars chef och ägare är en thailändska som tidigare hade en berömd restaurant i Seattle men som ville bo och verka på Vashon. Ett bra val tyckte vi som njöt av vällagad thaimat.

Vecka 16, 17 – 23 april 2017 Vashon Island – Bainbridge Island 30 nm

17 april måndag Vashon Island
Al kom och hämtade oss vid bryggan strax efter frukost. Prognosen talade om regn från elva, varför vi prioriterade en lång skogspromenad före lunch. Det var inte tidig morgon och de flesta fåglar hade avverkat morgonsången, men en hel del var fortfarande aktiva. Mycket rogivande i en tyst skog med tystnaden bara avbruten av fågelsång.
På andra sidan skogen hade en av Als kompisar en verkstad där man tillverkade allehanda smarta redskap, mycket uppbyggt kring vattenskärning av plåt. En hel del av tillverkningen var komponenter till konstverk och diverse specialtillämpningar. En mycket intressant del handlade om att ta fram hälsosamma och effektiva matlagningsbrännare för koks och andra fasta bränslen som sen tillverkas på plats i Afrika. Han berättade att detta “non profit företag” hade till skillnad av “normala” vinstdrivna företag lyckats att lösa problemet med justerad låga/värme. Inga problem att bygga en brännare som ger snabb uppvärmning, men att kunna justera värmen så det passar matlagning är tricket. Många i Afrika som använder fastbränsle i enkla eldstäder inomhus får snabbt i sig både koloxid och små fasta partiklar som förkortar medellivslängden avsevärt.
Labbet dom hade för att mäta effekt och verkningsgrad var imponerande i all sin enkelhet.
Ett nytt utvecklingsprojekt var en betongugn för ved där långa pinnar kunde ställas i 80 graders lutning och allt eftersom spetsarna brann matade tyngdkraften på mer ved. Också denna brännare/ugn var avsedd för i första hand Afrika.
Efter denna inblick i icke statsunderstött stöd till tredje världen var vi mogna för återvägen genom skogen till Als hus där det blev lunch och diverse kopierande av våra reseskildringar till Als hårddisk.
Eftermiddagen var det tvättmaskin och dusch innan Al körde oss tillbaka till Moon, en biltur som tog ca 15 minuter.
När vi kom till den lilla marinan kastade vi loss och körde ut något hundratal meter och la ankaret. Två anledningar till detta, dels hade vinden vänt till sydlig och även om det blåste bara 2-3 m/s så drar regnet in i sittbrunnen när häcken är i lovart. Så istället för att krångla med att vända Moon var det enklare att ligga för ankar (vinden kanske dessutom vänder igen). Andra skälet var att det kändes onödigt att betala mer än en natt när det varken fanns vatten eller el på bryggan.
Blogg och sedan middag innan vi knoppade in för natten.

18 april tisdag Vashon Island
Al kom halv tio och hämtade oss vid bryggan där vi strax innan hade dragit upp dingen. Skönt att slippa ta hänsyn till tidvattnet. Här är extremt långgrunt så dinge på stranden är mer än vanligt besvärligt. Botten ser dessutom inte ut att kunna bära utan kraftig nersjunkning, något som bekräftades när vi senare tog upp ankaret.
Först på menyn idag var det lokala kafferosteriet. Al hade stämt träff med sin skogsvandrarkompis John, som visade sig vara en intelligent högutbildad kille som startat en rörmokarfirma och tyckte det var toppen att kunna arbeta med händerna och lösa folks problem. Nu som pensionär arbetade han som volontär i kommunens vattenförsörjnings projekt, vilket var en stor del av hans högskoleutbildning som han nästan inte “använt” tidigare. Man kan ha synpunkter på det här med volontärjobb som är så vanligt i US, ett land där man hatar att betala skatt, men jobba gratis det vill man! Å andra sidan har vi väl en del problem i Sverige med att snart jobbar ingen utan ersättning i föreningar mm!
När vi druckit vår special kaffe och talat färdigt med John åkte vi gatan fram till bycentrum och handlade mat i en oväntat välsorterad matbutik. Men det var ännu dyrare än vi hittills vant oss vid. Om det berodde på köpkraft eller om det var att allt måste komma via färjan har vi inte riktigt klart för oss. Men med vår växlingskurs är det bara att bita ihop och se glad ut. Massa gott bröd hade dom och vi börjar så smått inse att det även finns engelsktalande länder med gott bröd.
Hem till Al för lunch eftersom färjan till Tacoma, som vi tänkt ta för lunchtrippen, hade lunchuppehåll i samband med skiftbyte. Den gungande Tacoma bron vi alla brobyggare (och en del andra tekniker) “vuxit upp med” och sett på film är naturligtvis ersatt efter raset, så det får räcka med att vi seglat några hundra meter norr om broläget!
Efter lunch utnyttjade Annika Als fiberkabel och kopierade från nätet en stund innan Al körde oss hem till Moon via en sightseeingtur längs den mer fashionabla västra delen av ön. Det mest uppseendeväckande med Vashon jämfört med de flesta andra bebyggda platser vi sett i Kanada och US är avståndet mellan husen. Inte alls bara armbågslucka utan rejäla tomter. Förklaringen är lokala bestämmelser för att grundvattnet skall räcka. Man får helt enkelt inte bygga på tomter som är för små. Avstånden mellan husen och det öppna landskap detta bidrog till gjorde att vi kände oss väldigt hemma, lite samma känsla som när vi kom till Hokkaido i Japan.
Tillbaka vid bryggan tackade vi Al för allt och hann precis ro till Moon innan himlen öppnade sig. Al skall flyga till ostkusten med Maxine och delta i en marsch mot Trump och för vetenskap. Vi har ännu inte träffat någon i Seattleområdet som tycker den nye presidenten är nåt att ha! Men i alla stater längs US västkust vann Clinton.
Lugn kväll med en del skrivande i regnet.
Rock fish med potatissallad till middag.

19 april onsdag Vashon Island
Regn större delen av natten och det regnade fortfarande när vi vaknade. Ingen vind.
Prognosen talar om nordlig vind och risk för regn hela dagen.
Vi åt frukost och bestämde att vi blir kvar för ankar idag. Vädret ser bättre ut på torsdag för segling norrut. Dessutom hade vi en del måsten innan start norrut. Framför allt har vi under en tid periodvis haft svårt med start av motorn. Startmotorn orkar ibland nästan inte runt.
Kollade batterispänning som första koll och 13,25 volt är mer än godkänt. 13,25 eftersom vi laddade en timma igår kväll och efter det haft startbatteriet bortkopplat via huvudbrytaren.
För tre år sedan hade vi liknande startmotorproblem och då som nu visade det sig vara minus/jordkabeln till motorblocket som spökar. Dålig kontakt helt enkelt som visar sig när den kraftiga startströmmen skall “passera”. Om det är tre år mellan åtgärden som innebär skruva loss kabelskon och putsa lite innan muttern dras till igen, så får vi väl anse att det är OK! Nu snurrar startmotorn som “ny” igen.
Passade på att spänna drivremmarna till våra två generatorer samt tömma bottensatsen i stora dieseltanken. Vi fick en knapp deciliters bottensats under avtappning av en dryg liter. De efterföljande tre litrarna gav inga synliga föroreningar. Ganska ok, men klart mer än vi blivit bortskämda med. Får nog hålla järnkoll på detta en tid framåt och öppna bottenkranen oftare.
En hel del skrivjobb och bildsammanställning hann vi också med. Under eftermiddagen tog vi tag i Whispern igen och bytte brännaren för att utesluta den i felsökandet. Såg inte helt kul ut, men med alla startförsök utan förbränning i rätt temp var det kanske inte annat att vänta.
Den kom igång men nu var det plötsligt vårt “gamla fel” för hög avgastemp som larmade och stängde ner Whispern. Vi har alltså inte helt kastat in handuken, men vid två återstarter var det igen flame failur med olika larmkoder.
Lite annat smått och gott hann vi med under den regniga ankarliggardagen.

20 april torsdag Vashon Island – Bainbridge Island 30 nm
Mulet när vi vaknade och lite sydostvind. Frukost och sen upp med ankaret.
Motor i den svaga motvinden ut ur viken ner mot Tacoma. När vi kom ur viken svängde vi mot väster för att denna gång följa Vashons västsida. Efter två timmar fick vi den utlovade sydvinden och himlen klarnade. Vi kunde hissa alla segel, spira och stänga av motorn. En halv knops medström gjorde att vi trots bara knappa fem sekundmeter verklig vind trots allt gjorde drygt 5-5,5 knop upp mot Bainbridge Island. När vi lom ut på mer fritt vatten i Puget Sound fick vi än bättre fart. Efter lunch fick vi en väderrapport som sa att vi skulle få åska kvart i tre! Jo himlen var mörk bakom oss och i nordväst. Med fullt utspirade segel är det inte helt kul att sitta och vänta på ett kraftigt åskväder som dessutom oftast innehåller starka vindbyar.
Nåväl vi hade inte mer än fem sjömil kvar till Port Madison så det skulle nog inte hinna fram. Men strax vred vinden tjugo grader och ökade något. Vi hade land på Yankee sidan så lova var ingen option. Alltså var vi tvungna att gippa. Vi valde att bara ta över storen och behålla Yankeen “bakom” storen, det var bara två mil kvar till udden där vi skulle gippa igen och få halvvind sista halva sjömilen in till “vår” boj. Strax innan udden rullade vi in Yankeen och gippade storen igen. Nu regnade det småspik i Port Madisons norra del, men det var på väg norrut och vi hade fortfarande sol! Vi hade vid våra två tidigare ankomster till Port Madison noterat att vinden dog strax efter udden för att senare öka när vi kom närmare vår lilla vik i viken som vetter rakt mot söder.
För att inte få problem om åskbyn skulle breda ut sig lovade vi strax efter udden där vinden dog och tog ner storen och beslog den före eventuellt regn.
Motor in till bojen som vi igen tog vid aktern, en teknik som passar oss och Moons höga bog väldigt bra. Inga problem att nå bojen och ingen för som faller av när man försöker stanna och pricka bojen med fören.
Första gången vi tog en boj var det på det traditionella viset med fören, men vi misslyckades på grund av höjd och avdrift men räddade situationen genom att Annika lyckades, när Moon föll av från bojen, med en backmanöver få aktern upp mot bojen. Detta är numera den metod vi alltid använder de få gånger vi bojförtöjer. Strax efter vi förtöjt kom regnet. Inte det kraftiga regn vi såg norr om oss, mer lite spritt drissel från utkanten av regnet.
Vår boj ligger knappt hundra meter från dom närmaste husen med egna brygganläggningar och på den närmaste såg vi en kille som uppenbarligen försökte ropa på oss. Lövdammsugare och gräsklippare i land gjorde kommunikationen hopplös, men när han pekade på sidan av sin ponton fattade vi galoppen, gjorde tummen upp och startade motorn, släppte bojen och gled in till bryggan. Jo det var rätt uppfattat. Randall har normalt sin vackra träsegelbåt vid bryggan. Vi såg den första gången vi var här, och den var nu på varv någon vecka.
Så plötsligt hade vi förtöjt vid en suverän flytponton med både vatten och 30 Amp el, dusch toa och tvättmaskin blev vi ett huj erbjudna i ett annex i anslutning till det stora huset. Ja det är som vi tidigare konstaterat inga små hus som ligger närmast vattnet…
Vi hade redan börjat laga mat, så vi åt före dusch. Just som vi ätit kom både Randall och Karen ner för att hälsa oss välkomna. Karen hade några farligt goda chokladkakor för vår dessert. och hon frågade om dusch och insisterade på att det fanns fullt med handukar med mera i dush/toa avdelningen. Sen tog dom våra sopor och gick upp till huset för sin middag. Det är som i Japan!!! Man vet inte riktigt hur man skall tacka för all vänlighet.
Efter dusch i den bästa dusch vi träffat på i de “marinor” vi duschat, blev det tidig kväll efter allt syre vi proppat i oss under dagen. Dessutom gällde tidig uppgång. Randall hade ärende till tre chandlers och till sin båt på varvet inne i Seattle. Ville vi följa med? En retorisk fråga som knappt behövde besvaras! Självklart!
Kvällen ägnade vi åt att studera West Marinkatalogen som Randall gav oss och olika webbsidor för att se vad vi kunde behöva!

21 april fredag Wingfields ponton i Port Madison
Kanonväder med inga moln och ingen vind när vi vaknade.
Frukost och morgonbestyr innan vi gick upp till garagen strax före nio.
Range Rovern luktade nytt läder och hade alla tillval. Men som Randall påpekade, dom behövde en fyrhjulsdriven för att stugan upp i Caskade bergen hade en brant tillfart. Ok, både stor båt, “fjällstuga” och så detta strandhus. Vi har lite olika omkostnader.
Vid färgkön fanns den obligatoriska kaffe kiosken som naturligtvis hade alla sorter. Björn hade hoppat morgonkaffe i Moon och fick nu en dubbel espresso. Färjan tar en dryg halvtimma så vi gick några varv uppe på soldäck medan Randall stannade i bilen och hade ett telefonmöte med sina medarbetare.
Soldäck gjorde verkligen skäl för namnet denna dag. Några segelbåtar låg ute i Puget och väntade på vind, men vattnet var näst intill spegelblankt.
Först på listan var butiken som specialiserat sig på värme och kyla. Perfekt att få prata med experter på värmare nu när vi skall ersätta Whispern. Efter en del intressanta uppgifter om det vattenvärmarsystem vi tänkt på visade det sig att dom tidigare sålt WhisperGen och hade en del reservdelar som dom gärna blev av med till reducerat pris. Killen påstod dessutom att dom sålt fjorton stycken och de han hade historia på fungerade ok.
Skulle vi nu tänka om igen? Bland reservdelarna fanns ett moderbord, en dyr historia som vi nog kunde få för några hundra dollar. Vi får sova på saken.
Nästa plats var varvet där Randall skulle lämna grejor och diskutera och bestämma utförande på diverse uppgraderingar på båten, en cold molded skönhet med massor av trä och lack. Vi satt mestadels i sittbrunnen och beundrade båten i det soliga vädret. Vi konstaterade också att Moon är en dröm av lättskötthet och att det är skillnad på trä och trä. Detta är en träbåt, med epoxyväv på utsidan som täthet mot vatten och insidan bara målad med epoxyfärg. Moon är en sandwich konstruktion där trät i första hand är distansmaterial mellan två kraftiga epoxylaminat, lite samma princip som de sandwichskrov som byggs i Sverige, där ju faktiskt Najad introducerade epoxy istället för polyester i laminatet.
Sen blev det Fishery, en chandler inriktad på lite större båtar och yrkesbåtar, där vi hittade proppspeed, antifouling till vår nya propeller. Dyr som tusan men med Randalls rabatt var det något sånär överkomligt.
Sen en snabblunch före West Marin där Björn fick en ny sjöställsjacka , Gills senaste, som ersättning för den totalt utslitna gamla Musto jackan.
Färgköerna hem till Bainbridge en fredag eftermiddag är inte att leka med. Men vi kom med andra färjan och var hemma i Moon halv fem, fortfarande med ett fantastiskt solsken och ingen vind.
Lite pyssel i Moon innan det var dags att gå upp till verandan och tillsammans med närmaste grannen inta apetiser under markisen som höll kvar värmen från den nedåtgående solen. Grannen hade om möjligt ett ännu större hus med egen brygga.
Dom hade numera en Hinkly motorbåt vid bryggan, men hade tidigare haft en Sweden Yacht av större modell.
När solen satte sig blev sommardagen snabbt aprilkall kväll och alla sex flyttade in till middagsbordet bakom stora glasskjutdörrar, så vi kunde fortfarande ha full uppsikt över Moon knappt sjuttio meter bort vid bryggan. Det är långgrunt vid ebb, varför flytbryggan har en lång bro och en ramp på totalt trettio meter. Så igen är det bra med centerbord. Randalls långkölade femtiofotare sticker en och sjuttio och vi utan centerbord drygt en och en halv meter.
Middagen avslutades med lite bilder och videoklipp med Lindisfarne i Antarktis och i Alaska.

22 april lördag.. Wingfields ponton i Port Madison
Mulet, vindstilla men inget regn.
Efter frukost och lite pyssel drog vi ut på stigarna i skogen för en förmiddagspromenad innan vind och regn skulle börja före lunch. Fina stigar med träflis på långa sträckor, bara enstaka ställen där det var besvärligt blött att passera. Uppenbart är det gott om motionärer och hundägare. Vi gick nästan vilse bland alla labyrinter i det mulna vädret. Men med gps i telefonen hittade vi så småningom ut på vägar igen. Då hade vi gått förbi samma “gubbliknande” stora stubbe tre gånger och fick det vara tillräckligt!
Det började regna alldeles som vi kom tillbaka till Moon.
Annika satte igång med kvarvarande isoleringsarbete. Isoleringen vi först köpte när vi låg i Ladysmith räckte inte till alla skåp, så nu skall de kvarvarande sex skåp/utrymmen få isolering och “kontaktskydd”. Det senare luftgenomsläpplig 12mm matta som skall “garantera” att isoleringen är i luftkontakt med den varma luften i Moon. Utan luftmattan blir isoleringen blöt och kall om plast, burkar eller kläder ligger an mot isoleringen och hindrar den från att ytuppvärmas och ventileras, vilket medför kondens.
Whispern fyller fortfarande våra tankar. Senaste uppkastet är att bjuda några hundra dollar för “moderkortet” och datormodemet som gör att vi kan koppla in PC:n mot Whispern och tydligare se och justera värden. Om dom inte tar det budet så åker den ut!
Under lunchen började vi fundera på om det inte var smart att fortsätta med att beta av “att göra” listan några dagar nu när vi hade både ström och vatten på bryggan och dusch och toa uppe i huset!
Våra värdar tyckte det var en briljant idé (artiga människor!). Deras båt skulle vara minst några veckor till på land, varpå vi skyndsamt påpekade att det “bara” var några dagar vi hade tänkt stanna och jobba.
Eftermiddagen ägnade Annika åt att handla mat tillsammans med värdparet, medan Björn började såga och hacka i förpiken! Den som har superminne kommer kanske ihåg att vi innan seglingssäsongen 2015 började i Japan tog ur fyra 25 kg blytackor, som låg längst ner i styrbords garderob för om masten. Då ansåg vi det “omöjligt” att få ut de resterande tre och en halv tackorna.
Det är alltså dessa vi nu gett oss på. Vi har ingen förklaring till att dom finns, mer än att förre ägaren “yrade” nåt om balansering/kompensering. Vi har två tankar på babords sida och en på styrbords, så visst, med fulla tankar “väger ” babordssidan 300 kg mer. Men hur länge har vi fulla tankar!? Dessutom är en av babordstankarna 300 l vatten och om vi använder den före styrbords vattentank så förefaller de extra två hundra kilona som helt vansinniga. Dessutom är det lätt att stuva nyttolasten om vi i framtiden tycker att vi “lutar”.
Torskmiddag avslutade dagen.

23 april söndag Wingfields ponton i Port Madison
Vinden som började på eftermiddagen igår la sig vid midnatt och det blev igen spegelblankt och tyst. Det enda vi hör under natt och morgontimmarna är Kanadagässen som då och då kommunicerar med varandra.
Efter frukost fortsatte vi med våra projekt. Blytackorna kom ut en efter en och sen vidtog efterarbetet med bortslipning av alla epoxyklattar som låst blytackorna längst ner i de två skåpen. När ytorna är återställda skall all obehandlad plyfa fuktisoleras med epoxy och hela “ytterväggen”, dvs skrovet, få isolering och vår 12 mm luftningsmatta. Efter detta kommer inga kläder på klädhängarna bli fuktiga om dom kommer när skrovet, vilket dom ofta gör i gardrobens främre del.
Före lunch kom Karen och Randall och ville ha oss med på en promenad i skogen. Mycket lämpligt eftersom prognosen lovade regn under eftermiddagen. En timmas snabb promenad gav oss bra aptit för lunch när vi kom tillbaka, lagom som regnet startade.
Efter lunch bar vi upp blytackorna till garaget och in i Mersans baklucka. Karen hade redan planerat att åka till recyclingtippen och hade kollat att bly var ok. En del annat smått och gott blev vi också av med från våra gömmor av bra och ha grejor som vi sparat från vinterns pyssel i Moon.
Med vädrets återfall till uselt aprilväder och mer eller mindre dagsregn, var idén om att stanna och beta av jobblistan helt rätt! Nu kanske vi kan förbruka allt material som blockerat förpiken. Vi måste ju se till att vi har mer än två kojer i Moon när Iguana Berit återkommer i början av juni för att segla med runt delar av Vancouver Island.
Annika fortsatte med isolerandet medan resten av besättningen skrev färdigt veckobloggen
Skall återigen bli skönt att kunna stuva tillbaka allt i skåpen. Inte klokt vad det fyller i salongen! Det är bara två av fyra överskåp, men ändå blir det fullt. Resterande utrymme i salongen tas upp av alla kläder från stora gardroben i förpiken som blir av med blytackor och sedan skall isoleras. Tur att vi har matbordet och navbordet som reträttplats.
Nu har vi sovit på saken, dvs Whispern. Vi konstaterar att vi inte längre har förtroende för maskinen.
Vi har lagt mycken möda och en hel del pengar på reservdelar, men vi får den inte att fungera mer än en timma då och då. Driftstörningar och stopp är mer regel än undantag.
Att vi dessutom, förutom från killen i fredags på Sure Marine, får höra från dom som känner till Whispern att dom inte har träffat någon med positiva drifterfarenheter.
På pappret är det en genial anläggning för kalla områden med både värme och laddning. I praktiken visar det sig dock att dieselförbränning är en komplicerad historia, särskilt om man som här måste ha en massa kontrollsensorer för att styra bränsle/luft blandning för att inte få för höga avgastemperaturer men ändå rätt laddning och lagom temp på det cirkulerande vattnet för uppvärmning av båt och VV-beredare.
Nu gäller det att hitta ett ställe att bli av med den efter att vi plockat de delar vi tror vi kan ha nytta av i de installationer som skall ersätta Whispern.
Extra tråkigt är detta eftersom WhisperGen var en av anledningarna som gjorde att vi under internetsurfandet 2012 fastnade för Moon. Det första namnet vi kände till var förstås Koopmans och att båten hade en WhisperGen, en värmare/generator som vi drömt om länge, gjorde att vi studerade vidare och…
Nu blir det att projektera igen! Framför allt värmare för värme under segling måste vara på plats innan segling i kallare områden, vilket år det nu blir.
Vi har med andra ord inga fritidsproblem! Är det inte jobb så är det planering och problemlösning som gäller. När vädret blir bättre skall vi ge oss på lite segling också!
Köttgryta och gott Malbeckvin till middag.

Vecka 17 24 – 30 april 2017 Port Madison Bainbridge Island – Satellite Island 73 nm

24 april måndag Wingfields brygga i Port Madison
Regn på morgonen som slutade efter frukost.
Våra “bryggvärdar” flög till Chicago på morgonen och återvänder hem på onsdag.
Annika isolerade gardroben och skåpet framför densamma efter att spåren från blytackorna fixats till.
Björn jobbade med rengöring! Babords relingslist och avbärarlist slipades med sandpapper och vatten inför målning med sealer. Fendrar och bordläggning fick en avtvättning med wettexduk och VIM. Ser klart trevligare ut, men den gula missfärgningen framme i fören återstår att tvätta bort. Verkar som det gulaktiga området har vuxit, ev beroende på allt regn/smältvatten i Puget Sounds alla floder.
Efter sen lunch gick vi en promenad där vi träffade en golden retriver med en trevlig husse. Han bodde i området och hade sin Sweden Yacht 45 på varv i Anacortes.
Vi var inte långt från Moon när vi stötte ihop, och naturligtvis var han nyfiken på vår båt.
Som vanligt var det korkdäcket som väckte störst intresse. Han frågade flera gånger vem som lagt det, kostnader och tidsåtgång. Det är kanske så att fruarna i området inte har samma intresse för båtar som Annika, för det syntes i hans reaktion att detta trodde han nästan inte på!
Hans båt var sjösatt samma år som Moon, han var kanske artig, för han tyckte vår inredning såg fräshare ut. Vi skildes med en önskan om att träffas på vattnet. Han skulle segla hem sin båt från Anacortes med start på fredag, så kanske vi möts redan denna vecka.
Till kvällen blev det resten av köttgrytan innan vi avslutade med en film.

25 april tisdag Wingfields brygga Port Madison
Nordvinden under eftermiddagen igår la sig sen kväll och vi fick en lugn natt igen.
Mulet på morgonen och vindbyar från syd. Kallt igen.
Efter frukost blev det lite epoxykompletteringar i gardroben och några korkbitar bak i el-rummet limmade med överbliven epoxy.
Nya Battmätaren för 24-voltsystemet kollades och installationen “projekterades”. Den gamla volt/amp mätaren ingår i Whisperns fjärrkontroll och fungerar inte när vi plockar ut Whispern. Battmätare är ett måste för en långseglare! Att vi redan förra gången i Sverige köpte en ny mätare talar väl sitt tydliga språk om att Whispern varit på väg ut en längre tid.
Annika strök ett lager sealer på teakrelingen före lunch.
En annan idé vi har är att tillverka teakringar och limma dom på våra spotlights i taken som bländskydd. Teaksitsarna från akterpullpiten har tjock teak som nu kom väl till pass. Med två olika hålsågar fick vi till fem mm tjocka ringar med lampans diameter. Ringarna är snarare “rör” innan vi kapat av dem i lagom längd, beroende på var lampan sitter. Hade förmodligen gott att köpa i butik, men har man materialet och tiden.
Annika fortsatte med teaksealer och upptäckte att en av mantågsstöttorna som vi förlängt i Malaysia hade en rostspricka i skarven. Alltid är det nåt!
Före fem knallade vi iväg till O´Neils för dusch, tvätt och middag. Våra bryggvärdar är fortfarande i Chicago.
Till middagen hade Brian och Mary Alice även bjudit Mary och Dave, två seglarkompisar som bor några hus från där Moon ligger. Trevlig kväll med mycket båtsnack. Dave har en CC48, en äldre kappseglingsbåt och var väldigt nyfiken på Moon.
Strax efter mörkrets inbrott tackade vi för oss, tog vår tvätt och travade hem till Moon. Dave erbjöd oss skjuts men en kvarts promenad tyckte vi var helt ok.

26 april onsdag Wingfields brygga, Port Madison
Lite kluck i häcken under efternatten, annars en lugn natt.
Sol på förmiddagen fram till lunch då svarta moln med regn drog ner från norr och vinden vred till nordlig.
Alla dynor i salongen ut på vädring och avdamning medan Annika klippte till bitar av vår “luftningsmatta” under dynorna och en bit upp bakom ryggkuddarna, allt för att förhindra att kalla ytor blir isolerade av dynorna med kondens som följd.
Dave kom på husesyn och han var också imponerad av korken som han inte sett tidigare. Undrade varför ett till synes så bra koncept inte var känt i US? Förmodligen är man konservativ, det byggs ju tom en hel del träbåtar enades vi om. Vårt pilothouse med hårda dodger var också populär.
Efter det blev det tillverkning av fler teakringar innan lunch.
Lång promenad till Yacht klubben längre in i viken. När vi kom tillbaka var klockan halv fem och luften hade gått ur oss. Lite pyssel och skrivarbete innan kvällens middag skulle prepareras.
Kycklingryta med ris var kvällens meny som smakade väldigt gott.

27 april torsdag Wingfields brygga i Port Madison
Mycket kall natt som tillsammans med regn skapade en del kondens på våra aluminiumramar kring fönstren. Bra att bli påmind om att det nödvändiga i åtgärden att få till ett skydd på överbyggnadens utsida!
Regnet slutade strax före soluppgången, en sol som kom upp på en klar himmel, vilket förmodligen gjorde att temperaturen sjönk ytterligare några grader innan solen hann börja värma.
Efter frukost åkte Annika med Karen, som kom tillbaka från Chicago sent igår kväll, till matbutikerna i Bainbridge centrum för att bunkra inför vår tur norrut mot San Juan och senare Kanada med start i morgon.
Björn hade straffarbete att skriva färdigt den engelska versionen av förra veckans blog. Det är lätt att den “glöms bort” när det är mycket på G.
Lunch när Annika kom hem med färska grönsaker med mera, men först satte vi på en laddning tvätt i dom stora svenska tvättmaskinerna uppe i huset. Efter lunch blev det tvätt av däck och slipning av teak i sittbrunnen. Gott om fåglar som sitter i riggen gör att däck och segelkapell blir rätt prickiga. Kul med kråkorna som lärt sig av måsfåglarna. Dom verkar nästan lika skickliga på att plocka musslor och krabbor som dom sen släpper från lagom höjd för att dom just skall spricka och inte krossas i fallet. Hittar krabbklor på däck nästan varje morgon! Massor med musselskal på pontonen och bryggan ut över tidvattenzonen.
Vi börjar bli klara för avgång. Vädret har under “extraveckan” varit regnblandat och växlande vindar, mest från norr. Dessutom har tidvattnet varit “fel” dvs motström när vi går norrut från tidig förmiddag. Nu är det bättre, men fortfarande lite tidigt. Slår om till sydgående ström vid ettiden, så det blir tidig avgång i morgon om vi skall få medström hela dagsetappen. Men det fina i kråksången är att när vi kommer över Juan de Fuca har vi medström på eftermiddagen upp bland San Juan öarna.
Eftermiddagen blev inte helt effektiv! Först kom Randall och ville visa bra ankringsplatser i San Juan och södra delarna av Brittish Columbia. Han var inte lite förvånad när han upptäckte att vi redan hade hittat många av vikarna han föreslog. Medan vi satt och kollade sjökort kom Mary Alice och Brian på hembesök. Med sig hade dom Randalls granne på andra sidan, han som inte var på middagen i fredags.
Mycket snack dom emellan. Men visst lite om Moon blev det väl också. Mary Alice och Randall tyckte det var förunderligt att det skulle behövas en svensk båt för att dom som nästgrannar skulle träffas och veta vem som är vem! När dom “väl gått” var vi störthungriga och brassade käk innan vi gick upp och duschade en sista gång. Vi visste att våra värdar hade en tidig färja till Seattle i morgon, så vi passade på i samband med duschen att tacka för den extrema gästfriheten.

28 april fredag Port Madison – Fisherman Bay Lopez Island 58 nm
Uppe med tuppen trots att det kom ett stilla regn.
Men innan vi riktigt kommit igång slutade regnet och vi kunde fylla vatten och förbereda avgång. Motorn envisas med att nästan inte komma igång. Lite utökad felsökning står på programmet.
Kom iväg strax efter sju med Karen vinkande från verandan. Hade dom försovit sig eller..
Ingen vind men en uppklarnande himmel. Högvattnet var precis som vi vaknade så nu var det medström i sex timmar som gällde. Planen var att kanske komma till Port Townsed. När vi kom ut i “Rivern”, som lokalbefolkningen kallar Puget Sound under vårflödet då strömmen ut ur sundet är extrem, kunde vi konstatera att det är lika bra att stå på så länge strömmen är med oss. Vi gjorde stundtals hela elva knop över grund, kändes helt underligt med flera sjömil till land på bägge sidor.
Det gick så fort att vi hann nästan över Juan de Fuca innan strömmen vände. Men vi fick medström in genom sundet mellan Lopez och San Juan Island, ett sund som kan vara farligt i samband med spring tide och stark vind. Nu var det max tre sekundmeter och ingen sjö. Nåt vi hade stor nytta av ut ur Puget där lite havsdyning mötte våra fem knops medström. Det var tillräckligt skvalpigt med överfall för att vi tyckte det var bra att vi tog denna passage i nästan stiltje.
Framme i Fishermans Bay konstaterade vi att vi avverkat 58 sjömil på åtta timmar, varav första timmen med nästan ingen ström ut ur Port Madison. Ingen dålig medelhastighet för motor där motorn bara bidrar med 5,5 knop, vår ekonomifart vid 1500 varv.
Fisksoppa värmde gott i kylan mitt ute på Juan de Fuca, men solen värmde. Efter ankring “målade” Annika all teak i sittbrunnen med sealer medan Björn korrekturläste förra veckans engelska blogg och skrev på den svenska veckobloggen. Marinan bredvid oss har uppenbart en motorbåtsträff! Under de första två timmarna kom sex stora motorbåtar och la sig vid pontonerna. En katamaran ankrade bredvid oss. Denna balja är verkligen ingen avskild ankring med båtar och hus runt om.
Eftersom vi hade fått huvudmålet, varm fisksoppa, under seglingen, blev det en innehållsrik sallad till middag.

29 april lördag Lopez Island – Stuart Island 15 nm
Mulen morgon med regn i prognosen. Dessutom bud om sydvästvind senare. Vi hade ingen ambition att ligga kvar i denna trängsel! Stuart Island lockade med fina vandringsleder och bra skyddad ankring om nu den förutspådda vinden skulle komma. Drog upp kroken väl före nio och åkte ut ur baljan med det utgående vattnet. Det var spännande att gå in strax efter lågvatten när vi såg botten drygt två meter ner när vi passerade baren, men nu hade vi drygt fyra meter över baren.
Norrgående mellan Lopez och San Juan mötte vi vattnet som var på väg ut i Juan de Fuca och fick ibland två knop emot. Efter första fjärden kunde vi köra nära land och faktiskt få medström långa bitar. Vi hade en segelbåt, “pinnabåt”, dvs segelbåt för motor bakom oss. Av någon anledning låg dom kvar ute på fjärdarna och nästan försvann bakom oss, sån skillnad var det på ström i “huvudfåran” mot där vi färdades i bakströmmen.
När vi kom i höjd med Orca och San Juans nordkust låg ett kustbevakningsfartyg stilla rakt i vår väg, nån sjömil norr om oss. Inifrån Orcaskärgården kom en snabbgående aluminiumrib med blinkande blåljus mer eller mindre rakt mot oss. Mer eller mindre för att dom hade svårt med riktningen i sidsjön. Dom kom upp bakom oss och en kille stod upp i fören. Björn gick upp på akterdäck medan Moon fortsatte för autopilot och motor i marschfart. Det var uppenbart en Coast Guards Rib, men dom propsade inte på att vi skulle stanna. Ville veta om vi hade korsat gränsen till Kanada, som nu låg en ö norr om oss. När dom fick klart för sig att vi kom från Puget Sound och Seattle frågade dom när vi klarerat in i US.
4 april i Roche fick dom som svar och vi sa dessutom att vi var på väg till Stuart Island, fortfarande i US och skulle om någon dag vidare till Kanada. Utan några dokument nöjde dom sig och körde över till en Seattle båt där det tog längre tid. Senare såg vi dom borda en annan seglare och där blev dom så länge vi kunde se blåljuset.
Uppenbarligen skall man akta sig för att segla fram och tillbaka mellan öarna i detta gränsland.
Strax innan regnet började körde vi in i Prevost Harbor på Stuart Island där vi ankrade i en liten “privat” balja på grannön Satellite Island som bildar östra sidan av Prevost Harbor.
Efter lunch på hemgjord kycklingsoppa satte vi dingen i sjön och körde över till pontonbryggan för parkområdet. Regnat hade upphört och vi gick en rekognoseringssväng på ön för att kolla inför morgondagens vandring i det då förmodat soliga vädret.
Regnat började sakta drissla igen innan vi var tillbaka i dingen, men vi kom ändå rätt torra tillbaka till Moon.
Salladsmiddag och en film innan vi knoppade in.
Men av någon anledning hade vi båda svårt att somna. Regnet hade slutat och alldeles ljudlöst låg Moon i vår lilla vik, men likafullt gick det inte att somna. Vid tvåtiden hade vi somnat men blev väckta av vind strax efter fyra, typiskt nog tvärs över den större viken rakt in i vår. Upp och kolla på plottern att vi låg inom vårt spår som skapas när vi kollar ankringsplatsen. Vi låg väl ifrån “läsidan” på spåret, varpå vi försökte somna om igen i det blåsiga men nu stjärnklara vädret..

30 april söndag Satellit Island
Sol från en klarblå himmel och av efternattens blåsning var det bara en lätt västbris kvar.
Sen frukost på grund av vårt sena uppvaknande. Även Annika sov till nästan halv nio! Vår lilla vik ser väldigt mycket större ut nu på morgonen med springhögvatten. De flacka stränderna och det stora revet som täcker halva mynningen är “borta” och gör att viken ser dubbelt så stor ut. Vårt spår från ankringen är extra viktigt när högvattnet gömmer flera faror.
Frukost, lite mail och blogg
Vid tiotiden drog vi iväg tvärs över viken med dingen och startade den långa vandringen till öns nordvästspets och den berömda fyrplatsen Turnpoint. Fyren markerar en plats där leden till Vancouver gör en 80 graders sväng från Juan de Fuca upp mot Vancouver. Gränsen mellan US och Kanada går i farleden, så den svänger också där.
Perfekt väder för långpromenad i skogen. Lite för mycket kläder dock på grund skillnaden mellan kylan i vinden över vatten och ingen vind och sol i skogen. Men det är små problem! Halvvägs mötte vi en besättning som legat i den västligare viken. En av killarna var vetgirig om långsegling. Han blev eld och lågor när vi berättade om Lindisfarne i Portland kanske är till salu. Det kommer nog några mail med fler frågor.
Fyrplatsen låg sex km enkel väg från Moon så det blev en ordentlig promenad med mycket upp och ned.
Tillbaka i Moon gav vi oss, efter en sen lunch, på motorns startproblem. Efter åtskilliga tester och rengjorda kontaktdon konstaterade vi att det var startbatteriet som var den gravade hunden! Två skäl till att det tog tid att hitta felet. När vi för tre år sedan, efter en motorservice i Malaysia inte kunde starta var det minuskabeln som hade dålig kontakt. När vi för en vecka sedan, när problemet började, rengjorde minuskabeln startade motorn galant, för att nästa morgon knappt komma igång. Vid kontroll av pluskabeln var inte helt åtdragen, och tämligen oxiderad. När dessa två var åtgärdade och felet kvarstod kopplade vi ihop 12 voltshusbanken med startbatteriet och motorn startade som vanligt snabbt och besvärsfritt.
Startbatteriet visar full spänning, men när startmotorn försöker dra runt går spänningen ner till 8 volt! Med husbanken inkopplad klarar systemet att hålla 11,5 volt med startmotorn snurrande för fullt.
Vi tror att långa motorkörningar knäcker startbatteriet som i princip får samma laddning som husbanken, med den stora skillnaden att husbanken har förbrukning under gång. På Lindisfarne hade vi ett septorrelä som kopplade in startbatteriet för laddning när laddningsspänningen var över 13,2 volt. Minuskabeln till reläet hade en brytare och därmed gick det att enkelt koppla bort startbatteriet från laddning när vi körde motorn mer än 8 timmar i sträck.
Moon har skiljedioder istället för septorer så trots att vi känner problemet har vi inte hittat någon bra lösning. Nu blev problemet akut och med lite knep och knåp har vi fått till ett system där vi enkelt kan koppla ihop startbatteri och husbank för starthjälp och dessutom vid längre motorkörningar koppla bort startbatteriet från laddning med hjälp av två befintliga “huvudbrytare” som var tänkta att förbikoppla skiljedioden för att få några tiondels volt högre laddspänning, något vi aldrig använt. Men nu kom dom två befintliga brytarna väl till pass. Lite omkoppling av kablar så var problemet borta. Jovisst måste vi ersätta startbatteriet, men det akuta problemet är löst.
Efter detta stordåd var det dags för valborgsmiddag med sill, potatis, ägg, hård stark ost och knäckebröd. Till detta serverades Belgiskt öl i den nedåtgående solen. Vi påstår sällan att det är synd om oss

Vecka 18 1 maj – 7 maj 2017 Stuart Island US – Vancouver Kanada 44 nm

1 maj måndag Satellite Island vid Stuart Island – Saturna Island 13 nm
Vaknad med kallt och mulet väder. Gårdagens solsken och värme var helt borta.
Efter frukost gjorde vi klart skepp, tog upp ankaret och körde ut ur vår fina vik som vi haft helt för oss själva.
Motorn startade med vår nya hjälpkoppling utan några som helst problem.
Ute ur viken satte vi kurs nästan rakt norrut mot Bedwell Harbour i Kanada. Här finns en tullstation som öppnar just idag.
Gränsen mellan US och Kanada är samtidigt stora farleden mellan Vancouver och Juan de Fuca och ut i Norra Pacific. Två stora fartyg var på utgående i trafikseparationen, men med AIS var det snabbt konstaterat att dom passerar väl för om oss på sin västliga kurs. Gårdagspromenadens mål, Turn Points fyr såg vi snett bakom oss mot väster och när fartygen hade fyren tvärs svängde dom nästan 80 grader mot söder, verkligen en turnpoint.
Strax efter nio när tullen öppnade för säsongen förtöjde vi vid deras ponton med Kanada- och karantän flaggan hissad under styrbords spridare. Nu var det spännande. Skulle vi få sex nya månader eller bara ett nytt båtnr och de kvarvarande en och en halv månad på vårt “pågående” visa sedan vi kom 7 januari, nått som skulle skapa stora administrativa problem för vår sommarsegling runt Vancouver Island.
Liv fick inga nya sex månader då dom checkade in för några dagar sedan i en annan hamn, men så hade dom bara varit ute ur Kanada några dagar. Dom var i Sverige längre än vad vi var och därmed räcker den tid dom har kvar innan det är dags att dra söder ut i augusti.
Annika travade iväg till kontoret och var borta läänge. Det här var första stället i Kanada och US vi träffat på där tullbryggan verkligen var separerad från övriga bryggor och man kunde inte nå land utan att passera tullbyggnaden såsom på många ställen i Nya Zealand och Australien. Bedwell är den mest frekventerade inklareringen för amerikanska båtfarare in till Kanada.
Annika kom till slut tillbaka med nytt båttillstånd och färska stämplar i passet! Viket innebär att våra sex månader räknas från den nya stämpeln, dvs i dag.
Efter att ha väntat in ett sjöflygplan med gäster till Bedwellresorten kastade vi loss och gav oss ut i gråvädret för att runda söder om South Pender Island och gå upp längs Saturna Island för att övernatta i Winter Cove. Låter kanske kallt men så är det också betydligt kallare än igår!
Under färden ringde Annika in till Shelter Island Marina och beställde upptagning på onsdag. Tur som tokar, dom hade tid för oss klockan 10. Kanske lite dålig framförhållning, men vi har inte kunnat bestämma oss. Antingen nu eller innan vi går söderut. Nu har vi propellerfärg och det växte mycket på botten under veckan i Port Madison, vilket påverkade vårt val av tidpunkt.
Vi kom fram till vår ankringsvik lagom som det började regna. Skönt att slippa alla fendrar och förtöjningstampar när regnet strilar ner. Ankaret kan man nästan sköta med bara en “stövelfot” och då är det lättare att skydda sig mot blötan.
Efter vår salladslunch sprack molntäcket upp och vi fick en solig eftermiddag, men kall.
Winter Cove har en liten passage Boat Passage ut till strait of Georgia som enligt samtliga pilots, vi har fyra vid det här laget!, bara skall användas av små båtar med lokalkunskap och vid slack högvatten. Låter inte som Moon skall ut där!
Men när vi ankrat och regnet upphörde sjösatte vi dingen i solen och körde med surfplattan som plotter genom vikens grunda delar fram till passagen, som nu vid lågvatten bara var 10 meter bred och strömmade rejält. Vi hade vårt lilla ekolod för djupkoll där vi var tveksamma, men ut kom vi och fick ett rent spår i tablettens sjökortsprogram. I morgon bitti är det högvatten, dvs två meter mer vatten än vi nu hade, och det vore väl sjutton om inte vi kunde gå ut då.
Innan vi hann ut med dingen såg vi en mellanstor segelbåt dra igen passagen och det var hans spår genom viken mot passagen vi följde med dingen. Vi har nog lokal kunskap nu! Viken har flera uppgrundningar så vår sväng för bottenkontroll före ankring var därför mer än vanligt viktig. Det är bra med rutiner!
Smitvägen genom passagen sparar åtskilliga sjömil mot Vancouver.
Efter rekognoseringsturen stannade vi vid naturparkens dingebrygga och följde en vandringsstig fram till passet, som nu lite från ovan såg ännu smalare ut!
Tillbaka i Moon blev det internetstudier av batterier och målningsanvisningar för PropSpeed innan mat.
Middagen bestod av kycklinggryta.

2 maj tisdag Winter Cove – Shelter Island via Steveston 31 nm
Vaknade med solen och en spegelblank vik. Tittade bort mot Boat Passage och det såg lire knepigt ut. Antingen var det strömt precis i sundet där det spegelblanka vattnet blev lite upprört, eller så var det vindvågor ute i Strait of Georgia som förvillade.
Alldeles efter frukost var det dags att passa på och klippa passagen strax före slack.
Vi tog upp ankaret och följde sedan spåret vi körde med dingen igår. Passagen såg helt annorlunda ut med halvt högvatten. Grundryggen som går 45 grader tvärs i förhållande till det som nu såg ut som “raka spåret igenom” är naturligtvis anledningen till att man avråds från att ens försöka passera igenom med en större båt.
Nu hade vi vårt spår från jollefärden vid lågvatten och hade en kurs mer eller mindre exakt parallell med grundryggen diagonalt genom passet. Vi hade som minst sex meter vatten, men vi visste att tre – fyra meter om babord var det mindre än två meter. Lite som Jungfruhålet på den Svenska västkusten.
Allt gick bra och strax kunde vi styra österut genom två grundryggar innan vi slutligen kunde styra norrut mot Vancouver. Vi sparade många sjömil och motström genom det stora passet där färjorna går. Sen var det förstås intressant att utnyttja rekognosering med dingen när vi har så bra “automatisk” dokumentation av “sjömätningen”.
Vancouver och Shelter Island Marina ligger tvärs över strait of Georgia från Winter Cove. Tidvattnet och Fraser river som vi skall upp i har nu på våren utgående ström hela tiden, men förstås lägre fart ut med stigande vatten. Vi måste vänta vid flodmynningen för att efter klockan sex då vattnet börjar gå upp för att inte få för mycket motström. Tanken var att gå upp i floden och lägga oss på varvets flytbrygga för upptagning onsdag morgon. Det blev nästan just in time planering.
Knappt nån vind ute på Strait of Georgia, men halva tiden lyckades vi få kuttern och yankeen att stå och ge lte mer fart. Flera färjor pilade mellan Vancouver och Victoria eller Nanaimo, plus en del stora lastfartyg. Med AIS är det helt odramatiskt och lätt att ha koll på korsningspunkter och därmed avgöra om nån kursändring är av nöden.
Vi hade svag motström hela överfärden, en motström som blev drygt två knop när vi ändrade kurs och stävade upp i Fraser Rivers grundflak, en motström som ökade efter två timmar när det blev “riktig” flod av Fraser River. Vi körde in i det lilla fiskesamhället Steveston som ligger alldeles innanför flodens mynning och la till vid en alldeles nybyggd betong brygga, byggd som ett “torg” där fiskebåtar sålde sin fisk direkt till köpare. Nu på se eftermiddag var kommersen slut och det fanns plats för oss under några timmar. Här handlade vi inför våra dagar på land, gick en promenad och besökte museet som berättade om fisket av lax och konservindustrierna som växte upp längs floden. Vi avslutade på en berömd fish and chips restaurang. Fiskeläget är en turistfälla med ovanligt hög andel asiater. För hundra år sedan emigrerade åtskilliga Japaner hit med ett segelfartyg hitlockade av all lax. Konservindustrin som sen växte upp har sålt merparten av produktionen “tillbaka” till Japan. På lördag skall man fira hundraårsminnet av färden över Stilla Havet med en stor fest och ett besök från Japan av en berömd fullriggare som seglat nonstop från Japan.
När slack närmade sig kastade vi loss och körde ut i floden igen strax före sex. Nu var strömmen bara en dryg knop emot. Mycket smältvatten gör att det är utgående vatten även vid stigande tidvatten. Nio sjömil tar tid när vi bara gör knappt fyra knop.
Men strax efter åtta var vi framme i det sista dagsljuset och svängde ur floden in bakom en ö och fann varvet med sina bryggor och stora travel liftar. Vi hade ringt varvet Från Steveston och kommit överens om att vi lyfter först redan kl 8 och kan därmed övernatta på bryggan framför travel liften.
Lyckades komma in i duschanläggningen utan kod och fick en välbehövlig dusch innan vi kojade efter en låång dag på sjön.

3 maj onsdag Shelter Island Marina
Uppe före solen. Men det berodde främst på att det regnade. Men strax före åtta var vi klara med både frukost och diverse förberedelser inför lyftet. Vilken skillnad att lyfta med en stor travel lift. Inga problem med att behöva lossa akterstaget för att få plats och justeringsmöjlighet av båten i alla ledder. Särskilt bra eftersom förliga slinget sitter så långt fram att bottenstocken börjat luta upp mot fören. När slinget stramats upp av båtens tyngd flyttades lyftpunkten uppe på lyftbommen enkelt en knapp meter bakåt, varpå lyftvinkeln mot bottenstocken blev nära 90 grader.
Botten såg rätt ok ut, bara ett lager slime som lätt blåstes bort med högtryckstvätt innan Moon parkerades bland dom andrabåtarna. Merparten av båtarna runt oss är antingen bara vinterförvarade eller “live-aboard”. Mängder av fiskebåtar på reparation och arbetsbåtar som inte stannar mer än nödändigt är vad vi förstår varvets huvudnäring. Därav de stora travel liftarna, en 75 ton och en 200 ton. Moon lyftes med 75 tonnaren och det var en himla skillnad mot det spökeverk vi lyftes med i Malaysia som bara var för 25 ton (när den var i nyskick!).
Kranföraren påstod att Moon vägde 18,6 ton med 80% diesel och vatten, en siffra som överstiger konstruktionsritningarna med 2 ton! Väl uppallade gick vi till kontoret och checkade in, fixade därefter el och vatten och började jobba. Tanken var att vi skulle vara klara till fredag eller senast lördag. Vi får se hur det blir med det. Regnkläder hade vi redan från tidig morgon så det var bara att börja skrapa färg med spackel och scotch brite. Lyckligtvis var trycket i vattenslangen ovanligt högt så det var lätt att hela tiden skölja bort den losskrapade färgen. Får den lösa färgen torka är det mycket svårare att spola rent, då behövs nästan lite scotch brite igen för att få rent.
Spår efter kontakt med is kunde vi se i form av repor, ja egentligen intryckningar, i bottenfärgen. Bara på ett ställe var giftfärgen borta in till epoxyfärgen och det var en vertikal, 2×15 centimeter lång, skada en halvmeter upp från bottenstocken strax framför masten. Men denna skada var från en stock som vi kört på och förmodligen tryckte ner ena änden av och när den “fjädrade” upp gjorde ett vertikalt skrapande utefter skrovet. Båda plåtblecken över kättingboxens dränering har haft kontakt med is! Buckliga men funktionsdugliga och sitter kvar! Vi har inte använt skruvhålen i blecken utan limmat fast dom med den fästmassa vi fick till korkdäcket. Sitter fantastiskt på plast och rostfritt (och även kork förstås).
Annika började plocka med propellern. Gamla Maxproppen är ett mekano att plocka med. Mängder av små saxpinnar som låser en massa insexskruvar. Glappet i bladen har ökat, men en stor del av “glappljudet” vi uppfattat kommer från cutless lagret. Tre år, visserligen med mycket motorgång, och det är rejält glapp i vertikalled. Lika slitet i ytterkant som innerkant, dvs det verkar som propellerns vikt påverkar slitaget. Inte så kul eftersom den nya propellern väger mer.
Nu hade vi alltså ett nytt projekt; byta cutless. Vi bytte flera gånger på Lindisfarne men aldrig med axeln kvar i båten. För nära fem år sedan då vi stod på land i Malaysia sågade vi två slitsar i propellerhylsan för att överhuvudtaget få ur det lager som suttit i sedan båten byggdes. Dessa slitsar kom nu till användning igen och där borrade vi nu två hål in i lagret in till axeln som allstå sitter kvar så det går inte att sticka en pinne rakt igenom. Men det satt som vanligt stenhårt fast.
Annika knallade bort till en av områdets mekaniska verkstäder och konstruerade en mellandel för att kunna använda vår avdragare. Ett aluminium-rör med två gängade hål för dom två hålen vi borrat i lagret och två större hål för vår propelleravdragare. Med röret fastsatt med dom två skruvarna in i lagret var det sanningens minut när vi började spänna avdragaren mellan röret och propelleraxeln.
Skulle skruvarna bara dra sönder lagret, eller skulle lagret följa med ut nu när vi hade ett absolut axiellt drag!?
Lättnaden var total när Annika kunde se genom det lilla låshålet i propellerhylsan att lagret rörde sig.
Vi konstaterade snabbt att vi därmed sparade en massa “tid, blod svett och tårar” för att inte tala om pengar. Om inte lagret följt med ut hade nästa moment varit att ta ut propelleraxeln och det är förenat med mängder av arbete, inte minst att lyfta Moon en meter för att få bort rodret som är i vägen för axeln. Axeln sitter dessutom i Aqua-drivets trycklager och att få loss den därifrån måste delar av Aqua-drive blockas isär för att komma åt bultarna som axiellt spänner fast axeln, en säker men arbetsam lösning jämfört med det Aqua drive vi hade på Lindisfarne där sex skruvar låste en vanlig klämkoppling tvärs axeln. På Lindisfarne tog det en timma att få ut den korta axeln som inte nådde fram till skeddan.
Efter denna beskrivning är det kanske lättare att förstå vår glädje när lagret rörde på sig! Det finns många höjdpunkter i en långseglares vardag!!
Vi hade sedan länge två reservlager som vi köpt innan vi blev rekommenderade Vesconite som vi har både i roder och centerbord. Våra reservlager är traditionella gummilager med fiberhylsa.
För att förbereda och kunna dra ut lagret på samma sätt nästa gång så borrade vi upp dom två hålen för skruvarna (på båda lagren) och svarvade dessutom ned diametern för att kompensera för vattensvällning. Det var ändå svårt att få det in och ut, vilket vi behövde flera gånger för att borra dom två hålen. Utan vårt nya avdragarrör hade det inte fungerat. Det är nästan löjligt vad svårt det är att dra axiellt om man inte har nån form av hjälpmedel.
Mellan varven innan vi fick ur lagret hade vi konstaterat att nya propellerns mutter stämde med axeln gänga (det fanns tre alternativ, fin. normal och grov M24) och inte minst att nya propellern precis gick att få in mellan axeln och “skeddan” för rodret. Måttet mellan axelns ände och bakstammen/skeddan är bara är 20,5 cm och propellern är 19 cm. När propellern är framskjuten på axelns kona är det gott om plats för zinkanod.
Sista rycket för dagen satte vi proppen på plats utan att lagret var klart för att inte behöva lyfta upp den i båten över natten. Det är en riktig skönhet men den har så bra passform till konan att vi inte fick loss den igen.
Torsk med ris och gröna bönor innan vi stupade i säng.

4 maj torsdag Shelter Island Marina
Solsken och markdimma till efter frukost. Båtarna på älven tutade ihärdigt och tågen som tutar fem gånger vid övergångarna tutade nu “hela tiden”. Tur att vi inte haft dimma tidigare. När vi vågade oss ut vid åttatiden hade dimman nästa försvunnit.
Först på dagordningen stod losstagning av propellern. Vi “konstruerade” en 10 mm tjock aluminiumplatta med tre 5 mm hål där vi använde zinkanoden som mall. I centrum ett M10 hål. Skruvade fast plattan bakpå propellern i zinkanodens hål och skruvade sedan i en lång M10 skruv som efter “en stund” nådde in till axelns ände. Vid fortsatt vridning på M10 skruven trycktes propellern av axeln hur lätt som helst. Nu har vi alltså både en förberedd cutless avdragare och en propeller dito till nästa gång.
Av med propellern och ner på frigolitbiten den kom i för att avfetta och slipa bladen med maskin och 80 papper enligt färgtillverkarens manual.
Samtidigt pågick operation rengöring av skrovsidor. Våra äventyr med tuffa betongkajer och därför skitiga fendrar i Japan har satt sina spår, men det mesta går nog att fixa utan bättringsmålning.
Det blev till slut outhärdligt varm att arbeta i solen, rena högsommarvärmen. Första gången i Kanada som vinden varit varm!
Vi bestämde oss för att inte sjösätta på fredag eller lördag enligt den ursprungliga optimistiska planen, utan stanna över helgen och inkludera flera jobb som visserligen är möjliga i vattnet, men som är klart lättare på land.
Under pauser i arbetet har vi planerat/konstruerat vattenkylning för cutlesslagret, det enda vi kan göra för att förbättra kylning och minska slitaget i lagret. Delar vi inte hade i gömmorna beställde vi hos chandlern. Nya brandsläckare till elrum och motorrum beställde vi också. I Thailand bytte vi alla manuella brandsläckare men både motorum- och elrumssläckarna var nu i stort behov av byte. Nya generationens släckare finns med automatisk utlösning och med medel som inte fördärvar såsom pulver gör.
Firman som hjälpt oss med våra avdragare var även bra på svets av rostfritt. Den spruckna mantågsstöttan var inte rostig i sprickan pga dåligt jobb/material. Det var en bock på andra sidan av röret; alltså en dragspricka som blivit synlig tack vare rosten. Vi kan nog komma ihåg att den fått en törn vid något tillfälle men glömt bort det. Värsta scenariot var att alla stöttor måste bytas, en dyr historia när stöttorna är längre än standardstöttor. Men med vetskap om orsaken kunde vi konstatera att det bara var en stötta som behövde bytas/åtgärdas.
I det soliga vädret kunde vi inte skrubba på bottenfärgen lika lätt som när det regnar och färgen “rinner bort”. Får vänta med det till senare.
Innan dagens slut monterade vi propellern för att inte ha den liggande på backen. Slipade färdigt de ytor som inte åtgärdats på marken, renspolade och torkade med rena trasor för att undvika torkfläcka. När propellern var torr drog vi en stor plastpåse över som skydd mot våra fortsatt arbeten på skrov och botten.
Avslutade dagens arbete med en öl på puben. Vi hade dessutom hittat vår stora last från Malaysia, rostade Broad Beans. Smakar kanon till en öl och klart hälsosammare än jordnötter. Så inte nog med att vi jobbar på land, vi odlar fler minnen från Malaysia! Dock är omgivningarna lite annorlunda då vi i det fina vädret har fantastisk utsikt över dom fortfarande snötäckta bergen i fjärran.
Tillbaka i Moon blev det köttfärssås med pasta innan dusch.

5 maj fredag Shelter Island Marina
Tillbaka till mulet och regn. Inte samma ihärdiga regn som i onsdags, men svalt och skurar av och till hela dagen.
Nu när vi bestämt oss för att inte hafsa iväg med jobben, målning av propellern kräver torrt väder och helgens prognos bidrog också till beslutet att stanna på land. Lördag söndag och måndag ska bli mestadels soliga om än svala. Perfekt alltså. Även om botten ser bra ut har vi bestämt att delen från vattenlinjen och två meter ner ska få ett färskt lager färg. Vi har delvis slitit bort de sex röda lagren giftfärg och är nere på mörkblått på framför allt rodret och en bit under vattenlinjen. Tidigare var planen att vänta helt med ommålning till Mexico, men med längre tid på land vore det dumt att inte måla lite på botten nu när vi fått den så ren.
Tyngdpunkten på dagens jobb var skrovsidorna för att få all rengöring gjord innan vi målar botten och sist propellern.
Avbärarlistens undersida som vi tidigare inte kommit åt från däcket så den fick en rejäl rengöring och avsandning. Massor med gul kalkbeläggning som vi kämpat med tidigare på stora delar av det vita skrovet tog vi nu tag i på allvar. Oxalsyra sprayades på och lät verka en bra stund. Allt gick inte bort, utan proceduren fick upprepas flera gånger på dom värsta ställena. Men till kvällen var hela Moon vit igen. OK hon ser inte nymålad ut, men nästan. Klart bättre än vi vågat hoppas på efter allt slitage från fendrarna i framför allt Japan.
Rostfria mantågsstöttan blev svetsad och i skick som ny.
Annika har “sprungit” in och ut i maskinfirman under tre dagar med olika önskemål, inte precis den bästa förhandlingssitsen när man senare skall betala. Men döm om vår förvåning när notan blev klart under vad vi trodde. Han tog nog bara betalt för nedladt tid och knappt något för dom små stumpar material som gått åt till avdragarna. Roligt med hederliga hantverkare som tar rimligt betalt även när priset inte är uppgjort vid beställning!
När folk slutat jobba omkring oss, åt vi en macka och gav sen bottenfärgen en sista slipomgång inför morgondagens målning. Det är lite känsligt med rödfärgat vatten som rinner iväg på lite konstiga vägar.

6 maj lördag Shelter Island
Mulet när vi vaknade men innan frukost började det spricka upp. Betydligt kallare än värmeböljan under torsdagen.
När skrovet blivit av med nattkylan började Annika måla botten efter att först ha tejpat vattenlinjen.
Björn drog igång med rörmokeri. Bort med gamla intagsfiltret till motorn (alldeles för finmaskigt och förmodligen anledningen till att motorn överhettade alldeles innan vi köpte Moon). Under våra tre år har vi haft tätt eller nästan tätt filter åtskilliga gånger. Nya filtret är ett stort Vetusfilter med rimlig maskvidd. Fortfarande kan allt som passerar filtret passera motorns värmeväxlare. Dessutom blir det placerat så att vi enkelt kan rensa, underförstått att det gamla var väldigt knöligt att öppna och rensa.
Cutless lagret skall få vattentryck inifrån och det var också ett av rörmokarjobben på samma ställe under trappan ner från sittbrunnen där både intagsfilter och vacumventilen för kylvattnet sitter. T-gren med kran och slangnippel för slangen till PSS packboxen som är propelleraxeltätningen in till båten. På så vis kyler tryckvattnet både packboxen (grafitring som trycker mot en rostfri ring på axeln) och cutlesslagret när tryckvattnet försvinner ut i oceanen. T kopplingen sitter före vacumventilen för att det inte skall kunna bli hävertverkan från propellerhylsan till motorns avgassystem så att först ljuddämparen vattenfylls och därefter cylindrarna via avgasventilerna. Det gäller att ha tungan rätt i mun när man kopplar slangarna.
Dom nyinköpta brandsläckarna för elrum och motorrum innebar att den stora klumpiga kolsyresläckaren som huserade under trappan, kopplad till ett fast rör som mynnade i elrummet nu kunde kopplas bort och röret demonteras. Visserligen tar nya släckaren plats i elrummet, men där finns mer plats än under trappan!
Mycken tid las på att med Feintool och slipskiva demontera stödet för gamla intagsfiltret.
Målning av botten tog större delen av dagen i anspråk. Vi hade egentigen planerat senare i år men hade vi nu tid över helgen kändes det fel att inte utnyttja tiden. Men det innebar att vi inte förberett inköp av färg. Shoppen på varvet hade tre gallon burkar med röd Micron, så dom la vi beslag på. Sen lördag eftermiddag konstaterade vi att färgen inte räckte och nån ny röd stod inte att uppbringa. Moon är numera röd på botten en meter ner från vattenlinjen, dvs större delen av botten, och resten är svart, allt för att locka till oss valar och delfiner.
Solen brassade på hela dagen, men den lägre temperaturen gjorde att det var ok att jobba, tom lite kallt på skuggsidan av Moon. Arbetsdagen avslutades med en öl på puben innan vi gick hem och åt upp resten av köttfärssåsen med lite pasta..
Propellermålningen har vi sparat till söndagen för att bottenfärgen skall hinna torka/härda två dygn innan stropparna från travelliften trycker in i färgen. Tung båt ger större yttryck på färgen från stropparna.
Då mörkret lagt sig kunde vi från Moon sittbrunn se en kvällsbelyst skidbacke i fjärran.

7 maj söndag Shelter Island
Ännu en dag med solsken om än något svalt. Perfekt för fortsatt båtjobb. Annika började med oljning av avvisarlisten i teak och Björn gav sig på installationen av den nya batterimätaren för 24 volt systemet som måste till när vi tar ut WhisperGen. All 24v batterikontroll har gått via Whispern men nu har vi gjort det slutgiltiga valet – den ska ut. Ett steg i verkställandet blev att huven åkte ut för att ge plats åt den ena nya brandsläckaren. Fortsatt demontering kan nu ske i mån av tid o lust.
Två laddningar epoxi räckte till skruvhålsförstärkning till alla durkbeslag och brandsläckarens fyra skruvar i taket. Ett antal hål efter brandsläckarrör och det förstorade röret till propellerhylsans tryckvatten fick också epoxysoakning. Det nya beslaget/monteringsklotsen för det nya Vetusfiltret för motorkylvatten fick epoxylimning plus skruv. Filtret sitter på väggen som har dieseldagtanken “på andra sidan”, dvs en plyfa plus epoxyväv med total tjocklek av 18 mm. Det gäller att inte ha för långa skruvar.
Omkopplingen av kylvattnet blev inte klart idag heller – men måste slutföras i morgon. Skrovet fick några småblessyrer omsedda med vit polyuretanfärg. I ivern att minska motorljudet använde vi resterande stumpar av ljudmatta epoxylimmade på baksidan av nedgångens trappa som sitter rakt över motorn.
Sen eftermiddag, bakom ett solskydd gav vi oss i kast med propellermålning. Det är ett noggrant och omständligt jobb att måla med Propspeed. Både antal behandlingar och tiden mellan skikten är kritiska. Med skugga på propellern var det lite lättare, men inte är det en enkel procedur.
Den Japansk varianten känns både säkrare och enklare att jobba med.
Efter dagens dont serverades kycklinggryta och efter det var vi rätt färdiga för bingen!
I morgon efter lunch har vi bokat sjösättning.

Vecka 19, 8 – 14 maj 2017 Shelter Island – Keats Island 52,5 nm

8 maj måndag Shelter Island – Steveston 9,5 nm
Full fart efter frukost för att bli klara innan sjösättning i eftermiddag.
Prio på allt som inte kan utföras när vi ligger i vattnet. Intagsfiltret till motorn sattes fast och slangarna kapades och kopplades in. Grenkopplingen på kylvattnet innan vakuumventilen packades och sattes på plats efter att slangen kapats. Ny slang från T-kopplingen till packboxen runt propelleraxeln på axelhylsan. Testkörde och det kom vatten både i avgaserna och ur cutlesslagret kring axeln alldeles framför propellern.
Efter en del andra små justeringar kom trappan framför kopplingar och filter på plats och det såg nästan normalt ut igen.
Propellern fick lite touch up i form av att överskottssiloconfärg skars bort mellan blad och nav, zinkanoden skruvades fast efter att ytorna där dom rostfria skruvarna ligger an mot zinken fått isolerande giftfärg.
Ja det är sant att man inte skall måla zinkanoder, men det är lika sant att man måste måla runt skruvarna för att inte anoden skall ramla av när zinken närmast dom rostfria skruvarna korroderar bort galvaniskt, långt innan den dyra specialanoden är slut. Vi har på detta vis tredubbel livslängd i förhållande till innan vi målade. Skyddet för propellern är helt opåverkad av denna skyddsmålning:
Före lunch gick Annika och betalade, hämtade resterande varor vi beställt och duschade.
Fem dagar med upp och ned tagning plus färg, rördelar, nya brandsläckare och mekaniska verkstaden som fixade diverse avdragare, mantågsstötta mm gick på strax under tre tusen Kanada$. Vem sa att det var billigt att segla? Skämt åsido, det var egentligen inte dyrt, särskilt som vi inte ansträngt oss utan köpt färgen i marinans butik, dvs nästan till dubbla priset mot hur vi brukar kunna köpa färg. Men ibland får man ta det onda med det goda. OK vi har inte räknat med den nya propellern i “upptagningskostnaden”.., med den blir det dubbelt upp.
Efter att även Björn fått en dusch kom travelliften och lyfte oss så att vi kunde måla tio små ytor på Moon. Åtta stöttor mot skrovet och två pallklotsar under kölplankan fick lite slipning, avdamning och giftfärg.
Efter det kördes Moon genom nästan hela varvet till travelliftens två stora balkar ut över älven där Moon sakta sänktes till sitt rätta element. Tur som tokar, det var slackvatten och ingen ström som tryckte Moon mot bryggan som låg tvärs älven. Efter lite varmkörning av motorn var det så dags att ge sig ut på Fraser River igen. Spända som vi var på den nya propellern var det lite extra pirrigt.
Ute i medströmmen gjorde vi lätt sex-sju knop över grund. Inga vibrationer och inget oljud från propelleraxeln. Tidigare när vi sänkte varvtalet från normalt marschvarv till tomgångsvarv (med växeln fortfarande i framläge) slog vår gamla propeller ljudligt pga glapp bladen och axellagret. Nu var det helt tyst och vibrationsfritt.
Inställd stigning verkade helt perfekt för vi gjorde 5,8 knop vid drygt fjortonhundra varv och nästan åtta vid max varv, tvåtusen trehundra, vilket är trehundra under motorns listade maxvarv.
Vi får fortsätta och utvärdera propellern när vi är i icke strömmande vatten och ingen vind.
Efter knappt två timmar var vi åter i Steveston och la till vid samma “betongtorg” som i tisdags.
Tog två ryggsäckar och gick till matbutiken för att bunkra mat.
På vägen dit handlade vi två bröd hos den Rumänske bagaren. Han kom ihåg Annika från förra veckan och nu blev det mycket prat om vad som hänt i Rumänien efter “Europas intåg”, kvalitén på maten i Kanada, vilka restauranger i byn som var ok osv. God kontakt, om det var det eller vad det var vet vi inte, men innan vi gick gav han oss ett bröd. Vi hade köpt två à tio $, och vi hade tänkt ge Liv ett av dessa i morgon inne i Vancouver.
På väg hem till Moon med de tre bröden och allt vi handlat gick vi förbi den rekommenderade Grekiska restaurangen och bokade ett bord. Tillbaka i Moon stuvade vi våra inköp och travade tillbaka två kvarter till restaurangen.
Ägaren, som utvandrat från Kalamata, en ort på södra Peleponesos som vi seglat ut ifrån 1984, blev glad över att träffa någon med viss anknytning till hemorten. När han fattade att vi hade båten vid bryggan nåt kvarter bort blev det naturligtvis än intressantare. Han rekommenderade sitt berömda “Rosted Lamb” som vi naturligtvis föll för. Vi valde bort mintsåsen, som vi aldrig förstått, och allt smakade precis så bra som vi kommer ihåg från Grekland. En Ozo “on the house” efteråt var lite kronan på verket. Det var så mycket mat att vi hade en Doggy Bag med oss hem.
Tillbaka i Moon var det enkelt att somna trots stora portioner.

9 maj tisdag Stevston – False Creek, Vancouver City 23 nm
Uppe tidigt för att inte bli ivägkörda av fiskmarknaden, men det var en onödigt brådska. Inte ett liv som påminde om att det skulle bli nån kommers idag. Men nu var vi uppe och efter frukost körde vi bort till hamnens fuel dock och förtöjde precis klockan åtta när soppakillen kom och öppnade. 17 liter bensin och trehundratjugoåtta liter diesel senare körde vi ut i Fraser River. Massor med medström gjorde att dom få sjömilen ut ur flodmynningen gick fort. Vi gjorde långa stunder mer än tio knop över grund.
Väl utanför dom långa pirarna svängde vi mer än nittio garder norrut och körde/seglade drygt femton sjömil till centrala Vancouver där vi ankrade mellan skyskraporna i False Creek. Dvs ankrade gjorde vi inte. Liv som varit här en längre tid hade fält ner babordssidans solpaneler för att vi skulle kunna förtöja med vår styrbordssida mot Liv. Det är nästan två månader sedan vi skildes åt i Ladysmith marina.
Lunch och kaffe i Liv innan vi tillsammans körde in till dingebryggan och promenerade till supermarket för lite kompletteringar.
Till kvällen bjöd Stina på grillat kött med wokade grönsaker.

10 maj onsdag False Creek, Vancouver
Vid niotiden åkte vi tillsammans i Livs dinge in till dingebryggan, promenerade till tågstationen och åkte några stationer till Bridgeport, där vi bytte till buss som tog oss till IKEA. Bridgeport stationen har vi besökt åtskilliga gånger. Det är där man byter från buss till tåg när man kommer från färjläget till Vancouver Island och skall till flygplatsen, en resa som vi nu gjort några gånger. Lite kul att känna igen sig när man kommer till en “ny” stad.
Vi har länge sökt nya kuddar och lakan. Jysk som vi besökte i Nanaimo för tre månader sedan fyllde inte våra behov. Här på IKEA fann vi äntligen lakan med “hotellkvalitet”, dvs hälften bomull och hälften konstfiber. Håller sig klart bättre än 100% bomull i en båt. Även kuddar och en hel del annat smått och gott fann vi. När det gäller gott så var det främst lingonsylt! Vi fick även en lunchsoppa i restaurangen. Det är nästan lite kusligt att gå omkring i varuhuset som har nästan identisk layout med IKEA i Helsingborg där vi var senast på IKEA.
Tillbaka i båten med alla inköp blev det kaffe i Liv innan vi gjorde en eftermiddagstur iland, då vi visste att det skulle heldagsregna i morgon. Nu blev det handling på gångavstånd. Framför allt var det kläder den här turen. Av en slump hade Liv ett ärende tillbaka till en butik som tog oss på Vancouvers sportklädesgata och där hittade vi flera av kläderna vi behövde. Annika fick en ny jacka och lite fliskläder samt ett par skor och Björn fick nya flisbyxor och en flisväst. Avslutade på en kvarterspub där vi precis hann och få en öl innan happy hour var slut klockan sex.
Tillbaka i båtarna var det middag i var sin båt innan läggdags.

11 maj torsdag False Creek Vancouver
Regn började vid midnatt för att först vid frukost minska i intensitet, men fortfarande helmulet och drissel hela förmiddagen. Vi ägnade oss åt eftersatt skrivjobb, både mail och blogg.
Nya batterimätaren stod också på agendan, nu när vi kopplat bort Whisperns mätare och inte kan enkelt se batteristatus. Shunten till nya mätaren sattes provisoriskt på plats för att kunna koppla mätaren och kontrollera den tio meter långa kabeln mellan shunten och instrumentet vid navplatsen. Allt fungerade och nu började permanentinstallation. Många kablar mellan Whispern och säkringspanel, shunt och minusplint demonterades för att vi inte senare skulle fundera på vad det var för kablar. Elritningarna uppdateras efter varje ändring.
Vi kunde utnyttja Whisperns givarkabel från säkringspanelen till nya shunten och bara byta till en 0,5 Amp säkring. Sen var det dragning av den långa kabeln från shunten till instrumentet. Alltid spännande att försöka utnyttja halvfulla kabelkanaler. Whisperns kabel till fjärrkontrollen vid navbordet var helt omöjlig att dra ur kanalen, men med lite knep och knåp fick vi dit den nya kabeln, och efter lite borr och sågjobb hade vi ett instrument i panelen som visade vår laddningsstatus. Låt vara att det återstår lite finish jobb för att det stora hålet efter Whisperns panel skall se vettigt ut runt det nya lilla instrumentet.
Jobbet inklusive den demontering av Whispern vi var tvungna att göra tog större delen av vår regniga torsdag.
Till kvällen kom Livarna på sun/regn-downer som senare övergick i middag med avslutande ostorgie.

12 maj fredag False Creek Vancouver
Regnet fortsatte större delen av natten.
Vid fyratiden knackade Stina på Moon och vi gick upp för att ta hand om två hopkopplade motorbåtar som låg mot Livs pullpit. Lite svårt att hundraprocentigt veta vad som var orsaken i det ström mot vindförhållande som gällde. Motorbåtskillen visade upp sin telefon och påstod att han inte draggat. Vi ankrar sällan bland andra båtar, men när dylika diskussioner startar, särskilt mitt i natten, så hjälper inga argument. Lika bra att flytta sig innan adrenalinet stigit.
Vi kopplade loss oss från Liv och gick några hundra meter längre in i viken och ankrade. Liv ankrade mellan oss och motorbåten, men också på behörigt avstånd. Tio minuter efter vi kojat började regnet igen, strax lika intensivt som under gårdagen.
Frukost vid niotiden, klart senare än vanligt. Regnet hade avtagit och vi kunde ana ljusare himmel i sydväst.
Vid tiotiden var vi i Livs dinge på väg mot dingebryggan. Gick utefter vattnet mot sydväst och besökte två båttillbehörsaffärer. Under gårdagen när vi ringt runt och kollat batteritillgången i Vancouver upptäckte vi att West Marin skall lägga ner sin organisation i Kanada och Vancouverbutiken hade tre veckor kvar på sin utförsäljning. I telefon påstod dom att dom hade ett lämpligt AGM batteri för att ersätta vårt startbatteri som tagit slut. I butiken upptäckte vi att “AGM batteriet” hade skruvlock! Annika lyckades få upp ett av locken, och kunde konstatera att det var ett vanligt syrabatteri! Handgripligen drog hon bort den fina skylten med AGM- texten från batteriets sida. Alltså West Marine batteriet var tillverkat för West Marine och såldes under det namnet. Vi har sagt det tidigare; vårt förtroende för den kedjan är inte på topp. Personalen visste inte heller besked men som tur var fanns fler batterier på hyllan. Ett Mastervolt 130 Amph AGM som dom ville sälja med 50% rabatt. Efter lite snack drog dom ytterligare 10% och det var ju svårt att motstå. Men bära med sig ett drygt trettio kg tungt batteri var inte att tänka på. Vi ställde undan det för att återkomma efter lunch.
Därefter turistade vi på den närliggande Grenville Island, den mest turistiska delen av strandpromenaden utefter False Creek. Lunch på laxsoppa på en liten sylta lite vid sidan av turiststråket där det redan nu är packat med turister.
Tillbaka till dingen gick Janne och Stina på handlingstur och vi lånade dingen och åkte ut till Moon för att hämta mätinstrument och shoppingvagn för batteriet. Sen körde vi dingen bort förbi Grenville Island och la oss ett drygt kvarter från West Maine. Jo batteriet hade den förväntade spänningen som ett AGM bör ha efter några månader på hyllan. Gick ytterligare en sväng bland 50% varorna och hittade ett par seglarskor till Björn, en slang för Whisperdemontaget och en omkopplare mellan landström och gensetström, den senare behöver vi om vi väljer att skaffa även en generatorersättning för Whispern och inte bara en värmarersättning.
Shoppingvagnen fick bekänna färg, men vi kom fram till dingen och kunde med några tampars hjälp sänka ner batteriet i dingen. Regnet kom tillbaka och vi körde sakta med två paraplyer som skydd, lite till alla turisters förnöjelse.
Tillbaka vid Moon kopplade vi vår dingelyftbom till batteriet och vinschade upp det på däck. Stina ringde och meddelade att dom var klara i land, så Annika körde omgående in och hämtade.
Vi hade under nattens ankring lagt oss på linjen ut mot “farleden” och nu drog vinden oss nått tiotal meter ut i farleden. Vi bestämde oss för att flytta erforderliga meter, men under upptagningsprocessen av ankaret ringde Stina och tyckte vi skulle komma tillbaka och lägga Moon mot Liv igen. Med prognos om nästan ingen vind var det ett bekvämt alternativ så strax var vi förtöjda vid Liv igen.
Nu stod dusch på programmet. För första gången sedan ombyggnaden av toa/dusch i Ladysmith skulle vi nu premiärdusch i Moon.
Den nya korkbeklädnaden tillsammans med epoxyförsegling av toa till golv/kork har gjort underverk. Det vatten som nu stannar på hyllan där toastolen står är dels försumbart mot tidigare och gör ingen skada.
Känns som ett helt nytt rum! När vi väntade på att vattnet skulle bli varmt åt vi middag för att sen efter dusch gå över till Liv för att avnjuta solnedgången rakt i väster bakom akterdäck.
Vi lämnade dom för deras middagsbestyr och gick tillbaka i Moon för lite skrivaktiviteter innan läggdags.

13 maj lördag False Creek Vancouver.
Natten var utan regn och omankring. Men däremot inte utan dramatik!
Björn var uppe på toa vid tretiden och upptäckte då aktivitet vid grannbåtens akterspegel.
Verkade som nån försökte ta sig upp från en halvsjunken dinge, men antingen var vederbörande kraftigt onykter eller så försökte han/hon få upp något/någon ur vattnet som i mörkret inte syntes. Det var klart dags för insats!
Annika vaknade av grannens röst och väckte Stina för att med Livs dinge som hängde startklar på Livs sida tas sig över till den nödställda. Björn klädde på sig. Annika hade under fredagen sträckt ryggen så något deltagande i räddningsaktion var inte aktuellt. Medan Stina klädde sig sjösatte Björn Livs dinge och strax, iklädd flytväst paddlade 20 m över till den nödställde. Under paddlingen hade vi full kommunikation och förstod att killen inte var obehagligt onykter utan det var hans stora hund som var det stora orosmomentet och som han försökt få upp i båten, under en process där han naturligtvis blivit mer och mer utmattad. När vi kom fram fick vi snabbt upp hunden i dingen och killen kunde med knapp nöd ta sig upp i sin segelbåt. Chockad och rejält nedfrusen konstaterade han att en väska med telefon, nycklar och plånbok hade flutit iväg. Tillsammans med killen lyckades Björn lyfta upp den kantrade hårda dingen mot segelbåten, vända den på rätt köl och tillbaka i vattnet. En åra saknades också. Nu började hunden bli orolig nere hos Stina i dingen. Med samlade krafter fick vi upp “klumpen”, en rätt stor bulldogg som dessutom inte kan simma. Skall man ha skeppshund skall den uppenbart vara lättare att lyfta ombord, som det nu var hade killen förmodligen kämpat tills han kroknat i vattnet i sina försök att rädda hunden. Vattnet är runt 11 grader och han hade nog varit i vattnet i en kvart innan han stod på benen i sin båt – han hade nog inte klarat mer än några minuter till.
Vi lämnade killen nere i båten och körde sakta med tidvattenströmmen för att se om vi i skenet från stadens ljus kunde hitta väskan och åran. Döm om vår förvåning när vi efter drygt hundrafemtio meter hittade hans ryggsäck och sedan hans flytväst (som naturligtvis legat oanvänd i jollen), men nån åra fann vi inte. Killen blev naturligtvis glad och det var nog bra eftersom han fortfarande var i ett chockat tillstånd. Från Moon hämtade vi en åra för att han skulle ha ytterligare en sak mindre att oroa sig för.
Sen fick vi några timmars sömn fram till åttatiden då regnet som börjat vid fyratiden avtog sakta.
Efter frukost liftade vi med Liv in till dingebryggan med vår badande granne och hund på släp. Det fattades även årklykor!
Han var av naturliga skäl över sig given av tacksamhet över vår “hjälteinsats”, som han uttryckte sig. Det visade sig att han trots återfunnen ryggsäck förlorat telefon, plånbok och nycklar som han haft i byxfickorna under badet. Han och hunden hade i alla fall livet i behåll.
Vi gick därefter och handlade för att kunna lämna Vancouver under söndag eller måndag. Tillbaka till dingen var det full uppståndelse i hamnen. Uppenbart var det båtens dag, eller vad dom nu kallar uppstarten av båtsäsongen. Vi var med om ett sådant evenemang i Portland då vi levererade Lindisfarne till nya ägaren, och tycker fortfarande det är lite löjligt! Massor med båtar defilerar förbi honnörsbåten under ivrigt tutande. Lilla False Creek var helt fullt av stora motorbåtar med personer i vita byxor, blå kavajer och vita mössor. Skönt att det inte blåste och att vi låg lite vid sidan om leden.
När det hela var över och vi dessutom hunnit med lunchbestyren, tog vi dingen över till norra stranden och gick runt norra centrum. Vancouver har en väldigt trevlig, sammanhållen stadskärna mellan Coal Harbor i norr och området kring False Creek i söder. Lätt att hitta och massvis med affärer, restauranger, caféer mm på lätt gångavstånd. Det var bara IKEA som krävde andra transportmedel än våra egna, alla andra behov har vi klarat fotledes.
Tillbaka i Moon stod det en liten fin påse på akterdäck med ett tackbrev till “the Swedish team”, två flaskor vin och en stor Toblerone. Vår “badande” granne tillbringar förhoppningsvis natten hos sin flickvän, som i går kväll resulterade i att dom blev osams och han långt efter midnatt beslutade sig för att ta med hunden och natta i båten.
I natt hoppas vi få sova ostört och slippa ankra om eller rädda folk!

14 maj söndag False Creek – Keats Island 20 nm
Efter en “ovanligt lugn natt” lättade vi ankar efter frukost, dvs vi la loss och Liv lättade ankar.
Liv skulle tanka och fylla vatten så vi la oss på dom vid fuel dock och fyllde vatten medan dom tankade.
Därefter la vi loss och lämnade dom till bestyren med diesel, bensin och vatten och gav oss av mot nordväst. Mörka moln bakom oss med massor av regn som vi precis lyckades hålla bakom oss. Liv blev dränkta medan dom tankade vatten.
Svag medvind hela vägen fram till Keats Island som är ett parkområde med vandringsmöjlighet.
Vi ankrade strax efter ett och medan vi åt lunch kom Liv och la sig på vår styrbordsida. Dom har sin värmares avgasutlopp på styrbord.
Efter lite pyssel var det dags att gå iland för obligatorisk promenad/vandring i skogen. Fin urskog med vältrampad 2 km stig var lagom i eftermiddagssolen. Tillbaka i båtarna var det strax dags för sundowner, dvs vi är så långt norr ut att vi inte kan vänta på solnedgången! Middagen blir i så fall nattamat!
Snapper med ris och grönsaker till middag.

Vecka 20, 15-21 maj 2017 Keats Island – Tenedos Bay, Desolation Sound 100,5 nm

15 maj måndag Keats Island – Protection Island, Nanaimo 24 nm
Efter frukost kastade Liv loss och seglade norrut för att följa fastlandet mot Jarvis Inlet och senare mot Desoltion Sound. Vi stannade kvar för ankar och fixade lite. Den nya brandsläckaren i motorrummet installerades och vi lyckades efter lite knep och knåp få upp det nya sjövattenfiltret. Trots att vi inte tyckte att vi drog åt, gjorde undertrycket från pumpen att locket sög fast helt otroligt. Vi fick lossa slangklämman till inloppsslangen för att släppa in luft och få bort undertrycket. Men trots det satt det ordentligt fast. Nu vet vi vad dom menar i manualen när dom skriver; dra inte åt locket!
Efter dessa äventyr var det salladslunch innan vi tog upp ankaret och hissade på. Ute på Strait of Georgia blåste det från ostsydost med moderata vågor. Vi hade två alternativa mål för dagen, antingen ön Lasqueti mot väst eller Nanaimo mot sydväst. Väldigt snabbt konstaterade vi att skulle det bli nån segling fick det bli 60 grader relativ vind mot Nanaimo. Alternativet var nästan plattläns och för det blåste det för lite med de vågor som kom rullandes från sydost.
Ett rev i storen och full fart i en vind som strax blåste 10-12 m/s. Medelfarten på de dryga tjugo sjömilen över till Nanaimo blev drygt 7 knop, plus lite medström gjorde att vi var framme tidig eftermiddag trots att vi inte lättat ankar förrän efter lunch! På vägen över “flög” vi förbi en normalstor segelbåt som av någon anledning gick för motor i en vind som då vridit till halvvind. En timma efter vi ankrat kom dom inkörande till ankringsplatsen och tittade länge på Moon i regnet som övergått till ihållande efter att vi ankrat, istället för som under dagen lite småregn till och från.
Köttfärsgryta med ris innan läggdags.

16 maj tisdag Protection Island – Nanaimo Harbour 0,5 nm
Vaknade till regn som var under avtagande. Efter frukost när hamnkontoret vaknat ringde vi in och bokade en plats. ETA? Strax, vi är ankrade utanför hamnen.
Upp med ankaret och körde dom få metrarna tvärs över från Protection Island. Bra plats längst in i hamnen med kort gångavstånd till allt det vi ville göra under dagen, men naturligtvis lite knepigt att komma ut igen. Men den dagen den sorgen.
Först på programmet stod installation av det nya AGM batteriet vi köpt på West Marine. Döm om vår förvåning när batteriet höll knappa elva volt. Inte tusan förstår vi hur vi vid kontroll i butiken kunde mäta att det var fulladdat! Nu var det som det var och detta har inte förbättrat vår inställning till nämnda företag!
I Vancouver köpte vi alltså ett batteri för att ersätta det startbatteri som sen några veckor tillbaka visat klara tecken på att ha tappat orken. En tanke var att beroende på vad för AGM vi kunde hitta, antingen sätta det nya till start, eller skifta plats mellan start och 12v husbanksbatteriet som verkat fungera – till för nån dag sen då det började visa konstiga siffror vid laddning. Nya batteriet installerade vi på husbanksplatsen och startade laddning. Landström och 220 v batteriladdning visade att laddaren började snällt ladda med full amp och bara 12,6 volt, som sedan steg helt enligt instruktionsboken.
Lämnade Moon för att besöka en batterifirma vi talat med i fredags och fått offert på ett bra startbatteri. Gick några kvarter till butiken och köpte ett AGM batteri för start med över 1100 CCA, men förstås inte så många amperetimmar. Mycket bly och därmed tungt. Kom överens om att vi ringer från Moon när vi lyft ut dom andra två, dvs dom lovade ta hand om både det gamla startbatteriet och husbanks dito.
Lånade marinans vagn och strax innan killen kom med vårt nya startbatteri var de gamla batterierna uppe på parkeringsplatsen. Lika snabbt kom startbatteriet på plats och vi kunde äta lunch innan vi gav oss ut på nästa promenad till båtaffären för lite inköp.
När vi skulle betala fungerade inte våra kort! Betalade kontant för det vi hade sedlar till och lämnade några grejor till senare. Besöket i mathandeln och vinbutiken fick vänta tills vi undersökt vad som hänt.
Tillbaka i Moon upptäckte vi att COOP som vi numera använder (sedan ICA börjat ta betalt för utlandsuttag) hade servicenatt, dvs vår dag. Tur att vi hade en hel del Kanadadollar i båten, annars hade vi varit illa ute med vår planering, och tur att vi betalat batteriet tidigt på förmiddagen när det fortfarande var tidig kväll i Sverige.
Nästa inköpsrunda blev per buss till varuhusområdet en mil norr om staden, (med kontanter på fickan) ett område vi besökt med lånad bil flera gånger under vår vinter i Ladysmith. SuperStore, en bra och välsorterad matmarknad med billiga priser. Nu var det faktiskt inte priserna som drog mest. Det var de 1,5 kilos burkar med Kalamataoliver vi fann i vintras och stora burkar med god fetaost gjord på getmjölk. Efter en snabbräd i butiken kom vi ut med två stora fetaburkar, fyra olivburkar och hör och häpna sex hårda ostar med drag i, den senare hade vi också funnit här under våra tidigare besök. Lite tyskt bröd slank också med.
Bussfärden tillbaka blev lite krånglig. Av okänd anledning gick den snabbuss vi åkt ut med, och klivit av mitt framför matmarknaden, en helt annan sträckning tillbaka in mot staden. En mer “mjölktursbuss” var enda alternativet. Dessutom var vi tvungna att byta vid Universitetet, en hållplats lite som en busstation. Vi klev på första buss som kom med vårt nummer på och upptäckte när vi efter två kvarter skulle svänga höger mot stan att killen svängde vänster! Vi var på väg tillbaka ut mot varuhusen! Snabbt av och över vägen till hållplatsen på andra siden, men bussen mot stan kom just som vi knatade över och hann inte stanna. OK det var solig och fint väder och inte för varmt för våra kylvaror och vi behövde bara vänta en kvart på nästa buss. Men det var inte bara kul nu när vi hade ett tight program för att hinna med allt innan avgång i morgon före 11.
Tillbaka i Moon var vi trekvart “sena”, lastade ur och stuvade i kyl och sval innan vi tog ryggsäckarna och gick till den närliggande mataffären och spritbutiken som båda har öppet till sent. Båtbutiken stänger fem, så det får vänta till i morgon.
Lunchens sallad var förstärkt med skinksmörgås, så middagen blev ersatt med ost och vin.
Innan vi la oss var husbanksbatteriet färdigladdat, ja i alla fall tog det inte emot mer än nån amper. Vi stängde av laddningen och slog på ett antal förbrukare för att få en test på batteriet under natten, inte helt lätt i en båt där det mesta drivs med 24 volt.

17 maj onsdag Nanaimo – Jedediah Island 22 nm
Uppe med tuppen för att hinna med allt innan elva då marinan debiterar nästa dygn.
Frukost medan vi kollade vår husbank. Inte helt bra, men inte heller helt åt skogen. 130 amph batteriet hade nog bara fått i sig 80- 90 amph och höll nu 12,35 volt efter att vi laddat ur 25 amph under sju timmar. På med laddning igen för att få det fullt.
Talade med batterikillen som i går eftermiddag startade ett kapacitetprov på gamla husbatteriet. Det var helkass! Vi får väl hoppas att vi får fart på vårt nya Mastervolt köpt på West Marine. Inom några månader har alltså båda batterierna inköpta i Malaysia gett upp vid tre års ålder.
Efter frukost var det dusch och tvättmaskin som gällde.
Efter duschen hade vi sån tur att hela bryggan utanför oss var tom. Förhalade Moon ända ut till nocken och därmed var alla bekymmer om hur vi skulle komma ut baklänges ur den supertrånga hamnen förbi. Fick tom ny elanslutning så laddningen kunde fortsätta av husbanksbatteriet.
När torktumlaren var på gick vi till båtaffären och köpte det vi lämnat kvar när inte korten fungerade. Nu var servicenatten över och korten fungerade igen! Mataffären fick ett kompletterande besök på vägen hem till Moon från båtaffären. Vi har tio-femton dagar med begränsade handlingsmöjligheter framför oss, om vi vill vara helt fria i våra vägval.
Halv elva var vi klara, fulltankade med vatten, mat, batterier, tvätt och nyduschade kastade vi loss och vred oss ut med den lilla vinden. Körde förbi staden genom Newcastle kanalen, en smal kanal med de flesta av stadens marinor på babord sida och ön Newcastle på styrbord sida. Efter att ha rundat ön följde vi kusten mot nordväst trots att vi skulle till öarna i norr. Anledningen är ett rätt stort militärt övningsområde som man inte får passera igenom.
Ja det är samma område vi hade problem med i oktober när vi seglade från fastlandet till Vancouver Island.
En timma senare var vi framme vid områdets sydvästände och kunde lova och få fart. Det blåste inte mer än ca 5 sekundmeter varför vi behövde minst 100 grader relativ vind för att få nån egentlig fart i vågorna. Dom 15 sjömilen över till Lasqueti Island gick fort med halvvind och vågor strax akter om tvärs. Tyvärr var den trånga viken vi tänkt oss belamrad med flera båtar varför vi inte vågade oss in med vinden i ryggen och ingen plats att vända runt.
Vi fortsatte nån sjömil norrut utefter ön och genom ett smalt sund där vi ankrade på läsidan, granne med en motorseglare av typ Nordhaven med ordentlig rigg och rullbom.

18 maj torsdag Jedediah – Galley Bay, Desolation sound 47 nm
Upp relativt tidigt för att komma iväg efter frukost.
Ankaret var uppe före halv nio och vi hissade på en revad stor. Det drog rätt bra mellan öarna där vi låg. Länsade norrut i bra vind, men när vi kom ut i straitet mellan Texada och Lasqueti falnade vinden. Vi spirade Yankeen och slog ut revet i storen. Trots bara fyra fem sekundmeter rakt akterifrån gjorde vi faktiskt dryga fem knop. Detta tillsammans med en dryg knops medström gjorde att det kändes rätt ok.
Förhållandena stod sig fram till lunchtid då vinden nästan försvann och vi rullade yankeen och startade motorn. Vår tilltänkta ankarvik på norra Texada var inte kul, ett jättegrus/stentag som närmaste granne. Klockan var bara strax efter ett, vilket gjorde det enkelt att ta beslutet att fortsätta för motor. Vindprognosen för fredagen var nästan utan vind och dessutom vridande mot norr, vilket ytterligare spädde på argumenten för fortsatt färd.
Den kommande nordliga vridningen gjorde att vi fortsatte runt vår nordligaste udde in i Desolation Sound och ankrade i Galley Bay några sjömil in i det egentliga Desolation Sound strax efter halv fem.
Vädret var halvmulet hela dagen fram till tretiden då himlen blev helblå. Rundningen av “nordudden” var majestätisk. Plötsligt fick vi massor av snöklädda toppar framför oss som senare i solnedgången från vår ankarplats var än mer spektakulära.
Varm lunch med köttfärssås och pasta gjorde att middagen bestod av sallad och vin vid sjutiden.
Absolut vindstilla på ankringsplatsen när solen gick ned vid niotiden.

19 maj fredag Galley Bay – Tenedos Bay Desolation Sound 7 nm
Extremt lugn natt och vi sov som stockar. Vaknade skapligt tidigt trots att solen skymdes bakom gråa moln. Samma scenario som de senaste dagarna, mulet på mornarna och klart från lunch och under natten.
Efter frukost tog vi upp ankaret och motorerade lite längre in i Desolation Sound. Nästan ingen ström och ingen vind var ett prefekt tillfälle att testa propellern vid olika varvtal enligt leverantörens önskemål. Naturligtvis ville vi själva kolla att vi hade rätt stigning, nu när vi har en propeller där det är lätt att ändra pitch med båten i vattnet. När detta var gjort var vi nästan framme vid nästa ankarvik som egentligen är fyra vikar i en större balja. Första viken var för djup, mer än 25 meter och andra lite öppen, även om vinden var nästan obefintlig. Tredje viken var ok om vi använde lina i land för det fanns inte utrymme tillräckligt för att svinga runt.
Redan igår tyckte vi det luktade knepigt, nästan bränd olja , bakom motorn och i elrummet. Fann ingen orsak och motorrumsfläkten som vi inte använt i vinter ville inte starta. Nu demonterade vi den efter att ha gjort dom sedvanliga kontrollerna att den fick ström osv. Inte helt lätt att plocka isär, och det bara efter tre år. Vi installerade fläkten i Malaysia eftersom båten inte hade någon. Dock fanns alla brytare och ledningarna var dragna. Kolen var helt slut och merparten av dessa kunde vi hälla ur motorns hölje där det lagrats. Detta är andra gången vi drabbas av mjuka kol. Första gången var en helt ny autopilot motor från Raymarine, en lite speciell erfarenhet från vår första Nordsjöpassage. OK det får bli en ny fläkt snarast. Tillfälligt kan vi klara oss med Whisperns demonterade fläkt som var snarlik i storlek. Det är bra att spara “bra att ha grejor” ibland.
Efter lunch satte vi motorn på dingen som vi sjösatt redan vid ankringen för att få lina iland. Målet för eftermiddagen var en vandring till den stora insjön som ligger strax innanför en av vikarna i bukten. På vägen dit körde vi bakom en liten ö som bildade den fjärde viken i bukten. Där låg en medelstor motorbåt och ägaren vinkade varpå vi körde dit för lite snack. Alltid kan man få några tips om vikar och fiskeställen.
Paret ombord var från Sidney på Vancouver Islands sydostspets och efter lite snack frågade Brian, när han förstod att vi seglat runt ett bra tag, om vi kände Trisha och Kaspar på Starfire. Björn svarade snabbt jomenvisst dom träffade vi december 2006 i Puerto Williams. Trisha är kusin till Brian som vi nu pratade med över relingen. Igen – cruisingvärlden är rätt liten, särskilt om det handlar om udda områden.
Brian och hans fru Cathy föreslog att istället för att stå här över relingen, kunde inte vi komma tillbaka vid femtiden för mer snack och lite fredagsgodis? Ett förslag som det var enkelt att acceptera. Så iväg drog vi tvärs över bukten till viken där stigen över till sjön började. Lite problem med dingen bland all dessa sylvass stora ostron som sitter överallt på stenarna. Men till slut fann vi en grusremsa utan stora stenar och ostron där vi kunde lämna dingen i det fallande tidvattnet. Gick en kort stig genom urskogen till sjön och förvånades över att även insjön hade mängder av gamla träd flytande i viken där sjön avvattnades genom en fors ut i viken där vi lagt dingen. Stigen var ok men det var svårt att komma ända fram till sjön. Stigen grenade sig där sjön började och andra försöket föll bättre ut. Vi fann badplatsen och kunde även njuta av utsikten över bergen i bakgrunden.
Åter till dingen som nu låg på torra land. Trots motor på dingen klarar vi att lyfta/släpa den i vanliga fall men här var strandgruset mer än vanligt vasst, men med några grenar under dingen lyckades vi får den till vattnet utan skrap. Efter ett kort mellanstopp i Moon körde vi tillbaka till våra nya bekanta och från klockan fem till sju växlade vi erfarenheter över ett glas vin och nykokta räkor som Brain o Cathy fångat dan före.
Brian o Cathy har sedan pensionen för några år sedan tillbringat mycke tid längs kusten i BC upp till Bella-Bella och var naturligtvis en bra informationskälla inför vår fortsatta färd norröver.
Tillbaka i Moon blev det sen middag och sedan var det kojen som gällde.

20 maj lördag Tenedos Bay
Sol från en klarblå himmel redan vid soluppgången. Första natten vi inte behövt ha Refleksen brinnande och dessutom frukost i sittbrunn.
Planen var att stanna för ankar fram till måndag innan vi flyttar oss. En anledning är att vi har en del uppskjutna måsten, en annan är att det är långhelg inkluderande måndagen och det innebär med stor sannolikhet att nästa vik är full av båtar som vi tror kör hem för jobb på måndag.
Annika körde igång med Whispern, dvs demontage. Vi har de senaste två dagarna känt en knepig lukt när vi kör motor, nästan som varm olja.
Efter mycken fundering kom vi på vad det var som luktade. Brännarutrymmet i Whispern! Nu med Whispern delvis demonterad kom luften åt på ett annat sätt, och när vi kör huvudmotorn och värmer upp cirkulationsvattnet så värmer det upp Whispern. Varm dieselmotor/generator luktar mer! Alltså var det lite akut att koppla bort Whispern ur cirkulationssystemet, varför Annika fick agera rörmokare under förmiddagen. Whisperns sötvattenssköjning och dess extra saltvattenkylning kopplades också bort. Nu är det bara dieselledningen som skall bort innan “maskinen” kan lämna Moon för gott.
Den trasiga fläkten i motorrummet ersattes med Whisperns brännarfläkt, en klart mer avancerad och förhoppningsvis slittålig fläkt jämfört med dess företrädare från Jabsco. Den “nygamla” fläkten hade naturligtvis en annorlunda utblås, varför en mellandel fick tillverkas och skruvas på skottet innan fläkten kunde monteras. Resultatet blev bra och betydligt tystare än den gamla.
I Victoria hade vi köpt en ventilationslang som vi nu monterade för att motorfläkten skall mynna bak i den ventilerade stuven och inte i elrummet som tidigare. Ja “tidigare” är en sanning med modifikation. Moon hade ingen fläkt i motorrummet över huvud taget när vi tog över båten!
Lunch på fördäck i det vidunderliga vädret, sommartemperatur under en helt molnfri himmel och ingen båt i sikte från vår ankringsplats. Det fina vädret var perfekt för att tömma bägge akterstuvarna och mellanlagra allt på däck så snart den häftiga morgondaggen torkat. Vi var tvungna att tömma för att komma åt cirkulationssystemet och motorns expansionskärl som vi ville flytta till trappan, nu när vi fått bort den klumpiga kolsyresläckaren som bott där. Under demontage av expansionskärlet kom vi fram till att det nog var en dålig idé eftersom kärlet skulle hamna under värmeväxlaren i akterstuven. Förmodligen fullt möjligt därför att expansionskärlet är trycksatt, men inte helt kul när vi lämnar Moon för någon månad. Alltså återmontage efter rengöring av ett ganska tjockt lager sediment. Det var bara för att enklare kunna kolla vattennivån som flytten dykt upp i tankarna. Nu står ytterligare rengöring på att göra listan och utbyte av all glykol i motorn vid nästa bra tillfälle.
När vi demonterade elen till Whispern blev det nåt knas med el matningen till cirkulationspumpen. Av någon anledning som vi fortfarande inte begriper gick det plötsligt inte att starta pumpen manuellt som vi gjort under tre års tid när vi kör huvudmotorn. Whisperns automatik startade pumpen när Whispern används. Nu kopplade vi om för att mata pumpen enbart från brytarpanelen vid navbordet och nu fungerar den perfekt igen.
Riggen fick sig en liten efterspänning. Under överseglingen till Nanaimo i liten kuling kunde vi konstatera att mellanvanten behövde efterspännas innan nästa blåsning och det blev nu utfört.
Vid fyratiden kom Brian och Cathy på besök med sin padda för att visa oss smultronställen i skärgården. Men dom såg att vi var mitt uppe i “bestyr” så efter en snabb rundtur på och i Moon bestämdes att mötet blir i morgon eftermiddag. Varpå dom tog dingen tillbaka till sin vik.
En timma senare var vi “klara” (klar blir man aldrig.) och kunde njuta en välförtjänt dusch. Fortfarande gläds vi åt det “nya” duschrummet. För en tekniker är det inte kul att se vatten samlas på ytor som inte borde ha vatten! Nu kan man nästan “slarva” med vatten utan att det skapar fuktproblem.
Efter duschen fick vi ett glas vin på fördäck i den sjunkande solen. Ja det var inte solnedgång, men träden väster om oss gjorde att Moon hamnade i skugga redan vid sextiden, men då hade hon legat i solen sedan soluppgången över de snöklädda bergen i öster. Temperaturen sjönk snabbt i skuggan varför vi flyttade in allt från däck till under biminin för att undvika dagg på det som skall tillbaka i stuvarna i morgon kväll.
Plötsligt när vi nästan var färdiga med undanstuvandet kom en utter upp till ytan alldeles bakom dingen på väg mot land med en rätt stor flundra i gapet. Upp bland strandstenarna klev den och hade viss svårighet att hålla huvudet tillräckligt högt för att inte kliva på fisken. Den försvann in bakom stenen som vi lagt Moons akterförtöjning omkring, bara trettio meter från vår akterspegel.
Vår middag bestod av kycklinggryta med basmatiris innan vi avslutade dagen med en film före läggdags.

21 maj söndag Tenedos Bay.
Inte lika klar morgon, men heller inte helmulet. Bara ett tunt blådis högt upp filtrerade lite av solens strålar. Ingen Refleks i natt heller och hela 17 grader inomhus när vi vaknade. En av hemligheterna är att Desolation Sound är känt för sitt varma vatten, hela femton grader just nu.
Efter frukost var det full fart för att få igång cirkulationen efter gårdagens tömning av systemet. Luft i systemet har alltid varit svårt att få ut. Pumpen är inte precis en stor “huscirkulationspump” och är väldigt känslig för luft i cirkulationsvattnet. Efter många försök var äntligen luften ur systemet och det cirkulerade utan problem.
Ett annat av dagens projekt var att försöka finna anledningen till laddningsregulatorns avvikande spänning jämfört med systemets spänning. Måste lösas då annars generatorn inte förser batterierna med rätt laddspänning.
Efter en massa mätande fann vi inget “fel”. Körde igång motorn för att mäta under last. Efter ca fem minuter med en laddström på 25 amp (28 volt) började den avvikande spänningen visa sig. Var det likafullt Balmar regulatorn? Nejdå – det var “det vanliga felet”, en säkring som av någon anledning “stjäl” spänning vid last. Detta är fjärde gången vi råkar ut för liknande fenomen. Det luriga är att när man mäter runt utan last finner man inget fel. Ny säkring och felet spårlöst borta!
Har funderat många gånger varför inte handböcker tar upp detta fenomen. Säkringen är alltså hel, men på något sätt har kontaktytorna försämrats och detta märks först när några ampere försöker passera.
Hur som helst har vi nu tillbaka en “perfekt” laddrutin på 24 voltsystemet. Tyvärr är fortfarande 12 volt systemet en vanlig “bilregulator” som egentligen inte alls passar på en båt. Men det får bli ett senare projekt i samband med att vi löser 12 volt bankens andra problem.
Brian och Cathy kom förbi på vid tvåtiden och visade oss platser att ankra och fiska uppefter kusten. När dom åkt över till vänner på andra sidan ön gjorde vi ett sista ryck innan vi stuvade tillbaka allt i akterstuvarna.
Länge har vi planerat att installera en nödbrytare för autopiloten. Vi hade en dylik på Lindisfarne som vi aldrig behövt använda och det var anledningen till att vi bara har en nödbrytare nere vid navbordet på Moon. Men vår autopilot, Navico AC42, har en ful ovana att då och då låsa sig i Navläge, dvs det går ej att med mjukvaran koppla ur autopilotläget. Väldigt frustrerande när man plötsligt behöver väja för en fiskeboj, stock eller annat snabbt uppdykande föremål.
En av/på brytare installerades under instrumenten på pedistalen och en dubbelledare drogs ner till autopilotens clutch där den kopplades in på en av ledarna från autopilotens dator. Nu kan vi nödstoppbryta strömmen till clutchen och därmed utan mjukvara lossa autopilotens “koppling” till hjärtstocken, ett nödstopp som bara skall användas i verkligt nödfall. Autopilotens roderläge blir nämligen lite galet när den försöker vrida rodret och får helt tokigt “svar” från roderlägesgivaren. Det är med andra ord fortfarande lite bråttom att stänga av strömmen till autopiloten, men den akuta kollisionsrisken är undanröjd.
Efter detta dont var det operation stuvning som gällde i det fina eftermiddagsvädret innan det var dags för en paus på däck vid sextiden för att avnjuta solnedgången och summera två dagars lyckosamt arbete med jobb som krävde garanterat uppehållsväder Under vår däcksejour kunde vi beundra ännu en utter som fångat en plattfisk och nu åt den på den närmaste kobben, knappt femtio meter framför Moon.
Solen har hela dagen lyst genom en svag molnslöja, men sen eftermiddag kom vi nästan ikapp gårdagens rekordvärme. Strax före solen försvann på Moons däck tog vi dingen på en tur runt grannvikarna i bukten medan solen sakta försvann från vattenspegeln. I grannviken låg tre motorbåtar och vi stannade till vid ett amerikanskt par som brukade vara i området varje år upp till max Juneau. Dom rekommenderade varmt västkusten på Vancouver Island, så det blir nog en trevlig tur för oss. Dom trodde till och med att vi skulle få en del segling!
Tillbaka i Moon vid halvåttatiden var vi lite obeslutsamma om middag eller bara ost, bröd och frukt, eller eller.
Dylika tveksamheter brukar sluta med det enklaste valet, dvs det som innebär minst insats. Några kokta ägg var just klara när Brain o Cathy dök upp igen med hälften av dagens skörd av räkor. Vi fick dessutom en ordentlig påse räkpellets så vi kan fiska själva senare. Räkorna kokade fort och fick komplettera den enkla måltiden. Gott blev det och efter veckoblogg, diverse korrekturläsning och slutligen “publicering” kom vi till ro i en absolut tyst och stillaliggande Moon på ett spegelblankt vatten.
Vi har i denna vik haft sällskap av uttrar, hackspettar, örnar, strandskator och en del mås plus förståss några högljudda Kanadagäss. En och annan säl kollade in oss innan dom dök för mer fisk. Alldeles vid båten cirkulerade ett långt tag ett jättestim av småfisk med en längd av knappa 10 cm. Dom simmade medsols i en cirkel på nära femton meter och vad vi kunde se var stimmet närmare en meter högt. En utter verkar ha ett gryt en bra bit upp i en brant och stenig slänt alldeles bakom Moon.

Vecka 21, 22 – 28 maj 2017 Tenedos Bay, Desolation Sound – Pearse Islands, Queen Charlotte Strait 124 nm

22 maj måndag Tenedos Bay – Prideaux Haven och Laura Bay 10,5 nm
Lika förvånade är vi varje morgon vi vaknar till detta underbara sommarväder.
Efter frukost fixade vi lite med ditt och datt innan vi lossade våra landlinor och gled ut till ankaret. Vi har glömt lite av rutinerna kring landlinor i kraftigt tidvatten! Det blev en del farligt klättrande för att komma åt en av linorna högt upp på en brant och hal bergssida. En bra påminnelse om att ha dubbeltamp runt ett träd till knopen som skall vara nåbar från dinge även vid lågvatten!
Efter detta lilla äventyr som avlöpte utan problem körde vi sakta ut på öppet vatten. Det var alldeles spegelblankt och ingen ström. Nu tog vi tillfället i akt och kalibrerade kompassen samt kollade nya propellern vid olika varvtal enligt leverantörens förfrågan. Skall bli intressant att höra hans kommentar om vårt maxvarv, ca 15% under motorns listade varvtal.
Efter en extrasväng för laddning och varmvatten tog vi oss in bland skären i Prideaux Haven. Här var vi inte ensamma trots tidigt på säsongen. Ankrade bland fyra båtar varav den närmaste hade en surrande generator på akterdäck. Sjösatte kajaken och paddlade omkring bland dom många skären som bildade en egen liten skärgård. Detta är en av de populäraste platserna i Desolation Sound. Tillbaka i Moon tog vi upp ankaret och flyttade oss till en helskyddad vik i samma “skärgård” lite åt öster där vi fick vara nästan ensamma.
Vindstilla och väldigt varmt. Vi till och med badade, dvs doppade oss i havet som i detta område har kommit upp till nästan 18 grader, före dusch på däck innan det var dags för middag.

23 maj tisdag Laura Cove, Prideaux Haven – Roscoe Bay, West Redonda Island 4 nm
Ännu en solig sommardag!
Pysslade med lite av varje under förmiddagen innan vi före lunch lättade och långsamt körde över Homfray Channel till Roscoe Bay. Långsamt för att hinna sända och ta emot mail när vi ute på fjärden fick kontakt med telefonmaster långt borta.
För att koma in till ankringsbaljan i Roscoe Bay är man tvungen att passera en bar som är torr vid spring ebb. Enligt alla tillgängliga informationer skulle vi ha drygt 1,5 m och stigande vatten. Vi gick sakta, egentligen bara drev med den ingående strömmen med Björn på fördäck. Väldigt grunt såg det ut, men Annika rapporterade 2,5m från sittbrunnen. Ok då är det väl djupare än det ser ut. Två sekunder senare stannade vi! Knappt märkbart ljud från Moons kölplanka, men vi satt fast. Tyvärr var reflexen att backa, vilket i medströmmen nog gjorde saken värre. Vi rörde oss inte utan vreds bara tvärs strömmen. Där satt vi tjugo minuter i väntan på att vi skulle flyta loss. Vid kontroll av ekolodets kalibrering visar det sig att det finns två ställen man kan föra in “offset” och det hade av någon okänd anledning blivit dubblerat. Efter “omkalibrering” visade ekolodet 1,5m, men det var ju så dags när vi satt där och kunde bekräfta att det var rätt.!
När vi började röra på oss blev det lurigt eftersom vi drev på tvärs in genom det smala sundet, ivrigt spanande över aktern för att vid behov dra på för att inte rodret skulle ta i “strandslänten”. Allt gick bra och vi kunde köra vår vanliga ankringsrunda och ankra med gott svängrum och perfekt fäste. Det senare extra bra eftersom Liv skulle komma under eftermiddagen när vattnet var högre och “rafta” på Moon.
Vi tror att grundkänningen inte har medfört några skador, men vi återkommer i frågan när vi dykt och kollat, vilket lär dröja eftersom vattnet nu är tillbaka till 12-13 grader.
Under sen eftermiddag efter att Liv anlänt mulnade det på och vinden tilltog, nästan enligt prognosen. Vi fick även några vilsna regndroppar.

24 maj onsdag Roscoe Bay – Walsh bay 11 nm
Sovmorgon och lite jobb efter frukost.
Tidvattnet gjorde att vi inte kunde lämna förrän sen eftermiddag, vilket var helt planenligt eftersom vi ville vandra till och längs sjön som ligger en bit väster om botten på vår vik. Efter lunch satte vi motorn på dingen och körde in med alla fyra i vår dinge. Rätt ok tilläggningsplats på stranden, i varje fall om en var utrustad med “Alaska boots” (dvs ordentliga stövlar)
Inte helt lätt att ta sig fram på stigen. Vinterns ovanliga snömängder har satt sina spår i massor av fallna träd. Vi kom fram till sjön, men bara nåt hundratal meter längs sjön innan det var helstopp. Timmerbröten i floder har man hört talas om men på land mitt i skogen var det rena plockepinn.
Vid tretiden var det dags att ta upp ankaret, men nu var det väntetid för att komma ut. Tre båtar på väg in i vår ensamma vik fick vi vänta ut. Strömmen var på väg in så det var klart enklare för oss att bara hålla i strömmen i väntan på att dom tre “drev” in. Man kan i princip mötas, men rorsmän har en tendens att vilja hålla sig i mitten när man vet att det är väldigt grunt och trångt.
Vi hade inte bråttom för vi skulle bara ett tiotal mil till Toba Inlet och en “Wilderness Resort” där vi tänkte förtöja och äta middag på lokal. Vi tuffade på i knappa två timmar tills vi fick klar sikt över Toba Inlet och kunde ropa upp resorten på VHF:en. Tyvärr öppnade dom inte förrän den första juni och någon plats på bryggan kunde dom inte erbjuda förrän dom öppnade.
OK det blåste en tråkig choppig sjö in mot bryggorna så det kanske var lika bra att dom inte ville ha oss där. Janne föreslog att det berodde på att Sverige spöade Kanada i hockey VM, men det tror vi nog inte på.
Vände tillbaka in i fjorden vi kom och tre sjömil senare ankrade vi bakom en ö i Walsh Cove, alldeles vindstilla. Så det som blev istället för den planerade middagen var klart angenämare i den nedåtgående solen och efter en ankardram i sittbrunnen.

25 maj torsdag Walsh Cove – Octopus Island 21,5 nm
Uppe med tuppen och iväg före frukost – väl före sju.
Anledningen var att vi ville passera Hole in the wall före slackvatten klockan elva. Det kändes också bra att klippa Toba Inlet innan eftermiddagsvinden byggdes upp. Vi svängde strax efter start igen ut på Toba och nu var det spegelblankt vatten och en knops medström, en medström som följde oss i princip på alla tre fjordarmarna vi följde mot Hole in the Wall där passet ligger i västra änden. Återigen hade piloten långa varningstexter om att inte passera annat än vid slack. Stigande vatten kan ge 12 knop ström och fallande som vi nu hade kan ge 10 knop vid spring. Nu var det nästan spring, men vi tyckte bottenkonturen såg rätt ok ut, varför vi tog passet direkt när vi kom fram nästan två timmar före slack. Drygt fem knop med och en del snurreruntvirvlar på “andra” sidan passet, men inga som helst problem att korrigera kursen och komma rätt.
På västra sidan var det bara en knapp sjömil in bland en massa skär till vår tilltänkta ankringsplats. När vi svängde runt en kobbe in till den trånga ankringsplatsen mellan fyra-fem öar fann vi en Kanadensisk Nauticat 42 ankrad. Körde runt den och ut mellan två andra öar och in i nästa, mer öppna vik. Under vår ankrings sondering ropade Nauticatten på VHF och meddelade att dom bara hade väntat på slack i passet för att ge sig av. Vi snodde runt och just som dom gick ut samma väg vi nyss kom in, var vi tillbaka i den helt “inkapslade” ankringviken. Lite trångt, men med bara 5-6 meters djup var det helt OK. Vi hade just fått fast ankaret och börjat fendra styrbordssidan när Liv dök upp. Bra med AIS så man slipper sladdra på VHF och berätta var man är! Kaffe i sittbrunn i Liv innan det efter en massa snack var dags för salladslunch.
Annika tvättade babords avbärarlist och gav den en omgång impregnering före vi sjösatte kajaken för en tur i microskärgården.
Vi har gott om tid för tidvattnet som skall bära oss norrut mot och genom Johnston Strait är inte i läge förrän tidig lördagsmorgon. Vi har numera lärt oss att Johnston har nordvästlig kuling “varje” eftermiddag och för att inte hamna där då måste vi ha fallande tidvatten med oss från Upper Narrows, där vi nu ligger, hela vägen fram och norrut i Johnston. Det gäller att inte ha för bråttom för då kan det bli väldigt obekvämt.
Eftermiddagen tillbringade vi i kajaken paddlandes runt en massa småöar. Man kommer djurlivet väldigt nära när man tyst glider fram. En tvättbjörn hade svårt att bestämma sig för om vi var en fara. Den gick och vände stenar med framtassarna i vattenbrynet och vi kom glidande in mot stranden med vinden med oss. Den ställde sig på bakbenen två gånger för att se bättre, innan den bestämde sig för att det var nog lika bra att sakta dra sig tillbaka. Vid det laget var vi bara drygt femton meter från stranden.
Till kvällen var det grillat i Liv till middag.

26 maj fredag Octupus Islands – Owen Bay 3 nm
Sol från en klarblå himmel när vi vaknade men rätt svalt innan solen hunnit värma.
Planen var att byta vik och därmed passera Upper Narrows som är ett av de två pass vi skall passera innan vi kommer ut i Johnston Strait.
Efter frukost demonterade Annika ytterligare några delar i Whispern och Björn skrev framför allt på den engelska bloggen som har blivit lite eftersatt.
Vid elvatiden var det nära slack lågvatten och vi släppte iväg Liv för att sen ta upp ankaret och följa efter ut i passet. Det var fortfarande fallande vatten och därmed några knops medström trots att vi var nära slack, varför turen till viken norr om passet gick väldigt fort.
Ankrade och åt en lite sen lunch för att efter ytterligare nån timma ro iland för en vandring till passet vi passerade igår. Först går man på en väg med några hus bebodda av “månskensbönder” som det verkar. Efter några hundra meter övergår vägen till stig in i skogen och ut på berget längs vattnet. Strömmen i Upper Narrows, som vi nu hade på vår högra sida, var verkligen upprört. Det strömmade söderut med stigande vatten i som det verkade drygt sex-sju knop. Verkligen en scenförändring jämfört med när vi passerade tre timmar tidigare i svagt nordgående ström. Framme vid udden hade vi full koll på både Upper Narrows och Hole in the Wall där vi kom i går. Igen, ett vatten vi verkligen inte vill vara i under de förhållande som nu rådde. Upper Narrows delar upp sig i dels en stor fjärd söder ut och dels Hole in the Wall, 90 grader mot öster. Detta skapar en fantastisk turbulens och fart på vattnet. Hole in the Wall är smalt och stigande vatten rinner med tolv knop vid spring. Vi hade två dagar kvar till spring och mitt emellan slacken – med andra ord full fart på strömmen. Två små fiskebåtar med större utombordare kom igenom medan vi satt och förundrades över naturkrafterna. Det var uppenbart att det inte var första gången båtarna tog sig igenom, men inte hade dom mycket kraft över när dom passerade dom stående vågorna!
Tillbaka i båtarna var det rast vila, dvs skriva blogg och fixa lite i den sköna soliga eftermiddagen.
Fördelen med att rafta ihop två båtar är att grannen avbryter skrivandet med att bjuda på sundowner. I det soliga vädret var det Camparidax för första gången i år, smaskens.
Vi hade haft stor grillmiddag igår, så i kväll blev det plockmiddag med ostar, presciuttoskinka, grönsaker, päron, nybakat bröd och kex. Till detta serverades en fådd flaska Pinot Noir.
Planen var att sticka tidigt i morgon med högvattnet klockan sex, så det blev tidig “hemgång”.

27 maj lördag Owen Bay – Port Harvey 49 nm
Klockan var ställd på halv sex, men vi var uppe före det och förberedde avgång. Redan kvart i sex såg vi på AIS båtar gå “vår ” väg genom passet, varför det blev än högre fart på förberedandet. Liv släppte loss och vi tog upp ankaret med fart. Ute i passet kunde vi konstatera att antagligen var tiden för slack lite sen, för vi hade redan före sex nån knops medström.
Ingen som helst dramatik att gå i huvudströmmen, trots att piloten rekommenderade att undvika passet med sina grundområden och istället gå en omväg runt en ö och via en vik, vilket den båt vi såg på AIS gjorde.
Vi körde på med nästan sex knop genom vattnet och ökande fart över grund allt eftersom strömmen ökade. Ute i Johnston efter en timma blev det rejäl fart, en fart som blev än högre när fler “bifjärdar” anslöt sig till huvudströmmen mot nordväst. Maxnoteringen över grund blev hela 12,5 knop. Men strax efter, på grund av en grundrygg tvärs straitet, fick vi en knop emot under en kvart. Medelfarten under dom 49 milen blev drygt 7,5 knop. Vi slapp också den beryktade Johnston Strait eftermiddagskulingen från väster, som började först en stund efter att vi svängt upp i den långa stora viken till Port Hardy, en vind som gav oss lite bris på ankringsplatsen längst in i Port Harvey fram till tidig eftermiddag då den dog ut.
Medströmmen räckte precis, ja det var till och med så turligt att vi tappade medströmmen några hundra meter innan vi rundade sista ön och svängde upp i viken som delar sig i fjärden upp mot Knights Inlet och Port Harvey. Vi hann bara några hundra meter innan slack var över och det började strömma med upp i fjärden och in i Port Harvey. Snacka om timing! Det enda som störde förmiddagen var en från och till tät dimma och att vi inte fick igång radarn! Men vi premiärkörde watermakern med gott resultat. Lång tids motorkörning ger mycket vatten och dessutom brödbak. Vi åt ju upp brödet igår vid vår gemensamma plockmiddag.
Slö eftermiddag med tom en tupplur för hela besättningen.
Till kvällen hade Stina gjort köttgryta som intogs efter en liten sundowner.

28 maj söndag Port Harvey – Pearse Islands 25 nm
Tidig uppgång, dock inte lika tidig som lördagsmorgonen. Igen var det tidvattnet i Johnston Strait som bestämde tidtabellen. Vi kom iväg strax före åtta för att medströmmen skulle vara de 25 sjömilen till Pearse Islands där vi tänkte ankra innan vind och ström vänder.
Ute på Johnston fick vi strax efter vi kom ut en sex-sju sekundmeter i ryggen. Liv hissade storen och vi rullade ut och spirade Yankeen och stängde av motorn. Det varade i en knapp timma, sen falnade vinden och farten gick ned betänkligt under den medelfart vi behövde för att nå fram före strömskiftet. Vi fick dessutom en vindrapport som talade om åtta-tio sekundmeters motvind efter lunch. Eftersom det är spring så är strömmen extra stark, varför vi inte ville chansa på motström och motvind.
På med motorn igen när farten genom vattnet kom under två knop. Rullade in och gasade upp till sju – åtta knop över grund.
Halv tolv, med en timma till godo, körde vi in mellan skären i stark medström och ankrade i lagunen som bildas av fem små öar. Lite trångt, men strömmen igenom gör att vi hela tiden ligger tvärs det korta måttet i lagunen. Vi ankrade i denna vik i höstas med gott resultat.
Efter lunch som Stina fixade på rester, tog vi kajaken för att paddla runt bland öarna. Vi var medvetna om att det kunde bli jobbigt att ta sig tillbaka genom dom strömmande sunden, men vi trodde oss ha marginal. Efter en timmas tur utefter stränder och in i vikar kom vi till ett sund som är torrt vid lågvatten. Strömmen var med oss och vi satsade på en fåra som blev rena forsränningen. Vår kajak är förvånansvärt stabil och grundgående så det gick galant. Nu var det dags att ta sig tillbaka till lagunen där Moon och Liv låg för ankar. Sundet sydväst om det vi kört in i blev vårt första försök, ett sund som också var torrt vid lågvatten. Fram till den samla och grunda sektionen kunde vi stryka klipporna och utnyttja backströmmen, men framme i den trånga sektionen fanns ingen backström och vi “for” tillbaka när vi kämpandes försökte forcera de trettio metrarna med kraftig motström.
Ok det var bara och gå till plan B, runda den västra ön och komma in i lagunen i medström. Innan vi kom till öns sydände hörde vi ljud som av bränningar. Efter en stund förstod vi att det var den starka västvinden som tillsammans med strömmen ut ur “våra” sund skapade små överfall, därav ljudet. Det var inte att tänka på att ge sig ut i den vinden runt ön. Plan C, paddla in i sunde vi använde när vi med Moon körde in i ögruppen. Det borde gå att utnyttja en kombination av backström och att dra kajaken på de strömintensiva delarna. Alternativet var att vänta tre timmar till slack.
Det gick förträffligt. Annika, som hade skor, gick på klipporna och drog kajaken och Björn satt i “framsätet” och ömsom paddlade och ömsom höll ut kajaken med paddeln mot berget. När vi kom hem till Moon tyckte vi att vi fått rätt bra motion och även några fina bilder på två minkliknande mårddjur.
Resten av eftermiddagen ägnades åt felsökning för att försöka begripa varför inte radarn startar. Skruvade isär alla interface och säkringar, kollade att ström kom fram osv. Den får ström och plottern ser att den finns där. Annika körde alla felrutiner, resettade systemet utan att lyckas att få radarn att starta. I hamn får vi väl ta ned själva radardomen och se om vi kan finna nån felkälla där.
Gemensam grillmiddag på det som finns kvar i förråden i det fina soliga men lite vindkyliga vädret, en sol som nu följt oss sen vi kom till Desolation Sound i mitten på förra veckan!
Vattentempen har nu sjunkigt till 9 grader. Vi har säkert mer dimma att vänta.

Vecka 22 29 maj – 4 juni 2017 Pearse Island, Queen Charlotte Strait – Walker Group Island Queen Charlotte Sound 65,5 nm

29 maj måndag Pears Island – Port McNeill 8 nm
Fortfarande soligt väder och efter en sen frukost startade vi mot Port McNeill för att i första hand fylla på förråden. Innan vi lämnade ankringsplatsen hade Annika ett långt samtal med Navico om våra radarproblem. Vi måste uppenbart sända radarinterfacet till chandlern i Nanaimo för test. Lite ironiskt att det var i Nanaimo vi först upptäckte att nåt var på G med radarn!
I soldis för motor på platt vatten i medströmmen tog vi oss dom få sjömilen till marinan. Annika ringde och bokade plats för både Liv och Moon. Det är tidigt på säsongen så dom hade gott om plats.
Förtöjde och gick sen några turer för att hitta tvätt och de affärer vi behövde. Ringde till chandlern i Nanaimo och kom överens om att sända interfacet för test redan idag. Räknar med att det eller en ersättning skall var tillbaka i Port McNeill när vi kommer hit igen för att hämta Berit om en dryg vecka.
Middag med Livarna på den närmaste puben.

30 maj tisdag Port McNeill – Pearse Island 8 nm
Uppe tidigt i det lite kalla vädret. Efter frukost gav vi oss på slutdemonteringen av WhisperGen. Först fick vi demontera dörren in till elrummet för att få den extra centimeter som behövdes. Vi kunde inte lyfta ur motorn för att taket (däcket) var för nära, så det blev vackert att ta ut hela klumpen med skyddskåpa och allt. Det är en tung klump, även om vi tidigare tagit bort allt som gick att skruva loss.
Björn fastnade i ett skede med ena foten under maskinen, men som väl var lyckades vi få upp Whispern igen och Björn kunde vrida och flytta sitt ben så att andra lyftförsöket gick bättre. Men det var inga marginaler varken på mått genom dörrar eller på den vikt vi kunde klara.
Väl ute ur elrum och toa kunde vi ställa den på durken över motorn. Nu var vi tvungna att demontera Whispern. Nedgången kilar och vi måste lyfta högt för att skyddskåpan skall komma ut, vilket vi inte klarar med Whispern monterad i kåpan. Motorn inklusive generator är tung (ca 50 kg) men inte så stor, så när den väl kom loss ur lådan var det bara att ta i och lyfta den steg för steg uppför trappan till sittbrunnen. Väl där var det enkelt att utnyttja en talja fäst i storbommen och lyfta ut den till bryggan.
En kärra hjälpte oss sen att få alla delar till sopcontainern, så nu är Whisperns saga definitivt slut.
Därefter var det tvätt, mathandling och sist dusch som skulle till innan vi vid tvåtiden kastade loss och tog oss tillbaka till vår ankringsplats bland Pearse Islands. Dels för att det skulle blåsa syd mot oss och bryggan om vi blev kvar i marinan och dels för att det kostar onödiga pengar att ligga en natt till.
Liv förtöjde “som vanligt” vid Moons styrbordssida men alla var lite trötta och det blev inga gemensamma event.
Köpt färdiggrillad kyckling till middag innan vi rätt slutkörda efter dagens arbeten somnade framför en film.

31 maj onsdag Pearse Island
Regn under natten och 8-10 sekundmeter från syd. Ligger helt i skydd och svänger sakta för ankar i strömmen. Klart angenämare än att tryckas mot en brygga. Men bortskämda som vi har blivit av stiltje de senaste tio nätterna var det ändå lite dåligt med sömnen på efternatten.
Vädret har svängt tillbaka till vårrusk och skall så förbli den närmaste veckan.
Refleksen värmer oss igen och under frukost bestämde vi oss för att här ligger vi bra för att städa och sy de luckskydd och dynöverdrag som måste till för att förpiken skall kunna användas. Kanske kan vi också komma ikapp med den engelska bloggen! Vi har en vecka på oss innan Berit kommer från Göteborg och förpiken behövs. Fick på eftermiddag mail från chandlern som kollat vår insända radarinterface med beskedet “Tyvärr” inga fel på det. Nu blir det utökad felsökning.
Till kvällen kom “Livarna” över på en aptitretare och sedan middag med Grekisk touch, köttfärsgryta med aubergine, vitlök, morot potatis mm. Serverades på en bädd av ris och gul paprika och några färskgrodda mungböner.

1 juni torsdag Pearse Islands – Port Hardy 27,5 nm
Fortfarande lite blåsigt och båtarna kämpande mellan ström och vind som omväxlande bestämde åt vilket håll vi skulle ligga. Vi förstår nu bättre varför denna ankringsplats ofta är tom.
Efter frukost bestämde vi oss för en “radarlösning”. Enda rimliga lösningen, framför allt tidsmässigt, är att låta chandlern behålla interfacet och ta vår radardom, plotter och några av kablarna och köra dit (med bil) för test av alla delar.
Telefonerade för att höra om det fanns marinaplats i Port Hardy, bokade bil och slutligen kom vi överens med chandlern om att träffas på fredag em. Port McNeill ligger visserligen närmare men har ingen biluthyrare. Efter allt telefonerande sa vi på återseende till Liv som kastade loss och gav sig österut mot Broughtonskärgården.
Vi lättade ankar och gav oss av mot nordväst och Port Hardy. Av gårdagens rätt ordentliga sydvind var inget kvar. Dessbättre var det heller inget kvar av regnet. Efter några händelselösa timmar var vi framme i Port Hardy vid tretiden. Vi fann ingen plats i den “kommunala” marinan men väl i den privata som är lite dyrare. Vi fick en bra plats långt in långsides en lång ponton.
Efter att ha checkat in för 60 CAN$ per dygn ringde vi Budget och bekräftade vår position då dom ska hämta oss i morgon bitti för transport till uthyrningskontoret. Vårt kostnadsdrivande dilemma var de många milen vi skulle köra. Budget hade fria mil även för ett dygns bilhyra medan National tog ett något lägre dagspris men med begränsningen på 200km. Överkilometrarna skulle kosta 20 cent per km och vi skulle köra drygt 700km. Enkel matematik gjorde att vi hyrde minsta bilen för drygt 50 CAN$ hos Budget, plus bensin förstås. Bussen kostade mycket mer än det dubbla per person! När allt var färdigbeställt åkte Annika upp i masten och tog ner radardomen. Firade ner den säkrad i en IKEA bag!
Innan middag gick vi en promenad längs bukten till ett litet delta men fick inte se mer än en och annan örn.
Fläskfilé sparris och svamp avrundade dagen.

2 juni fredag Port Hardy -Nanaimo – Port Hardy med hyrbil
Upp tidigt för att efter frukost kunna ringa Budget och bekräfta hämtning. Kontoret ligger ute vid flygplatsen några kilometer söderut. I duggregnet stod vi en stund och väntade på bilen med radardomen “under armen”. Strax före klockan nio var vi på väg efter att alla formalia var klara på flygplatskontoret. Vi var väldigt glada åt att dom av någon anledning lämnat ut vår beställda minibil och istället gav oss en nästan helt ny Jetta. Större, tyst, bekväm och snabb, klart lättare att köra dom 75 milen ToR till Nanaimo istället för den minibil vi betalade för.
Stannade till i Port McNeill och hämtade ut dom drivremmar till motorns generatorer vi beställt vid vårt besök med Moon några dagar tidigare.
Från Port McNeill går vägen in mot centrum av ön för att komma runt kustbergen. Fullständig vildmark i tiotalet mil. Tyvärr innebar det också att djurlivet kom lite nära trafiken. Ingen siktfältsröjning här inte.
Ett lite svart påkört bylte låg mitt på vägen. Vi kom fram till att det nog inte kunde vara något annat än en svartbjörnsunge. Av två skäl är det inte nått man vill vara med om. Dels hemskt tråkigt att ha ta kål på en liten björnunge, men också förmodligen förbaskat farligt om man får för sig att kolla hur det gick. Björnhonan kan inte vara långt borta!
Vägen gick så småningom ut mot kusten igen efter att ha rundat flera nära 2000m höga berg. Strax sydväst om Seymor Narrows kunde vi för första gången se vattnet öster om Vancouver Island, ett vatten som vi sedan följde på skiftande avstånd resten av vägen till Nanaimo.
Kom fram till chandlern klockan två och en knapp timma senare var vi tillbaka i bilen med en nyköpt radardom! Alla medhavda delar fungerade utom radardomen. Reparera var tidsmässigt inte aktuellt och eftersom den var yngre än fem år fick vi kraftig rabatt på den nya.
På vägen ut ur Nanaimo stannade vi vid SuperStore, den stora livsmedelsbutiken vi nu har handlat i sex gånger, varav tre under Ladysmith övervintringen. Sen blev det nonstop till Campell River där vi bytte förare, precis som på nerfärden. Vi passade också på att förnya vinförrådet i vin och spritbutiken där.
Rastade ett tiotal mil längre norrut mitt ute i ingenstans och åt vår medhavda kycklingsalladsandwich.
Framme i Port Hardy strax före nio, fulltankade bilen med 42 liter på 75 mil, vilket var förvånande lite med tanke på att vi kört rätt fort på den glest trafikerade vägen.
Fann en skottkärra vid marinagrinden som vi lånade och på tre vänder tömde vi bilen som vi ställde vid hotellet i anslutning till marinakontoret. Nyckeln lämnade vi i hotellreceptionen och slapp därmed ta oss ut till flygplatsen tidigt nästa morgon. Kan verkligen rekommendera Budget i Port Hardy!
Efter lite stuvning av inköpen var det sen väldigt attraktivt att slagga in.

3 juni lördag Port Hardy – Clam Cove, Nigei Island 14 nm
Solsken när vi vaknade och åt frukost . Fortsatt stuvning och före tio var Annika uppe i masten och skruvade fast den nya radardomen.
Gick sen en promenad till köpcentret som ligger en bra bit in mot “centrum” i Port Hardy, mest för att kolla innehållet i butikerna inför nästa veckas handling.
Tillbaka i Moon blev det dusch och vattenpåfyllning innan vi skulle äta lunch. Men före lunch kom det en större segelbåt och la sig bakom oss. Inte så bra för vår plan att dra Moon baklänges längs bryggan ut till nocken och där enkelt kunna svänga ut fören. Nu blev det lite krångligare att komma loss. Bryggarmarna på vår ena sida var bara knappt tjugo meter bort och vinden blåste rätt i nosen, så backa ut var inte säkert med båt och bryggor så nära under en rätt lång sträcka. Ibland saknar vi bogpropeller!
Lösningen blev att lossa alla tampar utom aktertampen och sakta låta Moon svänga runt med vinden. Killen i den nya båten bakom hjälpte till och kommenterade att “det här hade vi gjort förut”, men det var första gången med just den här metoden. Vi lär oss nog snart hur man klarar sig utan bogpropeller.
Ute ur hamnen fick vi en bris akterifrån, varför vi drog ut Yankeen och stängde av motorn. Gled fram i fyra knop plus en knops medström. Nu var det hög tid för lunchsalladen som stod och väntade.
När salladen var uppäten dog vinden och vi fick fortsätta utan vind nästan hela vägen till Nigei Island, nästan för att det kom regn norr om oss med en del vind. Men då hade vi bara en sjömil kvar och brydde oss inte om seglen. Navigeringen in i Clam Cove är rätt trickig mellan en massa skär och kelp så segel i regnbyig vind är inte något man väljer.
Ankrade längst in på tre meters djup och totalt skyddat från havet. Det låg tom en liten resort på flottar i norra delen av viken. Vi kunde nästan inte höra deras dieselgenerator som var på mellan sex och åtta, förmodligen för att fixa middagen.
Vår middag bestod av varm potatissallad, broccoli och fläskfilé tillagad på Refleksen, delvis i vår nya lilla stekpanna som vi fann i Port Hardy. Refleksen har en liten kokplatta med en skyddande ring några centimeter upp. Dessa två begränsningar har gjort att alla tidigare små stekjärn har fått ratas. Men denna Rock Panna passar perfekt.
Fortfarande rätt slut efter gårdagens bilkörning blev det tidig avslutning av dagen.

4 juni söndag Clam Cove -Walker Group Island 6 nm
Växlande molnighet och vindstilla när vi vaknade. Det är nu bara nio grader i vattnet, rätt otroligt att vi badade för en dryg vecka sedan i sjuttongradigt vatten nere i Desolation Sound! Detta innebär i sin tur att det nu igen är perfekt nattkyla för att Refleksen på lägsta skall ge bra morgontemperatur inomhus.
Frukost och lite bloggskrivande av Björn medan Annika återmonterade radarinterfacet. Plottern var redan på plats igår inför vår färd till Clam Cove. Testkörningen gav full pott, dvs vi är återigen med radar.
Efter kaffet drog vi upp ankaret för att besöka en trevligare och mer öppen ankarvik i ett kajakområde sex sjömil öster ut, Walker Group mitt på gränsen mellan Queen Charlotte Strait och Queen Charlotte Sound. På vägen över hade vi obruten horisont nordost upp mot Queen Charlotte Island, men havet var rätt platt tack vare en fyra sekundmeters sydostvind.
När vi närmade oss ögruppen skulle vi passera ett antal grund. De flesta syntes tack vare kelp och de låg där de skulle enligt sjökortet. När vi såg den smala kanalen in till passagen mellan öarna och den balja vi tänkt ankra i var det en del dyning mot berget. Men när vi passerat kanalen vidgade sig vattnet och dyningen försvann totalt. När vi gick genom kanalen hade vi vatten och genomsikt mot sydost och fastlandet. Baljan är alltså inte tillsluten utan är en lagom stor vik vinkelrätt in från passagen, helt skyddad från alla håll. Ett riktigt smultronställe mitt mellan Vancouver Island och fastlandet. Finns bara i en av våra fyra pilotböcker så vi får nog ha den för oss själva. Ankrade över perfekt jämn botten med bra fäste och tillräckligt svängrum. Skog åt alla håll mellan 70 – 200 meter bort! Detta får nog betraktas som ett “hurrican hole”.
Sen lunch efter att vi ankrat.
Hela eftermiddag blev det jobb. Annika fixade nya förtöjningstampar, pillade lite med luckskydden, sorterade, satte fast luftavfuktaren på en “parkeringsplats” så den klarar lutning när vi nån gång seglar. Björn förberedde den nya brytaren som vi hittade hos West Marine i Vancouver och dessutom på rea då affären skulle slå igen. Den ska användas för inkoppling av landström eller generator och kommer temporärt vara lilla Hondans “förbigång” av isolationstransformatorn nu när den är kopplad för 120 volt (Kanada, USA och Mexico).
Köttgryta med ett glas Malbec innan natten.
I morgon hoppas vi på väder för kajaken så vi kan utforska alla vikar och småöar i Walker Group.

Annika & Björn