Moon – Koopmans 47 – 12,5t (16,5t tankad och fullstuvad)
Östra Malaysia på Borneos nordvästkust
v10-14 4 mars – 2 april 2015
Vecka 10 2015 4 mars – 8 mars Mellan Singapore och Borneo, ankomst Kuching
På den här resan har vi Moon hittat skallerormen ombord, ja inte odjuret utan oljudet.
Sedan första seglingen till Penang då vi stundtals gjorde över 6,5 knop genom vattnet har ett skallrade ljud kommit och gått. Länge har vi blängt på det fasta rodret till vindstyrningen och även justerat det för att minska ett glapp i lagret. Men under denna segling då vi sover i akterhytten gj gick ljudet lättare att lokalisera. Det gick nämligen inte att sova där när farten gick över 6,5 knop. Det visade sig att ljudet kom från propelleraxeln som skakar så det skallrar och bara då axeln inte snurrar.
Vad göra nu då? Jo med växel i friläge är det lätt att vrida på axeln med handkraft, åt båda hållen, vilket betyder att bladen på den flöjlande propellern är vridna som dom ska i strömriktningen – så där ligger inte upphovet till obalansen. Vad då då? Vid vridning på axeln gick det att minska, resp öka vibrationerna – vilket torde betyda att när axeln stannar i ett läge där två blad sticker ut på ena sidan och ett på det andra sidan av skrovet så skakar axeln, men vid vridning så att ett av dom tre bladen står vertikalt, alltså “gömmer” sig bakom skrovet, så blir strömningen jämn på båda sidor av skrovet, och alltså inga skakningar. Lite knöligt att vrida till tystnad och sen lägga i framväxel, men det blir i alla fall tyst…
Apropå oljud – vi har vi tre tillfällen tidigare letat efter konstiga ljud i båten. En gång var förklaringen en insekt med ett mycket speciellt läte instängd i en plastpåse. Lätt att avhjälpa.
Men två andra tillfällen har båda slutat med att ljudet plötsligen försvinner. Senaste oljudet lät som en fläkt eller nåt elektriskt. Vi felsökte och hittade ett oförklarigt strömdrag på 0,7 ampere, men kunde snart avfärda läckström då det var surfplattan som låg på laddning. Men ljudet då? Efter några timmar för ankar tog det plötsligen slut och då hade vi hört det i många många sjömil under seglingen ner till Singapore.
Förklaringen är nån form av vattenlevande odjur som förmodligen sätter sig på botten och dess ljud fortplantar sig genom skrovet ut i alla hörn, totalt omöjligt att lokalisera.
Apropå djur – här i Kuching är ambitionen att besöka ett närliggande naturreservat där man rehabiliterar orangutanger.
Onsdag 4 mars Avgång Singapore
Avgång i normal tid, det var ingen anledning till brådska… vi hade ju minst tre dygn framför oss. Vi trodde vi skulle ha medström ut till havs, men en halv knop emot var facit. Väl ute fick vi medström och kunde motorsegla mot öster, norr om trafikseparationen, för att längre öster ut där trafik-separationen svänger lite mot norr, korsa densamma i en lite bättre vinkel.
Tack och lov för AIS! IGEN! Med denna är möjligheten att bedöma hur nära man kommer de
fartyg som har en skärande kurs, klart mer exakt jämfört med traditionella sätt att bedöma kollisionsrisken. Fem – tio fartyg gällde det att hålla reda på under passagen.
Detta är det trafiktätaste område vi seglat i. Luckan mellan fartygen vi slutligen hittade gav oss “fri” passage utan kursändring, klart fördelaktigt när man seglar dikt bidevind och har “ensidig” möjlighet att ändra kurs. Nu blev det full fart för revad stor och fulla försegel. Förmodligen bra även för de stora skeppen eftersom vår AIS presenterade en jämn och stadig kurs och fart för dem.
Efter passagen kunde vi konstatera att vi “fattades” 10-20 grader för att hålla upp mot Borneo Malaysia. Men det var mer än 350 nm dit så det kanske ordnar sig. Hela dagen hade vi en fin vind, förutom riktningen, på 6-8 m/s och med pensionärsrevning, dvs ett rev i storen och fulla försegel, gav det oss bekväma 6,5-7 knop. Medström som dessutom lyfte oss tio grader mot vinden! Vi njöt i fulla drag av att för första gången på flera år ha obruten horisont runt oss.
Sen kväll falnade vinden och vi rullade in förseglen och startade motorn. Lovade upp de saknade 20 graderna plus ytterligare 15-20 grader mot mål och körde sen hela natten.
Mycket bra med revad stor som stödsegel under motorgång.
Inga konstigheter mer än att hela första dygnet hade vi med ojämna mellanrum ankarliggare att ta hänsyn till. Så långt som 40 sjömil från Singapore ligger alltså fartyg för ankar. Återigen är AIS en klar tillgång, särskilt när havsströmmarna lurar en på riktningen.
Det är beklämmande att se hur en del fartyg har klätt relingen med taggtråd, särskilt runt aktern. Senare under nätterna har vi sett åtskilliga fraktfartyg som har strålkastarbelyst akterskeppet för att minska risken för att bli äntrade under gång, som sagt beklämmande. Vi uppfattar inte oss småbåtar som varande i riskzonen för dessa båtkapare, men visst känns det lite kymigt när en ensam fiskebåt passeras på nära håll och vi inte har något övrigt mellan oss och horisonten…
Torsdag 5 mars På gång
Motorn rullade på till fram på förmiddagen då vi fick ny vind, dock inte så stark som under onsdagen, men tyvärr samma för oss ofördelaktiga riktning. Ut med revet och vi fick något så när fart på Moon i den lite stötiga sjön. Nu var det slut på den trevliga medströmmen! Inte nog med det, den satte oss tillsammans med vindavdrift tio grader mot lä. Nu var det klart dags för sanningens minut när det gäller centerbordets effekt.
Med ganska konstanta tio graders avdrift (ström och vindeffekt sammantaget) som redovisas genom skillnaden mellan “heading” (riktning på båten) och “COG” (båtens verkliga kurs över grund) på Moons navigationsinstrument, var det möjligt att få objektiva resultat. Ner med centerbordet till hälften. Efter tio minuter konstaterade vi ingen skillnad i avdrift, så ner med centerbordet hela vägen. Nu stack vi alltså dryga 3 m! Efter ytterligare tio minuter samma sak, ingen skillnad i avdrift. Dock bromsade centerbordet Moon med 0,2-0,5 knop beroende på hur djupt det stack. Helt klart är alltså att med denna ringa vind som gav oss 5-6 knop genom vattnet och knappt 15
graders lutning så spelar centerbordet under dessa strömförhållanden ingen betydelse.
Låt vara att en möjlig avdriftsminskning åts upp av den sämre farten i samband med strömavdrift.
Så vi seglade vidare med centerbordet uppe i dikt bidevind, 40 grader mot relativ vind, fortfarande 10-20 grader lägre än mål, i en skvalpig motsjö som ibland stoppar upp oss till futtiga 4,5 knop genom vattnet, men som regel gör vi 5-6 knop i den labra brisen.
En knop ström emot gör att vår framfart är allt annat än snabb. Vid åttatiden på kvällen rullade vi in förseglen, revade ett rev på storen, lovade och startade motorn.
Nu hade vi “kastat in handsken” när det gällde att ta oss till Miri. En ny waypoint sattes till Kuching, som ligger åtskilligt närmare och flera grader söder om Miri. Det är fortfarande nästan 300 sjömil dit.
Fredag 6 mars På gång
Enda skillnaden mot gårdagen är att vinden som tidigare har kommit tillbaka vid tiotiden har uteblivit. Tur att vi har stora tankar i Moon.
Vi har utnyttjat motorgången till brödbak (bakmaskin) och kakbak i varmluftsugnen när vi nu ändå har “gratisström”. Vi har även värmt vår varmvattenberedare med 220 ström!
Ja vår nya värmeväxlare fungerar förträffligt, men motorns “vanliga” kylvattenlock läcker. Det är alltså inte själva locket som läcker utan i gängan mellan motorblock och adaptern där trycklocket sitter. Hittills har våra försök att skruva loss adaptern inte lyckats. Förmodligen har det alltid läckt, men utan ett högt placerat expansionskärl, som vi nu monterat, så har det inte märkts. Det kylvatten som tidigare trycktes ut första gången efter påfyllning när motorn blev varm dunstade och sen var nivån konstant nån centimeter under locket. Alltså kan vi inte innan tätning använda det nya expansionskärlet med värmeväxlare för att få varmvatten men att köra är inget problem.
Med motorn igång får vi riklig tillgång på ström…
Invertrarna är på sammanlagt 4kW kontinuerligt uttag och 6kW under en halvtimma. I denna värme får man nog tänka sig ett något lägre uttag. Det är skönt med en varm dusch. Temperaturen på natten kräver en tröja och långbyxor! Härligt efter dagens pressande värme.
Mitt på dagen tuffade vi fortfarande fram på ett nästan platt vatten med SOG 4,8 kn och COG 88 grader mot en waypoint vid udden strax nordost om Kuching, 100 sjömil bort. Sen är det ytterligare ca 80 in till en marina två timmar upp i floden.
Strax före solnedgången kom lite vind och vi seglade långsamt hela natten.
Vid tiotiden innan månen kommit ordentligt upp kom en fiskebåt vinkelrätt ner mot Moon.
Såg helt klart ut att passera akter om oss, naturligt eftersom vi seglade och han kom “från vänster”. Även om den trålade, vilket han inte visade några tecken eller ljus om, skulle han av ren självbevarelsedrift gått akter om oss. 100 m från Moon girade den upp parallellt med Moons kurs! Björn försökte väcka Annika som sov, för att hon inte skulle rusa upp naken om vi blev bordade, vilket just då kändes som en möjlighet.
Väckningsförsöket avbröts av det akuta behovet att undanmanövrera. Turligt nog hade vi tillräckligt med fart och vind för att gira upp bakom fiskebåten som strax girade ner framför fören på Moon. Då såg man tydligt att dom släpade nät, vilket gjorde deras manöver än obegripligare. Moon passerade 20 m akter om fiskebåten som accelererat för att undvika att vi körde på nätet. Dom kunde ju inte veta hur Moon ser ut under vattnet! Inga nät fastnar där inte, om inte propellern är igång.
Tråkigt att man skall behöva anta att det är nåt annat än fiske dom var intresserade av, men också märkvärdigt att fiskare ofta beter sig, i vårt tycke, lite orationellt när dom manövrerar.
Natten förlöp sedan lugnt i månskenet med en knop emot. Men vi hade inget emot den långsamma framfarten eftersom vi ville angöra Kuching i dagsljus.
Lördag 7:e mars För ankar i floden in till Kuching
Kom seglandes fram till udden mellan Malaysia och Indonesien vid lunchtid i stark medström, 2 knop, vilket medförde att vi trots knapp vindvinkel klarade udden. Det är inte ofta man seglar med bättre COG än båtriktning. Vi hade 5 graders bättre höjd än vad som framgick av båtriktningen, klart ovanligt när man är van vid runt 10 graders avdrift, ström och vind sammantaget.
Tursamt, och nödvändigt eftersom vi inte klarat att kryssa oss förbi i motström. Nu blev passagen i det upprörda vattnet snabb med 7-8 knop över grund och en halv sjömil till godo till reven norr om udden.
Efter udden var det ca 80 sjömil kvar till Kuching, så trots vår långsamma nattsegling var vi tidiga.
Några timmar med alltför ostlig och svag vind gjorde att vi igen trodde på en dagsljusangöring. Men framåt kvällen vred vinden mot norr och ökade till runt sju – åtta m/s. Vi revade och rullade in kuttern för att inte segla för fort, men gjorde fortfarande strax under sju knop genom vattnet. Mindre segel var inte att tänka på i den snabbt uppbyggande krabba sjön i sidan över det bara runt tio meter djupa vattnet i bukten mot Kuching. Bara och stå på. Hur svårt kan det vara att angöra en hamn för stora fartyg nattetid? Vi har gjort svårare saker i mörker… Fast det var med en för oss mycket välkänd båt…
Vid tolvtiden började vi “pricka av” dom första navigeringshjälpmedlen i form av blinkande bojar. Strax före den första passerade vi nån form av fast icke belyst sjömärke, som inte fanns på några av våra kort, strax vid sidan om den naturliga inseglingen. Lite märkligt…
Månskenet gör att det inte är beckmörkt och det är skönt.
Första gröna bojen passerades och kursen las mot nästa. Plattläns med planskotad revad stor och nu för motor i den rätt grova medsjön. Tur att vi hade nästan slackvatten. Vid spring ebb och upp i en flod med kraftig dyning emot kan bli nog så otrevligt. Nu var det ganska ok, en situation som när vi kom in i kanalen med grundare vatten omkring oss snabbt blev ännu lugnare.
Det var längre än beräknat till andra bojen… DVS vi hade plötsligt den andra bojen hundra meter rakt framför oss! Den var släckt och vi hade styrt mot tredje bojens gröna blink. Skillnaden i kurs var bara fem grader, varför ingen av oss noterat skillnaden under den slingriga angöringen. Tur att månen, som delvis skymdes av moln, gav skuggor som gjorde att vi kunde uppfatta den förändrade gråskalan framför oss, gira in mot kanalen och passera bojen med god marginal, nu när vi väl såg den…
Med nu en dryg knops motström fortsatte vi in i hamnen, läs uppför floden, och ankrade väl utanför farleden vid tvåtiden. Klart skönt med en dusch och sen krypa till kojs i en båt som låg stilla.
Söndag 8:e Ankomst Kuching
Vaknade och åt frukost vid åttatiden.
Marinan i Kuching svarade med en telefonsvarare på Malay! Tidvattnet vänder först vid ett tiden, och angöring av marinan bör ske i så slackt vatten som möjligt. Det strömmar enligt uppgift ordentligt genom marinan. Alltså ingen tidig ankarupptagning. Storen, som varit revad vid nertagning, hissades, togs ner igen och beslogs i den obefintliga vinden. Vi låg ju i strömriktningen så manövern hade inte varit lätt eller ens möjlig med vind över Moon.
Trots att det blåser ute till havs var det nästan vindstilla här bara nån mil uppför floden.
Under natten har kylen bestämt sig för att inte kyla längre. Lite felsökning på förmiddagen pekar på att kompressorn inte vill vara med längre. Alltid är det nåt, men inte hade vi behövt detta nya projekt…
Vid lunchtid tog vi upp ankaret för att vara vid marinan längre upp i floden precis när vattnet vänder. Det är spring och därmed max hastighet på vattnet.
Strax efter två, tolv timmar efter vi ankrat i floden, var vi förtöjda i marinan utan några som helst problem i den svaga motströmmen. Marinan är inte bemannad på söndagar.
Vi hade glömt att Sawarak inte är särskilt muslimskt utan snarare kristna och därmed har helg på söndag, så vi fick klara oss själva. Vatten på bryggan men strömmen var trasig sedan en tid… Underhåll i Malaysia – finns det?
Vår erfarenhet av tre år är att det byggs mycket nytt och ofta pampigt, men sen verkar det inte finnas intresse eller pengar för underhåll. Typiskt nog finns inte ordet underhåll på Malay! Säger en hel del om mentaliteten, som också är vanlig i andra delar av Asien vi besökt.
Under resten av dagen blev det en del PC jobb och tvätt av båt. Otroligt vad det rostfria blir påverkat av allt salt i värmen. Flera timmar med vatten och “vinröd” scotch bright och det mesta rostfria ser nästan ut som nytt igen.
Kuching stad med ev möjligheter till kylreparation och inklarering till delstaten Sawarak får vänta till på måndag, då vi också skaffar mer info om våra släktingar orangutangerna.
Vecka 11 2015 9 – 15 mars Kuching Borneo Malaysia, och vidare norrut längs kusten
Mysteriet med kylkompressorn som slutade arbeta är löst!
Det började med att vi följde Båtdoktor Nigel Calders anvisningar och motståndsmätte lindningarna i kompressorn. 0 ohm indikerade brunna lindningar. Den lokala kylhandlaren /reparatören hade kompetens att hjälpa oss men, skulle det visa sig senare, lyckligtvis ingen 24 volts kompressor. Däremot höll dom med om vår konklusion av mätningen. Hemma i båten skrev vi till grabbarna på Isoterm i Kalmar som hjälpt oss med felsökning förr. Dom trodde inte på kompressorfel, snarare på elektronikdelen som felkälla.
Med denna input gjorde vi om mätningen som nu visade på de 2-3 ohm man förväntar sig på en fungerande kompressor. Förstår inte riktigt hur vi lyckades mäta 0 första gången…
Felet låg i en glappande kontakt mellan kompressorn och elektronikdelen. Lite kläm och böj så var kontakten funktionsduglig igen och kylen går som den klocka den alltid gått.
Tre dagar utan kyl och en massa funderande hur vi skulle lösa detta var därmed till ända.
Måndag 9 mars- Incheckning i Sarawak (fortfarande Malaysia) och samtidig utcheckning från Kuching till Miri (inom Sarawak). Lite flexibilitet finns det således i det byråkratiska landskapet.
Fortsatte sen en låång promenad in till stan. På vägen hittade vi kylgubben där vi stannade till. Väl inne i Kuching blev det “normalt” turistande och lunch på en billig kineskantin.
Information om Nationalparkerna, hyrde bil och därefter med den tillbaka till marinan långt ute i ett industriområde.
Middag ombord i grannbåten, en australisk motorkatamaran som väl tyckte synd om oss med vår trasiga kyl…
Tisdag 10 mars – ägnade vi åt Semenggoh Wild Life Centre, där man tidigare rehabiliterade orangutanger.
Nu är alla utsläppta i djungeln och rehabiliteringen är flyttad. Djungeln omkring har inte plats för fler revir och där lever nu 26 skogsmänniskor i frihet.
Under icke fruktsäsong i skogen är chansen stor att få se orangutanger som då oftare kommer tillbaka till utfordringborden, och vid vårt besök kom 6st till matbordet. Regn och moln gjorde utflykten lite chansartad fotomässigt.
Vi skulle ju inte bara se dem utan också fota. Långa telelinser och regntunga skyar går inte helt lätt ihop. Men med nya kameran, det sista vi gjorde/köpte på Langkawi var det trots allt möjligt att “skruva upp” känsligheten på “filmen” utan stora kvalitetsförluster. Drygt 600 mm tele på fri hand är inte lätt när ljuset tryter… Några fina bilder från långt upp i trädkronorna blev det trots allt, och på plussidan av det mulna vädret var att temperaturen var klart acceptabel. Verkligen ett bra test på nya Canonkameran, en kamera vi gått och väntat på sedan vår gamla 40:a tog slut under ett besök hos vänner i Chicago på vår resa tillbaka till Lindisfarne 2012. Klart bra timing av Canon att släppa denna modell 7D mkII några månader innan vi var redo att börja segla igen. På kvällen tog vi bilen in till stan för restaurangbesök med våra nya vänner, från australbåten alltså… Det hör till saken att det var bara två bebodda båtar i den rätt öde marinan.
Onsdag 11:e tog vi med oss våra OSSI- vänner i bilen (igen) till den nya rehabiliteringsplatsen för utsatta djur, Matang Wild Life Centre väster om Kuching. Här var orangutangerna, och en del andra djur, i stora inhägnader. Regnet fortsatte så även nu var det igen inte helt bra förutsättningar för det perfekta fotot.
Här fann vi den stora hannen som i en revirstrid i Semenggoh blev av med ett finger för flera år sedan och som, för att undvika ytterligare fighter, flyttades och den revirhävdande dominanta hannen fick bli kvar.
Att se djur instängda är alltid beklämmande, även om det här är för att få arterna att överleva och sen placera ut dom i djungeln. Alla djur är på ett eller annat sätt plockade från folk som haft dem som husdjur, vilket är belagt med fängelsestraff i Malaysia och Indonesien, eller födda på reservatet. Även skadade och/eller utstötta djur får plats här.
Totalt var de bägge besöken tillsammans väl värt. Hade känts fel att lämna Borneo/Malaysia utan att sett “skogsmänniskan” som Orang Utan betyder ordagrant översatt från Bahasa, som det för Malaysia och Indonesien gemensamma språket heter.
På vägen tillbaka till stan handlade vi, fortfarande ovetande om att vi snart skulle ha en fungerande kyl. Lämnade tillbaka bilen och blev skjutsade den långa vägen ut till marinan av uthyraren.
Torsdag var planerad avfärdsdag, men dålig vindriktning och dessutom rätt stark vind gjorde att vi pysslade i båten istället. Läs fixade kylen! Annika följde med Graham in till stan på motorcykel och handlade, vilket kom väldigt lägligt nu när vi plötsligt hade en kyl igen. En finess med den i Thailand renoverade kylen är att kylplåten omsluter ett mini “frysfack” med isolering på toppen. Här kan vi nu korttidsfrysa kött mm, för att inte tala om nån fiskfile, om vi nu får nån fisk…
Fredag – lördag 13 – 14 mars Lämnade Kuching för en ankring i en ny flod, Pulau Beruit.
Betalade marinan och vid slackvatten gled vi nedför floden till vår tidigare ankarplats. Slöade, åt middag och sov en del innan det vid niotiden var dags för ankarupptagning. Avsiktligt hade vi väntat till mörkret för att få mindre dyning emot och mindre ström med i flodmynningen. Fungerade sådär… Fortfarande ganska kraftig dyning och lite medström. Den lilla vinden som stod hade riktning nog för motorsegling, men långt ifrån ren segling dit vi var på väg. Kryssa var inte möjligt med grunt vatten omkring oss kombinerat med den branta sjön.
Det blev en rätt “tjatig” natt som följdes av en förmiddag utan vind men tack och lov med mindre stoppande dyning. Vi hade avverkat nästan de 70 milen ut ur bukten när vi vid lunchtid kom tvärs en flodmynning som är det ena vattenflödet runt en ö som är 28 sjömil lång. Här var det möjligt att vika av och segla några timmar upp i floden, som via en bifurkation ledde vidare till en annan flod som mynnade åtskilliga sjömil längre norrut och där vi kunde falla av mot Miri och förhoppningsvis segla utan motorstöd…
Borneo har många floder och dom matas regelbundet av regnen som faller över – ja just det – regnskogen…
Några timmars frid utan motor var befriande, men längre in tog vinden slut och strömmen var emot. Resten av dagen körde vi motor längre och längre in i djungeln, med strömmen emot, en till som mest tre knop emot.
Vi trodde vi skulle få medström när vi kom till förbindelsevattnet mellan floderna, det gick ju ut i bägge floderna, men tji fick vi. Tydligen var den vi kom ifrån både bredare och djupare, varför den tydligen “snodde” vatten fån den andra floden. Den kraftiga motströmmen hela sträckan gjorde att vår ambition att ankra nära den andra flodens mynning inte gick att uppfylla utan mörkerankring. Dessutom trodde vi att den tilltänkta ankringsplatsen kanske var utsatt för dyning.
Strax före fem droppade vi ankaret i flödet mellan floderna. Svag ström gjorde att vi låg föredömligt längs med den lilla dyning som den ganska stora vattenytan gav upphov till, även om vinden mestadels var näst intill 0.
Förträfflig salladsmiddag, toppad med fräst bacon och en god dressing. Det är lyxigt med kyl! Särskilt de första dagarna efter senaste handlingsrundan…
Tisdag 15 mars Mot Miri
En lugn och vilsam natt inledde sista dygnet mot Miri, trodde vi. Det blev nästan två.
Ankaret upp och motor ut mot havet. Denna flod var klart grundare än den mer västliga, och de grunda partierna sträckte sig tiotalet sjömil ut i havet. Vid lunchtid var vi äntligen så långt ut till havs att vi kunde hissa segel, stänga av motorn och falla av mot Miri , en segling som varade tre timmar innan det var dags för motor igen i den falnande vinden.
Motorn var sen på hela natten och fram till lunchtid på måndagen. Fin segling i lagom vind med full fart på Moon. Tyvärr var riktningen 15-20 grader fel för att hålla upp mot Miri, men vi tröstade oss med att vinden dör mot kvällen och då kan vi motorsegla mot mål.
Vinden dog inte alls och när det var 40 sjömil kvar till Miri var vi inne på för grunt vatten i den nu stötiga sjögången. Slog ut till havs tre – fyra timmar för att strax före midnatt slå tillbaka mot Miri. Fungerade bra i någon timma, men sen falnade och skrotade vinden så vi hade snart nästan kurs på platsen där vi slog tidigare.
Gissa om dessa vindskiften kombinerat med snabbt uppbyggande brant sjö är tålamodsprövande.
Vecka 12 2015 16 – 22 mars Ankomst och Miri Marina
Måndag 16:e – I den falnande vinden och så småningom minskande sjögången kunde vi motorsegla, nu med kurs på Miri. Även om det tog ett halvt dygn längre än nödvändigt/beräknat, fick vi nu tack vare slaget ut till havs en angöring i dagsljus tidig tisdag morgon, 150 motortimmar och c:a 1200 sjömil sedan vi lämnade Telaga på Langkawi.
Under veckan har vi betat av listan med “att göra” punkter och gjort några utflykter.
Listan innehöll framför allt olje- och filterbyte, tätning av kylvattenläckaget vid påfyllnings-locket samt inköp av filter och extra generatorremmar. Allt klart.
Båtgrannen som tankade söder om Kuching fick en hel del vatten på köpet, men vår diesel från Talaga på Langkawi ser ut att vara helt ren, inget vatten eller skräp i filtren.
Kylvattenlocket var lite pilligt att få tätt. Men efter flera försök hittade vi var det läckte. Farhågan att det var mellan adaptern och godset i tanken kunde avskrivas då det visade sig att det var lockets gummipackning som inte höll tätt. Saken är den att det lilla pålödda skvallerröret som ska leda bort kylvattnet då trycklocket öppnar var “söndertrampat” i underkant. Så det som läckte för att gummipackningen inte höll tätt rann inte genom röret utan under röret runt adapter och ut på tankens topp. Det lurade oss att tro ett det var där det läckte tills sprickan i rörets underkant blev synlig.
Alltså locket läckte fortfarande men efter inköp av nytt lock samt slipning av adapterns yta där gummit ska täta så verkar det nu torrt och vi kan få varmvatten (och värme…) vid motorkörning.
Att hyra bil är relativt billigt (150kr/dag) med fungerande luftkonditionering, så i fredags tog vi våra nyfunna vänner från Kuching med till ett naturområde i djungeln med ett vattenfall och kunde bada i tillhörande sötvattenpool. — Klart uppfriskande.
När vi på lördagen skulle klarera ut så var alla myndigheter helgstängda, så det var bara att gilla läget och vi passade då på att under söndagen fixa en massa småpill som väntat länge.
Vecka 13 2015 23 – 29 mars Miri och norrut
På måndag morgon, efter att ha konsulterat övriga båtar i marinan, konstaterat att det inte är lätt att hitta en marinmack på vår väg norrut och vi som är i behov av diesel bestämde oss för att dunktanka nu när vi ändå har bil. Till saken hör att vi ännu inte tankat tillräckligt många gånger för att ha kunnat bestämma tankarnas volym, och mätaren har vi därmed inte heller kunnat kalibrera…
Med lånade dunkar hämtar vi diesel till det trevliga priset av under 5 kr/l, men man få inte tanka i dunk för mer än 300kr per tillfälle. Med hyrbil är det inte ett stort problem då man bara tar sina dunkar och åker runt till olika mackar. En vända ger oss 175l. Totalt dunkade vi 410liter.
Tisdag – onsdag 24-25 mars Miri till Tiga island
Lämnade Miri för fortsatt färd mot Puerto Princesa för inklarering i Filippinerna, 450 sjömil åt nordost. Avvinkade av våra Ossi-vänner gled vi ut i morgonljuset. Ingen vind i marinan men strax utanför pirarmarna stod en svag ostnordost, helt programenligt eftersom det var vår huvudriktning…
Men först skulle vi segla rakt norrut för att så småningom gira mot nordost runt en udde. På VHF var det nån på bruten engelska som talade om ett område i närheten, ett meddelande som upprepades på Malaysiska, men vi kunde inte tolka var det var.
Hur som helst så seglade vi på mot norr. Kursen bar direkt mot Hong Kong, 1000 sjömil bort.
Annika gick ner till navbordet och lät navigationsprogrammet göra en weather routing med den gällande 8 dagars-prognosen. Det var helt möjligt enligt den att nu segla direkt till Hong Kong. Frestande…, men den delen av sydkinesiska sjön är nerlusad med rev, som i och för sig går att ta hänsyn till om vädret är ok, men blir det skitväder får man svårigheter med få möjligheter till sjörum i lä.
Det fick allt bli Filippinerna innan vi styr norrut, runt det besvärliga revområdet.
Efter några timmars segling ut från kusten i fin vind men med besvärande dyning rakt emot var det någon som kallade på Moon över VHF. Efter lite kommunikationsproblem blev vi klara på att det var ett arbetsfartyg vi just passerat som bad oss styra mot öster eftersom vi just kommit in i deras område med undervattenjobb.
Ok vi skulle ju ändå den vägen, men lite senare då vi hoppades kunna segla runt udden. Nu fick vi slå tidigare mot land och motorsegla för att klara kursen runt udden. Efter två timmars motorsegling rundade vi udden och kunde segla igen då vinden hade vridit mot norr, helt enligt prognosen. Fin segling och på kurs för en gångs skull. Vid lunchtid hade vinden ökat till 6 m/s och vi tog ett rev i storen. Moon går lika fort för revad stor i max bidevind som för full stor när det blåser mer än sex m/s och lutningen minskar från 15-20 grader till 10-15 grader. Roderbalansen blir nästan för bra! Med mindre lutning än 10 grader är hon totalbalanserad vilket gör det svårt att styra innan man vant sig, särskilt som det tar en stund innan hon reagerar. Lätt att justera “två gånger” vilket när resultatet av manövern “väl kommer” ofta blir för mycket. Med justering menar vi nån grad på roderutslaget. Den långa kölplankan gör henne mycket kursstabil, men samtidigt lite svårstyrd, särskilt på natten i svag vind utan några referenser annat än instrument. Men vi lär oss väl… I vissa lägen går det att segla med låst roder i flera minuter – ja uppåt 15-20 minuter har vi testat, men då får det inte vara för brant dyning.
Vinden och riktningen höll sig till solnedgången, sen började den att vrida mot öster och vi var tvungna att slå ut till havs när djupet in mot kusten gick under 10 m. Efter två timmar på den nya riktningen falnade vinden och vid niotiden var det dags för motorn. Längsta sammanhängande seglingen utan motorassistans sen vi kom till Borneo.
I och med motor och nästan ingen vind kunde vi svänga tillbaka på kurs.
Motor hela natten fram till elva på onsdagen.
Massor med oljeborrtorn på sträckan från Miri och genom Brunei’s korta kuststräcka som var det nya land vi nu seglade utanför. I oljefälten kom vi nära stora förtöjningsbojar, gula “tomfat”, stora som fyra normala oljefat. Dagtid inga problem, men vi bekymrade oss för nattetid. Ingen belysning eller annan varning i mörker. Månen var dessutom i nedan och bara uppe nån timma på kvällen. Definitivt läge för radar i dessa vatten.
När vinden kom kunde vi styra mot mål efter nån timma. Vinden kom tillbaka från nordost och med full stor plus dom båda förseglen seglade vi strax 5 knop i dom fyra sekundmetrarna. Vinden ökade och vred mot nord-nordväst och vi kunde för första gången på länge sluta pina höjd. Moon tackade för detta och speedade upp till dryga sju knop i fem sekundmeter och 50 grader mot relativ vind. Fortfarande en del besvärande dyning, men tack vare den öppnare vindriktningen hade vi mer kraft och farten blev inte påverkad. Kanonfin segling fram till tre-tiden när vi ankrade sydväst om ön Tiga. Vi hade då återigen kommit in i Malaysia, denna gång till delstaten Sabah.
150 sjömil på 32 timmar, varav 16 timmar för motor… Det går inte fort med motström, brant motsjö och lite vind. Vi kör dessutom bara knappa fem knop för motor när sjön är så här obekväm. Ankringsplatsen bjöd på både bad och fantastisk ankarbotten. Fast fin sand. Vid upptagningen såg vi ankaret på sju meters djup och för första gången såg vi läggen på ankaret ovan botten med bara plogen väl nedgrävd. Oftast kommer ankaret upp med lera i schacklet, indikerande att hela läggen varit nere i botten.
Badet var ovanligt uppfriskande! Bara 26-27 grader.
Torsdag 26 mars Tiga till Kota Kinabalu
Vi hade inte överdrivet morgonbråttom. 30 nm till nästa ankring och ingen vind på förmiddagen. Iväg vid niotiden för motor. Absolut platt vatten fram till sydvästudden där en tråkig brant dyning mötte. Enligt prognosen skall det stå en nordostvind på 10- 15 m/s långt ute i sydkinesiska sjön och det är väl den dyningen vi får. Väldigt gungigt när det inte finns någon stagande vind. Efter nån timma började en svag nordan dra. Upp med full stor och livet blev lite lättare. Fortfarande för motor eftersom dom 1-2m/s inte räckte nånstans i den branta dyningen, men nu bara gung i en dimension.
Vinden kom först vid tolvtiden, men med tillräcklig riktning för en snäv bidevind mot mål.
Fin segling i flera timmar! Vi kom fram till KK, dvs Kota Kinabalu som är Sabahs huvudstad. Sabah är Malaysias andra stat på Borneo.
Vi ankrade framför kåkstaden på styltor i vattnet, med staden i lä på andra sidan fjärden.
Stilla natt men en hel del röklukt från staden och dom omkringliggande anlagda skogsbränderna. Det är förmodligen bara en bråkdel av de bränder man skrev om för några år sedan då folk i Singapore fick ha andningsskydd för röken från Sumatra! Men det räcker fullt ut med detta. Minns i Lautoka på Fidji hur båten beströddes med aska från sockerrörsbränning. Det var på nåt vis acceptabelt eftersom det var den lokala produktionen och vad folk levde på. Men här verkar det bara vara skövling av regnskog för att plantera dom förhatliga oljepalmerna. Vi har svårt att förstå lönsamheten i det hela när man måste pracka på folk oljan och hela tiden finna nya sätt att bli av med den. Oljan är uppenbart inte särskilt hälsosam, trots det används massor i matindustrin…
Fredag 27 mars Kota Kinabalo till Teluk Usukan
Vaknade vi till de lokala böneutroparna. Sabah är klart mer muslimskt jämfört med Sarawak som vi just lämnat. Dom två styltbyarna bredvid oss har tre små moskéer!
Absolut spegelblankt vatten och bara en knapp sjömils sikt. Fukt och rök gör sikten klart begränsad i det skarpa solskenet. Vattenspegeln är så långt vi ser bemängd med skräp som flyter omkring. Vi blir klart betryckta av allt detta och drar oss in i båten där vi begrundar sjökort och olika alternativ.
Mt Kinabalu var tidigare ett fotomål, men med denna sikt är det närmast löjligt att göra resan dit med tillhörande övernattning.
Till slut, strax före lunch, tog vi upp ankaret och körde en väl prickad led genom torrt land på sjökortet, genom stora hamnen och sen ut mot friheten till havs. OK sjökortet hade en kommentar om muddrad kanal men inga sjömärken genom det torra, men vi såg aldrig mindre än 5m på lodet vid passagen.
På andra sidan hamnen fick vi fin motvind och platt vatten över “skärgårdsfjärden” ut mot fritt vatten. Lovande riktning för en sträckbog med 6-7 m/s till nästa natthamn.
Säg den glädje som varar för evigt. Ute till havs försvann vinden nästan helt, och riktningen vred 90 grader till strax om babord. Sjön blev snabbt “lumpig”, brant och oregelbunden med en våghöjd ofta upp till två meter mellan topp och dal. Med lite vind och 20 graders motvind blev det förstås motorsegling för bara storsegel. En motorsegling som sen eftermiddag, när vinden vridit, såg både kutter och yankee.
Stundtals gjorde vi nästan sju knop. Men det varade bara en knapp timma, sen falnade vinden igen och vi hade svårigheter att hålla fem knop i den absolut hopplösa motsjön.
Kraftig dyning mot och ström med gör förhållandena tålamodsprövande. Som att köra mot oregelbundna svall från nån imaginär stor snabb båt!!
Vän av ordning säger nu efter alla motortimmar – men kryssa då. Jo jo, men med dom förutsättningar vi har att tampas med, dvs oftast motström, motvind, motdyning och brist på vind, så hade vi kanske kunnat kryssa oss mot mål på ca 5 gånger tiden. Det är dieseln alldeles för billig för…
Trots förhållanden lyckades vi ta oss till vår tilltänkta ankringsplats just som solen satte sig. Ja det var värre än så, när trettio meter kätting var ute väntade vi och bara njöt av en ovanligt fantastisk solnedgång, innan vi sen la ut tjugo meter till och drog oss fast i den fina ankarbotten. Knappt någon dyning nådde oss, men tyvärr en del sotflagor från svedjebränning… Det finns fler anledningar än UV-ljus att vara noga med segelskydden!
Lördag söndag 28 29 mars Teluk Usukan
Fredagens skumpande inbjöd till en liggdag för att vänta på att dyningen skulle lägga sig, vilket väderprognoserna förutspådde. Vaknade på lördagsmorgonen strax före solen och fick se Mt Kinabalu nästan rakt i öster. 4095m högt hoppades vi få se solens strålar lysa upp berget i morgonrodnaden. Men för mycket smogg och fuktdis gjorde att strålarna var knappt märkbara på det grå berget i fjärran. Men vi såg det trots allt!
Några punkter på att göra listan kunde prickas av under dagen. Planen var att lämna mycket tidig söndag morgon.
Söndag morgon kom för ovanlighetens skull med en hel del vind i fel riktning, varför avgång uppsköts. Bakade bröd, tvättade och fortsatte på att göra listan. Vid lunchtid fick vi för oss att det lugnat sig, tog upp ankaret och körde ut ur vår vik. Hissade på i den nästan västliga vinden strax innan vi rundade udden.
Nästan för bra för att vara sant! Mycket riktigt, utanför udden möttes vi av nordost på 7-8 m/s och samma grova, branta dyning som under fredagen. Möjligen var riktningen på dyningen än mer vinkelrät mot vår kurs. Vi hade nu väntat ett drygt dygn på lugnare sjögång, vilket var helt bortkastat om vi nu gav oss ut i samma elände. Snabbt beslut att det var bättre att tro på prognoserna och vända tillbaka och ankra. Efter en timme var vi tillbaka på vår ankringsplats, nu med kastvindar från alla håll. Förhoppningsvis lägger sig sjön under natten så vi kan lämna viken vid soluppgången på måndag morgon, eller i alla fall på tisdag…
Vecka 14 2015 30 mars – 5 april Borne, Malaysia till Filippinerna
Det blev inte avgång på måndags morgonen heller så vi fortsätter med punkterna på listan.
Vi är inte sysslolösa och det är inte synd om oss. Vi har dessutom en faslig massa filmer och serier att titta på. Med lite disciplin får vi väl några punkter gjorda på listan ändå…
Tisdag 31 mars Teluk Usukan – Tambularan
Upp med tuppen och iväg strax efter sju. Spegelblankt vatten och endast en svag dyning när vi rundat udden och revet som skyddade viken från den stygga nordost dyningen. Ingen vind så vi körde motor på kurs mot nästa udde 30 sjömil mot nordost. Vid niotiden kom seglingsbar vind, men förstås i fel riktning. Vi gjorde ett sextimmars slag ut till havs. Klarade precis att gå öster om öarna långt ute till havs. När vi kom fram till några oljeborrtorn slog vi tillbaka mot land.
Fin segling hela dagen i lagom vind med fulla segel. Ankrade vid halv sextiden i en fin vik, Tambularan, efter dryga 47 nm som förde oss knappt 30 sjömil utefter Borneos kust.
Onsdag 1 april Tambularan – Teluk Lung
Iväg ännu tidigare, strax efter sex. Ovanligt nog kom vinden redan vid åttatiden.
Motorseglade först, men sen kunde vi segla fram till efter lunch. Vi hade då lämnat Borneo och hade de två stora öarna nordost om Borneo om styrbord. Tanken var att fortsätta på läsidan om den norra ön mot Filippinerna. Men sjön var “hysterisk”, korssjö och dyning gjorde förhållandena allt annat än komfortabla. Att då bara fotsätta kändes fel. Nittio grader mot sydost runt sydudden och upp mellan öarna för att kunna ankra och invänta bättre förhållanden. Fyra timmars motorsegling i, på slutet, rätt tuff motvind och kort brant sjö. Vid fyratiden kom vi fram till den tilltänkta viken Teluk Lung. Massor med rev och en lång udde skärmade av sjön. Bra att ha tre olika sjökort. Tillsammans visade dom alla korallrev vi skulle tråckla oss in mellan för att komma till vår första riktiga “söderhavs ankring” på mycket länge. Solen stod exemplariskt lagom högt bakom oss vilket gör reven väldigt tydliga i det klara vattnet.
Fast fin korallsandbotten utan bomisar gjorde slutfasen i ankringen busenkel. Vinden höll i sig till långt fram på natten.
Torsdag 2 april Teluk Lung mot Filippinerna
Efter en ostörd natt vaknade vi utvilade och kunde ge oss på slutsträckan mot Filippinerna, ca 160 sjömil.
Läs mer i nästa loggbok – Filippinerna
Annika & Björn
Moon
www.sailaround.info