Lindisfarne – Forgus 37 – 7,5t (över 9t utrustad)
Sista resan med Lindisfarne
2012

Loggen som pdf – 7 sidor

Sista resan med Lindisfarne – Salt Spring Island, Kanada BC till Portland, Oregon USA

Januari – 27 februari   Sverige
28 februari – 4 mars   Chicago
5 – 19 mars   Ganges på Salt Spring Island i Kanada
20 – 30 mars   Första mötet med Moon beskrivs i egen logg
26 april – 29 maj   Portland, avveckling av Lindisfarne
Lindisfarne är nu inspekterad, såld och betalad!
Maj 27 2012   mot Moon

Januari – 27 februari   Sverige

Det är den gröna vinterns år i år och vi är i Göteborg.
Blåsvädren fortsätter och i natt kom Emil fram till västkusten med vindar uppåt 30m/s.
Helgen 7-8 januari drog vi ut på en seglingstur – det gäller att passa på mellan blåsningarna.
Det blev fyra fina dagar med Chess tur och retur Smögen.
Fantastiskt att “glida” fram i 6-7 knop på ett platt vatten i ostlig bris på 2-3m/s. Inte precis vad vi är vana vid! Redan den 12:e januari var regn och vind tillbaka men fortfarande håller sig temperaturen över 0.
På tisdag 17:e bar det av mot Stockholm för en vecka.
Det blev en intensiv vecka med två föredrag och en massa möten med gamla och nya vänner.
I början av februari kom riktigt vinterväder till hela landet.
Vi njuter av sol och vackra vyer väl påpälsade men börjar också se slutet av vintervistelsen i Sverige. I västra Kanada där båten ligger är det mellan 0 och plus 10 grader…
Vi tillbringade sista veckan i Helsingborg för att packa ihop våra prylar för den här gången.
Tidigt tisdag morgon den 27:e flyger vi från Kastrup till Chicago där vi stannar några dagar för att hälsa på en gammal bekant.

28 februari – 4 mars   Chicago

Kul möte med Karla och hennes familj – en gammal bekant till Annika. Hon visade oss stan och vi bodde i en gästlägenhet i deras hyreshus. Chicago är en storstad alldeles på stranden till en av dom tre stora sjöarna, och det gör att vårvädret är allt annat än varmt. Isen lägger sig sällan vilket betyder att stan dras med an kall fuktig vind större delen av vinterhalvåret.
Vi hade turen att mestadels se solen och imponerades över stans signum – en stor välputsad böna i rostfritt. Den är uppåt 10 meter lång och speglingarna i dess välvda ytor ger fantastiska förvrängda bilder av stadens skyline.

5 – 19 mars   Ganges på Salt Spring Island i Kanada

Den 5 mars kom vi tillbaka till Lindisfarne på Salt Spring Island i Kanada, British Columbia.
Drygt tre månader hade vi varit borta. En vecka i Florida, tre månader i Sverige och en vecka i Chicago.
Nu var det meningen att vi långsamt skulle vårrusta Lindisfarne och i början av april starta vår andra sejour i Alaska.
Regn och lite busväder höll oss nere och inne i båten, en båt som efter tre månader i land kändes väldigt trång… Lindisfarne är suverän under seglingssäsongen, men i hamn när ruskväder råder…
Istället för vårrustning ute blev det båtsurfning inomhus!
Vi fann lite olika objekt som kändes ”möjliga”, främst några Taswellbåtar byggda i Taiwan.
Låter kanske lite knepigt, men det är samma båtvarv som nu bygger Nordhavn, fina motorbåtar av vilka vi lärt känna tre ordentligt på nära håll (Egret, Ice Dancer och New Paige, 46, 57 och 57 fot stora)
En Taswell 49 var plötsligt en möjlig båt för oss, ekonomiskt sett, då båtmarknaden hade dalat riktigt mycket sedan 2008. Enda stora problemet var att den har enkelskrov utan isolering. Att börja isolera en gammal inbodd båt kändes inte realistisk. Om det skulle bli en Taswell blev det till att skippa nordliga och sydliga seglingsmål. Ja ni förstår själva hur den funderingen slutade…
När vi nästan gett upp i letandet efter en båt som också uppfyllde kallvattensegling hittade vi VÅR BÅT.
Mitt framför näsan fanns samma båt i två olika annonser, en hos en Holländsk och hos en Malaysisk mäklare. En Koopmans 47 med komposit skrov och centerbord. Centralvärme och en massa inbyggda funktioner så att vi nästan trodde vi byggt henne själva! Inte minst Whispergeneratorn, en Sterlingmotor som Björn drömt om sedan tiotalet år, var ett dragplåster.
Vi mailade mäklaren, men innan vi hann få svar hittade vi ägarna på nätet genom att Googla på båtens namn – Panta Rhei. Efter några mail fram och tillbaka hade vi lagt ett pris med förutsättning att det inte fanns några ”besvikelser” när vi inspekterade. Vi ville inte kalla det fel, för dels är det negativt och dels kan det alltid diskuteras.
Snart hade vi gjort upp om att träffas på ägarnas lilla resort på Langkawi, så tre veckor efter vi landat på Vancouver flygplatsen var vi där igen och flög till Langkawi, en resa som tog 40 timmar med två färjor och tre flyg!
Vad gör man inte för att få se sin nya förälskelse!
Redan samma dag vi flög till Malaysia, den 19 mars, hade vi hittat en köpare för Lindisfarne och på hans fråga om vi höll fast vid att sälja även om inte den nya affären gick i lås – så svarade vi Yes.

20 – 30 mars   Första mötet med Moon beskrivs i egen logg.

1 – 19 april   Ganges – Vårrustning av Lindisfarne i Kanada
Väl tillbaka i Lindisfarne blev det full fart på förberedelserna för att göra henne leveransklar för seglingen till sitt nya hem i Portland ca 300 sjömil söderut.
Mellan båtjobben plågade vi internet för att hitta transport för vårt ”bohag” från Lindisfarne i Portland till Langkawi.
En ny rostfri kätting, CROMOX G60 318LN, från Tyskland skulle också beställas och skeppas till Langkawi. Det visade sig inte vara så enkelt. Alla försök hamnade i Penang eller Port Kelang som Kuala Lumpurs hamn heter. För att få grejorna därifrån fick vi hutlösa offerter samt att det även kom till tullavgifter. Langkawi är taxfree, men det förutsätter att grejorna kommer dit och inte till nån annan del av Malaysia. Många mail och telefonsamtal inklusive utnyttjande av kusiner med bolag i landet. Det senare ledde till kontakt med ett Malaysiskt shippingbolag som sänkte priset med 50% för inlandsdelen men var 20% dyrare på Europa – Malaysia. Två steg framåt och ett tillbaka!
Parallellt med fraktproblemen pågick diskussioner med köparen av Lindisfarne om import av båt till USA, skatt mm.

19 – 25 april   Ganges, Kanada – Portland, Oregon USA, 380 nm

Så var vi äntligen på väg med Lindisfarne till Portland
Torsdag den 19 april   Våra vänner Joan och Roger (fd New Paige) kom på morgonkaffe för att säga adjö. Vid tiotiden, alldeles som vi startat motorn för förvärmning, kom Aly och Iain (Loon) och tog farväl. Båda paren hoppades få se oss här i området om två år. Kanske det blir så…
Strax efter lunch efter en kort sjötur var vi förtöjda i Sidney marina för att fixa det sista på Lindisfarne. Stadspromenad och pupbesök innan middag i båten hann vi också med.
Fredagen ägnades i sin helhet till tvätt av båt och med en flytponton längs hela sidan är det lätt att vaska skrovsidorna med oxalsyra för att få fram det fortfarande vita skrovet.
Middag intogs på ”lokal”, trevlig grekisk restaurang, med Nicki och Campbell som flugit ner från Terrass. Ja inte bara för att säga hej då, utan det stämde bra med två jobbmöten dom hade i Victoria!
Lördag morgon var det meningen att vi skulle invänta Lindisfarnes köpare, men kvällen innan hade vi konstaterat att det inte fanns någon möjlighet att hinna till Port Angeles i USA innan tullen stängde om vi inte utnyttjade förmiddagens medström och seglade ner till Oke Bay dit det bara var en kvart från flygplatsen.
Lagom efter att vi tankat Lindisfarne i Oke Bay kom Craig med bussen från flygplatsen och vi kunde kasta loss. Craig hade under veckan betalt ett ”rundligt” förskott och nu ute på Juan de Fuca skrev vi på ”Bill of Sale”. Vi hade ju numer viss rutin på att formulera dylika dokument …

Platt vatten och motorgång 30 sjömil tvärs över Juan de Fuca tog oss till Port Angeles just innan tullen stängde. Dom har 24 timmars service, men vi skulle importera Lindisfarne, inte bara klarera in och få ett cruisingpermit.
Allt gick bra och efter fyra timmar och en italiensk restaurang senare gav vi oss av mot västnordväst i 50 sjömil för att under morgontimmarna runda USA:s nordvästspets (oräknat Alaska förstås!)
Väderfönstret vi haft koll på hade börjat krympa, (som vanligt) så nu gällde det att stå på natt och dag dom 130 sjömilen ner till Columbia flodens mynning för att hinna dit innan vinden tog i ifrån sydväst igen.
Frampå dagen kunde vi stänga av motorn och segla med spirade segel i en skaplig nordvind. Vi hade inte bråttom så vi seglade i maklig takt under andra natten för att inte komma för tidigt till baren vid Columbiaflodens mynning, en bar som har ett osedvanligt dåligt rykte.
Coast Guard tränar här för att få erfarenhet av besvärlig sjö.

Under nattens segling började det plötsligt dunka svagt mot skrovet. Området längs kusten är bara femtiotalet meter djupt och tämligen fullt med krabbtinor. En av dom med långa linor och många bojar hade fastnat på skäddan framför rodret.
Ner, dvs in, med seglen och få stopp på båten. När vi fått tag på tamparna gick det att dra den ena fram och tillbaka. Massor med bojar på båda ändarna, så att dra linan ”runt” skäddan, trots vår låga fart, var inte möjligt. En kniv gjorde suset och hela gänget med bojar och flytlina flöt iväg bakåt. Detta var tydligen bara fånglinan, och nog hade den fångat oss alltid. När vi var av med den och vi låg ganska stilla gick det att dra den andra linan till tinan framåt längs båten, och med ett ryck halkade den av den horisontella skyddsplåten under skäddan och när vi släppte linan for den under och bakåt med sina två kvarvarande bojar utan att fastna i balansdelen av rodret som plåten skyddar.
Inte kul, men vad gör man. Lite kändes det som om man lägger ut så mycket flytlina och så många bojar så får man som fiskare nästan skylla sig själv. Det är nästan omöjligt att missa om man kommer ens i närheten. Nu var det dessutom helmörkt och ingen måne. Tur att vi seglade och dessutom har en folding propeller…

Frampå måndagsmorgonen fick vi känning av strömmen från Columbia floden, trots att vi hade tio sjömil kvar till baren. Vi gjorde bara två-tre knop över grund, men vi var tidiga så det var bara bra. Sjön var trots lite vind mot ström, 7-8m/s, brant och orolig. Lätt att föreställa sig hur det kan se ut med dyning och kuling från havet mot tre knops ström…
Allt gick bra och vi kunde efter en lång morgon i dis och dimma se solen resten av dagen när vi omväxlande seglade och körde motor uppströms Columbia River förbi Astoria och mot kvällen förtöjde i Cathlamet marina. Vi tyckte att vi hade haft en himla tur med vädret trots en hel del motorgång. Craig som seglat sträckan åtskilliga gånger menade att så här mycket hade han aldrig seglat av sträckan!
Det blåser ofta småspik från väst till syd, så när det drar från norr eller är dåligt med vind passar alla på. I år har det nästan inte varit möjligt att gå söderut efter kusten, vilket ytterligare understryker den tur vi haft, nu när vi för en gångs skull var låsta i tiden pga Craigs anslutning i Kanada.

Tisdagen blev småregnig men utan stark vind. Vi motorerade i motströmmen som växlade från två till drygt fyra emot hela dagen. Craig tyckte vi hade det mysigt under hårda sprayhooden med bakdörren fördragen och värme nerifrån. Väldig skillnad från dom kalla minnen han hade från tidigare flodtripper.
Ankrade vid sjutiden bakom en ö där strömmen bara var nån knop. Sov lugnt för att fortsätta i morgonljuset upp till Portland som vi angjorde tidig eftermiddag efter att ha fått järnvägsbron att öppna sig utan väntan, nått som tydligen var nästan historiskt.

26 april – 29 maj   Portland, avveckling av Lindisfarne

Efter att ha förtöjt i Yacht klubben som gäst (utan betalning) körde Craig oss hem till hans hus där vi installerade oss.
Torsdagen började med båtflytt. Först flyttade vi Craigs ”gamla” båt till provisorisk plats och sen Lindisfarne in på hans plats. Navigering bland trånga pontoner i starkt strömmande vatten kräver en hel del träning och logiskt tänkande. Allt gick strålande och Craig var nog både stolt och drog en lättande suck när han fått manövrerat in Lindisfarne med Annika som assistans och Björn på pontonen.
Nu vidtog projekt tömma båt, ett projekt som pågick i fyra dagar. Inte klokt vad dessa båtar rymmer. Craigs vardagsrum var fullt och garaget halvfullt av alla våra grejor. Tur att reservdelar och en hel del tamp skall vara kvar i hans hus!
Kvällarna var det ofta mat tillsammans med Craigs särbo, Robin. Men vi blev inte sena på grund av vårt ”slit” i friska luften med Lindisfarne. Sailers midnight är runt 9-tiden…
Så fort det blev lite plats att jobba i Lindisfarne satte vi dit den nya isolationstransformatorn som skulle lösa 110 – 220 voltsproblemet. Kabeln från intaget till transformatorn fick också bytas till 3x6mm samt säkras upp till 30 Amp.
Nu har vi drygt 240 volt i båten därför att landströmmen, till skillnad mot flera ställen, ligger 10-15% högt.

Helgen var det mera jobb och flera middagar med vänner som vi träffat i Franska Polynesien för några år sedan. Craig jobbade på måndagen, men på tisdagen var det heldag i båten. Craigs surveyer jobbade hela dagen med att registrera allt på och i båten, knacka däck och skrov samt mäta fukt.
Vid sextiden var det hela över, (dvs botten återstår tills vi kommer på land) och summeringen var att Lindisfarne överträffar det mesta i båtväg som varit med i 17 år (och även mycket bättre än nyproducerat). Craig verkade nöjd med betyget men inte överraskad…
Robin mötte oss på Mexican food restaurangen där vi firade milstolpen i processen.
Sen var det lådpackning som gällde medan det regnade och Craig var på jobb.

Lindisfarne är nu inspekterad, såld och betalad!

Efter en dryg vecka med upptagning, inspektör i båten två dagar och en del åtgärder på grund av anmärkningar om avvikelser från USA-regler så blev Lindisfarne med ”beröm godkänd”.
Skrov, däck och balsasandwich helt utan fukt! Och det på en båt som legat i vattnet sen sjösättning våren 2004! Det är inte utan att vi tycker oss därmed fått kvitto på att vi gjort rätt som lämnat Lindisfarne i vattnet under våra Sverigeresor.
Båten har blivit mer eller mindre det allmänna samtalsämnet på Yacht klubben, inte minst på grund av det höga betyget utdelat av den ”värsta” inspektören.
Köparen gratuleras ständigt när vi vistas på klubben. Väldigt roligt även för oss som naturligtvis får del av berömmet.
Det finns en HR 39 och en Malö 39 i klubben, så man har erfarenhet av Svensk kvalitet!
För oss återstår att packa färdigt och arrangera transporten av alla våra pinaler till Langkawi , ett inte helt lätt projekt visar det sig. Det är svårt att få rimliga offerter på sista biten inom Malaysia.
Tidplanen pekar på resa till Moon sista veckan i maj.

När vi väl fått 220 ström i båten upptäckte vi att elpatronen i vattenberedaren lagt av. I ”reservdelshögen” fanns en ny, så det var ”bara” att plocka loss ackumulatortanken och byta. Craig ville ha glykol i systemet så det blev också en anledning att tömma tanken. Blandningsventilen som blandar in kallvatten i varmvattnet tog vi bort. Annika har ”tjatat” om det i flera år då den reducerade värmen för bra…
Nu får Craig varmvatten så fort tanken är varm, till skillnad från oss som haft lite från och till beroende på balandningsventilens humör… Det hade varit smart att ta bort den redan för flera år sedan!
Andra helgen deltog vi, som gäster i en Grand Banks, i Portlands alla Yacht klubbars invigning av båtsäsongen, ett ”helamerikanskt” spektaklet där långt mer än hundra båtar defilerar förbi domarbåten och varje klubb blir bedömd i en massa avseenden.
En erfarenhet, men inte nåt vi vill lägga tid på en gång till. Dessutom var vädret halvregnigt.

Söndagen bjöd på strålande väder och vi gjorde en heldagsutflykt med Craig och Robin till Dog Mountain. En tuff brant 4 Miles (drygt 6km) vandring upp till toppen över trädgränsen bjöd på strålande utsikt mot Mt Hood och Mt St Helens snöklädda toppar. Ja det är den St Helens som exploderade för drygt trettio år sedan.

Måndag förmiddag var vi helt ok, men eftermiddag och tisdagen sågs två cruisers stappla omkring på bryggorna på spattiga ben i sviterna efter bergsbestigningen.
Ett drygt dygn på land fullbordade inspektionen medan vi bytte propelleraxeltätning och alla zinkanoder. Bottenfärgen såg ut som ny, helt utan beväxning. Vad som var än mer imponerande var bogpropellern. Målad med Prop Speed november 2008 och varit i vattnet sedan dess, drygt tre år och fortfarande färg kvar och ingen beväxning! Dyr färg men tusan så bra på kompositblad. Vår bronsfoldingpropeller var också helt ren från beväxning efter ett år i sjön. Dock var det en del färgsläpp, brons är klart svårare att måla på jämfört med komposit.
Givaren till framåtseende ekolodet var av jäms med skrovet, förmodligen en stock eller kraftig gren. Vi fyllde givaren med epoxi och satte tillbaka ”pluggen”.

Tillbaka vid pontonen fortsatte rengöring och fixandet. En del kvarstående elfix. ABYC kraven är lite speciella och inte alldeles lätta att acceptera för oss från Europa. Men dom får det som dom vill ha det, även om vi tycker att en del är fel…
När nu allt var klart och Lindisfarne godkänd var det dags för slutbetalning. Banktransfern strulade så det tog nästan en vecka innan dollarna var i Sverige, lagom när maj månads exempellösa uppgång av dollarn planade ut. Vi uppskattar att vi tjänade nästan 30 000 kr på den långsamma banktransfern. Inte ofta man är tacksam för slö hantering!!
Nu blev det extrapengar jämfört med kursen på kontraktsdagen som i stort sett bekostar vår nya kätting och nytt ankare till Moon borta i Langkawi.
Parallellt med båtfixet försökte vi få till transporterna till Langkawi, samtidigt som vi köpte båtprylar på nätet. Ett nytt ankare från England, ett stort schackel från Wichard till ankaret, GPS puckar osv.

En sån vecka, vackert väder men massor att stå i.
Äntligen fick vi ordning på all packning och ett företag som skeppar vårt bohag till Malaysia. I fredags kom en lastbil och hämtade 31 lådor med alla våra pinaler. Att vi haft så mycket “nödvändigt” i båten var en liten överraskning, och i stort sett är allt packat så det är nog nödvändiga prylar trots allt.

Till slut fick vi ihop transporterna, en kätting från Tyskland och våra 31 lådor från Portland möts i Penang där dom förhoppningsvis samtransporteras till Langkawi för att spara slantar.
Sista dagarna i Portland hyrde vi bil för att se oss om i omgivningarna. Fredagen bjöd på bra väder och en heldagsutflykt till Mt St Helens. Mycket intressant att se vulkanen på nära håll och ”uppleva” dramatiken under explosionen/skredet med efterföljande ”normalt” vulkanutbrott. Det finns gott om film från hela skeendet fram till att askan förmörkade omgivningarna.

Lördag förmiddag ägnade vi åt att packa och färdigställa manualen till Lindisfarne med Excel filer och en massa ritningar. Lindisfarne är inte CE-märkt, men dokumentationen/manualerna blev nog ett strå vassare än CE kravet!
Under eftermiddagen tog vi bilen över Columbia River till Oregon och körde till ett vattenfall några mil österut. Det var till för något år sedan Oregons mest besökta turistattraktion. Pinsamt nog har förstaplatsen övertagits av ett nybyggt Casino!

Maj 27 2012   mot Moon

På söndag morgon den 27 maj körde vi så över floden till Portland Airport, lastade av bagaget och lämnade tillbaka hyrbilen.
Just som vi checkat in kom Janet från Iris, som vi besökt två gånger under de senaste veckorna. Trots den lite tidiga söndagsmorgonen ville hon komma och säga ordentligt adjö. Vi hann med en kopp tillsammans innan vi, efter Janets tips gick genom ”fel” security koll som var nästan tom på folk, bra med lokalkännedom som vanligt.
Sen flög vi via LA, Tokyo och Kulan till Langkawi ”direkt” med Air Malaysia. Jo vi försökte undvika Tokyo och deras extrakollar vid mellanlandning, men tider och priser smäller högre så vi fick vackert slussa igenom röntgenkollen ännu en gång.

Till Malaysia och Moon

Annika & Björn
Lindisfarne
www.sailaround.info