2010 Lindisfarne Australien, Nya Zeeland och Fiji

Lindisfarne – Forgus 37 – 7,5t (över 9t utrustad)
Australien, Nya Zeeland och Fiji, åter NZ

Ett år med segling och utflykter.
Avslutningen blev dock inte enligt inledande planering.

1 januari – 9 februari 2010   Hobart och mera Tasmanien.
9 – 16 februari     Tasman Sea till Sydön, Nya Zeeland, 1000 nm.
16 februari – 6 mars   Bluff på Sydön och en tur till Stewart Island, 170 nm.
8 – 20 mars 2010   Bluff – Fjordland – Bluff, 360 nm.
23 mars – 1 april   Bluff – Stewart Island – Dunedin, 180 nm.
1 – 15 april    Dunedin + två bilturer.
15 april – 8 maj   Dunedin till Auckland, 850 nm.
8 – 18 maj – Auckland till Whangarei, 75 nm.
19 maj – 14 juni   Whangarei och båtjobb.
14 – 24 juni   NZ – Fiji, 1400 nm.
24 juni – 18 oktober   Fiji, kors och tvärs, 1500 nm.
10 oktober   Ändrade planer.
18 – 28 oktober 2010   Fiji – Nya Zeeland, 1150 nm.
28 oktober – 17 november 2010   Whangarei och flyg till Sverige.

1 januari – 9 februari 2010 Hobart och mera Tasmanien

Nyårsdagen kom med fint väder och stor prisutdelningsceremoni alldeles bakom akterspegeln på Lindisfarne . Vi låg på vår bryggplats i RYCT (Royal yacht Club of Tasmania) i Hobart och tittade på när guvernören delade ut priser till vinnarna i Sydney – Hobart racet.
Mitt under ceremonin kom våra amerikanska vänner i Egret med bil från Launceston, staden på Tasmaniens nordkust som dom hade anlänt till från NZ några dagar tidigare. Dom hade fått låna marinaägarens bil och kom nu för att se på Hobart och ta med oss norrut. Vi lämnade alltså Lindisfarne i Yacht klubben och bilade de 25 landmilen upp till Launceston, där vi knoppade in efter middagen i Egrets stora förliga dubbelsäng.
Nästa dag var det foto- och bilutflykt mot nordväst, en heldagstur som tog oss nästan hela vägen ut till nordvästspetsen. Massor med fina vyer i ett välklätt landskap, inte alls så torrt och avlövat som vid färden tvärs över ön dagen innan. Eftersom vi konstaterat att vår tid i Australien inte skulle räcka till för att segla runt Tasmanien, var det kul att själva se delar av de områden vi annars skulle missat. Nordkusten är väldigt exponerad mot Bass Strait och inte särskilt inbjudande för bekväma seglingsetapper… Tidvattenvågor och grunt hav gör det dessutom väldigt obekvämt!
Dagen därpå, den 3:e tog vi eftermiddagsbussen tillbaka till Hobart och Lindisfarne dit vi anlände vid åttatiden, lagom för lite mat och sedan stupa i säng efter tre rätt intensiva dagar.

Måndagen ägnade vi åt marktjänst för att förbereda oss för fortsatt segling längs ost och sydkusten och på tisdagen bar det så av. Dygnskostnaden i Yachtklubben var 50$ men veckokostnaden ”bara” 190$, varför en ekonomiskt sinnad besättning snabbt insåg att man ”tjänade” på att stanna mer än fyra dagar… dessutom med fritt Wifi i båten! Det var bara 10 minuter till supermarket och ett suveränt tyskt bageri. Tvätt med torktumlare fanns också på klubben. Men typiskt nog bara dom eländiga maskiner som roterar tvätten horisontellt, ”tvättar” med kallvatten och sköljer bara en gång. Inte undra på att de flesta bär lite grå eller mörka kläder
Tisdag lunch kastade vi loss och seglade sydvart mot D’Entrecasteaux Channel, ett stort skyddat skärgårdsområde söder om Hobart. Skyddat och skyddat… Det blåser fortfarande som tusan, men dyningen från havet kommer inte åt. Precis som i Patagoniens skärgård så är fjärdarna rätt stora och därmed hinner sjön bli rätt grov när det piper i, särskilt när tidvattnet är mot sjön, även om det naturligtvis är väsenlig skillnad mot tuffa havsförhållanden.
Nu fick vi för första gången uppleva de ständiga vindkantringarna som kanalen är känd för. Ena stunden plattläns med spirade segel och nästa minut back i seglen och pinkryss. Ena stunden höll man upp mot mål och nästa var målet mitt mellan kryssvinklarna. Tur att vi hade den lilla strömmen med oss och att vi bara skulle runt hörnet. Målet var Quaranteen Bay och Duck Pond på Bruny Island där vi ankrade i en totalskyddad liten vik vid femtiden. Tidvattnet var lite lagom lågt så en tur in till stranden där en massa fina ostron växte lockade. Skörden blev en liten hink full med bamsestora långa ostron. Det gick inte att ta dom största för dom hade inte gått ner i kastrullen. Jo det är rätt – vi ångkokar ostronen och dom smakar gudomligt.

Förmiddagen därpå ägnade vi åt att demontera Webastovärmaren som inte ville starta när vi försökte inne i Hobart. Även om vi haft rekordvärme här, så är det klart kyligt när det blåser sydvind. 15 grader i båten dom morgnarna. Ny brännarfilt och ny packning monterades och nu brinner den ok igen. Värmaren är nu femton år och ser helt ok ut, bara den galvade ytterplåten börjar få lite ålderspatina. Även om vi har ett bra vattenburet värmesystem, så är det suveränt att ha tillgång till Webastons snabba luftvärme en halvtimma för att blåsa ut nattkylan under kalla morgnar. Den vattenburna värmen är alldeles för trög och att ha den på dygnet runt blir alldeles för varmt.
Efter lunch kryssade vi oss in till fastlandet och Kettering Marina där Sue och Mike med sin Yaraandoo låg. Under överseglingen till Tasmanien hade vi kontakt med dom hela tiden och bestämde då att träffas efter helgerna och prata båt och Alaska. Dom hade arrangerat en plats i marinan och tog emot oss vid pontonen. Efter ett glas vin och en massa båtsnack i Lindisfarne blev det förflyttning till Yaraandoo och middag samt en massa Alaskaprat.
Dom hade också tillgång till bil, så dagen därpå skjutsade dom oss upp till toppen av Mt Wellington 1270 möh, med en grandios utsikt över Hobart och övärlden i öster och syd. Därefter mathandling och lite sightseeing i Hobart. Suveränt med biltransport till bryggan.
Vi passade på att fylla våra förråd för fyra veckors segling omkring i Tasmanien. Därefter tackade vi för oss för den här gången, fyllde diesel och seglade15 sjömil söderut där vi ankrade för natten. Samma skiftande vindar, men huvudriktningen stämde med gribfilerna varför ankringsvik kunde väljas med viss säkerhet.

Fredag – Seglade vi vidare i dessa skyddade vatten ner till sydostspetsen där vi ankrade i Recherche Bay för att invänta väder för de 60 sjömilen längs oskyddad sydkust till vårt ”slutmål” i Tasmanien Port Davey. När vi kom till Recherche Bay låg där en HR 39 och senare kom en HR 43 plus några okända båtar. Lite märkligt att finna tre Orustbåtar av sex segelbåtar på andra sidan jorden. Men det var bara vi som var ”from overseas”. Vädret drog nu i med tuffa vindar över ankringsplatsen. Vi låg naturligtvis i sjölä, men kuling är alltid kuling, särskilt som den gärna blir byig i dom här områdena.

Port Davey
Efter två nätter blev det så dags att dra iväg tidigt på morgonen för att var framme i Port Davey väl före solnedgången. Vinden var rätt svag och dyningen hög, så det blev motorsegling nästan hela vägen för att hålla en fart som tillät oss att angöra i ljus.
Port Davey är ingen hamn med fyrar och utprickning. Det är ett naturligt innanhav som har en rätt komplicerad angöring mellan öar och skär som skall navigeras igenom i brytande havssjö, nått man definitivt vill undvika i mörker eller motljus. Dessutom är det hart när omöjligt att ta sig in eller ut när det blåser pålandsvind mer än 12-13 m/s.
Väl inne i ”innanhavet”, som har mängder med trånga passager och därmed helt befriat från havsdyning, finns det gott om bra ankringsplatser och mängder med bergstoppar att besöka. Vi ankrade tillsammans med HR 39:an Blue Heeler med Ale och Wayne, 3 sjömil in i systemet första kvällen. Klockan var rätt mycket och vi hade ätit lunch-middag på sjön så det blev det ost och vin i Lindisfarne tillsammans med nyblivna HR ägarna från Melbourne. Dom hade köpt båten av en tysk i Nya Caledonien. Båten var från 96 och såg helt ok ut trots tre tidigare ägare.

Första morgonen vaknade vi med spegelblankt vatten runt båten. Och då menar vi spegelblankt!
Inte nog med att det inte var en krusning på vattenytan, vattnet är dessutom nästan kolsvart. Tanniner färgar vattendragen som rinner ut i den tillsnörpta havsviken så siktdjupet i det mörkt tefärgade vattnet är c:a fem decimeter. Det blir fina bilder och ekolodet kommer verkligen till sin rätt.
Efter lunch drog vi upp ankaret och fortsatte inåt i systemet. Omgivningarna liknar nåt mellanting mellan Yttre Hebriderna i Skottland och Patagonien. Vi hittade en ny fin ankring 6 nm längre in (det är fortfarande 10 -15 nm navigerbart vatten inåt land). En rätt stor vik där det redan låg en segelbåt som vi inte sett tidigare. När Blue Heeler hade ankrat dingade vi över och blev bjudna på middag – mycket praktiskt. Men först skulle vi iland och knalla upp på närmaste topp.
På vägen dit stannade vi för att hälsa på den okända Australienbåten Karena. Döm om vår förvåning när ägaren tyckte vi lika gärna kunde snacka svenska! Per som han hette inviterade oss på en drink efter vår promenad, och när vi kom tillbaka hade han och dottern Matilda också blivit inviterade till middagen i Blue Heeler. Det är verkligen trevligt med alla dessa mysiga långseglare, även om inte alla kommit iväg ännu. Ja beträffande Per är det en sanning med modifikationer. Han seglade från Göteborg till Australien och tillbaka till Göteborg i en Storfidra i mitten på 80-talet. Är tillbaka i Australien och jobbar här sedan 13 år. Nya långseglarplaner har med nyköpta båten kommit klart närmare.
Per och Matilda bor också i Melbourne, så det blev mycket lokalt Melbourne snack (besättningarna kände inte varandra sen tidigare), men mest båtsnack om var och hur och ibland varför. Men också en hel del om nya sätt att kommunicera, navigera och andra teknikaliteter som nu är tillgängliga.
Dagen därpå var det mulet, regn i luften och bud om mera regn och mycken vind. Kaffe och nybakade kakor i Karena. Alla tre båtarna bidrog med var sin kaka…
Trots våra färska gribfiler som sa att det skulle friska i och börja regna tungt vid ettiden kom vi inte iväg till Lindisfarne förrän vinden friskat och halvvägs hem öppnade sig himlen. Trots att vi var sjöblöta hade vi disciplin nog att omedelbart lyfta av utombordaren från dingen innan vi kröp in i skydd och bytte kläder. Vi såg att Wayne hade problem med snurran halvvägs över till Blue Heeler, men lyckligtvis fick han igång den innan vi hunnit agera. Det blåste vid det här laget redan 15-20 m/s i fallvindarna.
Tyvärr hann varken Wayne eller Per ta in utombordarna innan deras dingar snurrade runt i den tuffa vinden. Resten av dagen och hela natten blev mycket blåsig. Det är inte ofta man får upp vatten i diskhoarna när man ligger för ankar!
Fallvindarna gjorde att vi kände oss ännu mera som i Patagonien, nu var det inte bara synintrycken som överensstämde.

Morgonen därpå lugnade vädret ner sig med bara lite byar då och då. Annika fick agera taxi när vi alla träffades i Blue Heeler eftersom de bägge dränkta utombordarna fortfarande inte ville vara riktigt med. Medan vi andra drack kaffe fixade Annika med Blue Heelers datorer…
Till kvällen var det gemensam middag i Karena där Per med assistans av dottern Matilda fixat en trerätters, varmrätt, ost och sen kaffe med singel malt… Gissa om vi mår bra med sådana vänner.
Strax efter 10 dagen därpå (då färska gribbar finns tillgängliga) for vi över till först Karena för att förmedla väderinfo inför deras segling norrut mot Melbourne.
Per som bara var på kortsemester ville dela med sig av sitt för stora matförråd. Vi som ständigt försöker hitta platser att fylla på förråden var naturligtvis inte nödbedda… Allt från entrecote, kyckling, rökt lax till baked beans, två fulla kassar! Nu klarar vi oss till NZ och har inga behov av bunkring före vi är tillbaka i Hobart om några veckor. Efter en avskedsfika i Karena for vi med dingen över till Blue Heeler och sa adjö och gav dom väderinfo per dataminne. (så dom sen kunde titta på i MaxSea.)
Sen lättade vi ankar och gled ut till en av ankringarna vid mynningen av fjordsystemet. När vi hade konsumerat salladslunchen och var inne på kaffet, kom först Blue Heeler och strax efter Karena förbi och styrde i eftermiddagsljuset ut till havs. Vi hörde dom på VHF:en snacka om att dyningen var tillräckligt ok för att fortsätta norrut.
Fyra nya vänner som vi lärt känna under tre intensiva dagar… Hoppas våra vägar korsas igen. (Blue Heeler hälsade på oss 2014 när vi jobbade med Moon på Langkawi)
Efter kaffet tog vi dingen in till stranden och foto-vandrade upp till en av de närbelägna topparna. Ljuset blir verkligen bra frampå sena eftermiddagen. Utsikten över angöringsbukten i sjökortsperspektiv var verkligen spektakulär, även om dyningen nu lagt sig efter gårdagens starka vindar.
Tillbaka i båten tog vi upp ankaret och bytte ankarvik. Viken för bergspromenad var inte bra för de förutspådda nattvindarna. Tillbaka nån mil in i fjordsystemet fann vi vårt perfekta nattkvarter. Vattnet är mycket mörkt tefärgat så när ytan stillnar blir det verkligen spegelblankt. Omgivningen speglar sig i nästan överdriven färgprakt tack vare detta.
Efter en lugn kväll i vår tvåsamhet och en absolut vindstilla natt vaknade vi utsövda i vår lilla vik. Frukost och sen tuffade vi ut i den stora ”angöringsviken” och rekognoserade andra ankringsvikar. Efter att ha funnit en bra vik inför vår återsegling mot öster, körde vi motor sex sjömil mot nordväst där vi ankrade för lunch och eftermiddagspromenad. Motor för att vi hade stort behov av att göra vatten och ville passa på ute i havsviken. Det förmodat sura torvvattnet inne i fjorden ville vi inte göra vatten av och ha i tanken.
Dinge in till land och en lång promenad på stranden. Svarta svanar, skarvar och en och annan mås. Trevligt med lite ljud och fåglar! Djurlivet inne i fjorden med sitt svarta vatten är verkligen inte nåt att skryta med och när det inte blåser är det nästan dödstyst.
På väg tillbaka utefter stranden fick vi till och med syn på en känguru, inte en av de där riktigt små utan en skapligt stor en. Inte helt lätt att få på bild i snårskogen, men ett huvud stort som på en hjort blev det i alla fall.
Återigen en ankringsplats som inte var lämplig för övernattning, varför vi seglade tvärs över havsviken tillbaka till morgonens ”rekonoseringsvik” där vi ankrade nån timma före solnedgång och åt en god middag med rökt lax, sparris (från Pers förråd) och kokt färskpotatis, sämre kan man ha det så här i början av januari…

Lördag morgon blev det svåra beslut vid frukost. Gribfilerna hade sedan något dygn indikerat en väderförändring till mera lågtrycksbetonat. Från natt mot söndag såg det ut som en vecka med hård vind från i huvudsak syd, inte nån önskeriktning när man skall segla 60 sjömil utefter en sydkust. Problemet blev inte mindre av att det nu stod en tuff nordan utefter ostkusten som skulle bedarra mot kvällen och ersättas av sydväst. Lök på laxen var att vi inte gärna kunde stanna i Port Davey och vänta på nästa högtrycksperiod då vår visumtid i Australien var på upphällningen.
Vid elvatiden lättade vi ankar och motorseglade i den svaga vinden mot skyddade vatten i öster.
Sent på eftermiddag kom västvinden och gav oss en rejäl skjuts. Stundtals hade vi 15 m/s över båten i ren läns. Det är fantastiskt vad fort sjön bygger upp. Vid sjutiden närmade vi oss sydosthörnet och hoppades att nordvinden hade ersatts av ”vår” sydvästvind och som väl var stämde våra prognoser (som vanligt!). Men vi hade nu en lång dyning emot oss som en liten rest av två dagars nordvind.
Efter solnedgången, i mycket svagt ljus rundade vi grundområdena med kelp som vi hade startat runt en vecka tidigare. Nu i mörkret gav vi kelpen, som är svår att se i mörkret, extra rum. Sen återstod bara att följa det gamla plottade spåret in till ankringsplatsen vi låg på sist vi var här. Skarp utkik i mörkret för att inte hitta nån ankarliggare utan ljus. Allt gick bra och klockan halv elva, just som himlen öppnade sig drack vi te nere i salongen och konstaterade att det väl inte var den bästa segling vi gjort (mycket motor) men att man som vanligt får anpassa sig till omständigheterna. På ankringsplatsen låg tre fiskebåtar och en långseglare. Hoppas långseglaren är på väg norr eller österut ut för annars får dom vänta flera dagar på att kunna ta sig västerut.
Recherche Bay som vi ligger i är ett utmärkt ställe att vänta på rätt vind även för översegling mot NZ om vädret är ostadigt när vi måste stämpla ut ur Australien uppe i Hobart. Vi kanske kommer hit en tredje gång i väntan på att Tasman Sea skall uppföra sig.
Blåst och regn på vår skyddade ankringsplats första dygnet. Andra dygnet lite mer ok med sol ibland så vi kunde ta dingen iland och få röra på benen. Udden öster om oss är naturreservat med den ständigt återkommande parkavgiften. Man varnar för böter om man inte betalar. Vi som kommer lite från sidan (sjön) in i dessa parker hittar aldrig var man skall betala… Men nu gick vi in rätt väg och trots högsäsong var inte grindstugan bemannad.

I Port Davey frågade vi de två Australiensiska båtbesättningarna om dom betalt för Port Davey. Dom tittade lite frågande; Parkavgift?? Det verkar som det råder en ganska avslappad inställning till dessa avgifter bland Aussis. Ett Amerikanskt par som paddlade kanot i Freysenet Nationalparken hade betalt 60 AUS$ i parkavgift, så det existerar en avgift! Som dessutom tydligen är rätt väl tilltagen, vilket de flesta priser är här i AUS. Parkavgiften täckte visserligen besök i flera parker under en vecka.
På onsdag efter tre dygn för ankar med massor av uppskjutet datorarbete gjort på vår websida i Recherche Bay var vi nöjda och utnyttjade ”sista dan” med sydvind till att segla mot norr upp i D’Entrecasteaux Channel (Dåntrecastå). Men först bytte vi olja och alla tre filter till motorn. Det var 200 timmar sen sist i NZ.
Det blev en långsam start med lite vind, så det gjorde inget att vi lagt en timma på oljebytet.
En timma efter start kom den förutspådda kallfronten och vi fick en kanonsegling med, efter hand kraftigt revade segel i friskande vind. Under en timma hade vi över 20 m/s, men då var vi i ”skärgårdsvatten” i D’Entrecasteaux Channel, helt skyddade från dyningen.
Undan gick det, snudd på 8 knop genom vattnet utan surfvågor. Inte illa för en nedlastad 37 fotare.
Efter 40 nm och sex timmar ankrade vi i helskyddade Duck Pond på Bruny Island lagom före middag. Vi valde åter denna vik för att vinden skulle snurra varvet runt under den kommande natten och andra vikar i grannskapet är mer enkelriktade.
Torsdagsmorgonen kom med sol från en klarblå himmel och vindstilla, en riktig fin sommardag med hög, torr luft och lagom varmt. Högtrycket bakom kallfronten från igår hade verkligen brett ut sig.
Dinge i land och några timmars promenad. Tillbaka i båten lite mer ”skrivbordsarbete”.
På eftermiddagen kom en tysk långseglare, nästan första utländska båt vi sett sen vi kom till Australien, och ankrade en bit från oss. Comodo, en 40+ fot, tvåmastad Tysktillverkad glasfiberbåt. Vi såg på den slitna gästflaggan att dom nog varit här länge. Peter och Gisela kom över före middag och berättade att dom varit mer än ett år i Tasmanien.
Vi upptäckte att vi tagit nästan precis samma väg hit, Argentina, Chile osv. Fast dom startat många år före oss och verkligen bott in sig här och där på vägen. Vi hade många gemensamma platser och personer att prata om. Det är skönt att träffa besättningar som tar resan med ro och stannar här och där. Vi får ibland lite ”stress” av att bara kommit halvvägs när vi tänker på våra vänner som ”hastar” iväg och är hemma efter några år. Peter frågade när vi talade om detta med restid och att komma hem efter tre-fyra år; ”och sen då”, dvs vad gör man när man kommit fram och hem…
Det är skönt att höra att det finns fler som delar uppfattningen att det inte är att komma fram som är viktigt, det är att resa och uppleva som är grejen. Men vi är alla olika med olika förutsättningar. Vi är i alla fall väldigt tillfreds med att vi kan låta vädret och det vi lär oss på resan styra vår färd.

Fredag morgon med fortfarande fint högtrycksväder och lagom värme drog vi oss tvärs över vattnet från Bruny Island in till fastlandet och Kettering marina där Sue and Mike har sin båt. Dels behövde vi handla, det var drygt två veckor sen sist, och dels ville vi fortsätta prata Alaska erfarenheter med dom. Vi hade också en middag att ”gengälda”. Så efter att Sue och Annika varit i stan och handlat blev det middag i Lindisfarnes sittbrunn. Suveränt med kapell. Blir det för kallt eller börjar droppa är det bara att dra på sidostyckena så blir det en ”däcksalong” av sittbrunnen och visst behövde vi kapellsidorna. Tasmanien har ungefär svenskt sommarväder och det är inte varmt framåt kvällen när det blåser från Antarktis.

Lördagen kom med återigen stråland sol och högsommar luft. Vi fixade lite med Lindisfarne, sa adjö till Sue och Mike och seglade tillbaka till Bruny Island och vår skyddade ankring i Duck Pond. Innan vi lämnade Marinan i Kettering passade vi på att fylla dieseltankarna inför trippen till NZ.
Nu var det lördag och en av Tasmaniens populäraste och mest skyddade ankringsplatser vi kom tillbaka till. Första gången vi var här just efter nyår var det nästan öde. Nu låg det över tio båtar, men ändå inga problem att hitta en spot för oss lite avsides även om ”vår” plats var upptagen. Skrivbordsarbete, dvs dator och hemsida, resten av eftermiddagen/kvällen.
Söndag morgon kom Peter från Comodo och lånade lite verktyg för att kolla ventilspelet i huvudmaskin. Vi får alltid lite dåligt samvete, eller fjärilar i magen, när vi hör folk fixa inne i sina motorer. Vi har följt rådet att rör inget som fungerar. Men man undrar ibland… Vi skall nog låta motorkillarna i Whangarei titta lite närmare på spridare och ventilspel när vi kommer förbi i april/maj.
Frampå söndagseftermiddagen lämnade många helgseglare viken och vi kunde återta ”vår” plats.
Nån timma senare kom en ensamseglare glidande in och ankrade precis framför oss alldeles för nära. Vinden låg rätt så vårt ankare låg där man kunde förvänta sig.
Björn gick upp på däck och knopade loss en av dom stora kulfendrarna för att kunna ta törn när killen kom nerglidande. På Björns lite försiktig påpekande att han nog lagt sitt ankare nästan precis över vårt, undrade killen om vi tyckte han behövde flytta på det! Det blir inte lite svårt att diskutera med folk som saknar all kunskap om geometri mm. Han var väldigt vänlig och tacksam för den stora kulfendern som vi fendrade av mot Lindisfarne medan han drog upp sitt ankare. Just det, drog för handkraft upp kättingen.
Sen bad han om ursäkt och flyttade sig några båtar bort och lyckades med konststycket att lägga ankaret precis mellan två båtar i vindriktningen, alltså inte alldeles bakom häcken på den ena. Historien upprepade sig förstås! Ibland vet man inte om man skall skratta eller gråta. När han väl ankrat om igen la han ut c:a 2 ggr djupet och draggade mot en lerbank men stannade strax innan.
Vi konstaterade att gribben lovade en lugn natt och på morgonen hade han fortfarande nån meter till lerbanken.
Mitt i all denna lilla dramatik låg Annika och plaskade i vattnet. Alltså med simfenor, snorkel och mask. Vattnet var närmare 22 grader och vi hade ett eftersatt behov av att kontrollera bordsgenomföringarna. Ibland i vissa vatten växer diverse havslevande kryp väldigt bra och långt in i mörka hål. Med en skruvmejsel rensas snabbt alla hål och samtidigt fick övrig botten och propeller en kontrolltitt.
Peter kom tillbaka med verktygen och bjöd oss till Comodo på en sundowner.
Vi tillbringade sen aftonen fram till sen middag i deras sittbrunn med en massa reflektioner om seglarlivets många positiva sidor. Gisela som sett Björn knyta loss kulfendern berättade för Peter om äventyret. Väldigt skönt att inte själv göra det och dessutom kul att höra hur omgivningen uppfattade det hela. Det är alltid en balansgång när nån ankrar ”för nära” och att få en återkoppling på ens eget ”uppförande” är alltid lärorikt.

Hobart
Måndag morgon gick flera båtar och vi fick lugn och ro. Men gribben innehöll nordliga vindar från tisdag och vi hade via email från Egret information om att dom nu var i Hobart och hade reserverat plats för oss i yachtklubben. Så för att slippa motvind drog vi upp ankaret efter lunch och seglade dom 15 sjömilen upp till Hobart där vi blev mottagna av Mary och Scott vid ”vår” pontonplats.
Full fart in till Tyske bagarn innan stängningsdax. Dagen efter skulle ju Australien Day firas och vi förmodade att det då skulle vara stängt. Under jul och nyår hade bagarn ofta stängt!
Om det berodde på bristande nationalistiska känslor hos bagarn vet vi inte, men öppet var det på tisdagen! Efter rusningen till bagarn blev det eftermiddags kaffe/te i Egret och snack om hur vi haft det i Port Davey.
Egret är på väg dit för att sen fortsatta runt Tasmanien och vidare västerut. Vi konstaterade att Stewart Island (söder om Sydön i NZ) nog är strået vassare än Tasmanien, även om vi bara sett deras bilder från Stewart.

Sen blev det att återuppta skrivandet. Det är tungt med den engelska delen av webben, och dessutom hade vi länge skjutit upp revidering av teknikdelen efter våra jobb i NZ.
Dagarna gick plötsligt väldigt fort. Förmiddagarna gick mestadels till att skriva och fixa med foton och eftermiddagarna till lite motion (tyvärr med tonvikt på lite) och sociala kontakter med omvärlden (läs andra yachtisar).
Andra dagens eftermiddag tog vi en öl på yachtklubben medan Annika fixade med datorn. Wifi antennen sitter i baren! När vi var nästan klara kom en kille fram och undrade var vi var ifrån. Han hade en fru som var född i Holland, men emigrerat före kriget. Mal, som han hette, hade just avslutat dagens jobb på båten i yacht klubben och undrade efter en stunds snack om ditt och datt, mest båtar och seglingsområden förstås, om vi hade tid och komma hem till dom och äta middag nån kväll. Med våra svenska pesetas var vi förstås inte nödbedda. Två dagar senare hämtade Mal oss vid Lindisfarne och körde oss i sin SAAB! hem till villan några km ut från Hobart efter kustvägen.
Ibland kan man faktiskt fundera på att flytta iland!
Efter att ha hälsat på Mieke, Mals fru kunde vi med ett svalt glas vin i handen nästan stumma beundra huset och den fullständigt fantastiska utsikten över inseglingen mot Hobart. Huset som var stort men inte “onödigt” stort, hade kök med matplats i öppen anslutning till ett vardagsrum, allt med obruten utsikt mot vattnet. I söder såg man i D’Entrecasteaux Channel och mot öster Storm Bay, inseglingen från havet. Mot nordost innanhavet utanför Hobart där många kappseglingar kunde beskådas från första parkett. Det var onsdagsseglingar som vi beskådade medan vi avnjöt en lammfilé. Utan att veta något om våra preferenser hade Mieke komponerat en meny som satt som handsken…
Dagen därpå bjöd vi på vår ”berömda” salladslunch i båten och Mieke hade med vår vittvätt, vikt och fin då vi kört två maskiner hos dom kvällen innan. Sen har vi haft fortsatt kontakt då och då under veckan med bl a lördagsvin efter deras båtjobb under lördagen.
En av kvällarna var det stor barbecuemiddag i Egret. Nio personer från US, Aus, Chile, NZ och så vi. Alla övriga med stora motorbåtar. Men nåt vi upptäckt är att det är sättet att leva, resa och upptäcka vi har gemensamt. Om flytetyget har segel eller motor blir inte lika viktigt som hemma i skärgården där motorbåtar oftast rusar fram med minst dubbla hastigheten mot oss seglare. Här går motorbåtarna på överhavssträckorna inte mycket fortare än vi gör. Men dom har lite lättare med väderfönstren. För oss blåser det ofta antingen för mycket eller för lite!
Samtalsämnena rör sällan flytetygen, utan mer platser och personer. När det nån gång blir teknik är det nästan löjligt hur liknande problem vi har. Det är motorn, pumpar, kylen, autopiloten, watermakern, toan osv. Ja ni ser själva hur mycket vi ar gemensamt med ”motorbåtsfolket”. Här är vi alla yachtisar, oavsett hur vi tar oss fram. Men visst har vi träffat folk som drar sig för att blanda sig med den ”andra” gruppen.
Efter ytterligare några dagar med intensivt datorjobbande med texter och bilder kom vi äntligen iväg på motionspromenad. Det är duktigt brant runt Hobart så vi var rätt ömma i vissa muskler dagen efter, men vi fortsätter och försöker få in en promenad varje dag.

Prisbilden i butiker och i yacht klubben lägger en viss sordin på stämningen. Den svenska ”pesetans” dåliga värde betyder förstås mycket, men även utan en högt värderad AU$ är priserna skrämmande. Det är bara att bita ihop och tänka på tiden i Argentina då allt var mindre än halva priset i Sverige. Nu betalar vi 40 SEK för en limpa rågbröd, ”tomatindex” pendlar mellan 30-60 SEK för ett kilo och paprika upp till 80 SEK. Tråkigt nog är nu även dieseln dyr jämfört mot senaste fyra åren på vår resa. Men med skatten i Europa blir det fortfarande en del kvar upp till ”hemmapriser”. Strax över en tia litern betalar vi och det är inte lätt att bli av med skatten här som i NZ. I NZ drar dom bort skatten på diesel, marina avgifter och allt annat som köps till båten. Här finns inget sådant system, bara den vanliga turistreduktionen, men den förutsätter i princip att man har en flygbiljett och får pengarna tillbaka på flygplatsen. Alltså något vi sällan kan utnyttja och visst kändes det lite orättvist när vi köpte vår filmkamera i Sydney och visste att vi kunde fått tillbaka en dryg tusenlapp om vi rest på annat sätt. Man får som sagt tänka på att det ofta jämnar ut sig. När vi kommer tillbaka upp i Pacific är det många ställen som är billiga, bara man håller sig från öar med franskt inflytande. Det verkar som subventioner från Frankrike håller uppe ett högt kostnadsläge. Jämför man t ex Franska Polynesien med Tonga så blir man inte så lite fundersam.
Nog gnällt om dyra omkostnader. Vi blev till slut klara med hemsida och hittade ett troligt väderläge för trippen över till NZ. Nu gällde det bara att få tullen att klarera ut oss. Inga problem visade det sig. Vi ville gå på lördag eller söndag, så tullen kom kl 15 på fredagseftermiddagen. Inga restriktioner beträffande landgående. Tullen verkade flexibel. Blev vi kvar till måndag ville dom göra ett nytt besök och var det så att vädret trilskades när vi kom ut till havs var det ok att ankra nåt dygn. Men då fick vi inte gå iland. Riktigt hur dom fick ihop alla dessa motsägelsefulla ”direktiv” vete tusan, men lite mer avslappade jämfört med sina kollegor uppe i Queensland verkar dom vara enligt dom rykten vi hört. Vi handlade en sväng på fredagskvällen och ytterligare en på lördagen.
Vi färdigställde Lindisfarne för trippen, surrade dingen på däck, inspekterade rigg, sjöstuvade (en hel del när man legat i marina i 12 dagar!) och en massa sociala ”avvecklingar”.
Vinden, påhejad av sjöbrisen, var rakt i nosen på vår tilltänkta rutt ut bland öarna under lördagseftermiddagen, så vi beslutade oss för tidig avgång söndag morgon istället för att starta i motsjö och hård vind, ett ganska lätt beslut…

Åtta på söndagsmorgonen tuffade vi ut från Yachtklubben på ett nästan spegelblankt hav. Efter nästan tre timmar för motor hade vi nått Kettering i D’Entrecasteaux Channel och där började en fin nordvind dra. Resten av sträckan 35 nm ner till Recherche Bay hade vi en fin, ibland lite hård, läns. Vi var ankrade redan vid fyratiden. På grund av hård nordvind valde vi de norra delarna i det system med vikar som vi tidigare inte utnyttjat på vår väg till och från Port Davey.
Gribfilerna talade om ostliga vindar under måndagen, svaga vindar på tisdagen och därefter lite bättre fart från västsektorn. Alltså ingen brådska att komma iväg.
Måndag morgon vindstilla och spegelblankt. Frukost i lugn och ro, men innan det var dags för en ny grib vid 10 tiden började det dra från söder. Vi tog upp ankaret och flyttade oss till vår ”vanliga” plats längst söderut i den del som kallas Rocky Bay. Lite frestande var det att dra iväg i sydvinden, men när gribben kom visade det sig att det var ett smalt fält med sydvind som strax skulle vrida mot ost. Nästan otäckt precist kom ostvridningen vid lunch.
Vi har då och då kontakt med seglarkompisar i Göteborg som tittar på vädret med hjälp av internet och flera väder-och programkällor. En suverän hjälp och komplettering till gribfilerna vi får ner via kortvågsradion. Våra filer måste vara begränsade i utbredning och/eller informationstäthet för att kunna mailas via radio, varför mailen hemifrån fyller en viktig funktion.
Dessutom får vi på detta sätt en second opinion om väderläget, vilket är mycket väsentligt när man som nu skall ge sig ut på 900 nm över Tasman Sea till Nya Zeelands sydspets. Ett hav som har ett ganska dåligt rykte vad beträffar plötsliga kursändringar och fördjupningar av lågtryck. Dessutom grundar det upp ordentligt när man närmar sig målet, nåt som påverkar våghöjden mycket negativt.
Vid middagstid på måndagen dog nordostvinden och natten blev lugn.

9 – 16 februari Tasman Sea till Sydön, Nya Zeeland, 1000 nm

Tisdag förmiddag den 9:e gav vi oss ut på Tasman Sea med destination Bluff i Nya Zeeland 900 sjömil åt öster med en prognos som talade om lite vind i två dygn och därefter lagom västvindar hela vägen fram till Bluff.
Efter nästan två veckors väntan hittade vi ett väderfönster för de 900 nm från Tasmanien över till Bluff i Nya Zeeland.
Vi började med att motorera ut från Tasmaniens sydost udde på ett vindfattigt hav. Tyvärr låg en tråkig dyning kvar från öster in över grundområdet, så de första fem timmarna var tålamodsprövande. Men ute på djupt vatten blev det sakta bättre, men fortfarande var det bara motor och liten stor som stödsegel. Den lilla vind 1-2m/s vi hade kom nästan rätt i näsan. Med så lite vind så la sig havet nästan helt, förutom en lång 2-3 meters dyning.
Motorn fick tuffa på och ibland kunde vi rulla ut focken och få en extraknop, men mest var det enbart storen som gällde som stabilisator. Trots att vi var i ett område med ostgående strömmar hade vi långa tider en halv knop emot. Det gick inte fort men att enbart försöka segla i den nästan inte existerande motvinden var inte aktuellt. Det gäller att ta sig framåt för att inte hinnas upp av nåt oplanerat oväder! Vi har mött många som säger att på Tasman Sea får man inte ligga och vänta på vind.
Vårt gamla motorrekord, 56 timmar i sträck från 2002. Sardinien – Malta, stod sig när vi efter 54 timmar kunde stoppa Pentan efter att en bra västan börjat dra. Resterande fyra dygn blev bra undanvindsegling, även om sjön snabbt blev confused som dom säger här, korsande brant sjö som överlagrar dyningen, så nån vidare bekväm segling blev det aldrig.
Vid ettiden tredje natten, mulet och ingen måne, upptäckte vi en vit lanterna strax babord om rätt förut. I de fyra till fem meter höga vågorna såg vi inget på radar, men AIS kunde meddela att Southern Surveyor stävade mot oss 8 sjömil bort och skulle korsa för om oss med under en sjömil som minsta avstånd. Med vår lite fladdrande kurs, vindroder i grov sjö, var denna uppgift lite alarmerande. Vi ropade upp fartyget och frågade om han såg oss. Eftersom dom inte såg nåt radareko, lanterna eller AIS info stoppade dom maskin och kollade koncentrerat. Efter fem-sex minuter ropade dom och frågade om det kunde stämma att dom såg en röd lanterna förut på sin styrbordsida. Dom hade också ett svagt radareko i samma riktning. Under tiden vi talade fick dom upp en AIS position från vår transponder. Avståndet var nu drygt 6 sjömil. Detta är alarmerande att dom stora ser oss så dåligt och det understryker regeln att alltid ropa upp fartyg med korsande kurs.
När vår position var ”säkrad” satte dom fart igen med en 20 graders kursändring mot söder för att vi, som dom uttryckte sig, skulle känna oss mer komfortabla. Snacka om gentlemän på sjön. Man kan undra hur det hela förlöpt utan vår AIS som alltså ger oss skeppets namn som vi använde när vi ropade. Utan namn är det oftast svårt att få stora fartyg att svara, trots att man anropar fartygets position. Dessutom var det en engelsktalande skipper vi talade med.
När dom tjugo minuter senare hade skurit vår kurs, girade dom tillbaka mot sin gamla kurslinje.
Vår radar och AIS antenn sitter knappa fyra meter över vattnet, så i den grova sjön var vi sällan ”över ytan”. Radarreflektorn sitter visserligen vid övre spridaren, men i grov sjö och i lä av genuan var det tydligen svårt att skilja ut oss från alla vågreflexer. När vi var på fyrafem sjömils avstånd såg vi dom tydligt på radar och då nådde även vår AIS information delvis dom. Vi förmodar att antennens höjd i förhållande till vågorna gjorde att inte alla sändningarna gick fram. AIS sänder inte all info i alla sändstötar utan delar upp informationen. Detta var förmodligen anledningen till att dom bara fick position och kurs. Vår AIS kunde i alla fall plocka upp deras AIS med all info.
Slutsatser vi dragit av det inträffade är att alltid ropa upp fartyg i närheten hur dom än upptäcks. Vi funderar även på att undersöka funktionen av aktiva radarreflektorer. Fungerar som en Racon, dvs när den blir träffad av en radarvåg sänder den ut en våg med samma frekvens. Effekten blir att den sändande radarn ser ett kraftigt eko som lättare kan skiljas från vågreflexer och förhoppningsvis utlösa ekolarm i den sändande radarn. I tillägg ger den aktiva radarreflektorn en signal/varning i den egna båten om att den blivit träffad av en radarvåg. Dyr men strömsnål jämfört med en vanlig radar. Som tillägg i detta stycke om AIS kan vi också informera att under seglingen från Eden söderut utefter Tasmanien såg vi fartyg på över 250nm. Radiovågor studsar oväntat ibland. Vi hörde även VHF kommunikation på uppåt 90nm.
Sista dygnet mojnade vinden något så vi var tvungna att stötta med motorn för att klara tidvattnet in till Bluff. Halv fem på em var det högvatten och var vi inte inne då så var det bara att dreja bi i den stökiga sjön till lunch dagen därpå. Visserligen har vi ofta inte bråttom i hamn, men under dom här förhållandena…
Det är drygt fyra knop ström genom ett grunt sund in till Bluff och man ”får” inte komma in nattetid. Sandbankarna utanför gör att det inte är särskilt intelligent att försöka! Med dryga sex knop över grund skulle vi klara det med en timmas marginal. Att det dessutom skulle blåsa sydost efter vår teoretiska ankomst gjorde det hela än nödvändigare att komma i tid.
På morgonen friskade vinden igen så motorn fick vila. Nu fick vi även hjälp av tidvattenströmmen in mellan Sydön och Stewart Island. Med dryga åtta knop över grund blev det inga problem att komma fram med marginal. Men att med en segelbåt ta in 10 timmars långsam framfart är inte lätt, så beslutet att motorsegla genom natten kändes helt rätt!
En hel del VHF prat med hamnen, fiskeriradion, om lov att angöra, om bryggplats och samordning med tull och karantänfolket blev det medan vi forsade fram i den branta medsjön.
Slutligen rundade vi sista udden och fick klarsignal från hamnen att segla upp i det smala sundet. Med tre-fyra knop i ”ryggen” gick den sista milen fort.
Inga problem att hitta bryggan med alla fiskebåtarna, men bara pålar med 3-4 meters mellanrum! Nästan två meter tidvatten och bara en fenderplanka som inte når över två pålar kändes detta inte bra. Alternativet att förtöja utanpå fiskebåtarna fanns inte eftersom dom fiskade aktivt hela tiden.

16 februari – 6 mars Bluff på Sydön och en tur till Stewart Island, 170 nm

Tullen stod på bryggan och väntade så det var bara att bita i det sura äpplet och förtöja med en planka och fyra fendrar mot en bryggpåle. Lugna vind och strömförhållanden gjorde förtöjningen till ett mindre problem och medan Annika fixade med tull och karantänfolket så lånade Björn ihop två plankor till. För första gången fick vi nu användning av våra uppblåsbara fendrar. Vi köpte dom vid Sverigebesöket 2007. Med flerdubbla långa spring (pga tidvattnet) och fendrar med plankor mot tre bryggpålar kände vi oss nöjda. Vi fick en del antydningar från lokalbefolkningen om hur förhållandena kan se ut med hård västan och ingående ström…

Svenske Bernardo med sin båt Albertina som vi umgåtts med framför allt i Whangarei, kom in i hamnen 50 m bakom oss när vi angjorde. Inte helt slumpens skördar. Han hade hållit sig underrättad om vår rutt via Pelle i Whangarei, men vilken tajming ändå! Efter de administrativa inklareringsövningarna var vi så officiellt tillbaka i Nya Zeeland. Kändes lite som att komma hem. Ett besök i supermarket, en liten sådan, och sedan Puben med Wifi och en öl innan vi stöp i säng.
Bluff är inte vad vi menar med en hamnstad. Staden Invercargill ligger bara 30 km norr om och Bluff är närmast en liten ”förort” med hamn till Invercargill. Härifrån går färjan till Stewart och förutom containerterminalen är aluminiumverket den enda stora arbetsgivaren. Inga reguljära förbindelser med Invercargill. Bussen som ansluter till de två färjeturerna tar egentligen bara passagerare till färjan. Med lite tur kan man få åka med!
Dag två upptäckte vi att ATM-maskinen bara tog lokala plastkort och sen tidigare visste vi att Stewart hade ingen ATM. Alltså var vi så illa tvungna att ta oss in till stan. Vi stod inne i puben och e-mailade när ett ”turistpar” stannade med sin hyrbil utanför och kom in för en lunchmacka. Björn frågade om dom var på tur och skulle tillbaka via Invercargill (nästan en retorisk fråga eftersom det finns en väg i Bluff, till och från Invercargill!) Hör och häpna, dom skulle till Dunedin via Invercargill, och jovisst ville dom hjälpa oss och lösa våra ATM problem med en transport. 25 minuter senare åkte vi med det Schweiziska paret i deras hyrbil in till Invercargill.
Nya NZ-dollar, en promenad till Queens Garden och sedan Countdown, en av supermarket kedjorna i NZ.
Reguljära förbindelser med Bluff finns inte som vi tidigare påtalat, så den berömda tummen fick komma till heders. Efter dryga 20 minuter fick vi lift med en kille som bara skulle knappt halvvägs, men som tyckte att han hade tid att köra omvägen om Bluff. Det var bara det att det lät besynnerligt om vänster fram. Annika frågade om han hade en fågel i däcket. Han förstod inget, men med nervevad ruta hörde även han att nått inte var som de skulle. Vi saktade ner och ljudet tilltog. Det var med stor sannolikhet framhjulslagret som spökade. Han blev väldigt bekymrad, inte för bilen utan snarare för hur vi nu skulle komma till Bluff. Vi lyckades övertyga honom om att koncentrera sig på sitt lager och knallade tillbaka ut till stora vägen där vi fick ny lift med tredje bilen som passerade. Nu med en kille som jobbade i Invercargill och bodde i Bluff. !0 minuter senare släppte han av oss utanför Puben där stadsresan startat. En öl och lite internet hann vi med innan vi travade tillbaka till båten.

Dag tre var vikt för bunkring, både mat och diesel. Det är nästan en fröjd att betala diesel här i NZ jämfört med Australien. NZ$ är en dryg krona billigare än AUS$. AUS priset är 1,40 medan NZ är 1,10, därtill drar man här bort skatten för oss som har båtar ”in transit”. Literpriset blir alltså en dryg tredjedel av vad dieseln kostar i Europa och Sverige!
Vi hade långt framskridna planer på att segla över till Stewart Island dag fyra före lågvatten vid lunch. Men vi visste att Stewart inte bjöd på något internet för email med fotobilagor, så vi stannade en dag till för att få iväg alla mail med bilder. Dessutom han vi handla mer och köra en tvättmaskin på hotellet.
Bluff ligger i ”dom rytande 40:orna” och de märkte vi på natten mot dag fem. Trots att vi låg i hamn kändes det som vi var ute på havet. När vi kom upp, ja vi hade naturligtvis varit uppe en sväng under natten och kollat förtöjningarna, var det berg och dalbana när hård västvind mötte tre knops ström inne i hamnen, Vi som låg mot bryggan, med alla fenderproblem, hade det ganska ok, skyddade som vi var av en fiskebåt framför oss. Men Albertina, en Gecco 39, låg med aktern mot vinden utanpå en större segelbåt utan någon båt i lovart. Har aldrig tidigare sett nåt liknande. I den branta sjön gungade båten så kraftigt att vattnet slog in i sittbrunnen. Tänk er att bli pooped i hamn!! Och detta under nästan sex timmar innan tid vattnet vände.
Vi var inte helt nöjda med vårt beslut att skjuta upp Stewarttrippen… Vi hoppades kunna sticka över dagen efter eftersom gribfilen talade om vindvridning mot nordväst och då skulle vi pressas in mot bryggan och dess pålar. Vindstyrkan låg hela tiden och pendlade mellan 13-20 m/s.

Dag sex kom Alaska vänner i sin 57 fots Nordhaven motorbåt Ice-Dancer direkt från Tasmanien. Dom hade drejat bi i lä av Stewart hela efternatten för att i morgonljuset angöra hamnen. Vi hjälpte dom med fenderplankor och övrig förtöjning, nåt som dom i sitt rätt utmattade tillstånd var tacksamma för. Det blåste fortfarande ren väst 15-20 m/s.
Mary, som sköter fiskeriradion kom ner på bryggan och avrådde oss från att segla över till Stewart under rådande förhållanden. När vi påtalade problemet med den förmodade nordvästvinden, fixade hon snabbt en bra plats längre in i hamnen på den blivande läsidan. Argumenten för att ge sig ut i grov havssjö med 15-20 m/s i sidan var därmed rätt tunna… Vi fick också en levande beskrivning av förhållandena därute av våra Alaska-vänner.
Så dag sex gick åt till att förtöja stor motorbåt, flytta Lindisfarne, ett äventyr i sig med så mycket vind och branta vågor, samt slutligen hjälpa Bernardo och flytta runt Albertina från sin gunghästposition. Lindisfarne klarade sig utan skador från äventyret på vindsidan av bryggan, men Albertina fick pulpiten knäckt och någon bult i ett fäste skjuvades av. När flyttningen var klar var vi rätt genomblåsta och kände att ett besök till hotellets dusch skulle sitta bra. En öl och lite internet innan det sen var dags för middag i båten. Björn gick tillbaka till hotellet för att hämta kvarglömda persedlar i samband med duschen och passade på att Skypa med Sverige. Tidsskillnaden, 12 timmar, gör det lite knepigt att ringa utan att den ena parten har ”sovtid”. Enda riktigt vettiga tiden är efter nio på kvällen NZ tid, då har även sjusovare hemma i Sverige vaknat!
Tillbaka i båten vid tiotiden konstaterade vi att det blåst hårt tre dygn och gribben lovade fortsatt vind. Lite förvånade blev vi när vi på efternatten vaknade av att det var alldeles tyst och stilla. När vi tittade ut var det vindstilla och vattnet låg spegelblankt. Vi som befarat att det skulle dröja tre dagar till innan det var läge för Stewart.

Stewart Island
Tidvattnet ut ur sundet gav oss en avgång vid tio- elvatiden, så en snabb handling och internetsväng före vi packade ihop oss och lossade alla förtöjningar. Ropade upp hamnen på VHF för att få tillstånd att gå ut genom sundet och sen fiskeriradion för att tacka Mary för all assistans och meddela att vi nu äntligen seglar över till Stewart.
Motorgång och 8 knop över grund i den häftiga strömmen ut genom sundet. De kraftiga stående vågorna där dyningen möter strömmen ut var för en gångs skull lätta att gå runt. Dom låg av någon anledning inte tvärs över inloppet utan bara lokalt koncentrerade, troligtvis bara över djupfåran.
När vi kom fria från udden hissade vi på i den svaga vinden, men behöll motorn på eftersom vi behövde göra vatten till vår nästan tomma tank. Lagom när tanken var full hade vinden ökat och gav oss en fin halvvind dryga fem knop över Foveaux Strait över till Stewart Island. Sista två timmarna utefter Stewarts ostkust seglade vi kraftigt revade i 15-18 m/s i sidan nästan utan sjö. Lindisfarne nästan skenade fram, åtta knop såg vi ofta på loggen! Gårdagen ute i Foveaux Strait med sin då grova sjö och starka vind kändes det nu helt rätt att ha sluppit undan. Det är fullt normalt i detta område att en dag kan innehålla stiltje och nästan storm.
Vid fyratiden ankrade vi i en totalskyddad vik, Glory Cove. Med totalskydd menas vågor. Med så här starka vindar blir det fallvindar även i välskyddade vikar. Men jämfört med förhållandena inne i Bluffs hamn var det ett himmelrike att ligga i Glory Cove på svaj med fören i vindriktningen.
Alldeles före middagen kom tre killar i sin dinge och hälsade. Dom dök, fiskade och jagade här på sin semester och hade en liten hytta i botten på vår vik. Vi fick fyra Abalone av dom som vi la i sump för att avnjuta nästa dag.
Första riktiga dan på Stewart ägnade vi åt en långpromenad genom ”ormbunksdjungeln”. Vi följde något som i piloten kallades för stig i flera kilometer. Stigen var knappt märkbar i vegetationen och utmärkningen synnerligen gles och gammal. Vi såg flera markörer under träd som fallit för åtskilliga år sedan. Men å andra sidan fick vi ha stigen för oss själva och helt vilse gick vi inte, även om det låg nära till hands vid flera tillfällen. Vi bröt av ormbunkskvistar för att snitsla vägen tillbaka och det behövdes verkligen.
Tillbaka i båten blev det dusch och Annika tom doppade sig i det 15-gradiga vattnet före duschen.
Innan vi lämnade stranden plockade några blåmusslor och dom blev nu en liten förrätt innan vi festade på Abalone med en sallad. När vi ätit musslorna kom ”våra” tre grabbar med nya havsläckerheter. 2 kilo Greenlip musslor och ett kilo Blue Cod filé! Snabbt blev menyn justerad. Skivad snabbt oljestekt Abalone med vitlöksyoghurt som andra förrätt och vitvinspocherad Blue Cod med basmatiris som huvudrätt. Till det serverades en väl kyld Chardonnay… Det är inte mycket synd om oss. Dessutom var det mesta gratis och pinfärskt!!
Efter middagen talade vi med Mary på fiskeriradion och berättade att vi hade det bra i Glory Cove. Vi bad henne tala med våra Alaskavänner på Ice Dancer och meddela att vi seglar söder ut på tisdagen till Port Pegasus.
Tisdag morgon kom med lite gråmulet väder och den utlovade nordvinden. Upp med ankaret och iväg efter frukost. Först motorerade vi några sjömil norrut för att runda några uddar som skyddat vår ankarvik. Vi passade naturligtvis på att göra vatten under motorkörningen. Efter en timma kunde vi falla av och hissa på. Då mojnade den rätt starka vind som vi haft rakt i näsan. Men vi spirade och satte fulla segel. Efter en knapp timma kom vinden igen. Delvis över ön och det högre landet, så den var kraftigt förstärkt av fallvindar. Lindisfarne skenade i dryga 8 knop och skar upp trots handstyrning. Dax att reva – In med genuan och lova för att focken skulle lufta storen vid masten så att vi kunde rulla in storen trots stort vindtryck. Med revad stor och en något revad genua kunde vi sen fortsätta i nästan samma fart men utan uppskärningar.
Lite längre söderut faller kusten av mot väster, en av anledningarna till att vi utnyttjade nordvinden för att segla till Port Pegasus. Ner med spirbommen och ”gippa” genuan och rulla in focken. Korta sträckor försvann vinden, men kom strax tillbaka med krydda. Storen fick revas igen och genuan rullas sex varv för att fallvindarna inte skulle välta oss. Sista fem sjömilen blev en ren bidevind, så vi revade storen ytterligare och satte focken istället för revad genua. Det gick bitvis som tåget, men bitvis blev det bara för mycket när fallvindar överlagrade nordvinden och vräkte ner oss så vi fick vatten i sittbrunn. Ja bara någon liter, men vi har tidigare aldrig haft vatten upp på wincharna.
Till råga på allt så höll vi inte upp mot det lilla sund vi skulle igenom till vår ankarvik. Kryssa var inte aktuellt i dom rådande förhållandena. En alternativ vik fick bli målet och vi föll av och pustade ut… När vi en halvtimme senare kom fram till vårt nya sund, startade motorn och tog ned seglen började Annika förbereda dagens middag. Klockan var strax efter fem och vi hade en dryg halvtimma kvar in bland små öar till vår tilltänkta ankarplats.
När Annika öppnade skåpet under diskbänken upptäckt hon saltvatten!
Vi vet ju att vi ligger så djupt i vattnet att disklådan rinner över när vi lutar extremt åt babord men det kom vi inte ihåg under den lutande seglingen. Inte helt kul att efter en tuff seglingsdag börja sanera allt salt. Det är inte heller lättåtkomliga ytor bakom kylbox och spis.
Vår ankringsvik var rena idyllen, totalskyddad från vind kompassen runt och så liten att fallvindar inte kommer åt. En blandning av lilla Berefjord i Norge och Thailand om det är möjligt. Litet och trångt så linor i land var ett måste.
Middagen avnjöts i doften av myggspiralens rök. Det är vansinnigt gott om sandflies.
Efter middagen dök en säl upp och kollade av sitt revir i vår lilla vik. Massor av olika fågelläten som tystnade i och med att solen gick ned vid niotiden.

Stewart Island ligger i och strax norr om lågtrycks traden mellan 40-50 grader syd och onsdagen gav oss tydliga bevis på det. Regn hela dagen, men vi märkte nästan inte av någon vind trots hård vind till havs. Temperaturen sjönk ordentligt i och med sydvinden.
Vi hade redan på grund av all sötvattensköljning bakom pentryt behov av att dra igång Reflekskaminen för att torka ut fukten i träet. Det är alltid lite pyssel när kaminen inte varit igång på flera månader, men snart hade vi en go vattenburen värme under durkar och utefter skrovsidorna. Elementslingan inne i båten kopplade vi inte på, 22 grader var fullt tillräckligt. Regnet och kylan upplevs inte alls så besvärande när man sitter i en varm båt med en god bok… Våra ”innerglas” på portlights visade vad dom klarade i kylan, inte en uns imma på insidan trots kyla och regn. Roligt att få nytta av alla förberedelser.

Torsdagen var grå och regnig till en början, men efter lunch var det åtminstone uppehåll. Vi behövde tillverka vatten och ström. Det mulna/regniga vädret och vår vindskyddade vik gav inga gratiswatt. Alla linor in och ankaret upp, varefter vi tråcklade oss ut ur vår idylliska vindstilla vik. Väl ute ur viken men fortfarande långt inne i Port Pegasus mötte vi en frisk sydväst. Vi körde ner i sydändan för att rekognosera området och titta på olika ankringsmöjligheter men efter nästan två timmars vattentillverkning var vi nöjda och ankrade i Disappointment Cove. Dvs vi ankrade inte utan utnyttjade fiskarnas arrangemang med tre linor iland. Denna vik, nästan lika skyddad som föregående, var tydligen fiskarnas stormhamn. Den var verkligen skyddad. Trots vind omkring oss var vattnet spegelblankt i viken och båten rörde sig inte det minsta under hela natten, men regnade gjorde det stora delar av natten.

Fredag morgon kom med svagt vajande flagga och sol från en nästan klarblå himmel. Dagens ambition var att bestiga Bald Head, en naken granitknalle några sjömil bort. Vi vågade inte ta dingen över fjärden utan knöt loss Lindisfarne från fiskarnas linor och körde tvärs över, rakt mot en vind som redan på morgonen blåste 10 m/s. Gårdagens rekognoscering gjorde att vi hade två bra alternativ för ankring, men vi undersökte mynningen till den bäck vi skulle dinga upp i för att nå stigen till Bald Head. Mynningen var rätt ok men högvatten var det lite vanskligt att avgöra om djupet var tillräckligt, så vi valde en djupare och visade det sig bättre vindskyddad vik. Ankare och fyra linor i land, på med jollemotorn och iväg tillbaka till bäcken. Tur att vi kunde köra ”under” träden utefter lovart stranden för, bara under den timman det tog oss att förtöja hade vinden ökat kraftigt och fallvindarna i bäckmynningen var inte att leka med. Tur att vi beslutade oss för att inte ankra där.
Nu med högvatten kunde vi ta oss förbi stigen och ända fram till det lilla vattenfallet där man kanske kunde skölja tvätt om vädret tillåter. Vi förtöjde dingen en bit in i bäckarmen där stigen börjar. Vi ville inte bära den en massa meter i en torr bäckfåra när vi kom tillbaka från toppen. Stigen gick till en början genom fyra meter hög ”ljung”. Ja det ser precis ut som en mutation av ljung . Fördelen är att den är lika grenfattig i de nedre delarna. Lite högre upp blev vegetationen tätare och mer svårframkomlig, för att vid första bergsryggen bli bara låga, knappt midjehöga buskar. Allteftersom vi kom högre blev växtligheten lägre och strax hade vi bara knappt knähöga, glesa buskbestånd. Men nu började vinden göra sig mer påmind. Vi hade den i ryggen så vi uppfattade inte riktigt dess styrka. När vi kom upp på kalberget och försökte fotografera, var vindstyrkan ett klart problem. Vi fortsatte i alla fall upp till foten av toppen, en nästan helt kal granitklippa. Här tog vi rast och åt vår matsäck efter att vi försökt få lite bilder i lä av stora stenblock.
Vägen ner blev inte så lätt som det brukar när man bara skall ner. Det var svårt att hitta stigen när vi kom ner från kalberget där små rösen markerade stigen. Men efter lite letande fann vi den igen och kunde fortsätta nedåt. Det hela blev inte lättare av att tunga moln drev in med regndis i den styva kulingen vi nu hade rakt emot oss.
Så småningom kom vi dock ner, efter att ha tappat stigen ytterligare en gång. Dingen låg nästan i vattnet, så det var inga problem att få den flott.
Tillbaka ute på vattnet kunde vi konstatera att det blåste mycket mer än när vi startade, men vår lilla inbuktning i lovart stranden där Lindisfarne var förtöjd var fortfarande skyddad.
Ett tag hade vi funderingar på att stanna över natt, men med vår helskyddade vik bara några sjömil med vinden kändes till slut som enda alternativet. In med linorna och upp med ankaret och iväg. Ja vi var nästan i lä under träden ända ut till ankaret, men sen tog fallvindar och huvudvinden tag i oss och skjutsade oss i mer än 6 knop de få milen utan segel och med motorn på ”förhöjd tomgång” för att kunna styra bättre i den efter hand allt grövre sjön. Vi var väldigt nöjda med att inte ha funderat två gånger på att använda dingen hela vägen…

Vi är fortfarande inne i Port Pegasus, men fjärdarna är rätt stora och när det blåser över 20m/s i längsta riktningen blir det rätt stora vågor där vattnet blåser av topparna och det bildas Watersprout av fallvindarna. När vi rundade den lilla ön i mynningen av vår vik följde vinden med oss runt ön, men västvinden kom åt igen på andra sidan ön och sen var vi inne i vår långa vik med ytterligare skyddande små öar bakom vilka fiskarnas förtöjning låg och väntade på oss. Första natten i viken var totalt stilla utan en rörelse trots att det blåste drygt 10 m/s.
Med dryga 20 m/s kom det in lite korta vindstötar med varierande riktning så kaminen blåste ut då och då. Kaminen har en spiral mitt i lågan som hettas upp av lågan och som återtänder kaminen när den blåsts ut av vind ner genom skorstenen, så det är inget stort problem. Dagtid är det lätt att vädra ut doften av dessa puffar, men nattetid är det inte lika kul så på efternatten fick Refleksen vila och Webaston ta bort morgonkylan vid frukost innan vi körde igång kaminen igen.

Lördag den 27 februari och det blåser mer än någonsin från väster. Med fiskarnas linor kände vi oss i alla fall säkra på förtöjningen. Linan i ”lovart” var dessutom en drygt 50 m grov tross som gav bra dämpning när den lyftes genom vattnet när vinden pep i.
Vi tog dingen iland och vandrade över en rygg till havssidan där det fanns två stränder i relativt lä där vi kunde fota och studera flera olika kelpsorter som spolats upp på stranden. Lite andra dimensioner än den tång vi är vana vid från Bohuslän.
Dingerodden tillbaka till Lindisfarne var bara 100 m, men med vindvirvlar med watersprouts tog det lite extra tid. Det gick liksom inte framåt när vinden kom från fel håll, men det var bara att ta det lugnt, snart kom det en vindstöt från andra hållet.
Tillbaka i båten kunde vi konstaterade att ville vi ha färsk mat så fick det bli att fiska eller plocka musslor. Fiska utanför viken var inte att tänka på. I en liten spalt mellan två öar hade vi en liten bild av förhållandena utanför vår vik. Sjön rök nästan konstant tvärs öppningen så nån större fantasi behövde man inte vara begåvad med för att förstå vad som skulle hända med en dinge om så bara i närheten av mynningen. Men musslor fanns det gott om inne i viken så Annika rodde runt och plockade de största blåmusslor vi någonsin sett. Jättegoda ångkokta och sen frästa tillsammans med lök och vitlök, serverade tillsammans med ris blev det som en paella.
Till kvällen funderade vi inte ens på att ha Refleksen på. Vi får nog skaffa en H-skorsten, men även en sådan kan nog ha problem under dessa lite kaotiska vindstötsförhållanden.

Vädergribbarna lovade hård vind till nån gång efter midnatt då regnet skulle komma och annonsera fronten med mindre och vridande vind. Det dröjde ända till tretiden innan regnet vräkte ner och Lindisfarne stillade sig från sina oregelbundna krängningar. Vi sov inte mycket förrän regnet kom så söndag morgon blev lite av sovmorgon även för Annika som normalt tar ner mail och väder på kortvågsradion strax efter soluppgången. Nu var klockan över nio och konditionerna för kortvåg är sämre så dags, varför det blev frukost före försök med radion. Plötsligt hör vi ett Pan-Pan meddelande på VHF:en. Första tanken var att nån råkat i sjönöd i eftersjön när vinden mojnade, men strax blev vi varse att det var tsunamivarning för hela Nya Zeelands farvatten och man uppmanades att följa lokala hamnmyndighetens anvisningar. Lättare sagt än gjort när man bara hör en reläad kanal 16 utan möjlighet att svara. Vi var förmodligen mer än 40 sjömil från närmast mottagare och dessutom i ett bergigt innanhav.
På med kortvågsradion där vi fick fyra mail från vänner i Sverige som ville försäkra sig om att vi hört om jordbävningen i Chile med tillhörande tsunami. Ok nu visste vi magnitud och avstånd och kunde lite bättre bedöma riskerna. Trots att vi bedömde riskerna som väldigt små, kändes det lite uppkäftigt att inte gå ut ur viken. Vi behövde dessutom tillverka vatten så vid elvatiden lossade vi förtöjningarna och styrde ut ur viken. Fjärden som igår kväll var ett rykande inferno var nu en platt söndarseglarfjärd. Vi hade nog behövt en kraftigare tsunamivarning för att ha gett oss ut under lördagens vindförhållanden.
Nu blev det en stilla motorgång runt i Port Pegasus efter en snabbtur ut i södra sundet och in i mellansundet. I södra sundet såg vi en Yellow Eyed pingvin, som ser lite nyvaken ut med sina rödaktiga ögon i det gula bandet runt huvudet.

En av vikarna i norra Port Pegasus kallades för Laundry Bay och innehöll en liten flod. Vi ankrade ute i viken på djupt vatten och Annika rodde in till den lilla floden för att skölja kulörtvätten. Ingeting hade hittills märkts av nån extra surge eller våg. Vi hade jämn medström på en halv knop (tidvattnet på väg ut) när vi gick i ett av sunden ut mot havet och vi höll noga koll på fart över grund för att få en varning om nåt extra var på gång.
Inne vid floden kunde Annika märka hur vattnet försvann ca 70 cm och kom långsamt tillbaka och detta hände två gånger. Men ute vid Lindisfarne var det inte möjligt att uppfatta någon extra rörelse. Lindisfarne låg på svaj så en plötslig förändrad rörelse i vattnet borde svänga runt henne eller sträcka kättingen i den riktning hon redan låg. Annika kom tillbaka, utan att vi behövt använda överenskommen signal på plötslig brådska, och vi tog upp ankaret och återtog vattentillverkning och sightseeing i vattenvägarna. När vi var längst i norr ropade våra Alaska vänner i Ice Dancer som var på väg till Port Pegasus från Oban, den lilla staden på nordöstra Stewart. Vi såg dom på AIS:en bit ut till havs öster om norra sundet in till Port Pegasus och dirigerade in dom genom det sundet.
På frågan om vi märkt nåt av tsunamin svarade vi negativt, men beskrev fenomenen vid tvättsköjningen. Troligen var det surgen efter tsunamivågorna som tydligen kan hålla på i åtskilliga timmar innan det helt har stabiliserat sig. Ice Dancer kom in genom sundet och fick omedelbart kollisionsvarning från sin AIS när vår AIS nådde dom. Vi var tidigare för nära bergen för att nå ut till havs med vår låga antennplacering över radarantennen.

Ice Dancer gick ned till Disappointment Cove, vår vik med fiskarnas linor, och vi fortsatte att kolla en ankringsplats ytterligare medan vi fyllde vattentankarna och duschade. Den sista viken vi kollade hade formen av ett smalt T, där inloppet bara var 15 m brett. Kraftig motström vilket vi tolkade som att tidvattnet fortfarande var på väg ut, men inne i den vänstra korta ankringsarmen blev vi fundersamma för här vände strömmen och vi fick motström på väg ut igen. Enda rimliga förklaringen var att surgen fortfarande inte hade klingat ut. På stenarna runt det smala sundet kunde vi se ca 30 cm ”våtmarkering” som höjdskillnad under storleksordningen 10 minuter som vår rundsväng i ankarviken innanför sundet tog.
Tillbaka i Disappointment Cove förtöjde vi åter i fiskarnas linor efter att ha kontrollerat den av de två ena akterförtöjningarna som satt i ett stort träd som vält ner i vattnet under natten på grund av underminering av strandbrinken i kombination med den starka vinden. Tur att vi inte förtöjt närmare stranden som vi brukar när vi har egna linor!

Vi hjälpte Ice Dancer med en extralina iland och sen kom Gail och Dick över till Lindisfarne för en akardram/sundowner. Middagen avnjöt vi sedan i Ice Dancer, en Nordaven 57. Dick hade under färden från Tasmanien fiskat Albacore Tuna som nu serverades som sushi med alla tillbehör, inklusive Misu soppa och sake.
Natten blev väldigt regnig men vindstilla. Det är skönt att sova i en säng som står stilla efter två nätters tippande hit och dit.
Måndagen blev lat, med en hel del regn. Förmiddagen ägnades åt lite skrivande och Annika paddlade runt och plockade musslor till kvällens middag. Eftermiddag ägnades åt Ice Dancers fasta systemcomputor som lagt av. Efter några timmars arbete var den som ”ny” igen.
Mest handlade det om dålig kontakt här och där inne i maskinen.
Annika testade också Ice Dancers stora TV skärm tillsammans med PCn, vilket efter en del trixande med inställningar gick mycket bra. Gail och Dick har bara använt skärmen med den dedikerade dvdspelaren och nu dök nya möjligheter upp…
Det blev inte musslor i Lindisfarne. Musslorna fick ligga kvar i sin nätsump och vi blev återigen bjudna på middag i Ice Dancer. Clams, Blue Cod, ris och sallad stod på menyn. Efter mat visade vi bildspel på deras stora fina skärm. Man kan ha det sämre.

Efter en lugn dag och kväll, började vinden ta i frampå efternatten, men ingenting i jämförelse med vår krängande natt mot söndagen. Det verkar som vinden nästan inte virvlar in i viken om det blåser mindre än 15 m/s ute på fjärden.
Tisdag morgon ropade Dick på VHF:en och erbjöd oss att torka vår tvätt från i söndags! Välsköljd på mantåget under två dagars regn och tisdag morgon kom med nytt regn. Dick körde dieselgeneratorn och erbjöd oss torktumlare. Med regnprognosen framför oss var det lätt att tacka ja… Stora båtar skapar sannerligen en del möjligheter som bara inte får plats i vår ”lilla” 37:a. Är dom 57 fötterna dessutom en motorbåt är utrymmena ”obegränsade”.

Tisdag var planerat för byte av vik till norra delen av Port Pegasus där en fin stig går upp i bergen, men ihållande regn fick oss att tänka två gånger. När den färska gribfilen kom vid tolvtiden stod det klart att vinden snart kulminerar och regnet kommer att öka! Varför brottas med elementen när man inte måste, och middagsmusslorna hängde ju kvar i vattnet från igår. Färska och fina, bara att stoppa i tryckkokaren och ångkoka dom när det är dax. Dock blev det inte musslor till tisdagsmiddagen. En vittvätt maskin, middag och bildspel Göteborg – Patagoninen blev kvällsaktiviteten i Ice Dancer.
Under middagen kom en liten fiskebåt in i viken och lyckades med ankare och linor iland förtöja säkert strax bredvid Ice Dancer. Mitt i bildspelet knackade det på aktern och en av fiskarna kom över med ett fat av nystekta varma ostron. Tala om ljuvliga ”snacks”. Det visade sig att visserligen fiskade dom, men det var fyra killar på semester som hade helt andra jobb under resten av året. Återigen fick vi en påminnelse om våra älgjakter och andra liknande ”ceremoniella” aktiviteter vi har hemma i Sverige och naturligtvis är vi inte ensamma om sådant. Gail beskrev hur dom i Alaska alltid utnyttjar olika säsonger för jakt, bärplockning mm för att fylla frysen inför vintern. Så i själva verket är nog dessa semestrande grabbar en rest från en mycket ursprunglig universell nödvändighet för överlevnad.
Men lite festligt var det att de tre båtar som var i området, södra Stewart, hamnade i samma lilla vik en natt.
Natten mot onsdagen blev lugn trots vind ute till havs. Fullmåne hela natten som avbröts av korta skyfallsregn. Onsdag morgon kom med växlande molnighet och regnskurar. Vinden var fortfarande nästan obefintlig inne i viken, trots att gribbarna talade om 10-15 m/s från väster.
Vårt värmesystem och våra isolerings/kondensskydd betalar sig verkligen… Det är visserligen lite tjatigt med regn som håller oss inne, men med fukt/kondens och utan värmare hade vi nog inte varit på Stewart…

Efter frukost och ny gribfil som talade om 20 m/s från VNV, beslutade vi oss för att byta vik.
När vi kom fram till mynningen av vår nästan vindstilla vik, blåste det styv kuling ute på fjärden. Tydligen var vår vik ”känslig” för vindriktningen kring väst. Styv NV gav vindstötar från alla håll inne i viken, medan V och SV var helt stilla, liksom resten av varvet upp till NO.
Choppig sjö och 15-20 m/s i nosen gjorde att färden över fjärden till lovart sidan tog lite tid. Men vi behövde göra vatten, så det var helt ok. Dock fick vi en hel del saltstänk över båten, men det fixade sig också när regnet vräkte ner över oss under våra ankringsmanövrar.
Ice Dancer hade ambitionen att gå ut och dyka i en av havsvikarna som låg i lä, men grov sjö och mer än 20m/s fick den ambitionen att svalna snabbt när dom kom ut i havssjön. Dom ankrade så småningom i samma stora vik som vi. Viken var en liten skärgård, så vi hade en vik i viken som inte var större än att vi hade två linor från aktern och två linor från fören iland och låg därmed exemplariskt stilla när de få vindpustar som trots allt nådde oss träffade riggen.
Annika fixade kycklinggryta på tre månader gammal båtkonserverad kyckling som vi tog med oss runt udden till Ice Dancer. Hemfärden fick timas väl mellan regnen. Vinden blåste som väl från land så trots styrkan var den inget problem. Lugn natt trots stormvarning i området. Det berodde nog mest på att vi valt en vik med höga träd i alla västriktningar, ett tydligt tecken på ett bra mikroklimat, och så förstås våra fyra linor iland.

Torsdag morgon började gribfilerna beskriva ett väderläge om fyra dagar som nog kunde ge oss en möjligt läge för Fjordland. Tillbaka österut från Fjordland kommer man ju ”alltid”, så efter frukost började vi fixa för att kunna segla norrut till Bluff för nya förråd och diesel inför en Fjordlandstripp. Vid lunchtid var alla linor inne, dingen surrad på däck och ankaret uppe. Vi körde en liten sväng förbi Ice Dancer där Gail och Dick precis kom tillbaka från stranden där dom grävt fram en hel hink med clams, små goda musslor. Dom tänkte gå norrut nästa dag och hoppades kunna bunkra i Oban för att slippa Bluffs jobbiga pålbryggor. Sen hoppades dom att vi skulle ses i Fjordland om några dagar.
Med revad stor, storlek ungefär 2:a revet, bar det iväg över fjärden mot södra inloppet i en vind som ökade ju längre vi kom ifrån vår lovartsstrand. Vi hade hört att dom fortfarande varnade för storm alldeles norr om oss, men våra gribfiler talade om storm natt mot torsdag och bara kuling på torsdagen. Vi skulle mot nordost, alltså ren läns med Stewart tvärs och så småningom nästan i lovart när vi var framme vid vår tilltänkta ankring i Port Adventure, halvvägs till Bluff. Efter att ha värderat alla dessa input, bedömde vi att det var helt ok att sticka, även om dyningen nog skulle vara lite jobbig.
Vinden ute på havet var inte ens kuling utom när regnbyar drog förbi då vinden pinnade upp över 15 m/s. Sjön var som vi förmodade inte kul alls. Dyning på åtskilliga meter som överlagrades av nattens stormvindsvågor. Fort gick det men mycket upp och ned i den ibland branta och korta sjön. Vi höll oss någon sjömil ut från kusten som därmed inte syntes i regnen, men mellan regnen kunde vi beskåda enorma kaskader vatten när vågor och dyning kraschade mot klipporna. På två ställen var vi närmare och fick känning av spegelvågor och strömripplar som gjorde att vågorna bröt omkring oss, men vi lyckades undvika vatten i sittbrunnen. Efter 15 nm minskade vinden något vilket betydde att farten gick ner dramatiskt på grund av den störiga sjön. Ut med en spirad genua, kraftigt revad, och en revad fock och livet blev betydligt enklare att leva ombord även i denna kaossjö. Farten kom dessutom igen och vi gjorde nästan 8 knop i regnsquallen och nästan 7 i medelvinden.
Vid tretiden rundade vi ostudden och kunde lova runt några spektakulära brott, rulla in genuan och segla vidare med revad stor och full fock in mot Port Adventure där vi ankrade strax före kl 5. Ankarsegel istället för linor iland eftersom dingen låg surrad på däck och vi skulle fortsätta mot bryggorna i Bluff på fredagsmorgonen. Dusch i sittbrunnen, under sprayhood och bakvägg, och därefter middag. Äntligen var det dags för våra välsumpade musslor, dvs under seglingen låg dom i en hink på akterdäck, annars hade dom nog varit urspolade med den farten vi hade under seglingen.
Fredags morgon visade gribben på svaga vindar och fönstret för fjordland var ok med start måndag från Bluff. För att inte få för många dagar på bryggan i Bluff tänkte vi nu istället mellanlanda i Oban.
Innan vi lämnade ankarplatsen tog dock en morgonroddtur, ja vi satte dingen i sjön trots surrning, för att se på omgivningarna i lågvatten och dessutom plocka ostron och clams. Beroende på vädret kommer vi kanske inte tillbaka till Stewart och då är det ju inte fel att se sig omkring.
Nästan inga ostron, men en hel hink med clams som sköljdes och las i sump när vi kom tillbaka. Ner med ankarsegel och upp med ankaret och iväg mot Oban c:a 15 sjömil. Väldigt lite vind och en hel del dyning kvar. Vi var glada att vi gjort sträckan Port Pegasus – Port Adventure under gårdagen med vind och sjö, vilket bekräftades av våra vänner i Ice Dancer när vi träffade dom i Oban dit dom kom några timmar efter oss. Hela vägen från Port Pegasus till i höjd med Port Adventure, där kusten viker av mer mot norr, hade dom haft grov sjö och nästan ingen vind. Tänk om vi lyssnat ”för mycket” på VHF stormvarningen och väntat ett dygn för att gå norrut!
Visserligen blev det motorgång till Oban, men bara 15 sjömil och med vattentillverkning större delen av sträckan.
Vi ankrade i Golden Bay på sydsidan av Oban och rodde in till kajen och vandrade den knappa kilometern över till byn där det finns både hotell och en liten supermarket.
Där kollade vi möjligheten att tanka diesel och på puben träffade vi mackkillen. Det var inga problem, men priset var 20% högre än i Bluff så vi avstod. Vi ville ju ändå gå in till Bluff för övriga förnödenheter. Dessutom såg vi chansen att lägga in en massa bilder och loggar på vår hemsida, förhoppningsvis till glädje för hemmafronten.
Natten i Golden Bay var helt stilla utan någon vind eller vågor och med en fantastisk stjärnhimmel innan månen kom upp vid elvatiden, just som vi rodde hem från Ice Dancer.
Lördagen kom med sol och stiltje. Annika var över i Ice Dancer och försökte lösa nåt dataproblem och kom tillbaka lagom när Björn förberett för avgång. Det var bara att lägga dingen på däck, ta upp ankaret och avgå mot Bluff för att tajma slackvattnet kl 14. Sol alla 25 sjömilen över till Bluff, men knappt mätbar vind som bara just klarade att förhindra rullning. Vi lyckades med tidvattnet och hade medström hela vägen. VHF kontakt med Mary på Fishermansradio gav oss ett välkommen tillbaka och en bryggplats längst in i hamnen till skillnad mot den utsatta plats vi fick när vi kom från Tasmanien. Därefter kontakt med hamnmyndigheten för att få tillstånd att angöra. Inga skeppsrörelser i hamnen så det var fritt fram. Förtöjningen längst in i hamnen på en välskyddad plats blev lite stressig i den tilltagande medströmmen. Allt gick bra och innan strömmen maxade hade vi alla tampar, fendrar och fenderplanka på plats.

Bluff
Macken hade tyvärr redan stängt för dagen men öppnade kl 10 på söndagen, så det blev en långpromenad till fyren och upp genom ormbunksskogen istället. Till kvällsmat nyångade clams. Söndagen gick åt till mathandling, dieselfyllning, internet och lite tvätt. Supermarknaden körde våra inköp till båten, så flera hundra NZD fattigare men vi slapp i alla fall släpa alla mat o vin. Samma service fick vi på dieseltappen och efter första fyllerivändan med 6 dunkar upprepade vi proceduren. Än en gång slapp vi släpa dom fulla dunkarna tillbaka. Totalt blev det nästan 300liter till ett mycket bra pris- en dollar litern och det är ca 5,50SEK. Nu (sent söndag) räknar vi med att komma iväg mot Fjordland med tidvattnet på måndag förmiddag då ett bra väderläge skall vara i tre dagar enligt våra kära gribfiler.

8 – 20 mars 2010 Bluff – Fjordland – Bluff, 360 nm

Helgen i Bluff blev ganska intensiv, med inköp av mat, vin och andra livsnödvändigheter, diesel och en massa jobb med uppdatering av hemsidan. Till råga på allt så har vårt webbhotell, Netfirms i Kanada, nåt strul med sina servrar så alla bilder från Australien kom inte in under helgen. På måndag morgon fick vi äntligen kontakt med dom och fick besked att våra bilder fanns på en server men inte på den som ni läsare kommer in på. Förhoppningsvis skulle webbhotellet fixa problemet efter nån dag. Det blev inte så utan att vi fick ladda upp alla filer igen när vi kom tillbaka, två veckor senare…
Efter morgonstrulet med webbhotellet kastade vi loss strax före lunch för att gå ut med tidvattnet. I Bluff måste man av två skäl vara noga med tidvattnet. Först och främst är strömmen i inseglingsrännan mellan 2-4 knop och strömmen inne i hamnen är drygt hälften. Strömmen inne i hamnen gör framför allt tilläggning till en spännande aktivitet! Man borde ha motström vid tilläggning, men eftersom strömmen i inloppet av nödvändighet måste vara med, blir tyvärr strömmen även med vid tilläggning, såsom bryggorna är arrangerade. Att sen bryggorna består av träpålar med c:a fyra meters mellanrum och tidvattnet är omkring två meter gör inte Bluff till den enklaste angöring vi haft.
Men Bluff har en stor fördel. Alldeles fantastiskt vänliga människor. Mack killen t.ex., han körde ner våra fulla sex dieseldunkar i tre omgångar och på hotellet tvättade vi, duschade och hade internet gratis. Man sa att för er yachtisar är det fritt. Visserligen kommer det inte så många båtar hit per år, men storstilat var det. Fiskehamnen har också en fantastisk service med sin radio. Man pratar med Mary, som verkar vara i tjänst jämnt, och så fixar hon en plats bland fiskebåtarna. När vi kom första gången, som nykomlingar, fick vi en plats längst ut. Eventuellt berodde detta också på att tullen ville ha oss där.
Nu när vi bad om en mer skyddad plats la hon oss längst in närmast land, nåt som var väldigt skönt när vi kärrade våra dieseldunkar ut på bryggan.
Strömmen var inte så kraftig när vi avgick, och det är ingen dramatik att lossa förtöjningar jämfört med det omvända. Vi fick klartecken från hamnmyndigheten att det var ok att gå och att dom inte väntade nåt fartyg den närmaste timman. Vi sa adjö till Mary och hon lovade att hjälpa oss på återvägen. Vår plan är att efter besöket i Fjordland segla tillbaka till Bluff/Stewart och sen gå ostkusten upp mot norr. Det visade sig att Mary hade hand om ”hela” sydkusten inklusive Stewart Island, så när vi frågade henne om Riverton, den lilla hamnen väster om Bluff, så hade hon hand om den också. Det är inte lätt att som oinvigd förstå och utnyttja den infrastruktur som finns i det fördolda!
Inloppet var tack vare halvmåne inte så strömt som när vi gick mot Stewart. Vi hade nu dessutom lärt oss att följa fiskebåtarnas linje över det grundare vattnet och på det viset undvika de stående vågorna som bildas när huvudfårans starka ström möter havsdyningen.
Genom att gå nära land hela vägen ut och tom följa halvön lite mot nordväst, kunde vi undvika de värsta tidvattenvågorna. Men så småningom var vi förstås tvungna att gå på kurs mot Puysegur Point, Nya Zeelands sydväst hörn och det mest beryktade blåshålet, kuling eller stormvarning i säkert 80% av väderutsändningarna.
Vinden var svag och från fel håll. Visserligen hade gribfilen talat om svaga vindar, men huvudsakligen från sydost. Nu seglade vi i nordvästlig bris mot västudden på Stewart! Och dessutom i en väldigt stökig sjö på grund av mötande dyning och medström. Frampå eftermiddagen vred vinden och vi kunde segla som planerat. Dock fick vi fortsätta med motorstöttning för att få nån framfart i den knepiga sjön. Dessutom kom dimma strax efter vindvridningen. Sen kväll friskade vinden och sjön blev mer hanterbar så det blev ren segling utan motor resten av natten. Vi var i och för sig inte så intresserade av fart, mera av bekväm segling. Angöring av fjordarna i mörker och nu dessutom dimma var inget vi stävade efter. Men sikten var omkring 500m i dimman, som vi haft hela tiden från och till sedan eftermiddagen och den låg kvar hela natten med en halvmåne som bara gav ett blekt ljus. Fyren vid Puysegur Point såg vi dock på några sjömil. Lite spännande att passera de vatten som vi mestadels hör kuling eller stormvarning för på VHF-vädret. Nu var förhållandena nästan oförskämt bra. En lagom sydlig vind gav oss en bekväm framfart. Vi var lite tidiga så vi seglade förbi den sydligaste fjorden och angjorde nästa som vi i morgonljus och dimma tråcklade oss in i. Tack och lov för radar, som tillsammans med sjökortsprogrammet på PCn gör det möjligt att säkert ta sig in, trots att sikten är några hundra meter.
En skyddad ankring hittade vi mellan några öar. Efter knappa 90 sjömil, med bitvis stökig sjö, var det skönt att strax efter nio kasta ankar och äta frukost i en stillaliggande båt.
Nu borde vi väl ha knoppat in några timmar, men vädret klarnade upp och tom solen tittade fram. Allt vi hört om Fjordland var regn och åter regn, avlöst av dimma. Alltså var det inte tid för sömn, utan upp med ankaret och in i fjorden för att hinna se och fota så mycket som möjligt innan vädret blev som vanligt. Det var en märklig känsla av att först köra motor in i en fjordarm och sedan faktiskt segla upp i nästa, medan solen flödade och dimman låg tät ute vid mynningen. Förhållandena stod sig hela dagen och kvällen, så när vi ankrat längst upp i fjorden i en för fjordar rätt unik liten ”sjö”. I botten på fjorden gick det in ett sund, vinkelrätt från fjordriktningen, till en liten ”sjö”. Två rätt stora sjöar uppe i berget avvattnade ut i denna ”sjö”, varför ankringsdjupet var exceptionellt för fjordar, bara tre – tio meter. Vi ankrade med tre linor iland och tog sedan dingen till den första floden. Det gällde ju att utnyttja vädret och fotoljuset. Stigen upp till sjön var brant och jobbig. Till detta bidrog vår ”täta klädsel”. Fjordland är känt för två saker. Regn och knott. Det senare är nästan som våra norrlandsknott, fast mindre. Dom kryper igenom myggnäten till våra Lewmar luckor! Stannar man är det svårt att fota för knottdimman. Trots myggmedel är dom som tokiga.
Tillbaka i dingen ute i vinden kunde vi andas ut. Vi var förvarnade så kapellet var uppe med myggspiral rykande när vi kom tillbaka. Relativt fritt från knott i båten, men det var nu vi upptäckte att knotten kröp igenom näten. Vi hade svårt att tro det, så det blev ett noggrant studium där vi till slut såg hur dom kröp omkring på utsidan och letade efter en möjlighet att ta sig förbi hindret. Efter att ha passerat över några maskor, stack den plötsligt in huvudet och vips var den igenom. Ett IKEA nät klipptes till och dubblerade Lewmarnätet. Det tog bara lite längre tid… Alltså blev det att stänga alla luckor och bara få luft via sittbrunnskapellet där myggspiralen höll knotten i schack. Knotten blev yra i mössan och dog i drivor vid vindrutan. Förmodligen sökte dom sig mot ljuset. Myggspiralens doft gjorde dom inte heller lika angelägna om att ta sig in till, som vi förmodar, vår doft. Så väl inne båten är det rätt ok. Men badet och duschen efter den jobbiga och svettiga stigen upp till sjön skall vi nog inte skriva om.
Så mycket kan vi dock säga att Annika låg kvar i fjordvattnet och schamponerade håret för att inte exponera sig för knotten!
Efter en synnerligen lugn natt dingade vi iväg till den andra, betydligt större, floden. Det gällde att tajma högvattnet för deltaområdet var delvis torrt vid lågvatten. Här fanns det ingen stig, men i gengäld var floden navigerbar under högvatten ända upp till fallet vid sjön. En vidunderlig grönska som nästan sträckte sig över floden. Allt regn gör naturligtvis att en massa livsformer klarar sig som annars skulle torka ut. Träden har en mängd gäster i form av mossor, lavar och andra mer avancerade former av epifyter.
Uppe vid fallet kunde vi parkera dingen i en skreva och ta oss till fast mark för lite fotodokumentation. Mycket mer hann vi inte för att inte bli strandsatta med dingen i det sjunkande tidvattnet. Dessutom blev knottdimman tätare för var sekund…
Tillbaka i Lindisfarne bestämde vi oss för att utnyttja vindvridningen och segla tillbaka ut till fjordmynningen nu när det bjöds vind i seglingsbar riktning. Visa av våra erfarenheter från liknande förhållanden där motvind ger en kort krabb sjö som ger en skvättig och långsam framfart, oavsett om man seglar eller använder Pentan. Nu blev det en bekväm segling med kapellet uppe och genuan drivande oss i god fart söderut. Lite ovanligt att ha sån tur att man länsar in i fjorden, för att dagen därpå länsa ut ur fjorden!

Nu gällde det att hitta en bra ankring, inte minst med tanke på att nordvinden skulle avlösas av sydväst under natten. Vår morgonankring under gårdagen var ok, men onsdagens segling ut ur fjorden skulle i så fall börja med en hård kryss, och när vi kom närmare såg vi två fiskebåtar ankra där mellan öarna. Lite trångt med andra ord. Dessa två argument gjorde att vi fortsatte mot mynningen och ankrade i lä av en udde. En inte helt idealisk plats med tanke på nattens vindvridning, men det var bara eftermiddag så vi dingade iland för att slåss med knotten och se oss omkring. Slutlig ställning till nattens problem fick bli ett senare beslut. Lågvattenstranden var en synnerligen steril och ointressant historia och tillbaka i båten var vi nu tvungna att avgöra hur vi skulle lösa nattens vindvridning. Där vi låg var det ok för rådande nordvind, men en vridning mot nordväst-väst skulle både ge oss vågor och skicka in oss på grundvattnet. Vi var nu i en traditionell fjord vad beträffar djup. Vi hade ankrat utanför ett litet floddelta, men djupet föll raskt när man kom ut en bit, så med pålandsvind kom vi snabbt in på för grunt vatten. Ett andra ankare i nattens förmodade vindriktning var en lösning, men vi bestämde oss vid sextiden för att ta upp ankaret och pröva förhållandena i botten av viken. I syvästhörnet såg det ut som det var möjligt, även om vind och vågor för tillfället var besvärande. Vi ankrade femtio meter från oststranden, blivande lovartsstrand trodde vi, och med nuvarande lästrand drygt femtio meter akter om oss.
Bottenprofilen, dvs djupet gav dessa lite trånga förhållanden. Bra fäste men på lite väl stort djup för vår sextio meters kätting. Men efter backtest och sedan med ankarbuddyn på plats låg Lindisfarne bra i den krabba korta sjön. Vi var lite förundrade över våghöjden som trots en fetch på två sjömil, bara var en knapp halvmeter och nästan inte skapade nån rörelse i båten. Draget i kättingen var ok trots vindbyar på 15-16 m/s. Ankarseglet är suveränt och håller Lindisfarne mot vinden utan att exponera bredsidan mot vinden och därmed belasta ankaret extra och dessutom i en ofördelaktig vinkel.
Efter en sen middag på självfångad Blue Cod, valde vi att trots allt att sitta ankarvakt. Skulle förhållandena försämras ytterligare före vindvridningen var det viktigt att snabbt kunna agera och i bingen tar det tid att först reagera, vakna, och sedan hinna uträtta något innan det är för sent. Björn satte uppe och lyssnade på en talbok och höll koll på vindmätare och position i kolmörkret hela natten. Vindvridningen till sydväst kom först vid fyratiden på natten efter ett ordentligt regn. Vid halv sex tog Annika vid och Björn fick sova till niotiden då vi åt frukost, tog upp ankaret för att utnyttja sydvästen och ta oss ut på havet och upp till nästa fjord, Dusky Sound.
Att ta upp ett väl nedkört ankare från 20 meters djup är ett tufft jobb för ankarspel, och det gäller att utnyttja kättingkrok och tamp för att köra loss ankaret för att inte knäcka spelet. När ankaret väl kom upp hade det med sig en stor klump av hård lera med mängder av snäckskal. Klumpen vägde säkert mer än ankaret, så nog fick ankarspelet jobba!
Lagom vind, runt 7-8 m/s, och tack vare vårt val av ankringsplats kunde vi segla ut ur fjorden med 60 graders vind. Vi hade dessutom det utgående tidvattnet med oss, så vi gjorde god fart. Ute mellan dom sista öarna fick vi havsdyningen emot oss. Nu fick vi verkligen veta vad grunt vatten, hög dyning med mötande ström vill säga. Vinden hade ju dessutom rätt nyligen vridit från nordlig till sydvästlig. Vi har aldrig sett nåt liknande! Flera meter höga och branta vågor i skiftande riktning. Tack och lov för extra stagningen av masten uppe vid övre spridarna.
Vid såna här tillfällen sänder man en tacksamhetens tanke till båtkonstruktörer som inte faller för frestelsen att designa plattbottnade snabbseglare, när det är långfärdsbåtar som är på tapeten. Trots att vi föll rätt häftigt några gånger kände vi oss, med vårt djupa skrov, rätt välrustade för förhållandena. Men våra magar var inte riktigt vana vid dessa extremt röriga förhållanden. När sen Björn var tvungen att gå fram på fördäck för att spira, vi hade kommit för långt ut till havs om vi fortsatt slörsegla, var måttet rågat. Några minuter efter jobbet på fördäck var klart och vi länsade fram, nu i en betydligt bättre vinkel mot sjön, var det dax att för första gången sen långseglarstarten -05 mata fiskarna. Annika mådde inte heller riktigt bra, men klarade sig och med de nya bättre förhållandena under länsen norrut blev det snart helt ok. Björn sov ett tag, dels på grund av nattvaken och dels på grund av illamåendet och väcktes lagom till det var dax att gippa och segla in i Dusky Fjord.
Gissa om det var skönt att komma i lä av första udden!

Till kvällen fick vi mail från våra vänner i Ice Dancer. Dom hade försökt att ta sig från Doubtful Sound, fjorden norr om Dusky, men fick vända för sjön var för grov. Det var med andra ord fler som tyckte förhållandena var lite too much, och då skall man vete att Ice Dancer är en havsgående 57 fots Nordhaven med aktiva stabilisatorer!
Nåväl nu var vi tryggt inne bland öarna i mynningen till Dusky och kunde naturligtvis inte låta bli att gå det trånga sundet, 15m brett, in till baljan där Cook med Resolution hade ankrat. En liten plakett på udden talade om detta äventyr. Man får på detta vis en lite annan bild av hur små dessa ”stora” skepp faktiskt var.
Men vi ville längre in i fjorden innan kvällen, så vi körde vidare. Ja segla var i och för sig möjligt, men efter vår ”Cook sightseeing” för motor var det dax att göra vatten, nåt som vi inte orkat med ute i det röriga havet. Dessutom var det fjordvindar! Ingenting och sen väldigt mycket i snabba kast. Vi tyckte vi gjort oss förtjänta av en lite lugnare framfart dom sista 12 sjömilen till ankringen. Mycket högre berg och mycket smalare vatten än Chalky Inlet, som vår första fjord hette, där fjorden mer liknade en fjärd.
Ankringsplatsen var en S-formad vik från huvudfjorden där två små floder rann ut. Det är bara att acceptera faktum. Vi är nu i så djupa vatten att ankring bara är möjlig väldigt nära land och bara där det finns nått anslutande rinnande vatten som fört med sig sediment att ankra i.
Våra vanliga kriterier för säker ankring får ligga lite i bakgrunden. Ankaret på 24 m djup, 60m kätting och tre linor iland. Ankarvinkeln är i praktiken betydligt fördelaktigare än vad djup och kättinglängd indikerar. Botten lutar kraftigt mot båten, varför ankaret drar i ”uppförsbacke” och därmed har en skaplig bottenvinkel, trots djupet.
En av landlinorna fäst i fören för att hjälpa ankaret när fallvindarna tar i. Vi tänkte mycket på hur vi resonerade i Patagonien, när vi försökte bedöma var fallvindar skulle uppstå och hur dom skulle angripa båten. Vi ankrade parallellt med en dalgång som vi trodde skulle styra den vindriktningen i båtens längdriktning, men från andra sidan hade vi ett brant berg som redan på kvällen visade tendenser att skicka vindstötar mot oss tvärs båten. Detta trots att det var tvärs emot vindriktningen ute i fjorden! Alltså fick styrbordssidan en tamp iland från fören.
Gissa om det var skönt att veta när vi vaggade till i vindstötarna under natten. Ibland funderar man på varför vi inte gör så hemma, men då kommer man snabbt på en av orsakerna. Det finns inte plats. Linan från fören och in i land täcker platsen för minst fem båtar på den sidan!
Det skulle om inte annat bli ett ramaskri från de båtar som upptäckte att man ockuperat varenda bergdubb på fyrtio meters håll. Nej, i Sverige är det nog klart bättre och lugnare att svajankra på jämna fina lerbottnar med lagom djup.
Här är trängseln obefintlig, även om gårdagens ankring valdes delvis pga att den bättre platsen var ockuperad. Vi har under tre dagar sett fyra båtar. Kommer vi till Doubtful Sound blir det kanske annorlunda med tanke på de turistbåtar som åker runt där.

Fredag morgon blev sovmorgon trots att vi somnade redan strax efter nio på torsdagskvällen. Vi vaknade först efter tio! Det har nog aldrig hänt att Annika sovit så länge. Efter sju har hon svårt att hålla sig från radion med gribfiler och mail. Vi konstaterade att 13 timmars sömn var tydligen ett ytterligare kvitto på att natten mot torsdagen och vår vådliga, vågiga färd till Dusky hade varit mer krävande än vi trott. Lindisfarne visar inga som helst tecken på att gårdagen var extra krävande. Som vanligt är det människan som kroknar långt före en väldimensionerad och välskött båt, låt vara att det naturligtvis gäller att reva och driva båten på rimligt krävande sätt.
Vi hade redan på torsdagskvällen bestämt oss för en vilodag under fredagen, dvs inte byta ankarvik, så när vi vaknade strax efter tio och fixade frukost var det ”helt enligt planen”. Ute var det regn och sol om vartannat. Snacka om att vara ankrade bland molnen. Dom kom svepande med hagel mellan solglimtarna. Barometern visade på sol och högtryck! Lite inomhusjobb fram till lunch, som av förklarliga skäl blev rätt sen. Framåt fyratiden plockade vi på oss vår täta klädsel, mot regn och knott, och rodde iland. Två skurar men en del solglimtar gav oss en del bilder. Fem-sex kungsfiskare underhöll oss vid flodmynningen. Vi såg också en Ferret, en vessleliknande fyrfoting som man på många platser försöker bekämpa med råttgift för att behålla markhäckande och marklevande fåglar. Finns bara ett fåtal arter kvar som inte kan flyga. Klart förvånade och glada blev vi av att konstatera att knotten inte var till närmelsevis så många och påträngande som i Chalky Inlet. Dock gick det förstås inte att ha båten öppen hur som helst. Men med Refleks kaminen på är inte vädringbehovet så stort i kylan!
Tillbaka på båten vid sextiden diskuterade vi dagens middag. Inga självklara val ur förrådet. Annika kastade ut kroken bakom akterspegeln och drog nästan genast upp en stor Red Wrasse på strax under kilot. Middagen fixad! Urtagen och saltad in i ugnen omgående. Snacka om färsk fisk! Serverades med ris med morotsflarn och hemgjord vitlöksyoghurt.

Alldeles efter att Annika fick napp kom en charterfiskebåt in vår vik. Dom kom upp till oss och frågade om vi hade rätt till mooringen. Vilken mooring frågade vi? Tydligen hade charterbolaget (eller någon annan) haft en boj här tidigare som försvunnit på nåt sätt. Med lutningen på botten är det inte svårt att föreställa sig vad som händer om nån råkar dra iväg med bojen från stranden, mer än 50m djupt bara ett tiotal meter ut från vårt ankare.
När dom förstod att vi låg på eget ankare drog dom till en annan vik och vi fick behålla vår vik för oss själva. Detta var första gången vi som vi gäster fått ett lite fientligt mottagande. Men dom är ju bara människor. Hade skepparn tänkt sig en enkel förtöjning vid en boj istället för en komplicerad ankring kanske det är förståeligt, dessutom regnade det.
Kvällen blev lugn utan vind och vi höll oss vakna till långt efter middagen. Hann tom med kvällste!
Lördag morgon blev mer normal i alla avseenden. Normal uppgång och normalt regn från en helmulen himmel. Vi får vara tacksamma för att båten legat absolut stilla hela natten och inte stört vår nattvila. Efter frukost blev det läsecirkel i regnet medan Björn tog sig an betinget att ”översätta” februariloggen till engelska och plita lite på svenska marsloggen.
Tyvärr har vi lite dålig kommunikation via vår kortvågsradio när vi ligger för ankar inne mellan höga, branta berg, vilket är extra tråkigt när regnet strilar ner och vi inte kan få in nån väderfil som talar om när regnet eventuellt slutar…
Eftermiddagen ägnades åt hårklippning och dusch i sittbrunnen medan motorn producerade ström och varmvatten. Naturligtvis var kapellet uppe! Det är måtta på vad man frivilligt utsätter sig för. Duscha i sittbrunnen fungerar bra med avseende på fukten nere i båten, men visst behöver vi öka värmen och ventilera för att kunna vädra ut extrafukten.
Till middagen blev det inte fisk. I det myckna regnet var det ingen som kände för att fiska. Istället blev det en burk med hemkonserverat lamm som tillsammans med färsk paprika, lök och vitlök blev en mycket god gryta. Lammköttet var konserverat i Whangarei för fem månader sedan.
När mörkret kom gick det plötsligt helbra att kortvågsmaila och vi bl a fick mail från Ice Dancer som låg nära mynningen i Doubtful Sound och där hade det blåsigt och lite gungigt.
Vår ankringsplats 12 sjömil in i fjorden är tydligen helskyddad i de rådande vindstyrkorna och natten blev för oss helt stilla igen utan en rörelse i båten.
Söndagsfrukosten intogs med en låg molnbas runtomkring oss, endast konturerna av den närmaste höjden kunde urskiljas. Dock började vinden vina i riggen från och till, och vi hoppades förstås att molnen därmed skulle skingras.
Vid niotiden satt vi i var sin soffa och plötsligt vibrerade ”världen”, ett fullt förnimbart ljud och sedan rörelse i båten. Efter alla historier om jordbävningar och tsunamis blir man lite skärrad. Sydön har en längsgående spricka norr om Fjordland som rör sig mer eller mindre hela tiden utan att ge några som helst vattenrörelser. Kanske var det den vi hörde/kände.
Frampå eftermiddagen började vinden ta i rätt i sidan på Lindisfarne. Visserligen hade vi en lina från fören till land som hjälpte ankaret att stå pall, men det blev okomfortabelt och om vinden ökade ytterligare var det nog dessutom lite vanskligt.
Vi hade med avsikt lagt oss tillräckligt långt ut för att kunna släppa akterförtöjningarna och låta båten svänga med vinden, så vi släppte den flytande tampen i aktern och flyttade den andra, 40 m långa polyestersilkelinan, till fören. Nu låg Lindisfarne plötsligt med två linor och ett ankare i fören. En lina 45 grader ut från land nästan i vindriktningen och den andra landlinan i ankarkättingens förlängning. Vi låg parallellt med land c:a 20 m ut, nästan precis stilla utan ankarsegel, tack vare att kättingen och den ena landlinan höll fören helt stilla i sidled utan några som helst tendenser till sidoförflyttningar eller lutningar. Påfrestningen på ankare och linor blev nästan löjligt liten jämfört med när båten låg tvärs vinden. Eftersom vi haft nordlig vind från bergen i viken hela tiden, oavsett om det blåst syd, väst eller nord på havet, så tyckte vi att risken att båten skulle gå över tamparna under natten var minimal. Om så vore så var det bara en del extraarbete i samband med avgången, inget säkerhetsproblem.
Lite vind under natten gav oss en ostörd sömn.

Måndag morgon, kan ni tänka er, regnar det som vanligt. Men nu, efter fyra dygn med molnen i masthöjd, hade vi bestämt oss för att åtminstone byta vik. Trots allt regnande behövde vi också tillverka vatten. I avsaknad av sol behövde vi dessutom toppa upp vår batteribank. Vi använder ju både datorer och radio rätt flitigt.
Trots allt blev det en bra tur österut i Duskys södra arm runt en ö och upp till mellanarmen där vi ankrade i en riktigt helskyddad liten balja mellan tre öar. Ankare och tre linor iland ger oss möjligheter att anpassa oss till vindriktningar. Visserligen har vi runtomskydd, men masten tar vind och vippar båten obekvämt, varför det är suveränt att enkelt kunna flytta runt linorna på båten och anpassa sig till den nya vindriktningen.
Tyvärr var det mera knott på den nya ankringen, men det fanns blåmusslor och fisken nappade som aldrig den.
Mot måndagskvällen klarnade det delvis upp och vi var lite förtretade över att natten skulle bli klar efter en lång rad av mulna dagar. Vi hade verkligen inte behövt bli irriterade över klara nätter. Strax efter läggdags började det regna, och som det regnade. Dingen var nästan full när vi vaknade och det regnade då fortfarande för fullt. Det lilla strilande vattenfallet i vår vik var nu ett rytande litet Niagara. Vinden kom ibland in i vår lilla vik och tryckte oss då mot den närmaste landsidan. I lovart hade vi bara ankaret, så för säkerhets skull rodde vi över en lina från fören till ön i lovart för att slippa fundera på vindkastens effekt på båtens position i den trånga viken. Med den extra linan hade vi linor i alla väderstreck och ankaret bara betydelsefullt vid avgång när linorna tas in. Skönt när man tillbringar så mycken tid nere i båten och inte har ständig koll på omgivningarna.
När vi seglade till Fjordland var vi medvetna om att vi kanske skulle få vänta åtskilliga dagar på klart fotoväder, men det är en sak att i förväg ha bestämt att ge regnet sin tid… Efter fem dagar med mulet och regn börjar det kännas lite tungt. Men vi lovade oss att ge Fjordland två – tre veckor för att ”säkert” inkludera några dagar med sol. Tur att det finns böcker, mail och hemsida…
Nytt mail från våra vänner i Ice Dancer som ligger i Doubtful Sound tyder på att dom givit upp hoppet om att gå söderut till ”vår” fjord, utan dom verkar luta åt att följa sydvästen norrut till Nelson och mellanlanda i Milford Sound.

Onsdag den 17:e vaknade vi till en bedövande klar och solig dag. Himla tur, inte minst med tanke på att natten varit helt stjärnklar dom tillfällen vi varit uppe och kollat.
Omedelbart efter frukost lättade vi och körde in i fjordsystemen för att beundra alla berg och vyer som nu gick att se i det frampå dagen kristallklara vädret. Efter dryga fyra timmar var vi längst in i den mest spektakulära fjordarmen med en topp på nära 1700 meter alldeles i botten på fjorden. Vi åt en sen lunch, rodde omkring med dingen in till de tre bäckar/floder som kom ner i fjorden i samma delta. Fascinerande med mängden sötvatten. Watermakern gjorde sina 70l/h med 70% av normalt tryck trots att vattnet är 7-8 grader kallare än ”70liters” tempen. Sötvattnet ligger uppenbart ovanpå saltvattnet.
Tur att vi läst manualen och lärt os av vänners misstag i Östersjön. Det är lätt att knäcka membranet om man inte justerar ner trycket för att anpassa produktionen till ”märkeffekten”, vilket lätt händer när salthalten är lägre än normalt.
Vi valde att gå tillbaka en bit ut mot mynningen, dels för att utnyttja det fina vädret och dels för att halvera sträckan ut till mynningens olika ankringsplatser.
Vid anslutningen till norra huvudfjorden såg vi i motljuset valar som blåste. När vi kom lite närmare var det bara stora delfiner. Vi har inte tidigare sett kondensplymer från delfiner, men i den kalla klara luften och med lite sned motljussol var det lätt att förväxla med mindre valars blås. Kändes spöklikt likt den klara höst/vinterdag i Chile juni 2007, då vi hade fyra fenvalar blåsande i motljus!
Till kvällen ankrade vi en bit ut i den norra huvudfjorden, en ankringsplats som i piloten ansågs ok för stormstyrka från NV-V-SV. Låter ju bra om vi på grund av regn blir kvar några dagar. Prognosen talar om 20-30 m/s nere vid Puysegur Point, bara 40 nm söder om oss på natt till lördag. Kvällsmaten blev nyplockade blåmusslor och därefter en stjärnklar, spegelblank natt.

Torsdagen kom med heldagsregn. Läsa bok, skriva lite och framför allt sortera bland alla hundratals bilder från de tre soliga dagar vi trots allt haft under våra nästan två veckor i Fjordland. Frampå kvällen höll det upp tillräckligt för en dingetur iland med en kortare promenad i lågvattenområdet. Omöjligt att ta sig in i vegetationen ovanför högvattenlinjen.
Fredag morgon kom med sol!
Våra gribfiler hade redan under torsdagen börjat flagga för en ostadigare period med täta fronter passerande från norr och väst. Eftersom vi var utom VHF räckvidd var gribbfilerna vårt enda beslutsunderlag och dom talade nästan entydigt om att vi borde dra oss tillbaka mot Bluff med det snaraste. Sagt och gjort. Före frukost lättade vi mot mynningen av Dusky Sound. Havets utseende fick avgöra om vi skulle ankra vid mynningen och gå vidare under lördagen, men redan innan vi kunde se havet fick vi en ny grib, och nu var det ännu klarare att det var idag som gällde. Vi bara stannade upp och drev för att hissa upp dingen och spänna fast den på fördäck och sen var det full fart mot mynningen som gällde.
En av anledningarna till att vi tvekat om det var rätt att ge sig av redan under fredagen var den rätt ringa vinden som var spådd. Men när vi kom ut till havet vid tolvtiden blåste en liten kuling från norr. Bara att hissa på och spira. Vid tretiden var vi i höjd med den södraste fjorden och vår sista chans att stanna och ankra före Puysegur Point. Ute på havet hade vi VHF kontakt med relästationer och fick VHF vädret. Stormvarning för Puysegur! Men bara 20m/s efter land och starkare i syd med grov sjö. Söndag, måndag och tisdag skulle bli etter värre.
Vi var klart tacksamma för att vi valt att sticka, trots att vi surfade fram förbi Puysegur Point med dryga 20m/s i baken och kraftigt revat. Duktiga vågor gav oss nästan tio knop genom vattnet när vi lyckades hänga kvar/surfa på vågen. Medelfarten utan surf var 7,5 knop. En strömknop med oss gav expressfart! Vi handstyrde i tre timmar hela vägen runt Puysegur för att vinden vred med oss runt sydvästudden. Vid sjutiden hade vi nästan ostlig kurs och plötsligt dog vinden. Sjön var naturligtvis fortfarande grov, men allt eftersom vi fick landlä mot vindens huvudriktning till havs, la sig den värsta sjön. Nu gällde det att fundera på ankomst Bluff. 90 nm från Puysegur Point och tidvatten som rinner ut fram till lunch, gjorde att det tillsammans med vindskiftet inte var nån bra plan att gå direkt mot Bluff.
Halvvägs finns en bukt, Port Craig, som vi tipsats om redan i Hobart, som ett ställe att ankra för att tajma tidvattnet i Bluff. Strax före midnatt, i kolmörker, ankrade vi på en idealiskt plan botten och njöt en ostörd natt fram till femtiden när vi fick en liten choppig sjö. Ofarlig men lite sämre sömn fram till åtta, då vi tog upp ankaret och fortsatte de återstående 40 nm till Bluff.
Runt båten hade vi delfiner, både när vi ankrade och på morgonen när vi tog upp och gav oss iväg. För första gången fick vi på nära håll se Hectors Dolphins, som bara finns runt Nya Zeeland. Dom följde oss nästan i en timme, men när vi lämnade bukten vände dom ”hem”.
Läser man i boken är det vanligt att dom finns på lokala ställen och sen är det ”tomt” långa kuststräckor till nästa population.
Nu fick vi mera information om vädret på västkusten/Fjordland. En allmän varning för skyfall, åska och starka vindar i området sändes plötsligt ut. Ingen vanlig väderbulletin, utan en varning för Fjordland som även gällde land. Upp till 300 mm regn per timma varnades det för! Översvämningar och jordskred var också med i varningen. Vi tyckte vi varit mer än vanligt lyckosamma med vårt beslut att lämna Fjordland i tid!

Bluff
Lördagens segling till Bluff blev omväxlande med en liten kuling på badords låring fram till tvåtiden. Sen dog vinden nästan helt och vred till rakt akterlig. För att inte missa tidvattnet i Bluff körde vi motor i två timmar för att sista timman surfa fram med 15m/s på styrbords låring. Verkligen ett kvitto på flera och snabba fronpassager.
Mary på Fishermans Radio ”överträffade sig själv”, och fixade hamnens bästa plats, längst in mot anslutningsbryggan med möjlighet att fästa en tamp i anslutningsbryggan och hålla ut Lindisfarne från pålverket och avlasta fenderplankan. Det blåste nästan 15 m/s rätt i näsan men det känns klart befriande att ha tagit sig till Bluff innan det riktiga busvädret hann bryta ut. Vi tyckte synd om den charterbåt vi såg i Dusky, och som vi över VHF:n förstod att dom var vankelmodiga om huruvida dom skulle segla tillbaka till Bluff eller vänta någon dag. På fredagskvällen hörde vi på SSB dom prata med Mary och det framgick nog mellan raderna att dom nog inte skulle ha stannat om dom haft bättre information tidigare.

När vi nu summerar våra intryck från nästan två veckor i Fjordland är naturligtvis regn och knott dominerande. Men visst såg vi fina vyer de tre dagar vi hade sol.
För oss bortskämda nordbor med tillgång till Norska fjordar och Lofoten är Fjordland klart i underläge. Visserligen besökte vi inte fjorden med stort F – Milford Sound. Där finns lite av Norge. Skärgården utanför de Norska fjordarna saknade vi när vi tog oss mellan fjordarna och förstås dit och ”hem” till Bluff. Djurlivet inne i fjordarna är rikt i vattnet, vi fick ständigt napp när vi fiskade, men på land och i luften var det magert. Ute till havs var det gott om Albatross och Mutton Bird, en mörkbrun lira.
Nu blir det minst tre dagar i Bluff beroende på vädret, där tvätt, inköp och internet står på programmet innan vi sen styr kosan norrut efter Sydöns ostkust, via en liten sväng till Stewart för att där avvakta rätt väder.
Under morgontimmarna på måndagen kom mycket riktigt det förutspådda regnet och sen vinden. Drygt 20m/s, men vi ligger bra med tre tampar från fören + springtamp i vindriktningen och med tidvattnet på väg ut, vilket tillsammans gör att den krabba sjö som vi upplevde vid första besöket är ett minne blått. Vindrapporterna för området talar om drygt 30m/s på några platser och generellt mellan 18-24m/s i medelvind.
Nya prognoser talar om ännu mer vind till på onsdag – då hoppas vi ligga i en skyddad vik på Stewart då Bluff hamn inte erbjuder särkilt mycket skydd.
Det är inte nåt ställe man kan lämna båten på för några dagars landtur.

23 mars – 1 april Bluff – Stewart Island – Dunedin, 180 nm

Helgen i Bluff blev ganska intensiv, med inköp av mat, vin och andra livsnödvändigheter. (Har ni hört det förut? Jovisst samma procedur som inför Fjordland två veckor tidigare!)
Hamnen är som vi beskrivit tidigare rätt hopplös när det blåser ordentligt. Vi fick nu återigen känna på dryga 20 m/s kombinerat med dryga 2 knops ström emot. Den enda liknande situationen vi känner från hemmavatten är storm i Göteborg med pålandsvind. Vågorna i Göta Älv blir då nåt liknande dem i Bluffs hamn, och i den sjön skall man ligga förtöjd och inte skada båten mot bryggans pålar. Lägg till två meters tidvatten och problembilden är helt klar!
Nu hade vi en av de bästa platserna där vi kunde ha två linor som höll oss ut från bryggan så vi klarade oss bra, men med ett väldigt okomfortabelt gungande och skuttande.

Natten mot tisdagen bedarrade stormen och vi kunde segla över till Stewart Island och där, ankrade på svaj, invänta väder för vidare segling norrut efter Sydöns ostkust.
Vinden hade lagt sig och blåste bara kring 7-8 m/s men vågorna var fortfarande häftiga. Trots den ringa vinden bröt vågorna när swellen mötte tidvattenströmmen. Vi hade sjön rätt i sidan men Lindisfarne skötte sig fint. Inte en enda våg tilläts mer än väta däcket.
Efter nån timma lugnade sjön sig, mest beroende på att strömmen ändrade riktning. Efter ytterligare en timma seglade vi halvvind för fulla segel! Fullt ställ var det länge sedan vi haft ute. Fin segling hela vägen fram till Oban, men efter Oban skulle vi lova nästan 50grader in i Patersons Inlet och tre nm till vår tilltänkta ankarplats. Döm om vår förvåning när vi bara skotade hem och kunde sträcka hela vägen på ett salsgolv i sex sekundmeters vind. Det är inte ofta vi får tillfälle att känna på Lindisfarnes fart i bidevind utan stoppsjöar. Nu gled vi fram i dryga sex knop trots en lite ryckig vind som skiftade riktning hela tiden.
Vi ankrade inne i en liten ”insjö” skyddad från dyning och vind. Vi hann få upp vårt kapell som varit nercabbat sedan vi lämnade Fjordland innan regnet kom. Även Refleks-skorstenen kom på plats före vätan och snart brann det skönt i kaminen. I Bluff hade vi bara kört Webaston eftersom dingen låg surrad på fördäck över Refleks-skorstensanslutningen. Värmen blir då visserligen torr och bra, men lite ojämn. Med Refleksens varmvattenuppvärmning har vi runt 20 grader hela tiden, även på morgnarna. Att dessutom vattenslangarna/rören från kaminen till accumulatortanken går under durken och ger oss varma golv, förhöjer naturligtvis komforten ytterligare jämfört med enbart Webastons luftvärme. Det är med andra ord inte synd om oss även om det blir lite tjatigt med allt regn.

Onsdagen blev till en början väldigt blöt, men frampå eftermiddagen klarnade det mellan skurarna. Vi tömde dingen på 50l regnvatten och satte på motorn. Med fullt regnställ körde vi in till stranden och grävde efter clams, små vita musslor/snäckor som lever några centimeter ner i sanden och kan lätt plockas/grävas fram vid lågvatten. Ångkokta smakar dom ljuvligt. Efter strandhugget körde vi ut på Patersons Inlet för att försöka fiska lite Blue Cod. Det blåste alldeles för mycket och dingen drev för fort så dragen kom inte djupt nog för Cod. Två King Makrel högg, men den har vi provat och den duger inte som matfisk så det blev catch and release.
Tillbaka i stugvärmen blev det clams till förrätt och sedan lammkotlett grillad i ugnen. Björn lyckades bita av utsidan på en oxeltand, så nu har vi ytterligare ett problem att lösa i Dunedin. Det redan planerade ”problemet” är att fixa förlängt visum hos Immigrationsmyndigheten i Dunedin.

Torsdag morgon.
Vinden och våghöjden ute till havs är fortsatt tuff med ständig kuling- eller stormvarning sedan vi seglade från Fjordland i fredags. Våghöjden varnas det också för. Sju meter från sydväst under torsdagen. Tur att vi skall mot nordost! Men det är 15-20 m/s fram till lördag morgon då vi hoppas kunna segla igen.
Vid lunchtid bytte vi ankarvik för att dels få nya vyer och dels få kortare vattenyta mot vindriktningen. Princes Inlet en kapp sjömil västerut in i Paterson Inlet blev nästa stopp. In bakom några skär, helt skyddad från öppna vatten. Men visst kom williwaws åt, vilket vi erfor när vi rodde iland för promenad.
Tidvattnet var ebb, så vi fick lämna dingen flera hundra meter från stigen och gå i mudden efter stranden in till stigen. Väl på stigen, som här var välordnad och spångad på blöta delar, hade vi en fin promenad in till dom västligaste delarna av Paterson Inlet där det tom fanns en liten ”campingplats”, dvs en yta för fyrafem små tält, en vattenreservoar och en toa. Stigen var en av de mest frekventerade stigarna från Oban, 3,5 timmars vandring i öster.
Tillbaka vid dingen plockade Annika en massa clams och musslor, som senare blev en god middag.

Frampå kvällen började kulingen öka och natten blev rätt stökig. Inga vågor i vår lilla vik, men häftiga vindbyar mellan lugnen gjorde att vi kastades hit och dit i sängen. Vinden letar sig verkligen in/ner överallt när det blåser mer än 20m/s ute på havet. Dom gånger vi ankrat i sjölä men med mindre vindlä har vi högre komfort. Nu glider Lindisfarne fram mot ankaret i lugnen mellan byarna, och fören ”faller” mot lä när byarna kommer och ankarseglet tar vid och styr upp båten först när det blir lite motstånd i kättingen. Ingen säkerhetsrisk, men väldigt okomfortabelt. Så det är lite dubbelbottnat att välja en väldigt skyddad vik när det blåser mer än kuling, om man inte kan komplettera med en landlina eller två.
Gribbarna och VHF vädret talar nu under torsdagen om att de höga vågorna och kuling/storm skall bestå ytterligare några dagar. Vi får nog tillfälle att besöka fler ankringsvikar här i Paterson Inlet…
Före lunch lättade vi för att byta vik. Ute på fjärden blåste det rackarn från väster. Den hårda vinden böjde av in i en del tilltänkta vikar, så det blev Glory Cove igen. Samma vik som vi startade våra Stewart äventyr i för nästan fem veckor sedan. En vik som med linor iland borde kunna ge en lugn natt trots stormvarning i området väster om oss och kulingvarning för Stewart och österut. 20 m/s i medelvind från först NV och senare under natten SV.
Ett tappert försök till fiske från dingen i den hårda vinden kammade noll, men fina stora musslor och några ostron är inte fy skam.
Vi har förträngt knotten i Fjordland och därför glömt att berätta att här på Stewart är dom näst intill obefintliga. Det är en stor lättnad att åter gå i kortbyxor och kunna fota utan att vifta rent framför linsen!

Natten till lördagen blev inte särskilt lugn, även om arrangemanget med linor iland var en välsignelse. Första halva natten med NV vind gav korta 30 sekunders vindbyar på upp till 30m/s. Dingen slog runt trots att den låg en knapp meter bakom akterspegeln. Linor och ankare höll fören stilla så krängningarna blev måttliga, men det kändes lite skrämmande när dom värsta byarna slet i. Vinden ute på fjärden var strax över 20m/s och med höga träd utan höga berg omkring oss trodde vi att vinden inte skulle komma åt. Men som tidigare i Port Pegasus, när det blåser stormstyrka uppstår fenomen där byar letar sig in i normalt skyddade vikar och då dessutom ofta i en annan riktning än huvudvinden. Våra byar kom nästan rakt från syd trots att en NV blåste om hörnet! Tack och lov för linorna som avlastade ankaret från den oförutsedda vindriktningen.
Lördag morgon kom med ingen vind i vår vik och en sol från en molnfri himmel. Dingen låg upp och ned som ett minne av nattens hemska vindar. Årorna har hållare under toften med kardborrelås och där ligger dom bra även vid snurrning. Sjön gick fortfarande hög med kuling ute till havs, en vind som dessutom skulle vrida mot norr senare. Det blir med andra ord promenad och foto idag. Tisdag ser ut som det perfekta läget för segling mot Dunedin.
Vi satte på utombordaren och laddade ryggsäck med lunch och fotoprylar. Körde tvärs över vår vik till läsidan där stigar gick över till Ocean Beach, en berömd strand mot öster på halvön öster om Lindisfarne. Hela halvön är Kiwi reservat och man får inte vistas där under dygnets mörka timmar utan guide. När vi var ankrade i Glory Cove första gången var det fortfarande turistsäsong och vi såg tre båtar per dag besöka udden, den sista lämnade nån timma efter mörkret fallit. Kiwin är nattaktiv och är därmed rätt hopplös att få syn på dagtid.
Nu hade vi stranden för oss själva i det gnistrande klara ljuset. Frånlandsvind gjorde förhållandena klart angenäma. Inga Kiwis förstås, men många mycket färska spår på stranden där dom letat föda bland ilandfluten kelp.
Efter lunch kom det tre grabbar och dök efter Abalone, hummer och andra av havets delikatesser. Vi fick en stor Abalone av dom innan dom vandrade tillbaka över halvön till sin dinge utan motor.
När vi kom tillbaka till vår dinge hade grabbarna knappt hunnit halvvägs tillbaka till sin stuga inne i Glory Cove så vi tog dom på släp i motvinden som nu hunnit bli rätt tuff även här inne i viken. Tillbaka i båten var det dock helt utan vind nu när kulingen lagt sig.
Efter en middag med Abalone, clams och ris somnade vi tidigt, trötta som vi var efter två stökiga nätter och en hel dag ute i solen. Natten blev extremt lugn. Inte så att vi funderade på om vi stod på botten, men näst intill. Lite regn på förnatten men sedan månsken och söndag morgon vindstilla med sol från en klarblå himmel.

Söndagens grib visade att det förmodade väderfönstret på tisdag för segling 130nm till Dunedin är ett minne blott. En ny front kommer med nordliga vindar och rakt emot. Det ser ut som vi får en vecka här på Stewart. Tur att vi sparade en del områden när vi var här första gången.
Under söndag till måndag skall vinden vrida över ost till norr, så det blir lite trickigt att hitta en bra ankring. Glory Cove är skyddad för allt utom ost.
Vid elvatiden, just som vinden började dra från ost, lättade vi och körde en sväng medan vi tillverkade vatten. Västsidan på Ulva Island var en bra lunchankringsplats. Ön är att reservat för träd och fåglar och hålls fritt från råttor, opossum och andra små rovdjur. Fina välordnade vandringsleder gör att ön är lättillgänglig för turister. Från Oban är det bara 10-15 minuter med båt och eftersom det var söndag fanns det en del turister trots att det redan är höst. Bland annat träffade vi ett svenskt par från Malmö som såg Lindisfarnes flagga och självklart begrep att vi också var svenskar. Dom var ute på en flera månader lång Nya Zeelandresa och berättade att vägen ut till Fjordland hade stängts på grund av skyfall när dom var på väg dit förra veckan. Det blev med andra ord allvar av de varningar vi hörde när vi så lägligt lämnade Fjordland förra fredagen.
Efter att ha promenerat runt ön och sett några av Nya Zeelands utrotningshotade fåglar, var det dax att ta upp ankaret innan det blev för lite vatten i viken. Det är fullmåne och därmed grundare än vanligt vid lågvatten. Vi körde tillbaka mot Glory Cove men ankrade i en mycket liten vik på vägen dit, i Sailors Rest. Väl skyddad från norr och ost men nu vid lågvatten väldigt liten. Knappt att vi hade vatten att lägga ankaret 30 m framför båten, men med tre linor iland låg vi fint för både den rådande ostan och nattens vridning mot norr. Lagom när vi var klara kom en hjort ner till stranden 50 m från oss. Den hade oss rätt i den nedåtgående solen och i vindlä så vi kunde nästan utan risk för upptäckt studera och fotografera den. Först när en av våra linor spärrade vägen vände den och vandrade makligt tillbaka efter stranden och in i skogen. Något större än våra rådjur men klart mindre än våra hjortar.
Vinden la sig med solen och vi fick återigen en fullständigt tyst och lugn natt.

Måndag morgon och fortfarande sol från en molnfri himmel.
Efter frukost tog vi in våra linor och ankaret för att köra tvärs över Patersons Inlet och ankra i Golden Bay på sydsidan av Oban, Stewarts enda ”stad”. Här finns pub, affär, souvenirbutiker, Visitor center och naturligtvis några researrangörer. En hel del fina vandringsleder finns runt byn som dessutom ansluter till leder som sträcker sig flera dagsmarscher ut i bergen.
Vi rodde dingen de två hundra metrarna in till bryggan och förtöjde vid en betongkaj medvetna om att det var nästan springhögvatten. När vi kom tillbaka fem timmar senare hängde dingen i brant vinkel, men flöt fortfarande med bakre delen av pontonerna.
Däremellan hade vi hunnit gå en lång välordnad stig med mängder av fågel. Den rätt ovanliga papegojan Kaka såg vi klättra omkring och fick tom lite mörka bilder på den i snårskogen. Lunch på puben och en koll i butiken där vi inhandlade bröd och vitlök. Efter ytterligare en vandring, dock kortare, blev det kaffe på hamnkaféet. På vägen hem till båten gick vi via butiken för ytterligare några inköp. Slarvigt nog hade vi inte sett att dom stängde redan kl fyra för inventering. Ingen större skada, vi kunde handla igen på tisdag morgon.
Tillbaka i båten började VHF radion tala om varning för skyfall igen i Fjordland och Stewart under onsdag och torsdag. Man har två nivåer, observation och varning. Det sistnämnda innebär att låglänta delar och floddalar kan hastigt bli översvämmade. Det är skönt att sitta i ett flytetyg! Våra gribbar visar också på att det stabilt soliga vädret är på väg mot en ostadigare period, men tisdagen borde klara sig fram till eftermiddagen.
Solnedgången i Golden Bay gav skäl för namnet och natten blev fullständigt lugn.

Tisdag morgon rodde vi in tidigt och en av turistbåtförarna erbjöd oss att förtöja vid deras flytbrygga. Han hade nog sett vår hängande dinge igår. Lite grönsaker och en ost rikare lättade vi och körde söderut till Glory Cove som borde kunna ge bra skydd under de kommande två dygnens vindskiften i samband med att fronter med vind och regn drar förbi. På vägen över stannade vi för att fiska. Tre napp men ingen fisk till middagen. Stor skillnad mot tillgången i Fjordland.
Vi tror att torsdag morgon är en möjlig avgång för Dunedin.
Onsdag morgon kom med svag ostlig vind och ihållande regn. Helt klart slut på dagarna med sol och goväder. Morgonens grib var lite otydlig om utvecklingen. Svårt att få samstämmighet mellan VHF-vädret och gribfilen. Vårt väderfönster på torsdagen såg ut att ”blåsa bort” med allt för snabb vindvridning mot nordliga vindar.

Under frukost konstaterade vi att det nog var bäst att sticka fram mot kvällen, trots lite vind under natten, för att vara i Dunedin före nästa nordvind. Regn hela dagen så det blev mest inomhusaktiviteter i väntan på att ostvinden skulle vrida/lägga sig. Vid tretiden, i regn, tog vi in våra linor och surrade dingen på däck. Tog upp ankaret och stävade ut från Stewart Island för sista gången. Sjön var stökig med dyning mot oss och strömmen med, så det blev några okomfortabla timmar i regn fram mot Nugget Point, NZ sydostfyr. Under natten slutade regnet och ett tunt molntäcke släppte ner ett blekt ljus från fullmånen, ungefär som våra ljusa sommarnätter hemma. Tidigt på morgonen kunde vi rulla ut genuan och stänga av motorn. Svag sydvästlig vind gav oss dryga fem knop, och med en dryg knop i medström hade vi god marginal för angöring av Dunedin i medström.
Vinden ökade något och vred mot mera syd. Med spirade segel gjorde vi god fart och kom nästan tidigt till Dunedins inlopp. Otago Harbour, som innanhavet vid Dunedin heter, har stora grunda ytor och en smal djupränna. Detta tillsammans ger naturligtvis starka tidvattenströmmar. Nu kom vi strax efter lågvatten och hade drygt två knop med oss de dryga 10 sjömilen från mynningen in till Dunedin. Låter kanske inte så mycket, men det är skillnad på att forsa fram med 7,5 knop jämfört med 3,5 knop! Särskilt när man har ett dygns segling i röriga vatten bakom sig.

Dunedin
Angöringen var lite speciell. Vi är vana att klara oss själva och har egentligen aldrig hållit VHF kontakt med land. Men Mary på Fishermans Radio i Bluff och vanan i NZ att ständigt rapportera när man ger sig ut, har gjort att vi lite anpassat oss till rutinerna här. Så när vi lämnade Stewart talade vi om för Mary att vi var på gång mot Dunedin. Vid sjutiden nästa morgon ropade Mary och ville kolla var vi var och att vi hade det ok. Sen hade hon meddelat harbour control i Otago Harbour om vår ankomst och vi var ju redan sen Bluff drillade i att begära tillstånd för att få gå in i den smala rännan in till hamnen. Mary hade också talat med Yachtklubben, så när vi ropade upp dom fanns det en bra pontonplats reserverad för oss. Snacka om service! När Mary kom med sin kvällssändning på kortvågsradion, väder och snack med båtar ute på långfiske, ropade vi upp henne och tackade för all fin service.
Vi blev mottagna på bryggan av yachtklubbens hustomte som visade oss runt, dusch, toa, telefon skräpbinge osv. Han hade också plockat ihop en massa broschyrer och kartor om Dunedin och dess omgivningar i en påse, så vi kunde planera våra övningar.
Efter en lång dusch i varmt vatten var det lagom för middag och en natt i en stillastående säng.

1 – 15 april Dunedin + två bilturer

Vi har lite dålig koll på det här med helgdagar och det visade sig att vi kom fram till Dunedin på skärtorsdagens kväll. Här liksom på många platser runt om i världen är nästan allt stängt på långfredagen så någon tandläkartid för Björn gick inte att boka förrän på tisdagen. Vi behövde ju röra på oss så en stadsvandring blev det och allt visade sig inte vara stängt – vi gjorde en rundtur på det Nya Zeeländska bryggeriet Speights med tillhörande smakprovning…
Vår i Sverige inköpta miniPC är nästan alltid med i ryggsäcken så på väg genom staden hittade vi biblioteket. Även om det nu var stängt så ”läckte” deras trådlösa nät ut och det visade sig vara öppet för inloggning trots helgdagen. Senare förstod vi att nätets öppningstider följer bibblans normala tider och att långfredagen inte särbehandlades utan nätet var på som en vanlig fredag.
Vädret för den närmaste perioden såg nu ut att stabilisera sig med sol och vindar i huvudsak från norr så vi började titta efter hyrbil. Då vi besökte Sydön för 15 år sen åkte vi många mil och såg flera platser strax norr om Dunedin. Några av dess ville vi nu besöka igen och vi har, fd seglande, vänner som nyligen flyttat in i sitt nybyggda hus på lagom utflyktsavstånd.

Hastigt och lustigt beslutade vi avfärd redan på måndagen för fyra dagars biltur.
På önskelistan fanns nu pingviner, sälar, sjölejon, flygande fåglar och flera speciella geologiska formationer. Turen startade utefter kusten mot Oamaru bara 120km norrut. Utefter vägen stannade vi först vid Shag Point där en koloni skarv och säl samsas på dom fantastiska klipporna. En bit norrut ett stopp igen och nu vid Moeraki Boulders. Dessa boulders är helt cirkelrunda stenar med en diameter på uppåt 2,2m som bildats liksom en musslas pärla runt ett litet förmål nere i en lös havsbotten och kommer nu fram när strandbrinken eroderas. Helt otroligt fantastiska.
Denna dags sista stopp Oamaru har som dragplåster både den lilla blå pingvinen och den gulögda, men på olika stränder. Efter incheckning på vårt förbokade backpacker hotell så gick vi mot grannhuset där turistinformationen låg. Nu var den sedan länge stängd och man hänvisades till Visitor Center vid blå pingvin kolonin. Vi tog fram långa benet och gick dit för att kolla läget inför kvällens pingvinankomst. Den lilla blå kommer in till stranden strax efter skymningen och går en kort bit till sina nattkvarter. Stranden är avlyst så för att se de hemvändande pingisarna måste man betala och det råder dessutom fotoförbud. Guiden visade oss på kartan var dom gulögda håller till och berättade att dom kommer in lite tidigare så vi hastade tillbaka till hotellet, lastade in kameror i bilen och kom fram lagom för att hinna se och fotografera några av dom gulögda. Vi väntade sedan vid Blå Pingvin stranden medan solen gick ner i hopp om att några små blå skulle komma upp, men gav upp när mörkret tätnade.

Tidigt tisdag morgon lämnade vi Oamaru mot nordväst utefter Waitaki River. På vägen blev det många fotostopp då naturen har lyckats skapa konstverk i stort sett i varenda vägkrök. Sen har människan hjälpt till lite här och där och halvvägs upp mot Omarama finns flera dammanläggningar som skapat sjöar i otroliga färger. Lagom, för oss, kryddat med lite höstfärger. I Omarama körde vi först ett kort stycke mot Mt Cook för att se dom spektakulära Clay Cliffs som bildats av regn- och vinderosion strax norr om Omarama. I en nästan sakral stämning bland de gigantiska minareterna åt vi vår medhavda lunch och tog “en del” foton…
Sen bytte vi riktning till sydväst mot Wanaka vilket betyder att vägen slingrar sig över flera pass med återigen utsökta vyer.
Våra cruisingvänner i Wanaka (vi mötte dom på Cypern och i Turkiet 2003) bjöd in oss till övernattning och vi navigerade fram till rätt adress strax före klockan fem, lagom för att se solen måla bergen i mättade färger tvärs över sjön. Alltså utsikt från deras vardagsrumsfönster.
Nu råkade vi ramla in lagom till Allans födelsedag och vi var sex runt bordet till en underbar middag tillsammans med ett gudomligt vin. Paret har ett förflutet som vinmakare och har fortfarande ett bra bibliotek från både egen tillverkning och inköp. Kvällens födelsedagsflaska hörde till nivån 900NZD… vi drack det under andakt.
Kvällen avlöpte som den brukar i seglarkretsar, dvs sailors midnight infaller mellan 9 och 10 på kvällen, så redan vid 10-draget kunde vi natta efter mycket prat och som vanligt visade vi några bildspel från våra seglingar. Detta på begäran…

Onsdag morgon och vi var uppe med tuppen för att få ut mesta möjliga av dagsljuset. Återigen en strålande morgon med frost i gräset och soluppgång över sjö och berg – vilka färger!
Dagens etapp blev inte så lång i kilometer men desto kurvigare… På väg mot Queenstown över Cordova och efter Arrowtown, tog vi en avstickare mot Skippers Canyon, bara 22km men så brant och kurvigt att det bara gick att köra knappt 10-20km/h under halva sträckan. På passhöjden rekommenderades 4-hjulsdrift för fortsatt färd. Vår hyrbil, en Suzuki Swift, tyckte vi fick duga… Nåja beslutet om fortsatt färd togs då det vi kunde se av vägen såg bra ut och att det var helt torrt. Minsta regn hade gjort det helt omöjligt. Området är nästan overkligt av och till och var inspelningsplats för många scener i filmen “Sagan om Ringen”. I vägens ände finns en bungy-bro dit det idag inte längre går några turer. Flera mer lättillgängliga broar i Queenstown-området har övertagit hoppandet med bungyplattformar och åskådarbyggnader.
Det blev alltså en heldag på i huvudsak slingrande grusväg och framåt solnedgången checkade vi in på ett riktigt hotell med frukost och allt. Bara obetydligt dyrare än backpackerhotellet. På rummet fanns till och med en platt-tv som vi kunde koppla ihop med Pc:n, så kvällsnöjet blev en genomgång av alla ca 700 tagna bilder. Lite vin, ost och kex räckte som kvällsmat innan John Blund kom med sandpåsen.

Upp med tuppen igen då hotellet var fullt med bussande gäster som säkert skulle ockupera frukostmatsalen om vi inte var tidiga. På kuppen fick vi fönsterbord med bästa utsikt mot soluppgången över berg och sjö.
Sista dagen med bilen och det var knappt 300km tillbaka till Dunedin kortaste vägen. Vi valde en lite längre tur via Cromwell, Alexandra, Ranfurly och Mosgiel. Mellan Alexandra och Runfurly ligger St Bathans som är ett av många små gruvsamhällen där guld var det stora dragplåstret. Idag finns flera hus bevarade och av gruvschaktet syns mest en djup sjö. Guldet fanns i den omlagrade sandstenen och såret i bergssidan liknar nu Kappadokien i Turkiet om än i liten skala. Färgspel och formationer i mängder.
Resterande tur mot Dunedin gick genom ett på sitt sätt fantastiskt område med odling och boskap på dom runda kullarna. Men torrt är det, nästan ökenlikt. Det mesta som inte är brunt är konstbevattnat. Dom branta ravinerna mellan kullarna blev mer och mer framträdande i den långsamt dalande solen. Närmare kusten var tillgången till vatten bättre, och här växlade naturen från ökenlikt till en blandning av åker och skog.
Vi körde till båten för urlastning, en inköpsrunda på matbutiken först förstås, sen tillbaka med bilen till uthyraren där vi lämnade av alldeles i dagens sista ljus. Under den ca 5km långa promenaden tillbaka genom staden kunde vi konstatera att luften är väldigt ren och klar. Trots Dunedins 120 000 invånare och att huvudvägen går genom stan så ser man massor av stjärnor och till och med vintergatan mycket tydligt.

Fredag den 9:e – Björn ska till tandläkaren och vi ska hämta papper hos immigration för ansökan om tre månaders förlängt visum. Båda detaljerna utförda utan problem, även om båda krävde återbesök. Helgen ägnades åt stadsvandring med lite inköp av diverse. Vi har nu, äntligen skulle man kunna säga, behov av att förnya t-shirt förrådet. Tog också en lång promenad bland husen närmast marinan och precis som på så många ställen i Nya Zeeland så är terrängen kuperad. Vi hittade en gata som var så brant att trottoaren bestod av trappsteg. Nyttigt promenerande för både hjärta och lungor.
På måndagen fick vi ett mail från en okänd Dunedin-bo – Ricci. Hon hade varit nere i marinan och sett den svenska flaggan och blivit alldeles till sig. Ricci bor sen tre år i Göteborg och fick via sin pojkvän i Gbg fatt på vår mailadress – vi var inte i båten så hon mailade oss helt enkelt.
Dan efter kom hon till båten för lunch. Nu var hon i NZ för att jobba några månader som den sjuksköterska hon är för att få behålla sin behörighet i NZ. I Sverige har hon ännu inte fått arbeta som sjuksköterska. Det är inte första gången vi träffar på fenomenet att länder har ”handelshinder” när det gäller olika typer av utländska examina som inte godkänns.
På kvällen samma dag var vi hemma hos Riccis med far och sambo på middag och såg bilder från Nepal, Indien och vår resa från Göteborg till Chile. Hur lika är vi inte fast vi bor på var sida av klotet!
Nästa, lite mer planerade besök kom redan dagen efter.
Kay och Lena från Göteborg på några veckors semesterresa kom med sin hyrda Campervan och hälsade på oss i yachtklubben. Vi gjorde en gemensam utflykt till Royal Albatrosskolonin ute på Otago halvön och hade turen att få se tre av dom 16 ”kycklingarna” och två vuxna fåglar som kom inflygande. En trevlig kväll i båten med mycken god plockmat, ett gott flaskvin dom köpt vid en vinprovning och naturligtvis en massa prat om hur härligt och trevligt det är att segla. Kay och Lena har en Malö 39 hemma i Götet. Efter att ha sovit i sin Campervan drack dom förmiddagskaffe i båten med mera båtsnack och lämnade oss sen för vidare färd runt Sydön.
Kanske vi ses i Christchurch där dom skall lämna bilen om en dryg vecka.
Björn fick sin tand färdigreparerad och vi lämnade in våra visumansökningar som skulle vara klara dagen därpå.

Onsdag – sista dagen i Dunedin. Ricci ville visa oss en del av hennes Dunedin och på det viset fick vi också transporthjälp för en sista handlingstur. Mycket praktiskt – tack Ricci!
Så blev det onsdag kväll och vi var lite brydda över vädret. Det fanns inget idealiskt läge från de senaste dagarna och en vecka framåt. Det blev att satsa på det mest lovande.
Stormvarning för området söder om Dunedin och kulingvarning för Chalmers, som området kring Dunedin heter, och även för Rangitata norr därom. En sydväst som skulle börja blåsa med regn och åska fram mot torsdag kväll. Vindstyrka och riktning före det var ”variable”, dvs förmodligen rakt emot men svag.

15 april – 8 maj Dunedin till Auckland, 850 nm

Torsdag morgon gav inga klarare besked om utvecklingen så vi lämnade Otago Yacht Club vid åttatiden med utgående vatten innan rännan in till yachthamnen blev för grund. En fin soluppgång gav oss en angenäm start men närmare mynningen fick vi ett stilla regn. Vi passerade hamninloppet vid tiotiden och dyningen var rätt kraftig men nästan utan överlagrande vindvågor. Växlande svaga vindar såg oss motorera med stödsegel mot nordost. Efter några timmar drog en nordväst upp en del sjö och vi föll av mot mera ost. Frampå sen eftermiddag vred vinden mot nord och vidare till nordost varpå vi slog mot land.
Strax innan mörkret föll kom fronten med regn och hård sydvästvind och vi kunde med kraftigt revad stor länsa mot mål. I de skiftande vindarna valde vi att bara segla för revad stor för att säkrare kunna gippa. Med försegel blir det en hel del fördäcksarbete och i mörker med dingen surrad på fördäck är det riskabelt i grov sjö. Vi kom att gippa tre gånger innan vi strax före lunchtid angjorde den stora havsviken Akaroa på sydsidan av Banks Peninsula.
Sydvästvinden blåste hårt med regn och åska på avstånd hela natten. Frampå efternatten klarnade det och stjärnorna gav ett blekt ljus så att vi såg alla brytande vågor i den fortsatt hårda vinden. 15-18 m/s i medelvind och långa byar runt 25 från 20-tiden på torsdagskvällen tills vi kom fram till Akaroa. På grund av segling med enbart stor var förhållandena ombord lite stökigare än vanligt, men trots fyra-fem meter höga brytande vågor akterifrån kändes det inte osäkert. Men visst, när man hörde mullret från den där ”sjunde vågen” som kom rytande där uppe i himlen kändes det lite spännande. Autopiloten klarade nästan jämnt att kompensera för vågornas och vindens försök att vrida upp Lindisfarne. Någon enstaka gång gick det för fort och vi skar upp en 30-40 grader med mycket vatten på däck som följd. Fyra – fem skvättsjöar i sittbrunn det var allt som kom ”in”. Ja in kom det aldrig tack vare vår bakvägg som skyddar de två sittplatserna under sprayhooden mot elementens raseri. Suveränt, särskilt när det blåser och regnar bakifrån.

Vi tajmade även tidvattnet i Akaroa. Sjön var absolut tillräckligt grov för att vi inte skulle behöva nån tillskottseffekt av mötande ström. En annan nödvändig omständighet under rådande förhållanden var att Akaroa är just en havsvik med stort djup i mynningen och inte en flod som sedimenterar en bank i mynningen. Det senare är fallet i många av NZ (och världens) hamnar och vikar. Dessa bankar genererar fruktansvärda brytande vågor, under förhållanden som under fredagsförmiddagen när höga vågor kommer mot land och plötsligt bara har några få meter vatten. Merparten av NZ båtolyckor händer när fiskebåtar skall gå över sandbankar i hårt väder för att nå hamn.
Nu hade vi ingen bank och mynningen var en sjömil bred. Vikens riktning var dessutom trettio grader från vindriktningen så det mesta kändes rätt idealiskt trots den hårda vinden och grova sjön. Vi länsade på mot mitten, beredda på fallvindar från dom omgärdande branterna. Det motsatta hände. Det blev nästan ”vindstilla” när vi kom in i struten, trots att det inte fanns något som hindrade vinden bakom oss. Förmodligen lyfte vinden när den träffade den branta kusten och ”fick inte plats” i havsviken. Nån venture effekt kunde inte utbildas eftersom viken även avslutades med höga berg. En sjömil in i viken kom vinden tillbaka, men inte alls med samma styrka som ute till havs.

Nu gällde det att reka ankarvik. Piloten beskrev bara en bukt vid byn Akaroa och den var full med båtar på boj. Den låg dessutom utsatt för den kommande nattens vindvridningar. På västra sidan fanns en bättre vik, men även där låg båtar på boj och medan vi kollade bottendjupet kom en tysk långseglare roende och rekommenderade oss att fortsätta längre norrut i huvudviken.
Botten på Akaroa Harbour har en halvö som sticker ut och skapar två ändvikar. Den västra såg bäst ut och även här låg många bojade båtar. Men dessa låg i anslutning till en väg och inte alls i den nordostliga delen där vi ville ankra. Efter en del cirklande för att kontrollera djupet i den grunda viken ankrade vi till slut på tre meter vatten, 50m från oststranden. Åt norr var det fortfarande flera hundra meter och väldigt grunt. Efter en sen salladslunch var det skönt att sitta i solen och njuta i en stillaliggande båt.
Strax efter att mörkret föll började den förutspådda nordvästen blåsa och vi konstaterade att väderfönstret med sydliga vindar som vi utnyttjat hade inte mycket marginal för att vi skulle hinna fram. Trots alla väst- och sydväst-vindar nere i söder har det blåst nordligt mesta tiden utefter ostkusten. Det blir nog en del väntan till innan vi är uppe i Whangarei.
Natten blev väldigt lugn efter att nordosten slutat dra nån gång strax efter midnatt och vi vaknade till en lite mulen men nästan vindstilla morgon. Efter frukost klarnade det upp och vi dingade in till en strand där vi trodde oss finna clams. Inte så gott om clams, bara tillräckligt till en förrätt, men dom var väldigt goda.
Efter lunch kom en timmas sydvästvind och guppade oss en stund. Det var den enda riktningen som har lite längre sträcklängd mot vår ankringsplats. Men redan tidig eftermiddag hade den gjort sitt. Två promenader iland hann vi med.

Från tidig lördagskväll och fram till söndag lunch var det spegelblankt och helt molnfritt. Nattens stjärnhimmel utan måne och störande gatubelysning var magnifik. Den molnfria himlen bestod på söndagen även sedan det börjat dra från norr. Det är skönt att ligga en bit ut i bukten så att Lindisfarne bara påverkas av vindens huvudriktning och inte av skiftande fallvindar.
Väderprognosen och våra gribfiler talade för en tidig måndagsstart för dom 50 sjömilen runt Banks Peninsula till Lyttelton / Christchurch innan sydvästkulingen hinner bygga upp för hög sjö i Akaroas mynning mot söder.
Söndag eftermiddag mojnade vinden och vi fick en lång härlig promenad. Vilken skillnad mot de flesta ankringringsvikar vi besökt. Dels finns det vägar och dels är stora ängar och kullar bara gräsbevuxna. Akaroa Harbour är verkligen ett bra ställe att tillbringa några dagar.
Kvällen vindstilla trots en hel del vind ute till havs och natten blev återigen helt lugn varför vi kände oss rätt pigga när klockan ringde före soluppgången.
Ned med ankarsegel och upp med ankaret i de första tecknen på att natten började ta slut. Dingen hade vi lagt på däck redan på söndagskvällen, men Refleks skorstenen måste ner innan dingen surras på plats. Eftersom vi ville ha värmen på under natten fick dingen surras under gång ut ur viken. Frukost under gång i de första solstrålarna på topparna runt oss och när vi efter en timma närmade oss mynningen konstaterade vi att vi räknat rätt. Sydvästkulingen hade definitivt inte börjat dra och slackvattnet inföll nästan precis lagom som vi passerade ut till havs. Visserligen blev sjön rätt skvalpig av dyningens spegelsjö mot bergen de första timmarna innan sydvästen kom, men sen fick vi 8-12 m/s och underbart perfekt läns för fulla segel och fullt med Hector’s delfiner kring båten i flera timmar. Dom lämnade oss inte förrän vi kom in i ett område som är betecknat som viltreservat dom sista tre timmarna mot Lyttelton, hur man nu skall tolka det.

I vanlig ordning försökte vi anropa hamnen men dom hörde oss förmodligen inte. Efter att ha talat med Akaroa Radio svarade så småningom hamnen men kunde inte fixa nån plats i marinan. Vi uppmanades att ankra i bukten mittemot och väl där skulle marinafolket kalla på VHF.
När vi halv fyratiden just var klara med ankringsbestyren ropade marina och erbjöd oss en plats. Vi avvaktade till morgondagen med flytt till marinan eftersom vi var väl ankrade och inte hade bråttom iland.
Efter en lugn natt i Diamond Harbour tog vi upp ankaret, tog ner ankarseglet och tuffade tvärs över viken till Magazine Marina och till en plats på yttersta bryggan. Den gamla marinan har fasta bryggor med akterpålar och är utsatt för sydliga vindar tvärs över vattnet i Lyttelton viken. Den moderna marina med flytpontoner som fanns här tidigare totalförstördes under en sydlig storm för nio år sedan. Alla pontoner och trettio båtar sjönk i hamnen!!
Vi kan nog inte lämna Lindisfarne mer än över dagen i denna utsatta hamn.

Lyttelton ligger på Banks Peninsula och är Christchurchs ”hamnstad”. Dessa är sammanbundna via en tunnel genom berget mellan Lyttelton och Christchurch.
Före lunch kom Lena och Kay och knackade på pulpiten. Dom hade, sedan vi träffats i Dunedin, bilat över halva Sydön och var nu tillbaka i Christchurch där dom skulle lämna husbilen och flyga hem till Sverige på torsdagen. Ja flyga och flyga… Vulkanutbrottet på Island har medfört att flyg är inställda på stora delar av klotet.
Vi drack kaffe och snackade… Efter lunch gjorde vi en tur med husbilen på den gamla vägen runt och över vulkanerna och in till Christchurch. Efter lite sightseeing och mathandlande tog vi tunneln tillbaka till Lyttelton och gemensam middag i båten och mera båtsnack. Klockan hann bli rätt mycket innan Lena och Kay kom tillbaka till husbilen som stod alldeles vid marinakontoret utanför grindarna.
En halvtimme senare ringde Kaj och frågade om dom fick ”utnyttja” vårt erbjudande om att sova i båten. Björn knallade bort och låste upp grinden medan Annika röjde i salongen. Strax var salongen förvandlade till två bekväma, breda sängar och gästerna kunde sova i en varm säng.
Det visade sig nämligen att när det för första gången under tre veckor var aktuellt att klara sig utan 220 ström till husbilen var husbatterierna helt slut. Någon minut med Eberspächern och spänningen försvann, trots fyra batterier. Vid laddning med motorn på tomgång (startbatteriet var helt ok) kom spänningen upp till 14,2 v på nån minut, ett säkert tecken på totalsulfaterade batterier. Lite ”kul” att erfara att campare har samma problem med batterier som båtfolket!
Före lunch på onsdagen drog vi in till Christchurch igen. Lena och Kay var tvungna att besöka flygplatsen för att få besked inför ev. flygningen dagen därpå då det var helt omöjligt att komma fram på telefon, förmodligen var dom inte ensamma om att försöka få besked…

Vi hade vårt sedan länge emotsedda besök i en känd fotobutik. Vi avlämnades vid butiken innan färden till flygplatsen och vi kunde utan stress genomföra steg ett i våra kamera/objektiv undersökningar. Fotobutiken har inte bara ett digert sortiment av nya prylar, dom är också stora på begagnade prylar. Massor med fotografer skall ju ha det senaste…
Alltnog, när Kay och Lena kom tillbaka från flyget var vi just klara med steg ett som bl a innebar priser på våra prylar och priser på eventuella nya prylar.
Under lunchen blev det mycket snack om flygtrafiken i Nordeuropa. Beskedet var att flygplatserna skulle öppna ett halvt dygn före Kay och Lenas avgång! Dom hade nog sett fram mot några dagar extra i Nya Zeeland…
Naturligtvis blev det inte så lite talat om olika kameror och framför allt objektiv. Kay hade köpt en ny fin kamera mm under resan, så det var ett delat intresse.
Tillbaka i Lyttelton blev det kaffe i båten innan Göteborgarna styrde tillbaka in till Christchurch och en sista natt i husbilen, denna gång återigen på en campingplats med ström.
Vi ägnade kvällen åt utvärdering av dagens fotoutrustningsinventering och läste en massa tester av den tilltänkta utrustningen tills ögonen föll ihop.

Torsdag morgon när Annika var och duschade kom våra Holländska vänner i Drifter och undrade om vi ville följa med in till Christchurch nu på morgonen. Det är tajming det. Efter att även Björn duschat blev vi skjutsade in till stan och lämnade vid ”vår” fotoaffär.
Vi avböjde erbjudandet om skjuts tillbaka då vi ville att våra fotobestyr skulle få ta den tid vi behövde utan stress. Dryga två timmar senare var vi fyra objektiv fattigare, ett stativ och två proffsobjektiv rikare. (ja rikare kan diskuteras… Proffsobjektiv är inte gratis)
För den specialintresserade, här är resultatet i detalj; Canon EF16-35, f/2,8 L II USM, Canon EF70-200, f4 L IS USM samt en Canon extender EF 2X II, samtliga för både fullformat och 1,6 format. Stativet är ett Manfrotto 190X PROB med 3-axligt huvud 804RC2. Vi behöll vårt Canon EF 50, f/2,5 Makroobjektiv, också det för bägge formaten.
Vi har länge funderat på detta. Skärpa, ljusstyrka och vädertätning var de funktioner vi eftersträvade. ”Vanliga” objektiv fungerar nästan som en luftpump när man zoomar eller fokusera och beroende på omgivningen så kommer mer eller mindre damm och fukt in i objektiv och kamera. Vi är ju företrädesvis i rätt tuffa miljöer och nu kändes det mycket bra att äntligen ha kommit till skott och bytt till tätare grejer. (Vi har tidigare spenderat en del kronor på professionell rengöring!) Det är bara att konstatera att det inte är kamerahuset som kostar, ska det bli skärpa så får man lägga ut lika mycket pengar eller mer per objektiv…
Vandringen genom stan, fotoaffären låg i norra delen av centrum, till bussterminalen innehöll både en sen lunch och en massa fotande innan vi fann bussen ut till Lyttelton.
Tillbaka i båten blev vi bjudna på en öl i Drifter. Efter middag i respektive båtar var vi tillbaka i Drifter vid sjutiden för att Annika skulle fixa deras datorer!!

Vi hade bara växlat SMS om fotoprylar under torsdagen med Kay och Lena, så nån riktig koll hur det gått med flyget hade vi inte, men eftersom dom inte längre hade nån husbil så förutsatte vi att dom skulle ringa om planet inte lyfte. Inga nyheter är goda nyheter sägs det ju.
Fredag morgon och våra lite uppskjutna webbarbeten togs upp igen. Vädret var strålande sen nästan en vecka, men bara nordliga vindar. Långtidsprognosen innehöll inte heller någon vind från syd förrän tidigast måndag nästa vecka. Långsegling är mycket en fråga om att vänta på väder!
Lördagen bjöd på halvdagsregn. Vi var tidigt uppe för att besöka marknaden och vid kaffepausen på ett av Lytteltons många trevliga kaféer började ett stilla regn. Ja de första timmarna var det nästan bara som kraftig dimma, men frampå eftermiddagen tilltog vinden och regnet ökade för att senare upphöra frampå förnatten.
Vi börjar mer och mer förstå de gamla segelskeppens dilemma att vänta på rätt vind. Det är inte så att Lindisfarne inte kan kryssa men med denna grova och branta havssjö, ofta förstärkt av tidvattenströmmar, är det klart bättre att vänta på åtminstone halvvind.
Prognoserna fortsatte att tala om nordvindar, så vi hyrde bil och körde de 200 km upp till Kaikora och valarna.
Från början var vår ambition att stanna till hos valarna vid Kaikora under seglingen norrut. Men dels dröjer sydvinden och när den kommer blir havet klart upprört och olämpligt för valskådning (inte minst fotografering) och dels har sydvindarna visat sig väldigt kortvariga, varför ett stopp känns helt fel när det gäller att hinna fram innan sydvinden blåst färdigt.

Nu var det lite underligt att plötsligt leta efter no vind fönster på gribben. Torsdag morgon verkade som det bästa alternativet. Vi hyrde bil och sightseeade oss upp längs kusten och hyrde ett rum i Kaikora för natten efter att först ha bokat plats på en valskådningsbåt på morgonturen dan därpå. Efter att ha ”checkat” in hos förre borgmästaren (rummet var i bottenvåningen hos förre borgmästaren) gick vi ut på byn för en öl och sedan mat. Många unga backpackers samlas i Kaikora och kaskelottvalarna står högt på avprickningslistan för de flesta.
Efter halva ölen på en av pubarna kom vi i samspråk med ett belgiskt par som i husbil var här för att som vi se på val. Dom hade bott utomlands större delen av sitt yrkesverksamma liv och nu passade dom på att se Nya Zeeland samtidigt som dom som förhandlade med en NZ byggare om att bygga deras nya hus på Morea, Cooks Bay, Franska Polynesien. Vi förflyttade oss över gatan till nästa pub/restaurang och åt gemensam middag. Nästa år är deras hus färdigt och vi har en ”stående” inbjudan. Kan vara bra om det blir för rulligt på ankringen nästa gång vi kommer till Morea.

Nästa morgon låg havet helt platt, perfekt för valfotografering. Våra belgiska nya vänner hade inte fått plats på första morgonturen, men vi och ett tjugotal andra morgontidiga turister klev förväntansfulla på båten strax efter åtta.
Av Kay och Lena som var här drygt två veckor tidigare hade vi förstått att det nog bara var den ”stationära” kaskelotten vi skulle få se, så här utanför säsong. Dom hade väntat större delen av sitt pass innan dom fick kontakt med den valen.
Bara efter några minuters lyssnande med en hemmagjord hydrofon hörde kaptenen en val på avstånd. In med allt folk och iväg mot ljudet. Fyra fem minuter senare och på den förmodade ”valplatsen” kom valen upp för att byta luft. Vi följde den sakta på ca femtio meters avstånd medan den ventilerade lungor och syresatte alla ”system”, vilket normalt tar 5-15 minuter beroende på dykdjup och dyktid. Plötsligt ropar någon – Där är en val till!! Mycket riktigt, ca hundra meter längre fram blåste ytterligare en val. Vi som nästan krockat front mot front med en kaskelott uppe i nord Norge såg genast att den nya valen hade kollisionskurs med ”vår” val. Plötsligt blev tom guiderna lite upphetsade. Den nya valen försvann, men kom upp tvärs båten strax framför oss och gjorde en rusning mot den första valen.
Vilken fartökning på alla dessa ton och en massa vattenkaskader och stjärtfenor hit och dit. Nu var guiderna verkligen uppspelta och talade om det otroligt ovanliga i det vi beskådat. Vi var dessutom klart medvetna att det vi sett ovan ytan var bara en bråkdel av skådespelet. Annika fick attacken på film och Björn några fina plåtar med nya objektivet. Detta var nästan mer än man kan förvänta sig och ändå hade vi inte sett nåt normaldyk ännu.
När valarna lugnat ner sig återtog dom normala förberedelser för dyk. Välordnat som det var dök först den ena med ett snyggt, välfotat stjärtfenlyft och strax den andra efter att båten flyttat till rätt fotovinkel. Vi hade tur som bara var en båt ute och inte behövde konkurrera om bästa fotovinkel.
Allt hade gått så fort så tid fanns för lite mer val. Strax hörde kapten en tredje val på avstånd. In med folket och snabbt iväg igen. Snabba och för ändamålet specialbyggda aluminiumkatamaraner används, och det är nog nödvändigt om man inte bara skall lita på turen att få en val alldeles i närheten. Vi konstaterade när vi susade fram mot nästa valplats att även om vi tagit oss hit med Lindisfarne hade vi nog bara sett val på långt avstånd.
Den tredje valen låg och blåste när vi kom fram och några minuter senare dök den med sedvanligt fotovänligt sätt. I lite motljus blir allt vatten som rinner av fenans översida klart spektakulärt.

Efter några albatrosser och hoppande Dusky delfiner (låter vi blasé???) var vår tid på båten ute. Dyrt nöje men med vårt lyckade resultat på tre valar, ”ett valslagsmål”, fyra olika albatrosser och en massa Duskyhopp tyckte vi att vi fått full valuta för pengarna. Men visst är det en chansning. Om vädret slår fel står man där med bilhyra, övernattning och valbåt utan att ha fått nått för pengarna! I det skenet tyckte vi att vi verkligen dragit en vinstlott. Inte nog med det, framåt lunch försvann solen som lyst så fint från en klarblå himmel när vi var ute bland valarna!
Det som gör Kaikora till en så populär valplats är att havsdjupet på dryga tusen meter når nästan ända in till strandkanten. Bara knappa 5 km ut är det 1100m djupt och utefter denna brant “jagar” valarna. Kaskelotten är en tandval och äter huvudsakligen fisk och bläckfisk.
Tillbaka i Christchurch på torsdagseftermiddagen besökte vi först ”vår” fotoaffär för en del kompletteringar och sedan matbunkring innan vi körde tillbaka genom tunneln till Lyttelton och Lindisfarne.
Gribfilen såg fortfarande ut som vi kunde dra norrut på lördag morgon.
Fredag morgon körde vi den gamla vägen över berget in till Christchurch för att lämna tillbaka hyrbilen. Från toppen ser man åt båda håll, så här fick dom nya objektiven jobba igen. Efter att ha lämnat bilen och gjort ytterligare några livsmedelsinköp tog vi bussen tillbaka för att förbereda avgång. Sydvinden skulle börja nån gång på natten mot lördagen, så vi planerade att lossa förtöjningarna strax före solnedgången och gå över havsviken och ankra, skyddade från sydvinden. Vi har tidigare beskrivit det utsatta läget för marinan när syd till sydvästvind drar på. Nu hade vi precis duschat och betalat marinan när plötsligt en styv sydvind började dra. Sjön blev snabbt choppig, nästan i klass med hamnen i Bluff! Det ryckte och slet i förtöjningarna och vi fick brått att komma iväg. Inte helt enkelt, men med lite funderingar över i vilken ordning linorna skulle lossas kom vi iväg utan någon större dramatik. Vilken lättnad att kasta ankar i en lävik efter den starten. Det blåste rackarn inne i marinan till långt efter solnedgången medan vi fick en totalt lugn natt i vår skyddade vik.

Lördag förmiddag den 1 maj, exakt på dagen fem år efter vi kastade loss från Lilla Bommen i Göteborg, gav vi oss ut på havet igen. Prognosen hade två fronter med sydvind och vi hoppades kunna rida med dessa, kanske ända upp till Coromandel. En del svag nordvästvind fanns även med, så ett tålamodsprövande motvindsdygn hade vi också att se fram mot. Mest uppehållsväder förutspåddes dock som ”kompensation”.
Starten blev i svaga vindar från olika riktningar med regn runt om oss, både över land och ute till havs. Inte en droppe hamnade på Lindisfarne. Vi hade tom klarblå himmel rakt över oss hela dagen. Mot sen eftermiddag kom den utlovade sydvinden. Sjön byggde snart upp men aldrig i närheten av den grova sjö vi hade nere i söder och på vägen upp till Akaroa.
Fin segling med en lysande framfart i lite medström. Efter en långsam start gjorde vi nu mer än 7 knop över grund från lördag em till efternatt mot måndagen då vinden mojnade, dog ut och kom tillbaka från nordväst. Vid det laget hade vi redan skippat Wellington som delmål och seglade nu bidevind utefter Nordöns sydostkust strax öster om Cape Pallister.
Diskussionen om Wellingtons vara eller inte vara som ”mellanmål”, berodde i huvudsak på att den lätta nordvinden i den ursprungliga prognosen nu var uppgraderad till kuling i Cook och Castlepoint, de två områden vi hade norr om oss under dessa funderingar.
Vi beslutade oss för ”raka spåret” mot norr, främst för att vi gjort Wellington under elva dager under mars förra året och att vi var rädda för att bli fast där igen. Vår höga speed gjorde också att vi var övertygade om att Cook Strait skulle vara passerat innan den hårda nordvinden kom.

Frampå måndagsförmiddagen när nordvästvinden började tillta funderade vi på att vända tillbaka mot Wellington. Men vi hade kommit för långt norr ut och skulle förmodligen inte hinna till Wellington innan den förvarnade kulingen var fullt utvecklad. Vi trodde dessutom att vi skulle klara av södra Castlepointområdet innan kulingen som varnades för skulle drabba området.
Det blev en lite jobbig måndag…
Vi var väl norr om det besvärligaste området, som nu var uppgraderat till stormvarning, med nordvästlig kuling och grov sjö. Vår huvudriktning mot East Cape var 25-30 grader, men i den rådande vindriktningen och den grova sjön höll vi runt 50 grader och medveten låg fart. Vi skulle ju bara vänta ut nordvinden i väntan på nästa front. Vi var tacksamma för att den hårda vinden kom under dagsljus och klarblå himmel! Det går alltid lättare att ”härda ut” när inte alla adderande faktorer är “belastande”.
Visst funderade vi flera gånger på hur det varit om vi gått direkt till Wellington med den då fina sydvinden… Men man får leva med sina beslut och med drygt femtio grader mot vind och vågor och med duktigt revade segel var det inte allt för obekvämt. Vi gjorde ju trots allt fart mot norr.
Under måndagskvällen mojnade vinden till 8-10 m/s och vred mot väst. Vi kunde efter någon timma, då även den grova sjön i huvudsak anpassat sig till den nya vindriktningen, styra mot East Cape igen. Vi hade under våra ca tio timmars ”dreja bi segling” inte tappat mer höjd än att vi fortfarande hade East Cape öster om oss. Nu styrde vi 12 grader och hade åttio sjömil kvar till ostudden. Under natten vred vinden ytterligare och när solen steg upp på tisdagsmorgonen satte vi spirbom och vår normala läns segelkonfiguration. Vinden ökade till kulingstyrka frampå förmiddagen men det dröjde framtill kvällen innan sjön byggde. Området söder om oss hade haft nordligvästlig storm så nån hög dyning av gammal sjö från det hållet var inte aktuell.
När mörkret föll hade vi 20 sjömil kvar till ostudden.
Tyvärr hade vinden fortsatt vridningen mot syd och vi seglade nu med klar gipprisk för att klara udden. Björn handstyrde de sista två timmarna i grov sjö och kolmörker. Man kan inte nog prisa exakta sjökort och GPS.
Månen kom upp en timma efter rundningen! Fyren på East Cape var naturligtvis en hjälp, men det var ändå en tuff uppgift i kuling och grov sjö. Den ”sjunde vågen” ville alltid trycka iväg häcken med uppskärning som följd om inte rorsman var ”hyperalert”. Vi seglade långa stunder med vinden in från fel sida för att klara udden och inte behöva gippa i mörkret.
Efter udden var det kursändring mer än trettio grader mot lovart så vi kämpade för att slippa gippen. En ofrivillig ”gipp”, dvs vinden in från fel sida av storen, råkade vi ut för när rorsman tappade koncentrationen strax före rundningen av East Cape. Ett tufft test för vårt preventersystem! Detta var andra gången vi legat med riktigt snål kurs för att undvika gipp som preventern satts på prov – systemet bestod provet med glans båda gångerna.
Påverkan på båt och segel var obetydlig och rorsman kunde relativt enkelt styra tillbaka på kurs och få seglet att ”gippa” tillbaka. Dynema i linor och välspända med winch var nog en bidragande orsak till det odramatiska resultatet i den hårda vinden. Att preventern sitter i ett eget storskotsbeslag på bommen strax framför storskotet och dessutom nedvinklat med hjälp av ett kastblock fastgjort med en dynematamp i springknapen gjorde naturligtvis inte saken sämre. Vinkeln mot springknapen gjorde också att preventern även höll ner bommen och på det viset minskade belastningen på kicken. Ett mycket gott betyg till vår preventerinstallation som naturligtvis ökar vår känsla av säkerhet vid läns i grov sjö.
Vi har ”bara” preventer och ingen gippbroms. Det senare förhindrar ju inte en gipp, utan bromsar bara förloppet. Vilket naturligtvis kan var gott nog om man inte har backstag/checkstay eller annat satt som kan ta skada vid en gipp. Vi har dock mött flera som sätter likhetstecken mellan gippbroms och preventer, och det är helt fel!

Vi klarade East Cape och kunde sen lova upp till trygga 120 grader relativt vinden. Högre kunde vi inte styra med spirade segel i den hårda vinden, trots kraftigt revade segel. Med spirad genua och planskotad fock har vi nästan samma yta som vår gamla gennaker! Klart att det blir lite overpower! Revningen gör underverk då en hel del vind kan passera mellan fock och stor och därmed minska lovgirigheten.
Vi fick med andra ord styra norr om vår WP, Great Mercury Island, tills vinden blev lite lugnare. Frampå efternatten, natt mot onsdag, lugnade vinden sig och vred mot sydost. Vi rullad ut hela den spirade genuan och focken. I den nya vindriktningen med bara 8-10 m/s var det inga problem att styra den ursprungligt tänkta kursen mot Mercury Island.
Strax före soluppgången falnade dock vinden. Genuan rullades in och motorn fick stötta. 1300 varv och 6,5 knop blev resultatet med stor och fock i kombination med motorn.
Onsdagen blev vind och seglingsmässigt en ointressant historia. Vi blev dock uppiggade av ett NZ krigsfartyg som plötsligt ropade på VHF:en att dom skull skjuta skarpt. Vi uppfattade inte vilket område dom varnade för och inte svarade dom på VHF, trots att dom i anmälan sa att dom lyssnade på kanal 16! På AIS:en ”såg” vi dom 25 nm öster om oss, men hur långt dom skulle skjuta… Vi ropade igen, användande namnet på krigsfartyget, men fortfarande inget svar. Då ropade vi upp Maritime Radio som vi förstått lyssnat, för vi hörde hur dom också försökte få kontakt med fartyget. Maritime Radio tyckte förmodligen mellan raderna att det var knepigt att fartyget inte svarade, men dom hade uppfattat meddelandet bättre än vi (Kiwi Language!) och kunde upplysa oss om att säkerhetsavståndet var fem sjömil från fartygets position. Positionen hade vi ju på AIS:en så allt var därmed frid och fröjd.

Strax efter solnedgången körde krigsfartyget om oss, på väg hem till Auckland, utan några som helst ”kommentarer”. Dom måste ha hört både våra anrop och vår kommunikation med Maritime Radio och dessutom såg dom naturligtvis på sin AIS att vi var Lindisfarne.
En timme före månens uppgång (kl 23) motorerade vi in bland skären mellan lilla och stora Mercury Island och kom fram till västsidan av Great Mercury Island, som vetter mot Coromandel, just som månen steg upp. Alldeles före tolvslaget var vi ankrade i en välskyddad vik för de kommande dagarnas ost och nordostvindar. Ganska precis 600 sjömil och fyra och en halv dag. Göteborg – Inverness är ungefär samma sträcka.
Jo visst har vi seglat med ”landkontakt” stora delar av sträckan, men det är egentligen värre än utan närhet till land. Se bara på våra problem med rundningen av East Cape. På sträckan finns det visserligen fyra hamnar, men bara en av dem är lätt/ofarlig att angöra i hårt väder.

Efter en lugn natt i en stillaliggande båt vaknade vi till lite halvmulet väder. Vår segling från Lyttelton hade ovanligt nog begåvats med sol hela tiden (och månsken hela nätterna utom någon timma efter solnedgången) så vi var lite bortskämda. Efter lunch sjösatte vi dingen och rodde in till stranden. Great Mercury Island är helt privatägd, men ägarna välkomnar gäster om man sköter sig enligt vissa regler. Reglerna var väldigt samstämmiga med våra regler för nyttjande av Sveriges allemansrätt. Kändes väldigt trevligt och befriande. Alla skyltar och bestämmelser vi mött både här och där om att inte beträda privat mark är deprimerande. Man lär sig verkligen uppskatta den unika svenska allemansrätten när man saknar den! Men som vanligt, först när båset är tomt…
Ön är ganska stor och bebodd av ett tiotal hushåll med i huvudsak boskapsskötsel. Vi har inte någon stans tidigare sett så välordnade och välbyggda inhägnader för kor och får. Färisterna var exemplariska med stora grindar för djuren att passera vid sidan. Lätt att växla betesmark för boskapen. Såg ut som rena mönsteranläggningen. Vi kunde dock se att torkan i sommar varit svår och är ett problem. Stora omfattande torrsprickor i jorden, torra gräsytor, tidigt avlövade träd och halvtorra dammar.
Sydöns ostsida är nästan som ”öken” jämfört med dess västsida, men denna sommar har hela Nordön tydligen fått känna av bristen på regn än värre än östra delen av Sydön.
Rapporter från vänner på Nordön har talat om nästan inget regn sen vi seglade mot Australien i början av sommaren! Så nog har det varit torrt, med vattenransonering som följd på stora delar av Nordön. Förra sommaren när vi seglade runt här uppe regnade det minsann både då och nu, vilket förefaller mera normalt.
Efter två nätter på Great Mercury Island seglade vi västerut runt Coromandel och ankrade halvvägs till Auckland i Elephant Cove på Moyukahaua Island. En fantastisk liten vulkanö med massor av fantasieggande formationer, bla ett stort elefanthuvud på vikens ena udde, därav namnet förstås. Vi kom dit vid tretiden, vilket var tursamt, för sen droppade det in två motorbåtar och en segelbåt. Väldigt skönt att vi kunde välja ankarplats utan hänsyn till andra båtar i den lite trånga viken. Dom senare anlända la sig dels en innanför oss och två utanför. Viken var så smal att det inte fanns möjlighet, även för “dagankrare”, att lägga sig bredvid oss. Men visst var det lite ovant att ha ankrade båtar omkring oss. Det var inte precis igår det hände!
Efter en massa fotograferande morgonen därpå, drog vi upp ankaret och seglade in till Auckland och Westhaven Marina som vi angjorde just innan skymningen.

8 – 18 maj – Auckland till Whangarei, 75 nm

Dagarna i Auckland blev snabbt en vecka i väntan på rätt vindar. Men vi hann med en hel del. Först var vi hembjudna till Mats och Sanna på middag med övernattning redan på söndagen, första hela dagen i Auckland. Sedan besökte vi Kjell och Eddie på Sailotions (rigg och detaljsäljare av mestadels Seldén-produkter) och fick hjälp att lämna in vår Air Breeze vindgenerator som lagt av för andra gången.
På onsdagen åkt vi med Kjell upp till Whangarei och Opua för att hinna träffa svenskarna där. Vi trodde att dom skulle lämna NZ med samma sydvind som vi skulle segla med upp till Whangarei. Vi träffade Hokus Pokus i Opua och Comedie i Whangarei men i Panacea var det tomt. Bertil och Agnes var i Auckland över dagen! Lovisa var redan i Fiji där dom låg och väntade på en ny Furlex efter att förstagsinfästningen, och därmed också förstaget, gått av.

Vi fick tillbaka vindgeneratorn innan helgen så på måndag morgon, i tät dimma, lämnade vi Auckland för sista gången (tror vi) och motorseglade i den svaga västvinden mot norr. För att inte drabbas av kommande nordvind seglade vi hela vägen upp till Whangareis flodmynning där vi ankrade i Urqhart Bay i kolmörker kvart i elva. Vi tyckte att vi hade rutin på viken efter många tidigare ankringar där. Seglade och motorerade morgonen därpå de sista 15 sjömilen uppför floden till Whangarei Marina där Comedie, Panacea och Albertina fortfarande var kvar. Kul att träffa nya båtar vi bara läst om och mailat till.

19 maj – 14 juni Whangarei och båtjobb

Redan på tisdagen flyttade vi över till Riverside Drive Marina för att börja med motortillsyn, som var det stora inplanerade jobbet. Cirkulationspumpen, den vi bytte i Piriapolis för 1800 motortimmar sedan, läckte nu igen. Vi hade kvar den gamla läckande pumpen och den bussades om och sattes på plats, samtidigt som den nya läckande bussades om och las bland reservdelarna. Motorns övriga kylsystem, inklusive värmeväxlare, plockades ner och rengjordes. Samtliga slangar byttes. Kylvattnets anslutning till avgaskröken, som vi inte bytte när vi bytte avgaskröken i augusti, visade sig vara genomrostad bakom slangklämman. Snacka om timing. Läckan var alltså in mot slangen, men det var bara en tidsfråga innan slangen lossnat efter ytterligare korrosion. Anslutningen såg ok ut, men när vi blästrade bort koks syntes hålet tydligt. Ny anslutning kom på två dagar!
Bränslesystemet med pump, spridare osv, kontrollerades också. Ny kamrem med nya spännrullar var det dags för. Ett litet oljeläckage vid oljefiltret åtgärdades med ny packning.
Vår då och då bytta kopparanslutning för kylvattnet håller numera tätt! Men för säkerhets skull har vi låtit tillverka en ny anslutning i 2205 rostfritt material som väntar i reservdelshögen.

Vår nya rostfria kätting kom Mats och Sanna upp med från Auckland Mats hade fixat plats från Göteborg med en av “hans” lastbåtar, så hux flux hade vi en ny 80 m kätting till ett klart bättre pris än om vi lyckats köpa den i NZ. Vid våra försök här var det alltid flera månaders leveranstid från Italien! och priset var inte roligt. Tack Mats och alla Göteborgare som hjälpt till, särskilt Bill och Marie-Louise som levererade den till lastbåten i Göteborg.
Nu blev det en del ombyggnad i aktre ankarboxen för att ta hand om 60m rostfri kätting istället för den gamla 45m galvade. ”Våra” rostfrigubbar på Riverside tillverkade en S-krök som nästan helt löste problemet. Lite manuell hjälp krävs fortfarande pga den låga fallhöjden. Vårt rostfria Delta-ankare följde med till akterspegeln eftersom vi köpte ett 45lbs Manson Supreme i höghållfast rostfritt material. Ett av få ankare som har Lloyds certifikat för hög hållkraft. Ett ankare som är vidareutvecklat från Bügel och Roccna och liksom Roccna tillverkat i NZ, även om rykten säger att Roccnas varmförzinkade tillverkning är outsoursad till Kina.

Vi har träffat Pete på Kiwi Roha som skapat Roccna och Kerry Maire som gjort Manson Supreme, så vårt val av ankare kunde ske helt på tekniska grunder – nästan. Vi fick ankaret direkt från verkstaden, dvs full koll på tillverkningen, och det tillsammans med ett bra pris påverkade naturligtvis valet mellan två mycket bra ankare.
Våra erfarenheter efter några månaders användning är att det är lite omständigare att få ankaret att fästa från början jämfört med Deltat. En gång av fyra har vi fått ankra om, men när det väl kommer rätt – i förhållande till kättingen- sitter det mycket bra i de flesta bottnar.
Med ny teknik har omankringarna minskat. Deltat hade problem med lösa bottnar, nåt som Manson Supreme klarar bättre.

Tiden i Whangarei var med andra ord fylld av båtjobb, men vi hann även med en hel del sociala kvällsaktiviteter med framför allt de andra svenska båtarna inklusive Pelle och Sharron som bor i Whangarei. En dag lånade vi Pelles Van och tillsammans med Bertil, Agnes, Claes och Laila på Panacea respektive Comedie åkte vi en sväng till västkusten och besökte Kauri Museet. En trevlig tur och ett mycket välordnat museum som visade hela industrin, i början av 1900-talet, för att ta ner/skövla dessa gigantiska tusenåriga träd. Människan är som vanligt rätt kortsynt! Hur fungerar återplantering i det perspektivet? Naturligtvis är kauri industrin sedan åtskilliga år utan råvara… Det som tillverkas idag görs av redan nedsågade stockar som blivit kvar på plats eller som ligger dolda i sjöar och vattendrag. Det finns bara några få giganter kvar och en spillra här och där med yngre träd. Men en trevlig utflykt var det.
Björn fick tagit sitt årliga PSA prov med fortfarande 0 resultat och därmed ett nytt “friår” .
Lite solfläckskontroll gjorde vi också utan anmärkningar. Men vi är glada för att vi fixat till ett soltak som vi kan segla med!

Snabbt blev de juni och alla som inte kommit iväg mot Tonga och Fiji började bli rastlösa. Det där berömda väderfönstret ville inte riktigt komma. Flera gånger såg det bra ut och några båtar gick också. Men oftast snurrade lågtrycken till det och vi fick flera rapporter om besvärliga förhållanden. Panacea var undantaget som istället fick problem med dieselmängden på det då vindfattiga havet. Panacea blev dessutom utan gas efter någon dag trots att dom toppat upp innan avfärd. En dåligt tillskruvad anslutning tros vara orsaken. Nu gick det nog troll i detta med gas. Comedie råkade ut för detsamma, men om det var dåligt dragen anslutning är väl inte helt klart. Comedie hade i alla fall en reservflaska och kunde fortsätta att använda spisen till skillnad mot Panacea.

14 – 24 juni NZ – Fiji, 1400 nm

Måndagen den 14:e såg vädret ut att kunna bjuda på en skaplig tur mot Fiji, även om ett lågtryck uppe vid Nya Caledonien var lite svårbedömt. Vi lämnade Whangarei med högvattnet och gled ut till Marsden Cove för att klarera ut. Det var rena strömhoppet med båtar nu när det såg ut att bli bra väder.
Pelle med Vilda Hilda var först ut redan på förmiddagen. Han hade seglat ut till Marsden redan på söndagen. Vi var sist ut alldeles innan vattnet vände. När vi rundade Whangarei Head hade vi ett tiotal båtar framför oss. I höjd med Tutukaka seglade vi om en Holländsk båt med två små barn, en båt som ett dygn senare vände tillbaka till NZ. Comedie som var på väg mot Nya Caledonien lämnade vi bakom oss en bra bit i väster. Övriga båtar var för långt åt nordost för att vi skulle ha nån koll på dom.
Redan andra dagen fick vi tuff kulingmotvind som inte riktigt var med i planerna. Annika körde väder och “radionät” med Comedie och Vilda Hilda så vi hade därmed koll på var dom var. Vilda Hilda, en First 40, “skenade” mot norr med god fart och Pelle bestämde sig för att fortsätta rakt mot Fiji trots att det då såg ut som om dom skulle hamna på fel sida om det från nordväst kommande lågtrycket. Vi valde att vika av mot väst för att mildra effekten av lågtrycket och förhoppningsvis få sydvind när vinden blev som starkast. Comedie som redan styrde mot västnordväst och Nya Caledonien var redan väl väst om lågtrycksbanan.
Flera båtar som varit på väg rakt norr ut styrde nu en mer västlig kurs och vi hade snart utökat “radionätet” med en tysk båt som lämnat NZ före oss och som vi tänkt mellanlanda på Minerva. Dom hade problem med att få ned väder på sin satellittelefon, så naturligtvis var dom intresserade av “Annikas väder”.
När väl lågtrycket var förbi och vind och sjö gjorde det möjligt att styra tillbaka mot nordost och Fiji var det bara drygt 350nm kvar till Numea i Nya Caledonien. Vi konstaterade att segla från Numea till Fiji mot passadvinden gör man bara inte, så vi svängde 90grader mot Fiji drygt 650 nm i nordost. Våra tyska vänner var trötta på vädret och beslutade sig för att fortsätta mot Nya Caledonia. Dom var klart besvikna över att inte komma till Minerva och Tonga detta år.
Vi fick fyra rätt behagliga avslutningsdagar på vår tio dygn långa seglats från Whangarei till Fiji. Lagom när den färska maten var uppäten fick vi en stor Mahi-Mahi, tre dagar före Fiji.
Den omfattade omvägen västerut var huvudorsaken till att vi kom fyra dygn efter Vilda Hilda som kämpat sig rätt fram mot väder och mål. (förutom att det är en mycket snabbare båt med tre killar i besättningen!) Facit visade också att lågtrycket tog en sydligare bana som gjorde att Vilda Hildas vägval helt klart blev det bästa, om än med lite väl tuff vindstyrka och riktning emot under nästan ett dygn.

24 juni – 18 oktober Fiji, kors och tvärs, 1500 nm

Vi klarerade in i Lautoka på midsommaraftonen och på midsommardagen ankrade vi i Musket Cove. Musket Cove har flera resorter och en “riktig” marina med flytpontoner och bojar. Härifrån avseglar både ARC och Blue Water Rally mot Vanuatu med tull och andra “officials” på plats i marinan. Vi vanliga dödliga får vackert pallra oss in de 20 sjömilen till Lautoka för att klarera. Men fri dusch, ett litet supermarket och en hyfsat billig öl till solnedgången gör livet lätt att leva här.
I Musket Cove låg redan svenska båtarna Hokus Pokus, Albertina, Magia (som strandade på revet utanför för ett år sedan), Vilda Hilda och Lovisa. Lovisa hade fått sin nya Furlex och nytt försegel levererat med Albertina, så det var på plats efter att lokala förmågor svetsat om förstagsinfästningen. Lite anmärkningsvärt att flera “gamla” Najader vi hört om haft problem med denna infästning. Är inte materialutmattning en välkänd parameter?
Panacea, som seglat via Norra Tonga för att besöka sina Tsunamivänner från förra säsongen, anslöt lagom till att resten av familjen Petterson kom och fyllde upp Vilda Hilda. Anledningen till denna koncentration av “Whangareibåtar” var Sharrons 40-årsdag. Sharron, som är JRSK’s (Jordenruntseglarklubbens) lots i Nya Zeeland, blev vederbörligen avfestad den 30:e på Musket Cove’s bar ö. Det var bara Comedie i Nya Caledonien som fattades.
Juli
Efter det lämnade Lovisa för Vanuatu och vi gick in till Lautoka för att handla och “klarera ut” för Savusavu. Man måste ha en zarpe (seglingstillstånd) från tullen när man seglar mellan hamnar i Fiji, det räcker alltså inte med ett cruisingpermit. Det senare är ett ”civilt” dokument och handlar egentligen bara om rätten att besöka byar på nämnda öar och hur man skall uppträda där. Vår zarpe gällde till Savusavu på Vanua Levu via Yasawa-gruppen.
Från Lautoka seglade vi upp bland Yasawa öarna. Första eftermiddagen passerade vi förbi västra sidan om Waya där Moonduster fortfarande låg uppslängd på stranden efter sin olyckliga draggning under en storm i december förra året. Moonduster är en oförsäkrad amerikansk båt som vi mött i Tonga och då och då under tiden i Nya Zeeland. Det känns värre när man känner den drabbade.

Nedskräpningen och skadorna som vraket åstadkommer på stranden är en aspekt som man ofta inte tänker på när man diskuterar försäkring eller ej! Vi ankrade inte i den rulliga öppna bukt som Moonduster ankrat i utan gick trots den sena timmen runt ön till dess mer skyddade nordvik, för att morgonen därpå fortsätta till norra viken på Naviti där det kom en Australiensisk båt och ankrade en bra bit utanför oss. Vi hade sett båten ankrad i den nordvästra viken på Waya och Björn rodde över för att höra om dom kollat in vraket. Jo mycket riktigt kunde dom bekräfta att det var Moonduster och att inte mycket återstod förutom själva skrovet. Lokala krafter höll på att sanera för att inte stranden skulle ta mer skada.
Sundowner i Quest II, som den Australienska båten hette. Jessica och Peter var på sin premiärtur från Sydney och hade många funderingar om sin nyköpta, väl begagnade båt.
Trevligt par som vi kom att träffa åtskilliga gånger framöver. Roligt var att konstatera att dom sett oss, eller snarare Lindisfarne, i Sydney när vi var där i november.
Nästa stopp blev Blue Lagoon, berömd från ett antal filmer med samma namn. Där anslöt först Quest och senare mot kvällen Panacea som “långseglat” direkt från Lautoka. Vi ankrade i en angränsande vik till den där kryssningsfartygen lägger sig, så vi hade skaplig avskildhet jämfört med många ankrare som valt att ligga alldeles framför baren på öns västra resort.
Efter några trevliga dagar tillsammans med snorkling, dryck och mat i denna skyddade ögrupp seglade vi upp till Sawa-I-Lau. En fantastisk ö som bestod av gammal korall. Påminde mycket om Niue’s struktur. Ön har en grotta (minst!) med en undervattensdel. Inne i grottans vatten dyker man ner under korallen/berget och kommer upp i en närliggande, lång krokig grotta med två öppningar rakt uppåt en bra bit in. Lite spektakulärt, men naturligtvis en turistmagnet. Minst två gånger i veckan kommer det kryssningsfartyg…

Vi besökte även byn på den närliggande ön Vawa tillsammans med Panacea och Quest. I princip skall man alltid först besöka bychiefen och ge honom en sevusevu (en gåva) i form av Kava för att bli accepterad och få ankra på deras område. Kava är ett milt narkotiskt preparat framställt av roten till en pepparbuske som mals och blandas med vatten och filtreras. Drycken både ser ut och smakar som fint ljusbrunt sågdamm i vatten. Effekten av en lite skopa serverad i ett halvt kokosskal är en liten domning i läppar och tunga. Dom lokala som dricker Kava ofta och mycket blir beroende och avtrubbade.
Byns skola var ovanligt stor och hade flera omkringliggande byar som sitt upptagningsområde. Sju klasser plus förskola och det är två årskurser i varje klass. Efter sjuan är det internat på Vitu Levu som gäller.
Natthimlen var klar och mörk så alla stjärnor framträder tidigt på kvällen. Vi kunde visa våra medseglare att man tidigt på kvällen ser både södra korset och karlavagnen på breddgrader nästan ner till syd 20. Karlavagnen dyker fort nedanför horisonten med flaket först och handtaget rakt upp. Vi i vår tur fick lära oss att två stjärnor som pekar på den översta stjärnan i södra korset heter The Pointers.

Nu var det så dags för hoppet till Vanua Levu. Men mer än 40 sjömil rätt mot den rådande starka ostvinden var inte möjlig i dessa revfyllda vatten. Hur vi än funderade så var det omöjligt att klara av det på ”ett dagsljus”. Dessutom gick övre delen av kilen i ankarspelet av i Sawa-I-Lau. Det innebar att så fort det tog emot så lossade övre konan (nu utan kil) och kättingen rusade ut. Med mycken knep ock knåp och slitna händer (tur att vi hade en helt ny rostfri kätting!) fick vi upp ankaret från 20 meters djup. Ostvinden och kilen gjorde att vi bestämde oss för ett “slag” söderut tillbaka till Blue Lagoon där vi ankrade på samma skyddade plats som tidigare. Panacea som skulle dyka dagen efter, ankrade framför resorten där vi senare träffades för gemensam middag. Vi fick en lång skön promenad utefter stranden till restaurangen. Vägen tillbaka blev något besvärlig på grund av högvattnet. Flera avstickare ut i vattnet förbi låga träd var nödvändiga för att nå fram till dingen.
När vi ankrade kom vi på att det gick att vända kilen upp och ner för att spelet skulle fungera som förut, men det var en temporär och vek lösning på grund av kortare verksam kil i den undre konan.
Dagen därpå hissade vi på tidigt för att ta oss till en verkstad som kunde tillverka en ny kil. Tiden var också lagom för att ta sig via Musket Cove och vinka av Petterssons som skulle flyga hem till NZ för jobb och skola. Dom skulle lämna Vilda Hilda på en boj med en av besättningen kvar i båten. Nio timmar senare, alldeles i solnedgången, tog vi en boj i Musket Cove och en stund senare en öl i öbaren.
När det gäller navigering i dessa revfyllda vatten är GPS-spår i Maxsea (egna och andras) en välsignelse. Att angöra eller segla överhuvud taget i solnedgången är en riskfylld historia utan detta hjälpmedel. Reven ligger inte alltid där dom är markerade på kortet och kortets sjömärken lyser oftast med sin frånvaro. Ryktet säger att vattnen i Fiji är dåligt sjömätta men vi kan nu efter nära två månaders segling säga att det är dom inte alls. Ett litet fåtal rev ligger fel eller saknas, men det räcker ju å andra sidan med ett om olyckan är framme…
Är man på väg mot en bojförtöjning så är med andra ord hög sol inget måste. När man skall ankra är det däremot svårt att se koraller utan hög solvinkel, varför det inte är tillrådligt att ankra efter solens nedgång om man inte känner platsen väl. Vi har med framgång återupptagit ”vår” metod med bojade ankarkätting när vi ankrar bland koraller. Har hittills på detta sätt undvikit att fastna och minimerar därmed skador på korallerna.

Pelle, Sharron och barnen skulle ta passagerarbåten in till fastlandet men accepterade en avslutande seglingsfärd med Lindisfarne istället. Vi skulle ju till samma mål. Efter en gemensam lunch bland restaurangerna i Denerau, där vi ankrat, tog familjen Pettersson taxi till Nadi (uttalas Nandi) och flygplatsen. Själva knallade vi bort till industriområdet bakom marinan där bl a en maskinfirma huserade. Dom lovade tillverka en ny rostfri kil till dagen därpå vilket dom lyckades med. Kilen var just perfekt för stor för att lite smärgelduk på plats gjorde den exakt.
Vi tog lokalbussen in till Nadi för att se om vi kunde hitta en ny Pentax UV kamera. Den 5 år gamla blev lite fuktig invändigt uppe i Yasawa. Ingen Pentax på Fiji! så vi fick börja fundera på hur vi skulle få en levererad snabbt och säkert…

Vi lämnade Denerau efter två nätter och ankrade ute på redden, för att nästa dag gå över bukten till nästa marina, Vuda Point (uttalas Vunda), där vi skulle träffa Claes på Tarita. En baktanke var att hans familj som skulle anlända några dagar senare ev kunde få med sig en kamera.
När vi kom till Vuda hade Claes precis sjösatt och vi mötte Tarita i väntbassängen på väg till honnörsbryggan som han tillfälligtvis blivit hänvisad till. Det var knökfullt i marinan men en plats för oss fanns och det var ju tillräckligt. En dammig och lite stökig marina där flera båtar står på land längs hela periferin av den cirkelrunda hamnbaljan. Vi lämnade efter en natt, ovana som vi var att ha grannar på båda sidorna nästan i sittbrunnen. Men då hade vi hunnit med en kväll med sundowner och middag tillsammans med Claes på Tarita, Thomas och Kerstin på Freja och Bernardo på Albertina.
Vi seglade ut och ankrade bakom ett rev vid Denerau, dit vi dagen efter gick in och ankrade. Quest och Panacea kom in och ankrade på eftermiddagen. Panacea hade sen vi skilts från dom tillbringat tiden med dykning på flera ställen och på slutet träffat Quest igen. Panacea hade också övertagit vårt gamla ankarsegel från Pelle som sytt vårt nya. Så nu var det två båtar på ankringsplatsen med ankarsegel. Panacea har som vi två tätt sittande försegel som ökar båtens seglande beteende liggande för ankare eller boj.
En dag skulle vi med Bertil och Agnes göra en tur inåt landet. Bertil hade gjort upp med en förare kvällen innan. När vi väl satt i den fyrhjulsdrivna höga bilen ville inte föraren höra talas om att köra så långt på dom dåliga vägarna för dom avtalade pengarna. Dessutom påstod han att vägen över bergen knappt var farbar.
Det hela slutade med att vi klev ur bilen och tog en dollar (4kr för knappt 20km per person) buss in till Nadi där vi hyrde en bil. På frågan om det fanns bensinstationer på vägen över bergen svarade firman att det fanns flera. Ett svar, som det skulle visa sig, klargjorde att dom hade ingen aning om förhållandena där uppe.

Vi startade längs kustvägen en dryg timma senare än planerat och efter två stopp. Första vid kanonerna (från 2:a världskriget) som täcker inseglingen genom revet till Lautoka och andra stoppet vid sanddynerna väster om Sigatoka (uttalas Singatoka). Efter en snabb lunch i Sigatoka fortsatte vi upp i bergen. Dom första tre-fyra milen var skaplig grusväg, men sen blev det värre. I princip körde vi i ett reparationsvägbygge resterande 10 mil över bergen. Skyfall under sommaren hade tagit med sig trummor och broar, vilka nu var reparerade. Men vägbanan! Normalt fixar man till nån km i taget, men här hade man lagt grov makadam (knytnävsstor, och inte små knytnävar…) hela vägen och när sen bara storhjuliga fyrhjulsdrivna fordon körde i detta bildades tre vallar av grov makadam, som en liten hyrbil med 13″ hjul hade stora problem att forcera. När det gick för mycket uppför fick passagerarna kliva ur och föraren backa, ta fart och “dundra” sig uppför. Detta hände tre gånger och på flera av sträckorna när vi alla satt i bilen fick vi gratis fotmassage av alla stenar som slog i bottenplattan på bilen…
Strax innan vi kom in på “vägbygget” mötte vi en hyrbil upplastad på en lastbil. Vi skämtade lite om att dom inte klarat vägstandarden. Vi tyckte alltså att vägen redan innan vägbygget var tillräckligt dålig! Nån timma senare hoppades vi att inte ”hut går hem”.
Vi kom över bergen och hade enastående vyer. Vägen gick ofta som Kinesiska muren, ringlande längs högåsar med vidunderlig utsikt, för att strax dyka rakt ner och passera över ett vattendrag. Fiji har omfattande elproduktion från vattenkraft, så dessa djupdykningar ner till vattendrag var legio på sträckan, med tillhörande branta uppförsbackar. Det var då passagerarna ibland fick gå uppför några hundra meter medan bilen skuttade uppför i “full” fart, dvs bara fullt gaspådrag.
När vi i mörkret närmade oss kusten kunde vi konstatera att vår missnöjde förare från morgonens förhandlingar nog hade en point i det där med dålig väg och några bensinstationer fanns det verkligen inte. Det var total ödemark på nästan hela sträckan frånsett några byar här och där!

Vid åttatiden åt vi en välförtjänt mycket god middag i Nadi och parkerade sen bilen på marinans parkering och rodde ut till båten. Gissa om vi sov tungt.
Morgonen därpå åkte vi alla fyra in till Nadi för att lämna bilen inom dom stipulerade 24 timmar. Vi var glada när vi inte såg några fläckar under bilen på parkeringen. Så mycket stryk den bilen fått och ändå var den i ett stycke och fungerade! Japanerna gör bra bilar. Vi hade tagit bilen otvättad och sagt att den kommer att vara ännu dammigare när vi lämnar den. Det var bara förnamnet, men dom hade inga kommentarer och vi gick därifrån med en stor suck av lättnad. Agnes och Bertil skulle börja bunkra för avsegling, så vi skildes åt och efter lite inköp var vi strax tillbaka i Lindisfarne.

Nu var det dax att ta sig tillbaka till Vuda för att se om vi fått nån kamera. Vi behövde också fylla diesel och gas, vilket var enklare i Vuda där gasstationen ligger bakom marinans staket.
Berta, Claes fru hade varit i kamerabutiken men två dagars leveranstid var efter flyget lyft. Så nån kamera blev det inte. Men två trevliga kvällar med hela familjen på Tarita blev det. Panacea och Freja anslöt sista kvällen innan vi sen drog mot Lautoka för att handla och fixa vår zarpe. Vi var ju vid det här laget nästan en månad efter vår ETA (beräknad ankomst) till Savusavu!
I Lautoka låg Quest och hade checkat ut för Savusavu. Efter att ha funderat en stund bestämde vi oss för att inte besvära tullarna i Lautoka med en ny zarpe.
Vi fick väl ta den diskussionen om sen ankomst till Savusavu om den uppstod/om dom la märke till den. Efter handling inne i Lautoka lättade vi ankar och drog iväg mot norr, efter Quest som vi såg vid horisonten. Nu var horisonten inte så långt borta eftersom det var kustnavigering bland rev och mangrove som gällde och efter knappa tre timmar fann vi dom ankrade i den bukt bakom Nacilau Point som vi sett ut för vår nattankring. Vi var båda på väg till Savusavu, men vi tänkte segla en betydlig omväg norr om Vanua Levu och tillbaka till Savusavu som ligger nästan mitt på Vanua Levus sydkust.

Dagen därpå var det svag vind och efter tre timmars motorgång mötte vi starka fallvindar och ankrade strax i Vitia efter en dagsetapp på endast 17 nm. Promenad iland vid lågvatten. Ja land och land, mangroven växte tät läns stranden så enda chansen att få motion var vid lågvatten utanför mangroven! Starka byvindar från omgivande berg som la sig först en bra stund efter solnedgången. Vi visste att vi hade en tuff motvindsetapp framför oss, så vi bestämde oss för en tidig start för att hinna en bit innan solen hann förstärka vinden.
Vi hann bara några sjömil innan motvinden hade “liten kuling” styrka. Men med några rull på storen och med kryssfock slog vi oss fram nästan 40 nm till Volivoli, där vi efter att ha ratat tre vikar (för mycket vind) slutligen ankrade vi i en välskyddad, om inte så idyllisk, vik som vi först kryssat förbi. Här lämnade vi Quest och Vitu Levu tidigt dan därpå och seglade en tuff halvvind över Bligh Water upp till västra Vanua Levu där vi ankrade strax öster om Nasua på nordkusten en timma innan solen gick ner.
Full fart i dryga 50 sjömil och en hel del skvättsjö i sittbrunnen i den krabba sjön. Bligh Water är berömt för sin korta branta sjö, mycket påverkad av tidvattenströmmar. Innan solnedgången kom det en öppen snurrebåt med två killar i och hälsade oss välkomna. Dom undrade om vi hade fiskelinor och när vi frågade vad dom behövde var svaret 200 m grov lina. Vi som bara husbehovsfiskar har inte såna mängder och framför allt inte grova linor. Vi tror att dom förstod men med den dålig engelska som dom talade var det inte helt säkert. Dom for i alla fall vidare till nästa by, där dom, vad vi förstod, skulle med en båt ut på flera dagars fiske. När solen gått ner fick vi en lugn natt, skyddade av rev och mangrove.
Det hade nu hunnit bli den andra augusti och vi kryssade oss vidare i laber ostvind mot öster innanför huvudrevet längs Vanua Levus nordkust. Gott om små och stora rev här och där. De flesta låg där de skulle enligt kortet! Märkbart var också att till skillnad mot på västkusten så fanns dom flesta sjömärken i verkligheten. Dock var dom flesta mycket illa åtgångna av rost, så det är nog inte många år till dom överlever. Spår (.ptf-filer) från andra båtar inlagda i Maxsea är ett ypperligt stöd vid bedömning av revens verkliga position.

Sen eftermiddag var det dags att hitta en trygg ankringsplats. Det finns gott om vikar in i landrevet som kan nyttjas, men det känns lite knepigt att ligga en bit ut på vattnet, även om man vet att revet strax under ytan skyddar. Vi hittade ett bättre alternativ. Ön Nukubati (uttalas Nukumbati) ligger några hundra meter från huvudön och ger ett utmärkt skydd mot alla vindriktningar. Vi ankrade “bakom” ön och rodde iland för att höra om vi kunde få en öl på öresorten. Lite tveksamma var vi eftersom flera resorter på västkusten är klart avvisande mot gäster utifrån. Man är väl rädd om sin exklusivitet! Gästerna på dessa femstjärniga resorter betalar mycket för avskildhet och det är självklart att man måste respektera det.
Vi blev mottagna på stranden av en tjej som just kommit iland med en dykbåt och som ledsagade oss till ägarinnan. Vi fick vår önskade öl med tilltugg, rostade kokosflarn som vi inte ätit på länge, och ägarinnan Jenny satte sig med oss och berättade om hennes Nukubati som hon köpt för 20 år sedan. En liten trevlig resort med plats för 10-16 gäster i dom 7 Bures, som hydda/gästhus heter här i Fiji.
Resorten var nästan självförsörjande på el från solpaneler, vatten från brunn och regnvatten och egen grönsaks- och fruktodling. Massor med kokospalmer ingick också. Dieselgenerator fanns förstås som backup, men användes främst när gästerna kvällstid ville nyttja tennisbanan. En kraftig avsaltningsanläggning som kunde stötta vattentillgången om regnen uteblev fanns också i maskinhuset. Bakom strandlinjen med Bures och restaurang låg “byn” för personalen som jobbade i flerdygnsskift. 42 anställda varv flera jobbade endast dagtid/deltid och kom med båt varje morgon från byn på Vanua Levu.
Strax före solnedgången kom en av personalen och gav oss var sitt glas champagne med små ostspett. Vi frågade förvånade Jenny vad var detta? -Här på Nukubati får alla gäster ett glas champagne till solnedgången! svarade hon precis som det var självklart att även vi fick det. Vi fortsatte att prata medan Jenny gav personalen direktiv inemellan. Hon hann även med resort gästerna när dom kom förbi, med en och annan intresserad fråga om hur dagen varit.
Resonemanget handlade mycket om Jennys övertygelse om att driva en ekologisk anläggning, vilket hon försökt marknadsföra redan för femton år sedan då resebyråer inte kunde stava till ekologi. Nu var det väldigt i ropet och resebyråerna jagar ekologiska objekt.
Det gäller att ligga rätt i tiden. Hur det nu kom sig så berättade vi om vår Kefir-kultur som gjort oss självförsörjande på frukost yoghurt, färskost och vitlöksyoghurt. Jenny blev eld och lågor. Hastigt och lustigt bestämdes det att Annika skulle göra yoghurt i köket nästa förmiddag.
Före middag tackade vi för oss, betalade ölen -champagnen var on the house! Ölen kostade 6 $, nästan dubbelt mer än vi var vana vid, men är man på femstjärnig resort så är man. (Nån vecka senare betalde vi nästan det dubbla på Coustus resort utanför Savusavu! så det är skillnad på femstjärniga hotells prissättning.)

För att Kefirproduktionen skulle komma igång krävdes mjölk och då vi gör den på torrmjölk, som inte fanns på resorten men väl i Lindisfarne, tog vi med alla ingredienser utom vatten.
Jenny hade daglig varuleverans från Labasa (Lambasa), strax öster om Nukubati på Vanua Levu, och bjöd oss på stående fot att vara med på en fest på torsdagskvällen, och därmed lösa problemet med att ersätta vårt mjölkpulver.
Efter frukost på onsdagsmorgonen hade Annika förevisning i köket. Nästan tio ur personalen tittade på, antecknade och skrattade. Fidjianer skrattar/fnittrar en massa, även när vi inte förstår vad som är roligt. Men en stor show var det och många förundrade/tveksamma frågor. Jenny kommenterade deras tveksamhet och sa till oss att detta är typiskt för folket, dom kör på som dom alltid gjort och är tveksamma till “nymodigheter”. Precis som om en kefirkultur är nån nymodighet. Det är nog mera främmande/nya sätt att arbeta som är det svåra. Ut i värmen med kefirkulturen och sen var det dags för kökspersonalen att ordna med lunchen, en lunch som Jenny utan omsvep bjöd in oss till.
Efter lunch rodde vi ut till Lindisfarne för att bada och ta emot två omgångar av personalen som ville se hur en segelbåt såg ut på närmare håll. Snacka om fnitter när framför allt tjejerna såg hur det såg ut nere i båten. En av männen var båterfaren så han förklarade på Fijiaska för dom andra om roder, köl, mast osv. När han fick klart för sig att kölen väger över 3 ton gick det ett sus genom hans publik.
Dagen därpå berättade Jenny att dom undrat hur man kan leva på en så liten yta!
Vad lite vi förstår vad som rör sig i huvudet på människor från andra kulturer. Torsdagen var också den spännande kollen av yoghurten. Alla var spända på resultatet som nästan var ok.
Lite mer tid i värmen och den blev perfekt. Vi blev inviterade till lunch, men tyckte att vi blivit över måttan trakterade redan, särskilt med tanke på den kommande kvällens festmiddag. Lunch och lite jobb ute på båten istället för att sen åka in till stranden lagom för solnedgångschampagnen! Måltiden var en stor buffé där en hel del lagats i jordugn.
Flera olika musslor, fiskar, kyckling, gris och mängder av hemodlade grönsaker. Till detta serverades ett mycket gott rödvin av god årgång. Vinkällaren gick inte av för hackor!
Efter måltiden var det sång och dansuppvisning av personalen. En mycket trevlig och rolig “show” som så småningom avslutades med att alla, inklusive gästerna satt på traditionellt tillverkade mattor och drack kava.

Morgonen därpå var det avseglingsdags för oss och några av gästerna. Vi gjorde ett kort besök i land för att lämna digitalt material om kefir och foton vi tagit under våra tre dagar. Jenny tog oss med ut i köksträdgården så vi fick en massa grönt och frukt med oss.
Det är svårt att tänka sig ett mer gästfritt mottagande. Visserligen kommer det inte många segelbåtar per år till norra sidan av Vanua Levu , men 12 $ för två öl var allt vi betalade under tre synnerligen givande dygn, både vad det gäller möten med människor och mat o dryck.
Känner ni för en givande semester långt bortom allfartsvägen är Jennys resort på Nukubati ett gott alternativ.
Iväg kom vi till slut frampå förmiddagen och ankrade frampå eftermiddagen öster om Labasa i en vik in bland reven och nästan helt omslutna av mangroven. Vi läste i piloten att området var nästan helt bebott av Indier och det märktes tydligt på radiokanalerna. Vi försökte lyssna, men alla kanaler pratade hindu eller liknande oförståeliga språk! Märkligt med dessa segregationer i detta lilla land.

Lördag morgon drog vi vidare för att hinna runda nordostudden under söndagen då vinden skulle vara mer ostlig på ostkusten mot den normala syd-sydostvinden. Nordkusten har normalt ostvind, och så även nu. Vi kryssade os fram innanför reven i nästan platt vatten och 7-9 m/s. Det gick rätt fort även om slagen blev många. Det är en välsignelse med självslående fock i såna lägen. Men till slut var hålet revet bara en smal kanal rätt mot vinden så motorn fick göra tjänst. Vi kom fram till ett grundområde där spåren från andra båtar gick ut ur revet för att runda en ö och sen komma in igen. Vi trodde nog att vi skulle hitta en väg genom revet innanför ön och slippa ta omvägen ut till havs. Halvvägs genom revet var det stopp. Vi kastade ankar och lunchade medan vattnet steg 20-30 cm och sen smög vi oss fram mellan korallhuvuden med kölen ibland nere i sanden. Vi kom ut på andra sidan, men vi sparade ingen tid!

Nån timma senare var det dags att gå ut ur revet för gott, då resten av ön österut inte hade vatten mellan rev och ö. När vi mötte dyningen beslutade vi oss för att vända och ankra i viken vi precis passerat. Kändes inte motiverat att spara 5-6 sjömil av morgondagens etapp och därmed få en rullig orolig natt. Sista ankringen närmare udden, en vik in i revet, var nämligen utsatt för dyningen. Vi hittade en yta i vår vik att ankra på utan korall som räckte för våra behov. Strax efter vi ankrat kom en liten snurrebåt med tre killar som harpunerat fisk. Dom ville att vi skulle komma bort till deras säkra boj en sjömil åt väster. Men trots deras dubier ansåg vi oss ha en säker och bra ankringsplats. Vi köpte en lobster av dom som blev en utmärkt middag, kokt på svenskt vis med salt och dill (dillfrön).
Grabbarnas snurra, en modern Suzuki, gick på fotogen, så dom fick köra en stund på tomgång innan dom kunde lägga i växeln utan att motorn dog, trots att den bara varit avstängd 10 minuter!

Tidigt iväg söndag morgon för att hinna en bit mot udden innan sjön byggde. Det blev jobbiga tre timmar. Dyningen kom rakt emot och vinden ca 40grader på styrbords bog. Vi var tvungna att motorsegla för att inte bara stå och guppa i motsjön. Med backstag och akterstag hårt ansatta gjorde vi sju knop över grund i medströmmen trots allt. Inte nog med att det var tufft att gå utefter land mot udden, när vi väl passerat udden var det en dryg halvtimma kvar av revet innan vi kunde slå och segla mot söder ner efter ostkusten. Det var fortfarande lite rörigt i sjön de första milen innan effekten av revet runt udden tonat bort och vi fick fin segling i full fart med halvvinden mot söder. Segling är inte alltid en dans på rosor.
Nu när vi passerat udden och hade fin vindriktning kunde vi också maila till Anette och Göran på Bakbrus och ge dom ETA för Savusavu. Vi hade haft mailkontakt sedan dom kom till Tonga och nu såg det ut som vi kunde få till ett möte i Savusavu.
Mellan Rabi och Vanua Levi hade vi bra medström och några timmar senare ankrade vi i ett “cyklonhål”, Naqaigai Creek, på Vanua Levu vid Somosomo Straight efter ca 60nm delvis mycket tuffa sjömil. Ankringsplatsen var helt sluten och omgärdad av höga träd och mangrove.

Måndag den 9:e lättade vi tidigt för att komma runt sydostudden innan sydvästen drog i. Vi hade inte behövt vara så tidiga för vinden väntade till strax efter tio innan den var seglingsbar. Nu gjorde det inte så mycket för vi gick innanför Rainbow Reef som har en del mycket smala passager. Väl ute ur revet kom sydosten och vi kunde spira ut seglen och sätta full fart mot Savusavu, 30 sjömil i väster. Efter några mil såg vi långt bort mot horisonten i sydväst, kranbalksvis om babord, en segelbåt för bara genua som kunde ha Savusavu som mål. Nån timma senare ropade vi på Bakbrus, och si det var båten med bara genua, nu en bra bit efter oss eftersom vi seglade med fulla ställ, inklusive planskotad stabiliserande fock.
Visserligen hade vi haft lite sporadisk mailkontakt, men att vi skulle sammanstråla så här exakt var över förväntan. När vi rundade revet söder om Savusavu och lovade upp för dom sista fem milen kände vi verkligen av vindstyrkan. Länsa för fulla segel i styv vind är en sak, men samma styrka i halvvind, kryddat med fallvindar är en helt annan sits för fulla segel. Men fort går det i sjölä och är man bara alert med storskotet fixar det sig.
Vi fick en boj vid Copra Shed marina en knapp halvtimma före Bakbrus. I floden låg redan Quest, som gått rakare väg från Vitu Levu. Här låg också flera av båtarna vi lämnat Nya Zeeland tillsammans med. Tullen upptäckte inte (sa i alla fall inget) vår sena ankomst, nästan en månad efter zarpens ETA!
Nu blev det mycket Göteborgssnack, men middag i Quest som eventuellt skulle vidare nästa dag. Dom hade fått en stor Coral Traut som dom redan ätit av två gånger. Jessica gjorde pasta till resterna av fisken som vi åt med god aptit.

Dagen därpå var vi lite hängiga/slöa. Men vi skyllde på tre dagars intensiv segling och en sen kväll med en hel del vin. På kvällen var vi pigga igen och bjöds på Tacos i Bakbrus.
På morgonen tredje dagen var Quest fortfarande kvar. Dom kom förbi oss i dingen efter att ha konsulterat läkare. Dom hade tillsammans nästan alla symtomen på ciguatera förgiftning och var nu oroliga för att även vi fått en släng. Jo Annika kände lite stickningar i händer och fötter, men inget i jämförelse med deras reaktion. Dom hade ätit bra mycket mer än vi av fisken. Så nu är det klart. Ingen mer stor revfisk för oss! Ciguatera är en bakterie som lever på korallerna och när korall/rev-fisken äter av korallerna så anrikas ett nervgift i småfiskarna. Sen är kedjan igång, stor fisk äter liten fisk så dom stora blir giftigare och giftigare ju fler småfisk dom äter
.
Vädret på östra Fiji är betydligt blötare än i dom västra delarna och tre dagar med hård blåst och delvis regn höll oss kvar nästan hela veckan. Först på lördagen seglade vi ut till revet utanför och ankrade tillsammans med Bakbrus utanför Costaus lyxresort. Efter lite snorkling på revet bestämde vi oss för att åka in och ta en öl samt äta middag. Ölen kostade rekorddyra 10$ och lyckligtvis var man tvungen att förboka middag. Vi frågade inte ens vad middagen kostade om den nu gått att beställa! Det blev improvisation i båtarna istället.
Söndag slöseglade vi 20 sjömil till Namena Island som var lite svårankrat. Rätt brant sluttande botten som vi hanterade med en Bahemian ankring. Ett ankare på grunt vatten invid stranden och ett ute på 25m djup. Kättingarna hopsatta fem meter under Lindisfarnes för. Fungerar nästan som vid en bojförtöjning. När allt var klart kom Bakbrus och förtöjde långsides. Klar sikt och massor med fina koraller. Känns skönt att ha en kätting som inte åker omkring på botten, fastnar och river sönder korallen.
Dagen därpå skulle Anette och Göran dyka på revet runt ön, så dom la loss och gled iväg medan vi började fixa med dom två ankarna. Lite mer jobb än en vanlig ankring, men är sjön måttlig går det ganska fort. Därefter seglade vi vidare mot syd väst och Makogai ön. Vi skulle reka ankringsplatsen så Bakbrus kunde komma in sent efter sin dykning. Fin välskyddad lagun med en lite besvärlig rev passage. Quest hade “hittat” korallhuvudet i öppningen en dryg vecka tidigare. Bakbrus och vi hade spår i Maxsea från andra båtar, så vi hade inga problem i passet.

Makogi var denna världsdels Leprakoloni fram till 1960 talet med som mest fem tusen invånare!! Idag återstår bara ruiner, naturen tar tillbaka med rasande fart i värmen och den höga luftfuktigheten. Ön har idag två små byar varav en har skola och den vid lagunen är sen tjugo år en forsknings/odlingsanläggning för stor kammussla. Dessa planteras sedan ut i olika reservat där kammusslan försvunnit på grund av överfiske.
Bakbrus ankrade bredvid oss strax efter solnedgången och efter middag samlades vi och Blue Bie, en Schweizisk katamaran som Bakbrus kompat med ett tag, i Bakbrus sittbrunn. Det bestämdes att en vandring till den andra byn och skolan skulle företas nästa förmiddag. På eftermiddagen efter bypromenaden besökte vi den gamla Lepra kolonin och fick sen en guidning bland kammusslorna.
En av familjerna bjöd oss sen på middag! så där utan vidare. Fisk, och vi som just bestämt oss för att inte äta revfisk… Fiskarna var inte så stora och oartig är man ju inte. Inga nya ciguatera symptom! Vi blev också bjudna på nästa dags sång och dansuppvisning. En gång i veckan kommer en större dykbåt med ett tiotal gäster och i deras veckoprogram ingår ett besök med jordugn och dansuppvisning. Det var alltså denna uppvisning vi fick “snika oss” med på. Så dag tre blev det lite snorkling, diverse småjobb ombord och sedan kvällens begivenhet, dansuppvisningen. Vi kände igen en del från Nukubati, men en del var annorlunda. Flera av aktörerna var barn som lärdes upp genom att framträda. Över huvud taget verkar barnen vara med hela tiden i familjens aktiviteter här på Fiji.
Efter dessa tre dagar var det dags att dra vidare mot Ovalau. Bakbrus skulle dyka på revet där och sen dra mot nordväst, varför våra vägar skildes här. Vi fick en härlig segling under hela förmiddagen. Avstånden mellan öarna påminner om Egeiska havet, dagssegling mellan öarna! När vi närmade oss revet snurrade vinden bakom Ovalau och vi fick kryssa oss fram innanför revet ner på Ovalaus västsida där vi strax innan solnedgången ankrade i lä bakom Cagalai Island.

Fredagen den 20:e var det så dags för etappen till Suva. En svår etapp i rådande vindriktning. Vi valde att kryssa oss ut till havs för att sen kunna sträcka mot syd utanför revet. Det visade sig vara ett oklokt val. Vinden bar inte riktigt och i den korta sjön fanns det inget alternativ än att motorsegla för att klara de 55 sjömilen till Suva. Det hade nog varit bättre att ha kryssat söderut inne bland reven, innanför huvudrevet och komma ut till havs bara tio sjömil innan kursen kunde läggas mera väst mot Suva. Men väl ute var det för tidskrävande att segla tillbaka om vi ville nå Suva innan kvällen. Det blev jobbiga timmar för båt och besättning och en stor lättnad när vi kunde falla av och stanna motorn.
Vid såna här tillfällen undrar man ibland vad man håller på med! Men några timmar senare i full fart och med spirade segel var livet helt annorlunda.
Inseglingen genom revet i Suva är lång och smal, men trots det och all motström och vedermödor ankrade utanför Yacht klubben i god tid före solnedgången. Nu är det inga konstigheter att ankra här mitt i natten, vilket många också gör som kommer från Tonga, Samoa mfl. Botten är lera utan koraller, så det är bara att ta hänsyn till det ringa djupet och andra båtar innan man droppar ankaret.
Suva yachtklubb är en medioker anläggning med fallfärdiga pontoner och en rätt ointresserad stab. När vi frågade var tullen låg fick vi en totalt galen anvisning till huvudkontoret, som renderade oss två taxiresor genom staden och tillbaka. På tullens huvudkontor fick vi reda på att vi skulle till Kings Wharf, dvs frihamnen precis som i Lautoka. Den stora mängden Japanska fiskebåtar och flera handelsfartyg gjorde att vi fick ”napp” på tullgubben först vid tredje försöket. Suva är definitivt inget bra ställe att klarera in på. Lautoka eller Savusavu är mycket enklare och snabbare.
Vi lyckades också efter många om och men hitta det lilla kontoret för Lau provincal office, men efter att diskuterat en stund med dom bestämde vi oss för att vi inte klarade alla deras bestämmelser. Man skulle bla bestämma när och hur många dagar det gällde och hur kul är det när vi är totalt beroende av väder och vind, speciellt som det är nästan 100 sjömil mot den normala vindriktningen till öarna i Lau-gruppen. Det verkar som dom inte vill ha några seglande turister!
Suva som stad är rätt trevlig med en marknad som verkligen är värd namnet. Här är priserna nere på normala nivåer. Savusavu marknad var dubbelt så dyr eller mer på nästan allt utan att vi förstod varför. Många av produkterna odlades på Vanua Levu, så det kunde inte bero på fraktkostnader.

Efter tre dagar i Suva seglade vi ut till Beqa (uttalas Mbengga), dryga 20 nm i sydväst, och ankrade i viken på västra sidan i ett ”hål” i vikens rev. Lugn natt men med mycket regn. Skönt med en saltfri båt för en gångs skull. För även om vi utnyttjar nattdaggen och torkar av båten nästan varje morgon innan solen värmer bort daggen, blir det rätt salt med tiden. På onsdag den 25:e gled vi under vattentillverkning väster ut innanför revet till ön Yanuca alldeles öster om Beqas rev, där vi ankrade på läsidan.
Mycket korall på botten så bojad kätting var påbjuden. Bra fäste när vi backade fast, men när vi sen dök och trodde oss finna ankaret väl nedgrävt i den korallsandplätt vi lagt ankaret på blev vi något förvånade. Ett tunt lager sand gav i princip inget fäste. Men vårt ankare satt delvis runt ett dött litet korallhuvud. Inte så bra! Vi konstaterade dock att säkerhetsmässigt var det inget problem. Lossade ankaret var det bara någon meter fritt i alla riktningar innan vi satt i ett annat huvud! En lite gungig ankringsplats när sydosten drog i på eftermiddagen. Men till kvällen var det nästan stilla igen. Inget regn och lagom soligt för lite snorkling bland en del fina koraller och fiskar.
Torsdagen kom med nästan ingen vind. Men våra erfarenheter sa oss att framåt tiotiden drar det på igen. Eftersom vi hade nästan 50 sjömil längs sydkusten till Robinson Crusoe Island kunde vi inte vänta på vinden utan stack under motorgång redan vid sjutiden. Mycket riktigt hade ankaret ”bytt” korallhuvud under natten, men det var inga problem att få loss det i motsatt riktning eftersom vi inte snurrat runt korallen. Vi motorseglade tills vattentanken var full och därefter blev det långsam läns tills vinden kom ”som vanligt”. Från förmiddagen till strax före fyra när vi gick in i revet vid Robinson Crusoe hade vi full fart i 10-12 m/s medvind över båten. Sjön bygger ganska snabbt och snart hade vi bra medsurf, varför vi kunde ankra i dagsljus över sand i lä av resortön på tre meter vatten vid lågvatten. Perfekt hållbotten i tjockt lager lagom hård sand. Inget ankarsegel behövdes för första gången på länge! Tidvattenströmmen ut och in genom revet gjorde att vi hade 0,6 knop på loggen hela tiden.
Lindisfarne låg alltså antingen med fören eller aktern ut mot havet oavsett hur det blåste utan ankarsegel. Vi satte faktiskt upp seglet av bara farten, men trots en del vind tog strömmen överhand.
Robinson Crusoe är en trevlig, enkel backpackers resort. Billig mat, men lite dyr öl, som vi åt och drack. Lugn och vindfattig natt gjorde att vi åt frukost strax efter soluppgången. Strax efter frukost kom en rätt stor platt och hög fisk och slog sina lovar kring båten. Vi hade av resortägaren hört att folk matade den, så självklart försökte även vi. Visst var den triggad på segelbåtar. Björn kastade brödbitar och Annika förevigade det hela både på bild och film. Efter en stund kom en konkurrent, förmodligen bara för att vi skulle få lite mera aktion i filmen!! Festligt med färgskiftningarna som fiskarna visade när dom blev irriterade/arga, nästan som om det var en annan art.
Efter fiskförevisningen tog vi upp ankaret och gled ut ur revet och vidare mot norr och Musket Cove dit det nu bara var 20 sjömil kvar. Vi fick sista bojen närmast hamnen vid tretiden på eftermiddagen.
Bernardo på Albertina berättade att Bakbrus precis hade lämnat för Vanuatu, men Quest låg här på boj och samlade sig för sista etappen in till Vuda där dom skulle lägga båten under en treveckors flygtripp till New York (nåt barns bröllop!)
Tarita med Claes låg inne i marinan. Familjen hade precis åkt hem till Sverige och ny besättning hade just anlänt. Mårten, i den nya besättningen hade med sig vår nya Pentax W90 som ersättning för vår i Yasawa fuktskadade dito. Besättningen hade en del jetlag, så vi lämnade dom, efter att ha gjort upp om att träffas i Ö-baren efter middag, för en sundowner i Quest och middag i Lindisfarne. Det blev en del provande med nya kameran även i mörkret på baren. Kameran är tre modeller och fem år nyare än den gamla. Det går fort med utvecklingen i elektronik/datavärden. Vi var rätt nöjda med den gamla Pentaxen och nu verkar dom ha löst de funktioner vi inte var nöjda med. Framför allt skärpeinställningen och vidvinkligheten har blivit klart bättre. Trots väldigt förbättrade prestanda är priset nästan 1000 SEK lägre än vad vi betalade för fem år sedan!

Dag två i Musket Cove var det båtfix och webb som gällde. Vi flyttade även om våra ankare, nåt som är klart enklare när man ligger på boj! Våra många omankringar med det nya Manson Supreme gjorde att Deltat fick komma tillbaka på bogrullen och Manson ”förvisades” till akterspelet. Nu skall vi se om det är Fijis bottnar som är besvärligare än vi är vana vid, eller om det helt enkelt är så att Deltat fäster snabbare och ”varje gång”. Att Manson ankaret har större hållkraft än Deltat när det väl sitter är nog trots allt inget att revidera, men det här med misslyckade första ankringar ger en del funderingar över hur det fungerar vid vindkantring då ankaret eventuellt skall ”ankra om”.
Alltnog, nu skall vi prova och sedan utvärdera vilket ankare som skall vara var. Finessen med att ha Deltat fram är att då kan vi ha alla tre ankarna framme beredda att användas utan tidskrävande omstuvning nere i båten.
Pizzamiddag i Öbaren tillsammans med Tarita avslutade lördagen.
Söndag förmiddag drog Tarita mot Yasawa och vi funderade på att också glida iväg. Men vi fick ”ärva” Taritas 7 dagars internet med tre dagar kvar och i stort behov av uppdatering av två datorer och dessutom ett uppdämt behov av Skype-ande gjorde att vi stannar kvar till måndag eller tisdag innan vi drar oss in mot Vuda och lyft av båten.
Vi måste upp på land för att fixa det brända vattensmorda lagret kring propelleraxeln (en tunn fiskelina snodde sig för några veckor sedan kring axeln, smälte och tätade till vattenkanalerna i lagret!) och byta kranen och bottengenomföring till toans inlopp innan det slutligen bär av mot norr. Men först blir det en sväng till Denerau och Nadi för matpåfyllning.

Vi lämnade Musket Cove tisdagen den 31 augusti för Denerau marina. Våra små skruvar till linskäraren på propelleraxeln (den som inte satt där när vi fick en fiskelina runt axeln som täppte till vattenkanalerna till vattensmorda lagret) hade ännu inte anlänt från US, så därför blev det Denerau och ankring i väntan på skruvarna.
Det var inte så att vi var sysslolösa under denna väntan. PC jobb och annat gjorde att veckan gick fort och på lördagen kom Keith och Lian från Whangarei för en veckas semester i Fiji. Dom hade med sig kaffe och reservdelar till oss och eftersom våra skruvar ännu inte anlänt seglade dom med oss ut till Musket Cove över helgen.
Vi fick en fin frisk halvvind hela vägen ut. Keith, som seglade med Pelle och Vilda Hilda till Fiji samtidigt som Lindisfarne, konstaterade att Beneteau First 40 beter sig närmast som en jolle jämfört med Lindisfarne.
På tisdagen hade våra skruvar anlänt, så vi seglade från Musket in till Marinan i Vuda där vi lyfte upp båten på torra land efter lunch. Marinans tvåpunktsstöttor kändes väldigt osäkra så vi kompletterade med både tvär och längsförstärkning i form av rep. Ingen hotande vind gjorde att det kändes ok, men att lämna båten med den typen av stöttor känns inte bra.
Vi kom igång bra med jobben och fram på kvällen var propelleraxeln ur och lagret bortsågat och hålet för skrovgenomföringen till toans vattenintag klart. Lite krångligt eftersom det satt en halvtums genomföring och vi nu skall ha en ¾” istället.
Men med en träplugg i hålet centrerade hålsågen så vi kunde få ett ”nytt” hål i rätt dimension och innan vi tog kväll var ytorna behandlade med epoxi.
Onsdag morgon var det full fart, nya lagret och sen axeln på plats. Därefter satte vi tillbaks propellern där bladen fått hemmagjorda förstärkningar för att klara backfunktionen.
Det kraftiga slitaget i kompositmaterialet måste få ett slut så dessa ytor har nu fått små rostfria plåtar, epoxilimmade och skruvade i kompositen. Konstruktören har nog inte tänkt sig att man backar fast ankaret ”varje dag”.
Därefter satte vi fast skrovgenomföringen och kranen till toan innan vi tog bussen in till Lautoka för att hämta våra skruvar och klarera ut från Lautoka för seglingen till Savusavu. Inga stora problem med skruvarna, men det räckte inte med tullen på postkontoret! Vi fick gå tillbaka till tullen i frihamnen, där vi klarerat ut en timma tidigare och få pappren stämplade eftersom det var avgiftsfria grejor till en ”yacht in transit”. Att det stod 0 värde på det lilla paketet var det ingen som brydde sig om! Undrar vad avgiften hade blivit? 0 x vad som helst blir ju som bekant 0 (men kanske inte i den byråkratiska världen i Fiji)
Tullarna var lite frågande till vårt avgångsdatum. Vi stod ju trots allt på land med en båt som inte var klar att sjösättas. Vi lyckades dock övertyga dom att vi skulle sjösätta innan lunch på torsdagen och sen segla mot Savusavu, via Mamanucu och Kadavu.
Man har 24 timmar på sig och vi räknade kallt med att under fredagen handla i Nadi från Denerau och sen ankra på redden, för att klara formalia.
Med våra skruvar tog vi en taxi tillbaka till båten för att få ihop de återstående små projekten.
Skruvarna passade och spursen (linkniven) kom på plats och killen som rubbade och vaxade skrovet var klar i god tid före lunch.
Fascinerande och se hur rena propellrarna är, alltså även bogpropellern, efter nästan två år i vattnet. Den Nya Zeeländska produkten PropSpeed är helt suverän. Nu har vi bara provat den på kompositmaterial. På brons och rostfritt sitter den med stor sannolikhet inte lika bra.

Vi sjösatte före lunch på torsdagen med alla fyra undervattenobjekten fixade. Dessutom ett nypolerat skrov som bonus. Över till Denerau där vi ankrade ute på redden strax före solnedgången, för att på fredagsmorgonen gå in i hamnen och ankra för att lättare nå Nadi och dess affärer. Innan kvällens ”protokollföring” av båtar i hamnen gick ankrade vi åter ut på redden för att inte bli protokollförda och att för att slippa betala en ankringsavgift.
Nu var vi helt enligt vår zarpe på väg mot Savusavu! Låt vara att zarpen innehöll en rutt både via Mamanucu (med bla Musket Cove) Kadavu och en hel del öar på ostkusten.
På lördagen seglade vi ut till Musket Cove för femte gången!! Det är bara att acceptera, Musket, Denerau och Vuda är navet i Fijis Yachtliv och skall man ha kontakt med andra seglare så är det ”bara” där dom finns! I övriga Fiji är det bara strövis med seglare.
Nu var det Pelle från Whangarei som drog. Han hade med sig mera kaffe och en ny stoppsolenoid istället för den vi satte in i NZ som läckte. (han fick med sig den gamla i retur tillbaka till NZ).
Vi träffade åter Joseph and Marci i sin båt Horizon från San Diego. Dom var i Savusavu tillsammans med Tom och Vicky på Sunstone när vi mötte dom på en restaurang.
Många gemensamma intressen inte minst val av rutt. En övning i Horizon där dom visade sitt material om Alaska och en kväll i Lindisfarne där vi bara pratade om hur bra vi har det!!
Efter två dagar i Musket, där det var ”Racing Week” i full gång med mycket festligheter, var vi helt ”färdiga” med Musket.

Måndag den 13 gav vi oss slutligen av mot söder. Tarita hörde vi på VHF när dom försökte nå tullen för att klarera ut för Vanuatu. Vi kom till slut för långt söder ut så hur dom lyckades vet vi inte. Däremot vet vi via mail senare att dom kom iväg till Nya Kaledonia med en touch down på Vanuatu.

Kadavu
Rätt sent ankrade vi innanför revet vid ön Robinson Crusoe, varifrån vi lämnade tidigt på tisdagsmorgonen för den långa passagen ner till Kadavu i sydost. Vinden var näst intill perfekt. Fem sekundmeter och bidevind som nästan bar mot mål! Full fart och ingen byggande sjö, kan det bli bättre? Men tyvärr kan det bli sämre! Redan efter några timmar vred vinden emot och ökade. Det blev fram på dagen kryss och rätt grov sjö.
Vi hade under förmiddagens smörsegling valt att gå så mycket som möjligt på slutmålet Kadavu, vilket innebar att när vinden vred var vi så långt söder om Vitu Levu att det kändes fel att slå tillbaka mot land. Istället seglade vi hela natten med växlande vindriktning och styrka. Vi såg fem båtar varav tre AIS mål under natten. Kadavu ligger 55 nm söder om Suva som har omfattande trafik med handelsfartyg och fiskefartyg. Det är definitivt ett område där man måste hålla ständig utkik.
Vi kom fram till Kadavus västudde, Cape Washington, i dagningen med en kurs bidevind norr om ön. Tidvattenström, gammal dyning och vindvågor gjorde sjön helt hopplös under land. Vi hade inget val om vi ville komma framåt, annat än att slå mot söder och runda udden, där vi sen kryssade oss fram i klart trevligare sjö. Fram på eftermiddagen tog vi oss in genom revet och ankrade bakom en liten ö, Vanuvesi, i en ”pool” i det inre revet. Det var lite trångt, så fast det var korall hoppade vi över att boja kättingen, och naturligtvis satt den fast på två ställen när den skulle upp två dagar senare. Dock inte allvarligt fast.
Vi valde ”poolen” för att det bara var 12m djupt. Resten av området innanför revet var antingen bara nån meter eller 30-35 m djupt. Vi hade ännu inte vant oss vid större djup än 20m och ville så långt som möjligt undvika dessa djup. När vi talar om revet så är det egentligen ett sammanhängande rev längs nästan hela syd och ostkusten och ut runt Astrolabe Reef, det fjärde största revet i världen! Men för oss blir det i praktiken flera rev eftersom vi inte kan segla innanför hela vägen.
Sju byar fanns innanför denna del av revet och första dagen kom flera snurrebåtar förbi. Vi låg ankrade nära småbåtsleden i revet mellan byarna. En båt stannade och hälsade oss välkomna. Det var pastorn i en av byarna med sin familj. Dom ville naturligtvis på Fidjianers gästvänliga sätt att vi skulle komma och hälsa på i deras by. Vi försökte så artigt som möjligt tala om att ankringen utanför byn var vindutsatt och 35 m djup, varför ett besök fick ske i morgon om vinden la sig något.
Inte gjorde den det. Under natten ökade vinden och vred mera mot norr. Trots rätt stora avstånd inne i revet byggde sjön inte upp, utan vi hade en helt ok natt. Men att segla fram till byn var inte att tänka på så utsatt som den låg. Istället låg vi kvar och ”vilade oss” efter vårt seglingsdygn. Vi hade ju liten vana av nattsegling efter mer än två månaders mestadels slöa dagseglingar.
Fram på förmiddagen hörde vi några som vi trodde fiskade mellan oss och den lilla ön och Annika gick upp och kollade. Det visade sig vara fem lite halvlulliga män som mest drev omkring och drack öl utan att fiska. Dom var som vanligt intresserade av var man kom ifrån. Vi tror egentligen inte dom är intresserade utan det är bara rutin för att komma fram till kärnfrågan: Vad har ni att ge oss? Vi svarar konsekvent vad har ni att byta med eller sälja? Det är klart störande när dom har råd att sitta med en låda med sex literflaskor öl och sen fråga om cigarretter, vin eller whisky… En ville komma upp och titta hur det såg ut inne i båten, men dom övriga förstod vårt avböjande och förtydligade för den aktive som då redan stod upp. Till slut lyckades vi avsluta ”konversationen” och dom drev vidare under öldrickande mot nästa by.
Deras sätt att onyktert vinka och tjoa till en snurrebåt som innehöll ”officials” gjorde bilden än tydligare. Lite olustigt, och man känner att man egentligen är rätt utsatt om folk blir närgångna.
Vi blev dock kvar hela dagen och den följande natten, innan vi på fredagsmorgonen krånglade upp kättingen som fastnat i korallen i avsaknad av bojar, och kryssade oss vidare mot nordost utanför revet. Vi hoppade över nästa revöppning utanför Goa och med långa slag ut till havs tog oss till första öppningen som ger passage innanför revet till resten av ön och hela Astrolabe revet. Detta för att slippa risken att bli inblåsta i det mindre revet som vi seglade förbi.

Vi hade läst om ”Lejonklippan” i östra änden innanför revet. Det skulle vara möjligt att ankra i ”Lejonpoolen”. Vi gick för motor sista biten där det var trångt och väldigt grunt. Vi fotade Lejonet i det vikande ljuset men konstaterade att visserligen var det helgrunt runt oss men väl öppet för att det skulle kännas bra. Vi tog upp ankaret och snirklade oss tillbaka med Björn uppe i masten för att finna den djupaste vägen.
Framme vid Matava resort fanns en ankringsplats i piloten, men där hade resorten sina dykbåtar och sedan blev det väl djupt. Vi försökte på norra sidan av den lilla ön utanför resorten där vi faktiskt hittade ankringsbart djup. Men nu var det istället inget fäste i den grunda korallsanden.
Det hela slutade med att vi gick till nästa vik norrut, Vacaleya, där vi visste att en liten flod mynnade. Strax före solnedgången ankrade vi utanför mangroven på fem meters djup i fast lera och inga koraller.
Dagen därpå gick vi tillbaka till resorten. Dels för att snorkla på dom närliggande reven, men också för att försöka få lite information om var dom stora mantorna, som vi visste skulle finnas i Astrolabe, höll hus. Efter lite snirklande hit och dit beslutade vi oss för att ankra på 25 meter väl i lä om dykbåtarna och i lä av ön utanför resorten. Tre bojar och 80 m kätting gav oss ett bra fäste och en rätt komfortabel ankringsplats. Det är tydligen bara att vänja sig vid dessa djup. Men vad gör man om ankaret sitter fast på 30 m.
Man ankrar inte alltid utanför en dyk-resort!
Efter lite snorkling från dingen på två olika rev körde vi in till resorten. Vi var mycket välkomna och dom frågade omgående om vi ville tanka vatten. Kadavu är en mycket grön ö och det regnar mycket i dom höga bergen. Det rann friskt i bäckar och vattendrag, en stor kontrast till västkusten, som vi precis lämnat, där det är vattenransonering på grund av torkan.
Vi stannade kvar till kvällen och åt middag tillsammans med resortens 14 gäster (fullbelagt).
Nästa dag, söndag, snorklade vi en sväng på förmiddagen och sedan efter lunch tog vi oss in till resorten, parkerade dingen och klättrade över bergen till Helen, en yachtie från Nya Zeeland som gått iland och byggt hus här. Härlig vandring på en dryg timma i den täta regnskogen, här och där uppbruten av odlad mark. Kul att höra och se att det faktiskt går att köpa mark och bygga riktigt bra hus, även för oss vanliga dödliga. Vi träffade Helen när hon råkade besöka resorten på lördagseftermiddagen och hon bjöd oss till sig, men trodde nog inte vi skulle klara/inte vilja gå den långa branta stigen.
Efter kaffe och senare öl samt en hel del Papaya, sallad och bananer som vi fick med oss vandrade vi tillbaka till resorten och dingen. Innan vi åkte ut till båten talade vi med Richard, resortens ägare, om ”inomrevsnavigering” vidare mot norr. Han var väldigt tveksam om vi skulle klara en smal och vindlande passage, särskilt som det blåste en del. Men han ansåg att vi nog var erfarna nog för att kunna bedöma detta när vi kom dit.

Mantorna visade det sig att dom inte brydde sig om på grund av trassligheter med byborna i närheten av revet norr om Ono där mantorna ofta höll till. Så dom fick vi leta efter själva.
Dagen därpå lättade vi ankar efter lunch när solen stod högt och det var lätt att se reven vi skulle tråckla oss fram mellan. Vi bestämde oss för att gå förbi två vikar fram till den smala grunda passagen, nu när det var så bra siktförhållanden, och sedan eventuellt gå tillbaka ”en vik” om vi tyckte vi missat något. Vi kom fram till passagen, som går på helt grunt vatten i kortet, och visst var det en lång rätt trång S-kurva, men det var minst fem meter djupt vid lågvatten och som smalast mer än femton meter. Efter passagen tittade vi på varandra och undrade vad Richard hade för referensramar. Inte för att det var rena autobahn, men jämfört med besvärliga passager vi tidigare passerat var det klart raka rör!
Strax efter kom vi till Vatulutu, en kanonvik alldeles innanför en öppning i barriärrevet. En trevlig liten by längst in i viken som man nästan inte såg från vår ankringsplats. Klart vatten med fin snorkling. Här blev vi liggande i två dagar och hade nog stannat fler om inte en dykbåt på besök talat om att veckans transportbåt från Suva skull komma till nästa vik, Kavala, dan därpå. Vi hade stora behov av färska grönsaker så vi drog upp ankaret och körde runt Kadavus ostudde och ankrade i den stora viken åt nordost en knapp timma före lastfartyget kom vid tvåtiden. Snacka om folkfest. Vi kunde på behörigt avstånd betrakta det två timmar långa skådespelet. Allt bars av och på med mankraft!
Ett marinfartyg låg också för ankar i den stora viken. När färjan lämnat fick vi besök av dom. En stor gummibåt med fyra officials kom körade, en kille kom ombord och noterade våra uppgifter i en liten anteckningsbok men ville inte se våra papper med tillstånd. En vecka senare i samma vik kom lokala polisen och ville kolla våra tillstånd. Enda gången under nästan fyra månader som vi ”använt” alla våra papper.
Morgonen efter färjebesöket besökte vi affären i bukten. Inte hade dom några färskvaror. Det var mera en ”järnaffär” med konserver, gas, diesel och liknande. Dom hänvisade till dom två byarna som odlar en del av det vi sökte. Vandrade till den närmaste byn med klent resultat. Lite kinakål och några tomater.

Våra Alaskavänner på Ice Dancer som vi träffat på Tasmanien och Stewart, var på gång från Vanuatu till Kadavu. Vi bestämde oss för att segla ut bland öarna i Astrolabe lagunen och möta dom där. Men när vi kom ut i sundet mellan Kadavu och Ono blåste det småspik och Ono var insvept i regn. Varför då lämna en lugn vik med gott om plats att ankra för två båtar. Det blev en av våra kortare etapper! En timma senare var vi ankrade igen och kunde sända vår position till Ice Dancer. Dick var tacksam för valet av ankringsvik eftersom angöringen från havet i norr var helt revfri.
Dagen därpå, strax efter frukost såg vi signalen från deras AIS transponder och nån timma senare dök dom upp utanför viken. Verkligen kul att återse vänner på detta ”oplanerade” sätt. En del att uppdatera, men det var dock bara tre månader sedan vi sågs senast i Whangarei.
Dom hade kört hela natten från Lautoka där dom klarerat in, så när dom tog en snabbvila dingade vi in till vikens andra by i ett nytt försök att köpa grönt. Här hade vi betydligt bättre framgång, Massor med Papaya, en stor pumpa, kinakål och många fina tomater.
Gemensam middag på Mahimahi i Ice Dancer avslutade kvällen.

Dagen därpå seglade vi ut till lagunen för att försöka finna dom stora Mantorna. På vägen dit lunchankrade vi 100 m utanför en sandrevel. Medan vi åt kom en kille ut på stranden och började ropa och vifta åt oss. Han var på knappt hörbart avstånd, men till slut förstod vi att han ville vi skulle ro in och ge honom cigaretter, rom och Coke!! Vi lättade så snart vi ätit vår lunch och då stod han och gestikulerade än värre och först när vi kommit 500 m ut gav han sig iväg bort längs stranden. Det är inte många som betett sig så vi känt oss olustiga, men mentaliteten, särskilt hos yngre, att bara tigga/be om saker utan att erbjuda nåt i byte är inte alls trevlig. Uppenbart lönar det sig, annars hade tekniken inte utvecklats.
Efter diverse ofruktsamt kryssande hit och dit i det förmodade Mantaområdet, ankrade vi i lä av Yaukuvelevu Island bland koraller och fin sand. Gick en sväng iland och förundrades över en nästan färdigbyggd lyxresort, övergiven sedan något/några år. Uppenbart fanns några lokala förmågor som vaktade det hela, men förfallet var redan en bra bit på väg. Hemska pengar måste vara förlorade i dessa överexklusiva byggnader, varav några var så gott som klara.
Vattnet var klart och sikten mycket bra.
Dagen därpå seglade vi ut till huvudrevet och lunchankrade. Ice Dancer som legat kvar i Kavala viken gick runt Kandavu till sydkusten och Vatulutu viken som vi legat i tidigare. Vi bestämde oss för att segla dit och äta gemensam middag. Fin segling innan för barriärrevet, men många små rev och grund att hålla reda på.
Ice Dancer, som är en 57 fots Nord Haven motorbåt betraktades kanske av byborna som en stor dykbåt och dom fick morgonen därpå besök av en ”delegation” som vill att dom skulle komma in till byn på eftermiddagen och betala för dykning mm. Vi hade inte fått såna propåer när vi kom dit en vecka tidigare. Tvärtom var det en snurrebåt som kom medan vi ankrade och frågade om vi ville köpa grönsaker, vilket vi sen utan framgång försökte med i byn. För att få nån ordning på det hela tog vi alla fyra Ice Dancers stora dinge in till byn redan på förmiddagen. Vi ville inte låsa hela dan i väntan på bybesök.
Alla var åter mycket vänliga och flera vuxna och barn kände igen oss från vecka innan. Vi hade nu med oss traditionella Kava gåvor till chiefen, som vi också träffat tidigare. Han frågade om vi ville ha en sevusevu ceremoni med kava drickande. Vi avstod och han nickad gillande och det hela blev enbart lite handklappning och dom traditionella förböner och tack för gåvan. Att dyka/snorkla där vi låg med båtarna behövde ingen av oss betala för. Vi köpte lite bananer och blev guidade runt i byn av en av de killar som varit ute hos Ice Dancer. Han såg klart besviken ut när vi svarade på hans fråga om vad chiefen sagt att vi skulle betala för dykning… Det förefaller som den yngre generationen försöker klämma turisterna på mer än vad de som bevakar traditionerna anser är ok. Betalningen för att få dyka i deras vatten skulle gå till att skydda/bevara revet/korallen. Samma killar såg vi på eftermiddagen med spett hugga korall ute på revet för att bygga en fiskfälla!!! Man väljer argument som det passar! Men har man mobiltelefoner och bensinmotorer så ökar behoven helt klart.
Eftermiddagen ägnade vi åt snorkling längre ut mot revet där vi såg många nya fiskar och fina koraller.

Dagen därpå gick Ice Dancer tillbaka till Kavala för att ha en bättre startpunkt för Suva som var deras utklareringshamn inför helgens etapp till Tonga. Vi var kvar några timmar och snorklade och fixade lite innan vi också gick runt för en sista kväll tillsammans innan dom drog vidare.
Onsdag den 29 drog Ice Dancer tidigt mot Suva. Björn hade nån form av maginfluensa så vi tog en riktig vilodag för att kurera sjuklingen, som var nästan helt ok på torsdagsmorgonen. Vi påbörjade efter frukost vår etappvis resa mot Savusavu med 15nm ut i Astrolabe.
Lite kryssand hit och dit, där Annika såg ryggen på en förmodad Manta eller val, men sen ankrade vi i lä bakom den obebodda ön Namara, strax söder om norra revöppningen. En promenad runt ön på lågvatten gav flera nya fina snäckskal till samlingen.
På tillbakavägen såg vi en segelbåt som uppenbarligen ratat vår korallbemängda ankringsplats. Att boja kättingen möjliggör säker ankring på platser som många inte vågar/vill ankra på. Vi fick ha vår vik för oss själva. Klart vatten och jättefin snorkling med flera nya koralltyper. Variationen bland fiskbeståndet var också ovanligt stor. Det märks att man 15 nm ut i lagunen är långt från floder och utsläpp från byarna.

Fredag morgon den 1 september gick vi alldeles efter soluppgång mot norr och revöppningen. 60 nm till ön Gau i nordost var en tuff etapp om man vill vara framme innan det blev mörkt.
Skaplig vind och tillräckligt med syd i ostvinden för att vi skulle kunna hålla kurs mot Gau. Men en knops motström var inte bra med tanke på dom 60 sjömilen. Några riktigt bra alternativ till Gau på närmare avstånd hade vi inte, så när strömmen släppte efter några timmar var vi glada. Det blev en fin sträckbog som slutade med att vi passerade revet runt Gau en halvtimma efter solen gått ned. Jo vi såg faktiskt botten på 7m vid passagen. Typiskt nog hade vi inte några gamla spår att följa denna gång. Från revet in till ankringsviken var det fritt från grund och rev och i stjärnljuset var vi en timma senare väl förankrade och trötta efter mer än tolv timmar i sol och bidevind.
Natten blev lugn och utan fallvindar eller dyning så vi vaknade utvilade till en soluppgång som vi för en gångs skull inte kunde se eftersom vi hade höga ön Gau i öster. Efter frukost länsade vi mot Ovalau och Fijis gamla huvudstad Levuka där vi ankrade på redden med solen i bra vinkel. Vattnet utanför Levuka är inte klart så solvinkeln hjälpte inte när det gällde att kolla ankringsområdet.
Nu var botten inga problem, vad vi kunde förstå, men dyningen rullade delvis in genom revöppningen. Natten var lite stökig med en del sjö. Lyckligtvis stod vinden så vi låg längs med sjön och rullade inte, en rörelse som är mycket snabbare och klart jobbigare att leva med.
Söndag morgon rodde vi in till staden, som 1882 blev av med sin status som huvudstad då Suva övertog rollen. Levuka ligger på en strandremsa med bergen tätt inpå som omöjliggör expansion. Detta plus den dåliga hamnen sägs vara huvudorsaken till att man flyttade huvudstaden. Alla små supermarkets var öppna tidigt på morgonen och vi fick vår vitkål, morötter och några frusna kycklingbitar innan vi rodde ut till Lindisfarne för vidare färd.
Levuka är en hamn med hamnmyndigheter som man nog egentligen skall klarera in hos. Vår zarpe gällde inte Levuka och lördag kväll till söndag morgon var det ingen som intresserade sig för oss. Vi har lärt oss att lördag och söndag jobbar inte tullen…

Nu hissade vi på och seglade de 15 sjömilen över till lyxresortön Wakaya där vi ankrade i en fin vik, med bara en synlig lyxbyggnad. Resorten verkade nästan tom under söndag eftermiddag. Vi läste i guideboken att resorten hade public internet och visst, full fart på wifi signalen. Söndag eftermiddag och kväll ägnades åt en mängd eftersatt web och mailtrafik. Vi hade inte haft internet på dryga tre veckor, så behoven var många.
Måndag morgon låg vi kvar till strax efter 10 då vi gick vidare mot Koro. Passagen norrut genom Wakayas rev såg mer än lovligt trång ut. Men väl där var passet ordentligt djupt, mer än 30 m, men bara c:a 30m brett, och med en sväng mitt i. Svängen berodde på att revet byggde ut mot nordost. En klar fördel eftersom revet på det viset skyddar passet från dyningens förhärskande riktning. Med andra ord, passet som i kortet såg klart vanskligt ut var helt ok och betydligt lättare än många breda och lite grunda pass vi använt tidigare.
Till vår stora förvåning fick vi sydvästlig bra vind som gav oss en fin läns de 30 sjömilen norrut till Koru. Ytterligare ett tecken på att sommaren är på gång. På Koru finns inget ringrev, utan bara ett ”halvt” rev kring nordvästudden. På kortet fanns en djup passage tätt inpå ön, men i verkligheten var det väldigt grunt hela vägen från ön ut till revet. Vi tog oss förbi, men det var ibland bara 4 m djupt! Det går verkligen inte att blint lita på sjökorten. Väldigt osiktigt vatten när vi väl passerat revet gjorde sen ”mastnavigering” nästan omöjlig. Ekolod och långsam framfart blev metoden att lokalisera en ankringsplats. Till slut hade vi hittat vår säkra plats i lä av ön. Fantastisk solnedgång ackompanjerade vår kycklinggryta som vi avnjöt med vårt sista rödvin från NZ.

Tisdag 5 september var det så dags för dom sista 30 sjömilen till Savusavu som är vår utklareringshamn från Fiji. För ovanlighetens skull stod fortfarande vinden väst om syd, och dessutom lagom stark för fulla segel utspirade ala Lindisfarne. Det blev en avkopplande segling i god fart utan segeltrimningsbehov under en som vanligt gassande sol.
Väl framme i Savusavu fick vi en mooring framför Copra Shed Marina med god kontakt med wifi-nätet. I Savusavu kan man inte ankra bland bojarna, men 10 F$ per dag för boj och tillgång till marinans faciliteter är inget att säga om.
Savusavu är känt som ett regnhål och mycket riktigt, redan till kvällen började det.
Nu skulle vi ligga här och förbereda oss och Lindisfarne för seglingen norrut mot Micronesien. Ett Cruising permit skall man ha när man kommer till Micronesien och vi har mailat men hittills inte fått nån respons. På Noonsite kan man läsa att det är som att vinna högsta vinsten om man lyckas få ett tillstånd innan ankomst. Om man inte har tillstånd säger bestämmelserna att dom kan skicka ut oss efter tre dagar! Normalt är tydligen att man vid ankomst visar upp sin ansökningskopia för att bevisa att man ”försökt” följa bestämmelserna. I de flesta fall har man då fått ett normalt Cruising pass. Det är klart besvärande med alla restriktioner som myndigheterna inte själva verkar ha resurser att leva upp till. Man känner sig ofta utlämnad till deras godtycke…

Onsdag förmiddag i regnet, kom Proximity med Rod och Elisabeth från San Francisco seglande från Tonga. Dom seglade ut från SF i september förra året, ett halvår efter vi besökte dom i SF. Mycket kul återseende. Efter en knapp månad här i Fiji skall dom till NZ över cyklonsäsongen.
Dag tre i Savusavu och det regnar fortfarande!!! Känns nästan overkligt, vi som nästan inte haft regn på tre månader. Klart jobbigare med dagsregn när temperaturen ligger över 25 grader. När det är under 20 ute kan man åtminstone använda en värmare för att få lite torrare luft inombords.
Kalla klimat är i många avseende hälsosammare för både båt och folk! Och vi som är på väg till ekvatorn med dess fuktiga värme…

10 oktober Ändrade planer

Ändrade planer – Efter en massa funderande och kompromissande bestämde vi oss för att segla tillbaka till nya Zeeland och lämna Lindisfarne i dryga tre månader. Mer om det längre fram i loggen.

Vi har de den senaste månaden från och till undersökt möjligheten att lämna Lindisfarne i Fiji under november- januari för att kunna resa hem till Björns mors födelsedag. Första försöket att boka en plats på land i den enda cyklonsäkra i Vuda point blev en nitlott så vi förkastade alla tankar på en Sverigeresa. Dessutom är det La Ninja år och tydligen nått av ett rekordår, vilket innebär stor chans för fler och tuffare cykloner. Att segla vidare norrut, där vädret också påverkas negativt av La Ninja, under sådana förhållanden i januari känns inte särskilt omdömesgillt. Just nu är den så kallade convergens zonen längre söderut än normalt och ger Fiji mycket ostadigt och regnigt väder. Verkar som sommaren startar tidigt!

Tanken på ett avbrott och ett Sverigebesök lämnade dock inte bakhuvudet utan vi båda funderade på andra lösningar och en dag uppenbarade sig den bästa kompromissen.
Vi seglar tillbaka till Nya Zeeland och flyger därifrån i mitten av november med retur i början av mars. Effekten på vår plan för nästa etapp blir knepigt nog inte så dramatisk.
Vi kan komma att anlända till Alaska några veckor tidigare än ursprunglig plan!! Men naturligtvis blir rutten ändrad.
Nya planen är att i mars lämna NZ och seglar österut för att vända norrut mot Franska Polynesien när vi är tillräckligt långt österut för att kunna segla mot Tahiti i sydostpassaden. Från Tahiti norr ut till Hawaii och därifrån till Alaska. Alla tre etapperna är ca 2200nm.
Vi har sagt det många gånger förr, att långsegla är bland annat att vara flexibel inför väder och andra påverkande faktorer.
När väl alla bitar kommit på plats och beslutet är taget ska vi ”bara” vänta in rätt väder och checka ut för den 8-12 dagars passagen till NZ.
Att sitta och vänta i regnet i Savusavu längst i norr är ju inte optimalt så vi påbörjade seglingen tillbaka mot Lautoka den 10 oktober. Med oss i kölvattnet följde våra vänner på Proximity som ville ha moraliskt stöd för att segla i bland Fiji-reven.

Söndagen blev trots prognosen en finfin segling längs Vanua Levus sydkust. Flera trånga revpassager och slutligen en skyddad ankringsplats drygt 50 sjömil från Savusavu.
Måndag tidig start för hoppet söderut till Vitu Levu. Vindstyrkan perfekt 7-8m/s men riktningen lite mycket på syd. Ok, bara att välja ett pass in i revet längre västerut. Frampå dagen vred vinden mot ost och vi kunde bekvämt styra mot vårt ursprungliga pass.
Återigen har vi upplevt hur bra det är att anpassa sig. Hade vi varit envisa och seglat snål bidevind när vi kom ut på Bligh Water hade vi kunna styra mot vårt planerade pass, men stötigt och blött. Nu kom vi ändå dit, men nu med en komfortabel segling i god fart med en liten ”böj” åt väster i början. Åter fint väder med lagom vindstyrka, en klar skillnad mot den lite skvättiga halvvind-seglingen vi hade på samma överfart mot norr en dryg månad tidigare.
Kvällen avslutades med gemensam sundowner och middag i Lindisfarne före sailors midnight kl 9! Proximity är en -70 tals Swan 41 och dom seglade lite fortare än vi gör på bidevindsbogar, men när vi satte Lindisfarnes undanvindställ ”flög” vi ifrån dom, så det var små problem att hålla ihop trots skillnad i vattenlinjelängd.
Tisdagen kom helt enligt prognosen med nästan ingen vind. Vi motorerade mestadels innanför Vitu Levus rev mot väster och Lautoka. Flera gånger under dagen lovade himlen regn, men det höll upp tills vi ankrat med 20 nm kvar till Lautoka. Gemensam middag uppskjuten pga ösregn. Ingen ville ut i dingen och ro till den andra båten, men också en bra anledning att ha en kväll för sig själv. Det kan bli för bra när man umgås dag efter dag utan avbrott, även om man är i var sin båt under seglingsdagen.
Sista dagen mot Lautoka var helt utan vind och motor i regn som växlade i intensitet. Tidvis var sikten bara några hundra meter. En stor överraskning var att vi faktiskt såg färgskiftningarna i vattnet över reven trots regn. Vi har haft uppfattningen att det måste vara sol i ryggen för att se rev. Nu har vi konstatera att det är sol och moln växlande som är det stora problemet. Skuggor kan se ut som rev, men även solfläckar kan se ut som rev. Även om man i jämn belysning kan se rev så är en högt stående sol naturligtvis fortfarande det bästa om man får välja…

Vi hade startat tidigt för att komma till tullen i Lautoka före lunch och halv tolv ankrade vi på redden med Proximity förtöjd vid Lindisfarne för att spara tid. Annika och Elisabeth stannade medan Rod och Björn tog dingen in till tullen. Det blev femte gången vi hälsade på hos tullgubbarna, som numera har flera tjejer i staben. En av dom fixade våra papper, bägge båtarna samtidigt! Snabbt var vi inklarerade i Lautoka området redan före lunch och med nya pappret får vi segla omkring i Yasawa., Mamanucu och Vitu Levus närliggande kusthamnar.
Innan vi ger oss av från Fiji måste vi klarera ut och få en zarpe till nästa hamn, i vårt fall Opua eller Whangarei i Nya Zeeland.
Tillbaka i båtarna började regnet igen. Vi la loss Proximity och tog därefter upp vårt ankare för att gå dom sista milen ner till Denerau dit vi anlände vid tretiden.
Ankringsplatsen var ganska full med båtar. Det märks att det börjar dra ihop sig mot säsongslut, så återigen band vi ihop båtarna för att inte hamna i var sin ända av ankringsplatsen.
Nu skall vi fixa båten för överseglingen som förhoppningsvis kan starta på måndag den 18 oktober om vädergibbarna inte ändrar sig för mycket. Ett högtryck nere på Tasman Sea avgör om det kommer att lyckas.

18 – 28 oktober 2010 Fiji – Nya Zeeland, 1150 nm

Seglingen Fiji – NZ blev så här i backspegeln rätt ok. Men under resans gång i den med sydvind inledande halvan var det klart tålamodsprövande. Mer om det lite senare.

Först måste vi berätta om vårt missöde med watermakern!
En dryg vecka innan hoppet till NZ upptäckte vi att undertrycksmätaren på finfiltret före WM högtryckspumpen visade ett ovanligt högt värde och nära högsta tillåtna värdet. Lite oroliga var vi att det var förpumpen som tappat effekt eller något annat allvarligt fel, men först prövade vi med det mest sannolika, igensatt finfilter. Låter självklart, men har man ett 20 µm filter före 5 µm så får inte ”5:an” normalt ”nåt alls”.. Vid skiftet visade det sig att Björn slarvat vid förra bytet, ”20:an” var inte tät och partiklar läckte förbi filterinsatsen till ”5:an” där de fastnade och tätade till filtret. Förfiltren ska inte förväxlas med watermakerns avsaltningsfilter som kallas/är ett membran.
Vi låg inne i Savusavu när filtren byttes, så det var inte läge att provköra och bekräfta att filtret var hela problemet med det höga undertrycket. Först när vi lämnade och seglade mot Lautoka kunde vi köra igång watermakern och testa. Normal startprocedur, även om Annika tyckte sig höra nåt tillfälligt ljud ute i stuven där membran och utlopp finns. Undertrycket efter finfiltret helt OK, Puh!!! Och helt normal vattenproduktion.
Allt frid och fröjd tror ni, men icke så. Efter några minuter startar plötsligt länspumpen!!
Ner under durken, jo visst finns det vatten och dessutom saltvatten! En durk längre bak avslöjar att det kommer från styrbord sida där Watermakern sitter, och att det riktigt forsade in. Omedelbart kommer Björn på att han stängt utloppet för överskottsvattnet vid filterbytet för att kunna trycka ut saltvatten med sötvatten bakvägen genom filtren och förstås glömt att öppna densamma.
Vad hade då hänt?
Högtryckspumpen startar normalt utan mottryck och när ”varvet” är uppe (pumpen är bältdriven från Pentan) stryper man en kran och därmed ökar trycket så att membranet kan producera sötvatten. Nu fanns det en stängd kran på utloppssidan vilket gjorde att trycket byggdes upp snabbt utan strypkranen, men i en slang som normalt inte har nåt tryck alls och därför inte är dimensionerad för högt tryck. Slangen sprack (det var säkert det ljudet Annika hörde) och watermakern fungerade som vanligt igen, bar med den lilla skillnaden att överskottsvattnet inte hamnade utanför båten! Till saken hör att pumpen vid vattentillverkning ger ca 10-15l per minut i salt returvatten…
Vi kapade den skadade slangen, öppnade kranen och körde igång igen. WM fungerade som vanligt igen! Naturligtvis blev det en massa rengöring/sköljning med sötvatten för att bli av med allt salt.
Våra vänner i Proximity som seglade nåt hundratal meter bakom oss märkte inget av ”intermezzot” eftersom vi seglade/motorerade vidare innanför revet utefter Vanua Levus sydkust mot Lautoka medan vi lagade och städade upp.
Läxan vi lärde är att nedskrivna rutiner för moment (typ filterbyten) som inte görs så ofta börjar med ålderns rätt bli nödvändiga… Men också att det är bra att inte överdimensionera. Slangen som nu sprack fungerade som ”säkerhetsventil” när systemet var helt stängt och ”räddade” därmed membran, pump och övrig utrustning från eventuella skador.

Så seglingen tillbaka till Nya Zeeland.
Efter några dagar med pyssel, social samvaro med Proximity, Quest II, Blue Bie mfl i Denerau Marina, seglade vi på söndagseftermiddagen den 17:e till viken omedelbart söder om Lautoka, för att bara ha en kort motoretapp in till tullen på måndagsmorgonen.
Fullt med båtar, både i ankringsviken och utanför hamnen i Lautoka. Det märks verkligen att det är slut på säsongen och folk ger sig av innan cyklonrisken ökar.
Tullen är stängd under helgen, så Björn hängde på låset när dom öppnade på måndag morgon och blev först betjänad (en båt i taget!). När det var klart var det tio besättningar i kö för utklarering. Två båtar hade fått delvis ny besättning i förhållande till när dom klarerade in, vilket fick till följd att tullen tydligen inte hade befogenhet att hantera immigrationsdelen av ärendet. Dom fick vackert promenera in till Lautoka och besöka immigrationskontoret innan det gick att hantera resten hos tullen.
Med klara papper gav vi oss av mot revöppningen 30 nm söder ut. På halva vägen stannade vi i Musket Cove för att köpa lite vitkål, morötter (dvs vår standardlunch) men framför allt ligga vid en boj och stuva ankare, dinge och en massa annat. Klockan hann bli sen eftermiddag innan vi var klara att lämna bojen. Vi bestämde oss för att trots allt sticka. Passet är fyrbelyst och navigerbart under nästan alla förhållanden.
När vi rundat ön och satt kurs mot passet kunde vi konstatera att det blåste en lagom bris, men rätt från syd. Kändes inte så smart att starta lite trötta och segla mot sydväst hela natten när man är på väg mot söder.

Två timmar senare, just som solen satte sig var vi i höjd med passet och istället för att gå ut till havs ankrade vi i den skyddade viken under passets ensfyrar. Inte helt planerat eftersom bogankare med kätting inte var åtkomliga efter allt stuvande. Men vårt nya fina Manson Supreme på akterspelet var helt brukbart. Bara att lägga, dra fast och sen leda fram kättingen till fören. När vi kört fast (obs inte backat fast för en gångs skull!) bestämde vi oss för att ligga med häcken mot den labra brisen. Såg nog lite knepigt ut när en båt av fyra låg åt ”motsatt” håll. Det fungerade utmärkt, ja faktiskt hade vi bättre klimat i båten eftersom kapell mm är öppna bakåt och fångade in den svaga brisen och gav oss svalka utan fläktar.

Tisdag morgon lättade vi vid sjutiden och gick ut genom passet. Nu blåste en laber bris från öster och sjön var nästan platt. Fin segling mot mål hela dagen i 5 – 5,5 knop. För en gångs skull var vi nöjda med bidevind. Utan tillskott av fartvinden som bidevindseglingen ger hade vi nog bara legat med fladdrande segel.
Tack vare den ringa vindstyrkan byggde inte sjön och vinden höll sig hela dagen. Till kvällen fick vi en fullmåne från en stjärnklar himmel. Det var så ljust så bara de starkaste stjärnorna syntes. Vintergatan var inte att tänka på. Det är fantastiskt att segla under fullmåne över ett blankt vatten, nästan som på dagen när ögonen väl vant sig!
Frampå efternatten var vinden slut och det blev järngenuan som fick ta över. Hela dag två motorerade vi över ett lugnt hav, dock hade en lång dyning från sydväst börjat göra sig påmind. En bit inpå natt två fick vi ny vind, men nu från ren syd! Skulle vi gå väst eller ost? Gribfilerna talade om ostvind om några dagar, så vi valde att segla mot ost.
Rätt tålamodsprövande att segla 100 -110 grader när bäring till mål är 185!
Men hade vi seglat efter ”västbenet” hade vi fått 250 grader pga ström och sjö och med den förväntade ostvinden ville vi inte ligga så långt åt väster och kanske knappt klara NZ nordudde i värsta fall. Kändes inte så lite pyrt att ha nästan 0 knop i VMG!!! under halva natten.
På efternatten falnade vinden något, varpå vi beslutade att köra motorn igen mot vind och den rätt modesta sjögången.
Under förmiddagen dag tre ökade vinden och vred till sydost. Nu kunde vi snåla höjd och ”drejabisegla” 35-40 grader mot grov sjö och vind i knappt 4,5 knop och kurs 230 grader. Det var nu bara att gilla läget trots den sydvästliga kursen. Normalt seglar vi ”full fart” 50-55 grader från vind och litar på att vinden vrider. Men nu ”visste vi” från gribbarna att vindvridningen om ytterligare två dagar bara skulle bli knappt ost. Vi ville då hellre vara längre norrut än längre västerut, alltså långsam framfart med minsta möjliga västdrift. Klart jobbigt att gå så brant mot sjön, men lyckligtvis blev vindstyrkan sällan över 25 knop (12-13m/s). Men sjön var tidvis kaotisk när tidvattenströmmen gick mot dyningen.
Vi kan återigen konstatera hur viktigt det är med ”färdriktningen” i förhållande till sjö och vindstyrka. 25 knop är max vad vi med något så när bibehållen komfort vill ha under bidevind förhållanden. 20-25 knop är den önskade ”minimivinden” under läns och vi lever ”lätt” ombord med nästan det dubbla!

Lördag förmiddag vred vinden tillräckligt för att vi kunde lätta på skoten och öka till våra mer normala dryga 6 knop. Söndag eftermiddag, halvvägs äntligen! Nu var sjön helt inrättad efter den nya ostliga vindriktningen och vi ”skenade” mot mål i 60-70 graders vind med sjön i sidan i stället för bromsande mot bogen. Nu fick vi tre dagar med perfekt bidevind/halvvindsegling i svag medström, SOG 6,5-7,5. Men nio dygn i 15 – 20 graders lutning är jobbigt. Tur att vi bara är två ombord. Båten blir ännu mindre när bara ”ena sidan” kan nyttjas.
Vindrodret skötte sig perfekt hela resan (utom motortimmarna förstås!) och vi stängde vindgeneratorn för vi hade ”överfull” batteribank. Autopiloten är en strömslukare!

Natten mot torsdagen falnade vinden och vi motorseglade under vattentillverkning öster om NZ sista etappen ner till Whangarei. I första morgonljuset såg vi Whangarei Head femton sjömil bort i kurslinjen under motorgång i svag vind. Frukost och varmvattendusch i sittbrunn med det under natten tillverkade vattnet. Gissa om det var skönt (och välbehövligt!). Det där med dusch är nog en av de största skillnaderna mellan undanvind- och bidevindsegling i lite tuffare sjö…
Som Norrmännen säger: ”Seglare är inte döda, dom bara luktar så..”. Nu förstår vi det bättre!
Men det är förunderligt hur man anpassar sig. Hade nån tidigare sagt att man klarar sig med en dusch i veckan hade vi nog betraktat vederbörande som lite knäpp! Valda delar av kroppen fick givetvis lite underhåll under resans gång, men ändå.
Strax för rundningen in mot Whangarei kom vi ikapp en amerikansk båt. Vi hade klar fördel av vår lokalkännedom! Dom seglade långt ut och angjorde fartygsrännan, medan vi smet under land och tjänade sjömil, men så var det också åttonde gången vi angjorde Whangarei. Amerikanarna var nog tacksamma för guidning och la sig i vårt kölvatten för att hitta in till Marsden Cove marina där vi skulle klarera in innan vi fick segla dom sista femton milen upp i floden till Whangarei.
Tullen och ”jordgubbarna” kom nån timma efter vi förtöjt vid den låsta Q-bryggan. Vi hann spola av de värsta saltlagren innan vi var inklarerade och kunde fortsätta direkt när formalian var avklarad.
Vid tolvtiden bar det av i svag motström. Vi hade haft en till två knop med oss under morgonen in förbi hamnen till marinan. Nu var högvattnet förbi, men vinden gav en kanonfin slör första tio milen uppför floden på fullständigt platt vatten. Snacka om perfekt sista segling inför seglingsuppehållet. Alla motiga timmar under förra veckan glömda…
Floden kröker i S- kurva inne i staden, men vi kunde segla hela vägen för första gången trots ibland upp till en dryg knops motström. Lite spännande när en farledsbojar skulle passeras och vinden var lite för mycket bidevind. Dessutom seglade vi med genuan och inte med kryssfocken, vilket gjorde det extra spännande eftersom vi inte kan slå utan att rulla genuan. Men spänningen höll oss vakna, vilket vi kanske behövde efter våra nio dygn på havet.
100 m från bryggan rullade vi in seglen och startade motorn för att fem minuter senare vara förtöjda och klara att gå iland.
Nästan som att komma hem! Och vilken lättnad att handla i välförsedda butiker. Det blir under dessa snabba växlingar helt klart att Fiji inte har förstasortering av kött, grönt och andra produkter!
Nu blir det städning och ”vinterställning” av båt inför hemresan i mitten av november.
Lite kuriosa; skillnaden i marina pris mellan Fiji och pilemooring i Whangarei plus vår reduktion i försäkringspremie (pga NZ istället för World vide) betalar nästan våra flygbiljetter till Köpenhamn!!!
Man kan lugnt säga att det var bra betalt för dom lite tuffa 1000 sjömilen mellan Fiji och NZ.

Lite statistik från sträckan från NZ den 29 oktober 2009 via Sydney, ner till Tasmanien och sen tillbaka i NZ och Whangarei den 18 maj 2010

Totalt seglad sträcka 5150nm varav 1100 i Aus och 1600 i NZ, resten överhavssegling.
Resa till Aus 1400nm (50h motor) och åter NZ 1050nm (80h motor).
Motortimmar 485. varav 150aus 220nz
tid 7,5 månader varav 3,5mån i Aus.
marinanätter – 2 månader (59 nätter)
1 månad till havs (27 dygnet runt segling)
Resten 4,5 månad på ankare varav 2,5 månader (70dar) i Australien och 2 månader (61dar) i NZ.

28 oktober – årets slut Whangarei och flyg till Sverige

Anteckningar från några veckor i Whangarie inför resan till Sverige, plus några veckor i Sverige.

En dryg vecka har vi nu varit i Whangarei och det är nästan som hemma. Vårfåglarna kvittrar och det blommar flitigt, för att inte tala om alla fantastiska dofter som sprids långväga. Eukalyptus hör till favoriterna men den doftar hela året så nu dominerar ett mycket flitigt gul-blommande träd som vi inte har fått kläm på vad det heter. Tro nu inte att vi bara ägnar oss åt botaniska utsvävningar, nejdå det är mest huvudet ner i båtens innanmäte för diverse förberedelser inför Sverige-trippen. Plus lite nya påfund som utbyte av ankarspel.
Nästa vecka tar vi dock ledigt några dagar för en liten biltur.

Söndag 14 Nov Whangarei Marina
Biltur i solsken och sommarvärme. Det är lycka det. Över 500km på tre dagar i ett fantastiskt landskap. Vi var bara tvungna att se Nordöns nordudde Cape Reinga. Två gånger har vi seglat västerut runt kapet och nu har vi sett det på nära håll från landsidan också. Packning pågår – Sverigeresan börjar på onsdag.

Fredag 19 Nov Helsingborg Sverige
Framme i Sverige efter odramatisk men lång resa är vi i ett snöigt Skåne. Undrar när vi får se solen igen…
Efter två dygn på landbacken i Helsingborg är vi nu nästan i ordning med tidsomställningen. Återigen har vi lyckats återvinna vårt gamla mobilnummer så nu är vi nåbara på: 0733 564921
I fredags den 26 november firande Björns mammas 85:årsdag med pompa o ståt tillsammans med ett 20-tal pigga pensionärer.
Vintern har bitit sig fast även i Skåne och det är nu nära en dm snö och fortsatt minusgrader. På onsdag installerar vi oss i Göteborg för några veckor.

Söndag 05 december Göteborg Sverige
Nästan en vecka i Göteborg och vi har redan hunnit träffa en massa goa vänner. Nu i kväll har vi visat bilder för JRSK-gänget (JordenRuntSeglarKlubben).
Kallt och nysnö verkar vara årets melodi.
Vi tröstar oss med att snön i alla fall gör det klart ljusare efter solens nedgång, för att inte tala om dagar då solen inte syns alls…

Onsdag 22 december Helsingborg Sverige
Vintersolståndet är nu passerat så vi på norra halvklotet går mot ljusare tider.
Trots allt strul i vintertrafiken så gläds vi åt det fantastiska ljus snön bidrar med. Hellre snö o kallt än regn och slask.

Den 4 mars 2011 är vi åter till Whangarei

Annika & Björn
Lindisfarne
www.sailaround.info

Sailaround Blog & Web

Annika & Björn S/V Moon