Lindisfarne – Forgus 37 – 7,5t (över 9t utrustad)
Nya Zeeland – Nordön runt och flera gästbesök
Flygresor april – juli
Båtjobb juli – oktober
Segling till Australien nov – dec
2009
2009 i intressanta farvatten
1 – 8 januari Auckland och Whangarei
8 – 22 januari – Segling till Auckland och tillbaka.
3 februari – 21 mars Nordön runt.
22 mars – 23 juli Whangarei – USA-Sverige – Whangarei
23 juli – 11 oktober Båtjobb i Whangarei Nya Zeeland.
12 – 29 oktober 2009 Whangarei och Opua, Nya Zeeland.
9 – 25 november Sydney.
25 november – 31 december 2009 Sydney – Hobart.
1 – 8 januari Auckland och Whangarei
På nyårsdagen fortsatte vi vår bilresa med Anders och Agneta.
Nu hade vi vant oss vid de smala och kurviga Coromandelvägarna så tidsplanen för den fortsatta resan till Auckland blev lugnare än gårdagens eftermiddag. Vi hann stanna och beundra alla vadare vid Miranda, en berömd fågellokal i botten av den grunda havsviken, Frith of Thames, som begränsar Coromandel i väster.
Framme i Auckland lyckades vi snart lokalisera Asplundarnas backpackers-hotel och efter att ha stuvat in ryggsäckarna vandrade vi ner till hamnen, dvs marinorna och den gamla America Cuphamnen. Efter en bagettlunch började vi se oss om efter ett café, och hittade våra Kanadensiska vänner i motorbåten New Page som låg förtöjda i Viaduct marian. Ett bättre café är svårt att finna. Glatt återseende och excellent kaffe!
Tillbaka vid hotellet anslöt Åsa och Jan-Erik som just avslutat sin Opua vistelse och etablerat sig för några dagar i Auckland innan det var dags för nästa etapp (Bankok) på deras långresa. Vi tussade ihop de fyra, Agneta och Anders skulle också flyga till Bankok efter lite turistande i Auckland, sa hej och körde mot Whangarei.
På vägen dit stannade vi i Gulf Harbour norr om Auckland och åt middag i Cat Coquette, våra danska vänner Lone och Steffen, varför vi inte kom tillbaka till Lindisfarne förrän vid tiotiden, rätt slutkörda efter mer än hundratjugo mil på tre dagar… men klart rikare på upplevelser och go samvaro med vänner.
Nu var vi plötsligt ensamma i båten efter nästan tre veckor med intensivt umgänge. Det är skönt att återerövra båten, men samtidigt vemodigt när man inser att dom åkt tillbaka till andra sidan klotet. En vecka hade vi nu på oss innan det var dags för segling till Auckland för att plocka upp sista gänget gäster, våra Växjö-vänner Bo och Rita.
Under tiden installerade vi färdigt våra nya solpaneler och gjorde en del annat matnyttigt, bla fixade Björns PSAprov som skall tas med 6 månaders mellanrum för att kolla att operationen i november 07 har fungerat.
Och det hade den – nollvärde igen – och alla är lyckliga.
8 – 22 januari – Segling till Auckland och tillbaka
Torsdag den 8:e gav vi oss ut igen. För att passa medströmmen blev det sen avgång (eftersom vi inte var klara att gå på morgonen) kl 19 gav vi oss av och var ute vid mynningen i Taurikura Bay just som solen satte sig vid niotiden. Dagen därpå fin segling i skiftande sommarvindar ner till Kawau Island där vi ankrade och stannade tre dagar för att inte komma för tidigt till Auckland.
Första kvällen hade vi en sundowner ihop med Renate och Dieter från Simi, en Vindö 50, som vi seglat om tidigare under dagen. Vi kände dom sedan Opua där vi låg på samma ponton, och naturligtvis var vi hos dom kvällen därpå innan dom drog österut mot Great Barrier Island. Tredje kvällen blev vi inviterade till Elisabeth o Warren i en NZ båt som hade lite skandinaviska kontakter. Vänner i Dröbakk i samband med att Elisabeth hade undervisat i Norge.
När man bara är två ombord blir det mycket oftare spontana kontakter med omgivande båtar, och då företrädesvis båtar där det också bara är två ombord. Det verkar som flera ombord gör att man får en osynlig barriär mot omgivningen.
Måndag den 12:e seglade vi vidare mot Auckland men mellanlandade i Gulf Harbour och åt lunch hos Lone och Steffen innan vi sen eftermiddag drog vidare till Rangitoto, en vulkanö alldeles öster om Aucklands hamninlopp, där vi ankrade för natten alldeles som mörkret föll. Förmiddagen därpå kryssade vi oss in i hamninloppet och förtöjde i Westhavens marina vid tvåtiden. I marinan låg Sandy, Andy och Emma med sin HR49 Imagen och avrustade för att resa hem till US. Eftermiddagen gick med mycket prat om våra gemensamma minnen och om deras nya framtid tillbaka i US. Dom hade tänkt stanna i NZ men efter några månaders prov bestämt att det var nog trots allt bättre i San Francisco. Vi avlutade med att åka med deras fina BMW tur och retur till New World, en av de större livsmedelsvaruhusen i NZ.
Dagen därpå hade vi Kjell, vår hovleverantör av Seldén, Rutgerson och Andersén prylar i båten för att bl a reglera våra tidigare leveranser till Opua. Kjell är också Oceanseglarklubbens ombud i Auckland och seglade hit för tio år sedan från Sverige.
På kvällen kom Rita och Bo från Sverige via Singapore och Sidney. Dom är ”båtrelaterade” vänner, dvs vi har mött dom pga att dom har Forgus 37:an Borita, stationerad i Blekinge. Återigen en tur, nu per per fot, till matmarknaden och proviantering för en veckas segling i Aucklandskärgården. Vi kastade loss strax efter lunch och gick tillbaka på Rangitoto som är Aucklands närmaste ankringsmöjlighet med en vik som lätt rymmer över 30 båtar och är lätt att angöra även i mörker. En fin promenad inne på vulkanön som nästan har flutit samman med grannön i samband med vulkanutbrottet för 800 år sen, och därmed bildat en skyddande stor ankarvik.
Fredagen bjöd på kanonvind för Great Barrier i nordost. Spirade segel och slör/läns i sol och 10-12 sekundmeters vind. Dryga 40 sjömil senare angjorde vi Port Fitzroy med sitt lilla innanhav med två inlopp som helt stänger ute dyningen och innehåller flera fina ankringsvikar för olika vindriktningar. Efter lite beslutsångest och motorerade bland vikarna bestämde vi oss för den sydvästligaste, Wairahi, som vi bedömde vara bäst skyddad för den förutspådda ökande sydosten.
Det blev en lugn natt och efter morgondoppet gjorde vi en utflykt ut till öarna på västsidan för att besöka en Havssulekoloni. Vi fann en skyddad vik på ostsidan av en liten ö öster om kolonin där vi ankrade och dingade till koloniön. Ansträngande vandring tvärs över ön pga att vi inte kunde dinga runt till lovartsidan med fyra personer i dingen. Björn tog dock dingen runt så att gästerna kunde åka medsjö tillbaka.
Två stora kolonier på var sin topp fanns ute på västsidan, där det var fascinerande att se sulorna ”hänga” i vinden innan dom landade och såg till sina dunbollar. Tillbaka i båten bestämde vi oss för att detta var en fin natthamn, två linor i land i vindriktningen och ankaret mot öster. Ön, Rangiahua, bakom oss var tillräckligt låg för att inte generera några fallvindar men samtidigt hög nog för att ge vindlä. Under dagen hade vi några båtar på svaj utanför oss, men det var bara dagankringar för frampå eftermiddagen drog dom sig in till dom helskyddade vikarna inne i Port Fitzroy och vi fick ha vår vik för oss själva. På eftermiddagen dagen därpå gick vi tillbaka in i Port Fitzroy, dels för att få en ny ankarplats, men framför allt för att prognosen talade om ökande vind och lite dyning som vi kände av på utsidan i vår ankarvik.
Kiwiriki Bay blev vår skyddande vik med bra ankarbotten och möjlighet till landpromenad. Detta med landpromenad låter enkelt, men av två anledningar är det sällan möjligt. Först och främst är växtligheten så tät att man inte kommer av stranden om det inte finns nån stig eller väg och sen har man inte allemansrätt i NZ så när det ser ok ut är det oftast privat mark. Vi har inte fört statistik, men det är nog bara vid var tredje ankringställe som vi har lyckats vandra.
Nästan lika illa som i Patagonien, men där var det bara terräng och växtlighet som satte stopp för exkursioner.
Vår ambition var att segla tillbaka till fastlandet i tid för Bo och Ritas fortsatta resa, men vinden var envist västlig och dessutom rätt frisk, varför vi hann prova flera vikar i Port Fitzroy. Även själva byn Fitzroy fick ett besök där handelsboden försåg oss med några frusna köttbitar. Rita och Bo hade ett möte med vänner i Auckland på torsdagen den 22:e, så när vi fortfarande på måndagen inte såg någon vindvridning i prognoserna före torsdagen blev det undersökning av alternativa lösningar.
Det går både färja och flyg mellan Auckland och Great Barrier, men det visade sig att så här i högsäsong så var färjan full. Kanske det var flera seglare i samma belägenhet, det var ju faktiskt ett hundratal båtar utspridda i vikarna runt Barrier som inte heller ville ta sig hem rakt mot den hårda vinden. Lösningen blev flyg på onsdagsförmiddagen.
Den 21:e på morgonen lämnade vi Rita och Bo med bagage och allt på kajen i Fitzroy, där dom hade bokat en taxi till flygplatsen, och vi seglade mot Whangarei i en fin sydostvind som tog oss nästan ända fram till Urqhart Bay utanför Whangarei.
Det är lite kul med dessa namn som vi känner från Skottland. Vi ankrade i Urqhart Bay i Loch Ness år 2000!
Klockan hann bli rätt sen så vi hade ingen möjlighet att fortsätta upp till Whangarei och tidvattnet hade just vänt till motström så vi ankrade igen. Nu fick vi en fin kväll med solnedgång in över land och en skön promenad i naturområdet nästa förmiddag i väntan på att tidvattnet gick åt rätt håll. Halv tolv lättade vi och seglade åter upp till Whangarei, som nu kändes lite som hemma. Fick återigen en bra plats vid ponton och åkte dan efter per buss till Opua för att hämta alla prylar vi lämnat där i vänners garage för att få plats med våra gäster i förpiken. Pelle som har Doyle segelloft i Whangarei var uppe i Opua och kappseglade med sin båt och behövde få hem sin bil vilket passade oss perfekt. Fyllde alltså bilen med alla båtprylar från garaget där dom legat sedan före vi lyfte och bottenmålade. Tillbaka till Whangarei där vi ställde bilen vid Pelles och Sharrons hus med alla prylar minus våra cyklar som vi i kvällsmörker använde för att cykla ner till Lindisfarne.
Sharron, Pelles fru är ansvarig för marinakontoret. Mycket bra kontakter…
Helgen blev mest internet och jobb med hemsidan och veckan fortsatte med båtjobb, bla installerade vi vår Balmar 612 dvs den nya regulator som styr generatorn. Veckan innehöll naturligtvis en hel del cykling och fria aktiviteter för motion. Efter en lång tids funderande, bestämde vi oss slutligen för att låta tillverka en hård sprayhood, så det blev en del mätjobb och prisdiskussioner med plastfirman, rostfri- och slutligen canvaskillen. Det hela kommer att tillverkas under tiden vi är i Sverige.
3 februari – 21 mars Nordön runt
Plötsligt var en dryg vecka till ända och vi kände att skulle vi hinna med en segling runt Nordön innan Sverigeresan i april, började det bli hög tid att kasta loss igen.
Tisdagen den 3:e seglade vi ut till Urqharts Bay igen där vi ankrade för natten. Vinden var nästan obefintlig på onsdagen så vi låg kvar, gick en långpromenad och skrev en hel del. Gribfilen för torsdagen lovade vind från sydväst och vi fick en fin segling upp till Bay of Island där vi ankrade i Otaio Bay alldeles som mörkret föll. Vi hade velat lite mellan att gå ostsidan ner eller den något kortare västsidan och som vanligt hjälper vindprognosen till med beslutet.
Fredagen bjöd på fin sydväst så vi fortsatte upp till Whangaroa Harbour där vi ankrade i Owhatanga Bay med en hel del fallvindar. Lördagen totalt vindstilla och inga spår av bra vind för att segla söderut längs västkusten. Skam den som ger sig, på söndagsmorgonen fanns det plötsligt ett bra väderfönster för en tripp runt nordspetsen, ner utefter västkusten och till Nelson på Sydöns nordkust. Snabbt beslut och iväg.
Förutsättningarna för passage av nordudden var ok förutom timingen med tidvattnet.
Vi hade helt enkelt inte tid att vänta till nästa högvatten utan seglad på trots motströmmen runt udden. Vi har hittills nästan alltid lyckats ta hänsyn till tidvattnet, men nu var det MOTSTRÖM med stora bokstäver. Som värst hade vi 3-4 knop mot och nästan ingen vind.
Väl ute på västkusten släppte den värsta strömmen och vi fick dom ”normala” havsströmmarna kring en halv till en knop med eller emot beroende på tidvattnet.
Nelson
Resan tog nästan fyra dygn och vi var framme i Nelson tidig torsdagsmorgon efter 530 sjömil i svaga vindar och gråväder.
I Nelson låg Mary och Scott med sin motorbåt Egret där vi åt middag på torsdagskvällen. Dom hade gått runt nordudden på medström strax före oss och hade perfekta förhållanden ända ner till Nelson. Så kan det skilja på bara några timmar.
Sightseeing i Nelson, som är en mycket trevlig stad med massor av små caféer, gott bröd och över huvud taget ett mer allsidigt utbud av icke engelskinspirerad mat (om man nu kan tala om inspiration när det gäller engelsk kokkonst!).
Till kvällen var både vi och Egrettarna bjudna till New Page, som också tagit sig till Nelson. Lång kväll med massor att tala om sen vi träffats sist. Kimberly, Joans och Rodgers dotter, hade just börjat skolan här i Nelson och hade naturligtvis en massa lokala förhållanden att berätta om. Skolgång i en mindre stad var en av anledningarna att dom lämnat Auckland för Nelson plus att vinterklimatet i Nelson är det torraste (enligt statistiken) i Nya Zeeland.
Båten bredvid oss på pontonen var en kopia på en holländsk kanalbåt som ägaren byggt från en modell som hans hollandfödda fru hade köpt i Holland. Elva år och just sjösatt. Mycket trevligt par som när dom såg vår gasbehållare stå på akterdäck frågade om dom skulle ta med den och fylla den, bara sådär…
Visserligen hade dom bil, men man blir ändock glatt överraskad när nästan vilt främmande människor är så spontant vänliga. Två timmar senare hade vi drygt 6 kilo ny gas. Gas är billigt liksom diesel, 20 NZ$ för 6 kilo och runt en NZ$ per liter diesel. (1NZ$är ca 4,50 svenska kronor) På dieseln till båten drar dom dessutom av 12% GST (moms) så det blir en bra bit under hälften av vad vi betalar i Europa.
Annika hjälpte våra båtgrannar med datorn (ovanligt va…) och på kvällen blev det oxfilé i kanalbåten som tack. Tre dagar i Nelson och vi hade ännu inte lagat middag!
På söndagen var vi tillsammans med Mary och Scott på vin och mat festival, så nån riktig middag var vi inte sugna på. Det blev alltså ingen egen middagsmat lagad då heller.
Måndagen den 16:e såg prognosen bra ut för att segla vidare så det blev proviantering och ”egen” middag innan vi gick över till Egret och sa farväl, dom skulle flyga till Opua och hämta sin bil tidigt morgonen därpå. Tidigt i bingen, men trots det en rätt långsam morgonstart, delvis beroende på att Joan och Rodger kom över för att säga auf wiedersehen. Rodger hade skjutsat Egrettarna till flyget och då fått klart för sig att vi var på G.
Vi lämnade Nelson strax före lunch i en svag nordvästvind och tidvattnet med oss. Det blev en långsam segling som efter hand blev motorgång uppefter kusten till första möjliga ankringsvik, Wairangi Bay, där vi svajankrade innanför musselodlingarna och bakom två små skyddande öar. Morgonen därpå kryssade vi vidare i en laber nordostvind med tidsplanen att ha slackvatten när vi kom till French pass mellan Sydön och Dúerville Island, ett sund som bara skall passeras under slack, särskilt om det är spring och sjögång. 5-6 knop ström och stående vågor är vanligt.
Vi hade en fin kryss i smult vatten dom 20 sjömilen fram till passet, ja vi fick faktiskt ankra strax söder om passet i en fin skyddad vik för vi var lite tidiga.
Efter en lugn passage av passet seglade vi vidare mot nordost in i Marlborough Sounds fjordar och ankrade i Katu Bay med linor i land.
Några riktigt skyddade ankringsplatser bjuder inte fjordarna på och dessutom är det duktigt med fallvindar som är lite svårbedömda från vilket håll dom skall komma. Vi hade bra skydd mot den kommande vinden, men de höga bergen ledde vinden runt, så vi fick en del vind rätt i sidan när det drog i. Vi flyttade lovartslandtampen från aktern och fäste den i fören, varpå båten kunde anpassa sig till vindriktningen och landtampen hjälpte ankaret att hålla upp henne mot vinden, en teknik som vi använde många gånger i Patagonien och Fjordland
Vi blev kvar tre dygn, dels för att ett dygn regnade bort och dels för att det fanns en ”skogsbilväg” som man kunde gå kilometer efter kilometer på. Dessutom väntade vi på vindvridning, det är hopplöst att bidevindsegla i fjordar med så här starka fallvindar. Hur anpassar man segelytan när medelvinden är runt 5 m/s och fallvindarna 15-20 m/s? Klart enklare med akterlig vind, men inte är det helt enkelt då heller. Vi ser många segelbåtar som kör omkring i fjordarna utan några segel alls.
Den 21:e bytte vi fjord. Låter enkelt, men de uddar som sticker ut i Cook straight är mycket strömutsatta och det är svårt att få nån vettig gång på båten. Dessutom spelar dom höga bergsidorna stor roll för vindriktning och styrka. Man närmar sig udden och har stark vind utifrån havet, men precis efter udden bara försvinner vinden, trots att det fortfarande är lika öppet mot havet och den tidigare vindriktningen!! Vete tusan hur det går till!
I tillägg så blir sjön pga strömmarna fruktansvärt skvalpig med branta en till en och en halvmeters vågor som gör framfart under flaxande segel helt omöjlig. Det är tur att motorn är lättstartad!
Väl inne i nästa fjord är vattnet lugnare, men fallvindarna desto kraftigare. Men skam den som ger sig. Det var ju delvis för att minnas Patagonien som vi seglade ner hit, så vi kämpade på och kryssade så småningom in i en fin vik i Tawa Bay där vi helt ensamma ankrade för natten. Fallvindar på båda låringarna gjorde att två linor i land var helt nödvändigt. Frampå kvällen, strax innan mörkret, flyttade vi babordslinan längre bort så att vi kunde ha den i fören, eftersom byarna från det hållet tenderade att komma väl mycket i sidan. Det hela gick till så här:
Björn lossade ena linan i land (100m flytlina) och började vada i strandkanten när den andra landlinan, som var fäst i ett ormbunksträd, drog loss trädet och Lindisfarne gled ut på ankaret. Dingens tamp var dessutom fäst i den tamp som drog ner trädet så dingen åkte med ut på vattnet…
Ingen stor dramatik, men Björn som gick i stranden med linan hade inga möjligheter att hålla emot, utan Annika fick mata ut hela linan tills det gick att få nytt fäste iland. Sen var det bara att hämta hem på flytlinan och dra in Lindisfarne. Därefter kunde Björn dra till sig dingen och tamp nog för ett nytt fäste för styrbordstampen.
Erosionen i strandbrinkarna är kraftig, så träd rasar ständigt, även om dom inte får hjälp av ankrande båtar… Efter dessa manövrer var det mörkt och Björn som gått i midjedjupt vatten var i behov av nåt värmande. Sen sov vi bra och ostörda av vindstötarna hela natten.
Prognosen för att passera Cook Strait började se ljusare ut på gribfilerna, även om kustbevakningen varnade envist för stark kuling 20m/s, så vi seglade vidare för att ligga i läge i Tory Channel när vädret blev ok.
Ut i Queen Charlotte fjorden mot söder och en lagom halvvind, men som naturligtvis i byarna var alldeles för stark. Kryssfock och revad stor, som ändock måste släppas ordentligt för att släppa ut luft i toppen när byarna drog i. Men sol och en trots allt härlig segling in i fjorden, för att svänga nordost där Tory Channel ansluter till Queen Charlotte. Plattläns in i Tory och precis som vi planerade att gippa kom färjan från Wellington runt hörnet. Tack vare att vi inte hunnit gippa var det bara att lova för att kunna hålla undan. Vi var tacksamma för det, gippa är inte bara enkelt i dessa fallvindar, särskilt om det är bråttom vid ”färjmöten”.
I Tory Cannel, som är betydligt smalare än Queen Charlotte, blev styrkan i fallvindarna än häftigare. Vattnet sögs upp i små ”watersprouts” och dingen envisades med att slå runt. Vår gamla dinge med hanfotsdrag kunde vi bara dra nära aktern så spelade det ingen roll om den snurrade. Med den nya dingen var betydligt knepigare och den sög sig dessutom ”fast” upp och ner i vattnet. Vi fick ingen ordning på detta utan det hände flera gånger under dagen. Det får nog bli surrad dinge på fördäck i fortsättningen.
Längst nordost i Tory Channel med sikt ut i Cook straight mellan några öar ankrade vi för natten. Mycket salladslik beväxning på botten gjorde det svårankrat. Tredje försöket fick vi bra fäste, men fallvindar från flera håll gjorde att ankaret ”ankrade om” med samma dåliga resultat som vid våra två misslyckade försök. När vi tog upp ankaret hade vi ”skördat” nån kubik sallad, så det var klart förståeligt att ankaret inte nådde igenom ner till fast botten. Vad göra?
Nästa vik hade en brygga från en gammal valstation som vi kanske kunde ha linor i land till och bara belasta ankaret i en riktning. När vi kom dit, runt udden från förra viken, låg det en fiskare vid en boj utanför bryggan. Vi frågade om han trodde det var ok med vår idé om ankring och landförtöjning. Han gav oss en hel stor fiskfilé (mat för flera dar) och tyckte istället att vi skulle ta klubb-bojen i viken vi kom ifrån. Mycket bra förslag sa vi och gick tillbaka och förtöjde i bojen som vi i det grunda vattnet kunde konstatera var exemplariskt fäst i botten. Bojen låg väldigt nära land så vi fick nästan bara byar från två håll, byar som dessutom la sig en stund efter mörkret.
På morgonen hade även kustbevakningens väderfolk läst gribfilerna (tror vi eftersom nu var kulingvarningen borta) och vädret för Cook Strait skulle bara vara drygt 10 m/s och från nordväst. Perfekt för en passage ut genom mynningen av Tory Channel. Här är det absolut nödvändigt att inte befinna sig vid fel tidvatten. Även de stora färjorna mellan Picton och Wellington har problem här när det blåser och dyningen ligger emot. Vi har sällan sett såna virvlar i vattnet under slack och nästan vindstilla! Lätt att föreställa sig spring och kulingvind emot ström…
Nu var det alldeles odramatiskt och dessutom nästan vindstilla under de första tio sjömilen ut i Cook, därefter fick vi fin vind fram tills vi kom under Nordön och passerade Cape Terawhiti, ett ökänt område som piloten varnar för.
Långt senare fick vi ett meddelande från en Göteborgare som befann sig på en av färjorna som går mellan Picton och Wellington just denna dag och tog bild på oss. Världen är liten.
Bottenförhållandena vid Cape Terawhiti gör att strömmen som inte är så stark ute i Cook blir flerfaldigad med åtföljande kraftig vågbildning. I tillägg börjar fallvindar från land göra sig gällande och piloten kallar området för ”vindfabrik” och talar om att reva i tid innan man är under land. Vi hade fyra knops medström och vinden på babords låring så för oss var det bara full fart och inga problem.
Wellington
Framme i sundet in till Wellington Harbour, som återigen inte är hamnen utan ett stort innanhav med mer än tio sjömil tvärs, fick vi 15 m/s rätt emot. Strömmen var med oss så det gick trots allt skapligt att kryssa sig in. Vi lyckades på fyra fem slag med kraftigt revad stor ta oss de 10 sjömilen in till Wellington, där vi efter lite radiosnack med Wellington radio fick en plats i Chaffers marina mitt i centrum alldeles vid det nybyggda museet Te Papa. (marinan har ingen VHF – Vilket vi erfarit på flera platser söderut.)
Vi som normalt undviker storstäder tyckte Wellington var en charmerande liten storstad (NZ huvudstad, dock betydligt mindre än Auckland). Nyrenoverad waterfront med teatrar, museer, restauranger, pubar, ”event” byggnader och torg. Stora trafikleden mellan staden och hamnen var delvis överbygd med broar breda som torg, vilket gjorde att hamnen hade full kontakt med stadskärnan.
Efter tre dagar var vi färdiga med staden, men blåst och regn ville inte att vi skulle lämna marinan. Det är flera dygns segling efter oskyddad kust norrut, så det vill till att ha en bra väderprognos innan man ger sig ut.
Efter totalt en vecka i Wellington kom ett möjligt väderfönster för segling norrut efter ostkusten. Måndagen bjöd på bara 10-15 m/s från nordväst efter en helg med stenhård nordvind. Vi kastade loss vid niotiden och fick medström och kraftig medvind ut ur Wellington Harbour. Med spirade segel forsade vi fram, bara för att strax efter spirning upptäcka att en horisontalsöm gått långt uppe i storen mellan två paneler (våder). Lyckligtvis stoppades total sömkollaps av en vertikal latta.
Det var bara att reva in så att hela den trasiga sömmen kom in i masten. Inga stora problem just nu eftersom vinden var lagom för den revningen, men vi hade 450 sjömil framför oss med skiftande vindstyrka. Sol i norr från en molnfri himmel och 14-16 m/s i ryggen surfade vi de 30 sjömilen längs sydkusten innan det var dags att runda och gå mot norr. Väl runt Cape Palister försvann nästan vinden när vi kom i lä av land. Vinden kom nu 60° över båten, så även om den var svag gjorde vi skaplig fart. Men nu började vi känna av att storen var lite väl revad och eftersom vi hade en tight tidsplan för att hinna runt East Cape, 300 nm norrut, innan nordostkulingen började, var vi tvungna att stötta fart med motorn.
En bit upp på ostkusten började fallvindar från land ändra förhållandena, nu var revningen nästan i minsta laget och nån motor behövdes inte. Vi gick avsiktligt bara några sjömil utanför kusten för att hålla nere sjön. Detta fungerade, men i gengäld fick vi leva med fallvindarna. Efter passagen av Castle Point fick vi under natten några timmar med motsjö och lite vind vilket innebar att motorn fick göra tjänst igen. Dag två kom med ny vind från söder. Spirade segel och förhållandevis klart väder, men kallt nu när det var sydvind.
Fotade fyra olika arter av Albatross, Vandrings-, Royal-, Shy- och Bullersalbatross under samma dag. Lite fascinerande, vi som hittills bara lyckats få Svartbrynad Albatross på bild, och nu på en dag fyra nya arter! En hel del pingviner, men bara den lilla blå som häckar på NZ, såg vi. Den dyker snabbt och är som sagt liten och hoppar inte, så några acceptabla bilder blev det inte. Men en hel del delfiner lekte kring båten under första och andra dagen och fastnade på flera bilder.
Mycket motor även andra dagen men fram på natten ökade vinden och vi kunde passera Napier och Hawkes Bay under endast segel. När det ljusnade dag tre var det mulet och nu vind från sydost och vi var 50 nm söder om East Cape. Gribfilerna stämde hela tiden, men coastguards väderinfo varnade för kuling, både där vi för tillfället seglade men framför allt för områdena norr om oss. Man talade om 40 knop med 50 i byarna uppe vid Auckland. Alltså uppåt 25 meter per sekund.
Vår plan var att fortsätta norrut mot Coromandel för att hinna runda mot sydväst till Auckland innan vindvridning till nordost.
Vid rundningen av East Cape sen eftermiddag bestämde vi oss för att det var nog inte möjligt att hinna runt innan vädret slog om. Det var 80 nm till Tauranga rätt i öster, vilket förmodligen skulle bli ett tight lopp att hinna dit innan vindökningen var över oss. De få hamnar som fanns tillgängliga hade bankar utanför sig vilka man inte ostraffat tar sig över vid hård pålandsvind, vilket också bidrog till beslutet att gå mot Tauranga.
Tauranga
Tauranga har en stor naturlig “hamn” bakom ett trångt inlopp. Tidvattnet som skall ut och in från detta innanhav ger en kraftig ström i inloppet. Med kuling i ryggen och hög sjö är det av flera skäl inte möjligt att ha motström vid angöring med en liten segelbåt. Lite datorstudier gav vid handen att klockan nio på morgonen var det slack och därefter ström in i hamnen. OK, 14 timmar och 80 sjömil, inga problem.
Men problemet var vindriktningen som var akterlig strax om babord och skulle vrida 15-20 grader norrut under natten. Att spira innan mörkret var väl ok, men att gippa under mörker, hård vind och grov sjö var inte nån bra plan. Kändes också galet att gippa redan nu, gå 40° norrut och hoppas på en vindvridning som ev. inte kommer. Slutresultatet blev den revade storen (revad genua stod inte utan spirbom), preventerad i lä och preventering i “lovart” förberedd inför nattens gipp. Vi gjorde visserligen lätt 5,5 knop för den kraftigt revade storen men en mer rullig natt får vi nog förhoppningsvis aldrig mer erfara. Sjön var visserligen häftig, men inte grövre än vad vi tidigare upplevt och hanterat ok med vår normala länssegelsättning. Nu var det knappt möjligt att sova under frivakten! Molnigheten under natten gjorde också att vi inte fick se Nya Zeelands enda aktiva vulkan, White Island. Senaste utbrottet var så sent som 1992.
Vi var lättade när vi på morgonen kunde rigga vår vanliga spirning och rullningen upphörde. Ytterligare några timmar senare kom vi fram till Tauranga, någon timma efter att strömmen vänt till vår fördel. Vågorna runt oss var tre-fyra meter och vi vill definitivt inte veta hur dom skulle sett ut med mötande ström på tre-fyra knop! Vi upplevde vinden som helt ok med 12-15 m/s, men det höga berget vi skulle runda i det trånga inloppet gjorde att vi förberedde oss noga för revning. Den spirade genuan först varefter kryssfocken bakom storen blev “normalt” försegel när vi lovade upp i sundet. Strax innan fallvindarna tog oss drog vi in focken, startade motorn och när dom första “lyften” från vattnet syntes rullade vi även in den revade storen. Rundade kullen, Mount Mauganui, som är en isolerad vulkan i änden på en smal låg landtunga, och ankrade i sjölä bakom berget och landtungan, 450nm från Wellington och lite mer än tre dygn.
Fallvindarna som vi erfarit under rundningen var nu helt borta på grund av att vinden kom rätt över det låga landet. Bra fäste och ankarseglet upp. Sjörapporten talade om ökande vindar i området för de närmaste två dygnen och därefter vridande till sydväst och minskande.
Vi kände oss rätt förnuftiga som inte chansat och fortsatt norrut de 120 sjömilen till norrudden av Coromadel.
Först frampå kvällen kom det förutspådda regnet med ytterligare starkare vind och vi var ännu bekvämare med vårt beslut att ankra i Tauranga i väntan på bättre väder.
Två dygn blev vi liggande under berget i den hårda ostvinden, för att sen gå in till Bridge marina på lördagen innan vinden vred mot nordväst när en front skulle passera och ankringsplatsen bli lite utsatt. Förtöjde vid flytpontoner och flanerade in till Tauranga centrum för lite bunkring och motion. Marinan ligger lite offside och promenaden går längs en kraftigt trafikerad väg, över en bro och sen är man inne i staden som är smal och utsträckt på en landtunga. Inte alls lika mysig som Nelson, men med ett bra klimat och till skillnad från Nelson så har Tauranga närkontakt med vattnet.
Mycket trevlig personal i marinan, en av dom frågade om vi hade träffat Peter på Kiwi Roha, och visst honom träffade vi i Puerto Montt, Chile, när han kom seglande direkt från Tauranga i mars 2008. Världen är liten och visst känner man sig lite ”berest” när sånt här inträffar.
Hur trevlig personalen än är så var det redan på söndagen dags att ge sig av mot Coromandel. Sydvästvinden gav oss en skaplig segling efter den spektakulära och vulkantäta kusten norrut. Men vår spruckna söm i storen gjorde att vi seglade hårdrevat, så ibland tröttnade vi och motorstöttade, det var ju trots allt drygt 50 sjömil till Whitiangi. Vi ankrade strax före mörkret i viken bredvid Cooks Bay (han har varit överallt!) alldeles utanför floden in till Whitiangi.
På eftermiddagen dagen därpå tog vi dingen in till stranden, vandrade över näset och tog den lilla personfärjan över floden till byn för att handla lite ordentligare. När vi var i Tauranga var det lördag em och långt att gå till båten. Nu var det måndag em, dubbla ryggsäckar och inte så långt till dingen.
Visst hade det byggts en hel del sen vi var här -95. Bland annat fanns inte marinan då, och de fashionabla semesterhusen som nu fanns lite överallt hade man kanske inte råd med då.
Nu har flera orter på framför allt Nordön exploderat med stora eleganta sommarhus, precis som överallt i världen. Bakslaget i världsekonomin (orsaken kan väl diskuteras) har lett till ett mer eller mindre tvärstopp i byggandet och husannonserna är minst sagt talrika. NZ$ har förlorat mark mot US$ och Euro ungefär som svenska kronan, vilket vi är tacksamma för, men det bromsar investerandet och importen har blivit åtskilligt dyrare. I detaljhandel (läs importerade båtprylar) har många priser gått upp med 30-40%, tusan vet om inte importörer passar på och tjänar en extra hacka i ”skydd” av dollarkurs…
Barrier Island
Tisdag morgon bar det av tidigt för att hinna runt Coromandel och till var vår nästa planerade ankringsplats. När vi närmade oss nordudden vred vinden mot väst och tillsammans med den skvalpiga tidvattenströmmen norr om Coromandeludden gjorde att planerna fick ändras. Great Barrier Island låg 20 nm i halvvindsriktningen och blev vårt nya mål.
Lorna som vi inte träffat på nästan två månader låg inne i Port Fitzroy på Barrier och “såg” med AIS oss bakom bergen komma rundande Barrier. Väl ankrade blev det ankardram hos Vivi-Maj och Bo och snack om våra erfarenheter från våra respektive rundningar av Nordön. Dom hade lagt betydligt mera tid i Marlborough Sound, men hoppat över Wellington. I övrigt hade våra rutter i stort överlappat varandra.
Nu låg dom här i Barrier för att om nån vecka gå upp till Tutukaka och få nya segel. Dom “gamla” som levererades i december fungerade inte. Nåt fel med vävkvaliteten. Vi hoppas Doyle som skall sy våra tre nya segel har ordning på vävkvalitéerna!
Onsdagen gick vi en gemensam promenad över till nästa vik och tillbaka. Mycket upp och ned på branta stigar. Torsdagen blev lite av vilodag och till kvällen hade vi gemensam middag i Lorna, kryddat med mycket seglarsnack, dvs egentligen inte så mycket segling som snack om “måsteplatser” och andra sevärdheter runt om världshaven. Lorna har varit ute dubbelt så länge som vi och har bla hunnit med Alaska som står på vår lista om några år.
Fredagen bytte vi vik för att ha ett bättre utgångsläge för vår toppvandring/klättring. Vi passade även på att gå en kortare sväng ut på havet för att tillverka vatten under flyttet.
Lördagen kom med lätt regn, men inte värre än att vi redan före nio åkte in till stranden för att ge oss i kast med toppen. Under de första timmarna såg vi faktiskt lite sol och vattendragen kunde vi passera torrskodda genom att kliva från sten till sten. Vid stigkorset som delade upp stigarna mot olika mål upplystes vi vänligen att toppstigen var avstängd för omfattande arbeten. Eftersom det var lördag och dåligt väder chansade vi på att det var framkomligt och att inga irriterade arbetare var där och jobbade. Längre upp i bergen blev dimman och regnet rätt intensivt sträckvis, men vi kämpade på även om underlaget på den ibland mycket branta stigen blev väl halt. Vi passerade några ras som åtgärdats, innan vi nådde en ravin med en hängbro för en person i taget. Lite skakigt, men efter broinspektion fick broingenjören gå först. Alla fyra kom över och vi intog en välförtjänt macka på stående fot i ett envist regnande. Nån timma senare kom vi fram till dom pågående arbetena. Man höll på att bygga en trappa/lejdare på en brant sträcka på c:a 200m innan själva toppetappen. Arbetarna var som väl var lediga idag och vi kunde fortsätta utan att irritera någon.
Väl uppe belönades vi inte med en vidunderlig utsikt, utan såg något tiotal meter ut i dis och regndimma. Men det var för motionen och äventyret, inte utsikten vi klättrat upp, åtminstone intalade vi oss det. Nervägen var som väl var en annan, lika brant men med färdiga trappor på de värsta ställena. Nu hade regnet verkligen löst upp stigen och alla vattendragen var knädjupa och strida. Vi halkade många gånger men lyckades hålla oss i grenar och träd och därmed undvika skador. Minst fem vattendrag vadade vi över, men vi var redan rätt genomblöta så ytterligare vatten i skorna betydde mindre. Dock fick man passa sig i det strömmande vattnet så man inte föll.
Tillbaka vid dingen konstaterade vi att det gått åtta timmar sedan vi lämnat dingen som nu var full med regnvatten. Det blev ingen gemensam sundowner i regnet, utan var och en drog sig tillbaka med värmaren påskruvad och i vårt fall en stärkande varm glögg. Enda menet av trippen var kraftig träningsvärk i vadmusklerna, när vi väl torkat och återfått värmen.
Auckland
Söndag morgon kom med fin sydost som äntligen bar oss in till Auckland där vi la oss West Havens stora marina för att bla flanera runt i staden och träffa vänner. Handla i New World är alltid kul efter en vecka ute bland öarna! Sen blev det lite vanligt turistande med museum och Sky Tower, södra hemisfärens högsta byggnad, 328 m. Utsiktplattformen ligger 220 m upp i luften med flygperspektiv på Auckland. Nu hade vi till skillnad mot toppen på Barrier (över 600m) kanonfin klar luft, som gjord för panoramafoton. Vi såg ända bort till Coromandel och Barrier 40 sjömil mot öster.
Maritim museet var välgjort och informativt. På pubarna runt hamnen var det ett omsorgsfullt firande av Sankt Patrics Day, dvs Irlands nationaldag, med intensivt öldrickande grönklädda människor. Detta bidrog naturligtvis till att det var ovanligt mycket folk i omlopp, trots att turistströmmen börjat mattas av. Det börjar ju bli sensommar med lite kalla nätter.
En eftermiddag träffade vi Maria och Toby som flyttat hit från Göteborg med sina tre barn för åtskilliga år sedan. Intressant att höra om hur man lyckas etablera sig, både privat och jobbmässigt i ett nytt land utan en massa gamla kontakter genom släkt och vänner.
Kjell från Nordic Marketing, och Oceanseglarklubbens kontaktman i Auckland, kom och drack en kopp medan han dessutom fick betalt för våra nya genuaskot som han fixat. Kjell långseglade och blev kvar här för tio år sedan och driver tillsammans med Eddie, en före detta Seldén kille, Nordic Marketing, där dom bla har Andersén vinchar, Seldén sortimentet, Rutgerson mfl. En bra och säker källa för information, hjälp och många leveranser…
Doyle, segeltillverkare, var också på besök och kollade våra välanvända segel för att komma med förslag på eventuella förbättringar/långseglarförstärkningar på våra nya segel som skall sys här i Auckland på Doyles nya loft, ett av världens till ytan största segelloft. Våra små segel sys “i ena hörnet” av loftet och skall vara klara när vi kommer tillbaka till NZ i slutet av juli.
Whangarie
På fredag 20 mars, efter en liten frontpassage under torsdagen, kom det ny vind från sydväst och vi checkade ut från marinan och seglade de 65 sjömilen upp till Urqahrt Bay utanför Whangarei, där vi ankrade alldeles som mörkret la sig. Ibland är tidvattnet vänligt, dvs man får sovmorgon i väntan på att det skall bli medström upp till Whangarei. Vi la till utanpå Tilda, en svensk 70 fotare från Orust, i Town Baisin Marina vid tretiden och gjorde oss åter hemmastadda i vår hemmahamn. Ja så känns det faktiskt när man kommer tillbaka för tredje gången och återser alla kompisar, inte minst Sharron och Pelle som bor här med sina två barn och sköter marinan och Doyles segelloft i Whangarei.
22 mars – 23 juli Whangarei – USA-Sverige – Whangarei
Vi har tagit till två veckors nedtrappning för att lämna båten i fyra månader och flyga ut den 4 april.
Det blir exakt 6 månader (viktigt för visats skull) sedan vi angjorde NZ. Lindisfarne har fått förlängt skattebefrielse till 5 november, dvs 12 månader efter ankomst, men sen måste vi antingen segla ut eller övertyga myndigheterna att vi måste stanna för reparation eller liknande.
Nedtrappning kanske är fel uttryck, det är massor som skall fixas innan vi tryggt kan lägga båten mellan fyra pålar. Watermakern skall konserveras, oljebyte, renplockning av däck från alla block och “lösa” beslag, segel ner, tampar avsaltas mm. Sprayhooden har överlevt sig själv och håller nu bara ihop i dom under sommaren reparerade sömmarna. Vi har skjutit på utbytet för att kunna bygga en “hård” sprayhood under vår bortavaro. Rutan är demonterad och flyttad in i en verkstad där en isolerad glasfiberhuv skall byggas i vinter och stå färdig för montage när vi kommer tillbaka. Efter montage skall även ett nytt soltak med lösa sidor och en ny bakvägg i markisväv tillverkas.
Dom nya seglen skall också provseglas, så augusti lär inte heller bli sysslolös.
Vem var det som sa att långseglarlivet var avkopplande och latmansgöra??
Men det är trevliga och spännande jobb som känns bra inte minst för att allt vi gör underlättar våra seglingsperioder och förhoppningsvis gör dom säkrare.
Efter ett halvår på, i och runt Nordön kan vi beskriva landskapet på flera sätt. Av och till är det öppet och mycket vackert med branta dalar och höga berg, men mestadels är det grönt och grönt. En tät grönska, i stort sett helt omöjlig att ta sig igenom utan en stig. Som Patagoniens regnskog men med rikare sortiment av växter.
Palmer, löv- och barrträd i många former och höjder. Nåt mycket speciellt är dom höga ormbunksträden, ibland över tio meter höga och något som liknar den knähöga ljung vi har i Skandinavien, men här är ”ljungen” 3-5 meter hög.
Det speciella och gigantiska Kauri-trädet, som nästan blev utrotat när Européerna kom hit i mitten av 1800-talet, finns som tur är kvar lite här och där. Det har en mycket bastant och jämntjock stam med en lite liten lövkrona högt upp och blir riktigt gammal. Över tusen år är inget ovanligt.
Berggrunden är ung, ibland väldigt färsk. En av vulkanerna utanför inloppet till Auckland växte upp för bara 800 år sen och ser idag ut som en buskklätt månlandskap, nästan omöjligt att gå i.
Det rör sig mycket under marken, landet ligger på tre plattor med lite olika rörelsemönster.
Även om den årliga rörelsen bara är nån centimeter så kommer den oftast som en plötslig förskjutning och då med många års ackumulerade centimetrar. Det finns gott om bildbevis på vägar som helt plötsligt fått ett trappsteg på runt metern, och på staket som från en dag till nästa har en sidoförskjutning på flera meter. Statistik är visserligen bra. men man må veta var sprickzonerna ligger i detta land.
Folkmängden, ungefär hälften av Sveriges, har några fler kvadratkilometer per person att leva på. Huvudstaden Wellington har bara hälften av Aucklands befolkning och närmar sig halvmiljonen.
Fördelningen är något i stil med 75% Européer, 15% Maorier och en stor del av de återstående 10%en är Indier, Asiater och Polynesier. Enda folkslag som verkar fattas är svarta Afrikaner.
Sammanfattningsvis kan vi enkelt konstatera att Nya Zeeland är ett trevligt, vackert och gästvänligt land. Här kan man mycket väl tänka sig att stanna länge, vilket också alla hitflyttade svenskar ivrigt framhåller.
Resan till Sverige inleddes den 2 april med ett stop over i USA på tre veckor.
Lördag 5 april Marina Village, Alameda, San Francisco
Lördag kväll och vi sitter nu i en Swan 41:a som seglas av ett par vi haft intensiv mailkontakt med men inte träffat tidigare. På stående fot inbjöd dom oss att använda deras båt som B&B, en båt som dom också bor i sedan nåt år tillbaka.
Efter en helt odramatisk 12-timmars flygtur har vi nu tre veckor på oss i USA och vi kommer mestadels bo hos Rod och Elisabeth i deras 41:a. Skönt så vi slipper få båtabstinens…
Första mötet på flygplatsen där dom mötte gick utmärkt och vi har mycket att prata om. Dom planerar segla iväg till hösten.
Nu ska vi göra den närmaste omgivningen per bil och även hoppas hinna med en tur till Grand Canyon och i samband med det besöka Annikas farbror Arne i Payson, Arizona.
Onsdag 9 april mot Grand Canyon, Arizona USA
Bilburna sedan i torsdags. Efter ett mycket trevligt besök hos Annikas farbror i Payson lämnade vi i morse och åkte via Sedona med sina Red Rock formationer. Vidare till Grand Canyon och här har vi sett fantastiska vyer i kubik.
Lagom till eftermiddagssolen och sen solnedgången kom vi fram till den enorma ravinen. I går kväll kom det 1 dm snö över ravinområdet som nästan smält bort redan.
Vi hittade ett överkomligt rum att hyra för en natt alldeles på ravinkanten och planerar att vandra ner i ravinen i morgon i det utlovade solskenet. Middagen intogs på en trevlig restaurang och vi kan verkligen intyga att amerikanska portioner är enorma. Att dela är inget konstigt alls.
Nån vandring ner i Grand Canyon blev det inte då det inte tillrådligt ens för Triatlon människor att försöka klara både ner och upp på en dag. Alla rum var bokade så vi hade ett lätt val. Nu gjorde vi en lång vandring västerut längs ravinkanten under en klarblå himmel, varefter vi bilade ner till Flaggstaff där vi sov över och fick en snö- och stormvarning. Puh, tur att vi inte gått ner i ravinen!
Nästa dag sken solen och vi fick en fin tur västerut över Death Valley, Hooverdammen, genom Las Vegas (lika hemskt som vi trodde) och i Bishop mötte vi blåsten och ovädret. Sov över där för att vakna till klarblå himmel under en underbar färd vidare norrut.
Svårt att komma västerut då flera pass över Sierra Nevada var stängda pga snö. Vid Carson City var det möjligt att komma västerut över flera pass med ibland två meter snö vid sidan om vägen, snöslungeskuren snö så det gav rena alpinkänslan, men så var det också mer än 2400 möh.
Söndag 19 april San Francisco USA
Tillbaka hos Elisabeth och Rod i SF där vädret precis vänt och blivit lugnt och sommarvarmt efter en vecka med blåsigt och kallt. Snacka om tur med vår utflykt till Payson och Grand Canyon mm som blev 3650 km lång.
Lagom tillbaka var det båtmässa i Oakland som vi besökte och därefter åkte vi upp till våra värdars hus på landet två timmar norr om SF för några dagar. Återigen fina dagar med fin natur.
Avslutningen i SF blev 100% i båt, även lite segling. San Francisco bukten har flera möjligheter till ankring och givetvis flera marinor. Vi började med en tur runt Alcatraz och Golden Gate bron innan vi ankrade för lunch i en väl skyddad bukt.
Efter tre fantastiska veckor i Kalifornien, lite Arizona och Nevada är det nu dax för nästa flygtur. Vi landar i Amsterdam, vidare med flyg till Köpenhamn – sen buss till Helsingborg där vi är till den 3 maj.
Söndag 3 maj Helsingborg
Vilket välkomnande till Europa.
Först ett sprakande åskväder över Kastrup, sen högsommarvärme, solsken, blommande träd och buskar plus en massa fåglar som kvittrar runt i luften. Fullt med lättklädda människor på alla badstränder runt hela stan.
Vi har redan hunnit med några släktmöten här i krokarna och nu drar vi vidare till Göteborg.
Måndag 11 maj Göteborg
En vecka i ett vårskrudat och i huvudsak soligt Göteborg.
Det blev inte ett lika omvälvande återseende som för nästan två år sen då vi gästade Sverige i ett halvår. Då kände vi oss som turister och såg på allt med stora ögon.
Kanske det bara händer en gång i livet, vem vet!
Listorna på – Att göra, och bokningar hit och dit växer för varje dag. Det ser ut som vi gör en visit till Stockolm i V23-25.
Söndag 17 maj Göteborg
Segling i Göteborgs skärgård en lördag i strålande sol är helt enkelt fantastiskt. Så nära centrala stan, så lätt att nå och så fina skyddade vatten. Mer segling ska det bli till nästa helg.
Måste också erkänna att vi missade 4:års dagen, den 1 maj, då vi lämnande Göteborg för en längre resa… Samtidigt passerade tittarsiffran på vår websida 100 000 träffar.
Ett särskilt tack till er alla som då och då hör av er med kommentarer och frågor. Det gör att vi känner det meningsfullt att fortsätta dokumenterandet.
Söndag 24 maj Göteborg
Den gångna veckan har varit fylld av möten, allt från tandläkare till gamla jobbkompisar plus en hel hög med seglande vänner.
I torsdags hade JordenRuntSeglarKlubben (JRSK) möte på Björkö där ett 30-tal medlemmar slöt upp. Dan efter tog vi bussen till Kungshamn för att segla resten av helgen med Chessarna.
Mycket segling i lagom vind och växlande väder.
Bohuslän är fantastiskt!
Söndag 31 maj Göteborg / Bua
Ännu en vecka fylld av trevliga möten.
Starten blev lite blåsig med en del regn. Avslutningen är nu varm och solig igen. Vi är nu i Agneta o Anders fina hus i Bua och åker i veckan upp till Stockholm på 14 dagar.
Stockholm
I onsdags, 4 juni, åkte vi tåg till Stockholm för nästan inga pengar alls.
Här möttes vi av hyfsat väder som dock blev sämre och sämre. Kallt och regn men som repat sig till helgen. Men Stockholm är ju Stockholm och även här finns en massa trevliga människor att hälsa på. Släktingar och gamla vänner såväl som nya bekantskaper.
Midsommar och segling med Chess
På torsdagen stenhård bonnkryss ut från Björlanda Kile i krabb sjö och nästan 20m/s. Sol hela kvällen. Midsommarafton bjöd på fin segling norrut i lagom vind men mörka moln som släppte mycket regn, men inte på oss. Midsommardagen – solig segling i måttliga vindar med lunchankring norr om Käringön, därefter spinnaker ner mot Härön för nattankring. Söndag sol men nästan ingen vind. Lunch i Marstrand och förtöjning i Björlanda innan middag.
En väldigt trevlig och lagom midsommar med många vänner, särskilt tack till vårt värdpar på Chess.
Blekinge
Snabbt har vi nu förflyttat oss till Blekinge där vi kommer att vara några dagar.
Veckan som gått har varit spännande då Björn efter moget övervägande opererat bort sin översynthet med mycket lyckat resultat. I praktiken är det samma utbyte av ögonens linser som görs vid grå starroperation.
Helsingborg i början av juli
Högsommarvädret har nu nästan äntligen gett med sig. Om man nu får känna så…
I Ystad har vi sett denna sommars eländiga algblomning, och det är verkligen osmakligt och illaluktande.
Nedräkningen har nu börjat på allvar – den 22 flyger vi hem!
Måndag 13 juli Helsingborg
Högsommarvädret har nu definitivt gett med sig. Regnen i östra och mellersta Sverige har varit häftiga. Visst har vi fått en släng också, men i stort har vi hållit oss söder om de stora mängderna.
Vi har varit en sväng till Göteborg för ögonkontroll (helt ok) och träffat Sea Questarna.
Åter Helsingborg via Ronneby, där vi träffade Björns släktingar och åt middag i Yaghan. Jo Yaghan kunde vi haffa på deras retur från tre års jorden runt segling. Helenes far bor i Ronneby och dom hade stannat där på sin väg hem till Stockholm. AIS är en bra uppfinning…
I dag kommer Akkas besättning på besök. Sen bär det en sista sväng tillbaka till Göteborg för avstädning och födelsedagskalas.
Nedräkningen är verkligen på allvar nu – den 22 flyger vi hem!
Två dagar kvar
Sista rycket för den här gången. Nu packar vi alla kilon på bästa sätt. Vi har haft en finfin sommar med mycket värme och sol. Smultron, blåbär, hallon och förstås en massa goa jordgubbar. Många tack till alla för trevliga dagar och kvällar, logi, mat o dryck.
Och till alla som vi inte hunnit med skickar vi en hälsning och hoppas vi ses en annan gång.
23 juli – 11 oktober Båtjobb i Whangarei Nya Zeeland
Äntligen hemma.
Efter 45timmar från dörr till dörr är vi nu ganska matta. Båten har klarat ensamheten med glans och efter att ha flyttat in till flytbrygga med el och vatten är alla funktioner återställda i beboeligt skick.
Det tar dock några dagar innan vi har sovit ikapp och fått alla pryttlar på sina rätta platser.
Vädret är omväxlande klart o kallt eller grått med skurar och ljummen temp. Vårblommorna har börjat visa sig och flera träd med blommor på bar kvist lyser upp tillvaron.
Nu startar en period med båtjobb som är en fortsättning på jobben gjorda under 2008.
Dokumentationen för jobben redovisas i en gemensam logg för 2008 och 09
12 – 29 oktober 2009 Whangarei och Opua, Nya Zeeland
Nu ligger vi i startblocken, äntligen.
Tidvattnet vänder vid 14-tiden och då vänder vi ryggen åt Whangarei för den här gången. Solen strålar och vinden är kall som alltid då den kommer från syd.
Närmast ska vi bara några stenkast norrut så om några dagar är vi i Opua, klara för utklarering med destination Australien.
Solens strålar från förra söndagen, den 11:e, förbyttes snart till blåst med en hel del regn.
Vi låg ändå ankrade tills i fredags och njöt av båtlivet i en fin och välskyddad vik.
Nu håller vi på med slutspurten inför avgång och följer vädret varje dag.
Förmodligen kan vi lätta nån gång till helgen eller i nästa vecka.
Söndag 25 okt Opua Marina
Avgång nu i veckan som kommer, onsdag förmodligen.
Vi lever nu lite på övertid då våra visum gick ut i fredags. Men här är man väldigt medveten om att seglare är väderberoende och ingen skickas ut i fel vindriktning eller starka vindar.
För oss ser det ut som ett högtryck kommer att dominera vattnen mellan NZ och Australiska ostkusten vilket kan betyda en hel del motorgång…
29 oktober – 9 november Nya Zeeland – Australien
Vi är nu klara att lämna Nya Zeeland med sikte på Australien. Från början var tanken att göra en mellanlandning på ön Lord Howe där våra seglarvänner Rex o Louise med båten SixPack har sitt landboende, men just när vi planerade att stanna till där så fick vi inte tillstånd då ett seglingsrace hade bokat alla tillgängliga bojplaster – man får inte ankra och nån marina finns ej – dessutom slumpade det sig att SixPackarna hade en leveranssegling just denna tid. Så Lord Howe får vänta på oss.
Då våra visum i NZ gick ut i denna veva så var det bara att gilla läget och se sig om efter en annan lämplig angöring och det visade sig att Sydney låg bäst till. Till saken hör att man måste rapportera sin ankomst till Australien minst 96 i förväg och då ange angöringshamn.
Avstampet från Opua i NZ blev sent på torsdagen den 29 oktober i en liten kuling som skulle avta och förutsikterna för de närmaste dagarna såg tillräckligt bra i väntan på ett lovande högtryck som låg långt västerut. Efter kulingen stämde prognosen och vi fick dom förväntade vindvridningarna med tillhörande regn helt odramatiskt.
Tänk så skönt det är att vara på gång långt från allt och ändå så nära andra typer av upplevelser. Några valar, några delfiner, lite fågel och en helt ny värld av vattenlevande organismer. Vi har sällan sett så många konstiga varelser både på dagtid och under natten. De flesta av dessa kan bara ses när havet är riktigt lugnt och så hade vi det mellan vindpiruetterna.
Närmare Australienkusten mötte vi en massa självlysande illgröna flytande gurkor en bit ner i vattnet, ja det såg i alla fall ut som gurkor på formen att döma.
Efter dom första dagarnas lite instabila väder kom mycket riktigt ett högtryck som gav oss vind med ost i, alltså precis vad vi ville ha för att kunna segla bekväm medvindssegling västerut.
Vindstyrkan gav lite för hög fart då vi kalkylerade ankomst på till måndagen den 9 november för att inte betala övertid, så vi slöseglade faktiskt långa sträckor. Framför allt brydde vi oss inte i om att farten ibland under nätterna gick ner till under 3 knop, månskenet och stjärnorna tillsammans med en hel hög sommarprogram inspelade från Sveriges Radio höll oss på gott humör hela sträckan. Enda smolket i bägaren var det faktum att vid tre knops framfart genom vattnet så kom vi tidvis inte närmare Australien – vi hade en konstant motström på mellan 0,5 till dryga 3 knop! Men igen, vi hade inte bråttom.
Den teoretiska sträckan från start till mål är drygt 1100nm och vi seglade 1400 genom vattnet, lite omvägar i vindpiruetterna givetvis, men säkert mer än hälften av ”extrasträckan” beroende på motströmmen. Vattentemperaturen gick från 15 grader i NZ till 24 nåt dygn före Australien. Lufttemperaturen gjorde motsvarande språng från 15-18 grader i Opua till 30 i Sydney. Det kan man kalla vårtemperatur.
9 november – 8 december Sydney
Nåväl vi angjorde Sydney på måndag morgon den 9:e i varmt väder med sol och 25 sjömil utanför kusten fick vi radiokontakt med kustpatrullen som hälsade oss välkomna och såg vår AIS på sin plotter. Vi gick raka vägen till tullbryggan för inklarering. Där möttes vi av tre pigga tullare som också agerade immigration. Den tredje parten i inklareringen är jordgubbarna, dvs karantänfolket, uteblev…
Döm om vår förvåning och tullarna stod helt mållösa då dom i telefon möttes av tjänstemän som inte ville klarera in oss. Vi fick snabbt komma överens om möte vid annan brygga på förmiddagen nästa dag utan några restriktioner vad gäller landgång eller kontakt med andra. Så vi ankrade och gick och handlade middagsmat. Vi behöll kvittot så det inte skulle bli nåt tjafs om det vi inte åt upp. Mycket riktigt så skulle vi egentligen inte fått behålla våra tre tomater och lite bröd men dom såg mellan fingrarna efter att ha kollat kvittot flera gånger.
För besväret fick vi betala 330AUD, vilket är nästa 2000sek och det är det mesta vi betalat någon gång. Tull o immigration tar inte betalt och jobbar dygnet runt. Hade vi kommit fram under en helg hade prislappen för jordgubbarna stigit till nästan det dubbla.
(Betalt eller betalat, fortfarande fem år efteråt har dom 330AUD inte dragits från vårt Mastercardkonto, så vi skall nog inte klaga på dyra karantänavgifter…)
Direkt efter tullinklareringen gick vi via operahuset till en gratis och mycket välskyddad ankringsplats på gångavstånd från centrum. Helt suveränt, dock saknas all form av service i form av toaletter, vatten, sophantering och inte minst duschmöjlighet. Dock finns en bra flytbrygga på roddavstånd för dingen.
Vår tanke var nu att göra stan i några dagar och i samband med besök på turistinformationen bestämma oss för hur vi ska lägga upp vistelsen på “huvudön” om man nu kan säga så om Australien… Vårt mål för denna södra sommar är Tasmanien som är Australiens största ö där vi hoppas fira jul och nyår. Särskilt nyår lär vara spektakulärt med hela Sydney- Hobart Race flottan på plats. Tävlingen startar i Sydney på annandagen och förhoppningsvis blir det bättre förhållanden än det ökända året då merparten fick bryta och åtskilliga båtar havererade, med både sjunkna båtar och omkomna seglare som följd.
Efter lite dividerande konstaterade vi att sommartemperaturen redan hunnit långt förbi våra kroppars termostatläge och en inlandsresa får vänta. Vi nöjer oss med att segla kusten söderut för att tillbringa mesta tiden i Tasmanien.
Sydney som storstad är intressant och lättnavigerad. På sitt sätt vacker trots en massa höga hus och med en waterfront som överträffar de flesta andra städer vi besökt. Vi gillar stan.
Louise och Rex kom och hälsade på oss på onsdagen innan dom flög hem till Lord Howe. Kul att återknyta bekantskapen även om det nu inte kunde ske på Lord Howe.
Vi hade också besök av Craig med särbo som vi mötte i Tonga när dom var crew på Iris. Seglade en sväng i hamnen och lunchade i en av de många vikarna. (Ingen av oss kunde ana att Craig, drygt 2 år senare, skulle köpa Lindisfarne av oss uppe i nordvästra USA!)
Sydneys skyddade vattenomgivningar bjuder också på flera möjliga strandhugg så redan på lördagen efter ankomst flyttade vi till en ankarplats i ett naturområde i Middle Harbour för att hälsa på våra vänner i Iris (från US) som har hyrt en boj i två månader medan dom åker hem. Söndagen gick vi upp i den nordligaste viken av Middle Harbour där vi stannade nästan hela veckan. Alldeles stilla och inga hus. Det måste vara en av de centralaste nationalparkerna.
Björn passade då på att locka fram en liten förkylning som Annika nu har sista slängen av.
Tänk vad det är trevligt med givmilda vänner!
I ankarviken finns 10 bojar avsedda för fritt användande för båtar upp till 20 ton och för 24timmar. Det var nästan tomt så vi låg där i fem nätter. En dag kom en herre roende från sin båt och berättade att där han har sin hemmaboj ligger en grannbåt som tidvis bebos av en svensk. Det lät intressant så vi planerade att lägga oss i den viken till helgen, men innan vi hann flytta kommer nämnda svensk roende över från sin båt nån dag senare. Vi frågade då om han hette Hans och visst gjorde han det och han såg ut som ett frågetecken i hela ansiktet. Han visste inte att vi träffat hans båtgranne Gino.
Så på den vägen är det – nu ligger vi i Gino och Hans vik med ett stort köpcentrum på dingeavstånd. Här finns också en båttillbehörsaffär på gångavstånd. Hans har servat oss med biltransport till det svenskaste av allt – IKEA – så nu har för första gången sen Kanarieöarna ökat innehavet av stearinljus, sill och lingonsylt. Några pepparkakor blev det också.
Nu har vi tagit itu med de få kvarvarande problemen, dvs två prylar som inte funkar som dom ska. Det ena är egentligen en gammal historia ända från mastbytet i Göteborg innan vi avseglade 2005. Det avisolerade akterstagets ena isolator vred sig ganska omedelbart. Efter mailkontakt med tillverkaren fick vi beskedet att den nog borde bytas eller limmas om men att det inte var någon omedelbar fara om den inte vred sig mer. Nu är vi så i landet där tillverkaren har sitt hem och vid förnyad kontakt har vi återigen fått beskedet att den borde ses över och/eller bytas.
Nästa problem rör den sedan ett år nya vindgeneratorn. Det fungerade i stort sett prickfritt tills vi lämnade NZ, men under resan över började den tvärstoppa när den inte skulle. Vi fick segla långa sträckor utan dess medverkan. Efter kontakt med tillverkare och lokala representanter har vi nu demonterat och ska skicka den till Melbourne för reparation.
Vår avsikt var att lämna Sydney innan helgen men nu verkar det bli en vecka till.
Under väntetiden lovar vi att djupdyka i gamla loggar och album så om du stackars läsare förtvivlar över uteblivna dokument och bilder så kan vi bara meddela – det är på gång.
Enda käppen i det hjulet är att dagarna kan bli som i söndags. Plus 40 grader i skuggan, 35,6 som värst nere i båten, vilket i alla fall var svalare än ute. Vattnet är bara 23 så till och med sängen kyldes underifrån. Denna dagstemperatur i kombination med bara 30% luftfuktighet gör det hyfsat överkomligt men det tar ändå på krafterna. Måndagen kom med ett temperaturdropp på 16 grader och regn. Vi har också haft tre ordentliga åskväder sen vi kom hit.
Vindgeneratorn har gått iväg till Melbourne för reparation. Hans från Jolada skjutsade oss till postkontoret för att få iväg generatorn.
Vi har också sedan första veckan i BirkenHead (Hans och Ginos vik) kontakt med Ronstan angående en av våra akterstagsisolatorer som vridit sig. Dom kom och tog den med sig och även den hamnade i Melbourne (vi som trodde att Sydney var metropolen!) för kontroll.
Killarna kom tillbaka med den (vid bryggan, fin service!) med en liten not från service avdelningen i Melbourne. Det var inget fel på den gamla, men som goodwill fick vi en helt ny. I noten stod också att deras kvalitetsmanual sa inget om att isolatorn skulle vara ”rak”, men ingen hade sett någon levereras vriden…
I väntan på att vindgeneratorn skulle komma tillbaka gjorde vi bland annat en utflykt till Blue Mountain med Hans och hans särbo Cheryl som är född i en av byarna uppe i bergen. Det blev en heldag med väl initierad guidning.
Annika fixade som vanligt med Hans och några andra båtars datorer och Björn hjälpte Hans med riggspänning och att få styr på el-och laddningssystemet i Hans båt Jolada innan det blev måndagen den 7 december och vår generator kom med kurir från Melbourne.
Vi tackade för alla trevliga middagar och turer och kastade loss från bojen och gick runt till BlackWattel en sista gång för vattenpåfyllning och ett mer vindskyddat läge för montage av vindgeneratorn.
8 – 31 december 2009 Sydney – Hobart
Tisdag, nästan en månad efter vi angjord Sydney, lämnade vi storstaden och seglade söderut.
Första etappen blev kort, från lunchtid då vi passerade ut genom ”the Heads” till eftermiddagen c:a tjugo sjömil senare när vi tog en gratis boj i Port Hacking.
Det låter som en hamn men är en lång fin sandstrand i ett naturreservat, skyddad av en udde med fantastiska sandstensformationer.
Vi blev kvar två nätter i väntan på nordliga vindar. Två långa promenader efter stranden och in bland sandstenen. Färgerna i den eroderade sandstenen påminde mycket om Petra i Jordanien, lite gulare och med mindre av röda inslag som Petra har mycket av.
Torsdagsseglingen blev en lång etapp med start kl 0600. Framme i Jarvis Bay ankrade vi vid solnedgången strax efter åtta. Fin segling med akterlig vind och mestadels lagom styrka, en styrka som ökade kraftigt när vi i kvällningen svängde in i Jarvis Bay och fick bidevind plus fallvindar de återstående sex sjömilen tvärs över viken.
Vinden dog strax före vi ankrade och den förutspådda vindkantringen till västlig kuling kom nån timma senare.
Morgonen därpå hann vi lagom segla tillbaka österut över viken till ”havssidan” i medvind innan vindvridningen till ost kom en halvtimma innan vi tog en gratisboj i reservatet där det är ankringsförbud. Bara fem bojar, så tusan vet vad dom gör när den sjätte båten kommer.
Fina vandringar längs stränder och in i naturreservatet. Vågorna mot klipporna på utsidan mot havet inger respekt!
Efter två nätter i Jarvis Bay, en för ankar och en vid boj, vred så vinden mot norr igen vid femtiden på morgonen. Klockan sex, innan det blivit för guppigt vid vår boj och med utgående tidvatten stack vi till havs för vidare segling söderut.
Det är ont om bra stoppställen längs kusten och Ulladulla’s fiskehamn anses vara lite för liten. Hamnen låg på vettigt avstånd från Jarvis Bay så vi anropade kustpatrullen som har en station i hamnen och frågade om det fanns plats.
Jo vi kunde både ligga vid kaj eller ankra inne i hamnen. Vi startade vid kaj men bestämde oss strax för att det var för oroligt. Bara en pelare att ta stöd mot med fenderplanka i kombination med tidvatten och en del dyning.
Ankring i hamnen och dinge iland var ett mycket bättre alternativ. Visst var hamnen liten men vi låg väl fria från enslinjen in i hamnen och de större fiskebåtarna höll den linjen och passerade oss med 30 meter frigång när vinden tryckte oss närmast farleden.
På vägen över från NZ upptäckte vi vatten under motorn. Saltvatten från en läckande kopparrörsanslutning till kylning av backslaget. Ett gammalt problem där vi bytt kopparkröken några gånger under motorns dryga fyratusen timmar. Kröken var ny från Whangarei! Som väl var hade vi kvar en gammal krök som vi satte dit under överfarten.
Även denna hade nu börjat läcka. Något måste alltså ha förändrats i vår installation sedan vi kom till NZ. Många funderingar, mätningar av strömmar och mailande till Tommy (fd Pentakille och JRSK-medlem) i Göteborg.
Nån riktig klarhet i varför problemet accelererat har vi inte funnit, men vi har nu kopplat kopparkröken till det utvändiga anodskyddet och försett generatorn med en väsentligt ökad kabelarea på minussidan för att minska risken att laddnings strömmen tar andra vägar tillbaka till batteriet.
Den gamla kröken med två nya hål fick sig lite epoxifyllning i hålen på insidan röret och den nya som läckte över från NZ sågade vi bort flänsen, glödgade och vek till en ny fläns med hjälp av en polygrip. Så nu kör vi med en epoxilagad och en nygammal i reserv. Den gamla som vi nu epoxilagat är den som kom med motorn och som vi i Turkiet reparerade 2003 genom att såga av den läckande flänsen, glödga och vika till en ny fläns.
När vi sen kom tillbaka till Sverige fick motorn en ny krök och den gamla reparerade lades som väl var bland reservdelarna, där den alltså legat i drygt fem år. Bra att ha grejor, men också bra att ha lärt sig hur man fixar till en ny fläns. Kunskap är som alltid bra och väger dessutom ingenting.
Dessa reparationer och mätningar (som dessutom innebar en massa demonteringar av kablar och detaljer för att spåra ev läckströmmar) tillsammans med mailande och väntan på nordliga vindar gjorde att vi blev kvar tre nätter i Ulladulla. Efteråt har vi förstått att det är ovanligt med så många dagar med tjänliga förhållanden. Hamnen är ökänd för att drabbas av kraftig dyning tillsammans med horisontella vattenrörelser (surge) som gör hamnen klart okomfortabel.
Tisdag den 15 seglade vi vidare och gjorde ett middagsstopp vid femtiden i en, enligt piloten, bra vik. Dels för att se om vi skulle övernatta och dels för att anpassa ankomsten till Eden till dagsljus. Viken var alldeles för öppen och rullig för övernattning, så strax före solnedgången tog vi upp ankaret och fortsatte vår segling söderut.
Vi har glömt att berätta att vi under överseglingen från NZ äntligen kommit i ordning med vår vindstyrning. Dels har vi gjort om lagringen av paddeldelen så att vinflöjeln orkar vrida paddeln och dels har vi själva därmed kunnat begripa hur det hela fungerar. Bland annat kan man inte segla med feltrimmade segel och absolut inte med för mycket segel.
Vindrodret har ett klart begränsad max roderutslag och därmed begränsad förmåga att kompensera feltrimmade segel. Men därmed blir man också en mycket bättre segeltrimmare med vindroder!! Och man revar dessutom i tid.
Den andra begränsningen i vindrodrets resurser kom vi underfund med under denna natt ner till Eden. Med våra utspirade segel och planskotad fock bakom storen är det naturligtvis mer än vanligt viktigt att vi håller oss på kurs och inte lovar upp. Vanlig spirning eller ving-ving segelsättning tappar luften på vanligt sätt när båten lovar, men vår planskotade fock som är så bra för fart och mot rullning har en allvarlig avigsida vid dessa oavsiktliga lovningar. Båten seglar vidare med back i genuan, lite fladder i storen men med fullt drag i focken. Vindrodret klarar att förhindra lovning i normalsjö, men när brytande vågor kommer på låringen och pushar iväg båten blir det för mycket. I och med att Lindisfarne då ”seglar vidare” efter lovningen klarar inte vindpiloten att få henne tillbaka på kurs utan vi blir kvar där med sjön rätt i sidan. Receptet är naturligtvis att minska segel och rulla in focken. Men det blir både långsamt och rulligt, så vi kopplar loss vindrodret och startar autopiloten i läge max med gyron inkopplad, och vips styr båten som längs ett snöre trots att sjön bryter och kommer på låringen. Surfarna var häftiga och vi toppade flera gånger över åtta knop genom vattnet. Men det hann bli en rörig natt med en del vatten över oss innan autopiloten fick träda in.
Eden
Eden angjordes i morgonljuset. Vi ankrade bakom piren och knoppade in efter en rörig natt med lite och orolig sömn på frivakterna.
Eden är sista hamnmöjligheten innan det beryktade Bass Strait över till Tasmanien, så vi var beredda på några dagars väntan på rätt väder. När vi vaknade vid lunchtid flyttade vi oss längre in i viken och dingade in till den lilla staden/byn. Nu märktes det verkligen att vi var långt bort från storstaden.
Man ”odlade” alla sina gamla historiska hus och lämningar från valfångartiden och turistströmmen var nog så stor. Det finns å andra sidan inte mycket till konkurrens i denna del av Australien!
Sevärdhet nr 1 var i alla fall ett litet välordnat valmuseum där dragplåstret är späckhuggaren Tom som på 30-talet hjälpte valfångarna att valla in valar i Eden-bukten. Tom var inte ensam om detta men han var den ivrigaste och han tog dom små valbåtarnas tamp i munnen och bogserade dom till rätt position. Hans hela skelett finns nu att beskåda i museet och bevisen syns tydligt på hans nedslitna tänder. Späckhuggarna fick valarnas läppar och tunga som tack för hjälpen!
Eden är dålig som allvädershamn. Men man kan flytta sig tvärs över viken när vinden kommer från fel håll, så nästa eftermiddag, när vinden vred, bidevindseglade vi de tre milen över till lovartssidan där vi ankrade över bra sandbotten. En lång promenad iland dagen därpå i ett deltalandskap som ockuperats av frikampare och massor med fågel. Papegojor, kakaduor och en hel del annan småfågel.
På eftermiddagen motorerade vi tillbaka till Eden för att handla mat inför Tasmanienfärden. Kvar över natten för att nästa förmiddag, innan näst front kom, segla över till sydsidan igen. Denna gång en fin lång vandring till en gammal valhanteringsvik, innan vi nästa förmiddag gav oss av.
Mot Tasmanien
Nordvinden skulle inte starta förrän efter lunch, så vi motorerade medan vi gjorde vatten till en liten skyddad vik fem mil söderut, där vi ankrade, duschade, sjöstuvade båten och monterade tillbaka vindrodret på akterspegeln efter bad och dusch.
Lagom när dom andra båtarna (vi var fem som låg i Eden och väntade på väder för segling söderut) kom förbi utanför viken var vi klara och hissade på.
En av båtarna skulle som vi direkt ner efter Tasmaniens ostkust, en drygt fyrtio fots spetsgattad långseglare. Trots storleksskillnaderna, men förmodligen tack vare vår effektivare segelföring under läns (extrafocken) var vi inom synhåll i två dygn tills vinden vred och det blev halvvindsegling med ”normal” segelföring då deras betydligt längre vattenlinje tog ut sin rätt.
Vi hade dom fem sjömil söder om oss när vi svängde in till Great Oyster Bay och dom fortsatte mot Hobart och julfirande. Via VHF:en hade vi kontakt hela tiden och utbytte väder mm.
Dom hade inte AIS så dom upptäckte inte de exceptionella förhållanden som gjorde att vi ”såg” AIS-mål 254 sjömil bort! Vi hörde också segelbåten (>50 sjömil bort) som var på väg mot Tasmaniens nordkust, och därmed låg mer i vägen för fartygstrafiken, försöka få kontakt med stora fartyg utan framgång. Med AIS får vi namn/och eller MMSI-nummer och har hittills alltid lyckats få fartyg att svara när vi anropar. Yaraandoo, som vår överseglingskompis heter, har hemmahamn Brisbane, och kommer närmast från en flerårig Pacific kryssning med bla Alaska som erfarenhet. Efter helgerna skall vi återknyta kontakten för lite info om Alaska!
Vi svängde alltså av där första ”skärgårdsmöjligheten” dök upp utefter Tasmaniens ostkust. Ett smalt sund in i sjölä och en fin ankring just som solen gick ned och vi kunde summera en rätt ok överfart över ett beryktat vatten. Lite vind på dagarna och lite för mycket på nätterna. Med våra nya erfarenheter av vindrodrets kapacitet blev det autopilot under nätterna! Sjön blev snabbt brant och hög på låringen strax efter mörkrets inbrott och vi ville inte återuppleva osäkerheten med att vindrodret inte skulle greja våra lite för stora segel. Å andra sidan kunde vår nyreparerade vindgenerator fixa nästan hela strömbehovet, trots medvind och grov sjö.
Nu är vi så i kustnära vatten igen där det finns ankringsplatser inom dagseglingsavstånd. Öarna är lite stora så riktig skärgård är det inte, men hyfsat skyddade ankringsplatser finns här och där.
Vår första ankring styrdes av vindriktningen och vi skriver nu två dagar före jul. Vindutsikten för dom närmaste dagarna gjorde att den lämpligaste ankringsplatsen till julafton låg passande alldeles invid Little Christmas Island. Och så blev det.
Vi kallar det ankringsplatser för några egentliga skyddande ankringsvikar är det ofta inte fråga om. De flesta är i ena änden av en lång sandstrand där man hoppas komma undan vind och vågor. Vårt byte av ankringsplats på julafton tog oss tvärs över Great Oyster Bay, 9 sjömil, i 15-20 m/s bidevinds segling. I den krabba sjön var det inte helt enkel segling. I halvtid rullade vi in kryssfocken och startade motorn, för att med en kraftigt revad stor och 20º lutning mer kontrollerat ta oss till andra stranden. En av de tuffare seglingar vi gjort!!
På juldagen, efter en lugn kryss i sex timmar, baxade vi in oss i ostkustens förmodligen minsta vik, Whalers Cove, och band upp oss med fyra landlinor plus ankaret väl nerdraget på 8meters djup. En riktig ”Patagonare” skulle man kunna säga.
Piloten talade bara om svajankring över dålig botten utanför ”vår” lilla vik!
Här blev vi liggande i två nätter och njöt av naturens skulpturer. Sandstenen är så lätteroderad att de mest fantastiska konstverk formas av vind och vatten. Flera vitbukade örnar underhöll oss flitigt under dessa två dagar.
När kvällskylan och mörkret föll kröp vi ner i båten för lite skrivarbete innan sömnen tog över. Under natten vaknade vi av ett himla ”fågelsnackande”. Konstigt tänkte vi, få fåglar under dagen och sen en hel skock under natten.
Men visst, det var pingviner som hade sin nattsamling på klipporna runt båten.
Andra natten var vi beredda med ficklampa, men att få mer en än glimt av dom små pingisarna var inte lätt.
Nästa stopp, Safety Cove, ligger på väg in i viken till Port Arthur. Under rundningen av udden in till viken, vid Tasman Island fick vi fotofrossa. Hela udden och mycket mer består av lava som stelnat i pelarform.
Den som sett ön Staffa i Skottland förstår hur mäktig denna syn är.
Till saken hör att Staffa är en liten fluglort i storleksjämförelse…
Som tur var hade vi ingen vind eller sjö att brottas med utan kunde på nära håll beskåda det hela.
Port Arthur har ett eländigt förflutet.
Här låg en av Australiens många fånganstalter, delvis nu i form av ruiner, men med en dokumenterad grym historia. Allt i en bländande vacker miljö!
Efter två nätter i Safety Cove var det dax för Hobart, just samma dag som flera av deltagarna i racet Sydney-Hobart anlände. Under rundningen in till Port Arthur hade vi nästan plattvatten, men nu under rundningen av kap Raul var vågorna stora och branta. 2-3 knop genom vattnet som max under två timmar mot söder tär på tålamodet. Lägg till en byig fallvind mellan 5 och 15 sekundmeter rätt i sidan så förstår ni situationen! Men efter denna pärs fick vi belöning genom vridande vind som tillsammans med en ny kurs mot norr och Hobart gav oss en fin läns i full speed. Trots det! blev vi på väg in mot stan omseglade av en av segeljättarna i racet. Men vi hade förstås dingen på släp!
Dagen efter kom en hel armada i mål som deltagit i Melbourne-Hobart. Senare visade det sig att även ett Launceston-Hobart race genomfördes under samma tid.
Hobart
Vi fick en bra plats i Royal Yacht Club of Tasmania som ligger 25 minuters promenad från centrum. På årets näst sista dag gjorde vi stan och tittade på alla racingbåtar i hamnen.
Hobart med ca 200 tusen invånare (dryga 500 tusen i hela Tasmanien) är en trevlig upplevelse.
Nyårsafton toppade temperaturligan med 38 plusgrader i skuggan och väldigt lite vind. Vi inväntade nyåret i båten och lagom efter barnfyrverkeriet kl 21.30 började ett magnifikt åskväder med blixt och dunder men bara lite regn.
Som på beställning drog vädret österut och lämnade plats för tolvslagets fyrverkeri, och därmed är 2009 och denna logg slut.
Annika & Björn
Lindisfarne
www.sailaround.info