Sailaround Blog & Web

Lindisfarne – Forgus 37 – 7,5t (över 9t utrustad)
Resan över Söderhavet, från Chile till Nya Zeeland
2008

Loggen som pdf – 34 sidor

Nya satser nya vinster.
Trots höstens förlängda vistelse i Sverige har vi samma avgångsdag som i tidigare planering. Det vi fått skjuta på framtiden är en omfattande inlandsresa i Sydamerika.

1 – 16 januari   Sverige.
18 januari – 27 februari 2008   Chile, Puerto Montt och Chiloe.
27 februari – 5 mars 2008   Seglar igen efter 7 månader.
5 mars 2008   Start av Chiloe i Chile till Gambier i Franska Polynesien.
18 mars – 27 april   Nystart, Chile till Gambier, 4150 sjömil
1 maj – 26 juni 2008   Gambier – Tahiti i Franska Polynesien.
30 juni – 23 juli 2008   Tahiti – Bora Bora i Franska Polynesien.
23 juli – 14 september 2008   Bora Bora – Vava’u gruppen Tonga.
16 – 27 september 2008   Tonga med Marie-Louise.
27 oktober – 4 november   Tonga till Nya Zeeland.
4 november – 10 december   Opua i Nya Zeeland.
10 – 31 december 2008   Gäster kommer och går. 

1 – 16 januari   Sverige

Förra årets Sverigetur blev förlängd då Björn visade sig ha prostatacancer och opererades i mitten av november.
Redan den 2:a januari var det dax för provtagning i Göteborg inför sista läkarbesöket den 4:e och planerna för dessa dagar var redan fullbokade.
Först provtagningen på morgonen och sen ett föredrag om våra erfarenheter för 9 avgående båtar i JRSK med start kl 14:00. Samtliga hade datorerna med! En lyckad dag som inte slutade förrän vid tiotiden. Vi hann med både kaffe och Pizza under kvällen!
Den 3:e – Middag hemma hos Annki o Lennart Falck med båten KnopLisa, tillsammans med Brita o Lars. Dagen hade också en förmiddag och en eftermiddag fullknökade som man säger i Göteborg. Startade med förmiddag/lunch hos Åsa o Jan-Erik, därefter gick Björn till stan för långlunch med en gammal arbetskontakt, Ljot Strömseng, och Annika gjorde ytterligare ett hembesök hos Gunilla o Jan. Varefter vi återsamlades i Majorna för gemensam transport med Brita och Lars ut till Näset och Falckarna.

Den 4:e – klockan 8.45 på Sahlgrenska med allt pick och pack. Lägenhetsboendet i Göteborg var nu slut så alla tillhörigheter skulle med.
Möte med läkaren Johan Stranne som också hade utfört operationen avlöpte precis så bra som vi hoppats. Den genomsökta prostatakörteln visade inga allvarligare cellförändringar än vad som framkommit vid de vid cellprovstagningen. Tio cellprover togs då och man fann cellförändringar i tre av proven.  Nu visade genomsökningen av den bortopererade prostatan att det fanns sex tumörer varav samtliga små och ingen ytnära.
Det är ett så bra resultat att sannolikheten för att Björn ska få något “återfall” är väldigt små, ja näst intill obefintliga.
Nytt PSA ska tas inom ett år och helst redan på Tahiti där vi beräknar vara i juni. Går inte det att fixa där får det bli i Nya Zeeland. Är PSA-värdet fortfarande icke mätbart så kan vi flagga faran över. Har det börjat stiga så tyder det på att några celler  har lyckats rymma under operationen och dessa tar man då kål på med lite strålning. Att PSA vid provtagningen den 2:e visade ett icke mätbart resultat tyder på att det inte finns några dottertumörer, något som naturligtvis hade varit ett elände.
Slutsummeringen, efter det som startade i september med hälsokollen, är att det med facit i hand var väldigt skönt att upptäcktes nu, och inte först om två-tre år då utvecklingen av en prostatacancer ibland kan skena iväg. Björns far och morbror dog båda av detsamma.

Mot Helsingborg
Redan kl 10 var vi på busstationen i Göteborg, där vi möttes av Anders som fick tillbaka lite lånade sängkläder mm, för att ta bussen tillbaka till Helsingborg. Åter hos Björns mamma för några dagar.
På lördag – söndag hade vi bjudit Eva-Lena o Lennart, med båt Akka, på utflykt till Helsingborg och övernattning i Fiskarstugan, en liten stuga som hör till bostadsrättsföreningen.
På måndagen åkte vi en tur till Lund för att träffa Pia o Tord, med båten Ayla som nu ligger i Grekland. Pia o Tord umgicks vi med flitigt under vinterstoppet i Lagos, Portugal 2005-06, och har många fina minnen av långa kortspelskvällar och promenader. En kväll ihop så här efteråt räcker inte för att ta upp kortspelandet men god mat och en massa prat blev det givetvis.

Efter flera vankelmodiga turer av hur och när vi skulle resa tillbaka hem hade vi slutligen bestämt oss för att flyga i mitten av januari och väldigt sent blev bästa alternativet från Stockholm. Datum var satt till den 16:e så nu skulle allt packas och vägas före avgång mot Stockholm den 10:e.
Vi fick köpa en hockeybag för att få med alla skrymmande pryttlar och sen gick allt övrigt att trycka ihop i två lite större och två lite mindre ryggsäckar. Viktigt var nu att packa allt som inte får åka med i handbagaget på rätt ställe och ändå packa tunga grejer i just handbagaget för att inte få övervikt.
Den 8:e ringer så Rita o Bo från Karlskrona och undrar om det finns tid för ett sista möte. Visst fanns det tid, så dom kom till Helsingborg den 9:e och sov också över i Fiskarstugan.
Plötsligt var det nu då den 10:e och vi skulle med tåget till Stockholm kl 12.36. Det är väldigt skönt med avgångstider som ligger runt lunch eller senare. Aldrig mer ett stressande upp i ottan om vi kan undvika. Tur var nog också att tåget var den billigaste varianten till Stockholm då vi hade 60kg packning och det hade nog inte gått så bra på inrikesflyget…

Stockholm
Väl i Stockholm tog vi in hos Gunilla igen som även hämtade upp oss på stationen i sin Golf… Jodå allt gick in. Redan dagen efter hade vi första inbokade mötet. Till lunch träffade vi Anna o Göran Alpsten och vi fortsatte hem till dom för lite kvällsmat. Göran är en gammal jobbkontakt till Björn.
Lördag – Söndag tillbringade vi hemma hos Heléne o Arne, med sin båt Yaghan som nu ligger i Nya Zeeland. Vi hade mycket att prata om och kunde än en gång konstatera att Antarktis står högt på listan för platser som vi alla fyra vill återkomma till.
På måndagen träffade vi Lars Hässler, med båten Jennifer, för flera timmars prat som avslutades på stan med en bit mat, där även Gunilla anslöt.
Sista kvällen, den 15:e januari, tillbringade vi hemma hos Björns bror Richard o Johan med hunden Max. Återigen en kväll med god mat o prat på kvartersrestaurangen.

Nu är den svenska vistelsen slut för denna gång. Det blev fem och en halv månad istället för planerade knappa tre.
Tacka alla som förgyllt vår tillvaro och har vi missat att nämna någon eller glömt något viktigt så är det inte med avsikt. Minnet består av anteckningar i vår lilla kalender och ibland har viss information smitit vid sidan av…

Slutligen kommer här några reflektioner på vad som hänt i Sverige sedan vi var “hemma” sist, för två år sedan.
– Trafiken i Göteborg har tätnat väsentligt
– Tidningarna (”kvällspressen”)  skriver nästan bara om vad som händer eller hänt i andra media
– Det är mycket mer skräpreklam i tv och den är ofta på engelska
– Programutbudet består nästan bara av såpa-serier
– Julskyltningen var mindre påträngande än vad vi minns från tidigare år

Några andra saker vi ständigt blir påminda om:
– Fortfarande i januari kunde vi då och då haja till när vi hör andra prata svenska som vi möter på stan, flera gånger slås man av tanken – Det finns faktiskt flera här som pratar svenska!
– Att komma tillbaka till ett land på norra halvklotet var ingen konst. Hjärnkontoret ställde snabbt om sig till att solen är normalt i söderläge. Roligt var också att märka att direkt då vi kom till Santiago där det motsatta gäller så kändes det nästan lika självklart. Då ska man tänka på att det tog oss flera månader efter vi kommit över till Brasilien tills det blev normalt med sol i norr.

Resan hem till Lindisfarne
Vi startade från Arlanda för att flyga med Iberia till Madrid och därefter vidare med Iberia till Santiago. Vi var bekymrade över bagagevikten. Alla som rest tillbaka till sin båt vet hur många prylar som skall med, trots att man prioriterat så mycket det går. Vi var överfulla! Fickorna fulla med schackel och andra tunga småprylar, handbagaget supertungt och “undangömt” för vågen. Nu blev vikten inget problem, dom accepterade utan att blinka flera kilos övervikt! Men det dök upp ett nytt problem. Iberia ville inte låta oss flyga med enkel biljett till Chile.
Vi erbjöds att köpa en businessklass biljett som då skulle vara återbetalningsbar vid framkomst. Det lät inte som nåt bra förslag, särskilt när man inte talar Spanska. Vi försökte övertyga personalen om att vi hade vårt hus, dvs bostad, dvs båt i Chile och att detta mer än väl motsvarade förmåga att försörja sig. Chefen tillkallades och kunde läsa vårt Aduana papper på spanska (tillståndet att ha båten skattefritt i Chile). När det var helt klart att vi verkligen hade myndighetspapper på båten i Chile var alla hinder för att checka in plötsligt borta.
Det är lite kusligt att man trots alla förberedelser dyker på en helt oförberedd situation, framför allt här “hemma” i Sverige. Lite skönt är det förstås med byråkratiska problem hemma. Vi gnäller för jämnan över alla byråkrater i Sydamerika, och så är det inte bättre på Arlanda!
Aduana pappret hade vi fått faxat från Marinan i Chile för att kunna visa för tullen i Santiago att vi hade en “båt i transit” för att på nåt vis kunna förklara varför vi “försökte” smuggla in så mycket båtprylar. Det behövdes aldrig där, men det kom ju till helt annan och nödvändig användning! Man ska ha lite tur.
Efter några timmars väntan i Madrid var det så dags att kliva på jumbojeten för 12 timmars flygning till Santiago. Vid kontrollen i gate’en blev vi stoppade och tagna lite åt sidan. Vi talar ju inte spanska så lite konfunderade blev vi, men vi fick bara nya stolnummer och släpptes sen på planet.
Ombord visade det sig att vi hade blivit uppgraderade till Business Class Plus! Snacka om tur och särskilt på en så lång flygning. Vi åt, drack och sov som kungar.
I Santiago försökte vi först hitta ett flyg till Puerto Montt, men dels är det högsäsong och dels landade vi för sent för de flesta avgångar. Det fick bli taxi med allt bagage till bussterminalen där vi fick vänta på nattbussarna i 7 timmar. Ytterligare 14 timmar senare hade bussen avverkat de 100 milen och vi var framme i Puerto Montt. Annika gick över gatan och köpte frukostmat och sen tog vi en taxi de sista 7 km till Lindisfarne som låg och väntade i ett skick som om vi lämnat henne för några dagar sedan. Totalt tog resan från Arlanda till PM 45 timmar så det var inte undra på att vi nästan tog time out i nåt dygn efter allt släpande med tungt bagage.

18 januari – 27 februari 2008   Chile, Puerto Montt och Chiloe.

Nu sitter vi tillbaka i båten i Chile och förbereder resan västerut och det kan ju inte nog understrykas att det hade varit ett helt annat läge om rekommendationen varit att vänta o se istället för operation. Behandlingen och bemötandet från sjukvårdspersonalen har varit helt enastående – många tack för snabb och problemfri hantering av remisser, provtagningar, operation och alla bemötandet med alla trevliga människor som jobbar med patienter hela dagarna.

Nu gäller fokus på fortsatt segling.
Efter några dagars acklimatisering, det är sommar på södra halvklotet, vidtog en intensiv rustningsperiod. Har man inte varit på långfärdssegling är det nog svårt att föreställa sig mängden arbete som pågår i hamn på alla långfärdsbåtar. Antingen är det rena reparationer, underhåll, inspektioner eller rent av uppgraderingar. Så alla är mer eller mindre fullt upptagna under dagarna. Kvällarna tillbringas som regel i trevlig gemenskap med en eller flera båtbesättningar.
På toppen av allt detta skall dessutom båten bunkras för 8 veckor till havs och helst mer eftersom de kommande länderna har en mycket dyrare prisbild än Chile.

Vad har vi då gjort med Lindisfarne?
Uppgradering i form av en i Sverige införskaffad AIS med transponder typ B. Anläggningen har egen VHF- och GPSantenn som vi placerade ovanför radardomen med kabeldragning inne i rostfria stolpen,  ett inte helt enkelt montagearbete.
En annan komplettering var saltvatten i pentryt. Ja vi har faktiskt inte brytt oss om detta tidigare. Har man watermaker och går en hel del för motor är sötvatten ingen bristvara. Men nu med 6-8 veckors havssegling, mer eller mindre utan motorgång (vi har bara diesel för 200 timmar) så har vi inte råd att vara utan saltvatten. Vi kommer i princip bara att köra motorn för vatten och strömproduktion, förhoppningsvis bara var tredje dag.
En reparation som vi förberedde i Sverige var den glappande foldingpropellern. Vi torrsatte båten vid spring (6,5m tidvatten) och kunde på så sätt jobba under båten i åtskilliga timmar. Propellerbladen hade under åren blivit slitna med glapp mellan nav och blad som följd. Varje blad (tre st) sitter på en liten axel och denna i sin tur sitter i två hål i navet. De sistnämnda hade blivit svagt ovala, därav glappet. Lösningen var naturligtvis en ny propeller, men är man i Sydamerika så är det inte så enkelt. Att ta med en propeller från Sverige var naturligtvis möjligt, men det är en tung klump och vårt flygbagage var redan som vi beskrivit klart i överkant utan propeller. Vi valde en temporär lösning som vi hoppas skall klara sig till Nya Zeeland. I Sverige skaffade vi oss en brotsch och efter den tillverkades tre utbytes axlar, 0,5 mm grövre än de befintliga. Nya hål sambrotschades genom nav och blad och propellern är “som ny”. Vi får se hur länge den är tyst, men efter 10 timmars motorgång är det fortfarande lugn och ro.
I samband med torrsättningen kollades alla zinkanoder och axelanoden byttes. När vi kontrollmätte axel-anoden visade det sig att oxidationen mot axeln hade isolerat anoden, ett tyvärr alltför vanligt fenomen. Lindisfarne har numera ett “inre skyddssystem”. En stor zinkanod på utsidan förbunden med insidan genom två skruvar, den ena kopplad till propelleraxeln, och den andra för att inifrån båten kunna kontrollmäta att skyddet fungerar. Hela systemet består av tre anoder kopplade på motsvarande sätt i tre grupper till närliggande skrovgenomföringar och axlar.
En klart positiv “överraskning” var att vi inte behövt komplettera eller måla om botten. De fyra lager antifouling vi målade på Gelsheild våren 2004 skyddar fortfarande botten, låt vara att vi senaste året varit i kalla vatten men ändå! Vi har dragit erfarenheten av detta och bestämt oss för att inte “kladda” på med färg utan att kunna göra ett gott förarbete. Att lägga ny färg på gammal, dåligt rengjord antifouling har vi tröttnat på. Nu får det vänta till NZ där vi förhoppningsvis kommer upp på land och kan göra en ny “kanonbehandling”.
Vid byte av en kinkande Furlexvantskruv (medtagen från Sverige) upptäckte vi att Sta-lok kopplingen var felaktig. Detta innebar ett drygt arbete som egentligen skulle ha utförts genom att kapa wiren med ny kon och bricka. Ett tappert försök att med brev få två koner och två brickor från Göteborg förbi tullen i Chile misslyckades delvis. Brevet kom fram efter tre veckor, men då hade vi för länge sedan misströstat och gjort om kopplingarna med befintligt material. Det är inte helt lätt att ha hela profilen “hängande” över sig när man ligger där och finmekar. Nästan två dagar tog det att fixa två Furlexar.
Styrningen har vi också gått igenom och smort upp. Med styrpedistal och kupolkompass är det förenat med en hel del demontage. Men å andra sidan är det en barnlek mot att bara tänka på  att åtgärda en kärvande eller trasig styrning på öppet hav, även om det blåser aldrig så lite.
Vindrodret är återmonterat efter att varit nedstuvat under Chile skärgården.
Riggen har fått sitt, uppspänning efter vintervilan, samtliga kullager och växlar smorda inklusive uthalsvagn mm.
En välkommen hjälp var när Scott från USA motorbåten Egret erbjöd sig att polera hela Lindisfarne ovan avbärarlisten som tack för all datorhjälp Annika bistått med. Scott har ett förflutet inom båt och bilbranschen och hade specialutrustning för arbetet ifråga. Lindisfarne glänser som aldrig förr, en klart ovanlig långseglare!  Men det är ett bidrag som förpliktigar. Vi får se om vi orkar hålla efter solens nedbrytning, men sakkunskapen (Scott) menar att om man håller efter går nedbrytningen långsammare. Gelcoatens oxidskikt verkar tydligen som en “förstoringslins” för solens nedbrytande strålar! … vi som alltid trott att oxid skyddar!

En av de sista dagarna i Puerto Montt kom batteri leverantören med Egrets fyra nya stora batterier. Vi hade ända sedan vi köpte nya batterier i Portugal tyckt att dom fungerat tveksamt, så när batterifirman var klara med Egret bad vi dom komma och mäta hos oss. Mycket riktigt hade tre av fyra batterier hade bara 50% kapacitet, det fjärde ännu sämre. Inget att ge sig ut på 6-8 veckors överhavssegling med.
Plötsligt blev det slag i saken, och ett länge förträngt batteribyte blev utfört i ett huj. Vi ville egentligen ha “riktiga” batterier, men befintlig laddningskapacitet och laddningsregulator gjorde att det fick bli vanliga startbatterier, som tillsammans med nytt laddningssystem blir utbytta i NZ. Förmodligen var det bristande laddningskapacitet som var en av bovarna i dramat med den korta livslängden på de dyra “Portugalbatterierna”.

Sista veckan i februari ökade frekvensen handlingsturer till Puerto Montt. Normalt går vi 7 km in till stan och efter handling tar vi bussen tillbaka till marinan. För Pacific proviantering var det inte ett riktigt gångbart koncept! Vi hade turen att få låna bil i två dagar och intensivhandlade tillsammans med Australiensarna på båten SixPack under dessa dagar. När man såg mängden varor på flaket undrade man stillsamt var tusan detta skall få plats i en redan fullstuvad båt! Men nu efter ytterligare provianteringsturer finns det underligt nog fortfarande hål att fylla.

Ja så här har det hållit på dagarna i ända. Dock tog vi “ledigt” för att fira Björns födelsedag med en heldagsutflykt med middag i Puerto Varas, en turistort några mil in i landet och en dag tog vi eftermiddagsledigt för att bada. Vid pålandsvind och lite lagom vatten på väg upp så blir strandnära vattnet helt badbart.
Det finns flera anledningarna till det kanske till synes långsamma tempot. Infrastrukturen för båtprylar är nästan obefintlig, språkproblem när man måste kommunicera, vi jobbar i vår bostad! (varje kväll måste vi återställa för att kunna bo!) och sen är det en rätt fullknökad båt, överallt där man skall jobba måste det flyttas på grejor och en del måste tom demonteras för att man skall komma åt och det genererar därmed merarbeten.
Vi hoppas att vi med denna redogörelse har fått lite större förståelse från alla er som undrar varför vi inte kommer iväg, men framför allt hoppas vi med dessa förberedelser kunna segla till NZ utan att något vitalt går sönder.
Vi beslutade oss i alla fall för att ge oss av trots att en del arbeten återstod. Zarpen från Armadan gav oss tillstånd att segla ner en sväng i Chiloé skärgården innan vi sätter kosan mot Robinson Crusoe väster om Valparaiso.

27 februari – 5 mars 2008   Seglar igen efter 7 månader

Äntligen har vi kommit under segel igen. Vi har på sista skälvande dagen av februari tjuvstartat årets segling med en liten uppmjukare ner i Chiloé skärgården. Dels för att hälsa på vänner och dels för att få lite sjövana innan Pacific.
Onsdagen den 27 februari kastade  vi loss från Marina Oxxean i Puerto Montt där Lindisfarne varit förtöjd sedan den 13 juni och gav oss ut i dimman. Motorn spann (om nu en dieselmotor kan spinna) och vår nyrenoverade propeller gav inte ett ljud ifrån sig. Efter några timmar kom vi ut på Gulfo de Ancud, solen kom med en fin sjöbris som förde oss 60 sjömil söderut till ön Mechuque där vi ankrade för natten. Vilken känsla att äntligen vara på G. Lite ringrostiga kände vi oss, men ankringen gick ok och med ankarseglet uppe hade vi inga problem med de rätt ilskna fallvindarna som testade vår ankringsregim.
Torsdagen bjöd på första riktiga regnet sen vi kom tillbaka till Chile i mitten på januari! Chile har 100 årstorka! 30 sjömils fin segling tog oss till Marina Quinched strax söder om Castro, huvudorten på Chiloé. Här ligger vi nu och  hälsar på vänner, mekar färdigt och sist men inte minst, bunkrar färdigt. Bil till Castro och det mer närliggande Chonchi är en fin service som marinan håller med.
I morgon onsdagen den 5 mars kastar vi loss från Quinched med kurs Stilla Havet. Några ankringar blir det innan Canal Chacao och kanske någon strax efter, men sen…
Detta innebär att det blir enbart kortinfo och positionsrapporter framöver. Vi tror oss kunna skriva ett nytt resebrev från Gambier i sydöstra Tuamotu, Franska Polynesien, nån gång i senare delen av april.

5 mars 2008   Start av Chiloe i Chile till Gambier i Franska Polynesien

Så var det äntligen dax för South Pacific.
Den 5 mars kastade vi loss från Marina Quinched för så där fyra tusen sjömil till Gambier i Franska Polynesien. Starten  blev lite långsam med kryss i den svaga vinden. Det var inte läge och köra motor annat än i nödfall, för ström och vattenproduktion när 500 liter diesel skall räcka hela vägen. Det blev en sista natthamn på Chiloé för att den 6:e ta språnget ut på det verkliga havet.
Nu ville ödet spöka lite med oss.
Under Sverigevistelsen hade vi bytt ut vår kamera, en Canon 300D som vi tagit nära 10 000 bilder med till en Canon 400D. Denna nya kamera behagade plötsligt sluta fungera. Enda trösten var att vi inte hunnit ut genom det smala sundet Canal Chacao med sin starka ström utan kunde fortsätta norrut tillbaka till Puerto Montt för att lösa problemet. Att fortsätta ut på Stilla Havet utan en fungerande “riktig” kamera var aldrig ett alternativ.
Väl i Puerto Montt upptäckte vi att det inte var helt lätt, eller särskilt billigt att få tag på en ny kamera. Den icke fungerande sändes till Canon Sverige för reparation (“världsgarantin” gäller bara i Europa för en kamera köpt i Europa) och en ny och lite bättre dito köptes via internet från USA.
Vi hade tur att halva besättningen (Mary) till en av båtgrannarna (Egret där Scott putsat vår Lindisfarne tidigare)var på snabbesök hemma i staterna och kunde ta med vår nya kamera till Chile. Importera den riktiga vägen var inte aktuellt med tanke både på kostnader och tidsåtgång. Nu kunde vi istället tillgodogöra oss den låga dollarkursen och köpa en Canon 40D för samma pris som vi betalat i Sverige för den mycket billigare 400D, alltid en liten tröst.
Vi fick alltså en dryg två veckors påtvungen väntan, vilken vi använde till en massa uppdateringar av hemsidan och ytterligare en torrsättning för att riktigt rengöra Lindisfarne med högtryckstvätt, som vi lånade av Egret, inför Stilla havet. Slutligen kom Mary med kameran och efter ytterligare några dagar visade gribfilen med vindinformation bra förutsättningar så vi gav oss av igen.

18 mars – 27 april   Omstart, Chile till Gambier, 4150 sjömil

Passagen genom Canal Chacao blev nu under spring och inte som planerat under nip, men vindarna var svaga och vi gick i huvudsak med strömmen ut genom sundet.
Halvvägs ut genom sundet tog Stilla Havets vädersystem över och vinden vred till ren västlig och det uppstår väldiga stående vågor i mötet med vågorna mot strömmen. Vi hade 8-9 knop ström med oss så det blev en kort men intensiv färd. De värsta vågorna kunde vi undvika genom att följa tätt på kusten norrut och strax före mörkret ankra i väntan på den för morgondagen förutspådda vindvridningen till syd.
Efter en lite gungig natt seglade vi ut på ett vindfattigt hav där vi med hängande segel nästan inte gjorde någon fart de första sex timmarna.
Så kom då sydvinden och innan natten var det dax att reva. Hårda kulingvindar under nästan två dygn, precis under den gräns när vi behöver “bromsa” för att det skall kännas ok.

Robinson Crusoe/ Juan Fernandez
Nu blev det istället rekordfart med 180 sjömil som bästa dygnsresultat på vägen mot Robinson Crusoe som vi nådde kl 19 annandag påsk, efter fem och ett halvt dygns segling. Vi hade varnats för att angöra i mörkret på grund av alla lobstertinor, så vi spurtade för att komma in före solnedgången. Har man seglat i Bohuslän strax efter hummerpremiären är man van vid tinornas flöten, och vi blev nästan besvikna, vad menade dom med massor av flöten då vi bara såg enstaka… Men å andra sidan räcker det med en lina om man får den i propellern, så det var nog lika bra att vi kom in till ankringen i tid.
Två nätter, och en ordentlig bergsvandring upp till passet där Alexander Selkirk hade sin utsiktspost, senare var vi på G igen. Selkirk är förebilden för Daniel Defou’s roman om Robinson Crusoe.
Ankarviken är helt öppen mot nordost och dag två kom en ostvind som gjorde viken mycket obekväm, varför vi valde att lämna strax före mörkret. Vi kom förbi lobsterflötena utan problem och sen var det bara “raka spåret”. Så rakt är det nu inte, man måste ta hänsyn till vindarna! Raka spåret till Gambier går där det normalt ligger ett stabilt högtryck och genererar 0-vind, alltså måste man segla runt detta. Vi började med att segla norrut till 22° Syd där vi fann sydostpassaden och kunde vika av mot mål. Vinden höll sig nästan två veckor men sen började lågtryck i söder störa vädersystemen och tryckte upp passadvinden till 15° Syd. Vi styrde syd och fann lite vind, tyvärr med tonvikt på lite. I 20 timmar drev vi bara och strömmen satte oss fyra sjömil mot norr.
Den natten låste vi ratten (autopiloten fungerar inte när man inte gör fart genom vattnet!)  planskotade seglen och la oss att sova. Vi hade ankarlanterna (blinkande) och AIS-B transponder på (tot c:a 1 Amp i strömförbrukning) och kände oss rätt OK med det. Vid femtiden på morgonen kom lite vind och vi kunde så småningom komma igång med segling värt namnet efter en vecka med mycket skrala vindar, dessutom ibland emot.
Fjärde och sista veckan blev ok vindmässigt, särskilt de tre sista dagarna då vi återigen nästan flög fram. Sista veckan innehöll också en del bruten horisont. Först passerade vi den lilla ön Ducie som vi sniffade på 4 dagar före mål. Revet har ingen öppning så vi fick nöja oss med att titta från revets läsida. Lite knepigt att bara ha 10-20 m under kölen… Natten därpå såg vi Hendersen, klippön nordost om Pitcairn, 2 sjömil i norr under fullmåne. Enorma brottsjöar direkt mot klipporna. nästa natt var det dags för Oeno, en låg ö som vi bara såg på radar. Och så var vi plötsligt framme. Lite för tidigt för att kunna använda den sydostliga passagen in i revet, så det blev till att segla vidare runt sydänden för att vid 9 tiden nå den sydvästliga revöppningen som då dessutom hade frånlandsvind. Nu låter revöppning som något dramatiskt och det är det på sina ställen, men här var det långt mellan brotten på ömse sidor och därmed inte särskilt strömt. Så en tuff bidevindsegling runt revet fram till öppningen och sedan motorgång rakt mot vinden, som lämpligt nog mojnade inne i lagunen till angenäma 5-7 m/s. Motorgången var nödvändig ändå för att fylla vattentanken innan ankring.
Hur beskriver man en månads nonstopsegling med obruten horisont och ett båtmöte?
Vindmässigt är redan gjort, sånär som på att vi inte berättat att vi haft god hjälp av vänner i Sverige där vi mailvägen fått tolkningar och råd om den övergripande vädersituationen. Det är lätt att få fram lokala vädergribfiler med hjälp av modem och HF-radio, men det “stora” vädret är svårare att se/få ned och tolka med dessa hjälpmedel.

Vad gör man under en månad när man inte kan lämna båten?
Det knepiga är att detta bara är ett stort problem på land innan seglingen.
På båten under gång är det nästan alltid nåt att göra så man glömmer bort att man var bekymrad för att få tiden att gå. Skulle det händelsevis inte vara nåt på g så finns det alltid sömn och vila och ta till, vi jobbar ju dygnet runt och “normalt” behövs det ju femskift för det om man skall följa avtal…
Dagarna är fulla med pyssel som segelsättning (hur många gånger har vi gippat…), matlagning, brödbak, fiske osv. Apropå fiske så har vi och flera vi talat med inte fått mycke fisk på dessa breddgrader. Vår första guldmakrill kom första söndagskvällen och det var efter vi förlorat en bamse tidigare samma dag. Den vi fick upp vägde över 8 kg och räckte till åtskilliga middagar. Vi fiskade därför inte på hela veckan efteråt.
Sen dröjde det ytterligare två veckor innan det nappade igen och en liten guldmakrill på 4-5kg fann vägen upp på akterdäck. Det är verkligen ett gott och omväxlande tillskott i mathållningen, som annars till stor del bestått av våra hemgjorda konserver. Vi har inte någon gång saknat en frys, jo kanske när en vakuumförpackad köttbit kraftigt doftande kom upp ur kylen. Slänga 1 kg kött mitt ute på Stilla Havet kändes tungt, men vi behövde inte gå hungriga för det.
Nattpassen i ensamhet är naturligtvis långa. Vi har i princip ständig vakt när vi seglar och tar bara in något på seglen inför natten (lite beroende på månen, om det är mulet är det svårare att upptäcka squall i tid) så segeltrimning är en väsentlig del av nattpassen. Navigering i den här delen av Stilla Havet är normalt inget man behöver bry sig om under nattpassen och andra båtar bara drömmer man om (dag 28 såg vi en containerbåt sex sjömil söder om oss på kontrakurs, resans enda båtmöte!). Så visst kan det bli långa vakter.
Räddningen heter talböcker, bara lite spänning så försvinner tiden fort, ibland vill man inte bli avlöst för det är så spännande. Fördelen med talböcker jämfört med vanliga böcker är att man inte behöver ljus och man kan ha full koll på omgivningen även när man lyssnar.
Sammantaget är vi fortfarande eniga om att långa etapper över hav bara är ett problem på land.

Så här kan det set ut:
Månsken och solsken. Stjärnljus, solnedgångar och soluppgångar.
Vi har ett skådespel varje dag dygnet om. Nu när månen bara behagar visa sig en kort stund belönas vi i stället av en fantastiskt glittrande natthimmel. Högt på himlavalvet i söder tronar Södra Korset och strax över horisonten i norr hänger hela Karlavagnen helt upp och ner mot vad vi är vana vid som kommer från norra halvklotet. Hela vintergatan visar sig i hela sin glans nu när månskenet är snålt. Det är vackert!
Månskäran som på norra halvklotet ser ut som ett komma när den är i kommande är precis tvärt om här. Vattnet porlar kring båten och vi svävar fram i sakta mak. Dyningen är lång och mäktig och i stilla väder syns den verkligen. När det blåser lite mer bildas vindvågor som gör att den långa dyningen inte märks annat än när kort o lång sjö kommer ikapp varandra och skapar några extra stora vågberg i tät följd då och då.
I går natt trodde vi att vi såg en lanterna men det visade sig vara en stark stjärna som glimmade till nära horisonten och sen försvann bakom ett moln på sin väg upp på himlen. Det är inte heller varje dag vi ser en fågel och fiskelyckan har runnit bort. Inte ett liv, men vattnet är vackert blått och man kan se många meter ner. Trots detta känns det inte ensamt eller som om vi är väldigt små. Bara att havet är väldigt stort.
Vi är nästan halvvägs och rörelsen västerut gör att vi tidsmässigt har vi vridit klockan tillbaka ytterligare en timme.

Gambier
När vi kom fram till Gambier och hade ankrat vid 11 tiden lördag den 26 april gick vi inte ens iland. Det kändes helt rätt att ta igen sig och sakta acklimatisera sig till en “12 timmars tillvaro”, dvs sova på natten. På söndagen rodde vi iland  och gick en längre promenad och först på måndagen klarerade vi in, nåt som är helt avkopplande och “Franskt” jämfört med våra Sydamerikanska erfarenheter.
Nu är Gambier inte en Port of Entry i riktig bemärkelse så när vi kommer till Tahiti måste vi uppsöka myndigheterna igen och då först vet vi hur det ligger till med den deponering av pengar motsvarande en flygbiljett hem som alla utom EU-medborgare måste betala. En summa som man visserligen sen får tillbaka när man checkar ut.

Har vi då inte haft några problem?
Egentligen inte, men det kända problemet med batterier och en bilregulator på generatorn har verkligen accentuerats. De i Puerto Montt nyinköpta batterierna började redan efter några laddningar visa tecken på sulfatering och minskande kapacitet, precis som de batterier vi skaffade i Portugal. Vi kan inte få det till nåt annat än att laddningsregulatorn, som egentligen är avsedd för bilbruk, gör att batterierna bara laddas till 80-90% och vid lite låg spänning, därmed blir dom inte av med sulfateringen. För varje laddning blir kapaciteten dessutom lite sämre. Nigel Calder, som skrivit flera fantastiska handböcker, beskriver fenomenet väldigt lättfattat och vi kommer att i NZ ändra hela elsystemet enligt hans teorier och då också byta batterityp och en generator med en intelligentare och fristående laddningsregulator.
Vi måste nu köra motorn var 30-40:e timma under c:a 2-3 timmar för att ha full tillgång till ström. Vårt vattenbehov tillfredsställs lätt med vatten produktion var tredje dag, vilket också var vår planerade intervall på eltillverkning. Vår planerade ombyggnad av laddningssystemet är med andra ord verkligen välbehövlig.

Nu gottar vi oss med kanonankringar runt omkring i Gambierarkipelagen, den ena mer söderhavslik än den andra, i väntan på att vinden skall bli ok för fortsatt segling nordväst upp i Tuamotu atollerna. De få båtar som besöker Gambier ligger mest vid Mangareva och “huvudstaden” Rikitea, så ute vid öarna är det glest, för att inte säga tomt på båtar. Vi ligger nu just innanför revet och några småöar med kristallklart svagt strömmande vatten runt oss. Enda lilla abret är att det är rätt gott om haj! Men om man är två i vattnet och inte fäster fångad fisk vid bältet anfaller dom inte står det i böckerna… Det är väldigt sällsynt med olyckor, inte alls som utefter Australiens kust. Men visst får man lite hicka när det kommer en haj på några meter simmande några meter bort, även om dom skall vara nog så “snälla”.
Ps Vi har firat treårsdagen av avfärden från Göteborg!

8 maj – 26 juni 2008   Gambier – Tahiti i Franska Polynesien

Efter nästan två veckors söderhavsliv i Gambierarkipelagen tröttnade vi på att vänta på vind för seglingen till Tuamotu och gav oss av mot Hao den 8 maj även om prognosen talade om svaga vindar. För första gången seglade vi tillsammans med andra båtar, Six Pack från Australien som vi träffat av och till sen Mar del Plata i oktober 2006, Accord en Nya Zeeländsk ensamseglare vi mötte i Rikitea, huvudorten i Gambier, och Iris, en amerikansk båt från Portland som kom från Påskön när vi låg vid Rikitea på ön Mangareva.
Vi bildade ett radionät för framför allt väder info, två av båtarna hade inte möjlighet att ta ner grib-filer. Så morgon och kväll var Annika nätcontroler och rapporterade senaste nytt om vädret.
Nu visade det sig ganska enahanda. Hela vägen till Hao, 5 dygn och 445nm, var mestadels utan vind. Rapporterna handlade om 5-10 knops vind och inga vågor, det var som att glida omkring på en insjö! Detta gjorde också att vi hade VHF avstånd mellan båtarna, och faktiskt visuell kontakt med minst en båt nästan hela tiden. Naturligtvis beroende på den magra vinden som gjorde att storleksskillnaderna mellan båtarna inte märktes på seglingsspeeden. Nu var det mera motorgång från tid till annan som ändrade placeringarna i fältet. Vi körde motor i totalt 50 timmar under de fem dygnen, en del för vatten och ström, men mest för att det var bleke.
Fisket var det inte mycket med, total utdelning på fyra båtar var två Skipjack tonfiskar och sista dagen en stor gulfenad tonfisk på drygt 10 kilo som amerikanska Iris fick. Vi tycker det är sorgligt lite fisk som nappar. Undrar om det beror på oss eller utfiskning?
En, förmodligen rätt unik, episod måste vi berätta. Tredje dagen bakade Annika bröd samtidigt som vinden dog och vi startade motorn. Iris låg seglande fem – sex sjömil norr om oss och vi frågade om dom ville ha lite färskt bröd. Svaret var ett förvånat “jamen självklart”. Dom fortsatte att segla  med en svindlande hastighet av knappt 2 knop och vi gjorde med vattentillverkningshastighet nästan sex knop i det vågfria vattnet. Alldeles i solnedgången var vi bredsides och kunde lämna över en plastpåse med ett halvt bröd, några just mogna bananer, från stocken vi fått i Gambier, och en cocosnöt. En klart ovanlig leverans mitt ute i Stilla Havet, särskilt för oss som vant oss vid månader utan närkontakt med andra båtar.

13 maj   Hao
Inför angöringen av Hao var det mycket tal om tiden för att passera passet in i atollen. Pilotboken talade om hemska 20 knop ström ut ur atollen vid hårt väder! Men som oftast anger man extremvärden som gissningsvis knappast inträffar ens varje år. Med våra erfarenheter från strömmande vatten i bland annat Skottland tyckte vi att det var lite väl uppjagat. Vi får väl se hur det ser ut när vi kommer fram. Tiden för slackvatten var också svår  att “gissa”, vilket naturligtvis gav utrymme för ytterligare spekulationer och diskussion över radionätet.
Hur som helst, vi seglade på och vi fick naturligtvis fin vind sista natten när flertalet “bromsade” för att anpassa ankomst till förmiddag och det förmodade slackvattnet. Vi kom fram precis som solen gick upp och gick rätt genom passet utan några som helst problem. Vi hade tur för det var två-tre knops medström och lätt medvind så passet var helt odramatiskt.
– Vi skulle senare få se det helt annorlunda när vi gick ut. –

Efter några timmar var vi alla ankrade bland korallhuvudena framför byn. Detta blev vår första riktiga test på “korallankring”. Vi hade hört en hel del  historier om kättingar som fastnar i korallen med mer eller mindre hårresande resultat, framför allt i samband med vindkantring och försök till snabb evakuering. Vi hade tips från Liva, seglad av Gunilla och Jan Nogeus, om hur man kan boja kättingen för att undvika att den släpar omkring på botten och snor in sig i korallhuvuden.
Så fort och lätt hängde vi på våra stora kulfendrar, den  första på djupet plus fem meter från ankaret och den andra på dubbla djupet minus fem meter från den första. Det fungerade suveränt. Ankaret och fem meter kätting låg nu prydligt inom den sandplätt vi lagt det på och resten av kättingen hängde i två bukter mellan bojarna och båten, svävande någon meter över botten och korallhuvudena.

Efter att omedelbart ha fastnat i korallen, försökte våra tre kompisar boja på liknande sätt. Lite förvånade blev vi när ingen av dom hade hört talas om denna teknik trots att två hade mer än tio års jordenruntseglarerfarenhet.
Korallhuvud – Det kallas en korall som vuxit sig hög (flera meter från botten) och kan ha de mest skiftande former, många gånger som gjorda för att sno in en kätting eller en lina i. Inte helt olik en taggig bastant pollare.

Någon egentlig inklarering i Otepea på Hao är det inte fråga om, men man skall anmäla sig hos gendarmeriet som skriver en liten rapport, förmodligen bara för den egna statistiken, för till skillnad mot vår inklarering i Rikitea skickas den inte till Papeete. Dessutom visar det sig senare att bara ett fåtal atoller har gendarmeri och då blir det än mera uppenbart att kravet på anmälan är inte så lite ihåligt.
Hao är en stor atoll som under perioden när Frankrike provsprängde på Mororea var basläger och underhållsplats. Flygplatsen på Hao har södra Stilla Havets längsta landningsbana. När det begav sig landade till och med Concord här.
Nu är basen  övergiven så när som på en underhållsbataljon bestående av drygt 50 man och det var allt som återstod av en mer än 10 gånger så stor styrka. Byn bar spår av detta kraftigt minskade underlag och norra delarna där förläggning, sjukhus och förrådsbyggnader låg var till stora delar på gång att återtas av naturen.

Men trots detta fick vi ett mycket gott intryck av atollen. Människorna var extremt vänliga och inte trötta på turister, fyra båtar i hamnen var mycket ovanligt.
Vi träffade skolans engelsklärare som bjöd hem oss och lånade ut linan till det efterlängtade internet, som inte fanns att tillgå på någon offentlig inrättning. Dagen efter när han flugit hem till Papeete träffade vi en Fransk familj som hade ett hus vid stranden precis där vi la dingarna och där kunde vi fullfölja våra internetbehov och uppdatera hemsidan, nåt som visat sig förvånansvärt svårt här i Stilla Havet jämfört med våra tidigare erfarenheter från Sydamerika och Europa.

Hamnanläggningen var nästan ny och erbjöd en möjlighet att tanka diesel från tankbil direkt vid kaj, så dag tre var det allmän tankning. Kajen var hög så det blev att specialfendra med planka mellan dubbla lager av fendrar för att nå ut till betongkrönet och inte knäcka mantåget mot detsamma. Vi lämnade ankare, bojar och kätting väl förankrad i dingen -har man nu en bra ankarplats bland all korall så…- och tuffade bort till kajen, varefter de övriga kom en och en och använde oss som pontonbrygga.

Arrangemanget var smart på flera vis. För att få bästa pris var vi tvungna att tanka mer än 200 liter, nåt som bara vi klarade. Men på detta vis fick vi alla tillgång till det lägre priset, som flertalet tyckte var dyrt, genom att fakturera alla på samma kvitto. Vi som nyss fått mail från Göteborg om det aktuella priset i Sverige tyckte att ca 10 SEK litern var helt ok. Amerikanare kan inte riktigt fatta hur vi i Europa länge har accepterat att betala så mycket extraskatt på drivmedel. Men dom blir kanske snart varse?
Nu blir man nog aldrig riktig klok på priser, när sista båten fylldes frågade tankbilsförarens fru om vi ville ha Heiniken eller lokal öl?? Heiniken var ok, varpå tiotalet kylda öl trollades fram som för att besegla affären. Med tanke på vad ölen kostade i butiken så var det ingen liten rabatt vi på detta sympatiska vis erhöll. Livet är fyllt av överraskningar.
Tillbaka på ankringsplatsen var det bara att fiska upp kättingen från dingen och vinscha hem överskottet, ett moment som tog några minuter, vilket skall jämföras med en total omankring med allt vad det innebär.
Det var dags för filter och oljebyte och det passade vi på att utföra nu när vi hade möjlighet att bli av med både spillolja och uttjänta filter. Det visar sig att det här med icke nedbrytbara sopor är ett stort problem när man är månadsvis utanför räckvidden av “källsortering”. Det gäller verkligen att passa på när tillfälle bjuds för att inte behöva släpa omkring med onödigt mycket avfall.
Efter fem dagar lättade vi ankar och flyttade oss till strax väster om passet, dels för att ankra i ännu klarare vatten och dels för att nära passet kunna studera strömförhållandena inför utpassagen.

Mot Amanu
På tisdag den 20:e maj, efter en vecka i Hao atollen, gav vi oss av mot atollen Amanu bara 20 nm nordost om Hao.
Hur var då det beryktade passet? Ja vi hade onekligen blivit lite bortskämda med vår enkla inpassage. Vi var tre båtar, Lindisfarne, Six Pack och Iris, som i nämnd ordning närmade sig sundet som nu visade en helt annan sida. Fem till sex knop ström ut mot rätt grov dyning skapade duktigt med stående vågor som var nog så branta. En viss tveksamhet infann sig i gruppen, men vi gjorde ett testanlöp för att utröna strömhastigheten och vände sedan för att kolla stuvning och skalka alla luckor, sätta an backstag, akterstag och hissa en revad stor. Sen bar det av ut i cirkusen. Med två knop genom vattnet tog vi oss “sakta” genom den rätt häftiga vågbildningen. Vi hade aldrig vatten akter om masten, så passagen får nog betraktas som helt ok – vi minns fortfarande en passage genom Hoy sund ut från Scapa Flow där vi hade grönt vatten akter om masten i många vågor!- Segling i våra “hemmavatten” är en mycket god förberedelse för dessa längre turer.

Six Pack och Iris, som legat och avvaktat vår utfart, upprepade nu vår “bravad” och vi, som vänt tillbaka och lagt oss för att markera var man kunde lämna strömracet, fick på nära håll beskåda berg och dalbanan.

Detta med passen, de låga öarna som syns bara på några sjömils hål och att man nästan måste ha solen i ryggen när man navigerar inne i atollerna är nog det som gett Tuamotu ett rykte om att vara svårnavigerat. Självklart var det före GPS-tiden ett litet helsicke med dessa låga öar, men idag borde varje välutrustad seglare klara detta moment med glans.
Ett kvarstående problem är förstås att atollerna nästan utan undantag bara erbjuder sjölä åt ett väderstreck “i taget”. Ankrar man bakom de östra öarna så har man naturligtvis lä från öster, men om vinden vänder och kommer tvärs över atollen så kan man kanske med lite hemmablindhet tycka att det inte är så farligt. Vinden kommer ju då över atollen och fortfarande är man skyddad för havssjön. Men atollerna är stora, de största är större än Kattegatt och vem tycker det är ok att ankra väster om Vinga när det drar på från Danmark?? Nu är det rätt ovanligt med långvariga vindkantringar och därmed uppbyggande sjö. Den förhärskande vindriktningen från öster råder i normalfallet veckovis under vintern varför problemet inte är överhängande, men det gäller att hålla koll på vindprognoserna.

Amanu
Amanu är en liten atoll med två smala pass som man bör passera vid slack eller då strömmen är med sjön. För säkerhets skull gör passet en sväng alldeles som man kommer in i atollen, men jämfört med utpassagen från Hao några timmar tidigare var Amanu enkelt.
Vi fick återigen praktisera vår bojade ankring för att undvika att skada eller fastna i korallerna. Det var till och med så begränsat djup över en del korallhuvuden så vi fick använda två ankare för att minska svajradien.
I Amanu fick vi för första gången närkontakt med haj. Varje gång vi snorklade kom några nyfikna hajar och undrade om vi var intressanta, men var aldrig riktigt närgångna utan höll sig på respektfullt avstånd på ca 10 meter. Tydligen anfaller inte dessa revhajar om man beter sig vettigt, aldrig simmar ensam eller har med sig harpunerad fisk. Det sista är lätt att leva upp till om man som vi inte harpunerar fisk, men att inte simma ensam är svårare att leva med. Tidiga morgondopp eller sena kvällsdopp är heller inte att rekommendera.

Öarna, eller Motus, ägs av någon familj från byn och cocosnötterna skördas hela året. Man bränner upp nedfallna blad och rester från cocosnötterna så öarna har begränsad undervegetation, vilket naturligtvis underlättar promenader på öarna.  Vi ligger av naturliga skäl gärna ankrade i lä av öarna, och har vi otur och dom eldar just på “vår” ö kan det bli en stark lite sötaktig doft i båten.
Vinden kom så småningom från rätt håll för vår fortsatta färd mot nordväst, dvs den normalt förhärskande ostvinden kom äntligen. Detta är tydligen ett la Ninja år och då är det lite si och så med regelbundenheten.
Tidigt på morgonen den 24 maj, just som solen gått upp, lättade vi ankar för att tillsammans med Six Pack och en fransk båt, Utopie, bli guidade i gryningsljuset fram till och genom passet alldeles som strömmen vände. Det var den franska båten som fixat lokal vägvisning. Dom hade tillbringat en månad i atollen blivit väldigt bekanta med folket i byn som nu ville hjälpa till och leda oss förbi alla grund som var svåra att se i gryningsljuset. Vi som kunde följa spåret vi gjort på PCn på väg in hade väl kanske inte behövt detta, men det var en trevlig kontakt med byborna.

Amanu – Tahanea
Seglingen från Amanu till Tahanea, 220 nm åt nordväst, blev kanonfin. En lagom slör som övergick i läns med i snitt drygt 10-12 m/s vind gjorde att vi andra natten fick reva kraftigt för att inte komma fram i nattmörkret. Om vi haft möjlighet att välja avgång utan hänsyn till slack i Amanau passet, hade vi kunnat segla full fart hela vägen. Men som det nu var fick vi vackert segla på med tre till fyra knop hela natten. Vi var lite fundersamma på ur det skulle fungera i den rätt grova sjön, men Lindisfarne uppträdde helt ok trots revad stor, genua och stagande kryssfock. Vi trodde att den revade kryssfocken inte skulle klara att förhindra pendlingen med den låga farten, men det gick galant och natten blev klart njutbar trots höga vågor.
Tanahea har tre pass varav vi valde det mittersta som dessutom är bredast och djupast

Tahanea
Vi kom fram strax efter dagningen och gick rakt in i svag motström och ankrade alldeles norr om passet mellan korallhuvud på 7m sand. Det var precis att det gick att få plats med fem meter kätting på botten mellan korallhuvudena. Tack och lov för tekniken med bojad kätting. Här låg vi nu perfekt skyddade för ost till nordväst, men övriga riktningar var helt öppna in över atollen med 10-15 sjömils draglängd för vind och vågor.
När vi tog ner morgonmailen hade vi mail från Crux, en Göteborgsseglare som låg i Makemo, en atoll som vi hade passerat under seglingen från Amanu. Anna och Roger på Crux hade sett vår Kortinfo på webben om seglingen till Tanahea och skrev nu att vi var “grannar”. Dom planerade att tillsammans med BlueMarlin, en annan Göteborgsbåt med Milla och Hans samt Albertina från Hudiksvall segla till Tanahea och angöra under onsdagen den 28. Vi som inte träffat en svensk båt på över ett år, såg naturligtvis fram mot detta möte, men det var en och annan båt som undrade om vi var en eskader när fyra av åtta båtar på samma ankringsplats var från Sverige.
Innan dom kom hann vi med en hel del snorkling och vandring på öarna. Vi roade oss dessutom med att mata hajarna med en Barracuda som Six Pack dragit upp. Även om det bara var den relativt ofarliga Svarttippade revhajen så såg det klart respektingivande ut när dom slet åt sig stycken ur fisken.
Vi vande oss snart vid att ha hajar kring båten och ändå bada och snorkla. Det finns anledning att ta det lite försiktigt i varje ny atoll, hajarna är tydligen lite olika aggressiva trots samma art.

Dag tre kom Crux, Blue Marlin och Albertina från Makemo och det blev ett trevligt möte med först middag i Crux och dagen efter hos Milla o Hans Blue Marlin. Det var verkligen kul att snacka svenska med alla kring bordet för en gångs skull.

På lördagen gick Crux och Albertina mot Papeete, Blue Marlin gick till Fakarava och kvar var bara vi och Pax Vobiscum, en amerikansk båt från Seattle som vi nu fick tillfälle att umgås med. På söndagen lämnade även dom mot Fakarava och vi var ensamma i Paradiset. Vinden från ost började nu öka längs med öarna vi ankrat vid, men vi var fortfarande i bra skydd bakom en revudde. Måndagen, helt ensamma, tillbringade vi med bad, vandringar och god mat. På tisdag morgon tyckte vi dels att det började bli lite inbäring och så ville vi se några andra öar i atollen. Det är ju annars lätt att man dömer atollen efter bara en ankringsplats. Sagt och gjort, vi hissade bara kryssfocken och seglade bidevind i den friska vinden med kort brant sjö. Vi gjorde trots det fyra knop, vilket var fullt tillräckligt när man skall hålla utkik efter korallhuvuden. Nu visade det sig att trots att vi seglade i icke sjömätt område så var alla grund vi såg med på sjökortet, förmodligen flygfotograferade.
Efter tre timmars segling ner till sydosthörnet av atollen kom vi fram till fantastiska korallsandstränder. Ankring på tre meter i korallsand nästan helt fritt från korallgubbar. Här kunde vi ankra utan bojar och i perfekt lä bakom palmridån, det blåste nu konstant kring 10-12m/s.

Här blev vi liggande en hel vecka innan vi seglade tillbaka till passet. Six Pack hade gått hit några dagar före oss och här låg även en Fransk båt, Theleme, som varit i området några år! Mycken erfarenhet och information kunde vi pumpa dom på. Trevlig samvaro med bland annat fiskgrillning över öppen eld på stranden. Inga mygg finns det heller i detta Paradis.
Sista kvällen gick vi på jakt efter Cocosnötkrabban. Annika hittade en bamse som vi senare kokade och åt både till lunch och middag dagen därpå vid ankringsplatsen nära passet. Smaken då – Jo Nästan som vanlig krabba men fettet är gult och smakar lite åt rökt lax.
Anledningen till förflyttningen tillbaka till passet var att vi skulle passera ut ur atollen med kurs på sydpasset i Fakarava redan vid första morgonljuset kl 6 för att sen segla de 50 sjömilen till Fakarava så snabbt som möjligt för att hinna in i atollen med inte allt för stark ström och i bra ljus.

1 juni   Fakarava
Det gick helt efter planerna, 14,15 var vi framme efter en supersegling. Nu hade verkligen tradevinden från sydost etablerat sig. Framme vid Fakarava kom en front från norr med regn och vindskifte till nordlig vind.
Den normala ankringsplatsen norr om mynningen låg nu ganska exponerad för vågor med duktig stryklängd inne i atollen. Vi valde därför att gå runt revet innanför passet och ankra söder om detsamma och fick därmed sjölä av revet. Nu fick vi två dygn med regn och skiftande vindar. Först på eftermiddagen dag två flyttade vi oss till den vanliga ankarplatsen, som är det perfekta läget för passdyk, nåt som vi sen ägnade oss åt i tre dagar mellan regnskurarna.
Passet är berömt för sitt klara vatten, mängder av korall, mängder av olika fiskarter och så, på gott och ont en massa haj.
Här finns det dessutom gott om den inte så trevliga gråa revhajen, men den befann sig i stora flockar lång under oss.
Till ankringsplatsen kom även Maltese Falcon, en tremastad futuristisk super motor/segelbåt, snacka om att spännvidden är stor mellan de olika flytetygen.
Skadeglädjen för oss bestod i att dom inte kunde komma ut ur atollen genom södra passet utan var tvungna att segla de 30 sjömilen tillbaka till nordpasset, surt sa räven.
Men det är en häftig båt, de bägge ribbdingarna var längre än Lindisfarne…

16 juni Mot Tahiti
Måndagen eftermiddag var det så dags för avgång mot Tahiti, 220nm. Men för att inte komma fram i nattmörkret var det avgång först sen eftermiddag, så vi hann med ett sista passdyk. Man “flyger” fram med strömmen över en korallmatta med mängder av fisk som inte bryr sig det minsta om de konstiga figurer som flyter förbi.
Kvart över två gick vi ut i passet med svag motström men trots det kraftig motsjö på grund av lågtryck långt ner i söder. Vi hade egentligen planerat att gå flera dagar senare när dyningen lagt sig, men gribfilerna visade svaga vindar i slutet på veckan och vi hade dessutom fått mail från Roxy, en Stockholmsbåt som låg i Papeete, om midsommar tillsammans med några svenska båtar.
Så kompromissen blev att redan nu gå mot Papeete. Första natten blev gropig i den grova sjön och 10-15m/s på låringen. Vi fick dessutom en del regnskurar under hela färden då vinden toppade på 15 m/s. På morgonen dag två kunde vi spira och framfarten blev mindre skumpig och en hel del snabbare. Vi kom fram till Papeete vid femtiden på morgonen och fem sjömil innan passet i till Marina Taina dog vinden, vilket passade oss utmärkt eftersom vi ville invänta dagsljuset kl 6 för passagen. Vi var tre båtar som lämnade Fakarava, förutom oss så var det “som vanligt” Six Pack och nyvunna vännerna på Amerikanska Imagen, en fin gammal HR 49.
Återigen körde vi med radiokontakt morgon och kväll med lägesrapport och väder info. Imagen var framme vid Point Vénus vid 23-tiden, där dom ankrade för natten och kom till Papeete vid lunchtid, Six Pack kom tre timmar efter oss vid niotiden.

18 juni   Tahiti
Ankrade och klara med frukost blev vi inbjudna till andra frukost av Scott och Mary på Egret som vi inte sett sedan Puerto Montt. Det är verkligen kul med alla dessa återseenden.
Nu är vi på rena “E4:an”, så nu blir det förmodligen många återkommande träffar. Tillbaka i båten före landgång och inklarering ropade Ulf på Roxy och inviterade oss till sundowner, som sen övergick i en trevlig helkväll med middag.
Mary och Scott guidade oss och Six Packarna med bussen in till Papeete och inklareringen. SixPack som till skillnad från oss måste betala en avgift (Bond) motsvarande en flygbiljett hem för var och en i besättningen. Det duger inte med vilket bankkontor som helst utan just det som gäller måste letas upp, men med Mary o Scott som ledsagare gick allt bra. Pengarna återbetalas sedan vid utklareringen från Franska Polynesien, men det är en massa  extrastrul och dessutom förlorar dom ca 6% i växlingsavgift.
På tal om återseenden, här i Marina Taina låg även Blue Marlin, så midsommarafton blev verkligen en svensk afton. Roxy var största båten så Kristina och Ulf var värdpar för övningen som bestod av knytkalas; Janson, rökt lax, sill, knäckebröd, stor fruktsallad, jordgubbar och förstås en del snaps och öl. Gästerna var Milla och Hans från Blue Marlin, vi från  Lindisfarne, Kalle som är skeppare på Göteborgska Tilda och så Julia som jobbade som stewardes på en italiensk tremastad traditionell skonare byggd 1902 i USA. Julia hade gått på gymnasiet på Öckerö med Gunilla af Öckerö som “utbildningslokal” och med dessa meriter fått jobbet och trivdes storartat. Hon bjöd oss dessutom på en visning av båten dagen därpå.

Kalles syster med väninna kom en sväng innan dom skulle ta nattflyget hem till Sverige. Sandy, Emma och Andy från Imagen var också med en stund i övergången mellan Janson och fruktsallad. Emma uppskattade nog fruktsalladen, jordgubbar med glass mer än föräldrarna som inte utan uppskattning drack Aalborg och försökte delta i snapsvisorna, en klart uppskattad live show.
Kvällen blev inte så sen som vi är vana vid från Sverige. Mörkt blev det ju redan vid sextiden och vi började strax efter två med sen lunch som sen bara fortsatte till tiotiden då de flesta bröt upp och paddlade hem till sig.

Midsommardagen skulle ägnas åt Gauguin museet per allmänna kommunikationer. Museet ligger drygt 50 km söder om Papeete. Vi väntade dryga timmen på bussen och sen tog färden nästan en timma.
Efter lunch och rundvandring på museet gick vi en dryg km ut till huvudvägen för att ta bussen hem. Till vår förvåning visade det sig att bussarna inte går så här långt söder ut på ön på lördags-  eftermiddagarna. Jättekul, här stod vi 50 km från båten utan färdmedel. Vi var fem så lifta var inte gångbart och en ledig taxi ute på landsbygden – nä nä. Vi travade tillbaka till museet och ringde därifrån på en taxi. Tjejen vid kassan frågade varför vi inte hyrt bil när vi var fem, och det var ju en klart relevant fråga. Taxin en väg kostade betydligt mer än en dagshyra för en hyrbil. Men med facit i hand är ju alla beslut enkla.
Väl tillbaka till Marinan blev det visning av Shenadoah och därefter fest i Amerikanska Imagen resten av kvällen.
Det är nästan stressande med alla dessa trevliga och spontana människor.

Måndagen 23 juni var planerad till stadstur med Six Pack, men vinden drog på från syd över ankringsplatsen och det blev lite rörigt med alla båtar men nästan ingen draggade. Vi var inte oroliga för vår ankring, men draggande båtar omkring oss är inte kul, så vi planerade om och fick en “båtdag” med en massa bra grejor gjorda.
Tisdagen hyrde vi bil tillsammans med Six Pack och gjorde de delar av ön vi inte täckte med vår resa till  Gauguin museet. Tiden går fort här med alla aktiviteter och trevliga människor så avgång Tahiti blir nog först i början av juli.

Ankringsplatsen innanför revet utanför Marina Taina är bra, bara lite djup (15-22 m men med slät botten). Marinan tar inte betalt för att använda jollebryggor, slänga sopor, osv (ändrat när vi kom dit igen 2011). Marina har både mack för skattefri diesel och en tillbehörsaffär som naturligtvis har Polynesien priser men ofta billigare än inne i Papeete.
En liten buss som kostar 10 SEK går stup i kvarten in till Papeete. Det är en populär ankringsplats där merparten av båtar som besöker Tahiti ligger, så det är inga problem att hitta de båtar man vill besöka. Det är ju dessutom så att alla båtar som besöker Franska Polynesien måste besöka Papeete för den formella inklareringen i landet, de tidigare inklareringarna är bara “preliminära”. Lite knepig ordning, men man får ta seden dit man kommer.

Våra planer är nu att nästa vecka gå vidare västerut till dom övriga Sällskapsöarna och avsluta med Bora-Bora innan vårt visum går ut den 26 juli, då vi lämnar Franska Polynesien för Cook och Suwarrow.

30 juni – 23 juli 2008   Tahiti – Bora Bora i Franska Polynesien

Måndagen den 30:e var vi klara med Tahiti. Egentligen skulle vi seglat vidare under helgen, men dieseln tog slut på macken i marinan. Anledning var att många hade hamstrat innan prishöjningen på 4 SEK den 1 juli. Vi var lite fundersamma över hur det skulle fungera, men måndag morgon fick vi vår skattefria diesel till “gamla” priset på 7,50sek. Det gäller att ha fullt för längre västerut blir det dyrare. På Cook-öarna påstås en gallon kosta 11 dollar, ca 20sek per liter!

Moorea Opunohu Bay
Seglingen de 10 sjömilen till Moorea var bra, 8m/s på låringen. På ingång genom Avaroa passet i revet till Cooks Bay mötte vi Tilda från Göteborg med skeppare Karl och ägare Lars med gäster. Dom var på väg till grannviken, Opunohu Bay. Vi vände och seglade med dom någon sjömil vidare mot väster och passerade in i revet genom Tareu passet och ankrade bredvid Tilda alldeles öster om Opunohu Bay. Lunch i Tildas sittbrunn efter snabbsnorkling. Lars hade med sig vår i Göteborg garantireparerade Canon kamera, så nu har vi två Canon spegelreflex.

Dagen därpå flyttade vi oss längre in bakom revet på grundare vatten och mot eftermiddagen kom Blue Marlin som legat några dagar i Cooks Bay. På kvällen blev det lammstek i Lindisfarne med Hans och Milla som gäster.
Onsdagen började med att vi flyttade oss innanför revet till andra sidan viken för att komma närmare den plats där man matade Stingrockor. Vi dingade resterande 6-700 meter över grunt vatten fram till Hotel Intercontinental där det hela ägde rum. Det är fantastiskt och se dessa rockor komma svävande över botten och sen vika upp sig för att komma åt fiskbitarna som man håller fram. Munnen sitter på undersidan så dom “trycker upp sig” mot den som matar dom för att komma åt. Skinnet känns sammetslent, nästan som mycket mjukt mockaläder om den jämförelsen är möjligt.

Bland alla rockorna simmade också tio svarttippade hajar i storlek en till två meter. Dom nöjde sig konstigt nog med spillbitar och matades egentligen inte. Vår respekt för denna typ av haj har minskat betydligt efter detta. Vi stod i vattnet bara en meter från hajarna och dom gjorde inte en ansats att varken bråka med rockorna om maten eller intressera sig för de människor som stod i vattnet alldeles nära dom.
Efter denna annorlunda upplevelse var det dags att tänka på kvällens övningar. Polynesisk dans var på programmet. Hotel Bali Hai i Cooks Bay har dans varje onsdagskväll, så upp med ankaret och byte av vik. Vid tretiden hade vi ankrat utanför hotellet alldeles bredvid Egret, Scott och Mary känner vi sedan Sydamerika. Nu blev det långbord och middag på Bali Hai med Scott och Mary från Egret, Louise och Rex från Six Pack och deras gäster Robbie och Bob med Egret och Lindisfarne bakom oss, 70m ut i viken. Sen blev det dansuppvisning med mycken höftvrickning.
Undrar just om det är nyttiga rörelser eller om dansarna får problem med ryggen på äldre dagar?
När det blev dags för “allmän” dans, dvs när dansarna började dra upp publiken på gräsmattan, tog vi dingarna ut till Egret där det bjöds en sängfösare.
Dagen därpå låg vi kvar i Cooks Bay och körde en ötur tillsammans med Mary och Scott i hyrbil. Moorea är en klart vackrare och lugnare ö jämfört med Tahiti.
På fredagen bytte vi vik igen, bland annat beroende på att ankringsplatserna innanför revet utanför de bägge vikarna är bättre och grundare vid Opunohu Bay.

Nu kom även Iris från Tahiti där John fått förstärkning i besättningen av sin fru Janet som kom med flyg från USA. Iris var en av båtarna i “eskadern” från Gambier. När även Six Pack och Egret ankrat omkring oss var vi snabbt tio personer i Lindisfarnes sittbrunn och avnjöt solnedgången med lite tilltugg.

Dagen därpå var det middag i Iris med alla utom Egret som gått tillbaka till Tahiti för att möta gäster. På söndagen gick även Six Pack till Tahiti för att lämna sina gäster, även Iris lättade,  men bara för att gå in i viken.
Nu hade vi ankringsplatsen för oss själva i två dygn innan vi på tisdag em seglade mot Huahine 80 sjömil åt nordväst. Vi lämnade Moorea med någon timma dagsljus kvar för att kunna fixa vindrodret som vi justerat. Efter en del pill och justering fick vi gång på det. Hela natten skötte det sig trots lite korssjö och läns. Tur att vi äntligen fått det att fungera i alla vindriktningar, för våra Chilebatterier är inte mycket att hurra för. Vi kör nu så strömsnålt vi kan men måste ändå köra motorn för laddning i stort sett varje dag.

Huahine
Till Huahine kom vi i gryningen i ett stilla regn. Vi gick in genom Avapehi passet och ankrade framför Fare som är största byn på ön. Blue Marlin som gått hit för några dagar sedan bjöd på frukost innan dom drog vidare mot Raitea. Vi sov någon timma under ösregn för att sen paddla in till byn när det klarnade. Vi hittade en överraskande stor och välsorterad livsmedelsbutik där vi införskaffade grönsaker, tonfisk och lamm. Vi ville se mer av ön så efter sen lunch drog vi upp ankaret och motorerade innanför revet ner till sydspetsen Pointe Tiva där vi ankrade för natten och spisade sushi på den inköpta tonfisken.
Efter en lång morgonpromenad, innan temperaturen stigit, seglade vi tillbaka till passet och lämnade Huahine för att segla över till Raitea och Tahaa. Dessa båda öar ligger inom ett gemensamt rev, som är seglingsbart nästan hela vägen runt och mellan de bägge öarna.
På vägen dit fick vi äntligen napp igen. En 7 kilo stor Mahi Mahi -Guldmakril- fastnade på kroken och hade vänligheten att följa med ända upp på däck där den strax blev till två stora filéer.

Tahaa
Någon timma senare, efter att vi ankrat innanför revet på nordöstra Tahaa gravades filéerna innan lammet hamnade i ugnen.
En fantastisk solnedgång över Bora Boras ensamma höga topp som låg 20 sjömil bort, rakt i väster, var en lagom förrätt till den kulinariska huvudrätten.
Till lammet serverades även långa gröna bönor. Det går verkligen ingen nöd på oss!
Torsdagen började tidigt med fin segling “inomskärs” runt Tahaa.
En speciell känsla att segla på ett “salongsgolv” när vågorna går höga strax bredvid utanför revet. Vår tilltänkta ankringsplats på Tahaa’s västsida var inte riktigt vad vi tänkt oss, så vi seglade vidare ner till Pai Pai passet och lämnade för att gå över till Bora Bora. Vi talade med Roxy som låg på Bora Bora sedan en vecka och föranmälde gravad Mahi Mahi för hela svenskgänget.
Seglingen över är lite speciell, först seglar man en bra bit utefter Tahaa’s rev innan man får helt öppen sjö i 10-12 sjömil, sen avslutar man med två sjömil utefter Bora Boras ringrev innan man når fram till Teavanui passet och kan gå in och ankra på någon av de många ankringsplatserna i atollen.
Många är tyvärr lite djupa, 20-30 meter är inte ovanligt om man vill ankra framför byn, vid Bora Bora yachtklubb eller Bloody Mary’s. Vi valde lite mer avsides platser där djupen är mera normala 5-15m.

Bora Bora
Första kvällen blev det inte fisk utan gemensam dingefärd in till bytorget där de årliga dans- och orkestertävlingarna höll på att avslutas. Men kväll två blev det kalas på den gravade guldmakrillen.
Åtta svenskar från fyra båtar, Lindisfarne, Crux och Blue Marlin från Göteborg och Roxy från Stockholm och alla lät sig väl smaka. Det blir säkert fler gravade guldmakrillar efter detta. Torkad dill gör susen!
Dagen därpå flyttade vi oss tillsammans med Roxy runt sydudden på huvudön och ankrade alldeles utanför Hotel Bora Bora’s strand på fem meter och sand med få korallhuvuden. Bredvid hotelstranden börjar den allmänna stranden där det är ok att parkera dingen och ta långa strandpromenader.

Tillsammans med Christina och Ulf tog vi våra cyklar in till stranden och cyklade 7 km enkel väg in till byn och Yachtklubben, en bra träning för vissa oanvända muskler.  Cyklarna hade inte varit uppe sedan Puerto Williams för ett och ett halvt år sedan!
Dagen därpå var det 14 juli och parad. Vi tog cyklarna och övriga dingade in till byn. Nästan samtliga invånare och en del hotellgäster deltog i paraden, mer eller mindre utklädda. Efter paraden var det en massa tal och flagghissning. Vi hade nog förväntat oss en mer uppsluppen feststämning med lite raketer och annat västerländskt stök.
Affärerna fick inte sälja alkohol den här dagen, och vi som trodde Sverige var ensamma om förmynderi…

På onsdagen trodde vi att vi tränat baken tillräckligt och cyklade tillsammans med Ulf runt hela Bora Bora, en tur på 35km. Bara en ordentlig uppförsbacke, som man dessutom bygger bort med ny väg runt udden man nu cyklar över. Vinden är problemet och som nästan alltid är mot, trots att man cyklar runt en ö, vete tusan hur det fungerar… Så man väljer med fördel en så lugn dag som möjligt.
Fin tur med massor av fina vyer ut mot revöarna och det berömda berget ur olika vinklar. Visst är det vackert.
Dagen därpå var det bud om lite sämre väder och kraftig vind från sydost. Vi låg lite exponerat för den riktningen för att torrskodda ta oss iland, varför vi valde att flytta oss tillbaka till vår ursprungliga ankring i lä bakom motu Toopua nära passet.
Efter ankringen embarkerade alla, Six Pack, Blue Marlin och vi Roxy och motorerade in till by kajen för att handla. Six Pack klarerade ut för att få tillbaka sina “bondpengar”, Australier som dom är.
Därefter gick vi över bukten till Bloody Mary’s brygga för vattentankning och lunch.
Bloody Mary’s har en diger lista vid ingången på alla celebriteter som varit där, vi tror inte vi kommer med på den, men det var lite kul att ha ätit lunch där. Priserna var inte särskilt tilltagna och maten smakade helt ok.
Stället påminde lite om Hard Rock café idén.
Tillbaka bakom Toopua hade Iris kommit och det blev stor samling med sundowner och sushi på Roxy.
Nu fick vi känna på det ostadiga vädret, visserligen låg vi i lä, men vindbyar drog runt ön och regnet vräkte ner stundtals under två dagar, vilket innebar att ingen drog vidare västerut.
Vi kurade och spelade Mexican Train på Roxy (En variant på Domino).
Måndagen kom med klar himmel och nästan ingen vind. Roxy drog vidare efter att ha handlat och klarerat ut. Vi gick tillbaka till Hotel Bora Bora efter en mellanlandning vid bykajen för handling.
Nu ligger vi här nästan som i ett akvarium och har fri WIFI från hotellet och uppdaterar vår hemsida och en massa annat Internetpyssel.
Tillgången till WIFI har varit dålig i Stilla Havet jämfört med våra tidigare erfarenheter, så vi ville inte dra vidare utan en avstämning. Visst finns det nät att betala för men dom är lika långsamma och att lägga ut uppåt 500sek för en uppdatering är i mesta laget då bilder tar lång tid att ladda upp. Tid har vi ju gott om, men pengar…
Vi har inga segelbåtar omkring oss men hör Bora Bora “segelflottan” över VHF, det är en ständig trafik mellan framför allt de nordamerikanska båtarna.
Det är uppenbart att vi kommer ha flera båtar i vår närhet i morgon då vi drar vidare mot väster. Vindförhållande får sen avgöra om de blir Suvarov eller någon annan Cook ö.
Först gör vi nog en mellanlandning på den lilla atollen Mopeliha, 130nm västerut.

Efter denna tämligen intensiva tid med många vänner som både underhåller och ska underhållas börjar vi se ett mönster. Ett tiotal besättningar ryms i vänkretsen, sen börjar intresset för att ta kontakt med fler mattas på gott och ont. Vi ser nu fram mot att segla ensamma och möta nya och gamla besättningar på vår färd vidare västerut.

23 juli – 14 september 2008   Bora Bora – Vava’u gruppen Tonga

Efter nästan exakt de tillåtna tre månaderna i Franska Polynesien klarerade vi ut från Bora-Bora den 24 juli och seglade mot Mopelia, en liten atoll i väster som tillhör Franska Polynesien. Seglingen dit blev mycket motvind men som väl var svag sådan. Sen eftermiddag fick vi starta motorn för att motorsegla de sista 50 sjömilen.
På morgonen körde vi in i det trånga passet som nästan såg ut som en sprängd kanal. Louise och Rex från SixPack stod på “kanalkanten” och filmade vår entré i den rätt starka motströmmen.
Här låg redan förutom SixPack, Blue Marlin, Roxy, Traveller och några franska båtar. Potluck (knytkalas) på stranden med nämnda besättningar och sen var det fågelskådning som gällde för de kommande två dagarna.
Sista dagen hade vi atollen för oss själva sedan Roxy lämnat för Suwarrow och de övriga för södra Cooksöarna.
Vi hade en kanondag med alla fregattfåglar, tärnor och boobisar (släkting till vår havssula) helt för oss själva. Mopelia är en liten atoll som mer påminner om Tuamotus än de övriga Sällskapsöarna. Det finns ingen vulkanö kvar utan bara öar i ringrevet. Mycket trivsamt och med bara en familj boende på atollen.
Den 28:e förutspådde gribfilerna bra vind för Suwarrow och vid 10 tiden gick vi ut genom passet och hissade segel för de 500 sjömilen till Suwarrow. På vägen dit tappade vi ånyo en stor fin guldmakrill. Det är tydligen bara 50% chans att få dom upp på däck, men vi tror oss nu ha kommit på hur vi skall gå tillväga.

Suwarrow
Tidigt på morgonen den 1 augusti angjorde vi naturparken på Suwarrow och blev lite förskräckta. Här låg redan 15 båtar ankrade! Innan kvällen var vi 18 båtar. Inte precis vad man förväntar sig av ett avskilt paradis.
Nåväl, har man slagit in på E4:an så får man väl skylla sig själv. Det blev efter en vecka tommare och tommare och sista dagarna var vi bara fyra båtar.
Suwarrow har, jämfört med de atoller vi besökt tidigare, väldigt lite att erbjuda. Dels får man inte röra sig fritt annat än på den lilla huvudön, där parkvärden med sin trevliga familj bor, och dels får man inte flytta sig till andra sida om vinden vrider. Det sistnämnda gör ankringsplatsen inte bara okomfortabel utan ibland även farlig när vinden ligger på från syd eller väst. Fågelkolonierna som man kan besöka i sällskap med parkvakten är sevärda men för övrigt är det nog Tom Neals vistelse på ön som gjort den till ett måste för många seglare.

Vi blev kvar här lite extra när de flesta lämnade för Amerikanska Samoa. Anledningen var att Satumaa från Stockholm var på ingång. Vi hade inte träffat Pauli och Lars sedan Patagonien i mars 2007, och dom skulle dessutom gå mot Malaysia och inte NZ/Australien på grund av sina hundar.
Så ville vi träffa dom var det nu som gällde.
Det var verkligen kul, dessutom hade dom sparat inlagd sill för ett högtidligare tillfälle.
Vi åt, drack och hade trevligt tillsammans i tre dagar innan gribfilen talade om bra väder för färd mot Niue.

På eftermiddagen den 11:e lämnade vi parken och styrde mot sydväst och Niue som ligger 500 sjömil i den riktningen. Första dygnet blev blåsigt med halvvind till slör, så när vinden vred och vi kunde spira ut genuan och skota hem focken blev livet både torrare och mindre gungigt.
Vinden stod sig fint till sista dygnet då den på morgonen dog helt. Motor hela dagen för att till kvällen kunna segla bidevind till halvvind i sex knop i en svag vind med obetydlig sjö, ett förhållande som otroligt nog stod sig hela natten tills vi precis när fullmånen gick ner och solen gjorde sig påmind tog sista bojen i bukten utanför byn/huvudstaden Alofi på Niue den 15 augusti.
Bojar är enda vettiga alternativet då det både är djupt och fullt med raviner i korallbotten.

Första natten var ok men sedan blev det väldigt rulligt i dyningen. Niue har inget skyddande rev och därmed går vågor och dyning rätt in mot stranden. Dingeresan in till kajen var inga problem, men att lägga till och sen hissa upp dingen i kranen var ett äventyr som oftast gick bra, men man blev alltid mer eller mindre blöt.

Niue
Niue var en trevlig upplevelse (frånsett rullning och dingelandning).
Ön som är världens största korallö har rest sig 60 m ur havet. Långt in på den tämligen platta ön såg vi “bergytan” ibland under den extremt yppiga grönskan. Block och stenar i olika storlek har tydliga spår av olika sorters korall. Man har inga problem med vatten. Regnet går direkt ner i grundvattnet utan att rinna bort eller avdunsta i sjöar. Den öppna korallen silar ner vattnet omgående.
Trots den äventyrliga dingelandningen lyckades vi få iland våra cyklar och tillsammans med Hans och Milla från Blue Marlin gjorde vi två cykelutflykter, en söderut och en norrut från Alofi.
Kustremsan bjuder på många sevärdheter. Korall som urholkats av först havsvatten och sedan efter landhöjning av regnvatten bjöd på fantastiska och svårforcerade bergsformationer.
På ett ställe hade korallsand spolats in genom en tunnel och bildat en oas med några palmer i det för övrigt nästan sterila landskapet.

En annan ravin ledde via ett trångt schakt ner till grundvattnet där man kunde svalka sig i sötvatten. Trångt och inte plats för många på en gång, men vad gör väl det när man är ensam om begivenheterna.
Turen norrut bjöd både på grottor och fina badbaljor med havsvatten. En av baljorna hade så stark tillrinning av grundvatten att det var nästan kallt närmast land!
Längst i norr gjorde man reklam för en båge, dvs en bro av berg. Stigen dit gick genom en fantastisk grotta med enorma stalaktiter och stalagmiter som inte var onämnd. Vi upplevde den som klart häftigare än “bergsbron”, hur nu det är möjligt för en före detta broingenjör.

Mot Tonga
Efter ytterligare en rullig natt satte vi av mot Tonga och Vava’u gruppen.
Det hade blåst från sydväst några dagar och detta tillsammans med att man var tvungen att angöra Nieafu senast kl fyra på fredag för att klarera in gjorde att många lämnade Niue på tisdagen. Eftersom vi skulle passera datumgränsen och därmed förlora en dag var det flera som ”räknat fel” och fick bråttom att ge sig av.
Iväg kom vi vid halv tvåtiden, sist av åtta båtar. Under eftermiddagen och natten seglade vi ikapp och om de flesta! Låt vara att de riktigt morgontidiga och stora seglade lite långsamt för att inte komma fram för tidigt på fredagsmorgonen.
Våra segel stod “stilla” hela tiden och vi hade vind i den utspirade genuan ända till ren halvvind tack vare vår planskotade fock bakom storen.
Uppenbart tjänar vi fart när vinden hela tiden skiftar mellan 160 och 90 grader över båten.
Dom vi seglade om hade ständiga upp och nedtagningar av spirbommar samt en rullig gång som gjorde att seglen i den moderata vinden slog och tappade vinden. Vi seglade bland andra ikapp Cat Cocette, en Dansk Malö 116 med Lone och Steffen, första kvällen och var sedan hela tiden inom VHF avstånd. När vi så nästa förmiddag fångade en fin Mahimahi inbjöd vi dom till gravad Guldmakrill snarast efter vi angjort Tonga.

I fältet fanns en katamaran som seglade med dubbla genuor, vilket dom förmodligen tyckte gick för långsamt. Senare natt två började dom att kryssa undanvind genom fältet med några timmars mellanrum. Innan månen gått upp natt två trodde vi oss se en grön lanterna en bra bit ut på styrbords låring. När vi tittade efter noggrannare var det nog “som vanligt” en stjärna. En halvtimme senare var det definitivt en grön lanterna, som ibland blev vit. Lite knepigt kändes det. Den stod lika stilla som stjärnorna och var lika högt upp på himlen. Strax blev den dessutom röd ibland och då förstod vi vad som var på G. Det var naturligtvis katamaranen!
Den rullade inte och därmed stod topplanternan stilla och trefärgslanternan hade väl en glipa mellan grönt och rött. Vi ropade på VHF:n  och lyste med en ficklampa.
När vi fått dom att reagera var det 30m kvar till vår akter!
Vi seglade långsamt med våra nu kraftigt revade segel för att inte komma fram för tidigt och 10 minuter efter att dom gippat vid vår akter försvann dom på nästa bog norrut. Lite uppjagade var vi men samtidigt lite fascinerade över att detta kan ske. Om man “räknar på det” är det förmodligen statistiskt omöjligt för att citera Tage Danielsson.

Tonga
På morgonen vid inklareringen, dit vi kom först av alla “Niue-båtarna”, kom senare killarna från katamaranen lite slokörade fram och bad om ursäkt. Om dom hade sovit eller bara missbedömt avståndet blev vi inte klara på. Men när båtar kommer så nära varandra är masttopplaternor kanske inte det mest lyckade. När dom var 30 m bakom oss hade dom vår akterlanterna 40 m framför och 17m upp i luften, inte precis den vinkel man tittar i om man har kollen framåt.
Efter inklareringen tog vi en mooringboj med fritt internet och började göra oss hemmastadda i Nieafu. Först gällde det att hitta immigration, för dom var på flygplatsen när vi på morgonen klarerade in hos tull och jordbruksgubbarna. Hälsogubben har vi nu efter en vecka fortfarande inte hittat!
Nieafu är en lite annorlunda stad/by. Väldigt påverkad av turism, men en annan typ än den hotellturism vi sett tidigare. Här är charterseglande turister och vi yachtisar som dominerar. Antalet backpackers är nog dessutom större än antalet hotell/resort-gäster.
Detta tillsammans ger ett brokigt kajliv med många restauranger, barer, kaféer, bagerier och butiker. Känns som att komma till ett mycket mer levande/pulserande samhälle än det vi vant oss vid i Franska Polynesien. Här är seglandet, dykandet och valarna i centrum.
Varje dag är det inforadio på VHF med väder, senaste nytt och lite reklam om vad som är på G till kvällen. Ganska fantastiskt och väldigt obyråkratiskt.
Hamnviken är mycket skyddad och betraktad som helt cyklonsäker. Folk lämnar sina båtar här och gör längre eller kortare avstickare hem.
Utbudet av varor är väl inte mycket att skryta med, men det nödvändigaste finns och lite extra pga alla seglare. Bl a finns ett Österrikiskt litet bageri. Mums, vi köpte varmt råg- och fullkornsbröd. Smakade ljuvligt efter allt vitt bröd sedan vi vet inte när.

Vi spenderade helgen och måndag förmiddag i staden innan vi gav oss ut i skärgården för att leta knölval. Vava’u har en riktigt stor skärgård som åt öster och söder dessutom är skyddad av nästan heltäckande rev. Det gör naturligtvis området till ett eldorado för charterbolag. Lägg därtill till ett tjugofemtal bra ankringsvikar, flertalet utrustade med mooringbojar. Trots detta har vi haft egen vik ibland, så problemet med många båtar skall inte överdrivas. Men visst hjälper det att mentalt ha förberett sig på mängden båtar. Man skall inte heller glömma att merparten av cruisers på sin väg från öster till väster passerar Tonga som anhalt innan Fiji eller Nya Zeeland.
Nåt man skall vara försiktig med är de smårestauranger som vuxit upp i skärgården, helt inriktade på charterbåtar som på en vecka skall spendera mycket pengar på bl a mat. Vi var på en övning med  fem rätter och underhållning för 70 Tongadollar per man + vin 40 dollar (ca350kr pp). Det var betydligt sämre och betydligt dyrare än motsvarande små Turkiska örestauranger vi vant oss vid i Medelhavet. Med den erfarenheten borde vi inte varit så lättfångade, men kanske man inte bara ska vara förnuftig…

Vi kommer nu att fortsätta segla runt i Tongas tre av fyra ögrupper fram till slutet av oktober (eller början av november) beroende på när vårstormarna är slut norr om Nya Zeeland.
Vi väntar nu på att Marie-Louise som skall segla med oss i två veckor ska anlända på tisdag den 16:e. Därefter bestämmer väder, valar och humör vad vi tar oss för.
Nya Zeeland skall vi angöra senast i mitten av november.

16 – 27 september 2008   Tonga med Marie-Louise

16:e september   Vavau-gruppen Norra Tonga
Vi ligger på “vår” mooring i Neiafu och förbereder oss att åka till flygplatsen. För nästan inga pengar fick vi två grabbar att köra oss dit, vänta tills Mimmi landat och sen tillbaka till hamnen.  Priset för en taxiresa var mer än dubbelt så högt. Som vanligt lönar det sig att fråga runt, vilket ytterligare understryker nyttan av att kunna kommunicera. Det är verkligen en skön känsla att nu, efter nästan två år i länder där vi inte behärskat språket, kunna tala och förstå den lokala befolkningen. (dvs alla talar inte engelska i Tonga…men många)
När Mimmi installerat sig och vi gjort en snabbhandlingsrunda i Neiafus butiker kastade vi loss och tog oss till Falewi tahi där Mary och Scott med sin Egret ankrat. Morgonen därpå var det nästan vindstilla och perfekt väder för havsfiske. Vi var bjudna till Egret tillsammans med besättningarna från NZ Vision och Kanadensiska New Paige för att fånga storfisk. Fisket blev det dåligt med, bara en mellanstor Blue Marlin som släppte efter några minuters uppvisning, men vi fick se desto fler valar. Trevligt med en annorlunda bildvinkel. Flybridge på Egret är åtskilliga meter högre än Lindisfarnes sittbrunn!
Dagen förflöt för övrigt med mycken mat och trevligt prat. Vision hade varit i Chile – Antarktis nästan samtidigt som Lindisfarne, men vi hade bara lyckas se båten utan besättning, så självklart hade vi en hel del gemensamt. Roger från New Paige hade vuxit upp i Newfoundland, så där fanns mycket spännande att hämta upp inför framtiden. Mimmi fick oxå chansen att ta igen förlorad sömn efter sin över 30 timmar långa resa från Sverige.
Till kvällen blev det stor middag i New Paige (en 55 fots Nordhaven motorbåt) med ytterligare två besättningar, Kanadensiska Aries Tour och Amerikanska Iris vilka vi känner sedan tidigare. En trevlig kväll med en mängd god grillad fisk.
Tillbaka i Lindisfarne var det en “utmattad” Mimmi som, efter lång resa och en dag med många nya engelsktalande ansikten, somnade nästan sittande.

Vi seglade omkring i Vauvau’s skärgård och tittade efter val, mantor och annat sevärt under den följande veckan. Flera fina ankringar, bla i Blå Lagunen där vi i solnedgången såg valar alldeles utanför revet som skyddade oss från dyningen. På fredagen den 19:e var vi tillbaka i Neiafu för bunkring inför seglingen till Haapai, Tongas “mellanögrupp”. I kvällsmörkret gick vi ut och ankrade i Lotuma för att kunna sticka tidigt innan det blev ljust. Inne i Neiafus hamn är det så tätt med båtar och bojar så det är stört omöjligt att röra sig säkert i mörker.

Vi kom iväg strax före fyra på morgonen och prognosen talade om ok vind, med vindvridning sen eftermiddag. Halvvägs ner till Haapai mötte vi en kolsvart front med regn och tuff sydvind. Vi försökte ett tag segla med motorstöttning, men det fanns ingen chans att nå den planerade natthamnen före mörkret. Haapia är en ögrupp med många rev och grunda områden, nått man definitivt inte vill angöra i mörker, särskilt inte första gången utan erfarenhet av hur stort koordinatfelet är mellan GPS och sjökort.
Innan det var för sent för dagsljusangöring i Vavau vände vi tillbaka mot norr. Det är alltid lika fascinerande med de totalt förändrade förhållandena ombord när man surfar med vinden i jämförelse med dikt bidevind i grov sjö. Det är nästan svårt att acceptera att det är samma hav. Inte konstigt att det finns olika uppfattningar om vid vilka vindstyrkor man seglar säkert och bekvämt. Det är sällan sådana diskussioner inkluderar färdriktning i förhållande till vind, något som egentligen betyder “mer” än vindstyrkan.
Regnet hade upphört när vi strax före kl 17 ankrade i Port Maurelle. Dagen därpå, söndag gick Annika och Mimmi till en av den lilla byns kyrkor, inte så mycket för att be om väder som för att lyssna till sången och beskåda bybornas söndagsklädsel. Under eftermiddagen flyttade vi oss till Vaka’eitu för att ligga bättre till för Haapai. Måndagen ägnades åt övandringar i väntan på vindvridning. Vi försökte snorkla i “coral garden”, men högvatten och kraftig dyning gjorde det lite för riskabelt.

Haapai
Tisdag morgon (23:e) vid femtiden gick vi återigen mot Haapai för en öppen bidevind på 10-13m/s. Vi kom fram till Haano i Haapai alldeles före mörkret, efter 13 timmar och 60 sjömil. En hel del val på avstånd såg vi under dagen, men nästan inga båtar. En väldig kontrast till förhållandena i Vava’u.
Onsdag gick vi till Pangia och “klarerade in” i Haapai. Formellt skall man klarera hos både tull och Immigration mellan Tongas tre huvudgrupper.  I praktiken fanns ingen immigration i Pangia och tullen var väldigt informell. I Pangia förtöjde vi med aktern mot kaj! För första gången sedan Chile i mars. Annika och Mimmi “gjorde stan”, vilket tog en dryg timma inklusive kafébesök, varefter vi kastade loss och motorerade några mil söderut till ön Voelvá, där vi ankrade för natten. En välskyddad bukt för ostliga vindar.

Eftersom Mimmi skulle flyga från Nukuálofa på lördagen (27:e) var det inte läge för annat än att dra vidare söderut. Full fart i 10-15m/s med 60 grader relativ vind gav en snabb om än lite blöt segling ner till Numuka där vi ankrade mellan två öar. Kändes mycket osäkert när vi anlände, men när väl ankaret fäst och vi konstaterat att vi nästan hade sjölä trots den tuffa vinden. Men nog var vi lite förvånade över pilotens beskrivning av den “fina” ankringsplats. Vi var väl bortskämda med de skyddade ankringsplatserna uppe i Vava’u. Under seglingsdagen fick vi underhållning av flera valar, några gjorde konstfulla hopp helt upp ur vattnet. Häftigt med 15 meter val på 25 ton magplaskande från flera meter. Kraftiga vattenkaskader är en underdrift!
När vi strax innan mörkret föll i Numuka såg en liten båt med fyra killar närma sig från grannön undrade Mimmi vad det var på gång. Vi tyckte det såg lite knepigt ut, men menade att de var nog ute i helt “fredliga” syften. När dom kom på talavstånd undrade dom om allt var Ok och när vi tackat för omtanken fortsatte dom mot vår närmaste ö där dom inväntade mörkret för att (som vi tror) jaga/plocka kokosnötskrabbor. Våra erfarenheter hittills är att folk är mycket hjälpsamma och vänliga. Trots att vi förmodligen i deras ögon är extremt välbärgade och båten värd mer än dom kan förtjäna under en livstid, ett förhållande som är relevant i stora delar av världen utanför Europa, Nordamerika och vissa delar Down Under.

Nukualofa
Fredagen bjöd på fin halvvind resterande 40 sjömil till Nukualofa, huvudstaden i Tonga. Vi förtöjde efter klockan fyra så nån inklarering var inte möjlig. Vi anade att detta kunde bli lite trickigt eftersom Mimmi skulle flyga på lördag em och alltså inte kunna “visas” upp vid inklareringen på måndag morgon. I förebyggande syfte gick vi till polisstationen på lördag morgon och fick en polis att skriva på vårt dokument från Vavau, nåt som faktiskt “räddade” oss på måndagen hos tullen. Immigration var inget problem, datorn redovisade att Mimmi flugit ut från Tonga lördag em och inte “försvunnit” på sjön, men visst var det en del brösttoner hos tullmyndigheten på måndagen(kanske dom tänkte sig nån muta…). Efter att ha ringt polisen och muttrat lite, stämplade dom våra papper och sa nåt som lät som “gör inte om det” och hälsade oss sen välkomna till Tongatapu som huvudön heter.
Lördagen tillbringades i hyrbil som vi körde runt ön tills det var dags för Mimmis flyg till Fiji och vidare över Los Angeles, Heathrow till Göteborg, en liten nätt tripp halvvägs runt jorden.

28 juli Mera Tonga på tu man hand
Söndag morgon och ensamma i båten igen. Ovana som vi är vid att ha tider att passa, och inte ha möjlighet att vänta på rätt väder… Vi kan bara konstatera att vi är oerhört privilegierade som har tid att vänta på rätt väder och inte bryr oss om det regnar bort nån vecka här och där. Mimmi fick i alla fall se val varje dag som kompensation för de dagar som regnade bort.
Efter lite proviantering och redan nämnda inklarering på måndagen drog vi ut till en av de få men fina ensamma småöar som Tongatapu arkipelagen bjuder för att njuta av vädret, tvätta båten, byta olja och alla filter i motorn  medan vi väntade på att vinden skulle återkomma från syd. Vi ville tillbaka till Haapai som vi nästan bara seglat förbi.

Redan på onsdagen var vi tillbaka till Nukualofa för bunkring inför Haapai. Förtöjde med linor iland, 15 m långa, som alla andra och mitt i natten mötte Björn en råtta i sittbrunnen!
Vild jakt i ficklampans sken. När vi gick och la oss trodde/hoppades vi att den flytt iland på linan. Torsdagens handling inkluderade för säkerhets skull även råttfällor. Under eftermiddagen tog vi oss mot öster utefter Tongatapu för att korta fredagens etapp till Haapai och ankrade i sjölä innan mörkret föll. Innan sovdags gillrades fällorna. Nån timma senare small det. Men dom traditionella trä fällorna med fjäder var tomma på mat och mus! Nu tog vi fram vårt hemliga vapen. Under vårt letande efter “riktiga” råttfällor hittade vi ett dubbelvikt hårt papper med lim emellan. Utvikt med några tomatbitar i mitten blev detta papper råttans slutstation. En mer utsträckt råtta är svårt att tänka sig. Den var i hela sin längd fastkletad i limmet. Animationen på papprets framsida visade hur man helt enkelt vek ihop kartongen med råtta och allt… Vi nöjde oss med att kasta det hela upp och ned överbord. Vi har ännu, två månader senare, som väl är inte sett några skador av 20 timmars råttbesök.
Nu förstår vi verkligen vikten av att skydda linorna mot fyrbenta lindansare.

På morgonen efter vår lyckade råttjakt var vinden för att segla till Telekivavau, en av de sydostligaste öarna i Haápai gruppen, nästan perfekt. 8-10 m/s från sydost gav oss en öppen sträckbog till halvvind när vi tråcklade oss upp mellan reven de dryga 50 sjömilen till målet, som vi nådde strax innan solnedgången. Det blåste friskt och det bröt runt omkring oss medan vi letade oss fram till revöppningen som var dold bakom en S-kurva i revet. Efter våra erfarenheter av pilotens bedömning av bra ankarplatser var vi inte så lite betänksamma när vi såg all brytande sjö i vår färdriktning. Men allt gick bra och vi hittade en öppning, dock inte bredare än dryga 10m, och smet in bakom revet. Den ankringsbara ytan innanför revet var liten. Vi var tvungna att använda två ankare för att klara vindvridning och aktern låg bara två båtlängder från revet. Men när allt lugnat ner sig efter alla ankringsbestyr, ja det blåste fortfarande 10 m/s och en del vågor rullade över revet, kände vi oss komfortabla och lagade middag.
Den rätt hårda SO vinden bestod. Men vi tyckte att vi var tillräckligt skyddade av revet då vinden smet förbi ön. Den lilla ön var en underbar plats med fina stränder, papaya, kokospalmer och bananer. Här hade vi paradiset för oss själva, ja vi till och med VHFn var knäpptyst. Uppenbart var vi långt från alla andra cruisers och njöt i fulla drag under tre dagar på denna underbara, om än lite svårankrade atoll.

Måndagen den 7 oktober lättade vi ankarna vid 12 tiden och seglade norrut mot Pangia där vi varit tidigare. En övernattning på vägen, öster om Uhia, halvvägs till Pangia som vi dagen därpå angjorde frampå eftermiddagen. Vi ankrade och backade in mot kajen med linor iland igen… för att enkelt kunna ta iland cyklarna. Vi bedömde denna kaj som råttsäker och fick heller inte något ovälkommet besök.
Nu var det uppenbart att flera båtar lämnat Vava´u och börjat sin resa mot Nya Zeeland.
Iris kom strax efter och la sig bredvid oss. Naturligtvis blev det en angörare och ett trevligt återseende, det var ju mer än två veckor sen sist.
Iris gick söderut dagen därpå med gäster som skulle flyga från Nukualofa. (En av gästerna var Craig från Portland Oregon som sex år senare köpte Lindisfarne !!)  Men vi stannade och gjorde två långa sköna cykelturer på den långsmala ön, för att dagen därpå klarera ut och segla söderut igen. Strax norr om Limu fick vi en stor Jackfish på kroken som vi parkerade i dingen. Vid Limu låg Iris för ankar, fortfarande med gäster ombord. Vi gick fram och frågade om dom var intresserade av fisk grillad på stranden. Jo tack, men hur färsk är fisken? Endast 10 minuter!
Det blev en trevlig kväll med fullmåne, vilket var tur, för strax efter solnedgången kom råttor fram ur buskagen.  Lite korallstenskastning höll dom borta. Värre var det med de långa vattenormar (över metern!) som kom ringlande inifrån grönskan för att ta sig till vattnet. Men tack vare månskenet såg vi dom i tid för att hinna flytta oss och det kändes rätt ok.
På morgonen när vi städade grillplatsen såg vi många spår efter ormar utefter stranden.
Iris stack mot Nukualufa och flyget och vi gled tillbaka till Uonukuhihifo, en ö strax NV om Limu, där vi gick en lång promenad runt ön och grillade sedan resterna av fisken på utegrillen. Nu hade vi gjort de östra öarna och gav oss västerut till Haafeva, en rätt stor ö som ligger i “mitten” av Haápai med utsikt mot de två stora vulkanöarna i väster. Här blev vi liggande tre nätter och gjorde långa utflykter iland. Strandpromenader och en tur tvärs över ön till byn där en massa ungar var intresserade av var vi kom ifrån. Alla ungar snaskade på alldeles nyss mogna mangofrukter. Skogen som vi passerat ståtade med flera av dess jätteträd med mängder av frukt. Tilläggas kan att fallfrukten luktar starkt av kompost med frukt som börjat jäsa. Vi plockade en stor påse full med oss tillbaka till båten.
Dag två kom Chriann, en dansk HR46, och vi hade en skandinavisk afton med middag.

I detta område var det full trafik på VHF:en. Vi var fortfarande på VHF-avstånd till Pangia och kunde höra trafiken mellan alla, företrädesvis amerikanska, båtar. Det kändes som det var dags att dra sig mot Tongatapu och invänta väder för hoppet till NZ. Seglingen ner till Kelfesia blev snabb och rätt bekväm, även om vädret skiftade. Revet var klart mer markerat och skyddande jämfört med Telekivavau och med större ankringsbar yta innanför revet. Vi ankrade längst in med extra häckankare för att hålla oss vinkelrätt mot dyningen. Alldeles innan mörkret kom en stor engelsk Swan, Astra lärde vi oss några dagar senare att den hette, och ankrade nästan i revmynningen. Dom rullade friskt hela natten, medan vi hade det ganska lugnt. Vi tillbringade dagen med öpromenad där vi hälsade på 5-6 fiskare som just slaktat öns stora galt. Den låg blek och fet på stranden och fiskarna håll på med att rensa tarmar och annat inkrom. I den värmen! Hade dom inbjudit oss till grillkväll hade vi nog tackat nej…
Mot kvällen kom New Paige och Moonduster. Vi seglade sedan tillsammans de 30 sjömilen ner till Nukualofa dagen därpå. Ja tillsammans är väl kanske att ta i. New Paige är ju en 55 fots motorbåt, men med långdistansfart på bara 7-8 knop, och Moonduster är en gammal Admiral cup båt på 45 fot. Vi var en timma efter dom i Pangiamotu, en liten ö omedelbart söder om Nukualofa. (Moonduster förliste två år senare i Fiji för ankare under en storm)

På Pangiamotu “härskar” Big Mama över Yacht klubben där “alla” Tongacruisers samlas i väntan på rätt väder för NZ.  Ankringsplatsen utanför ön är rätt stor och skyddad, men det blir lite obekvämt djup en bit ut för oss med bara 60 m kätting. Big Mama ordnar barbecues, tävlingar och så naturligtvis happy hour varje dag. Till Pangiamoto direkt från Niue kom Charlaine, en betongseglare från Stockholm på väg till NZ, så plötsligt var vi tre svenska båtar, Albertina inräknad.
Det blev långa diskussioner mellan seglarna om vilket väder som är att vänta och vilken strategi som är bäst. Många, framför allt amerikaner har stor respekt för dessa 1000 sjömil till NZ. I två US båtar flög fruarna medan den andra hälften fick ordna extrabesättning vilket säger en hel del om respekten (och eventuellt bekvämligheten).
Många förlitade sig till NZ väderoraklet Bob McDewitt, en pensionerad väderspåman med egen website. Man kunde betala för att få specialrapporter och personlig guidning. Detta år var inte hans bästa. Båtar lämnade Tonga på hans rekommendation och nått dygn senare vände dom tillbaka på hans inrådan.
Vi följde som vanligt vädret på våra grib-filer och fann till slut efter drygt en vecka en lucka som vi tyckte såg bra ut. Nåt dygns stopp på Minerva revet, 250 sjömil sydväst om Tonga, och sen vidare. Möjligen skulle vi få lite vind under ett dygn om inte högtrycket hann fyllas ut. Båtarna som gick två dygn före oss “fastnade” i nästan två dygn med lite vind och med helt fel riktning.

Innan vi lämnade hann vi med lånad kompressor och slang med regulator putsa botten så att NZ jordbruksgubbarna blev nöjda. (Har man en “bevuxen” båt kan man råka ut för att på egen bekostnad lyfta och rengöra botten, en av flera tuffa bestämmelser man måste uppfylla innan man släpps in i NZ. Liknande gäller för Australien.)

27 oktober – 4 november   Tonga till Nya Zeeland

Vi kom till slut iväg den 27 oktober och hade en skaplig halvvind ner mot Minerva. Andra natten talade Iris, som då låg 15 sjömil söder om oss, om att dom fått en kraftig vind och regnby (squall) över sig. Vinden var dessutom mer från syd, så dom uppmanade oss att ta höjd för squallen.
Vi lovade och förberedde revning. En timme senare hade vi squallen över oss med regn och hård sydostvind. Vi hade hunnit reva och föll av till bekväma 60°. När Squallen var över nån halvtimma senare kunde vi återta kursen mot Minerva med bara någon sjömils tapp i västlig riktning tack vare förvarningen. Det är inte dumt med “vädersonder” runt omkring.

Minerva Reef
Minerva angjorde vi vid 9 tiden och gick tvärs över lagunen och ankrade i sjölä bakom revet. Ett fascinerande ställe. Vid lågvatten är det bara lite som sticker upp av revet som dock bildar en fullständig tre sjömil vid cirkel  med en knappt 50 m öppning i väster. Flyttar man sig bara runt när vinden vrider är man helt ok här även i väldigt hårt väder. Blir nog lite obekvämt, men inte farligt när det stormar.
Nu var det bara drygt 700 sjömil kvar till NZ, en sträcka/tid som är klart säkrare att spå väder för. Gribfilerna ett dygn efter vi kom till Minerva talade om utfyllnad av högtrycket och ett frontsystem långt i sydväst som höll på att bildas. Hög tid att ge sig av med andra ord. Vi hjälpte Iris med att arrangera en provisorisk akterstagssträckare eftersom den hydrauliska läckte olja och hamnade i ändläge med slackt akterstag. En 3/4tums vantskruv, 90cm höghållfast 10 mm kätting och några kraftiga Wichard HR schackel från vårt bra att ha förråd löste problemet.
Vi var flera båtar i Minerva och alla lämnade under förmiddagen. Några snabbseglare drog naturligtvis ifrån, men vi var på VHF avstånd med 4-5 båtar mest hela tiden trots varierande storlek mellan 37-55 fot. Hela resan tog 6,5 dygn och innehöll nästan bara bra väder med bidevind endast ett dygn. Sista dygnet var lovat kuling från nordväst, men den dröjde till sen eftermiddag när vi var sydost om NZ nordspets. Angöring av Opua skedde i styv kuling och ösregn vid 10 tiden på kvällen den 4 november, så i viss mån tyckte vi nog att NZ levde upp till sitt rykte.
Sista biten in bland öarna i Bay of Island kom vi ikapp Iris, så på Q- docken (karantän pontonen man måste ligga vid tills tullen kommer) blev det varm rom i Iris för lite frusna och blöta Pacific seglare.

4 november – 10 december   Opua i Nya Zeeland

Vid niotiden dagen därpå kom tull, immigration och jordgubbarna. Allt gick bra även om vi fick lämna ifrån oss lite böner, linser, majonnäs och honung.
På eftermiddagen hade vi fått en utmärkt bryggplats i Opua Marina med el och vatten där vi kunde koppla av och börja leta i marinan efter alla Pacific kompisar.
En vecka med intensivt och välorganiserat cruisinghamnliv följde nu som sen följdes av mycket båtjobb i fem veckor.
Båtjobben beskrivs i en egen loggbok

10 – 31 december 2008   Gäster kommer och går

Nästan alla kvällar under vår “landperiod”, dvs när vi stod uppe på land och målade botten, var vi bortbjudna till andra båtar på middag, ett synnerligen angenämt och praktiskt arrangemang. En del nog beroende på Annikas datorhjälp, men de flesta nog för att våra vänner tyckte att vi skulle slippa laga mat i all röra i båten på land. Vi kunde med andra ord jobba till sent, gå och duscha och sen sätta oss vid dukat bord, snacka om service.
Vi kom i vattnet efter en knapp vecka på land. Det är en välsignelse när alla båtens system går att använda och fungerar som vanligt igen.
Några dagar senare var vi tillbaka vid varvet, men denna gång vid en av deras pontoner eftersom vår månad i marinan var slut och vi skulle masta på efter dom garantiåtgärder som riggaren gjort. Lagom till mastningen kom Ingela och Björn från Göteborg på sin gemensamma 50-årsresa runt jorden. Dom seglar Forgus 37:an “Drömmen” hemma i Göteborg och det var nog intressant att se hur en Forgus 37 tar sig ut efter de äventyr Lindisfarne varit med om sedan avfärden från Göteborg.
Vi fick intrycket att dom tyckte båten såg ut som “vanligt”. Säger väl en del om båtens kvalité och vårt underhåll…

Ingela och Björn
Ingela och Björn besökte oss några dagar tidigare när vi låg i marinan och vi gjorde då en gemensam utflykt per bil till Russel, staden som i forna tider var mötesplatsen för valfångare, pirater och guldgrävare. Laglösheten där sägs vara huvudorsaken till att lokalbefolkningen, i huvudsak Maorier bad engelsmännen om hjälp att återställa nån sorts ordning, vilket någon tid senare bidrog till fördraget mellan alla Maoiri hövdingar och engelsmännen, det så kallade Waitangifördraget, som är en av hörnstenarna i staten Nya Zeelands tillblivelse. Fördraget skrevs under i Waitangi, strax norr om Opua, tvärs över vattnet från Russel, så vi är verkligen på historisk mark här i Bay of Island.

Med masten på plats hade vi återigen en trevlig middag i sittbrunnen med Ingela och Björn som handlat gosaker i Paihia, vår närmaste tätort. Det är nästan lite rörande hur kul det är med vänner som prioriterar att hälsa på så här på andra sidan klotet.
Efter detta var det bara några hektiska dagar kvar innan Åsa och Jan-Erik, våra första seglande gäster i NZ, skulle komma.

Men först skulle vi sjösätta nya jollen. Vår gamla Quicksilverjolle låg på pontonen och såg ledsen ut med sina orange laglappar som minne efter en närgången leopardsäl i Antarktis. Det var sorgligt att sen bära bort den till containern efter 10 intensiva år där den tjänat oss förträffligt och klarat tre “rymningar”. Två i hög sjö väster om Portugal 02 och 05 samt en vild rusning i 25m/s norr om Ålesund, där vi nästan inte han ikapp innan den drog in på grundvatten och klippor. Den nya jollen är både lite längre och lite tyngre, en liten “miniribb” med aluminiumbotten, så det får nog bli “däckstjänst” under gång för den i större utsträckning än med den gamla.

9 – 18 december   Åsa och Jan-Erik
Åsa och Jan-Erik kom med bussen från Auckland den 9 december, där dom lämnat hyrbilen som tagit dom runt Syd- och Nordön under mer än en månad. Nu var det segling i Bay of Island som gällde.
Först åkte våra gäster på inköpstur till Paihia med våra bilburna kompisar innan vi gav oss ut i den omgivande skärgården.
På grund av vår mörka och blöta ankomst till NZ en dryg månad tidigare och våra intensiva veckor med båtjobb hade vi själva inte sett en glimt av skärgården, så det var lika mycket nyhetens behag för oss som för våra gäster. Vi var förvarnade om mängden av båtar under högsäsong, så vi var mycket förvånade när vi ofta var ensamma i fina ankringsvikar. Högsäsongen börjar tydligen inte förrän efter jul. Hur svårt är inte detta med jul mitt i sommarvärmen.
Visste ni att det är tradition att äta körsbär till jul? Dom är primörer då och betingar ett hutlöst pris. Det är sig likt överallt, tillgång och efterfrågan styr.
Efter några dagar med fin segling, fina ankringar och tuffa promenader på de kuperade öarna mötte vi Lorna med Vivi och Bo från Malmö som haft sin båt, en Amel, här i NZ flera år.
Dom föreslog att Åsa och Jan-Erik skulle flytta över till Lorna när Asplundarna (våra nästa gäster) kom. Sagt och gjort, tre dagar senare den 18 dec flyttades det och vi fick några timmar att för att städa innan det var dags att återigen gå upp till bussen vid huvudvägen.

18 – 31 december   Agneta och Anders
Agneta och Anders kom mer eller mindre direkt från Galapagos, där dom gjort en 11 dagars kryssning med landstigning på i princip alla öar, och hade lite dygnsomställning som gjorde kvällen kort. Dagen därpå lånade vi kompisars bil och alla fyra åkte till Paihia och handlade för fyra-fem dagars segling utan shopping. Väl tillbaka i Lindisfarne var det bara att stuva och ge sig ut i skärgården. Lorna låg för ankar vid Honymoon Bay (Motuarohia) ungefär 10 sjömil ut i Bay of Island och spanade efter oss på AIS. Lite knepigt är det när nån ropar på VHF som man inte ser och tycker man håller dålig speed… Men visst är det ett fantastiskt litet instrument.
Lagom till sundowner kom vi fram och alla åtta samlades i Lornas stora sittbrunn över några glas vin. Åsa och Jan-Erik hade funnit sig väl tillrätta i egen kuppe med egen toa osv… 55 fot är lite större än 37…
Toppvandring med betagande utsikt över stora delar av Bay of Island nästa dag i väntan på vindvridning för segling norrut mot Whangaroa Harbour. Med Harbour menas antingen en hamn eller en stor naturligt skyddad “hamn”, dvs egentligen en skyddad skärgård. På svenska blir det lite knäppt eftersom vi har “Harbour” nästan överallt längs våra kuster. I engelsktalande länder är man inte bortskämd med den typen av skärgård vilket väl kan vara anledningen till uttrycket som vi träffat på lite här och där runt om i världen.
Whangaroa Harbour är en fantastisk liten skyddad skärgård med ett knappt 100m brett inlopp från havet och med massor av ankringsmöjligheter. Ja det är faktiskt ankringsbart överallt eftersom djupet sällan är över 15 m. Det är bara vinden över öppet vatten man behöver ta hänsyn till för en komfortabel ankring.
Ett område som naturligtvis drar till sig båtar under säsong, men det ligger en bit norr om Bay of Island och ytterligare norrut finns egentligen bara en bra skyddad ankringsplats så det är nog vanligt att Aucklandborna nöjer sig med Bay of Island.
Vi kom dit på förmiddagen den 22:e dec efter en fin bidevindsegling med ankring över natt i Whangahie, en skyddad idyllisk vik några sjömil söder om Whangaroa. En fin vandring upp på gräskullarna, lite som Brösarps backar i Skåne, med betagande utsikt över landskapet med alla Christmas träd, alldeles översållade med röda blommor. När vi sen tog upp ankaret satt det fast i ett sjunket stort träd! Det gick att höja ankaret några meter från botten eftersom trädet följde med en bit, men ankarspelet orkade inte lyfta trädet till ytan. Genom att frifälla några gånger lyckades vi få ankaret att ändra läge i trädet och lirka loss det. Lite märkligt, oftast brukar man kunna få upp sånt som ankaret fastnat i till ytan, avväxla och sen fira ankaret fritt. Nu var djupet inte mer än 7-8 m så vi hade naturligtvis kunnat fridyka, men det är inte nåt man önskar, särskilt med ett ankare intråcklat i ett grenverk där man själv kan råka illa ut.
Efter motorgång bakom skär och öar utefter en lång strand med sommarhus ändrade kusten karaktär och blev brant och bergig.
Hålet in till Whangaroa är inte lätt att hitta utan GPS eller lokalkännedom. Piloten beskriver detta rätt mångordigt. Men i lugnt väder är det naturligtvis enkelt, men det är lätt att förstå problemet, själva öppningen syns bara på kort håll och då bara i rätt bäring.
Med stark pålandsvind varnar Piloten för angöring och beskriver flera haverier som följd av försök i fel väder. Det enda vi behövde fundera på var strömmen. Innanhavet, “Harbouren”, har en avsevärd yta så tidvattenströmmen är stark. Nu hade vi två knop med oss i nip så det var helt odramatiskt.

Vi startade vår vistelse här med att ankra utanför byn, gå en promenad, kolla in butiken som sas innehålla det nödvändigaste (“det nödvändigaste” bestod mest av souvenirer) och slutligen besökte vi den lokala puben innan vi flyttade oss till en fin ankringsvik på Milford Island där vi blev liggande hela nästa dag i regn. På julafton gick vi in till byn igen för att slänga sopor och tanka vatten. Innanhavet är lite “lerigt” så vi kör inte watermakern där om vi inte måste (onödig förfilter åtgång) Innan vi hann fråga om vatten vid marina så berättade en båtägare om “waterbouyen”. Vår engelska är rätt hyfsad, men nu stod det still, vad menade karln? Var det en kille som kom med särskilt vatten, bättre än det i slangarna på bryggan? Slutligen förstod vi att det var en boj med vattenslang från en källa uppe i bergen och den var förankrad i närheten av vår tidigare ankring. Vi tog oss dit och upptäckte att källans namn träffande nog var “Viagra”, vissa förhoppningar ställdes, så här på julafton och allt…
Kanonvatten direkt från källa uppe i berget med slang hundra meter ut från stranden. Det var bara att förtöja vid bojen, ta slangen och öppna kranen. Grov slang och skapligt tryck medförde att fyllningen gick snabbt. Tillbaka med slangen och en liten motoretapp till nästa fina vik bland höga berg med ett eget litet vattenfall. Jolle-excursion för att plocka ostron till förrätt. Vi är inte några normala ostronätare utan ångkokar dom först. Jättegoda, men vi var lite oroliga, både viagra och ostron…

Julafton blev nog lite ovanlig för Anders och Agneta som är vana att ha barn, och numera barnbarn, omkring sig. Nu blev det inget egentligt “firande” alls, utan normal helgkväll för ankar i en fin vik med höga berg omkring.
På juldagen lämnade vi Whangaroa och seglade söderut. Utanför Bay of Island bestämde vi oss för att fortsätta söderut och undersöka kusten ner mot Auckland. Efter en ordentlig titt på “Hole in the Rock” vid Cape Brett, Bay of Islands “södra hörn” fortsatte vi något tiotal sjömil till Whangamumu, en fin ankringsvik där det för länge sedan fanns en valstation.
Återigen en promenad på de fint hållna stigarna före middag. Dagen därpå kustsegling till Tutukaka, en dubbelvik med en marina i den ena viken och bra ankring i den andra. Vi ankrade och dingade iland. NZ är ett bergigt land och vägen mellan de bägge vikarna följde inte precis stranden, tvärtom gick den en jätteomväg upp i berget så vi kände oss definitivt förtjänta av en stor öl när vi kom fram till marinaetablissemanget. Flera hotell, affärer och restauranger fanns i området förutom de rent båtrelaterade företagen. Tyvärr var promenaden tillbaka lika lång och backig!

Man är väldigt exponerad för vind och sjö när man seglar efter kusten. Österut är närmaste land Sydamerika så nåt sjölä är inte att tänka på från det hållet. Därför var vi lite betryckta när vi vaknade till en sydost, vi som var på väg söderut mot Whangarei för nästa etapp. Efter frukost bedarrade vinden, som uppenbart var nån sorts snabb frontpassage, sjön la sig och en svag västvind började dra. Det blev en kulen, lite regnig färd, som delvis behövde motorstöd innan vi kunde ankra i bukten utanför det långa inloppet till Whangarei för att invänta tidvattnet. Vid tvåtiden vände strömmen och vi kunde under sol och nordostlig vind segla nästan alla de 15 sjömilen in till marinan. Det är ordentligt grunt på delar av den sista sjömilen och djupgående seglare gör sig icke besvär annat än runt högvatten. Väl inne i hamnen är det vid de flesta bryggplatser inga problem med djupet.
Vi tog den enda lediga platsen i ”Town Basin”, den innersta marinan, alldeles framför restaurang Revas. Planen var att göra stan och sedan fortsätta seglingen mot Auckland. Men nu ville vädret annorlunda. Dagen därpå var det REGN och vinden vred dessutom till ren syd, dvs rätt emot om man är på väg mot Auckland. Efter lite skeppsråd bestämde vi oss för att utforska nordön per bil och lämna Lindisfarne i Whangarei för några dagar.

Biltur på Nordön
Iväg till turistinformationen, som här i NZ är extremt välorganiserade med massor av fritt broschyrmateriel. Vi bokade några BB, Bed and Breakfast, och en bil för tre dagar. Provkörde på eftermiddagen till Whangareis begivenheter, vattenfallet och Kaoriparken för att morgonen därpå, 30:e januari, starta mot Rotoroa (40 landmil), centrum för geotermiska fenomen. Vi hann med en första titt på bubblande gyttja i stadsparken innan det var dags att inta motellet. I Rotorua med omnejd verkar alla övernattningsmöjligheter innehålla ett bubbelbad med geovärmt vatten, så före mat var det gemensamt bubbelbad med bubbelvatten. Måste ju träna inför nyåret!
Upp tidigt för att hinna ut till de riktiga termalområdena. Klockan tio skulle gejsern ”förevisas”. Vi var lite konfunderade över hur dom kunde sätta tiden så exakt och dessutom bara en gång om dagen. Förmodligen startade dom den på ”konstgjort sätt”, och mycket riktigt, strax före tio la man i något kilo tvål, ett välkänt sätt att få slumrande gejsrar att ”koka över”.
Efter ett par minuters sprutande ett tiotal meter upp i luften var det hela över, men visst några fina bilder blev det väl…
Geotermparken i sig är väl värd ett besök även om man inte är specialintresserad av geologi. Före lunch gav vi oss av mot Tauranga och vidare mot Coromandel där vi skulle bo i Coromandel Town, en liten byhåla…, och aväta nyårsmiddag. Det var många mil som skulle avverkas på vägar som när vi närmade oss Coromandelhalvön blev krokigare och krokigare. På slutet kände vi oss tvungna att ta en genväg från ostkusten av halvön över bergen till västkusten där Coromandel Town ligger. Genvägen var bara någon mil lång, men smal, kurvig och brant. Vi kom fram i tid och efter en dusch var det dags för restaurangbesök. Vi avnjöt en god middag med några gröna Coromandelmusslor som förrätt, anka till huvudrätt, nersköljt med två goda NZ –viner.
Tillbaka på motellet var det bara att avvakta tolvslaget, skåla och konstatera att vi bara hade en dag kvar tillsammans med Agneta och Anders.

Annika & Björn
Lindisfarne
www.sailaround.info

En sammanfattning av det gångna årets tillryggalagda sträckor och lite snittfakta:
Seglad sträcka 8800nm, varav 7500nm på 62 dygns segling.
Det ger 122nm i snitt per dygn, vilket i sin tur ger en snittfart på drygt 5 knop.
Bästa dygnsdistansen 185nm ger drygt 7knop i snitt (med en halv knops medström borträknad) Sämsta dygnet -4nm, vi drev bakåt…
Vi har under året använt motorn i drygt 500 timmar och tankat 1000lit – ger 2lit/h – Utmärkt!
Resten av årets 240 seglingsdagar fördelades på 40 natthamnar, och det ger 6 nätter per hamn.
Vi har förbrukat 18kg gas, fördelat på tiden ger det en veckoförbrukning på knappt 0,5kg per vecka. Idag har vi 2x6kg och det räcker alltså i nära 6 månader.