Lindisfarne – Forgus 37 – 7,5t (över 9t utrustad)
Start från Sverige till övervintring i Portugal, via en tur i Norge upp till 70 grader nord.
2005
En lång resa med sikte på 2 till 10 år påbörjades 2005
Start i Göteborg 1 maj
1 – 13 maj Mot Norge.
14- 31 maj På väg till Bergen.
1-15 juni 2005 Bergen – Rörvik.
15-21 juni Rörvik – Bodö.
25 juni – 6 juli Bodö – Tromsö.
8 juli – 14 juli Tromsö – Svolvaer.
14 – 25 juli Svolvear – Austrått.
26 juli – 9 augusti Austrått – Island/Färöarna.
9 augusti – 29 augusti Färöarna – Irland.
30 augusti – 9 september Irland – Biscaya.
10 – 21 september Från Frankrike över Biscaya till Spanien.
21 september – 12 oktober Norra Spanien – till Lagos i Portugal
10 oktober – 8 november – 25 december Lagos och Sverige.
1 – 13 maj Mot Norge
Vi har nu i skrivande stund äntligen lämnat Sverige.
Efter ett par hopp utefter svenska västkusten där vi legat och mekat, skruvat och monterat sånt som inte hans med före avgång Göteborg, har vi nu kommit utomlands och är i Sandefjord. Ett lite utanför allfartsvägen första Norska strandhugg, men det finns ett syfte även med detta. Vi sålde vår gamla rigg till en trevlig norrman som bor här och som vi nu hälsar på.
Efter avgång från Göteborg den 1 maj gick färden den långa etappen ut till Vinga där Jörgen och Soffen väntade med grillen igång. Efter en trevlig kväll stävade dom hem och lämnade oss ensamma med Vinga.
Nu hade äventyret startat.
Måndag morgon, kulet, regn och 15 m/s från söder. Båten har ännu inte seglats med nya riggen och det är definitivt inte sjöstuvat ombord. Efter provisorisk stuvning ger vi oss av norrut för segel. Vår preliminära riggtrimning fungerar skapligt, och resan mot Stenungsund går fort. För slör och halvvind märks inte våra extra kilon, utan vi forsar fram i dryga sju knop!
Varför nu Stenungsund? Jo i sista minuten fick vi tag på en firma som kunde tillverka en båge framför rutan, en väsentlig säkerhetsdetalj när man är uppe på däck. Tre dagar tog det och under tiden hann vi med en massa annat jobb.
Vi fick också en trevlig kväll med Tennce och Anders med fru Ullamaj. På onsdagen fick vi besök av Staffan, Maria och deras två döttrar. Maria kom tillbaka sent på kvällen tillbaka med en ”specialleverans” från nyöppnad Jula-butik i Uddevalla, så nu flyter båten ännu djupare.
Torsdag morgon monterar vi bågen och ger oss av mot Smögen, med ett kort strandhugg vid Lavösund hos Hugo som konstruerat och byggt vår Forgus 1995.
Efter en natt i Hasselösund seglar vi vidare mot Grebbestad och Kent och Britt. Här stannade vi i tre dagar med trevlig samvaro på kvällarna och mycket båtjobb på dagarna. Vi drog sen vidare norrut mot Strömstad.
Vår vanliga FM-radio la plötsligt av. Vi kollade i Stenungsund att det verkligen var radion och inget annat som slutat fungera och bestämde oss för att fixa detta i metropolen Strömstad. Det visade sig att Strömstad betyder Svinesund och gränshandeln om man vill köpa en bilradio till bra pris.
Hur kommer man dit? (2 mil) Jo man ringer sin gamla kollega Lasse som är projektchef för det stora brobygget. Vältaimat sitter Lasse i kö på E6 på väg mot Svinesund och sitt brobygge. En timme senare kommer Lasse till båten och vi åker tillsammans och köper radio. Vi får på köpet en färd över den ännu inte öppnade bron in i Norge (lite tjuvstart på vår kommande utlandsvistelse!) En kanske lämplig avslutning för Björn som nästan ett helt liv ägnat sig åt broar i en eller annan form.
Lasse skjutsade oss tillbaka till båten och middag under livlig utbyte av minnen och diskussion om den nya brons ”förträffligheter”.
Strömstad blev sen tre dagar med arbete, bland annat montage av SSB-radio och trevliga kvällar.
Karin och Anders, ett seglarpar från Strömstad var middagsgäster en kväll och sista kvällen åt vi middag i grannbåten ”Elle af Göteborg” som tack för lite datahjälp.
Fredag morgon (den 13!!!) avgick vi så slutligen mot utlandet. Soligt och kallt fint väder.
Strömmen var med oss men vinden emot vilket gjorde passagen av Oslofjordens mynning guppig i den korta lite branta sjön. Vi anlände Sandefjord efter 8 timmar. Då hade färjan Strömstad – Sandefjord kört om oss två gånger!
Första kulturkrocken. Norge är ju förnuftiga och har stängda affärer när det är helg. Tur för oss att vi kom fredag kväll och inte lördag. Nu är det stängt i tre dagar! Söndag, Annandag Pingst och givetvis på 17-maj.
Vi fick ett dejligt mottagande av Kjell med dotter Maja som stod på bryggan och visade oss plats bland fina gamla lotskuttrar. Här ligger vi kungligt längst in i Sandefjord bland celebra båtgrannar. Känner oss visserligen som katten bland hermeliner i en plastbåt!!!
Vi planerar att stanna här över helgen, med trevlig samvaro och ytterligare lite båtjobb. Vi börjar se änden på färdigställandet av Lindisfarne.
14- 31 maj På väg till Bergen
Två veckor har gått sen förra loggen. Frånsett dagarna i Sandefjord, före 17 maj, har vi nästan bara seglat och “byggt” båt.
Sandefjord är en fin liten by längst in i fjorden och allra längst in låg vi parkerade med alla stadens faciliteter på gång/cykelavstånd och ändock lugnt. Första kvällen följde vi med Kjell och Maja hem till resten av familjen. Efter en trevlig kväll med flera av havets godsaker skjutsade Kjell oss tillbaka till båten där vi efter en rask promenad längs kajerna snabbt törnade in. Det var ju faktiskt första havsturen och sånt suger.
Upp med tuppen och fixa på båten. Teakplatta mellan ankarrullarna blev ett av dagens dont. En sväng in till byns affärer tillsammans med guiden Kjell. Vi köpte bland annat Norskt telefonkort, så nu är vi “nästan” norrmän! Sen eftermiddag cyklade vi hem till Kjell och Sissel och deras tre döttrar. Efter en längre sejour med mail och hemsida var det dags för grillmiddag. För oss var det premiär, kanske inte så konstigt med tanke på temperaturen under de gångna veckarna. Cykelturen tillbaka till båten gjorde att vi “slapp” kvällspromenaden och kunde törna in omgående.
Söndagen bjöd på skaplig värme med båtjobb i kortbyxor för första gången. Sen eftermiddag kom Erik och Annemor på besök. Erik och Björn har arbetat tillsammans i internationell standardisering under många år. Efter lite snack i salongen förflyttade vi oss över viken till Kokkeriet, ett av Sandefjords populärare vattenhål.
Tillbaka till båten kom Kjell, Sissel och alla döttrarna på “husesyn”, det var ju bara Kjell och Maja som sett båten tidigare. Efter titt och snack åkte Sissel hem med yngsta dottern, som inte var helt kurant, och resterande samlades i Kjells båt för lite kvällsmat. Väderomslaget, halvering av tempen och en tilltagande nordvind, gjorde att deras planerade kvällssegling förlags till bryggan med övernattning.
Måndagen var uppbrottsdag. Tidigt lämnade vi vår fina bryggplats, avvinkade av Kjell och dotter Maja. Det enda negativa med att träffa trevliga och behagliga människor är alla dessa avsked… Vi får på nåt sätt lära oss att detta är medaljens baksida. Vi har ju alltid mail, sms och telefon för att lite kompensera oss.
Kallt grått men fin stark och jämn vind med omväxlande läns och slör. Vi kom ända till Arendal, 60 sjömil sydväst om Sandefjord. Det var nu kvällen innan 17 maj och vi hade en del farhågor om en orolig natt. Temperaturen, 3 grader, kylde nog av de firande en aning. Vi fick en relativt ostörd nattsömn efter en snabb och kall kvällspromenad.
Vi kan inte nog lovorda vårt nya vattenburna värmesystem, jämn temperatur, med varma durkar och varma kojer. Har man haft flera hus med golvvärme så vet man vad det betyder för komforten. Båten bredvid oss hade fel på sin värmare och värmde nödtorftigt med gasolspisen. Vi vågade inte tala om hur vi hade det, utan sa bara att man är hemskt utsatt om värmaren mankerar!
17 majs morgon. Nu börjar det mer officiella firandet. Åtskilliga båtar med högtidsklädda norrmän kommer in till byn. Vi väljer att glida iväg innan det blir fullt i hamnen och vår stora svenska flagga blir i vägen denna Norgedag. Sol men ingen vind gör att vi vackert får ta till motorn under förmiddagen. Vi hinner med Blindleia, en fantastisk inomskärsled, och mycket mer innan vinden kommer sen eftermiddag. Eftersom vinden är rätt i näsan, och vi har några gropiga passager framför oss om vi skall fortsätta till Kristiansand, valde vi att ta nattläger bakom en kobbe i Ulvösundet. Båten i lä men riggen uppe i dom 12-15 sekundmetrarna som blåste hela kvällen och en bit inpå natten. Vi låg säkert men blåsigt och lite ringrostig som man är nu i början så var det lite svårt att koppla av och somna.
Den korta färden i motvind in till Kristiansand företogs skam till sägandes för motor. Komplettering av matförråd och lite båtprylar. Bestämde oss sen för att bli kvar över natten för att utnyttja två hål i väggen och låta kaminen vila. Det är inte lika hemtrevligt med elpatronvärme. Vid 22-tiden knackade någon på fören, vi hade ju betalt hamnavgift!? Annika öppnade och där stod Kjell från Sandefjord. Han var i Kristiansand för en konferens och gick som alla båtmänniskor en tur till hamnen innan sovdags på hotell. Han blev förvånad över att finna Lindisfarne i Kristiansand. Trots att det bara var tre dagar sedan vi skildes, hade vi en hel del att språkas om.
19 maj blev en kort kryssning till Ny Hellesund där vi alldeles ensamma la oss vid turbåtens brygga i förvissning om att säsongen ej börjat. Bryggan var lite hög, så när vinden under natten vred och tryckte oss mot bryggan, fann vi för gott att klä på oss och gå ut i pollen och ankra på svaj. En kort resa på ca 100m i nattmörkret. Det är inte fel med radar även vid sådana tillfällen. Avståndsbedömning i mörker utan radar är inte kul.
Inomskärs i gråmulet och regnigt väder tog vi oss till Mandal. Dimma, regn och motvind gjorde att vi inte kände för att gå vidare mot Lindesnäs och Farsund.
21:e gick vi trots dimma och lite vind mot Lindesnäs. Vädret blev bättre fram på dagen. Vi fick en hel del sol men nästan ingen vind. Motorerade förbi Lindesnäs, lunchade vid handelsmans brygga i Korshamn och fortsatte sedan förbi Lista fram till Berefjord, en idyllisk liten fjord med en fors längst in. Vi ankrade med förliga ankaret och med aktern bergförtöjd in mot forsen. Vi hann nästan avnjuta middagen innan solen försvann bakom dom höga topparna.
22:e sydostlig vind och gropig sjö gjorde att vi slörade ut från kusten några timmar gippade och slörade in mot Eggersund. Den gropiga sjön kombinerad med akterlig vind gav en slingrig och pendlande framfart som inte lockade till fortsatt färd över Järens rev upp till Tananger. Vi slöseglade igenom Eggersunds skärgård och delvis ut till havs igen norr om skärgården. Vinden blåste fortfarande på syd och 12 – 14 m/s så vi valde att angöra en brygga i Svenskviken en bit norr ut. Eftersom det var tidig eftermiddag fick vi en lång promenad i det “skotska” landskapet före middag. Det blåste hela natten, men vi låg bra längs bryggan och med vinden några grader från bryggan.
23:e fortfarande sydost 10 – 14 m/s men en bättre sjö. Det hade ju blåst åt samma håll ett tag så sjön kom nästan bara från ett håll! Vi plattlänsade med bara stor över Jären. Tillsammans med nordgående ström gjorde vi stundtals 8 knop över grund. Vilken skillnad på förhållanden mot gårdagen trots samma vindriktning och styrka. Efter Jären förbi Tananger rullade vi ut kryssfocken och lovade till slör, nu blev det åka av i bättre vindriktning och rejäla surfar i det uppgrundande vattnet, 8 knop genom vattnet! en känsla som inte går att jämföra med 8 knop över grund och 2 knops medström. Det senare känns nästan som att ligga stilla.
Vi tog vara på den goda vinden och fortsatte värdshus förbi och förtöjde så småningom i Skudehamn på södra Karmöy.
23 – 26:e Skudehamn bjöd på fina förhållanden när det gäller dusch, tvättmaskin och ström på kajen. Detta tillsammans med att vädret skrotade ihop igen med dimma och regn gjorde att vi beslutade oss för några dagars båtmekande. Eljobb, koppla färdigt nya elpanelen och installera brytare för högtalare (vi har ju VHF, SSB och vanlig radio och skall inte båten bli full med högtalare så måste dessa samutnyttjas). Watermakern fick också en omgång, demontage för kompletterande håltagning samt slangdragning. Det är ofantligt skönt när man kan bocka av stora arbetsuppgifter.
Vi hann även med en del sociala aktiviteter. Christina och Anders är två trevliga Karlskronabor som bott och arbetat i Norge åtskilliga år, de senaste fyra i Skudehamn. Att dom sedan seglar en HR36 försämrar ju inte bilden. Vi tillbringade en trevlig kväll i vår kajuta med lite ost och vin.
27:e vid lunch, efter lite jobb med genuans Furlex, den “hackade” för varje varv; gav vi oss av mot Haugesund. Ett troligt gjutfel på ena plasthalvan av rullen högg mot en kant på den inre stillastående delen. Efter telefonkontakt med John på Seldén ser vi nu fram mot en ny plasthalva med leverans till Bergen.
Fint väder men kryss hela vägen upp till Haugesund. Större delen av vägen seglade vi “kapp” med en Ballad från Sverige. I de skiftande vindarna och motströmmar var “kappseglingen” mer än vanligt chansartad, men utgången får nog betraktas som remi.
Vi seglade värdshus förbi och nattförtöjde i en liten fjord norr om Haugesund, helt ensamma med endast ett gammalt vrak som granne! Länder en del till eftertanke, hur bra var egentligen den här viken?
28:e väderutsikterna talade om nordligt fram till sen eftermiddag och därefter sydlig liten kuling. Eftersom förmiddagen bjöd på kyla och regn och ingen vind, tog vi det lugnt och lämnade viken först på eftermiddagen. Vinden bar inte för att segla nordost upp innanför Bomlö, utan vi gick rakt norr ut på utsidan. Fin segling i laber bris från nordost. Fram mot kvällen när vi hade någon timma kvar till inomskärssegling kom vinden från syd. Började snyggt och prydligt med frisk bris till liten kuling, men snart var vinden uppe i 16m/s med långa byar på 20! Vi skulle gippa innan vi gick österut in i skärgården… Det blev att gå upp i vind och reva delar av storseglet (genuan var redan inrullad) och sen falla av och surfa in bland öarna i 8,5 knop. Det är gott att ha GPS och plotter i sådana lägen, marginalerna för att göra fel finns liksom inte!
Väl inne bland öarna försvann sjön, men inte vinden. Vi hade planerat att ankra i en fin vik strax innanför kustlinjen, men det visade sig att mängden finmaterial på botten var bara några cm. Rötterna på vegetationen vi fick upp var mycket korta, indikerande tunt bottensediment, så det var bara att gå vidare till nästa möjlighet. Slutligen fann vi vid tiotiden en helt vindskyddad vik där vi förtöjde långsides mot berget, så fick det vara hur det ville med bottensedimentet.
29:e nu hade vi två dagar på oss för att ta oss till Bergen. (för att Björn skulle flyga till London) Sträckan var ungefär en lång dagsetapp, så vi tog det lugnt och seglade i blandad sydlig vind och gråregn upp genom skärgården och hamnade så småningom i en fin vik öster om Sotra. När vi hade förtöjt färdigt började kriget. In kom en liten ribbåt med en kamoflageklädd yngling och sa att vi inte skulle bli rädda när dom började skjuta! och anfalla med helikopter och landstigningsbåtar, det är ju precis vad man vill ha bredvid båten en lugn söndagskväll.
Det visade sig att det var stor Natomanöver och inte vet vi varför, men vår vik blev inte målet. Det enda vi märkte var fyra fem ribbåtar av olika storlek som åkte lite av och an med en och annan bössknall, men mest låg dom och väntade, en inte ovanlig aktivitet under militärmanövrar (och vad vi förstått även under verkliga förhållanden).
Natten blev extremt lugn och vindstilla, det enda som “störde” var fåglarna som var lite högljudda på tidig morgon.
31:e dags för sista korta etappen till Bergen. Regndis och ingen vind. Vi började för motor med avsikt att hissa på så fort den föranmälda vinden kom. Vi gick för motor i ingen vind alla 25 sjömilen in till Bergen, där vi förtöjde längst in i Vågen. På kajen stod vår Balladkompis Leif som visade sig vara från Karlskrona och tog emot förtampen. Nu skall vi ligga här i fyra dagar medan Björn åker till London för några dagars jobb.
1-15 juni 2005 Bergen – Rörvik
Det har inte avsiktligt blivit två veckor mellan våra loggar. Nu beror det dels på att vi blev liggande nästan en vecka i Bergen innan vi gav oss norrut igen, men framför allt på att det blir nog tröttsamt att hela tiden läsa om hur kallt, regnigt och blåsigt det är. Nu har vi äntligen fått sol, fin vind med rätt riktning och lagom styrka. Temperaturen har till och med orkat över 15 grader.
1-4 juni
Björn åkte till London den 31 och tillbaka i Bergen på torsdagskvällen den 2. Annika fixar med båten och laddar om en PC. Fixade också en del sjökortsdatorproblem för vår Karlskronabo Leif (han med Balladen). Fick ny plasttrumma till ena furlexen från Seldén. En hel del turer med tull och annat. Här har man gått och trott att inom Norden är det inga problem… Alltnog, på fredag kom grejorna.
På fredagen när vi gick vår handlingstur såg vi tvärsöver hamnen en blå Fantasi 44. Det finns ju inte så många och vi visste att Lars och Britas bekanta, Roy och Jenny från Skottland har en mörk Fantasi 44. Snabb koll med Götet för att uppdatera båtnamn. Jodå ”Dewdle” var namnet och det tyckte vi oss nog kunna läsa på akterspegeln. Det blev en trevlig eftermiddag, som fortsatte efter middag. Roy och Jenny var i Bergen för att hämta son och sonson från Englandsbåten.
Lördag den 4 avgick vi fram på eftermiddagen efter handling och en del båtjobb. Vissa arbeten förutsätter 220 volt.
Vi hade nu extremt behov av en lugn och tyst ankarvik. Kajplats i Bergen 10 m från ett antal pubar och restauranger är inte lämpligt om man vill sova före kl 04!
Strax norr om Bergen, i en vik som heter Little Bergen hade vi stämt möte med ”Dewdle”. Dom anlände strax efter oss med Englandsresenärerna ombord. Gemensam middag i deras ljusa däcksalong. Tidig hemgång med tanke på vårt sömnbehov efter Bergen.
Det kan noteras att det regnade i Bergen. Men bara första och sista dan, de övrig tre dagarna var det faktiskt solsken!
5:e Kallt och mycket vind från norr. Solen skiner dock så det känns inte allt för tokigt.
Vi går norrut för motor, i dessa trånga inomskärsleder med mycket strömt vatten är det varken någon idé eller är särskilt populärt bland andra fartyg att kryssa. Så länge vi höll oss i dessa trånga vatten spelade inte den starka vinden någon stor roll, men sista biten fram till vår ankringsvik gick över en stor öppen fjord där sjön rullade in från havet. Det var inte annat och göra än att hissa ett segel, kryssfocken, och gå så högt som möjligt till motsatta sidan. Det blev en tuff segling i grov motsjö och 15 – 20 sekundmeter. Framme på norra sidan kunde vi sedan för motor ta oss de sista sjömilen till Vikingvågen där vi akterankrade och bergförtöjde förstäven mot vinden. Det kändes skönt efter den skumpiga och skvättiga färden. Dewdle var redan förankrade när vi kom och Roy körde minitaxi, dvs gummibåt, oss till Dewdle för en “cup of the”.
6:e Vinden var fortfarande nordlig styv kuling, så vi beslutade oss för att detta var en fin ankringsvik. Båtjobb och en hel del samvaro med våra nyvunna Skotska/Engelska vänner. Även denna dag fick Roy agera taxi då det visat sig att vår jollemotor vägrade starta. Väl på plats i Dewdle var det bara att bänka sig för en filmkväll. Där satt vi i sena kvällssolen och tittade på den amerikanska filmen om den nya istiden. Skrämmande scenario med försvunnen golfström – tänk om den slutar leverera varmvatten till våra nordliga breddgrader…
7:e Vinden har lagt sig, men tyvärr ersatts av regntunga skyar. Vi tar adjö av Dewdle och går för motor norrut. Florö vid sextiden för vattenpåfyllning och söppel tömning. Nu var det fundersamt hur vi skulle hantera passagen av Statt. Hård motvind förbi Stattlandet är inte semestersegling… Efter att ha lyssnat på vädret bestämde vi oss för att gå närmare för att ha möjlighet att passera Statt på förmiddagen nästa dag. Vi kom fram till Silda straxt före midnatt, en liten fin ö alldeles söder om Statthavet, och det var fortfarande mycket mer än ledsyn trots det mulna vädret.
8:e Det började, tvärtemot rapporten, blåsa ordentlig under natten, så vi tog det lugnt på morgonen. Jollen tömdes på luft och packades på akterdäck. Inre förstag och lovarts checkstay sattes innan vi vid elvatiden gick mot Statt för revad stor och genua. Vinden var till en början inte så kraftig, men sjögången var häftig. På grund av vindriktningen var vi tvungna gå ut och förbi nordvästudden och därute gippa för att slöra vidare mot nordost och så småningom Ålesund. Efter gippen tilltog vinden så vi drog inte ut genuan. För enbart revad stor slörade vi 7 – 8 knop! Det var bara vi och Kystvakten ute.
Under hela dagen hade vi haft regn över de närmaste bergen men framme i Ålesund kom regnet även över oss. Vi hann dock vältaimat få upp sittbrunnskappellet före dropparna. Sen regnade det i tre dagar. I Ålesund förtöjde vi på utsidan av Leif, vår Karlskronakompis, som hade gått förbi Statt dagen innan, innan vinden!
9:e liggdag med båtpyssel och läsecirkel i det regniga och blåsiga vädret. Jollemotorn fick en genomgång i närmaste båtbutik med verkstad. Det visade sig att felet endast bestod i olja i cylindern. Det kan bli så säger instruktionsboken om motorn ligger på fel sida, och efter en del funderande kom vi ihåg att motorn legat ner under några veckor. Det är alltid skönt då man kommer på vad som orsakat felet.
10:e Fortfarande regn i luften och en hel del vind från söder. Första halvan av dagsetappen är ren inomskärsegling så vi avgår trots vädret. Fin segling som så småningom blir småtuff i den tilltagande sjön. Det hade ju blåst kraftigt i två dygn. Leden utanför Måleoy och Bud är delvis skyddad av skär och grynnor, men med den kraftiga sjön blir det gropigt med mycket spegelsjö. Det är dessutom ganska komplicerad navigering. Vi är inte avundsjuka på Leif som seglar sin Ballad ensam, att både styra och navigera under dessa förhållanden är tufft.
Vi kommer till slut runt och in i bakom skären och finner en skaplig ankarvik. Vinden kommer visserligen åt men vi har totalt sjölä. Den kraftiga blåsten 15-20 sekundmeter fram till morgontimmarna gör dock att vi sover lite dåligt.
11:e Var tog vinden vägen. I avsaknad av vind men med nästan klarblå himmel går vi in under atlantervejen in i fjordsystemet och undan all gammal sjö. Norrmännen har byggt vägar, broar och tunnlar till snart sagt alla öar långt ut i havsbandet. Många gånger är broarna höga nog för oss, men då och då är dom retsamt 15-16 meter, och då kommer vi inte under.
Mycket snö på bergen och en hel del sol, annars en händelsefattig motorresa fram till en fin ankringsplats med middag i sittbrunnen och en vidunderlig solnedgång som efterrätt. Vindstilla hela natten och vi sov som klubbade till sjövädret på VHF kl 8,33 dan därpå.
12:e Nu var det där med broar. För att trassla sig ut från “inlandsvattnen” fanns flera valbara vägar men efter noggrann sjökortskoll begränsades flera av något för låga broar. Någon liten omväg fick vi men i huvudsak gick vi mot mål. Växlande väder och vind. Mest motor ut till havs där vi kryssade oss norrut söder om Hitra upp mot Trondheim. Sista biten till vår natthamn Kongsvoll fick vi kort och krabb sjö i medström som krävde motorstöd om vi skulle komma fram samma dag.
Väl framme fick sällskap av ett norskt par med Athos, en hundvalp på fyra månader. Efter mat hade vi en trevlig kväll i vår sittbrunn, ja solen kom lagom när vi kom fram och med båten parkerad med näsan mot vinden och sittbrunnen mot solen blir även en kall junikväll varm.
Vi fick både en del tips om platser att besöka samt lunch och middagsmat i form av rökt lax och nyfiskad torsk.
13:e Vi vaknar efter en sen kväll till regndroppar på däck, alltså klart lämpligt för sovmorgon.
Vädret tar sig och även vi. Kommer iväg vid tolvtiden med solen och vinden i ryggen. Väl ute på fjärden får vi i söder syn på Leifs Ballad, skönt att se att han kom trygg förbi den krångliga leden vi passerat i förrgår.
Vi seglade ut till det verkliga havsbandet medan Leif fortsatte norrut efter kusten.
Natthamn efter en fin segling på fyrplatsen Halten 25 sjömil utanför kusten. Pumpade upp jollen och körde omkring mellan öarna i den naturliga hamnen och tittade på alla fåglar. Massor med Tobisgrisslor, tärnor, måsarter, beckasin, labb, lunnefågel, tretåig mås, trut, ejder… Vi förtöjde som enda båt vid en lång flytbrygga men vi var inte ensamma, på bryggan låg nästan hela tiden 100 tobisgrisslor.
14:e Avgick i strålande sol och aningen ljumma vindar. Vinden skulle vrida mot ost och tom sydost vilket den också gjorde så småningom. Under dagen reviderade vi målet ett tio-tal gånger allt efter som vinden vred lite hit och dit. Försökte även att fiska när vi passerade grundbankar. Släppte ut reven med 6 krokar och det nappade omedelbart. 5 småsejar. Nu hade vi ju fått fin torsk så sejen släpptes tillbaka och vi provade fiskelyckan en gång till med samma omedelbara resultat.
Vindstyrkan var alldeles lagom och solen skiner på dessa breddgrader till 23.30 så varför stanna tidigare i den fina vinden. Till slut knöt vi fast vid flytbryggan i Rörvik alldeles före kl 24.
Nu ska vi gå och handla.
15-21 juni Rörvik – Bodö
(norr om polcirkeln och klart öster om Göteborg)
En dryg vecka med sol i början men med envist regn i slutet. En period utan båtfixande – bara segling och bergs-och glaciärbestigning. En och annan lunnefågel har vi också hunnit med.
15 juni
Avgång från Rörvik sen förmiddag efter inköp av diverse livsmedel i välsorterad ”stormarknad”. Vädret är fortsatt varmt och klart, men vinden lyser med sin frånvaro.
Vi startar med att försöka segla norrut mot Torghatten strax söder om Brönnöysund. Efter några timmar med två till tre knop gav vi upp och startade järngenuan. Fram på kvällskvisten letade vi oss in bland skären väster om Torghatten och vid halv tiotiden kastade vi ankar för natten.
16 juni Torghatten – Brönnöysund
Frukost och jollefärd in till stranden för att klättra upp till hålet i berget. Vi hade inte läst på utan fått tips om sevärdheten från flera seglare och vi som kom från väster trodde att detta var ”orörd mark”. Så när vi ordnade packningen för dagen tog vi inte med några pengar för det går inte att göra av med några. Fel, fel. På östra sidan mot land, efter att vi klättrat upp på en nästan obanad västsida, passerat hålet högt upp i berget och gått den förhållandevis välordnade stigen/trappan ner på östra sidan kom vi fram till asfalterade vägar, ett informationscenter med restaurang och en suveränt placerad campingplats som sålde nygräddade våfflor med alla tillbehör. Snacka om missbedömning.
Efter att ha tittat på våfflorna gick vi vidare, tillbaka runt ön till vår jolle. Gissa om sen lunch och kaffe smakade bra när vi kom tillbaka till båten, återigen utan att en människa syntes från båtens horisont.
Ön är alltså nåbar från öster med hjulburna fordon över broarna via Brönnöysund. Klart rekommenderbart.
Vid tretiden lättade vi ankar och seglade vidare förbi Brönnöysund och la oss för natten vid några flytbryggor som Brönnöysunds båtförening lagt ut i en fin vik några sjömil norr om sundet.
Vi satte på jollemotorn – som numera startar och går som en klocka – på jollen och åkte ut ur viken för att fiska middagsmat. Vi satt och pilkade utan napp medan fisken hoppade runt oss! Och vi som inte hade några kastdrag med oss! Till slut körde vi sakta med pilk och krok på släp genom området där fisken slog. Fyra minuter och fem torskar senare var vi på väg tillbaka till båten för middagstillagning, nystekt torsk och kokt potatis. Det är suveränt med gasutegrillen, som även fungerar bra tillsammans med stekpannan.
17 juni Brönnöysund – Lovunden
Lätta sydliga vindar och växlande molnighet. För första gången vi kunde sola hela kroppen! Några timmar under förmiddagen var vädret verkligen sommarlikt. Men ute i havsbandet skiftar vädret snabbt, frampå eftermiddagen blev vädret sig mera likt, lite mulet 12-15 grader men med en skaplig sydvind som tog oss hela vägen genom flera övärdar och öppna vatten till Lovunden, dit vi anlände vid tiotiden på kvällen efter 50 seglade sjömil.
Vi landade efter en del kringelikrokar mellan öns alla skär så småningom vid öns gästbrygga och förtöjde assisterade av delar av en norsk katamarans besättning. Det låg även en norsk Vindö 32 vid bryggan och dess kapten hade tillsammans ned katamaranens dito varit ute och dragit fisk, så efter en dusch i båten och 30 minuter senare satt vi i Vindö 32:an kajuta och åt god fisksoppa och en god pilsner: Båtfolk är ofta underbar människor.
Natten lugn med måttliga fallvindar från det i lovart liggande 625m höga berget.
18:e Lovunden 65 33,2 N 12 13,7 O
Gästbryggan administrerades av hotellet som också tillhandahöll tvättmaskin och torktumlare, vilka vi använde ett flertal gånger under dagen. Öns livsmedelsbutik var oväntat välsorterad. Norges skärgård är mycket levande med åretruntboende långt ut i havsbandet. Eftermiddagen ägnades åt bergsvandring/klättring.
En fyra timmar lång tur upp på bergets topp. Det var som att gå uppför en mycket brant vindstrappa med ojämn steghöjd i 550 höjdmeter i sträck. Toppen låg i moln, som endast tillfälligt lättade och tillät oss att fotografera och beundra landskapet omkring oss. Det är helt otroligt hur många ögrupper det finns. Från vattnet ser man aldrig den enorma mängden öar som fågelperspektivet ger möjlighet till. Tillbaka vid båten för en sen middag. Lagom efter mat blev vi inviterade på ost och vin till katamaranen, tillsammans med Vindö 32:ans besättning – det var ju trots allt lördagskväll. Dom hade varit lite oroliga eftersom vi varit borta på berget så länge, men dels var det långt och dels hade vi fixat med tvättmaskin och torktumlare både före och efter bergsbestigningen. Till norrmännens förtret berättade vi att det satt en liten svensk flagga på toppen.
Vi konstaterade att man kan ju inte vänta på att det blir mörkt innan man går och lägger sig, så vid ett-tiden bröt vi upp och törnade in. En lugn natt utan fallvindar.
19:e Lovunden
Låg kvar och vilade kroppen. Vandrade runt öns västsida för att beskåda nordens största Lunnefågelkoloni. Visst fanns här åtskilliga tusentals med lunnefåglar men det gick inte att komma nära. Vi, som är bortskämda från Orkney och Shetland där vi fått riktig närkontakt med dom fint tecknade fåglarna, tyckte inte att reklamen om öns fågelberg riktigt uppfylldes. Men ett härligt landskap och en fin vandring var det. Våra norska båtgrannar hade vi vinkat av på förmiddagen, så vi hade en lugn och avkopplande eftermiddag/kväll med båtpyssel, bokläsning och matlagning i väntan på att väderprognosens sydvästvind skulle börja.
20:e Svartisen 66 47 N 13 29.7 O
Vaknade vid femtiden av att vinden vridit till sydost från gårdagens nordost varpå vi beslutade oss för att kliva upp, äta frukost och ge oss iväg mot Röst längst sydväst bland Lofotenöarna. Vi hade haft telefonsamtal från Ulf och Gerd på Turandot från Röst kvällen innan, så vi tänkte överraska dom och glida in i hamnen frampå kvällskvisten, det är trots allt inte mer än dryga 60 sjömil dit.
Nu ville vinden annorlunda. Efter tre timmars färd norrut mot Röst i falnande akterlig vind blev det för långt till Röst. Vi la om kursen mot nordost och Svartisen. Visserligen hade vi en väderprognos som talade om regn från kvällen och ett dygn framåt. Men vi hoppades hinna fram och upp på isen före regnet. Med vinden på låringen blev det lite bättre fart någon timma, men sedan falnade vinden totalt och dimmoln drev in från sydväst. Inne över land var det fortfarande soligt, så det var helt rätt att gå in i fjordlanskapet.
Vi kom fram till Svartisen, dvs flytbryggan i fjordbotten som kryssningsfartygens slupar använder sig av, vid fyratiden. Förtöjde vid flytbryggan efter lite snack med en av besättningarna på sluparna. Det visade sig senare vid kontakt med den lokala personalen att det inte var helt populärt, framför allt om man tänkt övernatta vid bryggan. Gästerna från ett Skotskt kryssningsfartyg höll just på att lämna Svartisen med hjälp av den äldsta Scaniabuss vi sett, och transporteras ut till fartyget med sluparna.
Efter en vandring på c:a en km var vi framme vid Breearmen som smälter med endast 50 höjdmeter kvar till havet. Det är mäktigt! Den enorma ismassan, den isande kylan i omedelbar närhet av breen, fallvindarna pga kallraset, den enorma blå färgen inne under isen, ljudet från porlande och forsande vatten under isen och det av isen skulpterade berget – det är mäktigt. Vi hade allt detta för oss själva. Regnet var även nådigt och väntade tills vi var på väg tillbaka till båten. Tur det eftersom vi gått/klättrat ända upp och ”in i” breen och det hade inte varit alldeles lätt att ta sig därifrån på regnblöta bergssidor. Lite breeis tog vi med oss till båten för att salutera med en glaciärwhisky. Vi dricker inte whisky med is i vanliga fall, men här var det fråga om ceremoni. Häftigt vad långsamt denna hårda is smälter! Lämnade platsen på bryggan till en Overseas 40 från Lysekil och motererade mot väster. Efter några fjordkrökar hittade vi en liten grund vik där vi ankrade för natten på 7 meters djup vid högvatten. Sov bra i ingen vind men regn hela natten till fram på förmiddagen dagen därpå.
21 – 22 juni
Vår lilla fina ankarvik var förträfflig att ligga i och vänta på bättre väder. Det regnade med korta avbrott i två dygn under vilka vi läste, lagade god mat, la nät (som gav oss en 1,5 kilos torsk) skrev loggbok, kort promenad iland mm.
Efter att vi tagit upp nätet gjorde vi oss klara att gå vidare mot Stött, en liten hamn som många använder när de väntar på att gå förbi Kunna, som ligger helt öppet för nordatlanten och tydligen kan vara nog så besvärligt.
Väl i hamn, efter en regntung färd, lagade vi till torsken med kokt potatis och skirat smör. Mm!
Vi hade under dagen testat att köra motorn omkopplad till främre dieseltanken (före detta vattentank och numera Reflekskaminens dieseltank). Vi har en ledning utan retur från tanken till motorn. Returen går då till ordinarie tank. Döm om vår förvåning när vi kom i hamn, efter 2,5 timmars motorgång, upptäckte att dieseln i främre tanken var så gott som slut. 70 liter! (motorn förbrukar 2,5l/t). Vi ”hittade” dieseln i den ordinarie tanken! Uppenbart är det en rejäl mängd soppa som går i returen, vi hade alltså förbrukat c:a 7 liter, men genom returen pumpat 70 l till ordinarie tanken. Tur skall man ha. Dels att det inte var längre sträcka, för då hade vi fått soppatorsk i främre tanken, och dels att vi gjorde testet med en haltom ordinarie tank så returdieseln fick ”plats”. Nu är det helt klart att reservtanken bara får bara utnyttjas som just reservtank till motorn när huvudtanken är nästan tom.
23 juni
Lämnade Stött efter att ha fyllt diesel och vatten. Hade tänkt sammanstråla med Turandot på Lofoten i hamnen Reine, men vinden ville annorlunda, dvs den ville inte alls. Nu blev det motorgång de 10 nm Sörfågelöy, en liten fin ö med en gammal fiskarby, numera endast 6 bofasta. Naturreservat med storspov, labb och många fler.
24 juni
Nu var det lite sent att fundera på Lofoten eftersom vi har avtalad tid i Bodö på söndag. Vi har bestämt oss för att inte sätta oss i situationer där vi ”måste” segla mot hård vind om detta kan undvikas. Vestfjorden kan vara nog så tuff. Så planerna var att efter en promenad in i byn segla sakta norrut halvvägs till Bodö.
Under promenaden började det regna rejält och en nordvästlig liten kuling blåste upp. Ortsbefolkningen blev lite fundersamma om flytbryggornas förankring, vinden kom precis tvärs båtarna. Med lite knåp fick vi säkrat båtarna (och därmed bryggan) i lovart.
Vi bestämde oss för att fira midsommarafton på ort och ställe, det var ju bara en kort dagsetapp till Bodö trots allt. Frampå sen eftermiddag bedarrade kulingen och de andra gästande båtarna i hamnen avgick. Kan man tänka sig, vi fick hamnen helt för oss själva hela midsommaraftonen. Naturligtvis hade vi potatis, matjessill och nubbe. Till detta avnjöts en CD som Björn fått av sin far för 10 år sen och inte lyssnat på tidigare. 100 snapsvisor!! (Vi drack tre snapsar).
25 juni
Fin segling i nästan inget regn till Bodö.
Lite ovant med en massa bilar och mycket folk! Dessutom är det någon form av speedbåtstävling i Bodö över midsommar. Vi möttes under inseglingen av ett 70 knops fartvidunder som med vråålade motorer och raka avgasrör ”saluterade” vår ankomst till Bodö. Det finns mjukare sätt att anpassa sig till stadsmiljön.
Fördelen med städer är naturligtvis utbudet av affärer och övrig service. Nu skall vi handla, laga mat och äta, försöka uppdatera vår hemsida på internetkafé (det fanns inget öppet trådlöst internet här i Bodö).
Söndagen kommer att ägnas åt cykeltur till Saltströmmen, den berömda tidvattenströmmen strax öster om Bodö, i väntan på att Berit från Göteborg och ”Iguana” (hennes Norlin 37:a) kommer med femflyget.
25 juni – 6 juli Bodö – Tromsö
En resa genom flera årstider och till nordliga breddgrader där vi inte varit förut.
Berit kom med flyget från Oslo en timme efter utsatt tid, och bra var det för då hann det sluta regna. Under följande tio dagar har regnat endast droppat under Berits första dag och sen ersatts av en dygnet runt lysande sol. Helt fantastiskt.
Berits logg.
Söndag 26:e
Björn o Annika mötte på Bodö flygplats som bara ligger 10 minuters promenad från hamnen. Regnet o rusket var i avtagande och kvällen började med fika i båten och sen en öl på ett internetcafe där Annika la in förra loggen med bilder.
Måndagen startar med regn men inte värre än att vi går och handlar lite och lättar därefter för en segling ut till Helligsvaer för revade segel i en hård V-SV vind. Till middag vankas fisk – men den är inte fångad ännu… Annika o jag försöker från gummibåten men driver iväg för fort i vinden. Vi går istället alla tre ut på klipporna och efter några kast är middagen säkrad. Seigryta alá Annika. Gott gott.
Tisdag 28:e börjar med sol och svag västvind. Vi går i en smal led mellan långsmala delvis bebodda öar mot öppet vatten. Här finns både skola och kyrka. Seglingen blir inte långvarig då vinden avtar men siktet är inställt mot Lofot-väggen. Vilken sikt – vilka vyer. Helt fantastiskt med snö på bergen. Höga 1000m toppar. Taggiga toppar och mycket sol men svag vind. Vi styr mot Reine en bit norr om Lofotens sydspets och utanför hamninloppet ser vi en havsörn.
S/y Turandot från Göteborg välkomnar oss vid pontonbryggan och bjuder på Sej-middag. Efter mat en kvällspromenad i byn och tittar på torrfiskställningar, sjöbodar, skiffertak och snöiga berg. Och solen lyser…
På onsdagen åker vi med motorbåt på Moskenstraumen runt Lofotudden och längs västsidan till Bunes där det bott folk året om. Helt isolerade under perioder då sjövägen inte fungerade. Området är fullt av fantastiska vikar, berg med snö och taggiga toppar. På själva udden stannar vi i en vik som fungerar som nödhamn och fikar. Även här har det bott folk året om med egen skola. Dom få byggnaderna som fanns är numera flyttade till andra ställen. På tillbakavägen går vi in i fjorden till Vinstad och Kjerkefjord. Skeppare Roger berättar fantastiska historier om livet förr och nu.
Tillbaka i Reine blir det middag i Lindisfarne, kyckling alá Annika. Och solen lyser.
Torsdagen börjar med ingen vind och shortsväder. Annika klipper Björn på bryggan innan avgång. Ingen vind men tumlare och havsörn och fiskar middag – mer sej. Eftermiddagen avslutas med fin segling några timmar förbi en fjord. Avslutar i Henningsvaer, ett fint samhälle lite likt Gullholmen. Dagens promenad går till fyren och upp på bron. Här finns många torkställningar och hytter – här kallas dom Rorbuer. Användes helt enkelt för övernattning av roddarna som transporterade gods och folk mellan öarna. Och solen lyser på dom snöklädda bergen.
Fredag 1 juli. Fortsätter till storbyn Svolvear där vi storhandlar… potatis o bröd. Fisken fångas ny varje dag. Sol och bleke – motorgång till Raftsundet där Trollfjorden ligger. Vi går i den smala leden i svag medström. Hissnande vacker natur. Går in i den smala Trollfjorden mellan branta höga bergsidor. 400 meters höjdskillnad på kort sträcka och fina vattenfall. Vi förtöjer mot berget längst in. Strax kommer några turistbåtar och Hurtigruttens stora fartyg in och vänder. Vi tar gummibåten till kraftverket och går, kryper och kravlar upp till en topp ovanför sjön ca 250möh. Sjön visar sig vara helt isbelagd i år så något bad blir det inte. Åter till båten trötta och glada fortsätter vi i Raftsundet till en fin vik där vi ankrar, grillar och har det bra. Och solen lyser.
Lördag – Fin morgon men helt vindstilla. Vi kör vidare norrut i Raftsundet mot Vesterålsfjorden. Här möter vi lunnefåglar som ligger i stora flockar på vattnet. Vi fiskar lite och får massor med sej som vi släpper tillbaka dom flesta. Vi slutar fiska då vi fått en lubb på lagom storlek för oss tre. Den smakade utmärkt. Vidare till Sortland där vi bara stannar för att tanka vatten och slänga en soppåse. Fortsätter under bron och äter lunchmiddag fiskekaker och aubergindipp. Natthamn i Stö längst norr på Langöya. Ett litet fiskevaer med bobilcamping. Vi promenerar längs stranden och över myrmark i ett försök att gå till Nyksund, men ger upp efter 2/3 då flugor och knott gjorde turen till en mara. Hjortronen är vanliga här och snart mogna. Vi är uppe till 01.05 för att kolla solhöjden och den gick inte ens ner bakom vågbrytaren.
Söndag – På valskådningstur. Vi börjar med en sväng runt ön Anda som är bebodd av flera hundra lunnefåglar och några tretåiga måsar. Vi ser några sälar och hur många lunnefåglar som helst – i luften, i vattnet och vid jordhålorna på land. Där finns också skarv, tordmule, sillgrissla, och labb. Fortsätter ut mot djupvattnet för att skåda val och får fin seglingsvind ett tag tills vi går rätt in i tjocka och inte ser något. På med radarn och byter kurs mot nordost. Ser efter nån timme två båtar på skärmen och efter en stund lättar dimman. Båtarna är valskådarbåtar och har fått korn på val och plötsligt ser vi en som blåser. Vi kör närmare och det visar sig vara en stor kaskelott på väg rakt mot oss. Vi kommer riktigt nära och så dyker den försiktigt. Och så ett nytt valblås år andra hållet och vi efter. Denna gör ett snyggt dyk och man kan se vattenrörelsen på ytan efter den stora kroppen en lång stund. Dom är väldigt stora och respektingivande. Fantastisk uppvisning. Vi seglar in till Andenes för kvällen och ser ett par valblås till på avstånd. Nära land går vi in i tjockan igen. Denna gång med mindre än 30 meters sikt! Men med radar, gps och sjökort på burk hittar vi in mellan prickar, grund och vågbrytare. Vi lägger oss på den sk gästbryggan där bara nockplatsen är ledig. Övriga bebos av lokala fiskare. Vi ser inte ens till bryggans ände men efter en timme lättar dimman och en fantastisk omgivning träder fram i fullt solsken.
Mycket god lubb till middag. Efterätten blir i form av en promenad på vågbrytaren där vi ser två havsuttrar och sen en tur genom byn och nya hamnen. Solen går inte ner bakom vågbrytaren i natt heller…
Måndag – lite handling av färskvaror igen och går sen mot SO söder om ön Senja. Sol och nordostlig vind så vi seglar och provar vindrodret. Det fungerar inte så bra i lätta vindar. Efter en stund ser vi flera ryggfenor på nära håll. Grindval – görmånga! Många mindre grupper på olika avstånd från båten. Vilken fotosafari.
Vi fortsätter mot SO och vinden har vridit lite så nu luftas gennakern tills det är dax att fiska middag. Ingen torsk idag heller men väl en 4 kg:s sej vars ryggfileer blir en utmärkt middag.
Ankrar i en fin vik vid Buvikstranda på SV-hörnet av Senja. Hurtigrutten körde förbi bort mot solbelysta snöiga berg. Ja solen lyser ännu.
Tisdag – börjar med lite fixande. Badar i det 17gradiga vattnet. Ingen eller svag NO vind – dit vi ska. Grekisk lunch på fördäck och solbad. Vi ser några tumlare och ett sejstim som hoppar tätt och dom är så stora att truten inte kan ta dom! Vi bunkrar vatten vid Finnsnes där det oxå var en stor bro. Ankrar vid Skogsnes (Gisundet) i en fin lagun innanför två rev med bara 2 meters djup i den smala passagen.
Badar, grillar kyckling och tittar på solen som lyser fint på andra sidan fjorden. En häger smyger vid stranden.
Onsdag 6 juli – Först bad sen frukost och lite fixande. Trixar ut ur lagunen i solsken och ingen vind. Vi får lite medström och motström, lite motvind och en stund 3 knop motström med strömvirvlar. Hurtigrutten far förbi och vi får sej-lunch. Väl inne i Tromsö visar Ariel IV på en ledig plats vid gästpontonen. Solen lyser ännu…
Jag ska inte berätta för någon hur fint här är för då ska alla hit…
6 juli
Berit (Iguana)
8 juli – 14 juli Tromsö – Svolvaer
Jan och Elisabeth Svernhage är våra gäster denna vecka.
Flygplanet sniker de snöklädda topparna, efter en stund skymtar havet i fjärran, vi landar på Tromsö flygplats.
När vi kliver ut ur terminalen, klädda i shorts och T-shirt, är det varmt och solen skiner från en klarblå himmel. Klockan är 00.30. Det känns overkligt. Hjärnan hänger inte med – för en stund sedan satt jag och sov på planet och tyckte att det var sent – och nu känns det som mitt på dagen.
Vi åker taxi ner till hamnen där vi hittar Lindisfarne med Björn och Annika som välkomnar med te och whiskey i sittbrunnen. På kajen ovanför (det är lågvatten) är det folkliv som mitt på dagen. Vi kommer i säng vid två tiden och jag är fortfarande “tids vill”. Innan jag somnar som en stock hinner jag i alla fall tänka – “det här skall bli spännande”.
Senare samma dag – fredag 8 juli
Vi vaknar i fortsatt strålande solsken. Efter en härlig frukost blir det promenad på stan med besök på Turistbyrån och i mataffären. Vi lämnar hamnen vid lunch tid och stävar för motor norröver. Den svaga vinden är rätt i näsan, men vi njuter av att kunna sitta på däck i solen fortfarande i shorts och kortärmat. Jag som nästan hade lämnat shortsen hemma – här skall ju vara kallt trodde jag.
Planen är att gå nord och väst om Kvalöy och sedan fortsätta söderut utanför Senja. Det visar sig dock att när vi kommer längre ut mot havet kommer dimman smygande. Det blir plötsligt kallt och rått. Fleece kläderna åker på, t.o.m. mössa ett tag. I och med dimman ändrar vi oss och går ner innanför Senja istället.
Landskapet är bedövande vackert, tyst, snö klädda toppar, gröna sluttningar och här och var små hus nere vid vattnet. Hus utan väg förbindelse men med ett garage, dvs båthus, nere vid vattnet. Det känns nästan overkligt och jag njuter i fulla drag.
Vi hade planerat fisk till middag så när vi börjar bli hungriga stannar vi på en av Annika utsedd “fiskebank”. Efter 15 minuter får Jan upp en stor torsk, 2.5 kg?? och strax därefter en liten sej varpå vi anser middagen vara räddad. Ju längre in mot land vi kommer desto mer lättar dimman och vi ankrar vid 21 tiden på bara några meters djup, i en liten lagun med kristall klart vatten, omgiven av sandrev. Några timmar senare när det var högvatten och sandreven försvunna såg det ut som vi bara lagt ankaret mitt ute på fjorden…
Före middagen blev vi hedrade med att få vara med och njuta av “Gula Änkan” som skulle avnjutas “vid” 70:e breddgraden. Vi tackar och bugar! Till middag lagade vi vår båt special, Snubblers fiskgryta, vilken aldrig lagats med så färsk fisk tidigare. Sent till kojs igen – solen lurar oss.
Lördag 9 juli.
Svernhages skriver vidare: Vår dotter Maria fyller 16 år idag. Grattis! Maria har tidigare alltid firat sin födelsedag i båten på vår semester. När hon var liten och någon frågade “när fyller du år?” så svarade hon “i båten”. I brist på mor och far uppvaktade storebror Björn med jordgubbar och O´Boj på morgonen, fick vi reda på senare.
Fortsatt stiltje under en stor del av dagen. För att undgå dimman har vi även fortsatt att hålla oss inomskärs och passerat genom bl.a Gisundet på vägen söderut. Det har varit mycket ligga på däck, läsa, filosofera och njuta av utsikten.
På e.m kom vi söder om Anderöy när vi plötsligt till vår förvåning upptäckte att det var 21,7 grader i vattnet! Stopp i maskin och allmänt bad Ett sådant tillfälle kunde vi inte försitta. Femton minuter senare ett bevis på hur snabbt vädret skiftar här – 10 -12 m/s, men tyvärr rakt emot igen. I skrivandets stund är kl. 23.15 och vi har inte långt kvar till vår ankringsplats för natten, en liten lagun på Innöyas ost sida.
Söndag 10 juli
Växlande molnighet, mycket dis och låga moln. Vinden rakt emot igen och motorgång hela dagen. Sent på eftermiddagen tuffar vi sakta in i Trollfjorden. Jag får känsla av regnskog när vi går in mellan de gröna branta bergsidorna. För ett kort ögonblick klarnar det upp och solen lyser på topparna med sina snöfläckar. Tyvärr inte väder för att vandra upp till den frusna sjön.
Dagens klo är en havsörn som sitter på ett sjömärke en bit söder om Trollfjorden. Det får “duga” i brist på valar. Ankringsplatsen är också en höjdare. En liten lagun, eller balja, för att tala med Annika, innanför tre grynnor och en en-meters sten. Vi hittade in efter ett försiktigt, försiktigt letande efter rätt väg runt grynnorna. Baljan är så liten att vi får lägga en tamp från aktern upp i land.
Måndag 11 juli
Barometern sjunker sakta. Molnigt, regnbyar och ca 10 m/s sydvästlig vind. Vilken annan vindriktning som helst hade varit OK, bara inte sydväst… Kryssa är inte aktuellt så vi kör motor igen. Lägger till i Svolvaer. Handlar, äter lunch och fortsätter sedan till Henningsvaer. Från Henningsvaer har vi i alla fall möjlighet att fortsätta till Röst innan Jan och jag skall åka hem. Hoppet lever ett tag till. I går såg vi för första gången en stor (80 – 100 fot??), tjusig segelbåt, S/Y Hetairos. Även den anlöper Henningsvaer någon timma efter oss. Annika lyckas charma till sig en kopia på deras väder mail. Mycket detaljerad, men tyvärr ingen uppmuntrande läsning.
Tisdag 12 juli
Rejäl kuling och regnbyar av och till. Jan och jag åker buss ner till Å där vägen tar slut, på sydspetsen av Lofoten. En tre timmars tur med ett par olika buss linjer förbi cyklande, vandrande, bil åkande och bussåkande turister, genom alla små byar och större samhällen mellan bergstopparna på södra Lofoten. Ett utsatt landskap som vintertid måste vara tufft att leva i. Långt från allt utom havet och den storslagna naturen, men absolut ingen avfolknings trakt. Idag bor 25 000 personer på Lofoten. Överallt byggs nya hus, skolor, torg och centrum. Stora moderna broar har ersatt de gamla färjorna. Vattnet är turkost, kristall klart och mellan bergen, på de flackare delarna av landet finns kilometer långa stränder med vit söderhavs sand, men inte en enda badare har vi sett ännu. Jag har däremot sett mängder av de största kraftigaste och färgintensivaste klöver blommor. Längs alla vägkanter växer dessa underbara blommor och mängder med andra. En rik flora! Björn och Annika har varit “hemma” och mekat med båten. Hoppas det lyckades bättre än fisket för det blev ingen egenhändigt fiskad middag i dag. Vi fick fiska i frysdisken i Joker butiken istället.
Onsdag 13 juli
Efter en ordentlig sovmorgon beslöts om allmän dusch, varefter vi kände oss mogna för vår första (!) riktiga segling med Lindisfarne sedan vi kom ombord. Under två timmar gippade vi oss på plattläns mellan grynnor och regnskurar tillbaka till Svolvaer. Vi mellanlandade för lunch i Kabelvaag, men någon promenad i byn blev det inte pga regnet. Röst blev en dröm för oss, men Björn och Annika får chansen igen – fjärde försöket – om ett par dagar när vädret bättrat sig.
Eftermiddagen har ägnats åt att leta kommunikationer till Bodö om färjan i morgon bitti skulle bli inställd pga för mycket vind, som den varit de två senaste dagarna. Det finns dock inget alternativ om vi skall hinna vårt plan 17.30, så vi beslöt oss för att njuta en god middag och lita på väderprognosen och att båten går. Om inte kanske det blir en rad till från oss i morgon.
Det har varit en fantastisk vecka. Vi har fått uppleva Lofoten från alla sidor – regn, sol, vind och stiltje. Första dagarna högtidlig stillhet, tystnad och fascinerande ödslighet. Senare delen fler turistorter med allt från Hurtigrutt lyx till backpackers från olika delar av världen. Här är bedövande vackert men också respektingivande. Man förstår att människorna här lärt sig att leva med naturen, att sträva mot den går inte. Vi kommer aldrig att glömma de här dagarna och jag hoppas innerligt att få komma tillbaka, på egen eller annans köl. Vi har ju bara fått en smakbit av denna vackra fascinerande del av världen. TACK Björn och Annika och lycka till! Vart ni än tar vägen kommer ni i alla fall inte att frysa. Lindisfarnes värmesystem måste tillhöra något av det bästa som någonsin konstruerats.
Elisabeth och Jan (Snubbler)
14 – 25 juli Svolvear – Austrått
Så var vi åter bara två, efter nästan tre veckor med gäster. Lite tomt, men mest skönt. Annars hade vi ju inte valt att segla på detta viset.
Berit fick ju en pangvecka med sol dygnet om, dock lite lite vind och lagom till Jan och Elisabeth kom slog vädret om radikalt. Vi hoppas alla ändå fick en fin upplevelse av det fantastiska norska landskapet.
14 juli Svolvear
Jan o Elisabeth kom med morgonfärjan till Bodö. Färjorna mellan Lofoten och Bodö hade varit inställda i två dygn och in i det sista var det lite osäkert om den skulle gå pga den hårda sydvästvinden.
Vi blev kvar i Svolvear hela dagen och tillbringade även natten här. Regn och blåst. Städade båten och flyttade tillbaka alla prylar som fått maka på sig för att förpiken skulle duga som gästrum. Med trådlös internetkontakt kunde Annika redigera hemsida och surfa bland vädersiter mm inför våra fortsatta äventyr.
15 juli Svolvear – Kabelvaag
Gasproblem. Ja vi talar om gasolproblem, inget annat… Norge har ett alldeles eget system med gaskopplingar för fritidsbruk, helt oanvändbara för en svensk. Men det visar sig att större flaskor, 6 och 11 kg finns med något som kallas industrikoppling. Denna koppling, hör och häpna, stämmer med den svenska kopplingen för motsvarande storlek på flaska. Alltså trodde vi att lösningen var funnen. När vi i Bodö skulle försöka byta vår 6 kg aluminiumflaska så visade det sig att Al-flaska bara fanns i 11 kg variant i Norge. Så var det med den lösningen. (Ingen kunde förklara varför AGA inte levererade även 6:an i Al-variant till Norge). Alltnog, vi travade iväg till Svolvears svetsbutik och lånade en 6 kg plåtflaska samt köpte två kopplingar och lite slang. Tillbaka till båten riggade vi upp flaskorna så att 4 av de 6 kilona rann över i vår Al-flaska. En inte perfekt lösning eftersom vårt förråd av gas minskades, men dock en acceptabel variant. En solskenssida av det hela var att chefen på svetsbutiken knappt ville ha betalt, vi betalade i stort sett för gas och kopplingar vad ett normalt byte av gasflaska kostar hemma i Göteborg!
Detta, tillsammans med övrig handling tog hela dan. Sen eftermiddag motorerade vi ut sydväst och ankrade på svaj i en av vikarna söder om Kabelvaag.
16 juli Kabelvaag – Väröy
Efter en fullständigt stilla natt vaknade vi till ett klart bättre väder. Vi hade nästan inte sett solen på en vecka, så det var väldigt välkommet. Den hårda sydvästvinden var också blott ett minne. Tyvärr var vinden nästan obefintlig, så motorn fick göra tjänst som vanligt. Vi har nästan blivit motorbåtsturister här i Lofoten. Antingen blåser det som tusan mitt i nosen med grov sjö och ström eller nästan inte alls.
Färden mot Väröy går söderut på lagom avstånd från Lofotenväggen som vi beundrar hela dagen. Det finns hela tiden nya formationer att betrakta. Däremot är Väröy inte mycket att skriva om.
17 juli Väröy – Röst
Motor, sol ingen vind. Kommer till Röst redan på eftermiddagen. Cyklarna fram och turné runt hela röstlandet. Inga backar – Röstlandet är platt som en pannkaka, och i den ringa vinden gick det lätt och rätt fort att ta sig runt.
Mängder av tretåig mås vid bryggan som underhåller oss hela natten. Rösts egentliga fågelberg är två öar som toppar med några hundra meter och syns milsvida omkring.
18 juli Röst – Myken
Segling med gennaker hela vägen till Myken i laber bris. Äntligen lite vind i rätt riktning dessutom.
Framme vid Myken tog vi ned seglen när det var 10 minuter kvar till hamnen och gick långsamt över ett grundområde för att fixa middagsmaten. Sex sejar blev resultatet. Fileade och stekte dem på grillen. Man kan ha det sämre…
Myken är en liten ögrupp med färjeförbindelse och ett 20-tal hus och en väl skyddad liten hamn med dessutom plats för många svajankringsmöjligheter. Väl värt ett besök.
19 juli Myken – Dönna
Sol, skiftande bris. Stora delar av sträckan för segel, men en del motor på slutet i den falnande vinden. Kanonfin ankarvik på nordöstra Dönna. Här var första gången som vårt nya Delta-ankare inte fick fäste. Mycket lös lersand. Bytte till Bruce-ankaret, och si på denna botten var detta rätt ankartyp. Vårt nya dubbelankararangemang blev nu provat för första gången. Det tog max fem minuter att skruva fast Delta-ankaret och schackla om kättingen till Bruce-ankaret. Det är kul när vinterfunderingarna fungerar!
Efter våra ankringsbestyr blev det middag i sittbrunnen. Som efterrätt blev vi bjudna på en flyguppvisning av två havsörnar som hade något otalt med 20-talet uppvaktande trutar, det är helt fantastiskt hur så stora fåglar kan fullständigt kasta sig omkring i luften. Det är inte så lite andakt över dylika naturupplevelser.
20 juli Dönna – Brönnesund
Frukost i spegelblank omgivning (utan havsörnar). Gick för motor ut ur den fina viken och söder ut mot Sandnässjön. Väl ute ur viken stod en fin vind och vi seglade 10 sjömil, förtöjde på båtklubbens gästbrygga och gick en sväng till byn. Tillbaka på båten hissade vi på igen och seglade vidare mot Brönnesund. Bitvis bra vind från norr och fin undanvindssegling men tyvärr blev det motor de sista tre timmarna.
SMS kontaktade nyfunna vännerna Baardsgaards i Austrått som vi träffade på vägen norrut. Bestämde att träffas hemma hos dem på lördag .
21 juli Brönnesund – Sörgjesslingarna
Storhandlade i Brönnesund innan avgång. Rengjord kölsvinet och monterade en padlock på relingslisterna för två spinnlockblock ingående i vår permanenta preventergaj. Ingen vind, motor söder ut.
SMS kontakt med Ulf o Gerd på Turandot, som vi inte sett sedan Rejne på Lofoten. Hoppas kunna ses till kvällen i Sörgjesslingarna söder om Rörvik.
Turandot anropar oss på VHF när vi har 10 sjömil kvar och berättar att dom har max 300m sikt där dom ligger på Sörgjesslingarna. OK, typiskt, vi som precis börjat tråckla oss genom en tät ytterskärgård. På med radarn och strax var det bara nåt hundratals meters sikt. Men med radar och sjökortsplotter känner man sig rätt lugn trots två båtmöten i dimman.
Framme kl 22, ngt försenade pga motström, bjöd Ulf och Gerd på kaffe/te och macka på nybakat bröd.
22 juli Sörgjessling – Stokksund.
Promenad på ön efter frukost. Massor med tretåig mås. Dom häckade på en bergsida bara tre meter från promenadvägen och två till fem meter över vägen. Helt oskygga. Man kunde stå och studera ungar i olika stadier från nåt som verkligen kan kallas första parkett.
Tillbaka till båten. Turandot skulle förbruka tre dagar innan dom hade ett möte utanför Hitra. Vi hade lite mera brått för att ta oss till Austrått på två dagar. Alltså blev det ett mera slutligt avsked, vi var ju faktiskt nu verkligen på väg bort. Nästa vecka bär det mot Island, och Turandot seglar vidare söder ut tillbaka till Götet.
Långseglarlivet är fyllt av möten, men tyvärr också fyllt av avsked…
Frisk bris i ryggen, men en gropig kort sjö gör plattlänsen med spirade segel in mot kusten gungig och ineffektiv när den pendlande riggen slår vinden ur seglen med ojämna mellanrum. Efter några timmar får vi sjölä och framfarten stabiliseras och farten går upp. Angör en liten båtklubb vid Stokksund innanför Stokköja strax norr om Trondheim vid åttatiden.
Lammkotletter låg på grillen 10 minuter efter förtöjning. Det gäller att snabba på när man kommer sent i hamn…
23 juli Stokksund – Austrått
Iväg strax efter sju, vi hade 40 sjömil till Austrått och ville vara framme på eftermiddagen.
Frukost under motorgång ut på öppet vatten där en fin nordan fyllde seglen och tog oss för segel alla sjömilen till Austrått. Vi kom dessutom före vår planerade ankomsttid tack vare stark ström i sundet in mot Trondheimsleia. Det var extrastark ström på grund av springflod.
En fin seglingsdag, trots att regnet hotad oss hela dagen.
Framme i Austråtts lilla fina hamn mötte oss Thomas och Athos (hunden). Efter förtöjning åkte vi hem till Baardsgaards. Heidi mötte med te och smörgåsbord. Huset som dom byggt själva var ganska stort, välplanerat och mysigt. Omgivningarna är lite speciella, nästan danskt jordbruksbygd i närområdet och med branta berg några kilometer bort. Söder ut ser man inseglingen till Trondheim. Det finns många fina platser på vår jord!
Promenad tre km ner till båten. Duschade i båtklubbens fina anläggning. Plockade ihop tvätt för ytterligare en maskin. Första maskinen stod på uppe i huset. Fram med cyklarna och med tvättpåsen på pakethållaren cyklade vi tillbaka till Thomas och Heidi för stor grillbuffé dukad för 10 personer. Middagen var egentligen för att fira av grannar som sålt och flyttat, men som det visade sig inte länge än att det var “vinavstånd”. En mycket trevlig kväll med god mat och berikande diskussioner. Vi cyklade inte tillbaka till båten förrän vid halv tvåtiden med ren tvätt snyggt hopvikt av Heidi. Snacka om att bli bortskämd!
24 juli Söndag – Austrått
Vi hade redan före gårdagens angenäma middag bestämt oss för att ligga kvar några dagar och göra båten helt klar för norra Atlanten.
Hela söndagen arbetade vi med att färdigställa Watermakern. Det är inte helt enkelt med alla slangar, pumpar och filter som skall få plats och kopplas samman. Högtrycksslang med dess mycket speciella koppling är ett kapitel för sig. Vi blev nästan klara… En slang från förfilter till högtryckspumpen får anstå till morgondagen.
Det blir enormt rörigt när man vänder upp och ned på allting för att komma åt och dra slang och koppla!
Trots röran blev det en god middagssoppa i sittbrunn på rotfrukter och kam-musslor (pilgrimsmusslor på svenska) som vi fick av dom flyttande grannarna igår kväll.
25 juli Austrått
Thomas kom ner till båten tidig förmiddag med en pensionerad kollega som är radioamatör. Såna är guld värda när man håller på och försöka få ordning på sin kortvågsradio. Vi hade frågat Thomas som arbetar på Örlands flygbas om han hade någon kontakt som kunde kortvågsradio, och si där stod han. Efter lite pyssel, radiomodellen var ny för honom, så började allt fungera. Lite HF-störning och eventuellt lite jord-problem skall vi försöka rätta till i eftermiddag.
Nu filar vi på dom sista detaljerna och väntar på förliga vindar över Norska havet för att förhoppningsvis till onsdag/torsdag komma iväg västerut mot Island eller om det blir Färöarna.
Vi börjar känna en viss brådska, vi känner att senare än slutet av augusti vill vi inte angöra New Foundland för vem har inte hört talas om septemberstormar?
När vi lämnar Norge kommer vi förmodligen inte ha tillgång till mobiltelefon på lång tid. Vi är så kort tid på Island, så att köpa ett abonnemang där blir för kostsamt och i Nordamerika har man inte europasystem så våra telefoner fungerar ej. Hur vi på sikt skall lösa detta vet vi inte, men skall vi tillbringa mer än ett halvår där får vi väl hitta på nåt.
Nu känns det som den verkliga RESAN har börjat. Man inser nu att avstånden blir avsevärda och möjligheten till kontakt med kompisar blir mer komplex. Men mail finns ju alltid. Vi har ju faktiskt fått igång mailfunktionen på kortvågsradion, så nu kan vi både sända och ta emot mail ute på haven!
26 juli – 9 augusti Austrått – Island/Färöarna
En period som kan delas i två delar, vägen sydväst mot Ålesund och vägen väster ut mot Island – som blev Färöarna. Sträckan till Island är lite mer än ett dygns längre seglande från Austrått än från Ålesund, därför hade vi inte någon brådska utan njöt av medvind och flera träffar med bekanta. Den sedan en vecka stabila nordostvinden hade redan vikt för skiftande riktningar borta vid Island så vi behövde inte jaga. Det är bara att vänta till nästa prognos som ser vettig ut för att satsa på överfart och den fick vi i Ålesund.
26 juli Austrått
Provkörning av Watermakern. Allt fungerar! Klart och friskt avsaltat vatten som smakar gott, en härlig känsla av att vara fri från letandet efter vatten och behovet att angöra hamnar bara av den anledningen. Inte för att vatten är ett stort problem i Norden eller större delen av Europa heller, men vi har ju tänkt färdas lite längre bort.
Under eftermiddagen blev vi skjutsade in till Brekstad för shopping. Än en gång tack till familjen Baagsgaard för fin gemenskap och mycket god service i flera dagar.
27 juli Ringholm
Gick från Austrått frampå förmiddagen söderut på Hitras ostsida. Hade sms-kontakt med Turandot (nådde dem inte med VHF) som hade natthamn på Hitras västsida. Segling och motorgång omväxlande fram till Ringholmen, strax norr om Kristiansund, dit vi kom vid niotiden. Ett lite speciellt ställe med restaurang och gratisbryggor. Mycket välskyddat av låga skär trots att det ligger “ute i farleden”. Motorbåtsgrannen fiskade krabba med lina och bete direkt från bryggan. Vi fick två medelstora som blev lunch nästa dag. Visserligen är det dyrt i Norge, men det kompenseras till stor del av de fria naturtillgångar som man drar upp ur vattnet.
28 juli Haaholmen
Förmiddagen gick åt till en fin undanvindssegling ner till Kristiansund för mera handling. Efter två timmar i Kristiansunds gästhamn och handling gick vi vidare söder ut. Kristiansunds gästhamn är inte nåt vi skulle vilja tillbringa fler timmar i, massor med stora motorbåtar och en “industriell” omgivning.
Mycket fin undanvindssegling i moderat havssjö och lite finnavigering på slutet in till Haaholmen, ett mysigt ställe utan landförbindelse. Lite knepigt att lägga till i stark nordvind. En båt som kom dit bestämde sig efter ett försök att söka sig en annan hamn. Väl förtöjd ligger man bra i alla vindar.
29 juli Haaholmen
Avsikten var att segla till Ona under dagen, men dels var vinden skral och dels skulle Turandot hinna ikapp om vi stannade.
Grönsakssoppa i Turandot och därefter Annikas kardemummakaka.
30 juli Ona
Motorerade strax efter Turandot i den skrala nordvinden söder ut i småbåtsleden mot Ona. Körde Watermakern till tanken för första gången. Vi hade prov använt vattnet från dunken i några dagar innan vi fyllde tanken. Filtret har ju trots allt varit konserverat och alla kemikalier måste väck innan vattnet kan brukas. Normalt saktar vi in när det blir trånga, krångliga passager. Men med watermakern igång vill vi hålla pumpen igång på bästa varvtal, så det blir dryga fem knop hela tiden. Gissa om vi körde ikapp Turandot…
Ute ur “staketleden” försökte vi segla, men med dyning och lite vind blev det strömmen som för båten fram. Så det blev motorgång tills vi bestämde oss för att fiska middagsmat. Då blev det lagom fart med segel. Dock ingen fiskelycka. Dagens fiskeresultat blev två förlorade dörjar på grund av bottennapp.
Middagslyrsejen köptes på Ona av den lokala fiskaren. 20 kr för fisk till mer än fyra personer. Det är ju också en form av fiskelycka.
Ona är en mycket trevlig ö längst ut i havsbandet nordväst om Ålesund. Promenad i det fina vädret runt ön och upp till fyren, som tronar över hamnbassängen.
Annika tillredde en lukullisk fiskrätt som avnjöts av fyra under kapellet i Lindisfarne.
31 juli Ålesund
Egentligen borde vi ha seglat mot Island i den fina, ganska hårda nordvinden. Men flera krafter drog mot Ålesund och vindprognosen pekade på vindskifte vid Island innan vi hunnit dit.
Familjen Ivarsson hade i en vecka kämpat sig norrut i motvinden för att se till att vi kom iväg ordentligt och det hade känts lite snopet för oss och dom om vi gått västerut en dag före dom nådde Ålesund. Under gårdagskvällen fick vi en sms-rapport om att dom rundat Statt i går. Vi hade också träffat seglare på Lofoten med hemmahamn på sydsidan i Ålesund och slutligen kändes det att vi ville fullfölja en hel del uttänkta överseglings-stuvningar i en skyddad hamn.
Alltnog, vi fick en grandios läns i en ökande nordan, som mest blåste det över 20m/s. Strax innan dessa 20m slet sig jollen. Vinden lyft den och den landade upp och ner och tvärstannade, varvid draglinan gick av. Snabbt ner med seglen, jädrar vad det blåser när man vänder upp mot vinden, och jakt efter jollen. Typiskt nog i en passage med grundvatten på båda sidor, så det gällde att skynda sig och ha is i magen. Eftersom linan gått av vid båten och inte vid jollen (fastsättningen vid jollen är förstärkt sen vi gjord samma malör på Atlanten utanför Portugal) gick det enkelt att få hem jollen när vi väl kom ikapp den. Upp med seglen och iväg igen. Turandot som inte gått lika rakt på mål när vi lämnade Ona kom inte ikapp trots malören. Ja vi vet i skrivande stund inte om dom uppfattade vad som hände.
Vi seglade vidare till Ålesund och Turandot fortsatte mot Stattlandet.
Med en timme kvar till Ålesund fick vi VHF-kontakt med Forgus 52:an True Love V och Ivarssons. Dom kämpade mot vinden som vi länsade i. Vi bestämde att vi skulle reka hamnen och rapportera. Väl i hamn konstaterade vi att Ålesunds hamn visserligen är central och pittoresk, men som vanligt fullt med motorbåtar och skuggigt. Utan hamnkapten kan halva antalet båtar som får plats fylla en hamn… Vi anropade True Love och dirigerade om dom till södra sidan, precis lagom för att dom bara ändrade kurs och slapp att tappa surt förvärvade sjömil i den kraftiga nordvinden. Nu blev det plötsligt dom som rekade. Vi kom runt udden för att se att dom verkade tveksamma om möjlighet inne i hamnens sydsida, så vi vände österut för att titta på våra Lofotenvänners hemmahamn, tio minuters gångväg från centrum. Så här i semestertider fanns det fina platser för två Forgusar.
Vi blev bjudna på en trevlig avskedsmiddag i True Love av Marianne, Lars och deras dotter Anna med dotterson Oscar.
1 Aug Ålesund
Ivarsson lämnade efter handling i den närbelägna butiken. Lite bråttom att komma förbi Statt igen. Gissa om vinden skulle vrida på syd efter att ha blåst nordligt under hela deras färd från Bergen. Livet för en seglare är inte alltid lätt.
Vi stuvade ankare, akter och ena förliga i sina ankarboxar. Tog ner kryssfocken för att minska luftmotståndet som två tätt sittande inrullade segel utgör. Dessutom är kryssfocken inget effektivt segel i grov havssjö (senare skulle vi lära oss att utnyttja det som stagsegel.). Monterade det sidoparkrade inre förstaget, dels för att staga masten i längdled vid övre spridarna och dels underlätta en eventuell stormfocksättning.
Vandrade in till byn för middag. Kvällen ägnades åt interetsurfning på vädersiter. Det fanns trådlöst internet i hamnen. Suveränt, som att ha egen bredbandsanslutning.
2 – 6 Aug Ålesund – mot Island
Efter ett intensivt studium av olika långtidsväderprognoser kom vi och sjökortsprogrammets “väderouting” fram till att det var ok att ge sig av mot Akureyri och Island med en rutt något norr om storcirkelkursen. Sagt och gjort, lämnad Ålesund för motor i den svaga sydvinden med kurs norr om Island för att skapa höjd för den om två dygn kommande vindvridningen till nordligt.
Nu, tre månader efter avfärd, startar vi vår första flerdygnssegling. Lite ringrostiga känner vi oss. Vi konstaterar också mot kvällen att några egentliga sjöben har vi inte skaffat oss under vår Norge-kustsejour! Lite olustiga känslor i magtrakten, men inte värre ändå. Vi äter regelbundet osv…
Återigen besannas intrycket att man är ensam på havet. Under dygnen till havs såg vi totalt sex båtar på 600 sjömil!! En rysk trålare ropade upp oss en kväll bara för att det är ensamt på havet och han ville höra att vi hade det bra. Han såg oss på radarn i diset, och så var det med den tron att ryssarna slarvar med uppsikten.
Första kvällen fick vi besök av ett 20-tal delfiner, inte dom vanliga med flasknos, utan en “valnosad” mörk val med stora vita fält på sidorna. Den såg egentligen ut som en förkrympt Späckhuggare. Som vanligt är det väldigt underhållande med dessa sociala krabater. Yster dans kring och under båten, uppföljt med flera fina tvåmetershopp rakt upp ur vattnet, en del så nära båten som tio meter. Vi såg även flera hopp lågt bort efter att dom lämnat oss.
Vinden följde prognosen första två dygnen, men när vindvridningen kom, så kom den lite tidigare och vred ända till nordväst, dvs rakt från vårt mål! Dessvärre kom vinden dessutom med en betydligt kraftigare intensitet än prognosen. Sjön blev snart ganska kaotisk, gammal sydlig dyning överlagrad av hård nordvästvind. Det blev inte regelbunden korssjö utan nåt som mer liknar kaos. Tack och lov för en bra och stark autopilot direktverkande på hjärtstocken. Bidevind och läge ett på piloten skötte den kursen helt ok. Kursen ja, inte blev det Akureyri inte. Efter att ha fått en ny väder-gribbfil via SSB-radion gjorde sjökortsprogrammet en ny plan som med bidevind landade i Höfn på sydöstra Island. Det var bara att kämpa på. Frampå fredagskvällen var vinden uppe över 15 m/s och sjön var minst sagt grov. Vi försökte föreställa oss hur vi skulle hålla koll på isberg av olika storlek i skymning och grov sjö. Vi kom fram till att det var orealistiskt att vi skulle upptäcka is på mer än 100m avstånd och det om vi stirrade intensivt hela tiden… Det är bara en på vakt och man har annat och pyssla med, för att inte tala om att man inte är helt alert hela tiden.
Vi bestämde oss att trots allt segla fram till Höfn, isberg var ju inte aktuella förrän efter Island närmare Grönland, innan vi tog det slutliga beslutet om isen..
Tre timmar senare vid 20 tiden var sjön så grov att vi med ojämna mellanrum fick grönt vatten över fördäck och som slog mot rutan med effekt att det kröp in vatten mellan sprayhooden och rutan. Inget problem för båtens sjövärdighet, men de flesta elektroniska instrumenten fick torkas hela tiden, ett i längden omöjligt företag. Vi var inte beredda att riskera instrumenten, och skall ärligheten fram, det var som att sitta i en tvättmaskin under full sköljning. Vi hade redan tidigare mentalt accepterat att Grönland fick nog vänta, så det var inte helt svårt att sjösätta plan B och länsa söderut mot Färöarna istället för Island.
Vilken scenförändring! Plötsligt blir sjöhävningen pådrivande istället för tvärstoppande och vinden blir relativt sett båten fem-sex sekundmeter “snällare”. Vinden ökade sedan under natten och lördagen till som mest till 24 m/s över båten, så vi gjorde nog det enda förnuftiga att med 100 sjömil kvar till Island vända mot Färöarna 160 sjömil mot sydost. Lite kuriosa, vindsnurran producerade mer än tillräckligt för autopilot, instrument (inkl radar) och dator under bidevindseglingen. Länsande med autopiloten på läge tre drar den 7-8 Amp (nödvändigt i den kraftiga bakifrån kommande sjön) blev det 60 amph back på 24 timmar. Fördelen med autopiloten är att den inte tittar bakåt och därmed ser vågbergen som en “normal” rorsman blir rädd för. Autopiloten upprepar monotont sina rörelser enbart med kompass och gyro som referens, inga känslor/rädsla där inte.
På lördagskvällen kom vi fram till Ejde på nordvästra Färöarna genom ett strömrace som man normalt undviker om man har tid att ta hänsyn till tidvattnet. Vi som var trötta efter några intensiva dygn och dessutom lite fartblinda på grov sjö tyckte nog att huvudsaken var att vi hade medström och gjorde sju – åtta knop mot mål fick det väl gunga lite extra.
I Ejde hamn, som vi valt eftersom vi var trötta och ville ha en säker hamn och som vi dessutom hade lokalkunskap om efter att fyra år tidigare ha förtöjt i hamnen, la vi oss utanför en norsk båt som kom direkt från Grönland med bara en mellanlandning för tankning i Rejkavik. Och här tycker man att man varit med om strapatser… Nu visade det sig att hela vägen söder om Island och fram till Färöarna hade dom haft en perfekt halvvind på tio-elva meter. Gissa om vi var nyfikna på Grönland och förhållandena där. Dom hade seglat från Main i början av maj och tillbringat nästan två månader under fina förhållanden på i huvudsak västra Grönland. Men hade lämnat Grönland trots prognos om motvind till Island på grund av att packisen kom söderut och höll på att stänga dom inne.
Det var nog inte fel att skjuta på Grönland till ett annat år. Sen somnade vi utan ankardram, den behövdes liksom inte, men inte utan dusch…
7 aug Ejde – Torshavn
Nödvändig promenad runt Ejde. Man rör sig inte mycket under en översegling.
Efter att ha studerat strömkort över Färöarna gav vi oss iväg mot Torshavn strax efter högvatten då klockan var tolv. Lite strömkaotiskt i “fjordmynningarna” mellan öarna, men sen blev det plattvatten och medström enligt planen men helt vindlöst. Angjorde Torshavn vid 19 tiden och klarerade in, dvs anmälde via VHF till hamnkapten som meddelade tull och polis. Förra gången vi var i Torshavn var det mul- och klövsjuka i England. Då var det full uppvaktning på kajen med hamnkapten, tull och polis. Nu kom hamnkapten ensam efter några timmar och frågade om tullen varit här. Nej ingen tull. Ja, jag har i alla fall talat om för dem. Ingen tull kom, så på måndag eftermiddag tog vi ned gula flaggen.
8 aug Måndag – Torshavn
Tvättmaskin i full gång i båtklubbens anläggning. Spolning av salt båt. Allt utvändigt blir salt under gång i grov motsjö – och då menar vi ALLT. Så det är ett drygt jobb, inte minst med tanke på läckaget över rutan.
Vi har nu ingen fungerande mobiltelefon så det blev en massa mailande på biblioteket. Det finns en hel del trådlösa nät men dom är för svaga så det blir biblans burkar som får göra tjänst, och dom är dessutom gratis… Många resenärer trängs om halvtimmarna som man tilldelas.
En hel del funderande om vår plan B som vi lite odetaljerat bara tänkt på som söderut från Island mot Biscaya och den vanliga vägen västerut, om isläget nu inte var acceptabelt kring Grönland.
Vi är i skrivande stund inte riktigt på det klara på hur vi gör. En variant är att ta det lite lugnare, vi har ju några år på oss, och hinna med Portugal och Spanienkusten. När vi seglade till Medelhavet 2002 raskade vi förbi Spanien för vi skulle ju den vägen hem. Nu blev det lastbil hem från Medelhavet och den rutten går ju som bekant inte genom Spanien om man startar i Kroatien.
Det är heller inget självändamål att nå Västindien i år, utan Brasilien i maj och Västindien december nästa år är inget dumt alternativ. Sen får vi inte glömma Grönland, våra norrmän i Eide berättade att västra Grönland är isfritt redan i maj…
9 Thorshamn – Hebriderna
Kontentan av allt detta är att vi går från Färöarna redan under denna vecka mot Stornoway på ön Lewis i Yttre Hebriderna för att lägga några veckor i Skottland under färd söder över.
Klart är också att vi kommer till Göteborg och Helsingborg under några veckor i november-december.
9 augusti – 29 augusti Färöarna – Irland
Vi har nog svalt förtreten över att inte kommit fram till Island vid det här laget. Dom senaste veckornas väderutveckling med hårda vindar i hela området runt Island och ända ner hit till Hebriderna har hjälp till i funderandet om vi gjorde rätt – eller borde väntat några dagar på Färöarna för ett nytt Islandsförsök. Vi kan bara konstatera att hade vi kommit fram så hade vi förmodligen varit kvar där fortfarande på grund av vindarna, och med det snart ändå försuttit chansen till överfart mot Kanada.
Nu fick vi först en lugn översegling från Färöarna till Skottland/Hebriderna. Sen segling i friska men oftast sydvästliga vindar på Skottlands västkust till Nord Irland.
9 augusti Torshavn – Trangisvaag
Gick från Torshavn efter tankning vid femtiden på eftermiddagen. Planen var att ta oss till Trangisvaag på Suderöy för att därifrån ge oss av mot Skottland. Största anledningen till detta var att kunna lämna Färöarna utan att ta hänsyn till strömmarna då strömmarna är besvärligast i sund och i närheten av land. Strömmar och kaotisk sjö gjorde de 30 sjömilen till Suderöy till en rätt obekväm historia. Det är verkligen viktigt att läsa på i “Strömkart för Färöarna” och undvika de tider och områden som är varnade för.
Vi angjorde Trangisvaag halv elva i mörker. Vi har ju varit bortskämda med midnattsol, men det är ett minne blott. Vi hade lite bekymmer om var vi kunde förtöja. Tidvattenskillnaden skulle enligt ordinarie sjökortsprogram vara 3 m, men då verkade det gå över kajen… vilket det naturligtvis inte gör. Ett annat program bekräftade vår misstanke, 1,2m var den verkliga skillnaden mellan hög och lågvatten, alltså inga förtöjningsproblem. Slutligen la vi oss på en fri kajremsa bland de stora fiskebåtarna. Björn gick iland och fick kontakt med en kille i fiskberdningsindustrin vid kajen, jodå där brukade det ligga segelbåtar. Tydligen fiskar man långt ut, och därmed blir kajerna lediga långa tider.
10 – 12 augusti Trangisvaag – Stornoway
Förmiddagen ägnades åt en långpromenad på bergssidan över Trangisvaag och lite fournerande i COOP-butiken. Tillbaka vid båten kom hamnkapten och hälsade på. På frågan när vi kom svarade vi lite svävande “i natt”, man vet ju inte hur dom debiterar kajplats… Vår försiktighet var helt obefogad. Det visade sig vara en av de trevligaste hamnkaptener vi råkat på. Allt var fritt. Dusch, tvättmaskin, torktumlare, kajplats osv. Behövde vi ström så gick det också att fixa. Internet fanns inte, men vi fick låna hans skrivbord och gå in och kolla mail via hans egen arbetsstation medan han bjöd oss på nybryggt kaffe och berättade om Suderöy och Trangisvaag. Vi kan varmt rekommendera ett besök i denna gästvänliga och trevliga miljö.
Väderprognosen talade om västliga vindar från kvällen, så vid femtiden sa vi adjö till vår hamnkapten och lättade mot Hebriderna.
Seglingen, två nätter och en dag var relativt händelsefattig, med svag västlig vind i sidan som innebar att vi motorseglade med fullt ställ stora delar av sträckan. Vi angjorde Stornoway på Lewis strax efter fyra på fredagsmorgonen. På väg in till pontonbryggan passerade vi Kryssarklubbens Atlantica och JRSK- båten Elena som låg vid de djupare kajerna.
12 – 13 augusti Stornoway – Lewis
Efter en välförtjänt morgonslummer vandrade vi bort till Elena och Atlantica. Atlantica hade redan gått men Elena med Mats ombord var kvar. Resten av besättningen Lena, Britt och Klas var på byn men dök upp under vårt besök i båten. Efter lite snack gick vi på byn för att skaffa telefon och internet-kontakt. Byns bibliotek hade gratis internet för gäster.
Annika lyckades flörta till sig en plastbärkasse med färska små kräftstjärtar av några lokala fiskare. När vi kokade dom kom Mats och bjöd oss till Elena på ärtsoppa och punsch. Vi tog med oss kräftstjärtarna som då just svalnat, och det blev en festmåltid. Det är välplanerat när JRSKs bägge klubbmästare tar emot när man kommer till Skottland!
Efter en god natts sömn i en säng som inte valsade runt i vågorna, gick vi runt och handlade för en veckas behov. Vår erfarenhet från tidigare segling i dessa farvatten sa oss att det var bäst att förse sig här. På eftermiddagen gav vi oss iväg mot söder utefter Lewis och ankrade i en liten helskyddad vik efter några timmar.
13 – 17 augusti Hebriderna
Vi tog oss sakta söder ut mot Barra och Castle Bay. Det blev två nattvikar på vägen i den labra västvinden. Sista eftermiddagen före Castle Bay blev det tät dimma och vinden försvann så rutten ställdes om till Eriksay, en liten ö norr om Barra. Inseglingen är trång med icke utmärkta grund, men väl inne i viken är man totalskyddad. Efter en natt vid en gästboj gav vi oss ut i dimman och sydvästvinden, som ökat något. mot Barra. Väl inne i Castle Bay konstaterade vi att här vill vi inte ligga med rådande vindriktning. Slottet mitt i bukten fick vi bara på bild. Vi gick till grannön Vatersay och den stora beach-viken Vatersay-bay. Fin sandbotten med bra ankarfäste och helt sjölä för rådande vindriktning. Vi rodde iland utrustade med grova skor, kortbyxor, stavar och vindjacka för stavpromenad i det fina vädret. Synd på en så fin sandstrand att det bara är 13 grader i vattnet. Inga badgäster här inte!
Vindprognosen för morgondagen, då vi planerat att segla sydväst över till Tobermory på Mull, var inte bra. 15 m/s och syd. Vatersay-bay var i detta läge en mycket trevligare plats än Little Minch som vattnet mellan yttre och inre Hebriderna kallas, ett vatten med mycket tidvattenström som blir otrevligt/farligt i hårda vindar och motström.
Alltså låg vi kvar ett dygn i hård blåst, regn och dimma och inväntade vind mera på väst.
18 augusti Vatersay – Tobermory
Vi fick fin segling i 50 sjömil från Vatersay, över Little Minch, norr om Coll och in i Mull sund till Tobermory. Där fanns inte många lediga bojar men en ledig boj på lagom roddavstånd till PUB och restaurang räcker för oss.
Tillbaka i båten konstaterade vi att det är kul med mat på lokal då och då, men Lindisfarnes restaurang är klart att föredra mot det Engelska köket. Nu har även vi besökt Tobermory. Förra gången i samma vatten valde vi en ankarvik lite längre åt nordost och då såg vi bara samhället på avstånd.
19 augusti Tobermory – Torsa
Direkt efter frukost gick vi in till pontonbryggan för tankning och oljebyte. Det är alltid lättare att byta någonstans där det finns avfallsbingar avsedda för oljeavfall mm. Efter detta servicetillfälle, som även inkluderade filter och impellerbyte, lite matshopping mm, gav vi oss iväg ut i sundet mellan fastlandet och Mull. Södra delen av Mull sund är rätt utsatt för tidvattenströmmar, men vi tog oss igenom utan alltför mycket motström. Vidare söderut över Firth of Lorne genom Cuan sound till Ardimar Bay söder om Torsa. Passagen genom Cuan sound var fartfylld och spännande. Medströmmen gav oss 10 knop över grund. Det gäller att hänga med och styra när det är trångt och sundet svänger mer än 90 grader. Allt gick bra och vi lyckades även ta oss in i Ardimar Bay över tröskeln, som i lågvatten är för grund för oss, och in mellan dom utmärkta grunden. Det är bra att kolla när tidvattnet medger passage dagen efter så att man inte missar utfarten med nån timme och då tvingas stanna längre än avsett. Nu stämde det bra med passage under morgontimmarna, lagom före frukost.
20 augusti Torsa – Crinan Canal
Bland annat på grund av förvarnade hårda sydvindar valde vi att gå vidare söderut genom Crinan Canal. Färden dit från Torsa gick via Croabh Haven, en ny marina där vi trodde att vi kunde få kontakt med internet. Efter att ha cirklat i hamnen medan Annika försökte hitta någon trådlös kontakt utan succé gav vi oss av i medströmmen mot Crinan. Vi såg ut i väster mot den berömda passagen Corrywreckan norr om Jura. Det var inte extrema förhållanden och vi var nog lite långt ifrån för att se någon stående våg i tidvattenströmmarna. Vi tyckte nog de strömmar och virvlar vi tog oss igenom räckte bra. Senare hörde vi om turistbåtar som åker ut till den stående vågen som alltså blivit ett utflyktsmål, förhoppningsvis bara i bra väder… Vågen blir 4-5 meter hög och bryter hela tiden. Förmodligen skapas den av att vattnet tvingas upp, runt och kring en bottenklack som avviker 20m från omgivande botten. Det är fortfarande ca 30 m som grundast men strömmen är stark och i vindfattigt väder blir vågen tämligen stationär under några timmar i varje tidvattensvändning.
Vi slussade in i kanalen vid elvatiden och gick direkt en promenad för att se på omgivningen vid kanalstarten, sen fortsatte slussandet i kanonväder fram till Cairnanbaan där vi stannade för kvällen. I direkt närhet fanns ett hotell med pub och restaurang dit vi styrde stegen efter en promenad för att jaga telefonkontakt. Bedrövligt dålig täckning på mobiltelefonen… Vi åt tillsammans med de två besättningar vi slussat med och som i sin tur hade bokat en slussman som hjälpte till med portarna. Vi åkte så att säga snålskjuts på deras slusshjälp. Portarna är nämligen helt manuella och efter 10-12 slussar är man ganska mör. Varje sluss har ju 4 portar. Kvällen avslutades med kaffe och te tillsammans i Lindisfarne. Alla var lite tagna av dagens sol och slussande, så det blev inget nattsudd.
21 – 23 augusti Crinan Canal -Tarbert Bay
Vi hade redan bestämt att ta en ledig dag, så i regnet vid niotiden vinkade vi av våra slusskompisar som hade lite bråttom och fortsatte söderut. Vi som planerat att cykla och se på omgivningarna höjde istället värmen och läste en god bok i regnet. Vid lunchtid passerade en norsk båt på väg mot Portugal, vi hann ropa till varandra om att träffas på Scilly-öarna innan Biscaya.
Morgonen därpå sken solen igen och vi gick vidare till Ardrishaig där vi la oss i bassängen innan sealock dvs sista slussen ut till saltvattnet. Vi tog fram cyklarna och gjorde nu “gårdagens” cykeltur i det fina vädret och besökte bl a ett område med hällristningar som bedöms vara 5000år. På väg tillbaka till båten passerade vi byn Lochilphed där vi handlade mat. På kvällen kom en skotsk segelbåt norrifrån som vi talat med när dom övernattade i Cairnanbaan på väg norrut. Dom var på väg till Tobermory för en veckas segling, men bestämde sig för att vända tillbaka söderut efter att ha hört väderprognosen.
Nu är det verkligen varannandags väder, gårdagens sol är förbytt i regn och hård sydvind. Vår planerade utfart skjuts upp till eftermiddagens sjörapport. Vi hade gamla pilots för Skottland ner till Crinan, men söder därom var det bara sjökort som gällde. I regnet gick vi och besökte den skotska båten, som också tyckte att vädret inte inbjöd till vidare färd. Vi snackade lite om båtar och omgivningen och lånade två piloter över sträckan söderut. Tarbert Bay ligger bara 9 sjömil söder om Ardrishaig, så när vinden och regnet stillade sig strax före kanalen stängdes, slussade vi ut och motorerade ner till Tarbert, där vi tog en boj just innan mörkret föll.
24 augusti Tarbert – Lamlash
Väderprognoserna talade fortfarande om sydvästliga vindar och sedan väst så vi startade tidigt för att få medström ner mot ön Arran och Firth of Clyde. Vädret var soligt med avbrott för kraftiga skurar och därmed tillhörande kraftiga vindbyar. Första tjugo sjömilen hade vi halvvind till slör 10 meter i medelvind och 15 i byarna. Tillsammans med strömmen blev det en god framfart. Planeringen var att avverka halva sträckan till Irland, för att i morgon utnyttja den lovade västvinden för passagen över North Channel till Irland. Nu ville vädret annorlunda. När vi passerade sydost om Holy Isle på Arrans ostsida blev vindarna helt tokiga. Vattnet lyfte och vinden kom stark från alla håll. Vi kämpade oss förbi och ut på fritt vatten, men vinden var nu mera på syd och dessutom ökat. Med tidvattnet med oss och vinden mot oss så var det enda raka att vända och gå in väster om Holy Isle till bukten mellan Arran och Holy Isle, Lamlash Bay, en sträcka på knappt fem sjömil. Väl där fann vi att tjugotalet gästbojar som var tomma men reserverade. Till slut fann vi två i norra änden som ej hade röd lapp. Fram på kvällen kom en inhemsk segelbåt och tog den andra fria bojen. Dom bara skakade på huvudet åt “reservationerna”, och inte kom det några båtar till dom andra bojarna. Å andra sidan var det ingen som besvärade sig med att komma ut och ta betalt.
25 augusti Lamlash – Strangford
Vi vågade inte chansa på att den utlovade västvinden skulle bestå i flera dagar så vi la upp en rutt ända över till Irland. Lite trickigt att få ihop strömmarna på de olika delarna. Vi fick börja “bakvägen” för strömmen i sundet in förbi Strangford på Irland är stark, mellan 3 och 7 knop, så det är bara medström som gäller för oss med våra 6 knop för motor. Alltnog, vi fick ihop en färdplan med medström hela vägen som startade i Lamlash kl 0500 och landade utanför Strangford två timmar före strömmen vände där vid 18 tiden. Fin segling nästan hela vägen. Vi behövde stötta med motorn en sträcka förbi fyrskeppet South Rock. Kul att ha sett ett fyrskepp i verksamhet och inte bara som kontor eller museum. In genom the Narrows förbi Strangford och in i skärgårdshavet hade vi fyra knop med oss och väldiga strömvirvlar. Området är utsatt för sk. overfalls när tidvattenströmmen möter kraftiga vågor från havet. Nu hade vi vind från land, så sjön var bara krabb utan några stora vågor. Väl inne i innanhavet var sjön precis som i vilken insjö som helst, fast med salt tidvatten. Ankrade i södra delen strax väster om en liten ö efter 12 timmar, 80 sjömil och medström hela tiden. Det blåste för mycket för att ro iland, så det blev en stugsittarkväll efter middagen.
26 – 29 augusti Strangford Lough
Vädret är mycket skiftande med i huvudsak sydvästliga starka vindar. Istället för att ligga inblåsta i någon dyr marina, beslutade vi oss för att stanna här tills vädret blir gynnsammare med vind mindre från syd. Vi läser, pysslar med båten, mailar på kortvågsradion osv. Vårt enda bekymmer är att vi inte kommit åt vår sailaround-mailadress eller internet på tio dagar. Kortvågen är suverän i och med att vi når mailkommunikation nästan överallt. Under överseglingen från Färöarna hade vi ibland direktkontakt med “land”, svarade på mail och fick svar under pågående sändning, helt ok!
Vi ligger för ankar en bit norrut i Loughen och lyssnar på alla problem Coast Gard har med båtar i olika nödsituationer, det blåser från syd 15 – 16 m/s. Norr om oss upp mot Hebriderna och vidare mot Island blåser det ännu mer. Man varnar för severe gail, 9 Boufort dvs ungefär 22m/s och även violient storm 11, som är styvt 30m/s. Vi är synnerligen glada för att vi vände söder ut på vår väg mot Island. Vi hade förmodligen varit fast på Island och varken kommit väster eller söder ut under de förhållanden som råder och har rått där sen vi vände.
Nu gäller att ta sig söderut i den Irländska sjön som bjuder på starka strömmar man måste ta hänsyn till. Dessutom blåser det envist från syd.
29 augusti Howth
Vi åkte ur innanhavet via Strangford sundet i medström och laber bris. Trots detta är krafterna i strömmande vatten enorma. I stark motvind hade det inte varit säkert. I beskrivningar för området varnas för brytande sjö vid pålandsvind tillsammans med utgående ström, och det kan vi skriva under på. Vindförhållandena under dagen gjorde att vi vid sen kväll angjorde Howth’s marina som ligger alldeles på norra sidan av Dublinbukten. Vi har stora behov av att handla färskvaror och hitta ett Internetkontor. Vi insåg nu att vi inte varit iland sedan vi lämnade Crinan, för en vecka sedan.
30 augusti – 9 september Irland – Biscaya
Dessa två veckor har varit frustrerande med sin ständiga motvind. Det enda goda det medförde var att vi såg mer av Irlands sydkust och dessutom kom till Frankrike istället för direkt till Spanien.
Kontakten med omvärlden sker numera i avsaknad av telefon helt via mail. Det engelska kontantkortet tog slut i Irland och sen gick det inte att fylla på. Vi kan inte nås via telefon förrän tidigast i Spanien/Portugal då vi köper ett nytt kontantkort. Mailen direkt till båten fungerar nästan lika snabbt som telefon. En stor skillnad mellan telefon och mail är att man vet när man kommer fram till mottagaren vid telefonkontakt, men med mail får man inget kvitto och då uppstår ofta frågan – har det kommit fram eller inte.
Snälla ni som får mail, även om ni vill skriva ett längre svar senare, kvittera gärna omgående så att inga missförstånd i dialogen uppstår. Och omvänd – har vi inte svarat inom några dagar – skicka igen och då till radiomailboxen.
30 – 31 augusti Irland –
Vi blev kvar i Howths fina marina två nätter av flera anledningar. Vi hade inte gått på fast mark på en vecka eftersom vi bara seglat och legat för ankar eller boj utan landkänning, så vi hade ett uppdämt behov av att röra på oss. Vädret var definitivt inte fördelaktigt för att segla vidare söderut. Sydvind med en hel del dimma. Men framför allt så fick vi låna en lina till Internet på marinakontoret. Vi hade inte varit inne på sailaround-adressen sedan Stornoway två veckor tidigare. Storbritannien och Irland ligger långt efter Skandinavien när det gäller tillgång till Internet. Vi blev verkligen bortskämda i Norge där öppna nätverk fanns i många hamnar. Detta innebär i sin tur att vi använder vår kortvågsradio mer och mer för att sända och ta emot mail. Vi kopplar upp oss minst två gånger om dagen för att ta ner väderfiler, sända och ta emot mail. Det fungerar suveränt bra.
Frampå eftermiddagen den 31 kom den utlovade vindvridningen så vi gav oss av. Vid 20-tiden tog vi halvhalt i Wicklow för att sova någon timma och vänta på att strömmen skulle vända. 22.30 gav vi oss ut i medström på två-tre knop i mörkret och en mötande dyning. Det är lite skrämmande i dagsljus. I mörker är det klart otrevligt. Vi visste att det bara var en knapp halvtimma förbi fyren som eländet skulle hålla i sig. Efter udden kunde vi gå på kurs och fick en halvvind 10-12 m/s. Det är härligt att segla under stjärnorna och “på” mareld, månlösa nätter är inte bara en nackdel. Att vi sen gjorde runt 7 knop genom vattnet och 8,5 -9 knop över grund gjorde inte natten sämre.
1 – 2 september Kilmore Quay – Waterford
Strax efter åtta på morgonen hade vi rundat Irlands sydost-spets och var vi framme Kilmore Quay. Bra kajplats vid marinans ponton. Sov en stund innan vi drabbade byns inköpsställen. Det visade sig att det som gällde som supermarket hade väldigt lite gemensamt med det vi förknippar med dylika ställen. Vi fann inga av de varor vi sökte. Vi brukar kunna anpassa oss till utbudet i olika länder, men brödet i Storbritannien och Irland är mest att likna med mjuk skumgummi, eller gjort på bakpulver! Ugnen i båten har gått varm i dubbel bemärkelse.
I byns västra sida finns en lång fin strand som vi använde för lång stavpromenad, barfota i strandkanten. Vi konkurrerade inte med några badare. Det är lite eftersäsong och man märker att hösten gör sig påmind.
I marinan träffade vi ett trevligt engelskt par som seglat på Irländska kusterna under flera semestrar och som hade många tips om vad vi kunde fördriva tiden med medan vi väntar på vind för att segla söder ut.
Kvällen fördrevs på puben med mat och öl. Irländarna serverar ofantliga portioner, det är genant att inte orka äta upp all god fisk!
Vid 11 tiden den 2 gav vi oss av i frisk sydvind väster ut. Klockan var lite mycket för att fortsätta 60 sjömil till Cork, så vi gjorde halt redan efter 15 sjömil i Dunmore east för att se på byn och kanske kunna handla lite. Vi förtöjde på en fiskebåt och strövade upp i byn. Efter påfyllning till kylskåpet, konstaterade vi att vi inte ville ligga kvar i fiskehamnen och tvingas flytta båten vid femtiden när dom går ut. Den utlovade hårda sydostvinden gjorde ankring bakom hamnpiren till en osäker historia. Klockan var som sagt på tok för mycket för att ge sig av mot Cork, dit dessutom vinden inte bar. Waterford, en tusen år gammal stad ca 10 sjömil in i landet låg närmare till hands. Vi länsade norrut in i viken och sedan upp för floden. Det var medström pga stigande vatten. Märklig upplevelse att ha medström uppför en älv. Det skulle vi haft när vi kämpade oss uppför Göta Älv i fjol.
Waterford var en besvikelse. Rätt stor stad med massa pubar men få ordentliga livsmedelshandlare. Butikerna är mest att likna vid bensinstationers livsmedel/kiosk utbud i olika storlekar.
3 september Waterford – Cork
Vi övernattade i Waterford men gav oss av vid 8-tiden, dels för att få medström hela vägen ut till havet och dels för att det var långt till Cork som var nästa möjliga hamn längs kusten västerut.
När vi väl kommit ut ur mynningens turbulenta vatten, ström mot vind och dyning, gick det fint. Den utlovade sydosten fanns där och var stadig runt 10 – 12 m/s. Det blev lite blött ibland med halvvind i den gropiga sjön. Vi blir inte riktigt kloka på varför sjön bygger upp som den gör ibland. Nu hade vi ström och vind från samma håll och då borde sjön inte torna upp sig utan vara normalt grov i förhållande till vindstyrkan. Visserligen är vattnen rätt grunda, men det är ju exempelvis Nordsjön och Kattegatt också. Vi fick nog en fem – sex rejäla duschar sidledes in i sittbrunnen. Det är synnerligen ovanligt, men kort och brant sjö som dessutom bryter med ojämna mellanrum hör som väl inte till det normala.
När vi hade tre timmar kvar mojnade vinden och sista biten fick vi stötta ned motorn för att för att inte missa tidvattnet i Cork.
Vi hade tips om att den östra marinan 5 nm in i sjösystemet var lugn och bra, men på grund av att tidvattnet just vänt och vi fått motström, valde vi att gå till den närmaste marinan Crosshaven. Marinan låg i en flod, så vi fortsatte några kabellängder och bakom en flodkrök fann vi en mycket skyddad plats, helt inbäddad i lummig grönska. Ibland är det svårt att ställa om sig från hav till “park”. Det fanns tre lediga bojar, varav vi efter att ha frågat en båtgranne valde en. En halvtimma senare var de två andra upptagna av sina ordinarie båtar. Det är inte dumt när man får chans att välja rätt. I stort sett är alla ankringsbara ytor så fulla av utlagda bojar att lägga ut ett eget ankar blir omöjligt.
Vi fick besök av en duva ute till havs. Den landade till slut på solpanelen efter att ha cirklat runt båten under tio minuter. Efter att ha halkat omkring på den hala aluminimramen i en halvtimme trillade den av och landade istället på sprayhooden. Därifrån hoppade den ner i sittbrunnen. Vi bjöd på smulor av mariekex men det föll inte på läppen, däremot den framställda vattenbunken drack duvan ur länge. Duvan lämnade oss inte förrän vi förtöjt och det var mindre än 50 m till närmaste träd. Vi fick hjälpa den att bestämma sig för att lämna oss.
4 september Cork – Kinsale
Fortfarande inte rätt vind för att gå mot Biscaya. Vi tog sovmorgon i regnet och väntade på nästa väderrapport. Det var ju dessutom söndag. Frampå dan konstaterade vi att det var långt in till butiker i Cork så innan tidvattnet vände gled vi ut till havs för att segla de 15 sjömilen till Kinsale, där butikerna är på promenadavstånd från bryggorna. Det regnade nästan hela vägen så våra saltstänkta seglarställ fick en bra avsköljning. Vinden roade sig med att verkligen vara variabel, vi drog nog seglen ut och in fyra gånger under vägen. Väl i hamn slutade det att regna och solen kom faktiskt fram och lyste resten av dagen!
En öl på Yachtklubben och sen middag på byn. Vi försökte sen hitta en pub med irländsk livemusik. Det närmaste vi kom var en trubadur, men så mycket irländskt var det nog inte.
5 september Kingsale – avsegling mot Scilly Island
Vädret är fortfarande lynnigt med sydostvindar. Väderkartor som vi får genom vår kortvågsradio, navtex’ens väder och radioväder börjar nu samstämmigt tala om måttlig västvind till natten och det närmaste dygnet. Så nu gäller det att ägna dagen åt att fylla förråden på mat och diesel innan vi lättar mot Schillyöarna nån gång till natten.
Avgång vid tvåtiden i totalmörker utan måne just innan tidvattnet vände. Det är först nu man inser allvaret i ungdomens Hornblower-böcker “vi lättade med tidvattnet”, med sina segelskepp utan motor var det naturligtvis omöjligt att komma ut till havs utan medström.
Fin natt men lite vind i stjärnljus men utan måne..
6 -7 september Fastenet – Scilly Island
Natten blev dag och natt igen innan vi kom fram till St Mary på Scillyöarna. Dagen var rätt händelsefattig förutom flera besök av stora Delfingrupper. Vi har aldrig upplevt att dom riktigt trängts under förstäven. Tre-fyra i bredd och i flera “våningar”! Bortåt 10-12 djur samtidigt under fören, helt otroligt!! och dessutom inte en gång utan många och under långa stunder. Vi kan inte ha mycket alger kvar på bottenfärgen efter dom närgångna besöken…
Ringa vind utan motorsegling större delen av sträckan. St Mary angjordes i becksvarta natten vid tretiden och kl 0400 knoppade vi in väl förtöjda vi en gästboj. Vår erfarenhet av att ankra i mörker är inte bara god, och då är det skönt med en 15 tons gästboj.
Morgondusch, fortfarande inombords, och frukost med väderinfo. Beslutet blir, trots att några dagar på Scilly lockar, att vi måste anpassa oss till väderprognoserna och ge oss ut mot Biscaya omgående.
Sagt och gjort, strax efter 10 gav vi oss av i en mycket lagom vind, dock blev bidedvindkursen 10 grader ost om Spanska La Coruna. Vi tog inte ner den Engelska artighetsflaggan när vi lämnade Scilly för vi var inte helt klara över, med tanke på vindriktningen, om den skulle ersättas med den Spanska som planerat eller om vi skulle behöva hissa Trikoloren.
Under hela dagen och kvällen vred vinden mer och mer mot syd, till skillnad från utlovat nordväst! Vi kom då att knappt hålla upp Unshant och Brest. Ett annat problem som då dök upp är de trafikseparationsområden som finns lite här och där, framför allt i anslutning och i Engelska kanalen. Dessa får man inte passera hur som helst, utan det skall var i rät vinkel och med minst tre knop. Om man blir ertappad att inte följa dessa regler hotar dryga böter. Så i tillägg till att vi var något frustrerade av att inte segla söderut, var vi nu tvungna att ta ställning till hur vi skulle förfara med korsningen av trafikområdet. Det var ju dessutom inte bara formalia, vi visste av erfarenhet att det skulle vara en massa fartyg i för oss korsande riktning med 12 – 20 knops fart, och detta mitt i natten, och en natt utan måne. Alltnog, vi kände att alternativen till att korsa med bibehållen kurs inte riktigt fanns med ögruppen Unshant i lä och alternativet att göra ett slag mot dyningen var egentligen inte reellt. Det blåste dessutom för mycket för att ta ner seglen och gå för motor de c:a 15 sjömilen som området täckte. Så vi seglade på i mörkret och “plockade” den ena båten efter den andra, sammanlagt blev det tio båtar som korsade vår kurs mer eller mindre nära. I mörker är det synnerligen svårt att avgöra hur långt bort en lanterna är, men med radarn som avståndsmätare får man exakta mått. Den båt som var närmast gick en halv sjömil för om oss, det kändes som den var i förpiken! För att krydda det hela så vinklade trafikseparationen strax norr om vår korsningspunkt, och den båt som passerade närmast vår för var tio minuter före passagen vid brytpunkten och gick då med riktning akter om oss, och vi hade dragit en suck av lättnad, när den girade babord och gick strax för om oss. Vi blev inte uppropade en enda gång på VHFradion, så fartygsbesättningarna måste trots allt upplevt att situationen var under kontroll. Men spännande var det, i kontrast till normala nätter på havet där nära kontakt med andra fartyg är en sensation och mycket ovanliga.
Under dessa spännande timmar fick vi dessutom en NAVTEX-vädersändning som talade om att lågtrycket som skulle gett oss lagom starka västvindar ner över Biscaya hade fördjupats och man varnade nu för gale eller sevear gale. Detta i kombination med rådande vindriktning som inte precis tog oss söder ut, gjorde att vi fortsatte bidevind sydost förbi Unshant mot Brest som vi angjorde vid lunchtid på torsdagen (8 sept).
Så strax efter soluppgången hade vi satt Trikoloren som artighetsflagga/gästflagga, en flagga som inte var tänkt för denna resa, men som fanns kvar i båten efter vår resa till Medelhavet -02.
8 september Brest och Brest redd
Brest stad och marina visade sig inte lämplig att angöra om man vill fylla på matförråd. Stor stad innebär stora avstånd som kräver bil. Vi nöjde oss med promenad och avsaltning av båten med massor av sötvatten innan vi gled över bukten och ankrade för kvällen i det perfekta innanhav Brest redd, som är väl skyddat från atlantdyning och havsvind. Nu förstår vi varför Brest är ett attraktivt tävlingsseglingsområde och en huvudort för Franska marinen.
9 september Camaret
Lämnade ankringsplatsen efter frukost och gick till Camarets marina. En liten by/stad söder om Brest utanför själva innanhavet, i mynningen ut mot Biscaya, för handling, Internet mm. Handling av mat skall bli ett sant nöje efter Irland och Skottland. Bröd, vin, ost… och dessutom till klart trevligare priser. Irland är dyrt. Som exempel; en öl på puben kostade ofta mer än i Sverige! och en flaska vin i butik likaså. Alltså är vinet slut i båten och så många paint’s på puben blev det inte.
Väderutsikterna pekar på att lördag lunch (10 sept) verkar ok för Biscaya. Ett litet frågetecken är orkanen Maria mfl från sydvästatlanten som för vår del rör sig i en ofördelaktig lågtrycksriktning mot Europa. Orkanen Katarina, som drabbade New Orleans-borna, drog sig på en mer nord-nordostlig bana och har gjort området runt Island mycket ostadigt. Tack och lov för NAVTEX och väderfiler via kortvågsradion. Nu kan man läsa sig till vad olika väderkällor tror om framtiden. Vi kan beställa rapporter/väderkartor över speciella områden och dessutom för olika lång tid och detta utan kostnad. Det sista är viktigt så att man inte drar sig för att beställa en karta/rapport till och en till osv, när man ligger och väntar på att kunna avsegla.
Vi tror och hoppas att vi hinner till Spanien innan nästa blåsning åt fel håll.
Vi räknar alltså med att lämna Frankrike, som blev ett bonusland på resan då det ju inte fanns med i vår resplan, den 10:e och hoppas vara framme på Spanska kusten den 13.
Ta fram kartan över Spanien och Portugal och följ med på vår fortsatta resa.
10 – 21 september Från Frankrike över Biscaya till Spanien
Vindarna har nu varit med oss i flera veckor. Det är lycka det. Värmen har också ökat och därmed har behovet av vinterkläder minskat. Dock är havet bara 15-17 grader så några lata bad blir det inte. Det märks även på lufttemperaturen att hösten har kommit för dagstempen har svårt att komma över 22 grader i skuggan. Under segling är fortfarande fliskläderna goa att dra på. Solen gör sitt bästa för att öka välbefinnandet och i sista dagarnas stabila högtryck har ansiktsfärgen stigit, även armar och ben börjar bli lite brynta.
Vi har också precis som vi trodde träffat fler och fler seglare på väg åt samma håll som vi. Sen vi lämnade Irland har andelen långseglare ökat och just nu är norska båtar i majoritet.
10 september Camaret – Biscaya
Väderprofeterna hade lovat att vinden skulle vrida mot norr efter lunch, så vi ägnade förmiddagen åt internetbesök och bunkring av mat och dryck. Det är svårt att fatta att länder som är grannar kan ha så olika utbud och priser, nästan alla jämförelser är till Frankrikes fördel. Vad det gäller utbudet är jämförelsen ett skämt!
Alltså handlade vi allt vi kunde tänkas behöva och en del till.
Efter lunch gav vi oss av i den nu labra ostvinden. Vi hade dryga 20 sjömil mot sydväst runt Bretagnes uddar och grund innan vi kunde sätta kurs mot La Coruna på Spanska nordkusten. Vinden vred lagom med oss men med lite mager styrka så i den kraftiga sjögången blev det väldigt skumpigt och liten framfart, så vi motorseglade fem timmar innan vinden räckte till för att stabilisera båten och fylla seglen, vilka kräver en hel del vind när masten pendlar fram och tillbaka åtskilliga meter.
Med spirade segel gjorde vi bra fart hela första natten och dagen därpå, men frampå söndagsnatten tröttnade vinden och motorn fick göra tjänst. Vi rullade in genuan och skulle reva storen för att anpassa den till motorsegling, då en sprint gick ur rullsystemet. Kraftöverföringen mellan winchen och aluminiumprofilen som seglet sitter i var avbruten så hur man än vevade så hände inget med seglet. Mörkt ute på Biscaya, men tack och lov ringa vind och moderat sjögång. Alternativet till att rulla seglet är att ta ner det. Låter kanske enkelt, men en rullstor med fasta tvåmeterslattor i akterliket handskas man inte hur som helst med. Framför allt måste det nog vara ljust. Vi var nog lite trötta efter drygt två dygn på sjön och dessutom var klockan fyra på morgonen. När vi hade sovit några timmar så hade vi var för sig kommit på att det nog borde gå och provisoriskt få dit sprinten. Nästan ingen vind möjliggjorde reparationen. Det visade sig att orsaken var nog så trivial; en saxpinne som inte var tillräckligt utböjd och som därmed vandrat ur hålet i sprinten. Med sprinten på plats och en halv saxpinne säkrad med tape kunde vi åter vända båten mot Spanien, vi hade under reparationen sakta stävat mot den svaga vinden för att avlasta rullsystemet medan vi reparerade.
Frampå eftermiddagen kom nordanvinden tillbaka, och vi gjorde bra fart fram till spanska kusten, men väl där dog vinden, så de sista tio sjömilen in till Sada, en grannby till La Coruna, blev motorgång i månsken.
Sada har en mycket bra marina, som dessutom är utbyggd. Det fyrbelysta grundet mitt i hamnen som piloten varnade för, saknades på våra PCsjökort. Lite fundersamt, men väl där visade det sig att EU-pengar sprängt bort grundflaket, fördjupat hamnen och nästan fördubblat marinan.
13-14 september Sada – Arges
Efter några timmars sömn, det är lättare att sova när sängen står still och motorn är tyst, gick vi ut på byn. Förutom en rejäl supermarket och fyra välsorterade båttillbehörsbutiker alldeles i anslutning till hamnen, var utbudet i byn magert. Dock fann vi ett nytt telefonkort och en billig internetbutik. Det är alldeles fantastiskt vad priset för en timma internet kan variera mellan länder. Lite ur slag var vi nog för så mycket mer blev det inte under dag ett. Dag två tog vi lokalbussen till den närbelägna gamla romarstaden Betanzos, hamnstad då det begav sig. Nu låg den 10 km in i landet. Ett flertal medeltida kyrkor och andra gamla byggnader senare var vi tillbaka i båten endast 4 € fattigare, det är billigt att åka kollektivt i Spanien. Vi checkade ut från marinan och seglade tvärs över viken till Ares där vi ankrade för natten strax före solnedgång och middag.
15 september Ares – La Coruna
Högtrycksvädret fortsätter och vi går för motor in till La Coruna. Efter allt prat bland långseglare om staden var det ett måste att själv ha sett orten, 2002 seglade vi värdshus förbi och gick direkt förbi Cabo Finisterre ner på Spanska västkusten för att spara tid. Nu skulle vi ta igen detta. Hamnen var efter Sada en besvikelse, kraftiga svall från förbipasserande båtar och måttligt till dåligt med service. Men staden hade desto mer att bjuda på. Först funderade vi på att bara handla och sticka vidare, men sen gav vi staden en chans. Cykelrundtur runt gamla staden med världens äldsta i bruk varande fyr, Torre de Hercules, längst ut på udden. Dessutom träffade vi halva Vadstenabåten Akkas besättning som vi tillbringade kvällen tillsammans med. Det är kul att jämföra idéer och ställningstagande inför RESAN.
16 september La Coruna – Corme
Det börjar bli lite kritiskt på smutstvättsfronten. Problemet är att har dom tvättmaskin så har dom inte torktumlare, så vi har skjutit upp tvättandet en längre tid. Det är fuktigt och svalt så torken i luften är inte tillräckligt bra. Tur att vi har gott om kläder, en av fördelarna att ha hela bohaget med sig. Även här saknades tvättutrustning så det var bara att stuva tillbaka tvättpåsarna.
Väderprognosen talade om ordentliga, 10 – 12 m/s, nordostvindar fram på eftermiddagen, så vi handlade och gjorde klart för avgång. Västvinden höll i sig men vid 16-tiden hade det mojnat, vilket vi tog som ett tecken på förestående vindvridning och lättade mot sydväst.
Väl ute till havs såg vi kolsvarta moln i norr varför vi revade storen något. Vi var just klara med det när vinden under molnet ökade från 8 m/s till 17 -18 m/s, så det blev en snabb revning av genuan och när byn var över revade vi storen igen och anpassade genuan till en medelvind på 15 m/s. Vindriktningen stabiliserades nu på den förutspådda nordosten och den passade oss utmärkt. Sjön gick raskt upp till avsevärt format, så vi bestämde oss att bara rida rodeo in till närmaste stoppställe – Corme för natten. Vi hade turen att angöra hamnen i det starka månskenet nån timma efter solnedgången. Bra ankarbotten och ingen inbäring från dyningen men en hel del vind över land.
17 september Gorme – Aguino
Fin morgon med klarblå himmel trots den myckna vinden. Vi gav oss av vid elvatiden efter en ordentlig frukost. Nu var sjön högre men jämnare, dvs nästan alla vågor kom från nordost. Vi som nästan alltid hellre seglar med storsegel istället för genua när det är läns prövade nu med genua. Detta framför allt med tanke på vår provisoriska reparation av rullsystemet. Nackdelen är att båten pendlar mer, men å andra sidan är det lättare att rulla in genuan i medvind jämfört med storen där man nästan alltid måste gå upp mot vinden för att få vinden ur seglet.
Gårdagens vind låg stadigt på nordost och ökande. När vi fram på eftermiddagen rundade Cabo Finisterre blåste det runt 20 m/s och vågorna kom hela vägen över Biscaya. Mitt i detta passade jollen på att slita sig!
Snabbt in med genuan, på med motorn och vända tillbaka mot vågorna! Hur snabb man än är så har man definitivt tappat ögonkontakten, något att tänka på om nån faller över bord. Man får gå tillbaka i samma spår och hålla uppsikt åt lä. Med vågor på åtskilliga meter tar man sig långsamt fram och sikten är bara bra från vågtopparna, och om jollen är på en topp samtidigt som vi fungerar det nog. En kvart senare var vi åter på väg söder ut under segel och med bärgad och väl förankrad jolle. Det var tredje gången vi tappade den, så nu får vi nog hitta på nåt för att hitta den en gång till är nog att be om för mycket. Den är liten och lätt så normalt räcker det att ge den riktigt kort koppel och lägga den på läsidan alldeles efter akter. Nu hade vi ändrat riktning och glömt att byta sida på jollen. Det straffade sig… Vi får se det som en övning i realistiska förhållande att hitta och plocka upp något ur vattnet. Lägger man till mörker kan man konstatera att oddsen att hitta något(n) utan belysning är i stort sett dömt att misslyckas.
När vi kommit en bit söder om Finisterre och i “lä” för Biscaya lugnade sjön sig något men vinden envisades med att blåsa stadigt mellan 15 – 20 m/s från nordost. Vi hade visserligen land i lovart men med de djupa riorna vi passerade var det ofta långt till land. De flesta hamnar låg dessutom en bra bit in i riorna och för oss rakt mot vinden så valmöjligheterna var få när det gällde natthamn. Nattseglingar har vi fått tillräckligt av på ett tag så nu siktade vi på Aguino, som ligger i Ria de Arosas västra kant närmast havet och närmast vår kurs. Trots detta blev det nästan en timmes motorgång mellan skär och grund rakt mot den envisa hårda nordostvinden. Hamnen är synnerligen enkel och vågbrytaren byggd i första hand mot Atlanten i väster. Mot öster har man förbundit några öar och grund med bankar för att få sjölä för ostvindar. Vi ankrade på tre meters djup, det var lågvatten, nära stranden och la ut 40 m kätting. Drog fast ankaret och satte ankarsegel innan vi “seglat” för mycket på kättingen. Det tar en stund innan man har lugnat ner sig och konstaterat att grejorna faktiskt är dimensionerade för mer än de rådande förhållandena. Det blåste konstant 15 – 17 m/s i exakt nordost fram till kl halv sex då det minskade till 12 – 14 m/s. Prognosen på kvällen sa nordost 7 – 8 Beufort hela natten fram till kl 04. Så vi ankrade utan svajmån mot stranden i öster för att få plats mellan stranden och båtarna vid boj i hamnen. Vi sov trots allt en hel del, och vaknade på exakt samma ställe som vi somnat. Ankarseglet gör att båten inte rycker, utan det är en relativt jämn påverkan som ankare och kätting utsätts för. Det skall tilläggas att piloten beskrev ankarbotten som mycket god, vilket vi härmed kan bekräfta. Vi fick köra upp ankaret bakvägen med låst winch när vi tog upp det.
18 september Aginio – Bayona
Efter frukost under en klarblå himmel och i lä i sittbrunnen lättade vi ankar och rullade ut en revad stor och en revad genua och gav oss av ut på havet igen. Inte heller här brydde vi oss om att gå iland. Små byar som dess har sällan något att erbjuda. Efter att ha rundat några öar kunde vi sätta kurs mot Bayona. Vi hade stark vind i en timma, sedan fick vi rulla ut de revade seglen för att hålla fart. Två timmar senare var vinden nästan helt slut. Vi gled sakta förbi Isla Cies och beskådade tre Volvo Open W60 båtar, däribland Sony Ericsson, som var ute och testade segel i den nästan obefintliga vinden. Detta platta vatten var alltså samma som vi kämpat på igår med grov sjö och hård vind, det är som på fjället – vädret skiftar snabbt.
Vi gled vidare, vi skulle ju bara till Bayona och dagsetappen var bara 25 sjömil. Väl framme fick vi en bra pontonplats i Monte-Real Club de Yates fina anläggning som ligger helt inom den medeltida borgen som bevakar hamnen.
Nu gällde det att planera dagarna för vi hade redan bestämt oss för att stanna några dagar i området som är sista skärgården innan Portugals ö-lösa kust börjar. Först ett besök per buss till Vigo där en leverans reservdelar från Seldén väntade på oss hos den lokala segelmakaren, och sen var det Santiago de Campostela med sin Katedral.
Dagen avslutades med en promenad runt Bayonas borg med en fantastisk solnedgång.
19-21 september Bayona – Isla Cies
Yacht klubbens marina har trådlöst internet! Detta innebär som alla förstår ett omfattande surfande och mailande. Vi hade inte haft tillgång till detta på åtskillig tid, så vissa uppdämda behov fanns. Bland annat att ta reda på vilken marina vi skall tillbringa vintern i. Efter en del mail fram och tillbaka har vi nu bokat Lagos på Portugals Algarvekust.
Eftermiddagen dag två tog vi bussen till Vigo som är en riktig storstad. Återigen billiga bussbiljetter, i stort sett 1kr/km verkar normaltaxan vara. Vi var lite fundersamma på hur vi skulle hitta segelmakaren i Vigo, men självklart visste marinafolket i Bayona var deras segelleverantör fanns, hur dum får man bli?
Vigos gamla stadsdelar är värda en mässa, men för övrigt är det som vilken stor stad som helst och ganska anonym. Bussturen till Vigo fick räcka, Santiagos katedraler får vänta till i vinter då vi planerar att vara turister på den Pyreneiska halvön.
Tillbaka till båten var klockan så sen att egen matlagning var passerad, så det blev middag i byn på en av Bayonas små bakgator. Visserligen är Bayona en turistort men med en trevlig och tilltalande kombination av affärer och restauranger för både bofasta och turister.
Lite båtvård hann vi också med. Vindrodret fick en genomgång och medan det var demonterat tvättade, rubbade och vaxade vi akterspegeln som var i trängande behov av detta efter all dieselrök. Det är klart enklare att göra detta sittande på flytbryggan bakom båten än att balanserande på badplattformen.
Efter att ha kopplat av i Bayona några dagar tar vi som avslutning på Spanien oss ut till Isla Cies för en ankringsövernattning innan vi går söderut till Viana do Castelo som är den nordligaste hamnen i Portugal.
Vi kan för kommande Biskaya-överseglare rekommendera att strunta i La Coruna och istället gå på Bayona direkt.
Har man båtprylbehov så vinner dock Sada ligan över hamnar med flesta och största tillbehörsbutiker.
21 september – 12 oktober Norra Spanien – till Lagos i Portugal
Sedan förra loggen har vi i stort sett bara njutit av medvind, eller i alla fall bara lätta vindar.
Vi har dessutom redan kommit fram till vår vinterplats – Lagos på Algarvekusten.
Perioden har varit riktigt sommarlik med både värme och sol. Lite kalla kvällar har förstås förekommit i det tilltagande mörkret.
Med risk att bli tjatig så gläds vi fortfarande åt att vi inte envist försökte med den norra vägen. Årets radband av lågtryck över norra Atlanten verkar slå alla rekord.
Nu ska vi inrätta oss efter ett liv fastknutna i samma brygga i flera månader.
Nåja, några avbrott kommer det att bli. Dels åker vi till Sverige nu redan under november-december och sedan ska vi turista både Portugal och Spanien per bil och allmänna kommunikationsmedel. Sen har kustremsan närmast Lagos flera ankringsbara flodmynningar som lätt kan besökas över ett par dagar när vädret medger en liten utflykt per egen båt.
Loggskrivandet kommer efter denna logg att bli mer inriktad på upplevelser och resor på landbacken. Bilder och text kommer att läggas in med lite glesare mellanrum.
Vi ska nu ägna oss åt att dels omarbeta hemsidan och att fixa med båten och läsa på inför kommande segling.
21-22 september Isla Cies
Vi lämnade Bayona och seglade nordvart 10 sjömil och ankrade vid Vigos och Bayonas fina badöar. Tack vare eftersäsong var vi ensamma utanför stranden frampå eftermiddagen. När vi vaknade var vi insvepta i tät dimma med några fiskare ankrade just inom synhåll. Vi motorerade i dimman bort till nästa ö där dimman lättade och vi kunde ankra och ro iland för en fin promenad upp till fyren. På kvällen kom norska Havhest (stormfågel på svenska) ut från Bayona. Så efter mat satt vi i deras sittbrunn och tjötade en stund.
23 – 24 september Viana do Castelo
Denna stad besökte vi på resan 2002 och vi tyckte mycket om stadsmiljön. Den är lika fin fortfarande. Ytterligare en fördel med eftersäsong är att marinorna halverat priset. När man har blivit fartblind och vant sig vid att betala omkring 30 € är 10 – 15 € billigt!!
Vi blev kvar två dagar, dels för att hinna med lite sightseeing och dels för att vi hade trevliga norska båtgrannar som vi var ute och åt med. Vi har nästan bara träffat norrmän sedan vi lämnade Irland!
25 – 28 september Porto
Vi fick en normal tur till Porto, dvs motor i början och fin segling i slutet. Vi hade fått information om att marinan i Lexio, Portos hamnstad, var stängd sedan två år och det var bara ankring i yttre hamnen som erbjöds. Mycket dyning och svårt att komma iland.
Vi bestämde oss för att försöka ta oss upp i floden Douro till Porto. Det såg lite halvsvårt ut i piloten, och inte blev det klarare när vi kom fram till mynningen och bojarna inte stämde. Det pågick omfattande ombyggnad av flodmynningen, men när vi kommit underfund med hur det såg ut var det betydligt enklare och djupare än uppgifterna i piloten.
Vi kom lugnt och säkert upp till själva staden och förtöjde vid stadskajen mellan turistbåtarna. Hamnkapten kom och formalia var avklarad på 5 min. Han hälsade oss välkomna och vi kunde stanna så länge vi ville utan hamnavgift. Det finns varken el eller vatten på kajen. Han talade nästan inte ett ord engelska och vår portugisiska… Men teckenspråk och glada miner kan försätta berg.
På förmiddagen dag två kom ett oceanundersökningsfartyg tillhörande flottan. Dom hade legat framför oss första natten och kom nu tillbaka efter ett och ett halvt dygn. Vi hade flyttat oss något för att ge plats åt en stor engelsk skonare så nu var det trångt. Med teckenspråk och lite engelska erbjöd vi oss att lämna platsen vid kajen och lägga oss utanpå dom. Vi tyckte det var självklart och var dessutom inte på det klara om vi faktiskt hade knaprat på deras plats. Rokaden visade sig vara lönsam, dels slapp vi långa linor iland för att kompensera tidvattnet, och dels bjöd dom oss på lunch. Grillade nyfångade sardiner med sallad, bröd, ost och ett gott vin som tack för vår vänlighet att lämna plats för dom.
Maskinisten talade bra engelska, chefen halvskaplig och matrosen ingen engelska. Det blev en lunch vi sent skall glömma, en djup inblick i portugisisk politik, levnadsförhållanden, flottan mm. Vi missade nästan gratisruntursbussen runt Porto (det var turismens dag så en hel del aktiviteter var antingen rabatterade eller gratis).
Resans behållning var en trevlig portvinsprovning där vi hittade två stora fat med svenska flaggan och vår nuvarande kungs namn på. Nån riktigt bra förklaring fick vi egentligen inte varför kungen fått dessa två fat (han hade som en sann miljökämpe skickat tillbaka emballaget och det var dessa vi stod och tittade på) En variant var att drottningen ju är född i Brasilien och att relationerna mellan Sverige och Portugal var ju bra och dessutom hade ju kungen gett Portugal ett Nobelpris. Dessa guider kan verkligen få till det.
Förutom bussturen hann vi med en hel del egen rundvandring i gamla staden och en del egen vinprovning i Gaja som stadskärnan söder om Dora heter. Det finns alltså inget Portvin i Porto!! bara i Gaja. Man lär sig något varje dag.
Avgång från Porto blev en dimmig historia. Den började i hyfsad sikt men efter första flodkröken dök tät dimma upp. Turistbåtarna vände tvärt och vi gled ensamma vidare i tjockan. Det är en välsignelse med radar. En annan viktig ingrediens i ett säkert manövrerande på okänd mark är ett “gammalt spår” på sjökortsplottern. Om man följer det slaviskt så vet man att det är djupt och framkomligt. Allt gick bra med möte på fel sida med en stor bogserbåt, och den mötande havsdyningen i flodmynningen upplevdes som otäckt brant i den obefintliga sikten.
Väl ute till havs fick vi en bra segling när dimman försvann. Vi seglade gennaker långa sträckor mot Aveiro som var etappmålet. De flesta portugisiska hamnar på västkusten är antingen svåra eller omöjliga att angöra vid hård pålandsvind, en del till och med stängda under dessa förhållanden. Detta beror uteslutande på att det bildas en tröskel i flodmynningarna som vid lågvatten ofta bara har några meters vattendjup. När de stora atlantvågorna kommer in på detta grundvatten så tornar dom upp sig till veritabla berg som omöjliggör säker passage. Nu var vädret långt ifrån dessa svåra förhållanden, men redan måttlig vind på 10m/s som vi kom med gav respektingivande sjö vid pirarna. Vår pilot är skriven och utgiven i England, och det verkar som man alltid “lägger sig på säkra sidan” när man beskriver svårigheter. Vi har träffat flera båtar som efter att ha läst beskrivningen inte vågat gå in till Aveiro. Med lite normal hänsynstagande till vågriktning och kompensering för att få plats att surfa med extra stora vågor gick inpassagen helt ok med halvvind i storen och motorn på normalt marsch varv och två knops motström.
Väl inne i flodsystemet hittade vi en bra ankarplats utanför en liten by och innanför pirarmar som avskärmade oss från strömmen i floden.
28 – 30 september Aveiro
Vi stannade i Aveiro i två nätter för att hinna ro iland och vandra på den milslånga sandstranden mot de höga atlantvågorna. Innan vi rodde tillbaka efter promenaden han vi med en öl på byns kajpromenad som vette österut mot bassängen där vi ankrat.
30 september – 3 oktober Nazaré
För passage ut ur floden/hamnen var det viktigt att studera tidvattnet för att inte få för kraftig medström och därmed onödigt höga vågor i mynningen. Vi konstaterade att slackvatten skulle inträffa vid 8-tiden, så vi tog upp ankaret och motorerade mot mynningen medan vi åt frukost. Utpassagen var helt odramatisk trots ganska hög sjö ute till havs. Vi hade nåtts av information om att nästa hamn, Figuera da Foz, tog hutlöst betalt och detta utan att erbjuda mer än en bryggplats. Därför valde vi att gå ytterligare 30 sjömil söderut till Nazaré som förutom att ha en av Portugals allvädershamnar också var human i hamnavgift. Etappen var annars lik de tidigare med lite vind i början och seglingsbar vind efter lunch.
När vi seglade utefter Portugal 2002 hade vi tät dimma hela vägen ner till i höjd med Nazaré, så denna mil efter mil långa sandstrand som stora delar av Portugals kust här består av hade vi inte sett. Det är ingen överdrift att påstå att det är roligare att se omvärlden än att segla omkring i en mjölsäck!
Nazarés hamninlopp är som sagts möjlig att angöra i alla väder, så med vår modesta dyning var det inga som helst svårigheter. Hamnen är nyanlagd och designad av nån som förstår hur man bryter ned dyning, efter att ha passerat två angöringbassänger och svängt in i fiskehamnen fanns det inga spår kvar av atlantdyningen. Inte ens när det senare blåste upp och varningar utfärdades för kraftiga vågor märktes någon rörelse i bassängen.
Två fina dagar med cykelutflykter och promenader. Hamnen ligger en bit söder om själva byn, som dessutom har en systerby norr om sig och högt upp till vilken man kan åka bergbana. Vi cyklade! Vi belönades med en fin utsikt över Nazaré och en upprörd Atlant. Starka vindar långt ut på Atlanten orsakar vågrörelser – dyning som når jättelångt, utan att det blåser det minsta där vi är. En tsunami är det mest extrema exemplet på vågutbredning som inte ens har skapats av vind.
Vi lyckades fånga några av de spektakulära vågorna i frånlandsvind på bild.
3 – 7 oktober Cascais
Lämnade Nazaré efter att ha tankat diesel vid 10-tiden för att segla ner mot Lissabon. Det naturliga är att göra halt i Peniche c:a 35 sjömil söderut, vilket flera av våra båtgrannar i Nazaré gjorde, men våra erfarenheter av hamnen från 2002 gjorde att vi seglade vidare och angjorde Cascais marina i mörkret vid 10-tiden. När vi hade rundat Cabo Roca, Europas västligaste punkt!, och vinden kom mot oss över land var klart varmare än vi vant oss vid. Vi hade klätt oss för kylig kvällssegling, så när vi kom in i hamnen och det var 23 grader åkte förstärkningsplaggen av fort som tusan. Cascais är en bra och trevlig hamn som man normalt undviker på grund av höga hamnavgifter. Så här i lågsäsong är priserna helt annorlunda, strax över 14€ per dygn. Återigen en massa norrmän, men denna gång även flera svenska båtar.
Här fick vi på nära håll studera en Volvo-Ocean V60 båt. Konsortiet Brasils båt hade sin hemmahamn här i Cascais. Ett extra plus var att Brasil hade ett öppet trådlöst internet som vi kunde åka snålskjuts på.
Här fann vi även en båtgranne från Nazaré som seglat dagen före oss till Cascai och tappat akterstaget på vägen ut från Nazaré. Båten, en Bavaria 38 har bakåtsvepta spridar. Detta i kombination med att dom seglade bidevind räddade masten. Med provisorisk stagning gick dom sedan i den fina vinden för motor hela vägen till Cascais där nytt akterstag införskaffades. Snacka om tuffa erfarenheter inför den jordenruntsegling dom ska starta från Gibraltar.
Vi tog tåget in till Lissabon tillsammans med Boråsarna Lars och Stig på “Corazon”, en gammal jättefin Swan 43, och seightseeingade oss fram i gamla staden upp till Castellet där Catrin och Anders från “Ellinor” och Stockholm anslöt vid lunch. En trevlig dag som avslutades i Ellinors sittbrunn över en drink.
Dag tre ägnades åt PCinstallationer i Corazon och Ellinor och på kvällen bjöd Corazon och Ellinors besättningar på flerrätters middag i Ellinors sittbrunn. Vid tretiden på natten var vi tillbaka i Lindisfarne efter en mycket trevlig kväll med god mat, goda drycker och en inspirerande samvaro.
7 – 8 oktober Sines
Klarerade ut när marinan öppnade kl 9 för de 60 sjömilen till Sines. Seglingsbar vind de första timmarna för ovanlighets skull, men sen falnade vinden och vi motorseglade tillsammans med Corazon resten av vägen till Sines som vi angjorde tillsammans vi femtiden. Tack vare vår rullstor som gör segelhantering till ett sekundjobb, kunde vi förtöja och sedan stå på bryggan och hjälpa Corazon. Det märks vad de extra fötterna och extra halvmetern på bredden gör i små hamnar. Utan bogpropeller är en hjälpande hand iland inte i vägen.
Gemensam middag med “Sesam”, “Corona”, “Corazon” och “Lindisfarne” på en restaurang uppe i byn som vi inte lyckades få plats på förra gången vi besökte byn 2002. Det visade sig att den trots lågsäsong var lika populär. Vi fick sista lediga bordet och det stod sedan flera par och väntade på bord under tiden vi var där. Maten var lika bra som vi hade förväntat oss.
Corazon gick tidigt dagen därpå mot Lagos, men Annika hade “nosat upp” ett uppgraderat program så vi blev kvar till sen eftermiddag. Väderprognosen talade om vindvridningar och ökande vind de närmaste dygnen så vi avgick mot Lagos vid 4 tiden på eftermiddagen. En norsk katamaran “Noranvind” avgick vid 19-tiden och två andra norska båtar valde att vänta till tidigt morgonen (4-tiden) därpå.
9 oktober Lagos
De 80 sjömilen till Lagos runt Cabo Sao Vicente innebar i princip att man antingen startade eller kom fram i mörker. Vi valde att gå ut ur hamnen och passera alla fiskeredskap i det sista dagsljuset för att vara ute på djupt vatten när det mörknade. Enligt planen skulle vi komma fram till Lagos i gryningen. Vi försökte segla, men gammal sjö rakt framifrån och svag vind akterifrån omöjliggjorde alla försök. Vi var dessutom tvungna att dra ner på farten för att anpassa oss till avståndet mellan vågorna, gick vi med normal marschfart dök båten i vågorna och bromsades obekvämt. Med reducerad fart, 5,5 knop blev framfarten acceptabel. Frampå sen kväll vred vinden till sydost och ökade så vi kunde segla hela natten ner till Cabo Sao Vicente och österut till Lagos tack vare ytterligare en vindvridning mot syd. Vi förtöjde vid angöringsbryggan vid 8-tiden bakom Corazon som angjort vid 23-tiden. Dom hade inte haft samma tur som vi med vinden utan gått för motor större delen av sträckan. Noranvind som gått några timmar efter oss kom in vid 9-tiden efter att ha använt motorn hela sträckan. Vi hade ju bidevindsseglat hela vägen och katamaraner tar normalt lägre höjd enskrovsbåtar. De två norska båtarna som gått på morgonen vände tillbaka till Sines efter sex timmars gång på grund av vind, sjö och sjösjuka. Vi hade med andra ord flax i vår timing av denna ibland gropiga passage.
Eftersom detta var sista seglingen fram till vår vinterhamn kändes det extra bra att det blev en lång och ganska bra nattsegling.
De två första dagarna i hamn ägnades åt samvaro med Lars och Stig i Corazon. Annika sanerade och uppgraderade Lars PC via trådlöst internet. Därefter gick det att installera sjökortsprogram, något som inte fungerade vid försöket i Cascais. Som tack för hjälpen bjöd grabbarna på en superb kycklingmiddag i Corazon. Tredje dagen avseglade Corazon mot öster och vinterplats i Almiramar, och vi började så smått kolla in läget i Lagos.
Första känslan var att det inte kändes bra. Nattsegling, regntunga skyar och en känsla av att marinapersonalen inte brydde sig höll på att styra oss ut på böljan igen. Men efter lite orientering i omgivningarna och sömn kändes det bättre så efter en dags grubblande beslöt vi att stanna i Lagos.
Vi var ju bortskämda med möjligheterna och gemenskapen i Live-aboard-gänget borta i Kemer marina i Turkiet.
Allt eftersom har vi både accepterat tingens ordning, men också upptäckt att det finns en fungerande live-aboard-grupp med lite lagom aktiviteter. En liten negativ överraskning är att Portugal tar ut en båtskatt för alla, inklusive portugiser, som har (eller har för avsikt att ha) båt i vattnet i Portugal mer än 6 månader. Återstår att ta reda på hur mycket och hur vi förfar med detta.
Närmast på tur står denna uppdatering av hemsidan tillsammans med bokning av Sverige-biljetter. Resan norrut är nu bestämd till den 9 november. Det betyder att vi har flera veckor på oss att städa, fixa, umgås och bara vara. Cyklarna ska fram och utflykt i näromgivningen lockar, men först ska ett stort lågtryck snurra förbi.
10 oktober – 8 november – 25 december Lagos och Sverige
Denna del i reseberättelsen är egentligen två. Den första delen fram till vi åkte till Sverige blev kvar i båten och kan därför inte läggas in på hemsidan förrän nu.
Oktober
Vi börjar nästan känna oss som bofasta Portugiser, förutom vår mer eller obefintliga kunskaper i portugisiska. Livet i hamnen har mer och mer börjat likna ett normalt villakvarter om sommaren, dvs det är en massa sociala kontakter både dagtid och kvällstid. På dagarna är det ofta utbyte av funderingar kring olika tekniska problem på våra båtar och lån av verktyg och maskiner. Datorproblem på olika båtar är fortfarande en stor fråga som skapar arbete och kontakt med nya besättningar. Att gå och handla tillsammans med andra är också ett nöje. Framför allt att dela med sig av tips – typ bästa brödbutiken osv.
På kvällarna är det ofta middag eller bara snacks tillsammans med en eller flera besättningar i båt eller på restaurang.
Dom som har legat här flera år, och de är inte så få, har tagit initiativet till att bilda en liveaboard club som träffas varje onsdag på en närbelägen restaurang/pub/hälsoanläggning. Vissa träffar har man ordnat med någon föredragning om exempelvis komradio, datorer ombord, marin korrosion, el ombord och andra ämnen på förslag från besättningarna. Man kan lära sig mycket om man lyssnar på andras misstag och försöka gå till botten med varför det gått fel. Man måste ju inte göra alla fel själv för att lära sig även om det är lättare att komma ihåg då. Här finns alltså alla möjligheter att bättra på både det ena som andra. Häsloanläggningen har riktigt varm pool och ett välutrustat gym.
Det betyder en hel del för vinterliggare i stora hamnar att initiativ som en bo-ombord club finns då marinan inte gör någon skillnad på övervintrande båtar med eller utan folk ombord. Marinan har tidigare inte organiserat några träffar men har börjat i år med en träff per månad.
Förutom onsdagsträffarna så pratas det på en allmän komradiokanal varje dag där allehanda information sprids. Det kan vara prylar till salu eller köpes, någon som behöver hjälp med något eller information om väder och vind. Vi har dock vissa svårigheter med komihåget så vi glömmer lyssna för det mesta. Sändningstiden är 10.30 och då är vi ofta utflugna eller gör något annat.
När vi kom hit hade vi ambitionen att göra flera seglingar i området, vilket var en av anledningarna att vi valde Lagos, men det har fram till nu bara blivit en ett och en halvdygnssegling med övernattning i den närbelägna floden Alvor och det var den 13 -14 oktober alltså mindre än en vecka efter vi kom hit. Friheten från marinan, kanonfin vind från land och en fin ankring gav oss kvitto på att korta utflykter under vintern till Faro och Tavira mfl fina mål kommer att vara perfekta andningshål.
Vädret har varit lite höstlikt från och till sen vi kom hit. Lågtrycken kommer från väster som på radband. Visserligen får vi bara känning av södra svansen på dom, så regnen blir inte så intensiva. Vädertypen har också medfört att många ARC-seglare, dvs de som skall över till Kanarieöarna och vidare över Atlanten har fastnat här i mellan en till två veckor. I månadsskiftet blev vindsituationen lite bättre för den passagen så nu har flertalet gått. Nu finns en och annan lucka vid pontonerna men de fylls fortfarande på med nya vinterliggare.
Vädret, med två ordentliga tredagarsoväder med regn, är en av anledningarna till att vi inte kommit ut på sjön igen, en annan är att vi åkt på nån form av influensa, vi som nästan aldrig är sjuka! Influensan har snurrat omkring bland båtfolket i mer än två veckor nu.
Dessutom tar alla sociala kontakter sin tid. Vi hinner nästan bara umgås med besättningarna på vår ponton där vi är ett tiotal båtar med besättning ombord hela vintern. Vi är bara två svenska båtar som skall bo i marinan hela vintern. Ayla från Lomma med Tord och Pia har just nu en fyraveckors Sverigeresa så vi “passar” deras Bavaria 38 en stund innan vi åker till Sverige på 6 veckorsresa då dom tittar till Lindisfarne.
Övriga nationaliteter är c:a England 50%, Holland, Tyskland 20% några Irländare, några Amerikaner så ni förstår att det gemensamma språket är engelska och inget annat. Den av norrmän dominerande ARC-gruppen skandinaver har alla nu lämnat Lagos och gått över till Kanarieöarna.
Vi har hittills haft lagom bra sommartemperatur på mellan 20-25grader under dagtid för att nattetid sjunka till ca 12 grader. Det sägs att oktober-november är ostadigare än resten av vintern men att temperaturerna är ungefär detsamma. Vi ser fram mot en jul/nyårsvecka med 25 grader och sol. Kan man beställa det?
Våra cyklar har nu fått visa framgaffeln på flera sätt. Ett underbart transportmedel, laståsna och ytterligare ett samtalsämne. Dom flesta båtmänniskor ser genast att det är en annorlunda cykel, främst pga av att vi har en rem istället för kedja. Dom fungerar suveränt och har burit oss runt i omgivningarna. Vi har massor kvar att utforska och med buss+cykel kommer man långt.
Kuststräckan här heter Algarve och räknas som Portugals Riviera. Sandstränderna är avbrutna av brant klippkust som nästan överallt är vackert färgad i allt mellan gult till rött. I områden med klippkust är småvikar med sandstrand mycket vanliga och lockar till besök. Nu under vintern räknar vi med att hitta vikar som bara vi känner till… nåja vi kan ju alltid hoppas. Det är ju lite fler turister här än runt den svenska kusten så ensam lär vi knappast kunna bli.
Staden Lagos har också börjat växa fram på vår inbyggda karta. Vi hittar nu till dom flesta specialbutiker och marknadsplatser. Det ska bli spännande att se hur välsorterad grönsakshandeln är framåt jultid. Än så länge finns allt i frukt, kött, fisk och grönsaksväg. Däremot är det lite svårt att hitta crème fraiche med olika fetthalt och som är kokbar. Apropå fisk, ytterligare en anledning till att vi stannade i Portugal. Atlantfisket är rikt, både vad gäller sorter, storlek och kvalitet.
Det vi saknar är grekiska svarta oliver och riktig fetaost. Här finns en liknande ost som duger men inga av alla typer av svarta oliver som vi hittar kan ersätta äkta varan från Kalamata.
Just nu känns det som om prisnivån inte skiljer sig så mycket från svensk nivå, vi återkommer efter sverigeresan med färsk information. Förutom på vin förstås… Ett helt ok bordsvin i enlitersförpackning för en svensk 5:a!
November-December
Sverigeresan, 9 november till 20 december, blev klart stressig. Resan till och från Sverige via London gick utan problem och våra “vandrarhemsvärdar” Anders och Agneta hämtade oss på Landvetter för en välkomstmiddag i Sävedalen.
Sävedalen var sedan vår bas under hela tiden förutom en avstickare till Stockholm och Helsingborg. Agnetas bil kunde vi använda i stort sett alla dagar vi var i Götet, snacka om service!
Vi har under dessa veckor träffat nästan alla vänner vi har i Sverige. Några hamnade naturligtvis på restlistan pga resor och andra kollisioner i almanackan. Nästan varenda kväll, inklusive vardagar, har varit full av trevliga möten. Redan andra kvällen var det pubafton på Jorden-Runt-Seglar-Klubben, kul att förvåna alla att vi plötsligt var i Göteborg!
Björn hann dessutom med att arbeta i Stockholm och Bryssel under två av veckorna.
Vi hann också med en hel del kompletteringar av vårt reservdelsförråd, många besök hos Penta, Claes Ohlssons, Databutiken…
Packningen ner var dryg, förutom de normala 40kg, där det ingick en 3kg julskinka till grannbåten, hade vi 15 kg i handbagaget och 8 kg i Peter och Eva’s bagage, vänner från Götet som flög ner för att tillbringa julen i Lagos.
Nu skall vi fira jul och nyår i Lagos och sen göra en tvåveckorstripp till Spanien för att hälsa på fler vänner i Sevillia, Alicante och Barcelona.
Ett stort tack framför allt till Agneta och Anders Asplund (som servade oss med hem och bil) plus alla som stått ut med oss visandes bildspel och bara pratandes segling (nästan). Vi har fått många minnen att förvalta under trevliga middagar hos fler vänner än vi visste att vi hade.
Annika & Björn
Lindisfarne
www.sailaround.info