Lindisfarne – Forgus 37 – 7,5t (över 9t utrustad)
Sammanfattning av resan med Lindisfarne, 5 månader sommaren 2002.
Göteborg till Turkiet
Resan började på planerat datum, dvs den 15/6, men den dan kom vi inte så långt. Dom fasta förtöjningarna lossades och vi flyttade till servicebryggan för fortsatt stuvning. Söndagen den 16 juni klockan 11 lämnade vi dock Göteborg för att non stop segla ner till Helsingborg i perfekt medvind som varade nästan hela vägen. Här mötte oss nu ett av säsongens värmeväder kompletterat med ett magnifikt åskväder. Dessvärre varade inte värmen så många dagar utan byttes till en flera veckor lång period av stabilt gråväder med relativt hård motvind som dessutom följde med oss ju längre söderut vi kom.
Redan i Stora Bält fick vi känna på hur vind och sjö motverkar varandra när kraftig ström är inblandad. Vi hade redan på förhand garderat med kanalkort igenom det Holländska kanalsystemet – om vädret mot förmodan skulle vara emot oss… Det var det så vi fick se en hel del Holland i mestadels grå inramning. Vi kom i alla fall framåt. Innan vi nådde de Holländska kanalerna hade vi äntligen stor nytta av vår grunda köl – vi gick innanför de flesta Ost Frisiska öarna för att undvika den envisa sydvästen som tillsammans med tidvattnet gör stora delar av Tyska bukten svårforcerad. Det var med viss spänning och med liten marginal, men det gick. Väl ute i Nordsjön igen efter kanalerna, mötte oss en fortsatt envis sydväst med ganska rejäl styrka så det vara bara att ta på sig glada minen och kasta sig ut på böljan flitigt räknande efter bästa tid för avgång, med tanke på tidvattnet.
Vi höll oss på den franska sidan av Engelska kanalen, enligt rekommendation från bl a engelska båttidningar. Dom sa att det var – dubbelt så gott, hälften så dyrt och dubbelt så roligt. Det stämde enligt andra seglare som beskrev sina erfarenheter från den engelska kusten under samma tidsperiod. Den enda brittiska hamnen vi besökte var kanalön Gernsey och då endast för en natt. Förmiddagen i St Peter Port på Gernsey gav en försmak av den förväntade värmen vi längtade efter. Den varade inte så länge, däremot var prognosen för de närmaste dagarna perfekt för att ge sig ut på Biscaya, så vi lämnade så snart det gick för tidvattnet med stadig kurs mot sydväst, i nytt gråväder… Väl framme vi den franska Bretagne-kusten på perfekt timat tidvatten kunde vi ladda några timmars sömn i väntan på att vattnet skulle ge oss extra skjuts ut över kontinentalsockeln. Ett område som kan vara väldigt besvärligt om vind och ström motverkar varandra. Vi hade turen med oss och väderprognosen stämde så vi startade med gennakersegling i många timmar ut på verkligt djupt vatten. Något över 5000m som värst.
Under överfarten av Biscaya passerade vi en månad sedan avgång. Ankomsten till Spanska kusten blev lite tidig och därmed kolsvart, så vi fortsatte i den fina vinden en bit ner på västkusten och hoppade alltså över den klassiska angöringshamnen i La Coruna. Den Spanska västkusten är inte lång så strax var vi i Portugal och möttes av mängder av små fiskebåtar och nätflöten. Här seglar man inte ostraffat nattetid… Gråvädret fortsatte endast avbrutet då och då av sol och värme – allt för att hålla oss vid gott mod! Sedan starten har byråkratin runt båtpapper och passkontroll ökat för att kulminera i Portugal.
Under färden utefter Portugal “råkade” vi glömma att ge jollen korta tyglar i samband med frisk medvind. Följden blev att båda dragöronen slets av och vi fick bärga jollen efter att först tagit ned gennakern och därefter rullat in storseglet. Sen gällde det att hitta tillbaka i den grova sjön och hitta en grå jolle mot ett nästa vitt vatten. Det gick, och inom en halvtimma hade vi jollen på däck. Efter denna dag med hård vind bättrade vädret på sig successivt för att i södra Portugal likna riktigt sommarväder. Portugisiska syd och ostkusten bjuder på flera fina ankringsområden som också fortsätter på den Spanska sydvästkusten.
Straxt var vi framme i Gibraltar och fick känna på den drastiska temperatursänkningen i vattnet. Allt kallt Atlantvatten som ständigt rinner in i medelhavet kommer upp till ytan i det trånga sundet. Då vi passerade badade Annika i 18gradigt vatten. Straxt före sundet var temperaturen ca 26 och efter Gibraltar utefter spanska kusten steg temperaturen till 30grader, i vattnet alltså… Gibraltar var för övrigt fascinerade att se men vi hade hoppats att frihandelszonen skulle betyda riktigt billiga båtprylar – men därav blev intet.
Färden fortsatte nu, två månader sedan avgång, efter den spanska kusten upp till Alicante där vi lämnade spanska fastlandet för att hoppa över till Balearerna med Formentera som första anhalt. En ö som bjöd på välkomnande turkosblått hav – mmm. Nu hade vi sedan några veckor dragit ner på tempot och kunde kosta på oss att njuta riktigt gott. Drygt 14 dar tillbringade vi i den Baleariska övärlden och under denna period hade vi vår första båtgäst under nästan en vecka. Det var riktigt roligt med ytterligare ett par ögon som ser omvärlden på sitt sätt. Vi är ju så vana vid och likriktade i hur vi uppfattar omgivningarna och situationer som berör båten och dess framfart så ett par nya ögon ger dubbelt tillbaka. Balearerna avslutades på Menorca i en ganska instabil vädersituation.
Vi tog nu sydvägen till Grekland via Malta. Ett kort stopp på en av Sardiniens öar i sydväst efter en fin undanvindsegling i ett och ett halvt dygn, sen vidare till Valletta på Malta. Till Malta blev en lång etapp med nästan ingen vind och inte heller någon sjö. Och det är ju ett som är säkert – blåser det inte så kan lika gärna dyningen också vara död. Valletta på Malta är en fantastisk samlingspunkt för gamla byggnader som är smakfullt fasadbelysta hela natten. Här kunde man stannat längre, men vi hade fortfarande en envis längtan att fortsätta så när vinden bjöd upp till medvindssegling så var det bara att lossa förtöjningarna igen.
Till Grekland kom vi mötta av ett enormt åskväder som bjöd på skådespel flera timmar före vi nådde kusten. Ovädret låg en bra bit inåt land så vi berördes inte den kvällen. Vi fick däremot flera duschar och blixturladdningar kombinerade med stundtals kraftig vind flera gånger under besöket i denna västra arkipelag. Knappt tre månader från hemmahamnen i Göteborg och livet rullar på i ett behagligt tempo. Ännu ingen känsla av att sommaren och vår segling kommer att ta slut.
I den joniska övärlden mötte vi för första gången massor med båtfolk som bodde i detta område, sommar som vinter, många var dessutom svenskar. Vi surrade omkring mellan dessa öar i nästan tre veckor och hade gäster i en vecka medan Björn åkte på en arbetsresa till London. Annika tillsammans med tre tjejer gjorde joniska skärgården osäker. Det som var mest osäkert var dock vädret.
Då Björn var tillbaka och båten återställd efter tjejmaffian, drog vi snabbt vidare österut. Snabbt var ordet för vi fick hjälp av en stark medvind, så vi rusade fram mot Korintkanalens mynning i racerfart och fick göra en stoppsladd in i den lilla hamnbassängen. Det hela gick bra och kanalen passerades på under en timma, 118€ fattigare. Siktet var nu inställt på en hamn i närheten av Atens flygplats dit våra vänner fam. Asplund skulle komma för att vara med oss i tre veckor. Då båten var färdigstuvad med mat, prylar och folk drog vi genom de norra egeiska öarna mot Turkiet. På vägen dit hann vi se flera fina öar, fånga svärdfiskar och se en kaskelottval. Sista grekiska ön före Turkiet blev den lilla ön Simi vars huvudort har en annorlunda byggnadsstil och färgsättning än de flesta andra grekiska byar. Här fick vi också betala den i särklass billigaste hamnavgiften 2€, bortsett från alla gratishamnar förstås.
Nästan på dagen fyra månader sedan avgång klarerade vi in i Turkiet via hamnen i Marmaris. Det hela gick tämligen smärtfritt och efter lite promenerade mellan olika myndigheter summerade vi kalaset till ca 40€. Efter att ha passerat tio länder var vi nu framme i vårt slutdestinationsland och nu hade vi bara 250 sjömil kvar till målet – Park Marina i Kemer. Den turkiska kusten bjuder på fantastiska kustområden som ibland är riktigt skärgårdslik. Vädret hade de senaste veckorna stabiliserats och solen lyste från en molnfri himmel nästan varje dag. Kvällarna började dock bli lite svala då och då. Asplundarna klev av i Fethiye och tog en buss till Marmaris för vidare transport till flyget i Aten via Rhodos. Turkar och greker är inte precis vänner och det ställer till det för oss sjöturister. Nästan alla öar utefter turkiska kusten är grekiska och ibland är hamnpolisen inte att leka med.
Fram till i Kemer kom vi den 31 oktober. Fyra och en halv månad har vi nu tillbringat i vår båt och allt har gått bra och alla prylar har fungerat utmärkt. Vi hade förbokat en plats i marinan och allt klaffade in i minsta detalj. All förhandsinformation om marinan och dess organisation stämde till punkt och prickar och vi vågar påstå att denna marina är en av de mest välskötta i hela medelhavet. Man blir väl omhändertagen och båtplatser såväl som lokaler för dess innevånare är perfekta. En riktig pärla. Vi skulle nu hem och jobba i fem månader för att återkomma i mitten av april för ytterligare fem månaders segling. Det blev några hektiska dagar för att hinna fixa allt, flygbiljetter hem, båten ordnas för ett liv på landbacken och hinna umgås lite med alla seglare som skulle övervintra i hamnen.
Det var inte förrän båten lyftes ur sitt rätta element som en stark känsla av att nu var denna sommarens segling definitivt slut och vi ska lämna henne ensam.
Hej då båten, vi ses snart igen.
Annika & Björn
Lindisfarne
www.sailaround.info