Vecka 31   29 juli –  5 augusti   2019   Vatersay, Hebriderna – Mollösund   742 sjömil (69+203+470)

29 juli måndag   Vatersay – St Kilda   69 sjömil
Vaknade relativt tidigt till ljudet av en stor båts mistlur. Inte så att det var nära utan det kom från farleden öster om Vatersay. När vi steg upp var det mycket tät dimma, intensivt vit av solen, förmodligen väldigt låg dimma därav det intensiva ljuset. Vi såg knappt ratten i sittbrunnen när vi tittade ut genom nedgången!
Kändes inte som det var bråttom att komma iväg, vilket väl var en underdrift.
Prognosen pekade på en till två veckor med nord och ostvindar, en prognos som gjorde oss minst sagt lite villrådiga om vilken väg vi skulle välja.
Efter frukost lättade dimman lite och sikten blev knappt hundra meter. Vi lättade ankar och så gjorde dom andra två ankrade båtarna.
Vi fick en Malö akter om oss som tog av mot norr in mellan skären. Vi fortsatte österut och när vi kom fria från Vatersays nordostudde svängde vi söderut för att runda Vatersay mot väster. Strax såg Annika ett radareko på styrbord kranbalk och en vit chartersegelbåt dök upp på skärande kurs. Vi girade omedelbart akter om dom. Döm om vår förvåning när dom strax girade mot oss. Dom hade ingen radar och reflexreagerade förmodligen när dom fick syn på oss. Gissningsvis såg dom inte vår manöver i dimman för att ge dom fri väg. En ytterligare gir från vår sida löstes problemet och vi passerade tjugo meter akter om dom. Charterbåt visste vi för ett företag med hemmahamn Stornoway har döpt alla sina båtar med dubbelnamn varav av ett alltid är det samma. Det är att skapa sig extra spänning att gå i mjölkvit tjocka utan radar och troligen ingen AIS, inte ens en mottagande AIS och detta med ibland ovan besättning.
Det var dagens kontakt med andra båtar ända tills vi kom fram till St Kilda i dimma och skymning strax före tio. Vi såg två ankarliggare på radar och AIS, men likafullt var det lite ”plötsligt” när dom dök upp i dimman hundra meter framför fören på Moon.
Dagen förflöt under ständig motorgång utan segel, förutom ett litet försök med försegel när dimman lättade väster om Vatersay och en svag sydvind drog upp.
En halvtimma efter vårt seglingsförsök såg vattnet ut som någon spillt olja på ytan. Hela dagen, dvs från klockan tio till klockan tio var det motorn som stod för framdriften på ett oftast helt platt vatten. Man slutar inte att förvåna sig över den dramatiska scenförändring som skett på bara två dygn sedan vår lite ruffa överfart från Irland.
Enda avbrottet i monotonin att styra mot en waypoint i tio timmar var avbrotten för mat och kaffe. Fram till femtiden hade vi växlande molnighet och mycket sol, sen kom dimman tillbaka och det blev fuktkallt och ringa sikt ända in i ankringsviken. Vi såg aldrig St Kilda mer än på radar ända tills vi ankringssonderade och var femtio meter utanför stranden!
Sju båtar och en massa bojar tog upp de bästa platserna varför vi fick ankra utanför dom andra på femton meter vatten. Den täta dimman och våra erfarenheter när vi kom, dvs mycket svårt att uppfatta några som helst ankarljus gjorde att vi hade ankarljus även i sittbrunnen. Vi lämnade även däcksbelysningen på, så tät var dimman tidvis.
Däcksbelysningen var nog bra för att synas, men den drog till sig fåglar som det finns hundra tusentals av på ST Kilda. Dom flög mot stagen och det var omöjligt att somna.
När vi släckte däcksbelysningen blev det bättre, men några gånger tjongade det till ändå. En stackare fick sig nog en riktig smäll för strax efter tjongen hörde vi den plaska i vattnet.

30 juli tisdag   St Kilda — norrut – plus promenad i land och dingekörning runt södra delen av ön.
Dimma ett hundra meter upp i luften när vi vaknade. Vi såg alla ankarliggarna runt oss och hela byn och en bit upp av den branta slänten bakom byn. Topparna är på drygt 300 meter och dom var halvvägs upp i dimma dolda.
Frukost och sen i med jollen. Just som vi körde in lämnade en stor skuta och vi funderade på att åka tillbalka och flytta Moon. Men dyningen gick in rätt lika över hela viken så det fick bero. Vattnets rörelse i bukten i kombination med klapperstensstränder, eller hälleberg, gjorde att vi försökte landstiga i skydd av piren där det finns en liten stenblandad strand längst in i hörnet. Perfekt plats och möjligt att lyfta upp dingen ur vägen för andra likasinnade.
En vitmålad byggnad närmast piren innehöll både shoppen, personalutrymmen och Rangern, dvs parkvakten. En trevlig kille som varit både här och där vi också varit. Han hade i princip inte några förhållningsorder mer än vanligt sunt förnuft. Han varnade oss dock för ”the Gap”, den branta klippkanten mot nordost som är brantare än vertikal, dvs den har överhäng. Folk har ramlat ner flera många de senaste åren berättade han. Selfisar?
Vi gick genom delar av den gamla övergivna byn och kämpade oss upp i branten mot the Gap. Det var imponerande brant och högt. En liten Prekkestol fanns det också som stack ut över kanten, ett typisk selfis objekt. Tyvärr hade vi en del dimma och drissel som störde ”bilden”. Vi såg inte ens vattnet nedanför, men det var fascinerande att höra fåglarna som svävade under oss.
På vägen ner undersökte vi en del av alla de små förråds/skyddsbyggnader av sten med jordtak som låg tätt runt om i den branta slänten ner mot byn. Den unika vilda fårstammen kändes väldigt genuin och 1200 får klarar sig helt på egen hand som vilda djur. Tre forskare studerade fåren med kikare och registreringsutrustning och som gav oss information om fårstammen.
Men förutom den berömda byn som övergavs 1930 är ön, öarna för det är faktiskt tre öar, är de mest kända för det enorma fågellivet. Befolkningen som levt här i tusentals år livnärde sig till stor del på fågel som dom plockade/fångade sju månader av året. Resten av året levde dom på fågel som torkats i dom luftiga stenförråd vi tidigare sett.
Lagom när vi kom tillbaka till dingen kom Mary och ankrade strax bredvid och vi utväxlade info om förhållandena i land. Dom gick strax iland och prickade in dagens solsken medan dom gick en runda.
Efter lunch och i solsken körde vi runt bergsidorna i bukten med dinge där mängden lunnefåglar häckar. Helt fantastisk, nästan i klass med sydöstra Newfoundland. 120 000 par sägs häcka på St Kildaöarna dvs hälften mot på de tre öarna på Newfoundlands ostkust. Mängden övriga alkor imponerar inte, medan mängden havssulor gjorde det, framför allt på angränsande lilla ögrupp som vi passerade senare på väg norrut. För övrigt är det stormfågel och tretåig mås som befolkar klippsidorna. På land hittade vi bl a gärdsmyg, morkulla och tjuvjägaren labb.
Med dingen rundade vi också den nordöstra udden och kunde strax beskåda The Gap nerifrån. Såg till och med den lilla Prekkestolens sten som såg farligt instabil ut. Brant är det så inte ens fåglarna hittar mer än små klippavsatser här och där. Nere på vår havsnivå kunde vi i den moderata dyningen utforska flera riktigt djupa grottor vars alger på väggarna lyser starkt i olika färger. Mest starkt lila och grönt.
Tillbaka i Moon duschade vi och åt middag innan Marys kom förbi i dingen och sa hej då innan dom körde vidare till en barnbåt från Shetland som dom träffat tidigare. Vi som legat en natt i gunget valde att lätta före åtta för att ha ljus när vi körde förbi havssuleön nordost om St Kilda. Boreray, som Havssuleön heter, är en lite större ö med två höga mindre öar. Dom senare är fulla med Havssulor på varenda plätt och spricka där en fågel kan häcka. Spektakulära öar och fantastiskt att se fåglarna på dessa extrema platser.
Vind- och strömprognosen visade på avgång norrut antingen under kvällen eller förmiddagen i morgon. Gunget under gång är oftare lättare att hantera än gunget på en ankarplats.
Väderfiler på kortvåg är ibland en tidskrävande historia när förhållandena är dåliga, men till slut fick vi ner en komplett fil som visade på lite vind, men i alla fall inte motvind.
Vi fortsatte mot nordost och snart sänkte sig ett ljusgrått mörker, dvs dimma en stund någon timma efter solen gått ned. Lång dyning och stödsegel gjorde färden genom natten bekväm näe dimman försvann trots motorljudet.

31 juli onsdag   på gång mellan St Kilda och Kirkwall på Orkney
Natten förflöt utan andra inslag än att dimman försvann och sikten blev ok trots molnighet som skymde den lilla måne som fanns ovan molnen.
Två lastbåtar såg vi öster om oss i nord-syd leden väster om Yttre Hebriderna, det var alla ljus förutom fyren på Flannan Isles som vi såg under många timmar från norr om oss tills den försvann i sydväst när morgonljuset kom i nordost.
Vid soluppgången kom vi fram till Butt of Lewis som norra udden på Yttre Hebriderna heter. För tidiga för att få medström, men det innebär bara att vi får längre tid med medström norr om Cape Wrath, Skottlands fastland nordvästudde.
Sen eftermiddag var vi förbi the North Minch och hade Cape Wrath tvärs många sjömil i sydost om oss.
När middagen skulle serveras kunde vi, hör och häpna, stänga av motorn och segla i fem knop, en segling som fortsatte i flera timmar så att Annika fick en tyst frivakt och kunde sova ostört.
Tyvärr vred den lilla vinden under tidig morgon till akterlig och sjön blev mera orolig. Motorn kom igång igen och det enda som underhöll oss var dom fyra skär och grund som har både AIS och ljus något väster om sträckan mellan Cape Wrath och Rousay Sound på Orkney.

1 augusti torsdag   Kirkwall, framme efter två nätter och 203 sjömil
Timingen av tidvattnet genom Rousay Sound stämde precis och räckte dom 12 sjömilen ända in till Kirkwall. Sundet heter egentligen Eynhallow Sound och har en ganska lång smal sektion där strömmen gärna kommer upp i 6-8 knop. Där vill man inte vara vid fel tidpunkt och med fel vindriktning. Nu hade vi ingen vind och kunde njuta av medströmmen fullt ut. Vinden hade dött ut helt så in till Kirkwall kom vi med färdigbeslagna segel, bara att lägga till på första bästa plats. Alla längsplatser var upptagna så vi förberedde för att lägga oss på utsidan av lämpligt offer men såg då att nu under högsäsong fanns marinapersonal på plats och dirigerade oss till en långsidesplats in på insidan.
Väl på plats förberedde vi dagens handlingstur med inkluderad promenad. Vi hade nu sista tillfället att leta upp en järnhandel för att se om dom hade slipskivor till vår vinkelslip. Nyare vinkelslipar har ett större centrumtapp och i Sverige har det varit helt omöjligt att hitta, inte ens en adapterring har gått att uppbringa. Lilla Kirkwall har två centrala järnhandlare, dvs diversehandlare och på en fråga i sista butiken pekade en kille ut det stora järnhandeln som låg ute i industriområdet. Perfekt då fick vi vår lite längre promenad, kanske inte i det mest attraktiva omgivningarna men ändå. Dessutom fanns skivor med rätt storlek. På väg tillbaka passerade vi livsmedelsbutikerna och där fyllde vi på förråden för att klara en vecka till.
Två nätter till havs sätter sina spår och så även denna kväll med tidigt sänggående. Vi gick inte ens till puben då väderläget propsade på avgång under förmiddagen i morgon.

2 – 5 augusti fredag – måndag   Kirkwall – Mollösund
Uppe med tuppen, nåja nästan. Vi skulle tanka innan vi gick och marinan öppnade inte förrän 9, men då låg vi redan på plats vid tankningsstället.
Soppan var inte lika billig som i Portrush på Nordirland men klart billigare än i Sverige. Alltså bara att fylla på. Så snart vi gjort oss oskyldiga lämnade vi Kirkwall och Orkney för den här gången. Sundet österut är inte så strömt som Pentlandsundet söder om Orkney är men kräver ändå koll på strömriktningen. sju knop mot är ingen bra start. Nu gled vi ut genom ett platt vatten med upp till sju knop medström och kom ut på ett tämligen vindfattigt hav. Vi slöseglade i medströmmen så länge den höll. Vinden kom bättre och bättre och efter lunch hade vi bra fart på moderat sjögång. Prognosen visade på stabil vindstyrka med nittio grader över Moon närmaste dygnet. En vindstyrka som dessutom inte bygger sjö så länge det inte är någon motström. Bara att åka med alltså.
Frampå sen eftermiddag fick vi tät dimma, men med radar och AIS är det numera inget stort problem. Om man inte möter en norsk träsegelbåt med trämast utan AIS eller radarreflektor. Dök bara upp där med en trefärgslantärna längst upp i masten. Vem stirrar dit upp när man försöker se något framför sig med bara hundra meters sikt. Den passerade strax i lovart om oss och förhoppningsvis hade den en AIS mottagare…
Dimman lättade vid solnedgången och vi fick en klar natt med fin segling.

Lördagen bjöd på halvmulet men fin vind hela dagen, bara avbrutet av en del matintag.
Frampå sen lördagskväll falnade vinden till en obekväm guppig lågfartssegling varför vi tog två rev i storen och motorn fick hjälpa till under natten. Mitt i Nordsjön står oljeborrplattformarna som spön i backen och vi hade tre inom en sjömil på vår väg mot Sydnorge. Den första var helt utan ljus och bevakningsfartyget brydde sig inte om oss – bara ropade på vhf:en att plattformen var utan ljus. Även plattformens AIS var död så det var förmodligen något strömbortfall. Normalt har plattformar ljus och AIS som gör att vi ser dom och det är väldigt skönt.
Ett underligt fenomen som vi inte förstår var att under hela resan har vi haft konstigt bra räckvidd på AIS mål och VHF sändare. AIS mål mer än fyrtio sjömil bort har vi sett massor av och på lördagen när vi passerat alla plattfomar hörde vi Mary och MeaDiva tala över VHF. Vi ropade och MeaDiva hörde oss men lite skrapigt. Båda båtarna gick ett tidvatten efter oss och genom Pentland. Mary i södra delen längs fastlandet och MeaDiva från Scapa Flow och norra delen av Pentland. Mary hade haft det för lugnt genom Pentlad så Otto och Lovis hade klagat för att det bara blev tre knops medström, medan MeaDiva fått en massa medström och stående vågor som verkade ha varit en tuff upplevelse.
Söndagsvädret var liksom tidigare lite gråmulet men ingen nederbörd över ett tämligen tomt hav. Vid soluppgången hissade vi fulla segel och stängde av motorn för fin segling hela dagen. I skymningen siktade Björn som var på vakt ett ljus i vår färdväg som inte hade någon AIS. Inte bara ett ljus utan en hel julgran med vita och röda lampor. Över VHF hade vi länge hört info om ett kabelläggarfartyg. I kikaren syntes att det var ett lite större fartyg men det gick inte att se om det låg stilla eller på väg åt något håll. Vi var nu så nära och under segel så någon åtgärd var på plats. Först på med radarna för att bestämma avstånd och snart kunde vi med radarns hjälp se att flytetyget var på väg norrut med fart. Vår undanmanöver fick snabbt läggas så vi passerade söder om fartyget. Mycket konstigt och inte ens ett anrop över VHF:en då dom måste ha sett oss, tycker man. För att inte tala om avsaknad av AIS på ett stort fartyg. Lanternföringen blev aldrig klar på grund av flera röda och en massa vita ljus här och där!
Under söndagseftermiddagen närmade vi oss Sörlandet och dividerade länge och flera gånger om vi skulle ta några dagar längs norskekusten, eller styra vidare mot svenskekusten.
Oavsett vilket låg vår färdväg tämligen nära Lindesnäs och vid 17-tiden passerade vi näset och hade strax före beslutat att gå vidare. Alltså en natt till med en bra vindprognos som förhoppningsvis skulle ta oss ända fram under sen måndagseftermiddag. Annars såg det ut som segelbar vind skulle komma först efter några dagar.
Det slog oss att vid koll av väderprognoser så tittar vi inte efter nederbörd alls. Efter att ha seglat i Skottland och Irland blir man nog immun mot regn och dimma. Kan också konstatera att vattnet vid Lindesnäs var drygt 18 grader och så varmt har vi inte haft det på hela sommaren.
Några timmar efter Lindesnäs blev vi anropade av ett passerande fraktfartyg med information om att vi på vår färdväg en sjömil fram skulle se en liten båt på drift. Mycket riktigt, vi styrde mot den lilla vita båten och kunde konstatera att den hade en upplyft utombordare, en liten trumma för nät eller tineupptagning på sidan. Den var inte större än 4-5 meter men i mörker är det inte roligt att segla på en sådan. Efter att ha noterat dess position anropade vi Kystvakten i Norge och dom tog alla uppgifter. Senare under kvällen såg vi på AIS:en en Kystvaktsbåt i området.
Natten till måndagen gick i bra fart med spirade segel till lunchtid . Vinden vred på förmiddagen och vi fick fem sekundmeters vind i åttio grader över Moon. Tog ner spirningen som varit uppe sedan tvåtiden på söndagen och skotade hem. Dryga fem knop på nu nästan platt vatten.
Vid ettiden falnade vinden än mer och vi stöttade med motor för att något så när hålla ETA till Mollösund där vi skall träffa Elisabet och Roger med Bijou som köpt hus i Mollösund efter sin längesegling med Bijou.
Strax efter två kom vinden tillbaka och vi kunde stänga ned motorn och halvvindsegla i sex sekundmeter med nästan sju knop över ett platt vatten. Perfekt avslutning på några fina månaders längesegling på hemmavatten.
Nu ska det bli skön att igen kunna handla varor som vi saknat mest, lingon, sill, goda ostar och knäckebröd.
Den något hastiga återkomsten till Sverige gick fortare än tänkt, men så är det när man har bestämt sig för något. En tanke i våras var att gå till Portugal eller Spanien till hösten för att där i lite varmare klimat göra båtunderhållet. Men under resans gång har vi ändrat oss och är nu klara för att lyfta Moon ur vattnet på Öckerö redan på fredag för förhoppningsvis bara tre veckors jobb…

Annika & Björn