Vecka 26 24 – 30 juni 2019 Eigg – Puilladobhrain 114 sjömil och tre liggdagar

24 juni måndag Eigg
Lugn natt med ostörd sömn. Fortfarande varmt, men vi körde igång Webaston trots det för att få duschvarmt vatten före frukost. Lite regntunga skyar och svag nordostvind under förmiddagen, men det utlovade regnet som skulle börjat under natten lyste med sin frånvaro. Efter lunch när regnradarappen visade att regnen som fanns på avstånd skulle gå över yttre Hebriderna och inne över fastlandet sjösatte vi dingen och körde in till hamnen.
Den lilla butiken visade sig ha det mest akuta vi saknade. Ställde undan två fyllda ryggsäckar och gick en fyra kilometers vandring upp på ön. Lite drissel fick vi på oss, men i huvudsak uppehåll om än väldigt grått. Tillbaka i hamnen tog vi våra ryggsäckar och körde tillbaka ut till Moon. Lite korta vågor emot som gjorde färden lite skakig men utan skvätt.
Här ligger totalt sex segelbåtar, men Moon ligger ensam en bit norr om hamnen i en skyddande hästskoformad vik. Båten som igår och i natt låg söder om oss flyttade in till hamnen vid lunch. När vi åkte förbi tyckte vi att dom “guppade” mer än ute hos oss där dom låg med mindre sjölä än Moon.
Tillbaka i Moon strax före tre, då det var skönt att komma in i en torr varm båt och få en kopp tillsammans med nyköpta Brownies.
Fortsatt grått, men horisonten i söder är ljus och nästan blå. Vi beslutade att ligga kvar ännu en natt.

25 Juni tisdag Eigg – Coll – Ulva 38 sjömil
Prognosen stämde – nordlig vind hela natten och mestadels blå himmel när vi vaknade. Det är bara drygt 20 sjömil till Coll och vinden ska hålla i sig och öka under dagen varför vi inte har någon brådska. Frukost i sittbrunn och fortsatt lite internetjobb under förmiddagen. Strax före lunch drog vi iväg genom det smala sundet närmast färjeläget och hissade på. Idag fullt ställ för plattläns och snart hade Moon fått upp farten på ett snällt vatten. Efter nån timme minskade vinden men kom tillbaka just när vi började förbereda infarten till Colls ankringsplats. Vi hade kikat i förväg och visste att det mesta av den ankringsbara ytan är blockerad av ett 10-tal bojar som är märkta med max 10 ton. Vi väger lite för mycket för att ligga på en sådan särskilt som Coll är en låg ö och rådande vindökning och riktning gick rakt igenom fältet av bojliggare. Vinden var stadigt uppe i över 10 meter och mer. Vi gick längre in i viken för att se om det gick att lägga ankaret längst in och på väg dit såg vi plötsligt bakom en bojliggare en ledig boj. I väntan på beslut tog vi bojen, men kort stund efter konstaterade vi med hjälp av radar att alla tänkbara ankarplatser också var upptagna. Efter ett kort rådslag beslutade vi att fortsätta en bit till.
Sagt och gjort vi gled ur viken med vinden i ryggen och tänkte gå en timme söderut längs Colls kust men den fina vinden lockade till ytterligare några timmars segling. I sydost fanns några lockande öar med mycket bättre plats och skydd för rådande nordvind. Dit var det 16 sjömil och klockan var bara eftermiddag. I solsken och nära midsommar kan man ju segla nästan hela dygnet.
Nu räckte det dessutom med bara försegel i halvvinden som snabbt tog oss mot sydost. Seglade genom Treshnish öarna som vi tänkt besöka, men med dagens vindriktning och vågor såg det farligt ut. Efter öarna fick vi besök av flera stora delfiner under en lång stund.
Strax före 18 var vi ankrade i ett stort, lagom djupt innanvatten som man behöver detaljkort för att våga sig in i. En båtgranne på avstånd i samma flad och tre i den trånga grannviken som finns beskriven i pilotboken. Man kunde tro att alla som seglar här har dessa detaljerade kort, men uppenbarligen inte. Ön Ulva är 300m hög och visst fick vi lite fallvindar som rutschade ner längs branterna men inget som besvärade oss.

26 juni onsdag Ulva 5 km vandring
Vaknade till en klarblå himmel och bara en svag bris, fortfarande från norr. Idag var det landtur på schemat och vid 11-tiden då dom flesta båtgrannar hade gått, inklusive ett gäng paddlare som tältat i närheten, dingade vi inte till “kajakstranden” med sand ett par hundra meter bort från Moon. Det är bara drygt 1,5m tidvatten här just nu, men det är så mycket enklare att dra upp dingen på sand och inte på slippriga tångklädda stenar.
Med några olika appar i telefon, en med topografisk karta, och en för att registrera vårt trampande längs stigar, som nog mest är gjorda av får och hjortarna som finns på ön, gick vi med avsikt att gå runt den västra toppen. Stigarna var verkligen bara djurstigar och efter ett tag insåg vi att bästa turen var att följa en stig som gick rakt upp i en dalgång. Sagt och gjort, efter en halvtimme med lagom varm och brant tur var vi uppe på högplatån. I detta fallet inte mer än något under tre hundra meter över havet, men att gå upp i 18gradig lutning är lite ansträngande.
Nästan ända upp fick vi syn på flera hjortar som helt klart höll koll på oss. Kul och se flera handjur med ståtliga kronor. Kikaren och kamera med telelins hjälper. Däremot inte ett enda får för ovanlighetens skull. Ett mål med dagens topptur var också att få nättillgång för telefonen så vi kunde kolla vädret. Nere i båten når inte signalen tillräcklig styrka men nu uppe på toppen fick vi en kort stund med full signal. Morgondagens plan ser ut att fungera vädermässigt, men därefter såg det inte så bra ut under flera dagar. Måste kolla mer med kortvågsradion i kväll.
Vinden var snålkall så vi fick vackert sitta i solskenet i lä på en av topparna för att inte frysa. Det är första turen i kortbyxor för i år och med bara t-tröja därtill blir det för kallt att sitta still i den snåla nordvinden. Efter smörgåslunch låg vi behagligt på en bädd av ljung och njöt av utsikten och friheten från surrande och stickande insekter.
Nu var det bara ner igen och eftersom det aldrig är kul att gå samma väg tillbaka gick vi först fram till en liten topp varifrån vi fick fri sikt ner till Moon. Där hittade vi fler stigar som hjortarna använder flitigt. Innan vi valde stig och började gå neråt såg vi på den branta sidan tvärs över dalgången en klunga på dussinet hjortar på väg upp. Ingen hade horn så det måste med andra ord vara en annan grupp än den vi såg tidigare. Verkar som bockarna håller sig för sig själva i grupp och lämnar hindar och kid att beta ifred. Det var sju djur i första gruppen och tolv i den andra. Ulva har tydligen stora skyddade arealer med gott bete.
Hjortar väger betydligt mer än får och trampar sönder mer växtlighet och skapar därmed en skapligt bred stig som beroende på underlag och lutning ändå är väldigt svår att gå säkert på.
Stigen vi gick ner var brantare än den vi gick upp på och hjortarnas stig vi följde blev riktigt spännande då den passerade en smal hylla i bergväggen med fritt fall 10m ner som sen fortsatte i en brant slänt. Nu var det väldigt bra att den bara jorden på stigen var torr efter flera dagars torka. Det räckte mer än väl med den halka som naken jord och sand/grus ställer till med. Förbi den svåra passagen kom vi utan missöden, men hade då fortfarande 100 höjdmeter och närmare en halvtimme kvar för att komma till dingen.
Dingen låg där vi lämnat den och efter lite lyft och släpande på den flacka stranden fick vi ta av oss skorna för att komma ut på tillräckligt djupt vatten på den fortfarande flacka botten.
Tillbaka i Moon fick vi dagens belöning i sittbrunnen, lite ost och vin. Men först fick vi lusa av oss, dvs det var inte bara hjortarna som kom i dussin, Annika hade ett dussin fästingar varav 10 redan hade hittat ett bra ställe att bita sig fast på. Björn kom undan med bara ett par stycken. Otäcka är dom och vansinnigt små. När man tror att man sett den minsta så kommer snart en till krypande som är ännu mindre. Det får bli en koll till senare…

27 juni torsdag Ulva – Treshnish Islands – Staffa – Ross of Mull – Loch Buie, Mull 45 sjömil
Vaknade till solsken och utan gårdagens vind, helt enligt planen. Däremot var klockan lite mer än planerat. Iväg utan frukost för att hinna ut till Treshnish öarna innan vinden eventuellt ökar med solen. Nästan spegelblankt vatten när vi motrade och åt frukost. En liten nordvind hann starta innan vi var framme, men inget som skapade ens små vågor.
Utsidan not väster hade några höga klippor med mängder av tordmule, sillgrissla, stormfågel och tretåig mås, den sistnämnda stod för merparten av ljudmattan. Lunnefåglar såg vi på vattnet, men bara enstaka uppe i grässvålen. Vi bestämde oss för att fortsätta några sjömil till Staffa för att kunna lägga mer tid där och “jaga” lunnisar uppe på Staffas gräsängar.
Den lilla vind vi haft på utsidan av Treshnish försvann halvvägs in till Staffa och förseglen fick rullas in.
En hel del turbåtar hovrade kring den lilla kajen och Fingals Cave när vi kom, men fota kan man alltid ändå. Staffas stora dragplåster är den långsamsvalnande lavan som kristalliserat sig i åttkantiga pelare och som nu med tiden eroderats fram och bland annat bildat grottan Fingals Cave.
I det extremt lugna vädret utan dyning försökte vi finna en ankringsplats på västsidan. Inne i bukten var det visserligen bra ankringsdjup, men massor med kelp och ingen möjlighet att bedöma botten. Hundra meter ut fann vi stora sandfläckar på åtta till tio meters djup, och efter att ha gjort en kontrollcirkel för att säkerställa att det inte fans några grundkulor, släppte vi ankaret på en av sandfläckarna. För säkerhets skull använde vi en returlina med boj, det var ju trots allt en del kelp som kunde dölja luriga stenar. Alla andra tur och privatbåtar befann sig på den östra sidan som normalt är den enda sidan man kan ankra på och då endast i moderat dyning.
Sjösatte dinge och utombordare utan några problem trots “havsankring” med obruten horisont i väster.
Naturligtvis var vi tvungna att dinga in i Fingals Cave som är ca 100m lång. Stängde av motorn i mynningen för att inte bullra och förstöra för alla turister som klev omkring på basaltpelarna kring mynningen. Vi blev ett välfotograferat objekt i grottan!
Efter en tur längs ostsidan återvände vi till västsidan och hittade en perfekt smal öppning i lavaklippan in till en liten strand. Förtöjde dingen och gick upp i den branta slänten, en av få gångbara raviner på branta Staffa. Vandrade sen runt norra delen av ön för att leta lunnefåglar. Dom finns i princip runt hel norra halvan av ön, men man måste ha tålamod och sitta still för att dom skall komma flygande till sina bon.
Till slut fick vi våra puffins på bild och kunde återvända och tillbaka i Moon hissade vi upp dingen. Lättade sen ankar och ätandes lunch körde vi söder ut mot Iona. Fortfarande strålande solsken och ingen vind över Moon eftersom vi hade den lilla vinden rakt i häcken. T-shirt och kortbyxor är en ovanlig seglarstass i Skottland!
Högvatten och lite medström i Iona sundet, ett sund som är lurigt grunt om man kommer på lågvatten. Fantastisk färg på vattnet tack vare sandbotten och ringa djup. Förvillande likt ankringsplatser i tropikerna! Speciellt idag med årets varmaste dag.
Körde runt Mulls sydvästhörn och nu blev det jacka på. Den lilla vinden som nu späddes på av Moons fart var inte varm. Ankrade i en fantastisk vik med vita sandstränder och smaragdgrönt vatten.
Efter att ha suttit ner en stund och summerat en fantastisk dag med förhållanden som kändes som “once in a life time”, började vi titta på veckans fortsatta väder. Sydostvind imorgon, rakt emot in till Oban och handling. Inte bra alls. Det slutade med att vi tog upp ankaret för att utnyttja nordvinden och segla nästan tjugo sjömil öster ut längs Mulls sydvästkust.
Tyvärr blev mer än hälften av sträckan motorgång när den fina vinden över Mull dog ut vid femtiden.
Ankrade strax efter sju i en stor bukt med egen slottsruin som bevakade vår ankringsplats.
I det vindstilla vädret lyckades vi dra fast ankaret i riktning mot den kommande lite tuffa sydostvinden.
En timma efter ankringen började det dra från land och sydost, en vind som sedan under natten ökade till frisk bris.
Bukten Loch Buie är stor och öppen mot sydväst, inget man ankrar i under normala vind och dyningsförhållanden. Men nu var det absolut ingen dyning och prognosen talade bara om ost och sydost, perfekt för att hålla eventuell dyning in i viken borta.

28 juni fredag Loch Buie – Oban – Heather Island 22 + 1 sjömil
Vaknade vid åttatiden utsövda efter en ostörd natt med lagom vind. Det är lite underligt att man sover bättre med konstant lagom vind över båten. När det som i förrgår var vindstilla och platt vatten runt Moon gjorde dom små strömmarna att kättingbukten över snubbern rasslar då och då med följd av att man vaknar till eftersom det för övrigt är knäpptyst. Vindens svaga ljudmatta döljer alla småljud och dessutom är kättingen tyst när Moon drar åt ett håll hela tiden, särskilt om det är botten utan stenar och grus.
Duschade och sen var det frukost i det fortfarande strålande solskenet. Är vi i Skottland eller?
Lättade inte ankar förrän vid elvatiden då vi väntat på vindvridningen till mer sydostlig. När vi kom ut ur viken med ett rev i storen och Yankee var vinden fortfarande rak ostlig och vi drog ett “ben” nästan rakt söderut tvärs över det stora vattnet söder om Mull. Efter två sjömil vred vinden successivt trettio grader och vi slog mot öster och Oban. Vindvridningen fortsatte och snart hade vi en sträckbog rakt mot inloppet till Oban.
Två timmar senare efter finfin segling på platt vatten var vi nästan framme och rullade in förseglen. En kvart senare var det dags för storen. Strax före klockan tre var vi förtöjda i Obans nya transit marina. Dyr som tusan men för fyra timmar var kostnaden acceptabel.
Knatade omedelbart iväg till Tesco som låg på gångavstånd för storhandling. Tillbaka i Moon med två ryggsäckar, två kassar och två små frysväskor fulla. Vi fick en törstsläckare i sittbrunnen i det exceptionellt varma vädret. Massor med skära turister och Skottar såg vi överallt, helt ovana vid sol och hetta. Själva har vi fått en släng av samma grisfärg på kroppsdelar som inte sett solen sedan förra senhösten. Efter pausen blev det en ny sväng, först till en specialist på djupfryst och efter avlastning i Moon en sväng till Lidl och Aldi.
Tillbaka i Moon var det bara vattentankning innan våra fyra timmar var gångna. Nu visade det sig att vattnet rann ungefär smed samma snigelhastighet som från vår Watermaker! Kände inte att vi orsakade vår “over stay” trots att det tog en timma mer än vi betalat för.
Annika körde igång ugnen med ett lammrack i som vi fann hos Tesco medan vi förflyttade oss och det var precis klart när vi en halvtimma senare, strax efter åtta, ankrade bakom Heather Island bara en dryg sjömil från centrala Oban alldeles söder om Kerrera marinan.
Maten stod på bordet i sittbrunnen bara minuter efter vi ankrat, och vi gladdes åt att ha sluppit värmen i stan samt oljudet från ett liveband på närmaste restaurang och dessutom sparat trettio pund i marina avgift. Dom ville ha tre pund per meter båt för en natt! Trots att Wifi och vatten nästan inte fanns.

29 juni lördag Heather Island, Oban – Puilladobhrain 6 sjömil
Ingen vind och inget regn under natten. Sov som stockar i den tysta och vindkylda natten.
Planen för dagen var att ta oss några mil söder ut till en vik som är skyddad för morgondagens blåsning från sydväst. Viken lockade också med en promenad över ön till “Bron över Atlanten” samt en pub vid brofästet.
Regnradarn visade på ett kommande intensivt regn med åska. Vi tog det lugnt med lång frukost och lite jobb vid frukostbordet. Bra nätkontakt från en stor antenn på berget alldeles över oss. Vi har varit lite svältfödda dom senaste dagarna med omvärldskontakt. Kortvågsradion har stått för kommunikationen och det innebär “bara” e-mail och inget internet, hemska tanke. Väldigt vad snabbt man blir beroende.
När första skuren var över lyfte vi ankaret och körde söderut med tända lanternor. En dryg timma senare var vi inne i “vår” skyddande vik och kunde ankra nästan enligt planen. En båt var före oss och ankrad på “vår” plats. Men med en förtöjningsboj mellan Moon och den först ankrade båten kände vi oss ok även om båten, med ett lite CQR-ankare, låg lite i lovart om oss. Om dom draggar för sydvästen går dom på bojen eller i lä om boj och Moon. Det gäller att kunna sova tryggt.
Ordentligt med regn och åska medan vi åt vår salladslunch strax efter att ankringsbestyren var klara.
Två båtar kom och ankrade tätt inpå oss, men sättet dom ankrade på sa oss att antingen skulle dom bara ha en sen lunch eller så visste dom inget om den kommande blåsningen.
Vi hängde ut kulfendrar på låringen, sjösatte dingen och satte ankarvikten på kättingen, det senare för att minska svängradien nu när vi fått närgångna grannar. Sen rodde vi iland förbi dom två båtarna och fick bekräftat att det endast var lunchankring.
En kort promenad genom en kohage tog oss till en drygt två hundra år gammal stenvalvsbro som spänner över Atlanten, dvs strömmen under bron mynnar i bägge ändar till Atlanten. Bron heter officiellt Clachan Bridge och kallas “Bridge over the Atlantic” och spänner från Seil Island till fastlandet söder om Oban.
Efter noggrant ha fotograferat bron, som byggdes i slutet av förrförra seklet (1792-1793), blev det ett trevligt besök på puben vid brofästet där vi avnjöt en öl under samspråk med lokala besökare.
Tillbaka i Moon utan en droppe från ovan blev det lite skrivande innan det var dags att förbereda dagens middag. Till natten låg totalt sex båtar på rad i den långsmala viken, och vi hade bara en av dem i lovart.

30 juni söndag Puilladobhrain – uttalas Pulldohran
Grå och lite vindig start av dagen. Syd-sydvästen startade under tidiga morgontimmar i moderat styrka kompletterat med lite drissel. Vårt nästa mål ligger just åt det håll vinden kommer från så vi tog planenligt en liggdag. Sommarvärmen har gått över vilket betyder att Reflekskaminen får jobba igen för att sprida en hemtrevlig värme. Den har en platt kokplattetop som vi använder för både vattenkokning och matlagning. Det gäller att spara på alla ampere det går när man ligger för ankar. Med nuvarande batteribank, både 12 och 24v, klarar vi två-tre dygn utan tillskottsladdning när vi är riktigt snåla.
Regn av och till fram till sen lunch med en vind som i byarna var uppe i nästan kulingstyrka.
Läshörna och som vanligt en hel del PC-jobb gör att tiden flyger iväg. Regnet och blåsten inspirerar inte till någon landtur. Dessutom blir gräset vi måste gå igenom så förbaskat blött!

Annika & Björn