Vecka 29 16 – 22 juli 2018 En trip till Grönland från Newfoundland på 5 dygn plus tre dygn på Grönland 775 nm-

16 juli måndag Dag 2 på väg mot Grönland
Första dygnet 153 nm, 573 sjömil kvar.
Startade från Seldom på Fogo Island, Newfoundland på söndag morgon kl sju. Att det bara blev motorgång hela dagen och natten är i alla fall bättre än motvind. Söndagen var solig men till natten kom dimman och månen är bara en skära som gick ned redan strax efter 22. Solnedgången strax före var mycket speciell. Det kalla vattnet gör att det hägrar vid horisonten och när solen passerade detta skikt tog det lång tid och solen ändrade skepnad många gånger, från en rund röd boll över till något som såg ut som en Karl Johan svamp, eller en A-bomb, till flera röda linjer. Svårt att beskriva, men många foton fick vi.
Vi ligger under en högtrafikerad flyglinje från Europa till Nordamerika och ett av planen kom alldeles nära månskäran just vid solnedgången, blev också ett skapligt foto.
Motor hela natten till måndagen med bara bottenrevad stor som stödsegel. Radar med varningszon två sjömil framför Moon gav oss en god möjlighet att upptäcka isberg innan vi kör på dom. Sikten i dimman var lika med noll och det lilla man eventuellt såg i stjärnljuset försvann i lanternornas starka sken som reflekterades i dimman. Vakthavande kunde sitta inne i stugvärmen och kolla radarn, ute såg man i alla fall inget. Inga isberg inom radarområdet på hela natten, bara en fiskebåt, dvs vi såg den bara på AIS fyra sjömil tvärs Moon.
När solen gått upp och dimman var borta såg vi tre isberg, ett på babord och två på styrbords sida, alla mer än tre sjömil bort vilket innebar att dom varit utanför vår larmzon. Resten av den soliga och vindfattiga dagen såg vi inga isberg och ett lätt fuktdis höll sig vid horisonten långt in mot Labrador.
Lite skvalpig sjö men vi motorseglade med spirade segel i dryga sex knop ända till sen eftermiddag då vi äntligen kunde stänga av motorn. Vi blev använda som rundningsmärke av två fiskebåtar innan solen gjorde nästan lika häftig sorti som i går. Hoppas nu nattens vind och vågor håller sig. Radarlarmet fungerar bättre om inte stora brytande vågor ideligen triggar larmet, något vi upplevde på vägen från Japan till Alaska.

17 juli tisdag Dag 3 på väg mot Grönland
Andra dygnet 152 nm, tot 420 avverkade och 391 sjömil kvar.
Natten blev klar och utan dimma och vi seglade på utan motorstöd till klockan fem då vinden falnade något och vågorna tog över, dvs när pendlingens effekt på seglen överrider vinden bakifrån, faller hastigheten snabbt två-tre knop eftersom pendlingen dessutom ökar med fallande fart. Detta fenomen gör att vi med tokig sjö ofta inte kan segla i akterliga vindar svagare än sex-sju meter per sekund.
Motorseglade fram till halv åtta då vi med vaken besättning rullade in förseglen och revade storen max för att bara ha det som planskotat stödsegel för att begränsa pendlingen. Med den “segelföringen” kan vi låta Moon köra med vågorna rakt akterifrån oavsett vindriktning och därmed ytterligare begränsa pendlingen.
Ännu en fantastisk soluppgång, men senare skyade det på till ett lite uppsprucket molntäcke och en kall vind drar akterifrån. Inga isberg i sikte, bara några stormfåglar kommer av och till nära båten.
Det är bara sex grader i vattnet och Watermakern, som vi passar på att köra när motorn går, måste upp i nästan fullt tryck för att producera sina femtiofem liter per timma. Med is omkring oss på Grönland får vi nog acceptera att vi inte får full produktion. Det är en fantastisk maskin som producerar så mycket trots att den är garanterad för 55l/h vid 24 grader! I Antarktis med sitt nollgradiga vatten märkte vi verkligen av kapacitetsminskningen, ca 20 % minskning i förhållande till 24 grader, salthalten påverkar också. Jo vi har samma tillverkare, EcHo Tec från Trinidad. Har man hittat rätt tillverkare finns det ingen anledning att chansa, så när Spectran i Moon visade sig vara sprucken vid första testen efter köpet brydde vi oss inte om att reparera utan importerade en ny WM till Malaysia. Vi är fortfarande lika nöjda med den som under alla år med Lindisfarne. En reparation hade dessutom kostat mer än 50% av en ny EchoTec, varför valet föreföll oss enkelt.
Mitt på dagen drog dimmolnen ihop vår omgivning till en liten cirkel. Radarn får göra grovjobbet men vi blev snart påminda om att den inte ser allt. Det dunkade till och ut bakom båten kom en stock om ca 2 meter, inte alls is som vi först trodde. Vid närmare eftertanke låter en sjödränkt stock annorlunda än den is vi tidigare träffat på!
Väderprognosen har stämt bra och nu när vi börjar komma in på 4 dagen från den prognos vi startade med så ser det ut som den vindökning vi skulle fått till på torsdag har blåst bort. Det blir med andra ord mer motortimmar för att komma fram på fem dagar. Det går fortare att segla om bara vindriktningen inte gör att vi måste kryssa, och att det blåser tillräckligt. Med bara motor och en snittfart kring 6 knop utan ström tar 700 sjömil nästan 5 dygn. Att segla i snitt 7 knop gör att lite drygt 4 dygn räcker. Sån skillnad det kan vara. Idag ser det ut som vi får köra lugnt sista halva dygnet för att inte komma fram i svarta natten.
Lagom till kvällsmålet skingrades den lågt liggande dimman och vi fick bevittna ytterligare en fin solnedgång. Vinden räcker fortfarande inte till segling i den skvalpiga sjön.

18 juli onsdag Dag 4 på väg mot Grönland
Tredje dygnet 153 nm, 267 sjömil kvar.
Motorn brummade genom hela den händelselösa natten. Det märks att vi kommit längre norrut när dom mörka timmarna nu bara är fyra, då skymnings- och gryningstimman förlänger dagen. Månen gör fortfarande väldigt lite nytta men blir bättre och bättre. Planen är att titta på Grönland under en vecka – 10 dagar och det gör att månens uppetider och storlek stämmer bättre på turen över till Island, även om den då går mot nedan.
Efter solens uppgång drog det lågt liggande diset ihop vår värld igen. Det goda en lugn överfart som den här för med sig är att vi hinner gå igenom sjökort och guideböcker igen och även sortera senaste tidens bildskörd. Det lär ju bli några fler bilder tagna närmaste tiden!
Frukost när hela besättningen var på benen vid tiotiden, då hade även dimman skingrats och gav oss en delvis molnfri himmel. Fortfarande knappt nån vind och den lilla som finns kommer rakt bakifrån. Vågorna blir successivt mindre och strömmen fortsätter att växla mellan en halv med eller emot. Strömkartor visar att Golfströmmen skickar en arm upp efter Grönlands sydvästsida och spökar till det med Labradorströmmen från norr. Vi har tack vare det fortfarande vattentemperatur på 6-7 grader i vattnet.
Idag är det fest, duschdax – men det påverkas som väl är inte av vattentemperaturen omkring Moon.
Sol mest hela dagen och en bra men svag medvind med mycket måttlig sjö. Tyvärr är vinden lite för svag för att ge oss mer än sex knop framfart, en fart vi måste ha för att säkert komma fram i dagsljus i morgon kväll. Eftermiddagens vindprognos hade återuppväckt vinden som fanns med för flera dagar sen. Dvs i natt och under förmiddagen i morgon ska det bli seglingsvind. Kanske till och med liten kuling.
Strax före solnedgången drog himlen ihop och prognosen hotar med lite regn under natten.

19 juli torsdag Dag 5 på väg mot Grönland
Fjärde dygnet 166 nm 102 sjömil kvar klockan sju på morgonen.
Senaste prognosen hade rätt, vinden kom vid midnatt och snart gjorde vi 7-8 knop med 120 grader vind över Moon och sjön i huvudsak på låringen. Vid nio-tiden på morgonen var vi tvungna att spira och för att komma tillbaka på kurs, efter att vi tidigare under natten följt med vindvridning för att slippa spira under natten. Dimma och regn.
Problemet med spirning verkar vara att strax man utfört detta vrider vinden – nån naturlag förmodligen?
Nästa problem var att vi låg mellan två vädersystem med kuling i båda. Ju närmare Grönlandskusten vi kom desto mindre vind fick vi, för ovanlighetens skull kan man säga. Mycket riktigt, redan till lunchtid hade vinden minskat så mycket att motorn fick göra mesta jobbet till tretiden då slutade vinden hjälpta till helt. Kvar fanns bara en otrevligt hög och rullig sjö. Vi fick koncentrera oss på att gör så mycket fart som möjligt då vi ville komma fram till en brygga eller ankarvik före midnatt. Sent på eftermiddagen såg det kärvt ut då en dryg knops motström kullkastade alla kalkyler. Nåja – tidvatten vänder ju och då får vi tillbaka förlorad distans. Under tiden med motström sjönk vattentemperaturen till två grader, för att senare när strömmen vände stiga igen.
Trots en omfattande skärgård finns inte många ankringsvikar i beskrivningarna. Tänk om det fanns en motsvarande guidebok som den excellenta Patagonieboken ett Italiensk par gjort över Chiles skärgård. Nu gör det inte det, utan man får läsa det som finns och göra det bästa av dom förutsättningarna.
70 sjömil från kusten hade vi tre alternativa natthamnar med varierande bra och säker angöring. Med tanke på kulingområdet i nordväst valde vi till slut mittenangöringen. Tidvattnet är i nuvarande månläge bara ca 2 meter (3,5 när det är som värst) men det skapar ändå starka strömmar av allt vatten som ska in och ut ur uppåt 30 sjömil långa fjordar.
Regnet slutade nästan helt under förmiddagen men dimman låg kvar hela dagen, bara omväxlande tät. 30 sjömil från kusten började vi höra radioprat på VHF:en men lite för skrapigt för att kunna uppfatta riktigt. Senare, när VHFsignalen kom in mera ostört, var det roligt att höra de tre språken man använde; engelska, danska och grönländska i samma anrop.
Vi fick till slut lite sjölä av öar och grund sydost om oss och den hysteriska sjön blev lite lugnare, vilket var en välsignelse nu när vi skulle koncentrera oss på att ta oss in i dimma och falnande ljus. Vågorna som har varit åtskilliga meter höga har kommit rullande in i huvudsak strax akter om tvärs och gett Moon kraftiga rullningar och en snabb rörelse i vertikalled som tillägg. Väldigt jobbig för båt och besättning för att uttrycka det milt. Den vertikala rörelsen påverkar dessutom farten som ibland var nere på fem knop, med motström var det då bara dryga fyra knop framåt, något som kändes extra tungt när det var bråttom pga ljuset. Vågorna gör att radarlarmet triggas av höga brytande sjöar, så om inte rörelsen i båten var nog “straff”, var vi dessutom tvungna att ha ständig isutkik i dimman som ibland bara gav oss hundra meters “sikt”.
Det var med andra ord en rätt sliten besättning som i dimma och minskande sjö styrde in mellan skär och isberg, ja vi fick våra tre första alldeles innan ankringsviken plus två som hade gått på grund inne i ankringsviken.
Väl inne i viken var vågorna nästan helt borta och vi kunde göra vår vanliga rundkörning för att kolla botten och svingcirkel. Lite trångt, inte minst pga ett av isbergen, men med kort kätting fick det duga. Väderprognosen var tydlig, ingen vind de närmaste dagarna. Halv ett var vi ankrade i det svaga ljuset och när vi knoppade in tre kvart senare var det nästan helmörkt. Gissa om vi sov tungt!

20 juli fredag Qagssimiut, Grönland – Julianehåp, Qaqortoq 37 nm
Femte dygnet av överfarten blev “bara” 17 timmar och 102 sjömil i hysterisk sjö. Medelfart på hela överfarten, 726 sjömil blev 6,4 knop, med och motström inräknat.
Vaknade vid åttatiden i en lite dimmig värld med några hus runt viken och mycket liten verksamhet bland husen. En öppen båt med två man kom och gick och vi såg några gubbar gå mellan husen. Frukost och därefter avfärd mot Julianehåp, ett större samhälle sydost inomskärs.
En hel del kelp att ta hand om när ankaret kom upp, ett ankare som släppte från botten utan att det märktes, detta trots att vi dragit fast enligt vanliga rutiner. Antingen var det all tung kelp som “maskerade” lossbrytningen ur bottenlagret, eller så är bottenmaterialet annorlunda än vi är vana vid. Ska bli intressant vid nästa ankring.
Första fem sjömilen var lite dimmiga och utsatta för havsdyning, men därefter kom vi in i skärgården och dyningen försvann tillsammans med dimman. Vilket landskap!! Alla våra slitiga timmar under gårdagsdygnet var som bortblåsta. Vi hade då stundtals frågat oss vad tusan vi höll på med! Nu vet vi varför vi “håller på”.
Landskapet var en blandning av Bohuslän och Patagonien, kryddat med en massa isberg av olika form och storlek. Vi var tillbaka i en miljö som verkligen känns helt rätt för oss.
En svag akterlig vind med lite sol ibland gjorde tillvaron helt perfekt. Några enslinjer hjälpte oss att navigera, men mest var det Navionics korten vi köpt till surftabletten som var vägledningen. Plottern, som köpts med Asien kort plus Amerika var nu utan detaljer. Den tredje delen av “Navicos värld”; Europa, kan uppenbart inte fås i paket, utan där gäller dyra land för land lösningar, i alla fall vad vi har förstått. Hoppas hitta en lösning på detta så småningom.
C-maps sjökort är inte bra i området, så även korten i datorn var mindre hjälpsamma. Plottern fungerar alltså mest som radar men det går ändå att sätta waypointer för autopiloten att styra på och dessutom dokumentera vårt spår.
Nu var det isbergen som drog till sig mest uppmärksamhet, det ena mer fantastiskt än det föregående. Kamerorna gick varma Massor med fina bilder på både isberg och landskapet omkring oss. Ett och annat vattenfall kom också med på bild.
Ett smalt sund, en genväg från den förmodade “leden”, visade sig vara för grunt. Sjökortet visade mörkblått vatten, dvs grunt och utan djupangivelser. Mörkblått vatten med djupangivelser på tio -tolv meter hade vi passerat tidigare under dagen, så vi undersökte i sakta fart. Klart vatten, vi såg botten redan vid sex meters djup, en botten som tyvärr kom närmare ytan ju längre in i det trånga sundet vi kom. Vid två meters djup vände vi. Det var dessutom högvatten som strax skulle vänd nedåt, raka motsatsen till förhållandena när vi grundade i Nova Scotia.
Tillbaka i leden var vi snart runt den ö som vi försökt undvika att runda och ute på en stor fjärd där vi fick dimma igen, varpå temperaturen sjönk drastiskt. Men den varade bara en halvtimma och lagom när vi fick Julianehåb i sikte klarnade det upp igen, dvs klart var det redan tidigare ovanför dimman.
Två stora isberg alldeles utanför hamnen gav en fin avslutning på en perfekt tur. Förtöjde mot stora lastkajen med fenderplankor och allt. Björn knatade över till turistinfon och fick anvisning om var hamnmyndigheten fanns.
Tillbaka vid Moon tog vi med handlingarna och gick över hamnplan till hamnkapten. Tyvärr var det stängt sen en kvart upplyste dom oss i dörren, men vi gick in och frågade de som var kvar hur man klarerar in om man kommer från Kanada. Lite förvirring, vi kommunicerar på blandad skandinaviska och engelska, men en tjej springer före oss upp för en trappa och visar in oss till hamnkaptenen som precis är på väg. Hans fru sitter i rummet och har uppenbart kommit för att hämta honom efter jobbet. Men inga problem. En trevlig “fyr” som genast ringer till tullen och förklarar. Ger sen Björn telefonen och säger att tullarn heter Lars och är från Bornholm. Vi kommer överens om att Lars skall komma ner till Moon om en kvart! Hamnkaptenen tyckte vi gott kunde ligga kvar där vi förtöjt till söndag morgon. Klockan elva kommer ett stort kryssningsfartyg och då är vi väck om vi inte vill agera fender!
Tillbaka på kajen vid Moon kör hamnkapten med sin fru förbi och vinkar. Lars kommer strax efter och klättrar ner med sin lilla röda väska, stämplar våra pass och sedan börjar vi prata telekommunikation! Vi frågade om telefonkort och det visar sig att Lars jobbar på telefon- och postbolaget och vi får en förklaring om läget på Grönland där inga privata telebolag tillåts. “Då servar dom bara Nuuk (storstan) där det finns pengar att tjäna och struntar i resten”. En inställning som vi helt delar efter våra erfarenheter i avlägsna landsdelar där det bara finns en operatör av de “konkurrerande” i landet. Inte alls bra för användaren, en liknelse som kan förlängas till flera infrastrukturområden! Användaren kommer i kläm på den heliga konkurrensens “altare”, som vanligt är “lagom” en bra devis.
Hur som helst så var vår introduktion till Grönlands myndigheter en ren solskenshistoria, helt i klass med vår hamnkapten på en av se södra öarna på Färöarna för tretton år sedan. Förutom att vara supertrevlig och hjälpsam gav han oss två kilo kaffe vid avfärd. Vi hade flera gånger blivit bjudna på gott kaffe på hans kontor. Han hade fått en ny sändning med mörkrostat som han nog egentligen tyckte var för starkt. Han förvissade sig om att Björn gillade det mörka och det var kanske anledningen till gåvan. Men en ovanlig hamnkapten var det! Nu har vi träffat en till. Är det månne ett danskt drag långt från centralorten? Vårt sinnestillstånd blev i alla fall ännu bättre och gårdagens vedermödor nu helt förpassade till glömskans allt större hörn i hjärnan.
Tillbaka på turistkontoret fick vi en kopia på deras “stads”karta, även om tjejen som kopierade trodde att det inte “lagligt”. Antingen trodde hon att kopiera kartor, i detta fall bara en skiss över stan, var olagligt, eller så var det en miss i vår språkblandning.
Därefter gick vi på promenad för att handla mat och en grönländsk artighetsflagga. Lars, tullaren/telefon/posttjänstmannen, hade visat oss var vi förmodligen kunde finna en, men det var långt bort. I vanlig ordning har folk som kör bil en uppfattning om att gå en kilometer är låångt. Vi som behöver röra på oss tycker att det är en bra motion.
Julianehåp, eller Qaqortoq som det heter på Grönländska, väcker många minnesbilder från Torshavn på Färöarna. Alldeles fantastiskt vad många likheter vi fann. Husen, landskapet, människorna, ja hela miljön andas samma trevliga okonstlade liv som vi upplevde på Färöarna. Inte så att alla vi mötte var öppna och “påstridigt” trevliga, utan det var alla vi hade anledning att prata med som var öppet vänliga och hjälpsamt trevliga. Ok språket, att för första gången på tretton år kunna prata svenska/skandinaviska med folk i ett främmande land hjälpte naturligtvis till att skapa en samhörighet vi inte är vana vid. Vi har ju alltid känt oss som mer eller mindre välkomna främlingar i de flesta länder vi besökt. Här är vi alla Skandinaver/Nordbor på något egendomligt sätt. Förmodligen är det både språk, kultur och att leva nära naturen som förenar oss. Att sen på Brugsen (Konsum/Coop) hitta danskt rågbröd och dansk ost och leverpastej gör det hela än bättre! Leverpastejen var Dansk Tulip tillverkad på Hisingen i Göteborg!!
Efter vår trevliga stadsvandring med inköp bytte vi den gula karantänflaggan mot vår nyköpta grönländska och började laga mat. Vi var för trötta för att gå på lokal och äta. Under matlagningen kom två killar på kajen och Annika pratade med dom en stund. Det visade sig vara en svensk och en dansk som jobbade som helikopterpiloter och på väg till den närliggande Thai restaurangen. Dom hade sett oss från luften när vi närmade oss Julianehåb och ville bara hälsa och fråga om vi skulle gå ut och äta. Svensken var dessutom från Göteborg.
En laxmiddag senare var vi tämligen färdiga, men höll oss vakna till nio med en film för att inte alldeles förlora normal dygnsrytm.

21 juli lördag Julianehåb
Sakta regn hela natten och när vi vaknade efter ytterligare en natt där vi sov som stockar var det inte dimma men låg molnbas. Vi kunde se över till andra sidan av fjärden, en sjömil, men bara femtio meter uppåt. Husen på slänten upp mot bergen försvann i moln/dimma, förmodligen en mycket vanlig situation många dagar under hela året.
Vaknade vid sjutiden och gick upp för att justera fenderplankan. Lågvattnet nu på morgonen var tjugo centimeter lägre än i gårkväll. Stora traktordäcket som vi ligger mot är bara 1,6 m i diameter och tidvattnet just nu är drygt detsamma. Extra fenderplankan flyttades fram och hängdes omedelbart ovanför den långa plankan och problemet var ur världen för tillfället. När tidvattenskillnaden om någon dag blir än större får vi hitta på något annat. Igen, ankring är såå mycket enklare och säkrare.
Det lite sömniga vädret utnyttjades till uppföljning och skrivarbete i väntan på vädret och en mer planerad handlingssväng för att fylla på förråden för de närmaste dagarnas Grönlandskryssning.
Annika promenerade upp till hotellet för att försöka finna internet, vilket lyckades över förväntan. Ingen personal, men en gäst “avslöjade” lösenordet varför Annika fick gratis internet. Våra nya grannar på kajen, en fransk båt, fick betalade trettio kronor för en timmas internet fick vi veta senare.
Björn jobbade i båten med veckobloggen tills Annika kom tillbaka och vi gick till handelsmannen för att vara klara med lunchen innan Lars, Post/tele och tullkillen, kom lagom till kaffe efter vår lunch.
Vid kaffet gick vi igenom alla platser vi borde besöka på vår segling genom Grönland. En del platser innebar bra vandringar på land och Lars frågade om vi hade bössa för isbjörn. Vid det nekande svaret tyckte han vi skulle ha det. Lätt fixat genom min granne som har en kompis på politit i Köpenhamn och får beslagtagna vapen!! Tanken var att vi sen sänker ni bössan i havet innan Island som har rigorös tull. Ja vi kan skriva under på att här på Grönland har man en mer avkopplad syn på myndighetsutövning i alla avseenden.
Efter sjökortsgenomgången körde Lars oss en biltur till alla sevärda platser i Julianehåb med fotostopp både här och där i det nu uppklarnande vädret. Avslutade hos Lars granne med öl och massor med berättelser. Efter överenskommelser om en isbjörnsbössa gick vi ner till Moon för lite avkoppling innan middag på Thairestaurangen.
När vi kom ut från restaurangen vid niotiden hade ytterligare en segelbåt anlänt, en norsk Monsun som kom från Newfoundland. Dom hade startat längst upp på norra Nfld under måndagen och seglat hit på sex dagar. Franska båten hade seglat direkt från Frankrike med stopp för diesel på Irland. Han hade väder-routat för många båtar genom Nordvästpassagen under femton år. Själv hade dom haft motvind hela vägen från Irland (11 dygn) så vi undrade hur bra han egentligen var att tyda väder!
Vi informerade att hamnkaptenen meddelat att klockan elva på söndag kommer ett kryssningsfartyg till kajen vi alla ligger mot.

22 Juli Söndag Julianehåb – Qaqartoq Kirkeruin 12 nm
Vaknade vid sextiden av att någon klev ner på vårt däck! Det var hamnpersonal som meddelade att ett stort lastfartyg var på väg in i hamnen och behövde hela kajen. OK bara att gilla läget! Vi rasslade ut och efter en kvart var vi förtöjda i vinkel mot stora kajen där vi tidigare inte “kunde ligga”. Men temporärt fixar det sig nog. Dom båda mindre segelbåtarna la sig tillsammans utanför några pråmar.
Annika knallade över till dom för att höra om dom hade bättre kort än vi har över östra Grönland, men tyvärr inte. Bensinstationen har båtprylar och sades ha sjökort, men det var några färggranna plastade turistkartor utan djup och den infon fanns redan i våra Navionics kort. Det ser lite mörkt ut för vår önskan att fortsatta upp efter ostkusten när vi kommer ut på ostkusten efter passagen genom Prins Christians sund. Lars kom och visade ett översiktskort, men det innehöll inte mer info än de kort vi har. En kompis till Lars kom med sin lilla fraktskuta till kajen. Annika och Lars körde över och kollade fraktskutans kort. Inte bättre än de vi har! Ok det är bara att acceptera att det tydligen inte finns mer detaljer i fjordarna på ostkusten. Skepparen menade att det var bara ekolod och radar som var till hjälp på ostkusten.
Lars lämnade av Annika och sa farväl efter att vi, på grund av bristen på sjökort, avböjde erbjudandet om isbjörns bössa då vi sannolikt inte går så långt norrut innan vi viker av till Island. När Lars kört iväg lämnade vi strax kajen.
Ute på den vindlösa och soliga fjärden hissade vi storen och slog ut alla rev. Kändes skönt att det inte fanns spår av alla våra timmar med revad stor och all fukt från dimma och regn. Nu satt den uppe i nästan två timmar och blev nog heltorr i solen och sedan “snyggt” vikt när vi för en gångs skull tog ner storen utan rev. Det blir med stor sannolikhet ingen segling förrän vi är ute på östra sidan.
Även Yankeen som var lite hårt rullad fick också luft innan den rullades mer lagom.
Vi körde motor in i en stor fjord där det ligger en kyrkoruin från 985 och som varit i bruk fram till 1400 talet. Tanken svindlar alltid när det är tal om tusen år och mer. Lite svårt att fatta att det i ett område som detta kan finnas inte bara spår av en så gammal kultur. Kyrkan och ett boningshus hade “allt” utom tak, resterande byggnader såg man bara grunderna av. Jo vi vet att Skara Brea på Orkney har många fler tusen år på nacken, men ändå.
Vi ankrade en bit vid sidan av för att inte störas av turistbåtarna, och vi fick vara ensamma med ruinerna när vi körde dit med dingen efter lunch. Lagom när vi skulle lämna kom en lokalbåt med en familj på söndagsutflykt.
Efter ruinen körde vi åt andra hållet förbi Moon in i en stor “insjö” med en kraftig fors i ena änden. Drog upp dingen och vandrade längs forsen upp på fjällhedarna. Får och mygg var det många av. Det finns flera platser med fårskötsel längs kusten. En och annan korp hörde vi också, men annars var det det bedövande vackra landskapet vi njöt av. Många foton blev det, inte minst på den livliga forsen, men också på en mängd växter och svamp. Lars hade berättat att det inte finns giftiga svampar på Grönland! Åtminstone påstod han det, och han plockar och äter all svamp han hittar. Tillbaka i Moon kunde vi konstatera att det var gott om turistbåtar vid ruinbryggan.
En välbehövlig dusch innan vi började med matbestyren, lammstek med råstekt potatis. Nej idag är det inte synd om oss, särskilt som lunchen bestod av nyfångad torsk med äggröra.
På ankringsplatsen gjorde vi för första gången på länge ett försök att fiska – fyra torskar på fyra försök! Slår nog både Norge och Alaska!! Men här finns tyvärr knappt någon Hälleflundra kvar i dessa vatten.

Annika & Björn