Vecka 25, 18 – 24 juni 2018 Grand Greve Harbour, Cape Breton Island – Isle aux Morts Newfoundland 162 nm

18 juni måndag Grand Greve Harbour – Baddeck, Nova Scotia 31,5 nm
Vaknade vid halvsju tiden efter en stilla och lugn natt. Åt frukost innan vi tog upp ankaret och körde runt udden in till slussen. Sluss?? Jo Cape Breton har en stor “insjö”, Bras d’Or, som avvattnas norrut i en lång bred “flod” utan sluss och där den smala mynningen har upp till sex knop ström i extremfall med stark vind tillsammans med spring tide. I södra änden är det smalt och en kort sträcka som innan man byggde slussen kunde ha upp till tjugo knops ström.
Slussen var öppen och vi körde rätt in och tre personer på kajen tog våra linor och la dom kring pollare. Portarna bakom oss stängdes och vi steg en dryg halvmeter. Lite skillnad mot vår senaste slussning i Panama.
Portarna mot sjön öppnades men vi fick ligga kvar och vänta på svängbron som öppnade första gången strax efter halv nio när sista skolbussen kört förbi.
Ute på sjön var det först lite sick sack i medvinden innan vi kom ut på öppet vatten och kunde rulla ut Yankeen. Det var bara drygt tjugo sjömil tvärs över sjön i plattläns. Vi var lite lata och brydde oss inte om att plocka fram storen. Strax visade det sig att den inte alls behövdes! Nån sjömil ut på sjön kom vinden åt rejält, femton sekundmeter och drygt åtta knop genom vattnet forsade vi fram för bara Yankeen. Sjön var inte platt, men den korta sträckan till land gjorde att vågorna inte byggde och det bidrog till att vi inte revade. Efter en halvtimma lugnade vinden sig något, men vi var aldrig under sex knop på vägen över.
En dubbelbro skulle passeras innan vi kom ut på norra delen av sjön. Vi såg i kikaren att järnvägsbron stod öppen men vi fick inget svar från klaffbron. Vi hade läst att bron ofta öppnar utan att man ropar, och så var det även nu. Vi rullade Yankeen för det var trångt förbi svängbron. Klaffbron var extremt långsam, men när vi hade hundra meter kvar fanns det ett litet fritt utrymme varför vi fortsatte i full fart. När vi passerade var klaffarna 45 grader öppna och vi hade god marginal mitt mellan klaffarna. Det hann bildas långa köer innan bron var nere igen och vi var då nästan en halv sjömil bort, seglandes i full fart.
Vid tvåtiden kom vi runt den lilla ön som skyddar ankringsplatsen vid Baddeck och efter lite assistans från marinan, dom flyttade en båt från den enda bojen vi kunde ligga på, kom vi till ro. Sjösatte dingen och körde in till marinan för att titta på upptagningsanordningen. En kraftig hydraulisk trailer som helt enkelt körs ner i vattnet och hämtar upp båten. Bra på många sätt, inga problem med mast och stag, men lite knepigare att få stöden på rätt ställe jämfört med slingen på en travellift. Kom överens om att lyfta i morgon när regnet slutat.
Tillbaka i Moon hoppade Annika av och Björn körde över till Nanny som låg på bojen närmast oss. Nannys besättning har berikats med Livs bror och alla tre kom med över till Moon för eftermiddagsfika och snack om Grönland. Dom hade bestämt att fortsätta tidigt i morgon bitti mot Newfoundland, trots prognosen om intensivt regn.
Björn körde tillbaka gästerna till Nanny innan regnet började. Nannys dinge, som tidigare hängde på dävert, var nu stuvad på däck inför havspassagen, därav behovet av “skjuts” till och från Moon.
Enkel middag eftersom vi haft en varm lunch ute på den kallt blåsiga sjön.

19 juni tisdag Baddeck
Regn hela natten, ibland rätt intensivt. Skönt att dingen var upplyft och dyvikan urtagen. Frukost i stilla mak medan det strilade ner. Nanny hade tydligen kommit på att det inte var så kul att starta i ösregn, för dom låg kvar bakom oss på sin boj.
Plockade fram alla prylar vi skall använda vid upptagningen och repeterade var stöden skall sitta. Stödet framför centerbordstrumman har väldigt liten tolerans för att träffa rätt på stålplattan vi har satt dit framför centerbordstrumman. Framför plattan blir bottenstocken rund och fin och vill inte ha något kraftigt tryck från en balk. Alltid lika spännande.
Lyftet gick väldigt bra och främre balken hamnade exakt mitt på vår stålplatta framför centerbordstrumman.
Det var stor show för många turister med en stor segelbåt som rullades upp på en vanlig sjösättningsramp för små trailerbåtar. Specialtrailern med många hydrauliska stöd såg ut att vara skräddarsydd för Moon, både vad beträffar längd och skrovform. Varvet och marinans ägare skötte det mesta och vi fick en uppvisning om hur det går till att svänga och backa med släp på sisådär 20 ton och som dessutom är långt och högt. Rampen ligger alldeles bredvid en restaurang med tillhörande parkering och sonen till marianägaren snirklade runt och backade sedan hela ekipaget något hundratal meter till hemmamarken.
På plats bredvid verkstaden fick vi stå kvar på trailern och började genast högtrycktvätta botten. Bara slime och några få havstulpaner. Berit tog dom få havstulpanerna med en spackel och vattnet spolade bort slimebildningen.
Skadorna efter kontakten med den bergiga botten såg inte så farliga ut. Inga skador genom laminatet vad vi kunde se, men fuktmätning i morgon bitti bestämmer omfattning av åtgärder.
Middag på lokal eftersom Moon var rätt upp och ner invändigt med alla framplockade prylar och verktyg inför morgondagen.

20 juni onsdag På torra land i Baddeck
Uppe strax efter sex för att utnyttja maxtid i det soliga vädret. Fuktmätaren gav höga värden på de två “första” skadorna på bottenstocken. Svårt att veta om det var inifrån cederträt eller “bara” fukt i Kevlarväven.
Till vår stora förvåning hade marinan en vakuumbag som vi, efter lite slipning, klistrade på botten över de två skadorna med fukten. Bagen hade en venturiventil som med tryckluft skapade undertryck när luften “for förbi” munstycket. En smart liten pryl som vi direkt bestämde oss för att införskaffa. Vi har ju en liten tryckluftspump för “slangdykning”.
Under tiden vakuumbagen sög ut fukt gav vi oss på propellern. Nytt fett och ny anod var snart på plats.
Centerbordets axeltätning stod därefter på programmet. Armen loss från hydraulcylindern och axeln. Därefter gick det att demontera tätboxen som har två simringar med fett emellan. Rengöring, byte av fett och därefter återmontering av tätning, drivarm och hydraulcylinder. Allt detta gick över förväntan trots att det är trångt.
Efter lunch gav vi oss på botten igen. En hel del fukt hade kommit ut ur Kevlarväven och nu återstod bara att yttorka med varmluft efter att vi tagit bort vakuumbagen. Fuktighetsmätning efter varmluftstork visade på kraftig reduktion av fukt, en klar indikation på att fukten bara satt i väven.
Full fart på epoxylaminering för att tätlaga skadorna i väven. Nu var egentligen bara tiden den stora utmaningen. Epoxy behöver värme och viss minimitid för att härda. Det var redan sent på eftermiddagen när vi var klara med lamineringen och nu skulle den härda innan vi kunde måla tät epoxyfärg ovanpå.
Varmluftpistolen användes flitigt och dagens värme gjorde förstås nytta. Vi hade köpt snabbhärdare i marinabutiken för att påskynda förloppet. Vattentemperaturen är så låg att vi visste att all härdning kommer att avstanna när vi kommer i vattnet, alltså inga uppskjutna moment. Roligt att väderprognosen som redan för några dagar sen visade på en hel solig sommardag med temperatur uppåt 25 grader stämde perfekt. För att inte tala om att marinan hade tid att lyfta oss lagom till det fina vädret.
Åt en pizza på lokal medan vi väntade på att epoxyn skulle härda tillräckligt för att måla epoxyfärg.
Vid niotiden, delvis i lampans sken kom färgen på och vi körde varmluftpistol för att lösningsmedlet skulle försvinna och härdningen börja. Björn var sen nere innan läggdags för en sista värmebehandling för dagen/kvällen.

21 juni torsdag Baddeck – Otter Harbour 14 nm
Uppe med tuppen vid sextiden för att före frukost värma på epoxyfärgen (och samtidigt förstås epoxylaminatet därunder) och därefter måla giftfärg på skadeställena. Vi köpte en liten burk vit färg för att senare säkert veta vilka ställen vi åtgärdat. Resten av bottens erosionsutsatta delar fick två strykningar med nyinköpt Micron.
Vid åttatiden blev det en välförtjänt frukost. Kaffemuggen fick följa med ner till värmepistolen som flitigt utnyttjades hela förmiddagen för att påskynda lösningsmedelsavgång från giftfärgens alla lager över skadorna och hålla härdningen av epoxyn i full gång.
Lunch och sedan var vi klara för sjösättning. Igen var det lite av folknöje att se en stor segelbåt på gatan bort till sjösättningsrampen och sen i vattnet. Rampen utnyttjas normalt för små trailerburna dagtursbåtar, så självklart var en båt med en mast som syntes över hela byn något annorlunda.
Moon kom i vattnet och allting var ok, inte en droppe kring centerbordets axel och den justerade axeltätningen. När det var kollat drog vi Moon flott från trailern och la oss vid piren en stund för gå tillbaka och tacka för all service och hjälpsamhet. Verkligen ett trevligt och kunnigt gäng. Vi hade turen att hitta den enda marina i rimlig närhet som kunde hantera en stor segelbåt och bistå med kunnighet och bra utrustning.
Denna lilla oplanerade utflykt upp på land blev så kort som vi knappast vågat hoppas på och kostnaderna blir också rimliga eftersom inspektion av skadan bekostas av vårt försäkringsbolag utan självrisk. Hur har ni det med ert bolag?
Pantaenius har varit väldigt bra och snabba att svara. Enda problemet var att vi var utan telefonkontakt med omvärlden vid grundstötningen och två dagar efter, vilket gjorde svarssnabbhet till en utmaning när vi väl fick kontakt kvällen innan vi hittade marinan.
När vi hämtat oss en stund vid piren kastade vi loss och styrde norrut på den Unescoutsedda sjön Bras d’Or Lake.
Vid halv sex körde vi in bakom en ö för att ankra för kvällen. Sjökortet visade fyra till fem meters djup i sundet. Björn utkik på fördäck och sakta fart. Kortet stämde ju inte riktigt senast!!
Döm om vår förvåning när det grundade upp och vi fick tvärstoppa Moon med en halvmeter under kölen. Detta kändes av naturliga orsaker inte helt bra. Backade tillbaka och gick runt ön på andra sidan ut mot sjön. Därute blåste nu plötsligt en kall motvind, totalt olämplig för ankring bakom ön. Fortsatte därför till nästa vik där vi ankrade på nio meters djup utan komplikationer i lä för den nya kalla vinden.
Middag och tidig kväll efter tre intensiva dagar.

22 juni fredag Midsommarafton, Otter Harbour – Ingonish Harbour 31 nm
Sol från en molnfri himmel när vi vaknade och ingen vind. Frukost och därefter ankaret upp.
Men se det gick inte.
Vårt ankarspel, som vi alltid varit lite skeptiska till och reparerat åtskilliga gånger under åren, bestämde sig plötsligt för att gå isär och skära i växeln. Tvärstopp och helt fast axel. Skönt att vi ankrat i en helskyddad vik och nu hade sol och ingen vind.
Uppskjuten upptagning medan Annika forskade på nätet för att hitta ett likadant spel. Även om vi inte är nöjda kan vi inte snabbt byta till ett större spel av annat fabrikat. Efter många turer fick vi beställt ett nytt för leverans till St John’s där Berit ska kliva av. Leveransadress fann vi i OCC’s medlemsförteckning, där Ted är enda medlemmen i Newfoundland.
När allt var beställt började vi ta upp ankaret, dvs kättingen först förstås.
En kättingkrok på en lång lina bak till vår elektriska winch på akterdäck drog kättingen åtta meter bakåt. Kättingen säkrades med den vanliga däckssäkringen framme vid ankarrullen och den långa linans kättingkrok drogs fram för en ny åttameterslängd. Strax var ankaret uppe och säkrat. Suveränt att ha tillräcklig utrustning för att relativt enkelt hantera tung 10 mm kätting och ett 40 kilos ankare utan att “bryta” ryggen.
Därefter motorerade vi norrut under en högbro och ut på havet. I det smala sundet ut mot havet hade vi drygt tre knops medström och fick “väja” för farledsbojarna som kom “forsande” emot oss med tre knop. Väl utanför sundet svängde vi mot nordväst så fort det var tillräckligt djupt vid sidan av farleden.
Massor med flöten med låååånga flytlinor gjorde början av havspassagen fram till Bird Islands väldigt intensiv. Full spaning och koll på strömmen för att veta vilken sida om flötena som linan stack iväg längs ytan.
Vi lyckades undvika alla linor och flöten och fick sedan en tvåtimmars avkopplande motorsegling utefter nordvästudden fram till Ingonish Harbour där vi förtöjde vid kaj halv sex. Inloppet till den stora lagunen var det smalaste vi sett. Två moräntungor sträckte sig ut mot den smala mynningen och lämnade bara en femton meter bred djupränna mellan två prickar. Till detta var det en knop medström och fallvindar i nosen!
Efter ett glas vin i sittbrunnen medan vi beundrade slalombackarna med två liftar på andra sidan vägen. Lite ovanlig miljö minst sagt. Sen var det dags för en promenad. Inte varje dag vi har möjlighet till det utan dinge iland.
Just som vi är på G kommer en fiskebåt in till “vår” kaj och Annika får en lagom stor torsk. Fångsten bestod av hälleflundra, torsk och lite sill. Dom tog bara vara på hälleflundran, resten var avsedd för morgondagens betning av hummertinorna.
En dag som började lite knackigt fick alltså en bra avslutning med kokt torsk, äggsås och kokt potatis.

23 juni lördag Ingonish Harbour – Isle aux Morts 85 nm
Det började blåsa ganska bra från land vid 2 tiden , helt enligt prognosen. Men det gjorde sömnen lite hackad så vi gick upp med ljuset, dvs vid 04.30 för att starta heldagsöverseglingen till Newfoundland. Strax före fem lämnade vi kajen och passerade det smala sundet där vi återigen möttes av den enorma mängden hummerflöten. Nu på morgonkvisten var nog traktens alla fiskare ute och vittjade, betade på och körde som skottspolar från tina till tina.
Vindprognosen var lovande men vi fick ändå konstiga vindfattiga områden och vindvridningar i flera timmar men från 9-tiden stabiliserades styrka och riktning till riktigt behaglig segling i strålande solsken, om än något svalt.
Grov sjö som krävde centerbord nere för att vi inte skulle rulla “ikull”. Nu upptäckte Annika att vår service av packboxen till centerbordets axel inte var helt ok när centerbordet jobbade i grov sjö. Hela dagen fick en deciliter pumpas/torkas upp varje halvtimma när centerbordet var nere. Med centerbordet uppe håller simringarna helt tätt.
Sista tre timmarna försvann vinden och vi fick köra motor i den stökiga sjön.
La till vid “public dock” i Isle aux Morts strax efter sex och Annika hade middagen färdig när förtöjningen var gjord för att klara tidvattnet. Extra bra med kajförtöjning nu när vi saknar ett fungerande ankarspel.
Efter middagen gick vi en sväng upp i byn och kände oss helt hemma med det trädlösa landskapet som är mycket likt Aluterna i Alaska. Efter promenaden blev det ett kortare besök på puben för en öl och internet. Vi har fel telefonbolag för att få internet i båten. Tillbaka i Moon stupade vi i säng efter en extra lång dag med mycket sol och oregelbunden sjögång.

24 juni söndag Isle aux Morts (Uttal – i la Mort)
Regn när vi vaknade och ostlig vind. Slut på det soliga vädret och nu dessutom vind rakt emot i vår färdväg.. Körde Webasto vattenvärmaren före vi klev ur sängarna och tände sedan Refleksen när vi duschat. Det var bara knappt femton grader när vi vaknade, men varmt cirkulationsvatten sprider snart en god värme i hela båten. En värme som sedan Refleksen får underhålla för at vädra ut fukten efter våra duschorgier. Efter en del väder och pilot studier blir det liggdag idag och det är lite oklart i prognosen om vi kan komma vidare före onsdag då regn och motvind dominerar.
En bidragande orsak till att vi inte går några mil i dimma och regn är att det finns WiFi här på puben och i affären. Vi vill också på måndag kunna kolla hur det gått med vår beställning av nytt ankarspel och det är inte helt lätt via kortvågsradion. Här kan vi dessutom utnyttja kortare uppehåll i regnet för promenader och inte bara sitta inne som det gärna blir i regnväder när man måste ta dingen iland från ankarplatsen. Läsning och skrivjobb var den mest frekventa verksamheten under förmiddagen medan närliggande kyrka ihärdigt klämtade för att locka till sig den lilla befolkningen i byn. Av tidigare 1400 innevånare återstår dryga 600.
Före lunch plockade Annika bort drivarmen till centerbordet för att kunna komma åt och inspektera den synliga simringen. Det visade sig att den satt lite snett. Vi tryckte den på plats och fixade en bricka som håller den kvar i läge med hjälp av drivarmen. Underlig konstruktion som inte har ett stopp för simringen. Falsen som stoppar sitter på trycksidan för den simring som vetter mot vattnet där det finns redan ett naturligt stopp mot axelns bussning. Felkonstruktion?
Hur som helst, brickan vi sätter dit tar nog hand om problemet tills vi kan ordna en mer sofistikerad permanent lösning.
Att byta en simring går nog eftersom falsen saknas (kanske är det anledningen till det diskutabla utförandet). Men att byta med båten i vattnet är trots allt vanskligt. För att få ut simringen kommer den att få skador och då är det ingen återvändo… Får vi då inte dit den nya – inte bra.
Nej det får nog bli en ny test med dom gamla, nyjusterade simringarna. Om det fortfarande porar in vatten med centerbordet nere får vi fundera vidare vad vi gör.

Annika & Björn