Vecka 22 28 maj – 3 juni 2018 Sheepscot Bay, Maine -Saint Andrews, Kanada 209 nm

28 maj måndag Sheepscot Bay – Broad Cove, Rockland 40 nm
Ingen vind och ingen nederbörd när vi vaknade i vår välskyddade vik. Mulet och lite disigt under vår lite långsamma frukost. Bestämde därefter att nu var det dags att ta upp ankaret och fortsätta mot öster. Utanför våra skyddande grynnor var dyningen påtaglig, men med centerbord var det ok. Den lilla vind som stod ute på havet räckte på inget vis att hindra Moon från att rulla tillräckligt för att seglen skulle slå. Alltså motor utan segel och centerbord nere. Motström hela dagen mellan en och en halv knop. Massor med flöten till hummertinor. Hundratals överallt!! Med dyning och lite dis var det dessutom svårt att se dom på håll. Ständig utkik pratar vi alltid om, men detta var verkligen STÄNDIG utkik. En tina missade rorsman och flötet kom glidande efter skrovet. Med hjärtat i halsgropen kunde vi konstatera att flötet gled vidare utan att linan hittade propellern. Det är bara runt tio grader i vattnet så en lina runt propellern är ett stort riskmoment, särskilt när det inte blåser och strömmen är stark. Vi är väldigt tacksamma för att Moon ser ut som hon gör under vattenlinjen. Det är bara propellern som i olyckliga fall kan fånga linor eller dylikt. Läste just en websida om en Najad som troligen fått en vajer under skeddan och in över rodrets nedre balansdel med roderhaveri och stort läckage som följd. Lindisfarne hade en liknande “Najadkonstruktion” som var tänkt att “offra” balansdelen av rodret om man gick på något. Fungerade bra när det blev sidokrafter och nedre delen bröts av där det var tänkt. Men en vajer som drar rakt bakåt mellan skedda och balansdel, knäcker nog upp nedre lagret och kan inte bryta av nedre delen av rodret i den vinkeln, utan tar med sig hela härlighet bakåt och bryter sönder det enda kvarvarande lagret i skrovet med stort läckage som följd.
Hemska bilder på Najaden med rodret pekande bakåt i flack vinkel. Dom lyckades hålla båten flytande och blev bogserade ett par hundra mil tillbaka till Västindien som dom lämnat för Azorerna.
Titta på; www.kapalai.wordpress.com
Tidigare i år var det en Sweden Yacht som på samma sträcka började läcka kring kölen som vinglade i sidled. Alla klarade sig men båten övergavs. Man hade seglat bidevind några dygn i tufft väder, men det är oklart vad som utlöste olyckan, korroderade kölbultar eller dålig laminering, eller?. Skönt att segla en båt som har barlasten inne i skrovet och en bottenstock under propellern som bär rodrets nedre lager. Att dessutom ha två lager uppe i båten ökar chansen att hjärtstocken går av innan botten bryts upp om olyckan trots allt inträffar och nere lagret skadas.
Maine ger klara vibbar av Stockholms yttre skärgård och även delar av Norrlandskusten. Klippor och kala skär längst ut. Längre in är öarna bevuxna med barrträd för att ännu längre in ha en blandning av barr, löv och slyskog. Perfekt för mygg! Men det är nog ännu för kallt i dis och dimma för dessa illdjur.
Förutom en liten sträcka med stödsegel var det motor hela dagen i kallt fuktdis.
Ankrade i Broad Cove vid femtiden och fick en välbehövlig dusch innan middag.

29 maj tisdag Broad Cove – Rockland 3 nm
Solsken och vindstilla i vår vik när vi vaknade och kunde avnjuta andra delen av frukost i sittbrunnen som nu var solvarm. Anledningen till valet av ankringsplats var en leverans till ortens tillbehörsbutik som skall anlända idag. Tanken med ankringen utanför tätorten var att ringa till butiken och kolla ankomst och sen köra in till byn. MEN det visade sig att AT&T, vår teleoperatör, inte har täckning i Rockland.!! Upp med ankaret för att gå in till byn och hitta internet och butiken.
Efter att ha passerat en massa flöten och en mängd moringar nådde vi fram till “Public dock” där man kunde ligga gratis två timmar medan Annika nyttjade fritt Wifi i kommunens nät på hamnkontoret. Lite ovant när vi vant oss vid mer eller mindre ständig uppkoppling sedan vi kom till Juneau i Alaska för två år sedan och köpte US simkort som fungerat även i Kanada och Mexico. I Panama var vi tvungna att skaffa annat kort.
Efter dom två timmarna vid brygga flyttade vi ut bland moringarna. Ankrade först i södra änden, men det blev lite nära en lastkaj och långt med dingen. Fann till slut ett “tomt” område i mooringfältet, då man förstås börjar undra vad är det för fel där då? Men jämn botten och lagom med svängrum för ankardjupet gjorde att vi ankrade.
Lunch och sen tog vi dingen iland för rekognosering. Hittade butiken som redan fått vår försändelse av fyra tuber fett till MAX propellern. Vi slapp fraktkostnad nu när dom sände tuberna till en återförsäljare.
På väg till matmarknaden hittade vi olja till motorn som vi ställde åt sidan för att hämta senare när vi flyttat dingen närmare. Fyllde våra ryggsäckar på matmarknaden och travade sen tillbaka till dingen i andra änden av byn.
När vi lastat av matvarorna och fettet i Moon tog vi dingen in till ett varv nedanför motoroljan som vi bar ner till dingen för att sedan gå till matbutiken igen. På vägen dit stannade vi och åt middag på ett” Lobsteräteri”. En enkel servering/take away med en veranda ut mot vattnet, där man med fördel kunde avnjuta sin hummer i för dagen högsommarvärme. Vi är ju i Maine, hummerns “hemland” och då måste man prova den lokala versionen. Gott men inte som Annikas recept. I matbutiken kompletterade vi med det som inte fått plats i första vändan, plus en levande hummer som kommer att kokas på Annikas vis. Tillbaka i Moon lyfte vi upp motorn och säkrade dingen på däck för att minska jobben före avgång i morgon. Dagen har varit extremt varm och solig med starka inslag av blommande syren och fint utslagna träd. Kortbyxväder och T-shirt i land. Detta var dagen då sommaren kom till Maine!

30 maj onsdag Rockland – Somes Harbor, Mt Desert Island 46 nm
Solen stod redan högt på en klarblå himmel när vi vaknade vid sextiden. Under frukosten en timma senare i sittbrunnen kunde vi konstatera att det helt enligt prognosen var betydligt kallare än igår. Tog upp ankaret och gick in till enda dieselbrygga som hade diesel så här före säsongen. Kanada har enligt ryktet en extraskatt på diesel för nöjesbåtar så vi hade redan tidigare bestämt att tanka innan gränsen. Nu visar det sig att sista US-hamnen nära gränsen har högt pris, mer än en dollar högre än här i Rockland 120 sjömil från gränsen. Alltså tankar vi här så får vi se hur ekvationen faller ut. Strax över tre dollar per gallon, inte riktigt lika billigt som sist i Beaufort.
Med fyllda vatten och dieseltankar styrde vi ut på ett absolut blankt och vindtomt vatten. Först över ett innanhav med massor av flöten till några stora öar med en prickad led med massor av hus utefter. Nytt mindre innanhav till nästa ögrupp som till vår stora förvåning innehöll ett stort stenbrott i full aktivitet. Det är väl mer än femtio år sedan det bröts sten i Bohuslän. Här är det tydligen Big business. Det borrades och sågades uppe i brottet så det rök lång väg i den lilla vinden som trots allt började dra vid tiotiden. Stendamm??
Vi fortsatte vår tur i full förundran hur lik detta landskap är svensk skärgård, om än lite öppnare fjärdar. Bohuslän med lite träd på öarna är hemma här. Även den röda graniten uppe kring Lysekil såg vi i stora områden under dagens färd. Under eftermiddagen blev berggrunden mera trasig och gråare. Många stränder täckta med “klappersten” som i Halland.
Ankrade till slut längst upp i en låång vik utanför en massa bojar i väldigt gott skydd och med möjlighet att komma i land för vandring i morgon. Ön heter Mount Desert Island och det borgar förhoppningsvis för lite vandringsleder.
Förrätt med sallad efter ankringen och senare, efter lite skrivjobb och kontakt med tullen per telefon, blev det svensk hummermiddag!

31 maj torsdag Somes Harbor – Mt Desert Island 5 nm
Strålande sol när vi vaknade vid sjutiden. Efter lite funderande fram och tillbaka med väderrapporten som beslutsunderlag bestämde vi oss för att ligga kvar och gå en långpromenad efter frukost.
Prognosen talar om nordvind på lördag och vi vill vara i St Andrews, Kanada senast tisdag. Alltså bör vi komma runt nordosthörnet in till skärgården vid St Andrews senast tidig lördag och det stämmer också med tidvattnet som där uppe börjar bli nåt man inte leker med. Sju meter höjdskillnad ger kraftiga tidvattenströmmar i de sund vi skall igenom. Runt Mt Desert Island är det 3,5 meter tidvatten.
Dinge iland med matsäck och vatten. Vandrade sedan långt in på ön och hittade flera sjöar att runda. Säsongen är inte igång men den del kanotuthyrning fann vi. Avslutade med matsäck på en bänk med utsikt över en laxtrappa där, vad vi förmodar var öring, vandrade upp. En säl tyckte detta var dukat bord och gjorde flera räder in i öringsstimmet med full kalabalik i stimmet som följd!
Tillbaka i Moon blev det klippsalong i det soliga och lagom blåsiga vädret, varefter vi duschade.
Vid tretiden tog vi upp ankaret för att gå med tidvattnet ut ur den nästan fem mil långa viken och ankra i mynningen. Dels för att det är motström i morgon bitti och dels för att vi har sextiofem sjömil i morgon och då känns det tungt att börja med fem mil i motström och dessutom mot söder när vi skall mot nordost!.
Medan motorn brummade lagade Annika middag i ugnen utnyttjande den “gratisström” som motorn ger. Moon tuggade på i den tuffa eftermiddagsvinden, påspätt av fallvindar från dom relativt höga bergen runt viken, som dessutom ger en tunneleffekt. 10-14 m/s rakt emot, men nästan inga vindvågor, klarar Moons stora fyrbladiga propeller lätt med lite förhöjt varvtal för att motorn skall komma till fördelaktigt vridmoment, särskilt när generatorn laddar ugnen med ström.
Framme i mynningen, skyddad av flera öar, ankrade vi med helt andra vindar än i den djupa viken med branta sidor. Bra skydd mot den lilla dyningen och nära till stranden i vindriktningen.
Helstekt fläskfilé, bönor och klyftpotatis smakade bra efter våra utsvävningar igår med hummer.
Efter middagen, som var lite tidigare än vanligt på grund av gratisströmmen, blev det lite skrivjobb i det sjunkande solljuset innan en kopp varmt och en film.

1 juni fredag Mt Desert Island – Quoddy narrows, på gränsen mot Kanada 71 nm
Vaknade tidigt enligt planen efter en natt där Björn knappt sovit pga alla myggbett under gårdagens vandring.
Hur man reagerar för olika myggor är ett mysterium. Normalt är det Annika som får stora blemmor av mygg, men nu uteblev resultat av sticken helt, medan Björn fick stora tjocka bullar där dom tjugo myggorna antastat.
Nog om myggor!
När vi väl vaknat så här tidigt blev det full fart för att komma iväg medan strömmen fortfarande var på väg ut mot havet.
Upp med ankaret och iväg på det spegelblanka havet. Att hissa storen i vår “konstgjorda” motvind fungerade nästan bättre än att gå upp i vind, då lattorna nästan alltid hänger sig på våra lazy jacks.
När allt på däck, inklusive skorsten ner, var klart kom en liten vind akterifrån som hade försvårat vår bekväma storsättning. Men vinden blev seglingsbar först klockan åtta och vi kunde stänga av motorn efter två timmars motorsegling och vattentillverkning.
Fin vind 110 grader över båten gav oss full fart med fulla segel. Att strömmen var med oss var inte heller fel. Styrkan på strömmen varierade beroende på hur stora och djupa vikar vi hade nordväst om oss. Moon gjorde mellan sju och åtta knop fram till och med lunch och strömtillägget gav oss ibland strax över nio knop.
Efter lunch vred vinden till ren plattläns och falnade något. Vi spirade men farten gick trots det ner till strax under sex knop. Sen kom tät dimma över det nu åtta gradiga vattnet. Motorn kom på när farten gick under fem knop och nu var koll efter flöten i dimman igen extra viktigt.
Denna dag har bjudit på flera olika scenarion när det gäller flöten. Morgontimmarna för motor rakt in i soluppgången var klart intensiva och lite nervösa. Flötena som låg i solstrimman syntes inte förrän alldeles framför fören. Åtskilliga snabba undanmanövrer behövdes under dessa två timmar. Med motorn avstängd och fulla ställ i sju-åtta knop brydde vi oss inte om vi körde över flöten. Ute till havs är det dessutom vanligt med två flöten till varje bur. Ett rakt ner till buren och ett “upplockningsföte” på en lina till det första flötet, där strömmen ibland drar ner den första flötet. Kommer man emellan dessa flöten med propellern snurrande är det nog alltid “kört”, men med Moons kontinuerliga bottenstock hela vägen bak till under rodret finns det inget som kan fånga linan mellan flötena när vi seglar.
Tur att fiskarna använder sjunkande lina, annars hade det varit helt hopplöst att ta sig fram.
Autopiloten styrde och vi hamnade många gånger denna förmiddag under segel mellan dessa flöten utan att något hände mer än att flötet ryckte närmare Moon när linan trycktes ner under bottenstocken. Med Lindisfarnes roderkonstruktion hade undre delen framför och under skeddan plockat upp många linor/tinor idag!
Andra omgångens dimma kunde vi segla och då koncentrera oss på andra hinder i dimman.
Plötsligt dök det upp något som först såg ut som ett vågbrott på samma ställe, men sen var det nog kanske is?? När vi fick det vita oformliga strax om babord såg vi att det var buken på en död val. Vi får nog vänta till Labrador innan det är risk för is.
Under dom sista femton sjömilen fick vi motström. Här, nära Kanadagränsen, är tidvattnet sex-sju meter och strömmen därefter. Det blev dryga femton sjömil när strömmen sinkade oss upp till tre knop. Kändes extra tungt när vi seglat mer än dubbelt så fort hela förmiddagen. Att dimman sedan tätnade över en verkligt “confused sea” med vindvågor mot ström som skapade “overfalls” i vår lilla värld om två hundra meters sikt runt om.
Strax före fem såg vi vår gröna boj på radarn som markerade en klippa söder om mynningen till viken vi valt för nattens ankring. När vi passerade mynningen lättade dimman något så vi fick en skymt av klipporna längs södra stranden. Körde en bra bit in i viken, som egentligen är en led in till skärgården och Kanada men med en för Moon för låg bro över sundet. Tills slut försvann dyningen och vi ankrade på sex meters djup vid nästan lågvatten med tio meters vind över bogen på platt vatten. Vi har flera hundra meter in till den låga stranden i lovart på grund av att det är väldigt långgrunt. Kallt och ruggigt i dimman medan vi gjorde klart på däck. Nere i Moon hade Annika tänt Reflekskaminen och det var redan över tjugo grader varmt och vindstilla i salongen!
Positionsrapport lite mail innan middag.
Morgondagens fortsättning är helt vind och tidvattenberoende och därmed lite osäker. Säkert är dock att eftersom vi inte kommer under bron som skiljer USA från Kanada måste vi runda Campobelloön som är kanadensisk och sen tillbaka in på US-vatten.
Vår plan är att hinna segla tidigt i morgon de tio milen upp till nordostudden innan nordvinden börjar, för att sedan svänga västerut in bland öar och sund och ankra. Strömmen i sunden måste timas och vara medström. Vi får se om vindarna är samarbetsvilliga.

2 juni lördag Quoddy narrows – Hersey Point, väster om Eastport som är US ostligaste samhälle 24 nm
Dimman var lite högre upp och vi kunde se stränderna runt vår ankring när vi vaknade. Ingen vind varför vi tog upp ankaret och körde ut ur viken. Dagens mål låg bara några sjömil väster om bron vi såg någon sjömil norr om vår ankringsplats. Men den var bara 14 meter hög! Med spring lågvatten hade Moon kanske kommit under, men nu var det minst en meter plus på lågvatten. Bara att bita ihop och ge sig ut på havet för att runda Campobello Island och Head Harbor Light house innan vi kunde svänga tillbaka, en liten omväg på nästan tjugo sjömil.
När vi passerade East Port såg vi vår “låga” bro igen.
Turen runt ön i tät dimma med lätt medvind och två knop emot var igen spännande med alla flöten. Idag kryddat med tre fiskebåtar som kom emot oss, alla tydligt synliga på rader, men bara två visuellt synliga och ingen hade AIS. En var så nära att dom vinkade till oss.
Vi var angelägna att komma runt fyren på öns nordostspets innan den nordliga kulingen började och det var anledningen till den tidiga starten vid sextiden, trots att strömmen inte vänder förrän vid niotiden. Lättare att leva med två knops motström i nästan ingen vind, än kuling mitt i nosen och medström!
Runt fyren lättade dimman något så att vi kunde lite mer än ana fyren, dvs visuellt. Med radar och genom det kraftigt tutande “foghornet” var det ingen tvekan om var fyren stod!
Efter att ha vänt in i skärgården, nästan en 180 graders sväng, lättade dimman och vi kunde se dom kraftiga virvlarna i vattnet och den höga svarta randen på stränderna som nu vid lågvatten markerar tidvattenskillnaden. Dramatiskt högt!
Vi hade inte kommit mer än några sjömil på vår nya sydliga kurs innanför ön när nordvindarna började dra. Snabbt ut med Yankee och av med motorn och vi gled ljudlöst förbi Eastport i virvlande med och motström. Stora vattnet vid St Andrews ska ut här och ansluta till vattnet som kommer söder ifrån ut mot havet. “Vattenkorsningen” var fantastisk med kraftiga uppvällningar. Moon seglade stundtals nästan helt på tvären!
När det var dags att vända upp i vår utvalda ankarvik blåste det kuling och nästan mitt i nosen. Ingen sjö, men för trångt för att ens tänka på att kryssa. Motor på och rulla Yankeen för att köra dom sista sju sjömilen till vår ankringsplats där vi tänker vänta ut nordvinden innan vi går till St Andrews och klarerar in i Kanada på måndag.
Vi ankrade redan strax efter elva, Kanadensisk tid en timma före US tid, en ankring som med kulingvindar blev lite omständlig. Moon viker ner fören med vinden snabbt när Annika börjar backa för ankarläggning och det är svårt att få ankaret exakt där vi planerat. Men efter två försök kom det där det skulle. Anledningen till precisionen var möjligheten till vindskydd av en ö, men en förbaskad hummertina, kvarglömd från förra säsongen, inkräktade på vår svingcirkel. Vi ser många kraftigt bevuxna flöten, något vi tolkar som att dom legat där sedan förra säsongen. Inte alls kul eftersom dom ofta blir lite tunga och knappt syns ovan vattenytan.
Vi har sagt det förr; varför gör inte Coast Guard ett säkerhetsjobb och plockar upp dessa gamla nästan osynliga flöten?
När vi kommit till ro efter alla pyssel i samband med ankringen blev det en kort napp innan salladslunchen.
Eftermiddagen spenderades med skrivarbete och internet. Vi behöver bland annat beställa ett nytt kättinghjul till ankarspelet. Det gamla, bara använt fyra å,r är mycket slitet och vid last tenderar hela trumman att rycka i sidled när kättingen går i hjulet. Alltid är det något att fixa!

3 juni söndag Hersey Point – St Andrews, Kanada 20 nm
När vi vaknade och hörde att vinden bedarrat kom vi båda fram till att det var bättre att flytta in till St Andrews idag då tidvattnet stämde bättre med lunchmötet vi hade i St Andrews. I morgon, som var planerat pga vinden i prognosen, är tidvattnet en timma senare och därmed kommer vi inte fram förrän på eftermiddagen.
Mailade John och kollade om dom nya planerna stämde i deras planering. Ringde också Customs Kanada och efter lite begreppsförvirring om var St Andrews låg var det ok att vi kom dit vid ettiden.
Frukost och sen upp med ankaret för att följa tidvattnet ut ur vår vik sju sjömil till Eastport, där tidvattnet, om vi räknat rätt, ska vända och vi kan följa med de dryga tio sjömilen upp till St Andrews.
Vi fick då och då lite vind som bar med kutter och gav oss en halv knop extra. Lite motström fick vi just när vi rundade vid Eastport, men dryg två knop med upp genom dom trånga sunden mot St Andrews. Vi var nära slack och det innebar att strömmen inte kommit upp i fart.
Fem över ett, nästan med Yaghanprecision, förtöjde vi vid stadskajen där två tullare stod och väntade, förutom John och Cheryl. Dom trevliga tullarna var snart avklarade och vi fick våra stämplar i passen så vi kan bevisa att vi lämnat US i tid. Alltid lite skumt när man inte får någon utresestämpel. Vi har kompisar som blivit portade i US när man fått för sig att dom stannat längre än visumtiden. Det är tydligen så att det är upp till dig att bevisa att du lämnat i tid. I bägge fallen rör det sig om båtar som lämnat US och inte stämplat passen på månader under segling i Stilla Havet. Vi som är på väg mot Europa där man inte stämplar var särskilt angelägna om att få stämpel!
John berättade att det var första gången han sett tullen här och dom själva berättade att det var inte ofta som tullen besökte hamnen utan allt sker normalt per telefon.
Hamnkillen var också på bryggan och tyckte vi kunde ligga kvar för samma pris istället för att gå ut på en mooring. Alltså idel framgång idag. När allt var överstökat och Moon säkert förtöjd och avfendrad mot den kraftiga flytbryggan åkte vi med John och Cheryl längs pirbryggan in till huvudgatan där vi bjöds på lunch, naturligtvis på restaurangens veranda med utsikt mot havet. Efter lunch med en massa snack över cruisingminnen, gemensamma och egna, tog vi bilen för en kort tur runt St Andrews på vägen tillbaka till bryggan. Vi lastade utombordaren i Johns bil för transport till en servicekille halvvägs till deras hus. John lämnar in den i morgon och den blir färdig innan helgen. Den har börjat bli känslig på låga växlingsvarv och stannar titt som tätt nu sen vi kommit till kalla vatten. Kan kanske bero på att den inte fått service på länge. Nu skall den få full service med byte av impeller, tändstift, anoder, växellådsolja med mera. Efter det hoppas vi ha tillbaka vår gamla driftsäkra kompis.
När John och Cheryl åkt hem tog vi en promenad i byn som innefattade ett kort besök på matbutiken för lite kompletteringsköp. Vi har lovats stor handlingsrunda på Costco innan vi lämnar för vidare färd mot Nova Scotia om en dryg vecka när Berit har kommit till St John som ligger ytterligare några sjömil upp i Bay of Fundy.
Tillbaka i Moon blev det lite skrivarbete och planering av de kommande dagarna.
Ytterligare en anledning till att vi utnyttjade vindändringen och körde till St Andrews idag är ett oväder med en massa regn på tisdag då vi vill vara förtöjda uppe vid Johns och Cheryls hus, dvs inte vid själva huset utan i en bukt intill där vi får låna en boj med tillhörande dingearrangemang av en hummerfiskare. Bojen härbärgerar normalt en femtio fot stor och trettio ton tung hummerfiskebåt, så Moon är en viskning i den jämförelsen. Dingearrangemanget är en dubbellina iland för att kunna dra ut dingen utanför lågvattenstranden och sedan oavsett när man kommer tillbaka bara dra in den till den “aktuella” stranden. Helt nödvändigt när tidvattnet är sju meter! Vi planerar att gå dit imorgon med tidvattnet på liknande sätt som vi timade tidvattnet idag.
Men i kväll blir det en lugn middag med rökt lax i Moon. Lugn och lugn kan kanske diskuteras. Vi har lite sjö rakt framifrån, parallellt med bryggan, och Moon kommer ibland igång med lite gungning. Men dels sjunker vattnet nu fort och vi får bara en liten kanal in till hamnviken istället för en trehundra meter bred öppning mot fjärden som är sju sjömil tvärs över och skapar en del vågor. När det är dags att äta ska vågorna var borta. När sen vattnet stiger i natt är vinden borta för att imorgon komma från syd och vi får medvind upp i Bay of Fundy, om prognosen stämmer.

Annika & Björn