En lugn och tyst natt trots att vi låg i en fiskehamn med flera industrier runt om. Frost på bryggan när vi kastade loss och stävade ut i dimman som vi hoppades att solen, liksom dagen innan, skulle värma bort innan lunch.
Nu skulle vi försöka sammanstråla med Jan och Gunilla Nogeus på sin båt Liva, som varit i Alaska och British Columbia sedan juni förra året. Vi har haft massor med mailkontakt under de senaste två åren, men nu skulle vi äntligen sammanstråla med våra respektive båtar. Det är drygt tio år sedan det hände senast och då på Färöarna.
Vid lunchtid kallade Jan på Lindisfarne över VHF sedan han sett vår AIS signal. Hackig sändning pga nära 20 sjömils avstånd och en massa öar emellan. Tre timmar senare var vi ankrade bredvid Liva i en vik på ön Harbledown, öster om Queen Charlotte Strait och norr om Johnstone Strait, precis där övärlden mellan Vancouver Island och fastlandet börjar.
Verkligen roligt att träffas efter dryga tre år sen sist i Göteborg, strax innan dom begav sig ut på denna sin andra resa till Alaska/BC via Japan. Visserligen hade vi haft tät mailkontakt, men det fanns ändock mycket att tala om. Middag i Liva första kvällen och efter en regnig fredagsmorgon blev det eftermiddagskaffe och senare middag i Lindisfarne.
Lördagen tuffade vi gemensamt vidare österut genom trånga, strömmande sund till Burial Cove på East Croft Island nära Havannah Channel och Johnstone Strait där vi bestämt oss för att gemensamt äta dom krabbor vi fick i vår nya bur i viken på Harbledown.
Söndagen den 23 var det dax att skiljas från Liva, som skulle stanna en natt till i Burial Cove.
Upp med ankaret, ja det trodde vi ja... Kättingen kom upp så långt att det gick att ta loss snubberlinans hanfot, men sen var det stopp. Vi satt fast i botten med fortfarande 40 m kätting ute. Kättingkroken på däck fästes i kättingen och ankarspelet frikördes, varefter Annika backade, respektive körde framåt för att lossa kättingen. Vi kom både ”hit och dit” åtskilliga meter under dessa manöver, men fortfarande var kättingen sträckt. Vi förstod nu att vi satt i nåt som vi kunde flyttade på botten. Nu, efter losskörningen, klarade ankarspelet att sakta lyfta det vi satt i. Ner från mörkret kom ett ”paket” snyggt inslaget i kätting. Den rostfria kättingen ”lyste” nere i mörkret runt nåt stort och mörkt.
Det visade sig, närmare ytan, att det var en stor stubbe med långa rötter som kättingen snott sig kring flera varv när båten rört sig runt i tidvatten och den ringa vinden. Vi lyckades få paketet upp till ytan och så småningom få en tamp kring rötterna så att vi kunde avlasta kättingen med stubben hängande i tampen. Nu gick det rätt enkelt att linda loss kättingen, men änden mot ankaret ville hela tiden spänna kättingen med hjälp av sin vikt. När vi fått de flesta varven av stubben släppte vi stubben, med kättingen avväxlad från spelet med kättingkroken för att inte få nåt ryck i spelet om stubben skulle fastna igen på vägen mot botten. När stubben väl var på botten kunde vi koppla in ankarspelet igen och utan ytterligare problem hämta hem resten av kättingen och sen slutligen ankaret.
Vi får nog fundera på om inte vår teknik med bojar på kättingen som vi använder bland koraller vore bra även i dessa vatten med vikar fulla av rester från skogsavverkning. Hittills har vi trott att det bara gäller att ha returlina på ankaret, för att få upp det ”bakvägen” om det fastnar i skrot eller stubbar på botten. Men det är uppenbart ett problem även med kättingen.
Nåväl det gav oss ytterligare en erfarenhet som slutade bra och tog bara en knapp halvtimma. Jan var nog mer ”stressad” av att stå på Livas för och vilja hjälpa till från dingen. Men dels trodde vi oss om att klara oss själva och dels ansåg vi det farligt att ha en jolle i vattnet nära stubben som kunde slå runt eller halka ner på kättingen utan förvarning, varför vi avböjde handräckning.
När vi något försenade körde sydväst i Havannah Channel mot Johnstone Strait hade vi en knop medström och absolut ingen vind. Vid svängen österut i Johnstone Strait var det nån timmas svag motström innan tidvattnet vände och vi fick medström igen. En ström som i smala passager gav oss 10-11 knop över grund. Det är verkligen viktigt att hålla reda på tidvattnet i dessa farvatten.
Vi rundade Chatham Point sen eftermiddag och försökte ankra i Otter Cove alldeles söder om Chatam Point. Viken var helt full av delvis sjunkna stockar. Dom stod med en ända på botten och den andra nådde oftast ytan i olika vinklar beroende på stocklängd, och detta på ett djup av ca 8 meter. Helt hopplöst att ankra utan att kättingen snor in sig i en eller flera stockar, och särskilt efter morgonens upplevelse hade vi ingen som helst lust att ens försöka ankra bland dessa stockar och stubbar.
Ut i sundet igen, som nu efter rundningen av Chatham Point bytt namn till Discovery Passage och som leder vidare mot det ökända Seymour Narrows.
Nån timma senare strax före solnedgången ankrade vi i Small Inlet, en totalskyddad vik, som efter att vi passerat en flera hundra meter lång kanal utvidgade sig till nått som liknar en liten alpin sjö. Perfekt ankringsdjup över sand och inga stockar.
Efter en lugn natt var det dags att ta sig an Seymour Narrows. Tidvattnet vände till vår fördel först vid elvatiden ute i Discovery Passage så det blev lite sovmorgon... Upp med ankaret strax efter nio, men alldeles som Björn börjat wincha upp kättingen upptäckte han tre vargar på stranden dryga hundra meter bort. Naturligtvis, tysta som möss plockade vi fram fotoprylar och försökte få användbara bilder, trots avstånd och lite ljus. Tysta som möss var en reflex, vargarna hade ju faktiskt inte reagerat på ljudet från ankarspelet!
Under fem minuter kunde vi beundra dom välväxta djuren när dom sökande vandrade fram i strandlinjen för att längre bort på stranden försvinna in i skogen. Fascinerande att inte bara höra talas om vargen utan också få se den, och detta händer i vår sista ”skogsankring” för säsongen. Snacka om sista chansen!
Inga stubbar kring kättingen denna gång, så iväg var vi några minuter efter vargarna försvunnit in i skogen.
Ute i Discovery Passage var det gott om små fiskebåtar med flytande laxgarn härs och tvärs. Svårt att se på avstånd vilken sida dom hade näten, så det blev en hel del kursändringar under vägen mot Seymour Narrows. Strålande väder och en medström som ökade ju närmare vi kom the Narrows.
1958 sprängde man ett grund mitt i den smalaste passagen efter att många fått sätta livet till i fartygsolyckor, orsakade av strömvirvlar kring uppgrundningen. Passagen är fortfarande ökänd och lokala fritidsbåtar passerar nästan uteslutande vid slackvatten. Med erfarenheter från Skottland och Orkney tycket vi nog att det vid nip verkade vara väl försiktigt, särskilt som vi skulle tima passagen ut i Strait of Georgia och uppåtgående vatten i vår nästa hamn i Pacific Playground Marina vid Oyster River.
Visst var det en hel del kraftiga strömvirvlar som ville styra båten lite hit och dit, men inget som ens förorsakade ökad hjärtfrekvens. Men bra medfart fick vi, långa stunder bra över 10 knop över grund, en fart som toppade på 13 knop.
Ut i Strait of Georgia hade vi tre knop med oss, så det är lätt att förstå hur det kan se ut med en sydostlig kuling mot den strömmen. Nu hade vi absolut ingen vind, utan ”flög fram” över ett spegelblankt hav. Enligt piloten var det ”tide meet” alldeles vid udden före vår hamn, och mycket riktigt, när vi hade udden tvärs vände strömmen. En ström som nu ute på innanhavet bara var en knapp knop och minskande.
Vi fann bojarna som markerade inloppet till den muddrade kanalen in till Marinan alldeles söder om Oyster River, en kanal som vi bara kan passera med en meter plustidvatten. Nu hade vi god marginal i stigande vatten och inga problem att följa kanalen i det klara vattnet.
Pacific Playground är en campinganläggning av det större slaget, numera också med en relativt nygrävd Marina. Vi fick en bra plats och strax efter vi förtöjt kom Betty och Dave, anledningen till att vi angjort marinan.
Betty hade hittat oss på internet via båten Mahina Tiare och en sökning om yoghurt! Amanda hade i sin Galley Companiondel på deras hemsida beskrivit ”Annikas kefir” efter ett besök i Lindisfarne förra året i Fidji. Snacka om långa trådar!
Nåväl, Betty sände oss ett mail om vinterförtöjning efter att då ha läst våra senaste resebrev, och på den vägen är det.
Två dagar med skogspromenader och trevlig samvaro i deras hus, med middagar och bastubad. Betty har rötter i Finland, varför dom hade en förträfflig vedeldad bastu med ett gigantiskt stenmagasin som vi avnjöt andra kvällen.
När vi kom in i marinan la vi oss av en slump bredvid deras segelbåt, som dom tänker utrusta för längesegling, så självklart var långsegling vårt största gemensamma intresse och samtalsämne.
Efter två dagars intensiv samvaro och service med transport till mataffären, lämnade vi marinan på eftermiddagen efter att förmiddagens kuling från sydost blåst färdigt.
Tyvärr var det mycket kvar av vågorna, förmodligen understödda av strömmen, så det blev motiga tre timmar ner till Comox utgrundning, där vi vek runt hörnet mot nordväst. En timma senare, just som mörkret föll ordentligt, var vi förtöjda vid en boj i lä av låglandet söder om själva hamnen. Bojen som Betty ”fixat” hittade vi inte i skymningen, förmodligen låg det en båt på den, så vi lånade helt sonika en annan. Så här års är det gott om tomma bojar. Nästan varannan boj var ledig, vilket naturligtvis gjorde att det var många röda bojar att gå fram till och kolla om det var rätt boj. Ankring var inget alternativ bland bojarna.
Hela torsdagen stannade vi i båten. Dels lite trötta efter dom senaste intensiva dagarna, men dels för att skruva på Refleksens regulator och förbättra effekten på kaminen. Regulatorn är enkel och mekanisk, men det tar tid att begripa funktionen för alla ställskruvar. När man tror att man begriper och börjar skruva tar det dessutom tid för lågan att stabilisera sig efter varje justering. Till slut var vi nöjda och båten varm bara med hjälp av Refleksen.
En hel del logg- och mailskrivande samt förstås bildbehandling fyllde resten av dagen. Med andra ord dagen försvann fort...
Fredagen gick vi in till Comox Marian och la oss för att få en promenad, men framför allt för att träffa Mary och Bruce som seglade med sina fyra barn till Nya Zeeland på 70-talet.
En kompis i Göteborg seglade crew från Vancouver till Los Angeles och ville att vi skulle kontakta dom. En trevlig kväll där vi förutom sedvanlig dusch och klädtvätt, bjöds på middag och sen förstås en massa snack med bilder (även deras) om våra olika erfarenheter av Stilla Havet och Nya Zeeland där dom, efter att ha sålt sin båt, stannade och drev bed&breakfast i många år innan dom efter ett år i Australien flyttade tillbaka till Kanada.
Trots lågsäsong kostar det 25 – 45 $ att ligga i marinor här i Kanada så på lördag eftermiddag gick vi tillbaka ut på bojen för att invänta bättre väder utan att betala ”onödiga pengar”. Natt mot söndag var det sydlig kuling på programmet. Bojen vi ”lånat” låg nära den i söder skyddande udden, så ingen sjö alls men en lagom stark vind för att vindsnurran kunde knökfylla batterierna med 60 amph under natten. Välbehövligt nu när vi inte kan köra med landströmsladdning (pga 110 volt), nåt vi måste lösa till nästa säsong. Förmodligen blir det en ny laddare som klarar 90-250 volt som det finns flera bra på marknaden. När vi köpte vår senaste laddare trodde vi att vår isolationstransformator skulle klara 110-220 problemet...

Måndagen den 31, sista dagen till vinterhamnen, blev verkligen en seglingsdag! Iväg från Comox redan före soluppgången för att hinna till Nanaimo 55 sjömil söderut. Motorgång dom första tre timmarna ner mellan Denman Island och Vancouver Island, för att få seglingsbar nordväst när Strait of Georgia kom åt oss utan störande öar. Vi fick en jättefin undanvindsegling från halv elva till strax efter fyra, när vi la till vid Newcastle Islands flytbryggor. Efter en rekordsnabb förtöjning och stängning av båt gick vi en välbehövlig långpromenad i naturreservatet och var tillbaka just som solen gått ner.
I morgon blir det utvärdering av vår reserverade vinterplats här i Nanaimo, varefter vi seglar en vecka i övärden omedelbart söder om Nanaimo för att bl a träffa Ali och Ian från båten Loon III som vi seglade tillsammans med från NZ till Tahiti.
Kort motorkörning tvärs över vattnet mellan Newcastle Island och Nanaimos hamn inledde morgonen den första november. Tankning var nästa prioriterade åtgärd, 242 l, vi förbrukar hemska mängder med ständig uppvärmning av båten på toppen av all motorkörning. Här i Kanada kostar diesel 1.35$ så för närvarande ligger vi klart över budget när det gäller dieselinköp. Efter tankning la vi oss bland fiskebåtarna där man kunde ligga gratis några timmar, för att kunna kolla vår vinterplats. Allt verkade näst intill prefekt, förutom att Wifi i båten var dyrt och långsamt. Vi gick långa promenader i omgivningarna för att ”lära oss stan”. Bra tillgång på båtbutiker och nära till livsmedel.
Klockan blev mycket innan vi kastade loss, så vi gick bara tillbaka ut till Newcastle Island. Fast den här gången ankrade vi utanför bojområdet.
När Annika morgonen därpå satte upp Wifi antennen för att kolla om vi hade kontakt, kom en liten arbetsbåt fram och hälsade oss välkomna till Nanaimo. Det var Rob, en före detta långseglare som bosatt sig på Protection Island, grannön till Newcastle. Han hade just kört sin fru till jobbet inne i Nanaimo och bjöd oss på förmiddags te om vi hade tid. Vi skulle ju ändå sjösätta dingen innan vi fortsatte ner i övärlden. Så en timma senare puttrade vi in till ön. Kallt som det var startade utombordaren inte meddetsamma, varpå vi tänkte att den nog trots allt fått nog efter badet uppe i Taz Basin. Men igång kom den, även om det var svårt med tomgången, förmodligen på grund av kylan för det gick bättre ju varmare den blev.
Rob hade byggt ett väldigt genomtänkt hus, precis lagom för två personer. Uppvärmning i huvudsak från kökets vedeldade spis. Kompletterande elslingor i badrummet t ex gjorde huset toppmodernt och bekvämt. Massor av lösningarna var sånt vi resonerat om för den händelse vi skulle flytta iland. Kul att träffa och utbyta tankar med likasinnade, som verkligen förstår vad vi talar om när det gäller dimensionering, isolering, energisnålhet och naturmaterial. Mycket av träkonstruktionerna hade Rob sågat upp av ilandflutna stockar, så de generöst tilltagna dimensionerna var inte så kostsamma som dom såg ut. Det stora skärmtaket framför entrén hade 25x25 cm stolpar hopfogade med trädymlingar till motsvarande dimension på takstolen och allt detta av ilandflutet cederträ! En klart unik byggnad med ett minimalt underhållsbehov.
Rob erbjöd oss att förvara segelsäckar, kajak, tampsäckar mm i hans sjöbod, och även att titta till Lindisfarne inne i Nanaimo då och då när han skjutsade in frun in till jobbet. Kan det bli bättre?
Efter te och mera snack bl a om att besöka lokala segelklubben tillsammans på ett möte om två veckor, sa vi på återseende och tackade för nu.
Snurran startade snällare nu och strax var vi tillbaka i Lindisfarne. Den något försenade starten av dagens etapp var bara bra, för Dodds Narrow söder om Nanaimo hade motström fram till kl ett. När vi kom fram var det tre-fyra knop med oss så hastigt och lustigt skjutsades vi ut i Gulf Islands skärgård söder om Nanaimo där vi tänkt tillbringa en dryg vecka innan det blir dags för vinteride.
Strax före fyra var vi ankrade i Pirates Cove, en av de populäraste ankringsvikarna i norra Gulf Islands. En normal sommardag ligger här minst trettio båtar med akterlina iland för att få plats. Så här i början av november är det ingen trängsel, vi hade viken helt för oss själva. Efter en absolut stilla natt rodde vi iland och vandrade omkring på ön några timmar i det generösa solskenet. Svårt att tänka november...
Efter lunch tog vi upp ankaret och gav oss ut i Trincomali Channel som skulle ta oss till och runt Salt Spring Island där Ali och Ian väntade på oss.
En fin solskenstur i ingen vind tog oss på fyra timmar till Ganges, största orten på Salt Spring Island, längs ofta branta stränder med många storslagna sommarhus. Gulf Islands har tidigare varit ett, för amerikaner, billigt ställe att bygga generöst tilltagna sommarhus. Många står idag tomma största delen av året på grund av bl a den sviktande US$ och det skakiga läget i US i kombination med Kanadas ökade skatteuttag och stigande CAN$.
Ali stod på bryggan och välkomnade oss till Ganges. Vi förtöjde på samma flytbrygga som Loon låg och åkte sen upp till deras hus på bergssidan ovanför Ganges. Massor med snack om deras resa efter att vi lämnat dom på Tahiti. Dom seglade från Tahiti via Hawaii till Vancouver Island. Men på vägen till Tahiti gick förstaget av, masten stod kvar med hjälp av genuafallet, och dom vände tillbaka till Tahiti för att få ett nytt stag. Det fanns alltså en del att ”debriefa”...
Efter en trevlig middag skjutsade Ali oss tillbaka till Lindisfarne och en natts sömn, fastknutna vid en flytbrygga.
Vid middagsbordet blev det snack om priser för vinterplatser. Det stod strax klart för oss att Ganges Public Floats hade ovanligt billig vinterprislista. Om man betalade för min tre månader i förväg var priset en tredjedel mot priset på vår bokade plats i Nanaimo, som i sig var ok i jämförelse med sex marinor i området.
När vi fått i oss frukostgröten uppsökte vi Harbour master och undrade om det möjligen fanns plats för ytterligare en båt i den fulla marinan. Jo det är fullt, men kanske...
Den tillskapade platsen blev till och med en av de bättre platserna, längst in i marinan, skyddad av två kraftiga flytbryggor mot sydost. Alla andra väderstreck har ingen sträcklängd alls från vikens tre sidor. Allt finns här, tom Wifi! Segel mm som behöver förvaras i land kan Ali och Ian ta hand om och Ian tittar till Lindisfarne varje gång han tittar till Loon, som ligger tjugo meter utanför oss. Vi som inte trodde det kunde bli bättre än Nanaimo! Här får man tom bo i båten utan restriktioner eller extrabetalning. Vi bestämde oss på stående fot och skickade email till marinan i Nanaimo och till Rob om våra ändrade vinterplaner.
Hastigt och lustigt hade vi nu, en dryg vecka tidigare än planerat förtöjt på vår vinterplats. Att segla runt ytterligare en vecka och riskera att platsen här i Ganges försvann var inte att tänka på. Dessutom är det inte fel att i lugn och ro förbereda båten för vintervila. Det är både en och flera åtgärder som ska till, för att inte tala om en grundlig rengöring med efterföljande avtorkning med vinäger/ättika på alla ytor. Vi har gjort det tidigare efter rekommendation och kan konstatera att behandlingen hjälper bra mot mögel på ytor som annars lätt blir lite prickiga av dålig ventilation. När man måste flytta om allt för att komma åt tar det ordentligt med tid, särskilt som vi bor i båten hela tiden. Kvällen ägnades åt ytterligare en trevlig middag hos Ali och Ian efter en gemensam promenad uppe på berget ovanför deras hus.
Kvällen därpå var dom middagsgäster i Lindisfarne, men sen började vi röja, städa och fixa med båten, så frekvensen på våra möten blev därefter mera normal. Bl a följde vi med till Victoria en dag, en tilltalande, mycket engelsk liten storstad, där vi hittade en batteriladdare som löste våra 110 volts problem. En Xantrax laddare som arbetar med 90-270 volt, nått vi naturligtvis skulle haft i båten långt tidigare. Men med vår 110-220 volts Isolationstransformator kändes det lite tårta på tårta och ”universal laddare” är inte helt vanliga i Europa/Sverige. Nu har vi full laddning på batterierna och har därmed kunnat byta olja och konservera motorn som nu inte skall röras förrän i mars. Watermakern har i år inte bara fått konserveringsmedel utan även ”livsmedels antifrysmedel” inför vinteruppehållet. Det fryser inte här men vi tar det säkra före...
Vi har haft fem nätter med temperaturer på flera minusgrader så vi har nu beställt elström under vår bortavaro. Förmodligen en överloppsgärning när det gäller frost, men på köpet får vi en torrare båt som blir klart snabbare att värma upp när vi kommer tillbaka i början på mars.
Ytterligare en nästan osannolik händelse/sak med Salt Spring Island:
Våra vänner i Florida som vi skall besöka på vägen hem till Sverige frågade i ett av mailen, efter att vi anlänt till Ganges, om vi visste att gemensamma vänner byggde hus på Salt Spring Island! Det var New Paige med Joan, Rodger och Paige som vi träffat på många ställen i Stilla havet efter första mötet på Suwarrow 2008. Vi visste att dom bodde i västra Kanada nära Calgary, men inte att dom sålt av där och dessutom sålt New Paige, en Nordhaven 57, och köpt tomt med ett inte färdigbyggt hus på alldeles nära vår vinterplats.
Dom blev eld och lågor när dom fick veta att vi vinterlåg i marinan och kom nästa morgon på kaffe och senare samma dag blev det visning av husbygget. Nu har vi ”problem” med vem som skall få ta hand om dom grejor vi vill lagra på land...
Man säger ofta att världen är liten, ett talesätt som här blev osannolikt sant! Snacka om att åka in i bygemenskapen på ett bananskal. Blir nästan svårt att flyga iväg i tre månader. Vi får trösta oss med att vårrustningen av Lindisfarne i mars blir en rolig tid i alla avseenden.
Liva kom på besök några dagar på sin färd till sitt vinterkvarter på Orca Island, några mil söderut in i USA. Återigen fick vi några trevliga dagar tillsammans.
Ön Salt Spring Island har färjeförbindelse till både Vancouver och Vancouver Island, och vårt bokade flyg avgår från Vancouvers flygplats. Det visade sig att för att komma till flygplatsen per färja skulle vi börja med en färja västerut för att där byta till en österut, förbi Salt Spring Island, och det betyder flera timmars resa toppat med en och en halv timme med buss och tåg från färjeterminalen till flygplatsen. Alternativet är en kort flygtur med sjöflygplan som startar bara ett stenkast från vår båtplats. Under hela Alaska och Kanada tiden har vi sett fler sjöflygplan än vi gjort under alla år, så varför inte kolla priset och tiderna. Visst lite mer än dubbelt så dyrt men det kan det vara värt, och tiden perfekt - så valet blev enkelt.

Med några dagar kvar till Floridaflyget och inte så många punkter kvar på förberedelselistan känns det äntligen som vi har tid för sånt som inte blir gjort när man är på resa hela tiden. Mycket skönt.
Återstår nu bara att se om vintern blir snäll i år både med tanke på båten och vår tid i Sverige.
Vi tar nu paus i loggskrivandet och nästa kommer i mars 2012.
Ett litet tillägg till alla loggar som gäller både Alaska och Kanada är att vi inte beskrivit alla möten med fåglar, valar, fiskar och däggdjur för då hade vi inte kunnat skriva om något annat. Detta är ett fantastiskt rikt naturområde och våra förväntningar har uppfyllts med råge.

Ganges på Salt Spring Island i Kanada
26 november 2011
Annika & Björn
Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@sailaround.info
mail@sailaround.info