Fidji - Nya Zeeland
18 - 31 oktober 2010
Seglingen Fidji – NZ blev så här i backspegeln rätt ok. Men under resans gång i den med sydvind inledande halvan var det klart tålamodsprövande. Mer om det lite senare.
Först måste vi berätta om vårt missöde med watermakern!
En dryg vecka innan hoppet till NZ upptäckte vi att undertrycksmätaren på finfiltret före WM högtryckspumpen visade ett ovanligt högt värde och nära högsta tillåtna värdet. Lite oroliga var vi att det var förpumpen som tappat effekt eller något annat allvarligt fel, men först prövade vi med det mest sannolika, igensatt finfilter. Låter självklart, men har man ett 20 µm filter före 5 µm så får inte ”5:an” normalt ”nåt alls”.. Vid skiftet visade det sig att Björn slarvat vid förra bytet, ”20:an” var inte tät och partiklar läckte förbi filterinsatsen till ”5:an” där de fastnade och tätade till filteret. Förfiltren ska inte förväxlas med watermakerns avsaltningsfilter som kallas/är ett membran.
Vi låg inne i Savusavu när filtern byttes, så det var inte läge att provköra och bekräfta att filtret var hela problemet med det höga undertrycket. Först när vi lämnade och seglade mot Lautoka kunde vi köra igång watermakern och testa. Normal startprocedur, även om Annika tyckte sig höra nåt tillfälligt ljud ute i stuven där membran och utlopp finns. Undertrycket efter finfiltret helt OK, Puh!!! Och helt normal vattenproduktion.
Allt frid och fröjd tror ni, men icke så. Efter några minuter startar plötsligt länspumpen!!
Ner under durken, jo visst finns det vatten och dessutom saltvatten! En durk längre bak avslöjar att det kommer från styrbord sida där Watermakern sitter, och att det riktigt forsade in. Omedelbart kommer Björn på att han stängt utloppet för överskottsvattnet vid filterbytet för att kunna trycka ut saltvatten med sötvatten bakvägen genom filtren och förstås glömt att öppna densamma.
Vad hade då hänt?
Högtryckspumpen startar normalt utan mottryck och när ”varvet” är uppe (pumpen är bältdriven från Pentan) stryper man en kran och därmed ökar trycket så att membranet kan producera sötvatten. Nu fanns det en stängd kran på utloppssidan vilket gjorde att trycket byggdes upp snabbt utan strypkranen, men i en slang som normalt inte har nåt tryck alls och därför inte är dimensionerad för högt tryck. Slangen sprack (det var säkert det ljudet Annika hörde) och watermakern fungerade som vanligt igen, bar med den lilla skillnaden att överskottsvattnet inte hamnade utanför båten! Till saken hör att pumpen vid vattentillverkning ger ca 10-15l per minut i salt returvatten...
Vi kapade den skadade slangen, öppnade kranen och körde igång igen. Naturligtvis blev det en massa rengöring/sköljning med sötvatten för att bli av med allt salt.
Våra vänner i Proximity som seglade nåt hundratal meter bakom oss märkte inget av ”intermezzot” eftersom vi seglade/motorerade vidare innanför revet utefter Vanua Levus sydkust mot Lautoka medan vi lagade och städade upp.
Läxan vi lärde är att nedskrivna rutiner för moment (typ filterbyten) som inte görs så ofta börjar med ålderns rätt bli nödvändiga... Men också att det är bra att inte överdimensionera. Slangen som nu sprack fungerade som ”säkerhetsventil” när systemet var helt stängt och ”räddade” därmed membran, pump och övrig utrustning från eventuella skador.
Så seglingen tillbaka till Nya Zeeland.
Efter några dagar med pyssel, social samvaro med Proximity, Quest II, Blue Bie mfl i Denerau Marina, seglade vi på söndagseftermiddagen den 17:e till viken omedelbart söder om Lautoka, för att bara ha en kort motoretapp in till tullen på måndagsmorgonen.
Fullt med båtar, både i ankringsviken och utanför hamnen i Lautoka. Det märks verkligen att det är slut på säsongen och folk ger sig av innan cyklonrisken ökar.
Tullen är stängd under helgen, så Björn hängde på låset när dom öppnade på måndag morgon och blev först betjänad (en båt i taget!). När det var klart var det tio besättningar i kö för utklarering. Två båtar hade fått delvis ny besättning i förhållande till när dom klarerade in, vilket fick till följd att tullen tydligen inte hade befogenhet att hantera imigrationsdelen av ärendet. Dom fick vackert promenera in till Lautoka och besöka immigrationskontoret innan det gick att hantera resten hos tullen.
Med klara papper gav vi oss av mot revöppningen 30 nm söder ut. På halva vägen stannade vi i Musket Cove för att köpa lite vitkål, morötter (dvs vår standardlunch) men framför allt ligga vid en boj och stuva ankare, dinge och en massa annat. Klockan hann bli sen eftermiddag innan vi var klara att lämna bojen. Vi bestämde oss för att trots allt sticka. Passet är fyrbelyst och navigerbart under nästan alla förhållanden.
När vi rundat ön och satt kurs mot passet kunde vi konstatera att det blåste en lagom bris, men rätt från syd. Kändes inte så smart att starta lite trötta och segla mot sydväst hela natten när man är på väg mot söder .
Två timmar senare, just som solen satte sig var vi i höjd med passet och istället för att gå ut till havs ankrade vi i den skyddade viken under passets ensfyrar. Inte helt planerat eftersom bogankare med kätting inte var åtkomliga efter allt stuvande. Men vårt nya fina Manson Supreme på akterspelet var helt brukbart. Bara att lägga, dra fast och sen leda fram kättingen till fören. När vi kört fast (obs inte backat fast för en gångs skull!) bestämde vi oss för att ligga med häcken mot den labra brisen. Såg nog lite knepigt ut när en båt av fyra låg åt ”motsatt” håll. Det fungerade utmärkt, ja faktiskt hade vi bättre klimat i båten eftersom kapell mm är öppna bakåt och fångade in den svaga brisen och gav oss svalka utan fläktar.
Tisdag morgon lättade vi vid sjutiden och gick ut genom passet. Nu blåste en laber bris från öster och sjön var nästan platt. Fin segling mot mål hela dagen i 5 – 5,5 knop. För en gångs skull var vi nöjda med bidevind. Utan tillskott av fartvinden som bidevindseglingen ger hade vi nog bara legat med fladdrande segel.
Tack vare den ringa vindstyrkan byggde inte sjön och vinden höll sig hela dagen. Till kvällen fick vi en fullmåne från en stjärnklar himmel. Det var så ljust så bara de starkaste stjärnorna syntes. Vintergatan var inte att tänka på. Det är fantastiskt att segla under fullmåne över ett blankt vatten, nästan som på dagen när ögonen väl vant sig!
Frampå efternatten var vinden slut och det blev järngenuan som fick ta över. Hela dag två motorerade vi över ett lugnt hav, dock hade en lång dyning från sydväst börjat göra sig påmind. En bit inpå natt två fick vi ny vind, men nu från ren syd! Skulle vi gå väst eller ost? Gribfilerna talade om ostvind om några dagar, så vi valde att segla mot ost. Rätt tålamods-prövande att segla 100 -110 grader när bäring till mål är 185!
Men hade vi seglat efter ”västbenet” hade vi fått 250 grader pga ström och sjö och med den förväntade ostvinden ville vi inte ligga så långt åt väster och kanske knappt klara NZ nordudde i värsta fall. Kändes inte så lite pyrt att ha nästan 0 knop i VMG!!! under halva natten. På efternatten falnade vinden något, varpå vi beslutade att köra motorn igen mot vind och den rätt modesta sjögången.
Under förmiddagen dag tre ökade vinden och vred till sydost. Nu kunde vi snåla höjd och ”drejabisegla” 35-40 grader mot grov sjö och vind i knappt 4,5 knop och kurs 230 grader. Det var nu bara att gilla läget trots den sydvästliga kursen. Normalt seglar vi ”full fart” 50-55 grader från vind och litar på att vinden vrider. Men nu ”visste vi” från gribbarna att vindvridningen om ytterligare två dagar bara skulle bli knappt ost. Vi ville då hellre vara längre norrut än längre västerut, alltså långsam framfart med minsta möjliga västdrift. Klart jobbigt att gå så brant mot sjön, men lyckligtvis blev vindstyrkan sällan över 25 knop (12-13m/s). Men sjön var tidvis kaotisk när tidvattenströmmen gick mot dyningen.
Vi kan återigen konstatera hur viktigt det är med ”färdriktningen” i förhållande till sjö och vindstyrka. 25 knop är max vad vi med något så när bibehållen komfort vill ha under bidevind förhållanden. 20-25 knop är den önskade ”minimivinden” under läns och vi lever ”lätt” ombord med nästan det dubbla!
Lördag förmiddag vred vinden tillräckligt för att vi kunde lätta på skoten och öka till våra mer normala dryga 6 knop. Söndag eftermiddag, halvvägs äntligen! Nu var sjön helt inrättad efter den nya ostliga vindriktningen och vi ”skenade” mot mål i 60-70 graders vind med sjön i sidan i stället för bromsande mot bogen. Nu fick vi tre dagar med perfekt bidevind/halvvindsegling i svag medström, SOG 6,5-7,5. Men nio dygn i 15 – 20 graders lutning är jobbigt. Tur att vi bara är två ombord. Båten blir ännu mindre när bara ”ena sidan” kan nyttjas.
Vindrodret skötte sig perfekt hela resan (utom motortimmarna förstås!) och vi stängde vindgeneratorn för vi hade ”överfull” batteribank. Autopiloten är en strömslukare!
Natten mot torsdagen falnade vinden och vi motorseglade under vattentillverkning öster om NZ sista etappen ner till Whangarei. I första morgonljuset såg vi Whangarei Head femton sjömil bort i kurslinjen under motorgång i svag vind. Frukost och varmvattendusch i sittbrunn med det under natten tillverkade vattnet. Gissa om det var skönt (och välbehövligt!). Det där med dusch är nog en av de största skillnaderna mellan undanvind- och bidevindsegling i lite tuffare sjö...
Som Norrmännen säger: ”Seglare är inte döda, dom bara luktar så..”. Nu förstår vi det bättre!
Men det är förunderligt hur man anpassar sig. Hade nån tidigare sagt att man klarar sig med en dusch i veckan hade vi nog betraktat vederbörande som lite knäpp! Valda delar av kroppen fick givetvis lite underhåll under resans gång men ändå.
Strax för rundningen in mot Whangarei kom vi ikapp en amerikansk båt. Vi hade klar fördel av vår lokalkännedom! Dom seglade långt ut och angjorde fartygsrännan, medan vi smet under land och tjänade sjömil, men så var det också åttonde gången vi angjorde Whangarei. Amerikanarna var nog tacksamma för guidning och la sig i vårt kölvatten för att hitta in till Marsden Cove marina där vi skulle klarera in innan vi fick segla dom sista femton milen upp i floden till Whangarei.
Tullen och ”jordgubbarna” kom nån timma efter vi förtöjt vid den låsta Q-bryggan. Vi hann spola av de värsta saltlagren innan vi var inklarerade och kunde fortsätta.
Vid tolvtiden bar det av i svag motström. Vi hade haft en till två knop med oss under morgonen in förbi hamnen till marinan. Nu var högvattnet förbi, men vinden gav en kanonfin slör första tio milen uppför floden på fullständigt platt vatten. Snacka om perfekt sista segling inför seglingsuppehållet. Alla motiga timmar under förra veckan glömda...
Floden kröker i S- kurva inne i staden, men vi kunde segla hela vägen för första gången trots ibland upp till en dryg knops motström. Lite spännande när en farledsbojar skulle passeras och vinden var lite för mycket bidevind. Dessutom seglade vi med genuan och inte med kryssfocken, vilket gjorde det extra spännande eftersom vi inte kan slå utan att rulla genuan. Men spänningen höll oss vakna, vilket vi kanske behövde efter våra nio dygn på havet.
100 m från bryggan rullade vi in seglen och startade motorn för att fem minuter senare vara förtöjda och klara att gå iland.
Nästan som att komma hem! Och vilken lättnad att handla i välförsedda butiker. Det blir under dessa snabba växlingar helt klart att Fidji inte har förstasortering av kött, grönt och andra produkter!
Nu blir det städning och ”vinterställning” av båt inför hemresan i mitten av november.
Lite kuriosa; skillnaden i marina pris mellan Fidji och pilemooring i Whangarei plus vår reduktion i försäkringspremie (pga NZ istället för World vide) betalar nästan våra flygbiljetter till Köpenhamn!!! Man kan lugnt säga att det var bra betalt för dom lite tuffa 1000 sjömilen mellan Fidji och NZ.
Whangarei NZ 31 oktober 2010
Annika & Björn
Lindisfarne
www.sailaround.info
radio@ailaround.info
mail@sailaround.info