Lindisfarne – Forgus 37 – 7,5t (över 9t utrustad)
Dunedin + två bilturer - Auckland
2 april -10 maj 2010

Vi har lite dålig koll på det här med helgdagar och det visade sig att vi kom fram till Dunedin på skärtorsdagens kväll. Här liksom på många platser runt om i världen är nästan allt stängt på långfredagen så någon tandläkartid för Björn gick inte att boka förrän på tisdagen. Vi behövde ju röra på oss så en stadsvandring blev det och allt visade sig inte vara stängt – vi gjorde en rundtur på det Nya Zeeländska bryggeriet Speights med tillhörande smakprovning...
Vår i Sverige inköpta miniPC är nästan alltid med i ryggsäcken så på väg genom staden hittade vi biblioteket. Även om det nu var stängt så ”läckte” deras trådlösa nät ut och det visade sig vara öppet för inloggning trots helgdagen. Senare förstod vi att nätets öppningstider följer bibblans normala tider och att långfredagen inte särbehandlades utan nätet var på som en vanlig fredag.
Vädret för den närmaste perioden såg nu ut att stabilisera sig med sol och vindar i huvudsak från norr så vi började titta efter hyrbil. Då vi besökte Sydön för 15 år sen åkte vi många mil och såg flera platser strax norr om Dunedin. Några av dess ville vi nu besöka igen och vi har, fd seglande, vänner som nyligen flyttat in i sitt nybyggda hus på lagom utflyktsavstånd.
Hastigt och lustigt beslutade vi avfärd redan på måndagen för fyra dagars biltur.
På önskelistan fanns nu pingviner, sälar, sjölejon, flygande fåglar och flera speciella geologiska formationer. Turen startade utefter kusten mot Oamaru bara 120km norrut. Utefter vägen stannade vi först vid Shag Point där en koloni skarv och säl samsas på dom fantastiska klipporna. En bit norrut ett stopp igen och nu vid Moeraki Boulders. Dessa boulders är helt cirkelrunda stenar med en diameter på uppåt 2,2m som bildats liksom en musslas pärla runt ett litet förmål nere i en lös havsbotten. Helt otroligt fantastiska.
Denna dags sista stopp Oamaru har som dragplåster både den lilla blå pingvinen och den gulögda, men på olika stränder. Efter incheckning på vårt förbokade backpacker hotell så gick mot grannhuset där turistinformationen låg. Nu var den sedan länge stängd och man hänvisades till Visitor Center vid blå pingvin kolonin. Vi tog fram långa benet och gick dit för att kolla läget inför kvällens pingvinankomst. Den lilla blå kommer in till stranden strax efter skymningen och går en kort bit till sina nattkvarter. Stranden är avlyst så för att se de hemvändande pingisarna måste man betala och det råder dessutom fotoförbud. Guiden visade oss på kartan var dom gulögda håller till och berättade att dom kommer in lite tidigare så vi hastade tillbaka till hotellet, lastade in kameror i bilen och kom fram lagom för att hinna se och fotografera några av dom gulögda. Vi väntade sedan vid Blå Pingvin stranden medan solen gick ner i hopp om att några små blå skulle komma upp, men gav upp när mörkret tätnade.
Tidigt tisdag morgon lämnade vi Oamaru mot nordväst utefter Waitaki River. På vägen blev det många fotostopp då naturen har lyckats skapa konstverk i stort sett i varenda vägkrök. Sen har människan hjälpt till lite här och där och halvvägs upp mot Omarama finns flera dammanläggningar som skapat sjöar i otroliga färger. Lagom, för oss, kryddat med lite höstfärger. I Omarama körde vi först ett kort stycke mot Mt Cook för att se dom spektakulära Clay Cliffs som bildats av regn- och  vinderosion strax norr om Omarama. I en nästan sakral stämning bland de gigantiska minareterna åt vi vår medhavda lunch och tog "en del" foton...
Sen bytte vi riktning till sydväst mot Wanaka vilket betyder att vägen slingrar sig över flera pass med återigen utsökta vyer.
Våra cruisingvänner i Wanaka (vi mötte dom på Cypern och i Turkiet 2003) bjöd in oss till övernattning och vi navigerade fram till rätt adress strax före klockan fem, lagom för att se solen måla bergen i mättade färger tvärs över sjön. Alltså utsikt från deras vardagsrumsfönster.
Nu råkade vi ramla in lagom till Allans födelsedag och vi var sex runt bordet till en underbar middag tillsammans med ett gudomligt vin. Paret har ett förflutet som vinmakare och har fortfarande ett bra bibliotek från både egen tillverkning och inköp. Kvällens födelsedagsflaska hörde till nivån 900NZD... vi drack det under andakt.
Kvällen avlöpte som den brukar i seglarkretsar, dvs sailors midnight infaller mellan 9 och 10 på kvällen, så redan vid 10-draget kunde vi natta efter mycket prat och som vanligt visade vi några bildspel från våra seglingar. Detta på begäran...
Onsdag morgon och vi var uppe med tuppen för att få ut mesta möjliga av dagsljuset. Återigen en strålande morgon med frost i gräset och soluppgång över sjö och berg – vilka färger!
Dagens etapp blev inte så lång i kilometer men desto kurvigare... På väg mot Queenstown över Cordova och efter Arrowtown, tog vi en avstickare mot Skippers Canyon, bara 22km men så brant och kurvigt att det bara gick att köra knappt 10-20km/h under halva sträckan. På passhöjden rekommenderades 4-hjulsdrift för fortsatt färd. Vår hyrbil, en Suziki Swift, tyckte vi fick duga... Nåja beslutet om fortsatt färd togs då det vi kunde se av vägen såg bra ut och att det var helt torrt. Minsta regn hade gjort det helt omöjligt. Området är nästan overkligt av och till och är också inspelningsplats för många scener i filmen "Sagan om Ringen". I vägens ände finns en bungy-bro dit det idag inte går några turer. Flera mer lättillgängliga broar i Queenstown-området har övertagit hoppandet med bungyplattformar och åskådarbyggnader.
Det blev alltså en heldag på i huvudsak slingrande grusväg och framåt solnedgången checkade vi in på ett riktigt hotell med frukost och allt. Bara obetydligt dyrare än backpackerhotellet.  På rummet fanns till och med en platt-tv som vi kunde koppla ihop med Pc:n, så kvällsnöjet blev en genomgång av alla c:a 700 tagna bilder. Lite vin, ost och kex räckte som kvällsmat innan John Blund kom med sandpåsen.
Upp med tuppen igen då hotellet var fullt med bussande gäster som säkert skulle ockupera frukostmatsalen om vi inte var tidiga. På kuppen fick vi fönsterbord med bästa utsikt mot soluppgången över berg och sjö.
Sista dagen med bilen och det var knappt 300km tillbaka till Dunedin kortaste vägen. Vi valde en lite längre tur via Cromwell, Alexandra, Ranfurly och Mosgiel. Mellan Alexandra och Runfurly ligger St Bathans som är en av många små gruvsamhällen där guld var det stora dragplåstret. Idag finns flera hus bevarade och av gruvschaktet syns mest en djup sjö. Guldet fanns i den omlagrade sandstenen och såret i bergssidan liknar nu Kappadokien i Turkiet om än i liten skala. Färgspel och formationer i mängder. Resterande tur mot Dunedin gick genom ett på sitt sätt fantastiskt område med odling och boskap på dom runda kullarna. Men torrt är det, nästan ökenlikt. Det mesta som inte är brunt är konstbevattnat. Dom branta ravinerna mellan kullarna blev mer och mer framträdande i den långsamt dalande solen. Närmare kusten var tillgången till vatten bättre, och här växlade naturen från ökenlikt till en blandning av åker och skog.
Vi körde till båten för urlastning, en inköpsrunda på matbutiken först förstås, sen tillbaka med bilen till uthyraren där vi lämnade av alldeles i dagens sista ljus. Under den ca 5km långa promenaden tillbaka genom staden kunde vi konstatera att luften är väldigt ren och klar. Trots Dunedins 120 000 invånare och att huvudvägen går genom stan så ser man massor av stjärnor och till och med vintergatan mycket tydligt.
Fredag den 9:e - Björn ska till tandläkaren och vi ska hämta papper hos immigration för ansökan om tre månaders förlängt visum. Båda detaljerna utförda utan problem, även om båda krävde återbesök. Helgen ägnades åt stadsvandring med lite inköp av diverse. Vi har nu, äntligen skulle man kunna säga, behov av att förnya t-shirt förrådet. Tog också en lång promenad bland husen närmast marinan och precis som på så många ställen i Nya Zeeland så är terrängen kuperad. Vi hittade en gata som var så brant att trottoaren bestod av trappsteg. Nyttigt promenerande för både hjärta och lungor.
På måndagen fick vi ett mail från en okänd Dunedin-bo - Ricci. Hon hade varit nere i marinan och sett den svenska flaggan och blivit alldeles till sig. Ricci bor sen tre år i Göteborg och fick via sin pojkvän i Gbg fatt på vår mailadress - vi var inte i båten så hon mailade oss helt enkelt. Dan efter kom hon till båten för lunch.  Nu var hon i NZ för att jobba några månader som den sjuksköterska hon är för att få behålla sin behörighet. I Sverige har hon ännu inte fått arbeta som sjuksköterska. Det är inte första gången vi träffar på fenomenet att länder har ”handelshinder” när det gäller olika typer av utländska examina som inte godkänns.
På kvällen samma dag var vi hemma hos Riccis med far och sambo på middag och såg bilder från Nepal, Indien och vår resa från Göteborg till Chile. Hur lika är vi inte fast vi bor på var sida av klotet!
Nästa, lite mer planerade besök kom redan dagen efter.
Kay och Lena från Göteborg på några veckors semesterresa kom med sin hyrda Campervan och hälsade på oss i yachtklubben. Vi gjorde en gemensam utflykt till Royal Albatrosskolonin ute på Otago halvön och hade turen att få se tre av dom 16 ”kycklingarna” och två vuxna fåglar som kom inflygande. En trevlig kväll i båten med mycken god plockmat, ett gott flaskvin dom köpt vid en vinprovning och naturligtvis en massa prat om hur härligt och trevligt det är att segla. Efter att ha sovit i sin Campervan drack dom förmiddagskaffe i båten med mera båtsnack och lämnade oss sen för vidare färd runt sydön.
Kanske vi ses i Christchurch där dom skall lämna bilen om en dryg vecka.
Björn fick sin tand färdigreparerad och vi lämnade in våra visumansökningar som skulle vara klara dagen därpå.
Onsdag - sista dagen i Dunedin. Ricci ville visa oss en del av hennes Dunedin och på det viset fick vi också transporthjälp för en sista handlingstur. Mycket praktiskt - tack Ricci!
Så blev det onsdag kväll och vi var lite brydda över vädret. Det fanns inget idealiskt läge från de senaste dagarna och en vecka framåt. Det blev att satsa på det mest lovande.
Stormvarning för området söder om Dunedin och kulingvarning för Chalmers, som området kring Dunedin heter, och även för Rangitata norr därom. En sydväst som skulle börja blåsa med regn och åska fram mot torsdag kväll. Vindstyrka och riktning före det var ”variable”, dvs förmodligen rakt emot men svag.
Torsdag morgon gav inga klarare besked om utvecklingen så vi lämnade Otago Yacht Club vid åttatiden med utgående vatten innan rännan in till yachthamnen blev för grund. En fin soluppgång gav oss en angenäm start men närmare mynningen fick vi ett stilla regn. Vi passerade hamninloppet vid tiotiden och dyningen var rätt kraftig men nästan utan överlagrande vindvågor. Växlande svaga vindar såg oss motorera med stödsegel mot nordost. Efter några timmar drog en nordväst upp en del sjö och vi föll av mot mera ost. Frampå sen eftermiddag vred vinden mot nord och vidare till nordost varpå vi slog mot land.
Strax innan mörkret föll kom fronten med regn och hård sydvästvind och vi kunde med kraftigt revad stor länsa mot mål. I de skiftande vindarna valde vi att bara segla för revad stor för att säkrare kunna gippa. Med försegel blir det en hel del fördäcksarbete och i mörker med dingen surrad på fördäck är det riskabelt i grov sjö. Vi kom att gippa tre gånger innan vi strax före lunchtid angjorde den stora havsviken Akaroa på sydsidan av Banks Peninsula.
Sydvästvinden blåste hårt med regn och åska på avstånd hela natten. Frampå efternatten klarnade det och stjärnorna gav ett blekt ljus så att vi såg alla brytande vågor i den fortsatt hårda vinden. 15-18 m/s i medelvind och långa byar runt 25 från 20-tiden på torsdagskvällen tills vi kom fram till Akaroa. På grund av segling med enbart stor var förhållandena ombord lite stökigare än vanligt, men trots fyra-fem meter höga brytande vågor akterifrån kändes det inte osäkert. Men visst, när man hörde mullret från den där ”sjunde vågen” som kom rytande där uppe i himlen kändes det lite spännande. Autopiloten klarade nästan jämnt att kompensera för vågornas och vindens försök att vrida upp Lindisfarne. Någon enstaka gång gick det för fort och vi skar upp en 30-40 grader med mycket vatten på däck som följd. Fyra – fem skvättsjöar i sittbrunn det var allt som kom ”in”. Ja in kom det aldrig tack vare vår bakvägg som skyddar de två sittplatserna under sprayhooden mot elementens raseri. Suveränt, särskilt när det blåser och regnar bakifrån.
Vi tajmade även tidvattnet i Akaroa. Sjön var absolut tillräckligt grov för att vi inte skulle behöva nån tillskottseffekt av mötande ström. En annan nödvändig omständighet under rådande förhållanden var att Akaroa är just en havsvik med stort djup i mynningen och inte en flod som sedementerar en bank i mynningen. Det senare är fallet i många av NZ (och världens) hamnar och vikar. Dessa bankar genererar fruktansvärda brytande vågor under förhållanden som under fredags-förmiddagen när höga vågor kommer mot land och plötsligt bara har några få meter vatten. Merparten av NZ båtolyckor händer när fiskebåtar skall gå över sandbankar i hårt väder för att nå hamn.
Nu hade vi ingen bank och mynningen var en sjömil bred. Vikens riktning var dessutom trettio grader från vindriktningen så det mesta kändes rätt idealiskt trots den hårda vinden och grova sjön. Vi länsade på mot mitten, beredda på fallvindar från dom omgärdande branterna. Det motsatta hände. Det blev nästan ”vindstilla” när vi kom in i struten, trots att det inte fanns något som hindrade vinden bakom oss. Förmodligen lyfte vinden när den träffade den branta kusten och ”fick inte plats” i havsviken. Nån venturi effekt kunde inte utbildas eftersom viken även avslutades med höga berg. En sjömil in i viken kom vinden tillbaka, men inte alls med samma styrka som ute till havs.
Nu gällde det att reka ankarvik. Piloten beskrev bara en bukt vid byn Akaroa och den var full med båtar på boj. Den låg dessutom utsatt för den kommande nattens vindvridningar. På västra sidan fanns en bättre vik, men även där låg båtar på boj och medan vi kollade bottendjupet kom en tysk långseglare roende och rekommenderade oss att fortsätta längre norrut i huvudviken.
Botten på Akaroa Harbour har en halvö som sticker ut och skapar två ändvikar. Den västra såg bäst ut och även här låg många bojade båtar. Men dessa låg i anslutning till en väg och inte alls i den nordostliga delen där vi ville ankra. Efter en del cirklande för att kontrollera djupet i den grunda viken ankrade vi till slut på tre meter vatten, 50m från oststranden. Åt norr var det fortfarande flera hundra meter och väldigt grunt. Efter en sen salladslunch var det skönt att sitta i solen och njuta i en stillaliggande båt.
Strax efter att mörkret föll började den förutspådda nordvästen blåsa och vi konstaterade att väderfönstret med sydliga vindar som vi utnyttjat hade inte mycket marginal för att vi skulle hinna fram. Trots alla väst- och sydväst-vindar nere i söder har det blåst nordligt mesta tiden utefter ostkusten. Det blir nog en del väntan till innan vi är uppe i Whangarei.
Natten blev väldigt lugn efter att nordosten slutat dra nån gång strax efter midnatt och vi vaknade till en lite mulen men nästan vindstilla morgon. Efter frukost klarnade det upp och vi dingade in till en strand där vi trodde oss finna clams. Inte så gott om clams, bara tillräckligt till en förrätt, men dom var väldigt goda.
Efter lunch kom en timmas sydvästvind och guppade oss en stund. Det var den enda riktningen som har lite längre sträcklängd mot vår ankringsplats. Men redan tidig eftermiddag hade den gjort sitt. Två promenader iland hann vi med.
Från tidig lördagkväll och fram till söndag lunch var det spegelblankt och helt molnfritt. Nattens stjärnhimmel utan måne och störande gatubelysning var magnifik. Den molnfria himlen bestod på söndagen även sedan det börjat dra från norr. Det är skönt att ligga en bit ut i bukten så att Lindisfarne bara påverkas av vindens huvudriktning och inte av skiftande fallvindar.
Väderprognosen och våra gribfiler talade för en tidig måndagsstart för dom 50 sjömilen runt Banks Peninsula till Lyttelton / Christchurch innan sydvästkulingen hinner bygga upp för hög sjö i Akaroas mynning mot söder.
Söndag eftermiddag mojnade vinden och vi fick en lång härlig promenad. Vilken skillnad mot de flesta ankringringsvikar vi besökt. Dels finns det vägar och dels är stora ängar och kullar bara gräsbevuxna. Akaroa Harbour är verklingen ett bra ställe att tillbringa några dagar.
Kvällen vindstilla trots en hel del vind ute till havs och natten blev återigen helt lugn varför vi kände oss rätt pigga när klockan ringde före soluppgången.
Ned med ankarsegel och upp med ankaret i de första tecknen på att natten började ta slut. Dingen hade vi lagt på däck redan på söndagskvällen, men Refleks skorstenen måste ner innan dingen surras på plats. Eftersom vi ville ha värmen på under natten fick dingen surras under gång ut ur viken. Frukost under gång i de första solstrålarna på topparna runt oss och när vi efter en timma närmade oss mynningen konstaterade vi att vi räknat rätt. Sydvästkulingen hade definitivt inte börjat dra och slackvattnet inföll nästan precis lagom som vi passerade ut till havs. Visserligen blev sjön rätt skvalpig av dyningens spegelsjö mot bergen de första timmarna innan sydvästen kom, men sen fick vi 8-12 m/s och underbart perfekt läns för fulla segel och fullt med Hector’s delfiner kring båten i flera timmar. Dom lämnade oss inte förrän vi kom in i ett område som är betecknat som viltreservat dom sista tre timmarna mot Lyttelton, hur man nu skall tolka det.
I vanlig ordning försökte vi anropa hamnen men dom hörde oss förmodligen inte. Efter att ha talat med Akaroa Radio svarade så småningom hamnen men kunde inte fixa nån plats i marinan. Vi uppmanades att ankra i bukten mittemot och väl där skulle marinafolket kalla på VHF.
När vi halv fyratiden just var klara med ankringsbestyren ropade marina och erbjöd oss en plats. Vi avvaktade till morgondagen med flytt till marinan eftersom vi var väl ankrade och inte hade bråttom iland.
Efter en lugn natt i Diamond Harbour tog vi upp ankaret, tog ner ankarseglet och tuffade tvärs över viken till Magazine Marina och till en plats på yttersta bryggan. Den gamla marinan har fasta bryggor med akterpålar och är utsatt för sydliga vindar tvärs över vattnet i Lyttelton viken. Den moderna marina med flytpontoner som fanns här tidigare totalförstärdes under en sydlig storm för nio år sedan. Alla pontoner och trettio båtar sjönk i hamnen!!
Vi kan nog inte lämna Lindisfarne mer än över dagen i denna utsatta hamn.
Lyttelton ligger på Banks Peninsula och är Christchurch's ”hamnstad”. Dessa är sammanbundna via en tunnel genom berget mellan Lyttelton och Christchurch.
Före lunch kom Lena och Kay och knackade på pullpiten. Dom hade, sedan vi träffats i Dunedin, bilat över halva Sydön och var nu tillbaka i Christchurch där dom skulle lämna husbilen och flyga hem till Sverige på torsdagen. Ja flyg och flyga...Vulkanutbrottet på Island har medfört att flyg är inställda på stora delar av klotet.
Vi drack kaffe och snackade... Efter lunch gjorde vi en tur med husbilen på den gamla vägen runt och över vulkanerna och in till Christchurch. Efter lite sightseeing och mathandlande tog vi tunneln tillbaka till Lyttelton och gemensam middag i båten och mera båtsnack. Klockan hann bli rätt mycket innan Lena och Kay kom tillbaka till husbilen som stod alldeles vid marinakontoret utanför grindarna.
En halvtimme senare ringde Kaj och frågade om dom fick ”utnyttja” vårt erbjudande om att sova i båten. Björn knallade bort och låste upp grinden medan Annika röjde i salongen. Strax var salongen förvandlade till två bekväma, breda sängar och gästerna kunde sova i en varm säng.
Det visade sig nämligen att när det för första gången under tre veckor var aktuellt att klara sig utan 220 ström till husbilen var husbatterierna helt slut. Någon minut med Eberspächern och spänningen försvann, trots fyra batterier. Vid laddning med motorn på tomgång (startbatteriet var helt ok) kom spänningen upp till 14,2 v på nån minut, ett säkert tecken på totalsulfaterade batterier. Lite ”kul” att erfara att campare har samma problem med batterier som båtfolket!
Före lunch på onsdagen drog vi in till Christchurch igen. Lena och Kay var tvungna att besöka flygplatsen för att få besked inför flygningen dagen därpå då det var helt omöjligt att komma fram på telefon.
Vi hade vårt sedan länge emotsedda besök i en känd fotobutik. Vi avlämnades vid butiken innan färden till flygplatsen och vi kunde utan stress genomföra steg ett i våra kamera/objektiv undersökningar. Fotobutiken har inte bara ett digert sortiment av nya prylar, dom är också stora på begagnade prylar. Massor med fotografer skall ju ha det senaste...
Alltnog, när Kay och Lena kom tillbaka från flyget var vi just klara med steg ett som bl a innebar priser på våra prylar och priser på eventuella nya prylar.
Under lunchen blev det mycket snack om flygtrafiken i nordeuropa. Beskedet var att flygplatserna skulle öppna ett halvt dygn före Kay och Lenas avgång! Dom hade nog sett fram mot några dagar extra i Nya Zeeland...
Naturligtvis blev det inte så lite talat om olika kameror och framför allt objektiv. Kay hade köpt en ny fin kamera mm under resan, så det var ett delat intresse.
Tillbaka i Lyttelton blev det kaffe i båten innan Göteborgarna styrde tillbaka in till Christchurch och en sista natt i husbilen, denna gång återigen på en campingplats med ström.
Vi ägnade kvällen åt utvärdering av dagens fotoutrustningsinventering och läste en massa tester av den tilltänkta utrustningen tills ögonen föll ihop.
Torsdag morgon när Annika var och duschade kom våra Holländska vänner i Drifter och undrade om vi ville följa med in till Christchurch nu på morgonen. Det är tajming det. Efter att även Björn duschat blev vi skjutsade in till stan och lämnade vid ”vår” fotoaffär.
Vi avböjde erbjudandet om skjuts tillbaka då vi ville att våra fotobestyr skulle få ta den tid vi behövde utan stress. Dryga två timmar senare var vi fyra objektiv fattigare, ett stativ och två proffsobjektiv rikare. (ja rikare kan diskuteras... Proffsobjektiv är inte gratis)
För den specialintresserade, här är resultatet i detalj; Canon EF16-35, f/2,8 L II USM, Canon EF70-200, f4 L IS USM samt en Canon extender EF 2X II, samtliga för både fullformat och 1,6 format. Stativet är ett Manfrotto 190X PROB med 3-axligt huvud 804RC2. Vi behöll vårt Canon EF 50, f/2,5 Makroobjektiv, också det för bägge formaten.
Vi har länge funderat på detta. Skärpa, ljusstyrka och vädertätning var de funktioner vi eftersträvade. ”Vanliga” objektiv fungerar nästan som en luftpump när man zoomar eller fokusera och beroende på omgivningen så kommer mer eller mindre damm och fukt in i objektiv och kamera. Vi är ju företrädesvis i rätt tuffa miljöer och nu kändes det mycket bra att äntligen ha kommit till skott och bytt till tätare grejer. (Vi har tidigare spenderat en del kronor på professionell rengöring!) Det är bara att konstatera att det inte är kamerahuset som kostar, ska det bli skärpa så får man lägga ut lika mycket pengar eller mer per objektiv...
Vandringen genom stan, fotoaffären låg i norra delen av centrum, till bussterminalen innehöll både en sen lunch och en massa fotande innan vi fann bussen ut till Lyttelton.
Tillbaka i båten blev vi bjudna på en öl i Drifter. Efter middag i respektive båtar var vi tillbaka i Drifter vid sjutiden för att Annika skulle fixa deras datorer!!
Vi hade bara växlat SMS om fotoprylar under torsdagen med Kay och Lena, så nån riktig koll hur det gått med flyget hade vi inte, men eftersom dom inte längre hade nån husbil så förutsatte vi att dom skulle ringa om planet inte lyfte. Inga nyheter är goda nyheter sägs det ju.
Fredag morgon och våra lite uppskjutna webbarbeten togs upp igen. Vädret var strålande sen nästan en vecka, men bara nordliga vindar. Långtidsprognosen innehöll inte heller någon vind från syd förrän tidigast måndag nästa vecka. Långsegling är mycket en fråga om att vänta på väder!
Lördagen bjöd på halvdagsregn. Vi var tidigt uppe för att besöka marknaden och vid kaffepausen på ett av Lytteltons många trevliga kaféer började ett stilla regn. Ja de första timmarna var det nästan bara som kraftig dimma, men frampå eftermiddagen tilltog vinden och regnet ökade för att senare upphöra frampå förnatten.
Vi börjar mer och mer förstå de gamla segelskeppens dilemma att vänta på rätt vind. Det är inte så att Lindisfarne inte kan kryssa men med denna grova och branta havssjö, ofta förstärkt av tidvattenströmmar, är det klart bättre att vänta på åtminstone halvvind.
Prognoserna fortsatte att tala om nordvindar, så vi hyrde bil och körde de 200 km upp till Kaikora och valarna.
Från början var vår ambition att stanna till hos valarna vid Kaikora under seglingen norrut. Men dels dröjer sydvinden och när den kommer blir havet klart upprört och olämpligt för valskådning (inte minst fotografering) och dels har sydvindarna visat sig väldigt kortvariga, varför ett stopp känns helt fel när det gäller att hinna fram innan sydvinden blåst färdigt.
Nu var det lite underligt att plötsligt leta efter no vind fönster på gribben. Torsdag morgon verkade som det bästa alternativet. Vi hyrde bil och sightseeade oss upp längs kusten och hyrde ett rum i Kaikora för natten efter att först ha bokat plats på en valskådningsbåt på morgonturen dan därpå. Efter att ha ”checkat” in hos förre borgmästaren (rummet var i bottenvåningen hos förre borgmästaren) gick vi ut på byn för en öl och sedan mat. Många unga backpackers samlas i Kaikora och kaskelottvalarna står högt på avprickningslistan för de flesta.
Efter halva ölen på en av pubarna kom vi i samspråk med ett belgiskt par som i husbil var här för att som vi se på val. Dom hade bott utomlands större delen av sitt yrkesverksamma liv och nu passade dom på att se Nya Zeeland samtidigt som dom som förhandlade med en NZ byggare om att bygga deras nya hus på Morea, Cooks Bay, Franska Polynesien. Vi förflyttade oss över gatan till nästa pup/restaurang och åt gemensam middag. Nästa år är deras hus färdigt och vi har en ”stående” inbjudan. Kan vara bra om det blir för rulligt på ankringen nästa gång vi kommer till Morea.
Nästa morgon låg havet helt platt, perfekt för valfotografering. Våra belgiska nya vänner hade inte fått plats på första morgonturen, men vi och ett tjugotal andra morgontidiga turister klev förväntansfulla på båten strax efter åtta.
Av Kay och Lena som var här drygt två veckor tidigare hade vi förstått att det nog bara var den ”stationära” kaskelotten vi skulle få se, så här utanför säsong. Dom hade väntat större delen av sitt pass innan dom fick kontakt med den valen.
Bara efter några minuters lyssnande med en hemmagjord hydrofon hörde kaptenen en val på avstånd. In med allt folk och iväg mot ljudet. Fyra fem minuter senare och på den förmodade ”valplatsen” kom valen upp för att byta luft. Vi följde den sakta på ca femtio meters avstånd medan den ventilerade lungor och syresatte alla ”system”, vilket normalt tar 5-15 minuter beroende på dykdjup och dyktid. Plötsligt ropar någon - Där är en val till!! Mycket riktigt, ca hundra meter längre fram blåste ytterligare en val. Vi som nästan krockat front mot front med en kaskelott uppe i nord Norge såg genast att den nya valen hade kollisionskurs med ”vår” val. Plötsligt blev tom guiderna lite upphetsade. Den nya valen försvann, men kom upp tvärs båten strax framför oss och gjorde en rusning mot den första valen.
Vilken fartökning på alla dessa ton och en massa vattenkaskader och stjärtfenor hit och dit. Nu var guiderna verkligen uppspelta och talade om det otroligt ovanliga i det vi beskådat. Vi var dessutom klart medvetna att det vi sett ovan ytan var bara en bråkdel av skådespelet. Annika fick attacken på film och Björn några fina plåtar med nya objektivet. Detta var nästan mer än man kan förvänta sig och ändå hade vi inte sett nåt normaldyk ännu.
När valarna lugnat ner sig återtog dom normala förberedelser för dyk. Välordnat som det var dök först den ena med ett snyggt, välfotat stjärtfenlyft och strax den andra efter att båten flyttat till rätt fotovinkel. Vi hade tur som bara var en båt ute och inte behövde konkurrera om bästa fotovinkel.
Allt hade gått så fort så tid fanns för lite mer val. Strax hörde kapten en tredje val på avstånd. In med folket och snabbt iväg igen. Snabba och för ändamålet specialbyggda aluminiumkatamaraner används, och det är nog nödvändigt om man inte bara skall lita på turen att få en val alldeles i närheten. Vi konstaterade när vi susade fram mot nästa valplats att även om vi tagit oss hit med Lindisfarne hade vi nog bara sett val på långt avstånd.
Den tredje valen låg och blåste när vi kom fram och några minuter senare dök den med sedvanligt fotovänligt sätt. I lite motljus blir allt vatten som rinner av fenans översida klart spektakulärt.
Efter några albatrosser och hoppande Dusky delfiner  (låter vi blase???) var vår tid på båten ute. Dyrt nöje men med vårt lyckade resultat på tre valar, ”ett valslagsmål”, fyra olika albatrosser och en massa Duskyhopp tyckte vi att vi fått full valuta för pengarna. Men visst är det en chansning. Om vädret slår fel står man där med bilhyra, övernattning och valbåt utan att ha fått nått för pengarna! I det skenet tyckte vi att vi verkligen dragit en vinstlott. Inte nog med det, framåt lunch försvann solen som lyst så fint från en klarblå himmel när vi var ute bland valarna!
Det som gör Kaikora till en så populär valplats är att havsdjupet på dryga tusen meter når nästan ända in till strandkanten. Bara knappa 5 km ut är det 1100m djupt och utefter denna brant "jagar" valarna. Kakelotten är en tandval och äter huvudsakligen fisk och bläckfisk .
Tillbaka i Christchurch på torsdagseftermiddagen besökte vi först ”vår” fotoaffär för en del kompletteringar och sedan matbunkring innan vi körde tillbaka genom tunneln till Lyttelton och Lindisfarne.
Gribfilen såg fortfarande ut som vi kunde dra norrut på lördag morgon.
Fredag morgon körde vi den gamla vägen över berget in till Christchurch för att lämna tillbaka hyrbilen. Från toppen ser man åt båda håll, så här fick dom nya objektiven jobba igen. Efter att ha lämnat bilen och gjort ytterligare några livsmedelsinköp tog vi bussen tillbaka för att förbereda avgång. Sydvinden skulle börja nån gång på natten mot lördagen, så vi planerade att lossa förtöjningarna strax före solnedgången och gå över havsviken och ankra, skyddade från sydvinden. Vi har tidigare beskrivit det utsatta läget för marinan när syd till sydvästvind drar på. Nu hade vi precis duschat och betalat marinan när plötsligt en styv sydvind började dra. Sjön blev snabbt choppig, nästan i klass med hamnen i Bluff!. Det ryckte och slet i förtöjningarna och vi fick brått att komma iväg. Inte helt enkelt, men med lite funderingar över i vilken ordning linorna skulle lossas kom vi iväg utan någon större dramatik. Vilken lättnad att kasta ankar i en lävik efter den starten. Det blåste rackarn i marinan till långt efter solnedgången medan vi fick en totalt lugn natt i vår skyddade vik.

Lördag förmiddag den 1 maj, exakt på dagen fem år efter vi kastade loss från Lilla Bommen i Göteborg, gav vi oss ut på havet igen. Prognosen hade två fronter med sydvind och vi hoppades kunna rida med dessa, kanske ända upp till Coromandel. En del svag nordvästvind fanns även med, så ett tålamodsprövande motvindsdygn hade vi också att se fram mot. Mest uppehållsväder förutspåddes dock som ”kompensation”.
Starten blev i svaga vindar från olika riktningar med regn runt om oss, både över land och ute till havs. Inte en droppe hamnade på Lindisfarne. Vi hade tom klarblå himmel rakt över oss hela dagen. Mot sen eftermiddag kom den utlovade sydvinden. Sjön byggde snart upp men aldrig i närheten av den grova sjö vi hade nere i söder och på vägen upp till Akaroa.
Fin segling med en lysande framfart i lite medström. Efter en långsam start gjorde vi nu mer än 7 knop över grund från lördag em till efternatt mot måndagen då vinden mojnade, dog ut och kom tillbaka från nordväst. Vid det laget hade vi redan skippat Wellington som delmål och seglade nu bidevind utefter nordöns sydostkust strax öster om Cape Pallister.
Diskussionen om Wellingtons vara eller inte vara som ”mellanmål”, berodde i huvudsak på att den lätta nordvinden i den ursprungliga prognosen nu var uppgraderad till kuling i Cook och Castlepoint, de två områden vi hade norr om oss under dessa funderingar. Vi beslutade oss för ”raka spåret”  mot norr, främst för att vi gjort Wellington under elva dager under mars förra året och att vi var rädda för att bli fast där igen. Vår höga speed gjorde också att vi var övertygade om att Cook Strait skulle vara passerat innan den hårda nordvinden kom.
Frampå måndagsförmiddagen när nordvästvinden började tillta funderade vi på att vända tillbaka mot Wellington. Men vi hade kommit för långt norr ut och skulle förmodligen inte hinna till Wellington innan den förvarnade kulingen var fullt utvecklad. Vi trodde dessutom att vi skulle klara av södra Castlepointområdet innan kulingen som varnades för skulle drabba området.
Det blev en lite jobbig måndag... Vi var väl norr om det besvärligaste området, som nu var uppgraderat till stormvarning, med nordvästlig kuling och grov sjö. Vår huvudriktning mot East Cape var 25-30 grader, men i den rådande vindriktningen och den grova sjön höll vi runt 50 grader och medveten låg fart. Vi skulle ju bara vänta ut nordvinden i väntan på nästa front. Vi var tacksamma för att den hårda vinden kom under dagsljus och klarblå himmel! Det går alltid lättare att ”härda ut” när inte alla adderande faktorer är "belastande".
Visst funderade vi flera gånger på hur det varit om vi gått direkt till Wellington med den då fina sydvinden... Men man får leva med sina beslut och med drygt femtio grader mot vind och vågor och med duktigt revade segel var det inte allt för obekvämt. Vi gjorde ju trots allt fart mot norr.
Frampå måndagskvällen mojnade vinden till 8-10 m/s och vred mot väst. Vi kunde efter någon timma, då även den grova sjön i huvudsak anpassat sig till den nya vindriktningen, styra mot East Cape igen. Vi hade under våra ca tio timmars ”dreja bi segling” inte tappat mer höjd än att vi fortfarande hade East Cape öster om oss. Nu styrde vi 12 grader och hade åttio sjömil kvar till ostudden. Under natten vred vinden ytterligare och när solen steg upp på tisdagsmorgonen satte vi spirbom och vår normala läns segelkonfiguration. Vinden ökade till kulingstyrka frampå förmiddagen men det dröjde framtill kvällen innan sjön byggde. Området söder om oss hade haft nordligvästlig storm så nån hög dyning av gammal sjö från det hållet var inte aktuell.
När mörkret föll hade vi 20 sjömil kvar till ostudden. Tyvärr hade vinden fortsatt vridngen mot syd och vi seglade nu med klar gipprisk för att klara udden. Björn handstyrde de sista två timmarna i grov sjö och kolmörker. Man kan inte nog prisa exakta sjökort och GPS.
Månen kom upp en timma efter rundningen! Fyren på East Cape var naturligtvis en hjälp, men det var ändå en tuff uppgift i kuling och grov sjö. Den ”sjunde vågen” ville alltid trycka iväg häcken med uppskärning som följd om inte rorsman var ”hyperalert”. Vi seglade långa stunder med vinden in från fel sida för att klara udden och inte behöva gippa i mörkret. Efter udden var det kursändring mer än trettio grader mot lovart så vi kämpade för att slippa gippen. En ofrivillig ”gipp”, dvs vinden in från fel sida av storen, råkade vi ut för när rorsman tappade koncentrationen strax före rundningen av East Cape. Ett tufft test för vårt preventersystem! Detta var andra gången vi legat med riktigt snål kurs för att undvika gipp som preventern satts på prov - systemet bestod provet med glans båda gångerna.
Påverkan på båt och segel var obetydlig och rorsman kunde relativt enkelt styra tillbaka på kurs och få seglet att ”gippa” tillbaka. Dynema i linor och väl spända med winch var nog en bidragande orsak till det odramatiska resultatet i den hårda vinden. Att preventern sitter i ett eget storskotsbeslag på bommen strax framför storskotet och dessutom nedvinklat  med hjälp av ett kastblock fastgjort med en dynematamp i springknapen gjorde naturligtvis inte saken sämre. Vinkeln mot springknapen gjorde också att preventern även höll ner bommen och på det viset minskade belastningen på kicken. Ett mycket gott betyg till vår preventerinstallation som naturligtvis ökar vår känsla av säkerhet vid läns i grov sjö. Vi har ”bara” preventer och ingen gippbroms. Det senare förhindrar ju inte en gipp, utan bromsar bara förloppet. Vilket naturligtvis kan var gott nog om man inte har backstag/checkstay eller annat satt som kan ta skada vid en gipp. Vi har dock mött flera som sätter likhetstecken mellan gippbroms och preventer, och det är helt fel!
Vi klarade East Cape och kunde sen lova upp till trygga 120 grader relativt vinden. Högre kunde vi inte styra med spirade segel i den hårda vinden, trots kraftigt revade segel. Med spirad genua och planskotad fock har vi nästan samma yta som vår gamla gennaker! Klart att det blir lite overpower! Revningen gör underverk då en hel del vind då kan passera mellan fock och stor och därmed minska lovgirigheten.
Vi fick med andra ord styra  norr om vår WP, Great Mercury Island, tills vinden blev lite lugnare. Frampå efternatten, natt mot onsdag, lugnade vinden sig och vred mot sydost. Vi rullad ut hela den spirade genuan och focken. I den nya vindriktningen med bara 8-10 m/s var det inga problem att styra den ursprungligt tänkta kursen mot Mercury Island.
Strax före soluppgången falnade dock vinden. Genuan rullades in och motorn fick stötta. 1300 varv och 6,5 knop blev resultatet med stor och fock i kombination med motorn.
Onsdagen blev vind och seglingsmässigt en ointressant historia. Vi blev dock uppiggade av ett NZ krigsfartyg som plötsligt ropade på VHF:en att dom skull skjuta skarpt. Vi uppfattade inte vilket område dom varnade för och inte svarade dom på VHF, trots att dom i anmälan sa att dom lyssnade på kanal 16!  På AIS:en ”såg” vi dom 25 nm öster om oss, men hur långt dom skulle skjuta... Vi ropade igen, användande namnet på krigsfartyget, men fortfarande inget svar. Då ropade vi upp Maritime Radio som vi förstått lyssnat, för vi hörde hur dom också försökte få kontakt med fartyget. Maritime Radio tyckte förmodligen mellan raderna att det var knepigt att fartyget inte svarade, men dom hade uppfattat meddelandet bättre än vi (Kiwi language!) och kunde upplysa oss om att säkerhetsavståndet var fem sjömil från fartygets position. Positionen hade vi ju på AIS:en så allt var därmed frid och fröjd.
Strax efter solnedgången körde krigsfartyget om oss, på väg hem till Auckland, utan några som helst ”kommentarer”. Dom måste ha hört både våra anrop och vår kommunikation med Maritime Radio och dessutom såg dom naturligtvis på sin AIS att vi var Lindisfarne.
En timme före månens uppgång (kl 23) motorerade vi in bland skären mellan lilla och stora Mercury Island och kom fram till västsidan av Great Mercury Island, som vätter mot Coromandel, just som månen steg upp. Alldeles före tolvslaget var vi ankrade i en välskyddad vik för de kommande dagarnas ost och nordostvindar. Ganska precis 600 sjömil och fyra och en halv dag. Göteborg – Inverness är ungefär samma sträcka.
Jo visst har vi seglat med ”landkontakt” stora delar av sträckan, men det är egentligen värre än utan närhet till land. Se bara på våra problem med rundningen av East Cape. På sträckan finns det visserligen fyra hamnar, men bara en av dem är lätt/ofarlig att angöra i hårt väder.
Efter en lugn natt i en stillaliggande båt vaknade vi till lite halvmulet väder. Vår segling från Lyttelton hade ovanligt nog begåvats med sol hela tiden (och månsken hela nätterna utom någon timma efter solnedgången) så vi var lite bortskämda. Efter lunch sjösatte vi dingen och rodde in till stranden. Great Mercury Island är helt privatägd, men ägarna välkomnar gäster om man sköter sig enligt vissa regler. Reglerna var väldigt samstämiga med våra regler för nyttjande av Sveriges allemansrätt. Kändes väldigt trevligt och befriande. Alla skyltar och bestämmelser vi mött både här och där om att inte beträda privat mark är deprimerande. Man lär sig verkligen uppskatta den unika svenska allemansrätten när man saknar den! Men som vanligt, först när båset är tomt...
Ön är ganska stor och bebodd av ett tiotal hushåll med i huvudsak boskapsskötsel. Vi har inte någon stans tidigare sett så välordnade och välbyggda inhägnader för kor och får. Färisterna var exemplariska med stora grindar för djuren att passera vid sidan. Lätt att växla betesmark för boskapen. Såg ut som rena mönsteranläggningen. Vi kunde dock se att torkan i sommar varit svår och är ett problem. Stora omfattande torrsprickor i jorden, torra gräsytor, tidigt avlövade träd och halvtorra dammar.
Sydöns ostsida är nästan som ”öken” jämfört med dess västsida, men denna sommar har hela Nordön tydligen fått känna av bristen på regn än värre än östra delen av Sydön.
Rapporter från vänner på Nordön har talat om nästan inget regn sen vi seglade mot Australien i början av sommaren! Så nog har det varit torrt, med vattenransonering som följd på stora delar av Nordön. Förra sommaren när vi seglade runt här uppe regnade det minsann både då och nu, vilket förefaller mera normalt.
Efter två nätter på Greate Mercury Island seglade vi västerut runt Coromandel och ankrade halvvägs till Auckland i Elephant Cove på Moyukahaua Island. En fantastisk liten vulkanö med massor av fantasieggande formationer, bla ett stort elefanthuvud på vikens ena udde, därav namnet förstås. Vi kom dit vid tretiden, vilket var tursamt, för sen droppade det in två motorbåtar och en segelbåt. Väldigt skönt att vi kunde välja ankarplats utan hänsyn till andra båtar i den lite trånga viken. Dom senare anlända la sig dels en innanför oss och två utanför. Viken var så smal att det inte fanns möjlighet, även för "dagankrare", att lägga sig bredvid oss. Men visst var det lite ovant att ha ankrade båtar omkring oss. Det var inte precis igår det hände! 
Efter en massa fotograferande morgonen därpå, drog vi upp ankaret och seglade in till Auckland och Westhaven Marina som vi angjorde just innan skymningen.

Nu skall vi träffa vänner och göra Auckland, för att när vinden vänder segla upp till Whangarei för lite båtpyssel innan avstampet mot norr.

Auckland 10  maj 2010
Annika & Björn
Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@ailaround.info
mail@sailaround.info