Bluff - Stewart Island - Dunedin
22 mars - 1 april 2010
Helgen i Bluff blev ganska intensiv, med inköp av mat, vin och andra livsnödvändigheter. (Har ni hört det förut? Jovisst samma procedur som inför Fjordland två veckor tidigare!)
Hamnen är som vi beskrivit tidigare rätt hopplös när det blåser ordentligt. Vi fick nu återigen känna på dryga 20 m/s kombinerat med dryga 2 knops ström emot. Den enda liknande situationen vi känner från hemmavatten är storm i Göteborg med pålandsvind. Vågorna i Göta Älv blir då nåt liknande dem i Bluffs hamn, och i den sjön skall man ligga förtöjd och inte skada båten mot bryggans pålar. Lägg till två meters tidvatten och problembilden är helt klar!
Nu hade vi en av de bäst platserna där vi kunde ha två linor som höll oss ut från bryggan så vi klarade oss bra, men med ett väldigt okomfortabelt gungande och skuttande.
Natten mot tisdagen bedarrade stormen och vi kunde segla över till Stewart Island och där, ankrade på svaj, invänta väder för vidare segling norrut efter Sydöns ostkust.
Vinden hade lagt sig och blåste bara kring 7-8 m/s men vågorna var fortfarande häftiga. Trots den ringa vinden bröt vågorna när swellen mötte tidvattenströmmen. Vi hade sjön rätt i sidan men Lindisfarne skötte sig fint. Inte en enda våg tilläts mer än väta däcket.
Efter nån timma lugnade sjön sig, mest beroende på att strömmen ändrade riktning. Efter ytterligare en timma seglade vi halvvind för fulla segel! Fullt ställ var det länge sedan vi haft ute. Fin segling hela vägen fram till Oban, men efter Oban skulle vi lova nästan 50grader in i Patersons Inlet och tre nm till vår tilltänkta ankarplats. Döm om vår förvåning när vi bara skotade hem och kunde sträcka hela vägen på ett salsgolv i sex sekundmeters vind. Det är inte ofta vi får tillfälle att känna på Lindisfarnes fart i bidevind utan stoppsjöar. Nu gled vi fram i dryga sex knop trots en lite ryckig vind som skiftade riktning hela tiden.
Vi ankrade inne i en liten ”insjö” skyddad från dyning och vind. Vi hann få upp vårt kapell som varit nercabbat sedan vi lämnade Fjordland innan regnet kom. Även Refleks-skorstenen kom på plats före vätan och snart brann det skönt i kaminen. I Bluff hade vi bara kört Webaston eftersom dingen låg surrad på fördäck över Refleks-skorstensanslutningen. Värmen blir då visserligen torr och bra, men lite ojämn. Med Refleksens varmvattenuppvärmning har vi runt 20 grader hela tiden även på morgnarna. Att dessutom vattenslangarna/rören från kaminen till accumulatortanken går under durken och ger oss varma golv, förhöjer naturligtvis komforten ytterligare jämfört med enbart Webastons luftvärme. Det är med andra ord inte synd om oss även om det blir lite tjatigt med allt regn.
Onsdagen blev till en början väldigt blöt, men frampå eftermiddagen klarnade det mellan skurarna. Vi tömde dingen på 50l regnvatten och satte på motorn. Med fullt regnställ körde vi in till stranden och grävde efter clams, små vita musslor/snäckor som lever några centimeter ner i sanden och kan lätt plockas/grävas fram vid lågvatten. Ångkokta smakar dom ljuvligt. Efter strandhugget körde vi ut på Patersons Inlet för att försöka fiska lite Blue Cod. Det blåste alldeles för mycket och dingen drev för fort så dragen kom inte djupt nog för Cod. Två King Makrel högg, men den har vi provat och den duger inte som matfisk så det blev catch and release.
Tillbaka i stugvärmen blev det clams till förrätt och sedan lammkotlett grillad i ugnen. Björn lyckades bita av utsidan på en oxeltand, så nu har vi ytterligare ett problem att lösa i Dunedin. Det redan planerade ”problemet” är att fixa förlängt visum hos Immigrationsmyndigheten i Dunedin.
Torsdag morgon.
Vinden och våghöjden ute till havs är fortsatt tuff med ständig kuling- eller stormvarning sedan vi seglade från Fjordland i fredags. Våghöjden varnas det också för. Sju meter från sydväst under torsdagen. Tur att vi skall mot nordost! Men det är 15-20 m/s fram till lördag morgon då vi hoppas kunna segla igen.
Vid lunchtid bytte vi ankarvik för att dels få nya vyer och dels få kortare vattenyta mot vindriktningen. Princes Inlet en kapp sjömil västerut in i Paterson Inlet blev nästa stopp. In bakom några skär, helt skyddad från öppna vatten. Men visst kom williwaws åt, vilket vi erfor när vi rodde iland för promenad.
Tidvattnet var ebb, så vi fick lämna dingen flera hundra meter från stigen och gå i mudden efter stranden in till stigen. Väl på stigen, som här var välordnad och spångad på blöta delar, hade vi en fin promenad in till dom västligaste delarna av Paterson Inlet där det tom fanns en liten ”campingplats”, dvs en yta för fyr-fem små tält, en vattenreservoar och en toa. Stigen var en av de mest frekventerade stigarna från Oban, 3,5 timmar i öster.
Tillbaka vid dingen plockade Annika en massa clams och musslor, som senare blev en god middag.
Frampå kvällen började kulingen öka och natten blev rätt stökig. Inga vågor i vår lilla vik, men häftiga vindbyar mellan lugnen gjorde att vi kastades hit och dit i sängen.. Vinden letar sig verkligen in/ner överallt när det blåser mer än 20m/s ute på havet. Dom gånger vi ankrat i sjölä men med mindre vindlä har vi högre komfort. Nu glider Lindisfarne fram mot ankaret i lugnen mellan byarna, och fören ”faller” mot lä när byarna kommer och ankarseglet tar vid och styr upp båten först när det blir lite motstånd i kättingen. Ingen säkerhetsrisk, men väldigt okomfortabelt. Så det är lite dubbelbottnat att välja en väldigt skyddad vik när det blåser mer än kuling, om man inte kan komplettera med en landlina eller två.
Gribbarna och VHF vädret talar nu under torsdagen om att de höga vågorna och kuling/storm skall bestå ytterligare några dagar. Vi får nog tillfälle att besöka fler ankringsvikar här i Paterson Inlet...
Före lunch lättade vi för att byta vik. Ute på fjärden blåste det rackarn från väster. Den hårda vinden böjde av in i en del tilltänkta vikar, så det blev Glory Cove igen. Samma vik som vi startade våra Stewart äventyr i för nästan fem veckor sedan. En vik som med linor iland borde kunna ge en lugn natt trots stormvarning i området väster om oss och kulingvarning för Stewart och österut. 20 m/s i medelvind från först NV och senare under natten SV.
Ett tappert försök till fiske från dingen i den hårda vinden kammade noll, men fina stora musslor och några ostron är inte fy skam.
Vi har förträngt knotten i Fjordland och därför glömt att berätta att här på Stewart är dom näst intill obefintliga. Det är en stor lättnad att åter gå i kortbyxor och kunna fota utan att vifta rent framför linsen!
Natten till lördagen blev inte särskilt lugn, även om arrangemanget med linor iland var en välsignelse. Första halva natten med NV vind gav korta 30 sekunders vindbyar på upp till 30m/s. Dingen slog runt trots att den låg en knapp meter bakom akterspegeln. Linor och ankare höll fören stilla så krängningarna blev måttliga, men det kändes lite skrämmande när dom värsta byarna slet i. Vinden ute på fjärden var strax över 20m/s och med höga träd utan höga berg omkring oss trodde vi att vinden inte skulle komma åt. Men som tidigare i Port Pegasus, när det blåser stormstyrka uppstår fenomen där byar letar sig in i normalt skyddade vikar och då dessutom ofta i en annan riktning än huvudvinden. Våra byar kom nästan rakt från syd trots att en NV blåste om hörnet! Tack och lov för linorna som avlastade ankaret från den oförutsedda vindriktningen.
Lördag morgon kom med ingen vind i vår vik och en sol från en molnfri himmel. Dingen låg upp och ned som ett minne av nattens hemska vindar. Årorna har hållare under toften med kardborrelås och där ligger dom bra även vid snurrning. Sjön gick fortfarande hög med kuling ute till havs, en vind som dessutom skulle vrida mot norr senare. Det blir med andra ord promenad och foto idag. Tisdag ser ut som det perfekta läget för segling mot Dunedin.
Vi satte på utombordarn och laddade ryggsäck med lunch och fotoprylar. Körde tvärs över vår vik till läsidan där stigar gick över till Ocean Beach, en berömd strand mot öster på halvön öster om Lindisfarne. Hela halvön är Kiwi reservat och man får inte vistas där under dygnets mörka timmar utan guide. När vi var ankrade i Glory Cove första gången var det fortfarande turistsäsong och vi såg tre båtar per dag besöka udden, den sista lämnade nån timma efter mörkret fallit. Kiwin är nattaktiv och är därmed rätt hopplös att få syn på dagtid.
Nu hade vi stranden för oss själva i det gnistrande klara ljuset. Frånlandsvind gjorde förhållandena klart angenäma. Inga Kiwis förstås, men många mycket färska spår på stranden där dom letat föda bland ilandfluten kelp.
Efter lunch kom det tre grabbar och dök efter Abalone, hummer och av andra havets delikatesser. Vi fick en stor Abalone av dom innan dom vandrade tillbaka över halvön till sin dinge utan motor.
När vi kom tillbaka till vår dinge hade grabbarna knappt hunnit halvvägs tillbaka till sin stuga inne i Glory Cove så vi tog dom på släp i motvinden som nu hunnit bli rätt tuff även här inne i viken. Tillbaka i båten var det dock helt utan vind nu när kulingen lagt sig.
Efter en middag med Abalone, clams och ris somnade vi tidigt, trötta som vi var efter två stökiga nätter och en hel dag ute i solen. Natten blev extremt lugn. Inte så att vi funderade på om vi stod på botten, men näst intill. Lite regn på förnatten men sedan månsken och söndag morgon vindstilla med sol från en klarblå himmel.
Söndagens grib visade att det förmodade väderfönstret på tisdag för segling 130nm till Dunedin är ett minne blott. En ny front kommer med nordliga vindar och rakt emot. Det ser ut som vi får en vecka här på Stewart. Tur att vi sparade en del områden när vi var här första gången.
Under söndag till måndag skall vinden vrida över ost till norr, så det blir lite trickigt att hitta en bra ankring. Glory Cove är skyddad för allt utom ost.
Vid elvatiden, just som vinden började dra från ost, lättade vi och körde en sväng medan vi tillverkade vatten. Västsidan på Ulva Island var en bra lunchankringsplats. Ön är att reservat för träd och fåglar och hålls fritt från råttor, opossum och andra små rovdjur. Fina välordnade vandringsleder gör att ön är tillgänglig för turister. Från Oban är det bara 10-15 minuter med båt och eftersom det var söndag fanns det en del turister trots att det redan är höst. Bland annat träffade vi ett svenskt par från Malmö som såg Lindisfarnes flagga och självklart begrep att vi också var svenskar. Dom var ute på en flera månader lång Nya Zeelandresa och berättade att vägen ut till Fjordland hade stängts på grund av skyfall när dom var på väg dit förra veckan. Det var med andra ord inte bara varningar vi hörde när vi så lägligt lämnade Fjordland förra fredagen.
Efter att ha promenerat runt ön och sett några av Nya Zeelands utrotningshotade fåglar, var det dax att ta upp ankaret innan det blev för lite vatten i viken. Det är fullmåne och därmed grundare än vanligt vid lågvatten. Vi körde tillbaka mot Glory Cove men ankrade i en mycket liten vik på vägen dit, i Sailors Rest. Väl skyddad från norr och ost men nu vid lågvatten väldigt liten. Knappt att vi hade vatten att lägga ankaret 30 m framför båten, men med tre linor iland låg vi fint för både den rådande ostan och nattens vridning mot norr. Lagom när vi var klara kom en hjort ner till stranden 50 m från oss. Den hade oss rätt i den nedåtgående solen och i vindlä så vi kunde nästan utan risk för upptäckt studera och fotografera den. Först när en av våra linor spärrade vägen vände den och vandrade makligt tillbaka efter stranden och in i skogen. Något större än våra rådjur men klart mindre än våra hjortar.
Vinden la sig med solen och vi fick återigen en fullständigt tyst och lugn natt.
Måndag morgon och fortfarande sol från en molnfri himmel.
Efter frukost tog vi in våra linor och ankaret för att köra tvärs över Patersons Inlet och ankra i Golden Bay på sydsidan av Oban, Stewarts enda ”stad”. Här finns pub, affär, souvenirbutiker, Visitor center och naturligtvis några researrangörer. En hel del fina vandringsleder finns runt byn som dessutom ansluter till leder som sträcker sig flera dagsmarscher ut i bergen.
Vi rodde dingen de två hundra metrarna in till bryggan och förtöjde vid en betongkaj medvetna om att det var nästan springhögvatten. När vi kom tillbaka fem timmar senare hängde dingen i brant vinkel, men flöt fortfarande med bakre delen av pontonerna.
Däremellan hade vi hunnit gå en lång välordnad stig med mängder av fågel. Den rätt ovanliga papegojan Kaka såg vi klättra omkring och fick tom lite mörka bilder på den i snårskogen. Lunch på puben och en koll i butiken där vi inhandlade bröd och vitlök. Efter ytterligare en vandring, dock kortare, blev det kaffe på hamnkaféet. På vägen hem till båten gick vi via butiken för ytterligare några inköp. Slarvigt nog hade vi inte sett att dom stängde redan kl fyra för inventering. Ingen större skada, vi kunde handla igen på tisdag morgon.
Tillbaka i båten började VHF radion tala om varning för skyfall igen i Fjordland och Stewart under onsdag och torsdag. Man har två nivåer, observation och varning. Det sistnämnda innebär att låglänta delar och floddalar kan hastigt bli översvämmade. Det är skönt att sitta i ett flytetyg! Våra gribbar visar också på att det stabilt soliga vädret är på väg mot en ostadigare period, men tisdagen borde klara sig fram till eftermiddagen.
Solnedgången i Golden Bay gav skäl för namnet och natten blev fullständigt lugn.
Tisdag morgon rodde vi in tidigt och en av turistbåtförarna erbjöd oss att förtöja vid deras flytbrygga. Han hade nog sett vår hängande dinge igår. Lite grönsaker och en ost rikare lättade vi och körde söderut till Glory Cove som borde kunna ge bra skydd under de kommande två dygnens vindskiften i samband med att fronter med vind och regn drar förbi. På vägen över stannade vi för att fiska. Tre napp men ingen fisk till middagen. Stor skillnad mot tillgången i Fjordland.
Vi tror att torsdag morgon är en möjlig avgång för Dunedin.
Onsdag morgon kom med svag ostlig vind och ihållande regn. Helt klart slut på dagarna med sol och goväder. Morgonens grib var lite otydlig om utvecklingen. Svårt att få samstämmighet mellan VHF-vädret och gribfilen. Vårt väderfönster på torsdagen såg ut att ”blåsa bort” med allt för snabb vindvridning mot nordliga vindar.
Under frukost konstaterade vi att det nog var bäst att sticka fram mot kvällen, trots lite vind under natten, för att vara i Dunedin före nästa nordvind. Regn hela dagen så det blev mest inomhusaktiviteter i väntan på att ostvinden skulle vrida/lägga sig. Vid tretiden, i regn, tog vi in våra linor och surrade dingen på däck. Tog upp ankaret och stävade ut från Stewart Island för sista gången. Sjön var stökig med dyning mot oss och strömmen med, så det blev några okomfortabla timmar i regn fram mot Nugget Point, NZ sydostfyr. Under natten slutade regnet och ett tunt molntäcke släppte ner ett blekt ljus från fullmånen, ungefär som våra ljusa sommarnätter hemma. Tidigt på morgonen kunde vi rulla ut genuan och stänga av motorn. Svag sydvästlig vind gav oss dryga fem knop, och med en dryg knop i medström hade vi god marginal för angöring av Dunedin i medström.
Vinden ökade något och vred mot mera syd. Med spirade segel gjorde vi god fart och kom nästan tidigt till Dunedins inlopp. Otago Harbour, som innanhavet vid Dunedin heter, har stora grunda ytor och en smal djupränna. Detta tillsammans ger naturligtvis starka tidvattenströmmar. Nu kom vi strax efter lågvatten och hade drygt två knop med oss de dryga 10 sjömilen från mynningen in till Dunedin. Låter kanske inte så mycket, men det är skillnad på att forsa fram med 7,5 knop jämfört med 3,5 knop! Särskilt när man har ett dygns segling i röriga vatten bakom sig.
Angöringen var lite speciell. Vi är vana att klara oss själva och har egentligen aldrig hållit VHF kontakt med land. Men Mary på Fishermans Radio i Bluff och vanan i NZ att ständigt rapportera när man ger sig ut, har gjort att vi lite anpassat oss till rutinerna här. Så när vi lämnade Stewart talade vi om för Mary att vi var på gång mot Dunedin. Vid sjutiden nästa morgon ropade Mary och ville kolla var vi var och att vi hade det ok. Sen hade hon meddelat harbour control i Otago Harbour om vår ankomst och vi var ju redan sen Bluff drillade i att begära tillstånd för att få gå in i den smala rännan in till hamnen. Mary hade också talat med Yachtklubben, så när vi ropade upp dom fanns det en bra pontonplats reserverad för oss. Snacka om service! När Mary kom med sin kvällssändning på kortvågsradion, väder och snack med båtar ute på långfiske, ropade vi upp henne och tackade för all fin service.
Vi blev mottagna på bryggan av yachtklubbens hustomte som visade oss runt, dusch, toa, telefon skräpbinge osv. Han hade också plockat ihop en massa broschyrer och kartor om Dunedin och dess omgivningar i en påse, så vi kunde planera våra övningar.
Efter en lång dusch i varmt vatten var det lagom för middag och en natt i en stillastående säng.
1 april 2010
Annika & Björn
Lindisfarne
www.sailaround.info
radio@ailaround.info
mail@sailaround.info