Helgen i Bluff blev ganska intensiv, med inköp av mat, vin och andra livsnödvändigheter, diesel och en massa jobb med uppdatering av hemsidan. Till råga på allt så har vårt webbhotell, Netfirms i Kanada, nåt strul med sina servrar så alla bilder från Australien kom inte in under helgen. På måndag morgon fick vi äntligen kontakt med dom och fick besked att våra bilder fanns på en server men inte på den som ni läsare kommer in på. Förhoppningsvis skulle webbhotellet fixa problemet efter nån dag. Det blev inte så utan att vi fick ladda upp alla filer igen när vi kom tillbaka, två veckor senare....
Efter morgonstrulet med webbhotellet kastade vi loss strax före lunch för att gå ut med tidvattnet. I Bluff måste man av två skäl vara noga med tidvattnet. Först och främst är strömmen i inseglingsrännan mellan 2-4 knop och strömmen inne i hamnen är drygt hälften. Strömmen inne i hamnen gör framför allt tilläggning till en spännande aktivitet! Man borde ha motström vid tilläggning, men eftersom strömmen i inloppet av nödvändighet måste vara med, blir tyvärr strömmen även med vid tilläggning, såsom bryggorna är arrangerade. Att sen bryggorna består av träpålar med c:a fyra meters mellanrum och tidvattnet är omkring två meter gör inte Bluff till den enklaste angöring vi haft.
Men Bluff har en stor fördel. Alldeles fantastiskt vänliga människor. Mack killen t.ex., han körde ner våra fulla sex dieseldunkar i tre omgångar och på hotellet tvättade vi, duschade och hade internet gratis. Man sa att för er yachtisar är det fritt. Visserligen kommer det inte så många båtar hit per år, men storstilat var det. Fiskehamnen har också en fantastisk service med sin radio. Man pratar med Mary, som verkar vara i tjänst jämnt, och så fixar hon en plats bland fiskebåtarna. När vi kom första gången, som nykomlingar, fick vi en plats längst ut. Eventuellt berodde detta också på att tullen ville ha oss där.
Nu när vi bad om en mer skyddad plats la hon oss längst in närmast land, nåt som var väldigt skönt när vi kärrade våra dieseldunkar ut på bryggan.
Strömmen var inte så kraftig när vi avgick, och det är ingen dramatik att lossa förtöjningar jämfört med det omvända. Vi fick klartecken från hamnmyndigheten att det var ok att gå och att dom inte väntade nåt fartyg den närmaste timman. Vi sa adjö till Mary och hon lovade att hjälpa oss på återvägen. Vår plan är att efter besöket i Fjordland segla tillbaka till Bluff/Stewart och sen gå ostkusten upp mot norr. Det visade sig att Mary hade hand om ”hela” sydkusten inklusive Stewart Island, så när vi frågade henne om Riverton, den lilla hamnen väster om Bluff, så hade hon hand om den också. Det är inte lätt att som oinvigd förstå och utnyttja den infrastruktur som finns i det fördolda!
Inloppet var tack vare halvmåne inte så strömt som när vi gick mot Stewart. Vi hade nu dessutom lärt oss att följa fiskebåtarnas linje över det grundare vattnet och på det viset undvika de stående vågorna som bildas när huvudfårans starka ström möter havsdyningen.
Genom att gå nära land hela vägen ut och tom följa halvön lite mot nordväst, kunde vi undvika de värsta tidvattenvågorna. Men så småningom var vi förstås tvungna att gå på kurs mot Puysegur Point, Nya Zeelands sydväst hörn och det mest beryktade blåshålet, kuling eller stormvarning i säkert 80% av väderutsändningarna.
Vinden var svag och från fel håll. Visserligen hade gribfilen talat om svaga vindar, men huvudsakligen från sydost. Nu seglade vi i nordvästlig bris mot västudden på Stewart! Och dessutom i en väldigt stökig sjö på grund av mötande dyning och medström. Frampå eftermiddagen vred vinden och vi kunde segla som planerat. Dock fick vi fortsätta med motorstöttning för att få nån framfart i den knepiga sjön. Dessutom kom dimma strax efter vindvridningen. Sen kväll friskade vinden och sjön blev mer hanterbar så det blev ren segling utan motor resten av natten. Vi var i och för sig inte så intresserade av fart, mera av bekväm segling. Angöring av fjordarna i mörker och nu dessutom dimma var inget vi stävade efter. Men sikten var omkring 500m i dimman, som vi haft hela tiden från och till sedan eftermiddagen och den låg kvar hela natten med en halvmånen gav bara ett blekt ljus. Fyren vid Puysegur Point såg vi dock på några sjömil. Lite spännande att passera de vatten som vi mestadels hör kuling eller stormvarning för på VHF-vädret. Nu var förhållandena nästan oförskämt bra. En lagom sydlig vind gav oss en bekväm framfart. Vi var lite tidiga så vi seglade förbi den sydligaste fjorden och angjorde nästa som vi i morgonljus och dimma tråcklade oss in i. Tack och lov för radar, som tillsammans med sjökortsprogrammet på PCn gör det möjligt att säkert ta sig in, trots att sikten är några hundra meter.
En skyddad ankring hittade vi mellan några öar. Efter knappa 90 sjömil, med bitvis stökig sjö, var det skönt att strax efter nio kasta ankar och äta frukost i en stillaliggande båt.
Nu borde vi väl ha knoppat in några timmar, men vädret klarnade upp och tom solen tittade fram. Allt vi hört om Fjordland var regn och åter regn, avlöst av dimma. Alltså var det inte tid för sömn, utan upp med ankaret och in i fjorden för att hinna se och fota så mycket som möjligt innan vädret blev som vanligt. Det var en märklig känsla av att först köra motor in i en fjordarm och sedan faktiskt segla upp i nästa, medan solen flödade och dimman låg tät ute vid mynningen. Förhållandena stod sig hela dagen och kvällen, så när vi ankrat längst upp i fjorden i en för fjordar rätt unik liten ”sjö”. I botten på fjorden gick det in ett sund, vinkelrätt från fjordriktningen, till en liten ”sjö”. Två rätt stora sjöar uppe i berget avvattnade ut i denna ”sjö”, varför ankringsdjupet var exceptionellt för fjordar, bara tre – tio meter. Vi ankrade med tre linor iland och tog sedan dingen till den första floden. Det gällde ju att utnyttja vädret och fotoljuset. Stigen upp till sjön var brant och jobbig. Till detta bidrog vår ”täta klädsel”. Fjordland är känt för två saker. Regn och knott. Det senare är nästan som våra norrlandsknott, fast mindre. Dom kryper igenom myggnäten till våra Lewmar luckor! Stannar man är det svårt att fota för knottdimman. Trots myggmedel är dom som tokiga. Tillbaka i dingen ute i vinden kunde vi andas ut. Vi var förvarnade så kapellet var uppe med myggspiral rykande när vi kom tillbaka. Relativt fritt från knott i båten, men det var nu vi  upptäckte att knotten kröp igenom näten. Vi hade svårt att tro det, så det blev ett noggrant studium där vi till slut såg hur dom kröp omkring på utsidan och letade efter en möjlighet att ta sig förbi hindret. Efter att ha passerat över några maskor, stack den plötsligt in huvudet och vips var den igenom. Ett IKEA nät klipptes till och dubblerade Lewmarnätet. Det tog bara lite längre tid... Alltså blev det att stänga alla luckor och bara få luft via sittbrunnskapellt där myggspiralen höll knotten i schack. Knotten blev yra i mössan och dog i drivor vid vindrutan. Förmodligen sökte dom sig mot ljuset. Myggspiralens doft gjorde dom inte heller lika angelägna om att ta sig in till, som vi förmodar, vår doft. Så väl inne båten är det rätt ok. Men badet och duschen efter den jobbiga och svettiga stigen upp till sjön skall vi nog inte skriva om. Så mycket kan vi dock säga att Annika låg kvar i fjordvattnet och shamponerade håret för att inte exponera sig för knotten!
Efter en synnerligen lugn natt dingade vi iväg till den andra, betydligt större, floden. Det gällde att tajma högvattnet för deltaområdet var delvis torrt vid lågvatten. Här fanns det ingen stig, men i gengäld var floden navigerbar under högvatten ända upp till fallet vid sjön. En vidunderlig grönska som nästan sträckte sig över floden. Allt regn gör naturligtvis att en massa livsformer klarar sig som annars skulle torka ut. Träden har en mängd gäster i form av mossor, lavar och andra mer avancerade former av epifyter.
Uppe vid fallet kunde vi parkera dingen i en skreva och ta oss till fast mark för lite fotodokumentation. Mycket mer hann vi inte för att inte bli strandsatta med dingen i det sjunkande tidvattnet. Dessutom blev knottdimman tätare för var sekund...
Tillbaka i Lindisfarne bestämde vi oss för att utnyttja vindvridningen och segla tillbaka ut till fjordmynningen nu när det bjöds vind i seglingsbar riktning. Visa av våra erfarenheter från liknande förhållanden där motvind ger en kort krabb sjö som ger en skvättig och långsam framfart, oavsett om man seglar eller använder Pentan. Nu blev det en bekväm segling med kapeller uppe och genuan drivande oss i god fart söderut. Lite ovanligt att ha sån tur att man länsar in i fjorden, för att dagen därpå länsa ut ur fjorden!
Nu gällde det att hitta en bra ankring, inte minst med tanke på att nordvinden skulle avlösas av sydväst under natten. Vår morgonankring under gårdagen var ok, men onsdagens segling ut ur fjorden skulle i så fall börja med en hård kryss, och när vi kom närmare såg två fiskebåtar ankra där mellan öarna. Lite trångt med andra ord. Dessa två argument gjorde att vi fortsatte mot mynningen och ankrade i lä av en udde. En inte helt idealisk plats med tanke på nattens vindvridning, men det var bara eftermiddag så vi dingade iland för att slåss med knotten och se oss omkring. Slutlig ställning till nattens problem fick bli ett senare beslut. Lågvattenstranden var en synnerligen steril och ointressant historia och tillbaka i båten var vi nu tvungna att avgöra hur vi skulle lösa nattens vindvridning. Där vi låg var det ok för rådande nordvind, men en vridning mot nordväst-väst skulle både ge oss vågor och skicka in oss på grundvattnet. Vi var nu i en traditionell fjord vad beträffar djup. Vi hade ankrat utanför ett litet floddelta, men djupet föll raskt när man kom ut en bit, så med pålandsvind kom vi snabbt in på för grunt vatten. Ett andra ankare i nattens förmodade vindriktning var en lösning, men vi bestämde oss vid sextiden för att ta upp ankaret och pröva förhållandena i botten av viken. I syvästhörnet såg det ut som det var möjligt, även om vind och vågor för tillfället var besvärande. Vi ankrade femtio meter från oststranden, blivande lovartsstrand trodde vi, och med nuvarande lästrand drygt femtio meter akter om oss.
Bottenprofilen, dvs djupet gav dessa lite trånga förhållanden. Bra fäste men på lite väl stort djup för vår sextio meters kätting. Men efter backtest och sedan med ankarboddyn på plats låg Lindisfarne bra i den krabba korta sjön. Vi var lite förundrade över våghöjden som trots en fetch på två sjömil, bara var en knapp halvmeter och nästan inte skapade nån rörelse i båten. Draget i kättingen var ok trots vindbyar på 15-16 m/s. Ankarseglet är suveränt och håller Lindisfarne mot vinden utan att exponera bredsidan mot vinden och därmed belasta ankaret extra och dessutom i en ofördelaktig vinkel.
Efter en sen middag på självfångad Blue Cod, valde vi att trots allt att sitta ankarvakt. Skulle förhållandena försämras ytterligare före vindvridningen var det viktigt att snabbt kunna agera och i bingen tar det tid att först reagera, vakna, och sedan hinna uträtta något innan det är för sent. Björn satte uppe och lyssnade på en talbok och höll koll på vindmätare och position i kolmörkret hela natten. Vindvridningen till sydväst kom först vid fyratiden på natten efter ett ordentligt regn. Vid halv sex tog Annika vid och Björn fick sova till niotiden då vi åt frukost, tog upp ankaret för att utnyttja sydvästen och ta oss ut på havet och upp till nästa fjord, Dusky Sound.
Att ta upp ett väl nedkört ankare från 20 meters djup är ett tufft jobb för ankarspel, och det gäller att utnyttja kättingkrok och tamp för att köra loss ankaret för att inte knäcka spelet. När ankaret väl kom upp hade det med sig en stor klump av hård lera med mängder av snäckskal. Klumpen vägde säkert mer än ankaret, så nog fick ankarspelet jobba!
Lagom vind, runt 7-8 m/s, och tack vare vårt val av ankringsplats kunde vi segla ut ur fjorden med 60 graders vind. Vi hade dessutom det utgående tidvattnet med oss, så vi gjorde god fart. Ute mellan dom sista öarna fick vi havsdyningen emot oss. Nu fick vi verkligen veta vad grunt vatten, hög dyning med mötande ström vill säga. Vinden hade ju dessutom rätt nyligen vridit från nordlig till sydvästlig. Vi har aldrig sett nåt liknande! Flera meter höga och branta vågor i skiftande riktning. Tack och lov för extra stagningen av masten uppe vid övre spridarna. Vid såna här tillfällen sänder man en tacksamhetens tanke till båtkonstruktörer som inte faller för frestelsen att designa plattbottnade snabbseglare, när det är långfärdsbåtar som är på tapeten. Trots att vi föll rätt häftigt några gånger kände vi oss, med vårt djupa skrov, rätt välrustade för förhållandena. Men våra magar var inte riktigt vana vid dessa extremt röriga förhållanden. När sen Björn var tvungen att gå fram på fördäck för att spira, vi hade kommit för långt ut till havs om vi fortsatt slörsegla, var måttet rågat. Några minuter efter jobbet på fördäck var klart och vi länsade fram, nu i en betydligt bättre vinkel mot sjön, var det dax att för första gången sen långseglarstarten -05 mata fiskarna. Annika mådde inte heller riktigt bra, men klarade sig och med de nya bättre förhållandena under länsen norrut blev det snart helt ok. Björn sov ett tag, dels på grund av nattvaken och dels på grund av illamåendet och väcktes lagom till det var dax att gippa och segla in i Dusky Fjord. Gissa om det var skönt att komma i lä av första udden!
Till kvällen fick vi mail från våra vänner i Ice Dancer. Dom hade försökt att ta sig från Doubtful Sound, fjorden norr om Dusky, men fick vända för sjön var för grov. Det var med andra ord fler som tyckte förhållandena var lite to much, och då skall man vete att Ice Dancer är en havsgående 57 fots Nordhaven med aktiva stabilisatorer!
Nåväl nu var vi tryggt inne bland öarna i mynningen till Dusky och kunde naturligtvis inte låta bli att gå det trånga sundet, 15m brett, in till baljan där Cook med Resolution hade ankrat. En liten plakett på udden talade om detta äventyr. Man får på detta vis en lite annan bild av hur små dessa ”stora” skepp faktiskt var.
Men vi ville längre in i fjorden innan kvällen, så vi körde vidare. Ja segla var i och för sig möjligt, men efter vår ”Cook sightseing” för motor var det dax att göra vatten, nåt som vi inte orkat med ute i det röriga havet. Dessutom var det fjordvindar! Ingenting och sen väldigt mycket i snabba kast. Vi tyckte vi gjort oss förtjänta av en lite lugnare framfart dom sista 12 sjömilen till ankringen. Mycket högre berg och mycket smalare vatten än Chalky Inlet, som vår första fjord hette, där fjorden mer liknade en fjärd.
Ankringsplatsen var en S-formad vik från huvudfjorden där två små floder rann ut. Det är bara att acceptera faktum. Vi är nu i så djupa vatten att ankring bara är möjlig väldigt nära land och bara där det finns nått anslutande rinnande vatten som fört med sig sediment att ankra i. Våra vanliga kriterier för säker ankring får ligga lite i bakgrunden. Ankaret på 24 m djup, 60m kätting och tre linor iland. Ankarvinkeln är i praktiken betydligt fördelaktigare än vad djup och kättinglängd indikerar. Botten lutar kraftigt mot båten, varför ankaret drar i ”uppförsbacke” och därmed har en skaplig bottenvinkel, trots djupet. En av landlinorna fäst i fören för att hjälpa ankaret när fallvindarna tar i. Vi tänkte mycket på hur vi resonerade i Patagonien, när vi försökte bedöma var fallvindar skulle uppstå och hur dom skulle angripa båten. Vi ankrade parallellt med en dalgång som vi trodde skulle styra den vindriktningen i båtens längdriktning, men från andra sidan hade vi ett brant berg som redan på kvällen visade tendenser att skicka vindstötar mot oss tvärs båten. Detta trots att det var tvärs emot vindriktningen ute i fjorden! Alltså fick styrbordssidan en tamp iland från fören.
Gissa om det var skönt att veta när vi vaggade till i vindstötarna under natten. Ibland funderar man på varför vi inte gör så hemma, men då kommer man snabbt på en av orsakerna. Det finns inte plats. Linan från fören och in i land täcker platsen för minst fem båtar på den sidan! Det skulle om inte annat bli ett ramaskri från de båtar som upptäckte att man ockuperat varenda bergdubb på fyrtio meters håll. Nej, hemma är det nog klart bättre och lugnare att svajankra på jämna fina lerbottnar med lagom djup.
Här är trängseln obefintlig, även om gårdagens ankring valdes delvis pga att den bättre platsen var ockuperad. Vi har under tre dagar sett fyra båtar. Kommer vi till Doubtful Sound blir det kanske annorlunda med tanke på de turistbåtar som åker runt där.
Fredag morgon blev sovmorgon trots att vi somnade redan strax efter nio på torsdagskvällen. Vi vaknade först efter tio! Det har nog aldrig hänt att Annika sovit så länge. Efter sju har hon svårt att hålla sig från radion med gribfiler och mail. Vi konstaterade att 13 timmars sömn var tydligen ett ytterligare kvitto på att natten mot torsdagen och vår vådliga, vågiga färd till Dusky hade varit mer krävande än vi trott. Lindisfarne visar inga som helst tecken på att gårdagen var extra krävande. Som vanligt är det människan som kroknar långt före en väldimensionerad och välskött båt, låt vara att det naturligtvis gäller att reva och driva båten på rimligt krävande sätt.
Vi hade redan på torsdagskvällen bestämt oss för en vilodag under fredagen, dvs inte byta ankarvik, så när vi vaknade strax efter tio och fixade frukost var det ”helt enligt planen”. Ute var det regn och sol om vartannat. Snacka om att vara ankrade bland molnen. Dom kom svepande med hagel mellan solglimtarna. Barometern visade på sol och högtryck! Lite inomhusjobb fram till lunch, som av förklarliga skäl blev rätt sen. Framåt fyratiden plockade vi på oss vår täta klädsel, mot regn och knott, och rodde iland. Två skurar men en del solglimtar gav oss en del bilder. Fem-sex kungsfiskare underhöll oss vid flodmynningen. Vi såg också en Ferret, en vessleliknande fyrfoting som man på många platser försöker bekämpa med råttgift för att behålla markhäckande och marklevande fåglar. Finns bara ett fåtal arter kvar som inte kan flyga. Klart förvånade och glada blev vi av att konstatera att knotten inte var till närmelsevis så många och påträngande som i Chalky Inlet. Dock gick det förstås inte att ha båten öppen hur som helst. Men med Refleks kaminen på är inte vädringbehovet så stort i kylan!
Tillbaka på båten vid sextiden diskuterade vi dagens middag. Inga självklara val ur förrådet. Annika kastade ut kroken bakom akterspegeln och drog nästan genast upp en stor Red Wrasse på strax under kilot. Middagen fixad! Urtagen och saltad in i ugnen omgående. Snacka om färsk fisk! Serverades med ris med morotsflarn och hemgjord vitlöksyoughurt.
Alldeles efter att Annika fick napp kom en charterfiskebåt in vår vik. Dom kom upp till oss och frågade om vi hade rätt till mooringen. Vilken mooring frågade vi. Tydligen hade charterbolaget (eller någon annan) haft en boj här tidigare som försvunnit på nåt sätt. Med lutningen på botten är det inte svårt att föreställa sig vad som händer om nån råkar dra iväg med bojen från stranden, mer än 50m djupt bara ett tiotal meter ut från vårt ankare.
När dom förstod att vi låg på eget ankare drog dom till en annan vik och vi fick behålla vår vik för oss själva. Detta var första gången vi som vi gäster fått ett lite fientligt mottagande. Men dom är ju bara människor. Hade skepparn tänkt sig en enkel förtöjning vid en boj istället för en komplicerad ankring kanske det är förståeligt, dessutom regnade det.
Kvällen blev lugn utan vind och vi höll oss vakna till långt efter middagen. Hann tom med kvällste!
Lördag morgon blev mer normal i alla avseenden. Normal uppgång och normalt regn från en helmulen himmel. Vi får vara tacksamma för att båten legat absolut stilla hela natten och inte stört vår nattvila. Efter frukost blev det läsecirkel i regnet medan Björn tog sig an betinget att ”översätta” februariloggen till engelska och plita lite på svenska marsloggen.
Tyvärr har vi lite dålig kommunikation via vår kortvågsradio när vi ligger för ankar inne mellan höga, branta berg, vilket är extra tråkigt när regnet strilar ner och vi inte kan få in nån väderfil som talar om när regnet eventuellt slutar...
Eftermiddagen ägnades åt hårklippning och dusch i sittbrunnen medan motorn producerade ström och varmvatten. Naturligtvis var kapellet uppe! Det är måtta på vad man frivilligt utsätter sig för. Duscha i sittbrunnen fungerar bra med avseende på fukten nere i båten, men visst behöver vi öka värmen och ventilera för att kunna vädra ut extrafukten.
Till middagen blev det inte fisk. I det myckna regnet var det ingen som kände för att fiska. Istället blev det en burk med hemkonserverat lamm som tillsammans med färsk paprika, lök och vitlök blev en mycket god gryta. Lammköttet var konserverat i Whangarei för fem månader sedan.
 När mörkret kom gick det plötsligt helbra att kortvågsmaila och vi bl a fick mail från Ice Dancer som låg nära mynningen i Doubtful Sound och där hade  det blåsigt och lite gungigt. Vår ankringsplats 12 sjömil in i fjorden är tydligen helskyddad i de rådande vindstyrkorna och natten blev för oss helt stilla igen utan en rörelse i båten.
Söndagsfrukosten intogs med en låg molnbas runtomkring oss, endast konturerna av den närmaste höjden kunde urskiljas. Dock började vinden vina i riggen från och till, och vi hoppades förstås att molnen därmed skulle skingras.
Vid niotiden satt vi i var sin soffa och plötsligt vibrerade ”världen”, ett fullt förnimbart ljud och sedan rörelse i båten. Efter alla historier om jordbävningar och tsunamis blir man lite skärrad. Sydön har en längsgående spricka norr om Fjordland som rör sig mer eller mindre hela tiden utan att ge några som helst vattenrörelser. Kanske var det den vi hörde/kände.
Frampå eftermiddagen började vinden ta i rätt i sidan på Lindisfarne. Visserligen hade vi en lina från fören till land som hjälpte ankaret att stå pall, men det blev okomfortabelt och om vinden ökade ytterligare var det nog dessutom lite vanskligt. Vi hade med avsikt lagt oss tillräckligt långt ut för att kunna släppa akterförtöjningarna och låta båten svänga med vinden, så vi släppte den flytande tampen i aktern och flyttade den andra, 40 m långa polyestersilkelinan, till fören. Nu låg Lindisfarne plötsligt med två linor och ett ankare i fören. En lina 45 grader ut från land nästan i vindriktningen och den andra landlinan i ankarkättingens förlängning. Vi låg  parallellt med land c:a 20 m ut, nästan precis stilla utan ankarsegel, tack vare att kättingen och den ena landlinan höll fören helt stilla i sidled utan några som helst tendenser till sidoförflyttningar eller lutningar. Påfrestningen på ankare och linor blev nästan löjligt liten jämfört med när båten låg tvärs vinden. Eftersom vi haft nordlig vind från bergen i viken hela tiden, oavsett om det blåst syd, väst eller nord på havet, så tyckte vi att risken att båten skulle gå över tamparna under natten var minimal. Om så vore så var det bara en del extraarbete i samband med avgången, inget säkerhetsproblem.
Lite vind under natten gav oss en ostörd sömn.
Måndag morgon, kan ni tänka er, regnar det som vanligt. Men nu, efter fyra dygn med molnen i masthöjd, hade vi bestämt oss för att åtminstone byta vik. Trots allt regnande behövde vi också tillverka vatten. I avsaknad av sol behövde vi dessutom toppa upp vår batteribank. Vi använder ju både datorer och radio rätt flitigt.
Trots allt blev det en bra tur österut i Duskys södra arm runt en ö och upp till mellanarmen där vi ankrade i en riktigt helskyddad liten balja mellan tre öar. Ankare och tre linor iland ger oss möjligheter att anpassa oss till vindriktningar. Visserligen har vi runtomskydd, men masten tar vind och vippar båten obekvämt, varför det är suveränt att enkelt kunna flytta runt linorna på båten och anpassa sig till den nya vindriktningen.
Tyvärr var det mera knott på den nya ankringen, men det fanns blåmusslor och fisken nappade som aldrig den.
Mot måndagskvällen klarnade det delvis upp och vi var lite förtretade över att natten skulle bli klar efter en lång rad av mulna dagar. Vi hade verkligen inte behövt bli irriterade över klara nätter. Strax efter läggdags började det regna, och som det regnade. Dingen var nästan full när vi vaknade och det regnade fortfarande då fortfarande för fullt. Det lilla strilande vattenfallet i vår vik var nu ett rytande litet Niagara. Vinden kom ibland in i vår lilla vik  och tryckte oss då mot det närmaste landsidan. I lovart hade vi bara ankaret, så för säkerhets skull rodde vi över en lina från fören till ön i lovart för att slippa fundera på vindkastens effekt på båtens position i den trånga viken. Med den extra linan hade vi linor i alla väderstreck och ankaret bara betydelsefullt vid avgång när linorna tas in. Skönt när man tillbringar så mycken tid nere i båten och inte har ständig koll på omgivningarna.
När vi seglade till Fjordland var vi medvetna om att vi kanske skulle få vänta åtskilliga dagar på klart fotoväder, men det är en sak att i förväg ha bestämt att ge regnet sin tid... Efter fem dagar med mulet och regn börjar det kännas lite tungt. Men vi lovade oss att ge Fjordland två – tre veckor för att ”säkert” inkludera några dagar med sol. Tur att det finns böcker, mail och hemsida...
Nytt mail från våra vänner i Ice Dancer som ligger i Doubtful Sound tyder på att dom givit upp hoppet om att gå söderut till ”vår” fjord, utan dom verkar luta åt att följa sydvästen norrut till Nelson och mellanlanda i Milford Sound.
Onsdag den 17:e vaknade vi till en bedövande klar och solig dag. Himla tur, inte minst med tanke på att natten varit helt stjärnklar dom tillfällen vi varit uppe och kollat.
Omedelbart efter frukost lättade vi och körde in i fjordsystemen för att beundra alla berg och vyer som nu gick att se i det frampå dagen kristallklara vädret. Efter dryga fyra timmar var vi längst in i den mest spektakulära fjordarmen med en topp på nära 1700 meter alldeles i botten på fjorden. Vi åt en sen lunch, rodde omkring med dingen in till de tre bäckar/floder som kom ner i fjorden i samma delta. Fascinerande med mängden sötvatten. Watermakern gjorde sina 70l/h med 70% av normalt tryck trots att vattnet är 7-8 grader kallare än ”70liters” tempen. Sötvattnet ligger uppenbart ovanpå saltvattnet. Tur att vi läst manualen och lärt os av vänners misstag i Östersjön. Det är lätt att knäcka membranet om man inte justerar ner trycket för att anpassa produktionen till ”märkeffekten”, vilket lätt händer när salthalten är lägre än normalt.
Vi valde att gå tillbaka en bit ut mot mynningen, dels för att utnyttja det fina vädret och dels för att halvera sträckan ut till mynningens olika ankringsplatser.
Vid anslutningen till norra huvudfjorden såg vi i motljuset valar som blåste. När vi kom lite närmare var det bara stora delfiner. Vi har inte tidigare sett kondensplymer från delfiner, men i den kalla klara luften och med lite sned motljussol var det lätt att förväxla med mindre valars blås. Kändes spöklikt likt den klara höst/vinterdag i Chile juni 2007, då vi hade fyra fenvalar blåsande i motljus!
Till kvällen ankrade vi en bit ut i den norra huvudfjorden, en ankringsplats som i piloten ansågs ok för stormstyrka från NV-V-SV. Låter ju bra om vi på grund av regn blir kvar några dagar. Prognosen talar om 20-30 m/s nere vid Puysegur Point, bara 40 nm söder om oss på natt till lördag.
Kvällsmaten blev nyplockade blåmusslor och därefter en stjärnklar, spegelblank natt. Torsdagen kom med heldagsregn. Läsa bok, skriva lite och framför allt sortera bland alla hundratals bilder från de tre soliga dagar vi trots allt haft under våra nästan två veckor i Fjordland.
Frampå kvällen höll det upp tillräckligt för en dingetur iland med en kortare promenad i lågvattenområdet. Omöjligt att ta sig in i vegetationen ovanför högvattenlinjen.
Fredag morgon kom med sol!
Våra gribfiler hade redan under torsdagen börjat flagga för en ostadigare period med täta fronter passerande från norr och väst. Eftersom vi var utom VHF räckvidd var gribbfilerna vårt enda beslutsunderlag och dom talade nästan entydigt om att vi borde dra oss tillbaka mot Bluff med det snaraste. Sagt och gjort. Före frukost lättade vi mot mynningen av Dusky Sound. Havets utseende fick avgöra om vi skulle ankra vid mynningen och gå vidare under lördagen, men redan innan vi kunde se havet fick vi en ny grib, och nu var det ännu klarare att det var idag som gällde. Vi bara stannade upp och drev för att hissa upp dingen och spänna fast den på fördäck och sen var det full fart mot mynningen som gällde.
En av anledningarna till att vi tvekat om det var rätt att ge sig av redan under fredagen var den rätt ringa vinden som var spådd. Men när vi kom ut till havet vid tolvtiden blåste en liten kuling från norr. Bara att hissa på och spira. Vid tretiden var vi i höjd med den södraste fjorden och vår sista chans att stanna och ankra före Puysegur Point. Ute på havet hade vi VHF kontakt med relästationer och fick VHF vädret. Stormvarning för Puysegur! Men bara 20m/s efter land och starkare i syd med grov sjö. Söndag, måndag och tisdag skulle bli etter värre.
Vi var klart tacksamma för att vi valt att sticka, trots att vi surfade fram förbi Puysegur Point med dryga 20m/s i baken och kraftigt revat. Duktiga vågor gav oss nästan tio knop genom vattnet när vi lyckades hänga kvar/surfa på vågen. Medelfarten utan surf var 7,5 knop. En strömknop med oss gav expressfart! Vi handstyrde i tre timmar  hela vägen runt Puysegur för att vinden vred med oss runt sydvästudden. Vid sjutiden hade vi nästan ostlig kurs och plötsligt dog vinden. Sjön var naturligtvis fortfarande grov, men allt eftersom vi fick landlä mot vindens huvudriktning till havs, la sig den värsta sjön. Nu gällde det att fundera på ankomst Bluff. 90 nm från Puysegur Point och tidvatten som rinner ut fram till lunch, gjorde att det tillsammans med vindskiftet inte var nån bra plan att gå direkt mot Bluff.
Halvvägs finns en bukt, Port Craig, som vi tipsats om redan i Hobart, som ett ställe att ankra för att tajma tidvattnet i Bluff. Strax före midnatt, i kolmörker, ankrade vi på en idealiskt plan botten och njöt en ostörd natt fram till femtiden när vi fick en liten choppig sjö. Ofarlig men lite sämre sömn fram till åtta, då vi tog upp ankaret och fortsatte de återstående 40 nm till Bluff.
Runt båten hade vi delfiner, både när vi ankrade och på morgonen när vi tog upp och gav oss iväg. För första gången fick vi på nära håll se Hector’s Dolphins, som bara finns runt Nya Zeeland. Dom följde oss nästan i en timme, men när vi lämnade bukten vände dom ”hem”.
Läser man i boken är det vanligt att dom finns på lokala ställen och sen är det ”tomt” långa kuststräckor till nästa population.
Nu fick vi mera information om vädret på västkusten/Fjordland. En allmän varning för skyfall, åska och starka vindar i området sändes plötsligt ut. Ingen vanlig väderbulletin, utan en varning för Fjordland som även gällde land. Upp till 300 mm regn per timma varnades det för! Översvämningar och jordskred var också med i varningen. Vi tyckte vi varit mer än vanligt lyckosamma med vårt beslut att lämna Fjordland i tid!
Lördagens segling till Bluff blev omväxlande med en liten kuling på badords låring fram till tvåtiden. Sen dog vinden nästan helt och vred till rakt akterlig. För att inte missa tidvattnet i Bluff körde vi motor i två timmar för att sista timman surfa fram med 15m/s på styrbords låring. Verkligen ett kvitto på flera och snabba fronpassager.
Mary på Fishermans Radio ”överträffade sig själv”, och fixade hamnens bästa plats, längst in mot anslutningsbryggan med möjlighet att fästa en tamp i anslutningsbryggan och hålla ut Lindisfarne från pålverket och avlasta fenderplankan. Det blåste nästan 15 m/s rätt i näsan men det känns klart befriande att ha tagit sig till Bluff innan det riktiga busvädret hann bryta ut. Vi tyckte synd om den charterbåt vi såg i Dusky, och som vi över VHF:n förstod att dom var vanklemodiga om huruvida dom skulle segla tillbaka till Bluff eller vänta någon dag. På fredagskvällen hörde vi på SSB dom prata med Mary och det framgick nog mellan raderna att dom nog inte skulle ha stannat om dom haft bättre information tidigare.
När vi nu summerar våra intryck från nästan två veckor i Fjordland är naturligtvis regn och knott dominerande. Men visst såg vi fina vyer de tre dagar vi hade sol.
För oss bortskämda nordbor med tillgång till Norska fjordar och Lofoten är Fjordland klart i underläge. Visserligen besökte vi inte fjorden med stort F - Milford Sound. Där finns lite av Norge. Skärgården utanför de Norska fjordarna saknade vi när vi tog oss mellan fjordarna och förstås dit och ”hem” till Bluff. Djurlivet inne i fjordarna är rikt i vattnet, vi fick ständigt napp när vi fiskade, men på land och i luften var det magert. Ute till havs var det gott om Albatross och Mutton Bird, en mörkbrun lira.
Nu blir det minst tre dagar i Bluff beroende på vädret, där tvätt, inköp och internet står på programmet innan vi sen styr kosan norrut efter Sydöns ostkust, via en liten sväng till Stewart för att där avvakta rätt väder.
Under morgontimmarna på måndagen kom mycket riktigt det förutspådda regnet och sen vinden. Drygt 20m/s, men vi ligger bra med tre tampar från fören + springtamp i vindriktningen och med tidvattnet på väg ut, vilket tillsammans gör att den krabba sjö som vi upplevde vid första besöket är ett minne blått. Vindrapporterna för området talar om drygt 30m/s på några platser och generellt mellan 18-24m/s i medelvind.
Nya prognoser talar om ännu mer vind till på onsdag - då hoppas vi ligga i en skyddad vik på Stewart då Bluff hamn inte erbjuder särkilt mycket skydd.
Det är inte nåt ställe man kan lämna båten på för några dagars landtur.

22 mars 2010
Annika & Björn
Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@ailaround.info
mail@sailaround.info