Tasman Sea - Stewart Island, Nya Zeeland
9 februari - 7 mars 2010
Så hittade vi äntligen efter nästan två veckors väntan ett väderfönster för de 900 nm från Tasmanien över till Bluff i Nya Zeeland.
Tisdagen den 9 februari motorerade vi ut från Tasmanien sydost udde på ett vindfattigt hav. Tyvärr låg en tråkig dyning kvar från öster in över grundområdet, så de första fem timmarna var tålamodsprövande. Men ute på djupt vatten blev det sakta bättre, men fortfarande var det bara motor och liten stor som stödsegel. Den lilla vind 1-2m/s vi hade kom nästan rätt i näsan. Med så lite vind så la sig havet nästan helt, förutom en lång 2-3 meters dyning.
Motorn fick tuffa på och ibland kunde vi rulla ut focken och få en extraknop, men mest var det enbart storen som gällde som stabilisator. Trots att vi var i ett område med ostgående strömmar hade vi långa tider en halv knop emot. Det gick inte fort men att enbart försöka segla i den nästan inte existerande motvinden var inte aktuellt. Det gäller att ta sig framåt för att inte hinnas upp av nåt oplanerat oväder! Vi har mött många som säger att på Tasman Sea får man inte ligga och vänta på vind.
Vårt gamla motorrekord, 56 timmar i sträck från 2002. Sardinien – Malta, stod sig när vi efter 54 timmar kunde stoppa Pentan efter att en bra västan börjat dra. Resterande fyra dygn blev bra undanvindsegling, även om sjön snabbt blev confused som dom säger här, korsande brant sjö som överlagrar dyningen, så nån vidare bekväm segling blev det aldrig.
Vid ettiden tredje natten, mulet och ingen måne, upptäckte vi en vit lanterna strax babord om rätt förut. I de fyra till fem meter höga vågorna såg vi inget på radar, men AIS kunde meddela att Southern Surveyor stävade mot oss 8 sjömil bort och skulle korsa för om oss med under en sjömil som minsta avstånd. Med vår lite fladdrande kurs, vindroder i grov sjö, var denna uppgift lite alarmerande. Vi ropade upp fartyget och frågade om han såg oss. Eftersom dom inte såg nåt radareko, lanterna eller AIS info stoppade dom maskin och kollade koncentrerat. Efter fem-sex minuter ropade dom och frågade om det kunde stämma att dom såg en röd lanterna förut på sin styrbordsida. Dom hade också ett svagt radareko i samma riktning. Under tiden vi talade fick dom upp en AIS position från vår transponder. Avståndet var nu drygt 6 sjömil. Detta är alarmerande att dom stora ser oss så dåligt och det understryker regeln att alltid ropa upp fartyg med korsande kurs.
När vår position var ”säkrad” satte dom fart igen med en 20 graders kursändring mot söder för att vi. som dom uttryckte sig skulle känna oss mer komfortabla. Snacka om gentlemän på sjön. Man kan undra hur det hela förlöpt utan vår AIS som alltså ger oss skeppets namn som vi använde när vi ropade. Utan namn är det oftast svårt att få stora fartyg att svara, trots att man anropar fartygets position. Dessutom var det en engelsktalande skipper vi talade med.
När dom tjugo minuter senare hade skurit vår kurs, girade dom tillbaka mot sin gamla kurslinje.
Vår radar och AIS antenn sitter knappa fyra meter över vattnet, så i den grova sjön var vi sällan ”över ytan”. Radarreflektorn sitter visserligen vid övre spridaren, men i grov sjö och i lä av genuan var det tydligen svårt att skilja ut oss från alla vågreflexer. När vi var på fyr-fem sjömils avstånd såg vi dom tydligt på radar och då nådde även vår AIS information delvis dom. Vi förmodar att antennens höjd i förhållande till vågorna gjorde att inte alla sändningarna gick fram. AIS sänder inte all info i alla sändstötar utan delar upp informationen. Detta var förmodligen anledningen till att dom bara fick position och kurs. Vår AIS kunde i alla fall plocka upp deras AIS med all info.
Slutsatser vi dragit av det inträffade är att alltid ropa upp fartyg i närheten hur dom än upptäcks. Vi funderar även på att undersöka funktionen av aktiva radarreflektorer. Fungerar som en Racon, dvs när den blir träffad av en radarvåg sänder den ut en våg med samma frekvens. Effekten blir att den sändande radarn ser ett kraftigt eko som lättare kan skiljas från vågreflexer och förhoppningsvis utlösa ekolarm i den sändande radarn. I tillägg ger den aktiva radarreflektorn en signal/varning i den egna båten om att den blivit träffad av en radarvåg. Dyr men strömsnål jämfört med en vanlig radar. Som tillägg i detta stycke om AIS kan vi också informera att under seglingen från Eden söderut utefter Tasmanien såg vi fartyg på över 250nm. Radiovågor studsar oväntat ibland. Vi hörde även VHF kommunikation på uppåt 90nm.
Sista dygnet mojnade vinden något så vi var tvungna att stötta med motorn för att klara tidvattnet in till Bluff. Halv fem på em var det högvatten och var vi inte inne då så var det bara att dreja bi i den stökiga sjön till lunch dagen därpå. Visserligen har vi ofta inte bråttom i hamn, men under dom här förhållandena...
Det är drygt fyra knop ström genom ett grunt sund in till Bluff och man ”får” inte komma in nattetid. Sandbankarna utanför gör att det inte är särskilt intelligent att försöka! Med dryga sex knop över grund skulle vi klara det med en timmas marginal. Att det dessutom skulle blåsa sydost efter vår teoretiska ankomst gjorde det hela än nödvändigare att komma i tid.
På morgonen friskade vinden igen så motorn fick vila. Nu fick vi även hjälp av tidvattenströmmen in mellan Sydön och Stewart Island. Med dryga åtta knop över grund blev det inga problem att komma fram med marginal. Men att med en segelbåt ta in 10 timmars långsam framfart är inte lätt, så beslutet att motorsegla genom natten kändes helt rätt!
En hel del VHF prat med hamnen om lov att angöra, fiskeriradion om bryggplats och samordning med tull och karantänfolket blev det medan vi forsade fram i den branta medsjön. Slutligen rundade vi sista udden och fick klarsignal från hamnen att segla upp i det smala sundet. Med tre-fyra knop i ”ryggen” gick den sista milen fort. Inga problem att hitta bryggan med alla fiskebåtarna, men bara pålar med 3-4 meters mellanrum! Nästan två meter tidvatten och bara en fenderplanka som inte når över två pålar kändes detta inte bra. Alternativet att förtöja utanpå fiskebåtarna fans inte eftersom dom fiskade aktivt hela tiden.
Tullen stod på bryggan och väntade så det var bara att bita i det sura äpplet och förtöja med en planka och fyra fendrar mot en bryggpåle. Lugna vind och strömförhållanden gjorde förtöjningen till ett mindre problem och medan Annika fixade med tull och karantänfolket så lånade Björn ihop två plankor till. För första gången fick vi nu användning av våra uppblåsbara fendrar. Vi köpte dom vid Sverigebesöket 2007. Med flerdubbla långa spring (pga tidvattnet) och fendrar med plankor mot tre bryggpålar kände vi oss nöjda. Vi fick en del antydningar från lokalbefolkningen om hur förhållandena kan se ut med hård västan och ingående ström...
Svenske Bernardo med sin båt Albertina som vi umgåtts med framför allt i Whangarei, kom in i hamnen 50 m bakom oss när vi angjorde. Inte helt slumpens skördar. Han hade hållit sig underrättad om vår rutt via Pelle i Whangarei, men vilken tajming ändå! Efter de administrativa inklareringsövningarna var vi så officiellt tillbaka i Nya Zeeland. Kändes lite som att komma hem. Ett besök i supermarket, en liten sådan, och sedan Puben med Wifi och en öl innan vi stöp i säng.
Bluff är inte vad vi menar med en hamnstad. Staden Invercargill ligger bara 30 km norr om och Bluff är närmast en liten ”förort” med hamn till Invercargill. Härifrån går färjan till Stewart och förutom containerterminalen är aluminiumverket den enda stora arbetsgivaren. Inga reguljära förbindelser med Invercargill. Bussen som ansluter till de två färjeturerna tar egentligen bara passagerare till färjan. Med lite tur kan man få åka med!
Dag två upptäckte vi att ATM-maskinen bara tog lokala plastkort och sen tidigare visste vi att Stewart hade ingen ATM. Alltså var vi så illa tvungna att ta oss in till stan. Vi stod inne i puben och e-mailade när ett ”turistpar” stannade med sin hyrbil utanför och kom in för en lunchmacka. Björn frågade om dom var på tur och skulle tillbaka via Invercargill (nästan en retorisk fråga eftersom det finns en väg i Bluff, till och från Invercargill!) Hör och häpna, dom skulle till Dunedin via Invercargill, och jovisst ville dom hjälpa oss och lösa våra ATM problem med en transport. 25 minuter senare åkte vi med det Schweiziska paret i deras hyrbil in till Invercargill.
Nya NZ-dollar, en promenad till Queens Garden och sedan Countdown, en av supermarket kedjorna i NZ. Reguljära förbindelser med Bluff finns inte som vi tidigare påtalat, så den berömda tummen fick komma till heders. Efter dryga 20 minuter fick vi lift med en kille som bara skulle knappt halvvägs, men som tyckte att han hade tid att köra omvägen om Bluff. Det var bara det att det lät besynnerligt om vänster fram. Annika frågade om han hade en fågel i däcket. Han förstod inget, men med nervevad ruta hörde även han att nått inte var som de skulle. Vi saktade ner och ljudet tilltog. Det var med stor sannolikhet framhjulslagret som spökade. Han blev väldigt bekymrad, inte för bilen utan snarare för hur vi nu skulle komma till Bluff. Vi lyckades övertyga honom om att koncentrera sig på sitt lager och knallade tillbaka ut till stora vägen där vi fick ny lift med tredje bilen som passerade. Nu med en kille som jobbade i Invercargill och bodde i Bluff. !0 minuter senare släppte han av oss utanför Puben där stadsresan startat. En öl och lite internet hann vi med innan vi travade tillbaka till båten.
Dag tre var vikt för bunkring, både mat och diesel. Det är nästan en fröjd att betala diesel här i NZ jämfört med Australien. NZ$ är en dryg krona billigare än AUS$. AUS priset är 1,40 medan NZ är 1,10, därtill drar man här bort skatten för oss som har båtar ”in transit”. Literpriset blir alltså en dryg tredjedel av vad dieseln kostar i Europa och Sverige!
Vi hade långt framskridna planer på att segla över till Stewart Island dag fyra före lågvatten vid lunch. Men vi visste att Stewart inte bjöd på något internet för email med fotobilagor, så vi stannade en dag till för att få iväg alla mail med bilder. Dessutom han vi handla mer och köra en tvättmaskin på hotellet.
Bluff ligger i ”dom rytande 40:orna” och de märkte vi på natten mot dag fem. Trots att vi låg i hamn kändes det som vi var ute på havet. När vi kom upp, ja vi hade naturligtvis varit uppe en sväng under natten och kollat förtöjningarna, var det berg och dalbana när hård västvind mötte tre knops ström inne i hamnen, Vi som låg mot bryggan, med alla fenderproblem, hade det ganska ok, skyddade som vi var av en fiskebåt framför oss. Men Albertina, en Gecco 39, låg med aktern mot vinden utanpå en större segelbåt utan någon båt i lovart. Har aldrig tidigare sett nåt liknande. I den branta sjön gungade båten så kraftigt att vattnet slog in i sittbrunnen. Tänk er att bli pooped i hamn!! Och detta under nästan sex timmar innan tid vattnet vände.
Vi var inte helt nöjda med vårt beslut att skjuta upp Stewarttrippen... Vi hoppades kunna sticka över dag efter eftersom gribfilen talade om vindvridning mot nordväst och då skulle vi pressas in mot bryggan och dess pålar. Vindstyrkan låg hela tiden och pendlade mellan 13-20 m/s.
Dag sex kom Alaska vänner i sin 57 fots Nordhaven motorbåt Ice-Dancer direkt från Tasmanien. Dom hade drejat bi i lä av Stewart hela efternatten för att i morgonljuset angöra hamnen. Vi hjälpte dom med fenderplankor och övrig förtöjning, nåt som dom i sitt rätt utmattade tillstånd var tacksamma för. Det blåste fortfarande ren väst 15-20 m/s.
Tjejen som sköter fiskeriradion kom ner på bryggan och avrådde oss från att segla över till Stewart under rådande förhållanden. När vi påtalade problemet med den förmodade nordvästvinden, fixade hon snabbt en bra plats längre in i hamnen på den blivande läsidan. Argumenten för att ge sig ut i grov havssjö med 15-20 m/s i sidan var därmed rätt tunna... Vi fick också en levande beskrivning av förhållandena därute av våra Alaska-vänner.
Så dag sex gick åt till att förtöja stor motorbåt, flytta Lindisfarne, ett äventyr i sig med så mycket vind och branta vågor, samt slutligen hjälpa Bernardo och flytta runt Albertina från sin gunghästposition. Lindisfarne klarade sig utan skador från äventyret på vindsidan av bryggan, men Albertina fick pullpiten knäckt och någon bult i ett fäste skjuvades av. När flyttningen var klart var vi rätt genomblåsta och kände att ett besök till hotellets dusch skulle sitta bra. En öl och lite internet innan det sen var dags för middag i båten. Björn gick tillbaka till hotellet för att hämta kvarglömda persedlar i samband med duschen och passade på att Skypa med Sverige. Tidsskillnaden, 12 timmar, gör det lite knepigt att ringa utan att den ena parten har ”sovtid”. Enda riktigt vettiga tiden är efter nio på kvällen NZ tid, då har även sjusovare hemma i Sverige vaknat!
Tillbaka i båten vid tiotiden konstaterade vi att det blåst hårt tre dygn och gribben lovade fortsatt vind. Lite förvånade blev vi när vi på efternatten vaknade av att det var alldeles tyst och stilla. När vi tittade ut var det vindstilla och vattnet låg spegelblankt. Vi som befarat att det skulle dröja tre dagar till innan det var läge för Stewart. Tidvattnet ut ur sundet gav oss en avgång vid tio- elvatiden, så en snabb handling och internetsväng före vi packade ihop oss och lossade alla förtöjningar. Ropade upp hamnen på VHF för att få tillstånd att gå ut genom sundet och sen fiskeriradion för att tacka Mary för all assistans och meddela att vi nu äntligen seglar över till Stewart.
Motorgång och 8 knop över grund i den häftiga strömmen ut genom sundet. De kraftiga stående vågorna där dyningen möter strömmen ut var för en gångs skull lätta att gå runt. Dom låg av någon anledning inte tvärs över inloppet utan bara lokalt koncentrerade, troligtvis bara över djupfåran.
När vi kom fria från udden hissade vi på i den svaga vinden, men behöll motorn på eftersom vi behövde göra vatten till vår nästan tomma tank. Lagom när tanken var full hade vinden ökat och gav oss en fin halvvind dryga fem knop över Foveaux Strait över till Stewart Island. Sista två timmarna utefter Stewarts ostkust seglade vi kraftigt revade i 15-18 m/s i sidan nästan utan sjö. Lindisfarne nästan skenade fram, åtta knop såg vi ofta på loggen! Gårdagen ute i Foveaux Strait med sin då grova sjö och starka vind kändes det nu helt rätt att ha sluppit undan. Det är fullt normalt i detta område att en dag kan innehålla stilje och nästan storm.
Vid fyratiden ankrade vi i en totalskyddad vik, Glory Cove. Med totalskydd menas vågor. Med så här starka vindar blir det fallvindar även i välskyddade vikar. Men jämfört med förhållandena inne i Bluffs hamn var det ett himmelrike att ligga i Glory Cove på svaj med fören i vindriktningen.
Alldeles före middagen kom tre killar i sin dinge och hälsade. Dom dök, fiskade och jagade här på sin semester och hade en liten hytta i botten på vår vik. Vi fick fyra Abalone av dom som vi la i sump för att avnjuta nästa dag.
Första riktiga dan på Stewart ägnade vi åt en långpromenad genom ”ormbunksdjungeln”. Vi följde något som i piloten kallades för stig i flera kilometer. Stigen var knappt märkbar i vegetationen och utmärkningen synnerligen gles och gammal. Vi såg flera markörer under träd som fallit för åtskilliga år sedan. Men å andra sidan fick vi ha stigen för oss själva och helt vilse gick vi inte, även om det låg nära till hands vid flera tillfällen. Vi bröt av ormbunkskvistar för att snitsla vägen tillbaka och det behövdes verkligen.
Tillbaka i båten blev det dusch och Annika tom doppade sig i det 15-gradiga vattnet före duschen.
Innan vi lämnade stranden plockade några blåmusslor och dom blev nu en liten förrätt innan vi festade på Abalone med en sallad. När vi ätit musslorna kom ”våra” tre grabbar med nya havsläckerheter. 2 kilo Greenlip musslor och ett kilo Blue Cod filé! Snabbt blev menyn justerad. Skivad snabb oljestekt Abalone med vitlöksyougert som andra förrätt och vitvinspocherad Blue Cod med basmatiris som huvudrätt. Till det serverades en väl kyld Chardonnay... Det är inte mycket synd om oss. Dessutom var det mesta gratis och pinfärskt!!
Efter middagen talade vi med Mary på fiskeriradion och berättade att vi hade det bra i Glory Cove. Vi bad henne tala med våra Alaskavänner på Ice Dancer och meddela att vi seglar söder ut på tisdagen till Port Pegasus.
Tisdag morgon kom med lite gråmulet väder och den utlovade nordvinden. Upp med ankaret och iväg efter frukost. Först motorerade vi några sjömil norrut för att runda några uddar som skyddat vår ankarvik. Vi passade naturligtvis på att göra vatten under motorkörningen. Efter en timma kunde vi falla av och hissa på. Då mojnade den rätt starka vind som vi haft rakt i näsan. Men vi spirade och satte fulla segel. Efter en knapp timma kom vinden igen. Delvis över ön och det högre landet, så den var kraftigt förstärkt av fallvindar. Lindisfarne skenade i dryga 8 knop och skar upp trots handstyrning. Dax att reva - In med genuan och lova för att focken skulle lufta storen vid masten så att vi kunde rulla in storen trots stort vindtryck. Med revad stor och en något revad genua kunde vi sen fortsätta i nästan samma fart men utan uppskärningar.
Lite längre söderut faller kusten av mot väster, en av anledningarna till att vi utnyttjade nordvinden för att segla till Port Pegasus. Ner med spirbommen och ”gippa” genuan och rulla in focken. Korta sträckor försvann vinden, men kom strax tillbaka med krydda. Storen fick revas igen och genuan rullas sex varv för att fallvindarna inte skulle välta oss. Sista fem sjömilen blev en ren bidevind, så vi revade storen ytterligare och satte focken istället för revad genua. Det gick bitvis som tåget, men bitvis blev det bara för mycket när fallvindar överlagrade nordvinden och vräkte ner oss så vi fick vatten i sittbrunn. Ja bara någon liter, men vi har tidigare aldrig haft vatten upp på wincharna. Till råga på allt så höll vi inte upp mot det lilla sund vi skulle igenom till vår ankarvik. Kryssa var inte aktuellt i dom rådande förhållandena. En alternativ vik fick bli målet och vi föll av och pustade ut.... När vi en halvtimme senare kom fram till vårt nya sund, startade motorn och tog ned seglen började Annika förbereda dagens middag. Klockan var strax efter fem och vi hade en dryg halvtimma kvar in bland små öar till vår tilltänkta ankarplats. När Annika öppnade skåpet under diskbänken upptäckt hon saltvatten!
Vi vet ju att vi ligger så djupt i vattnet att disklådan rinner över när vi lutar extremt åt babord men det kom vi inte ihåg under den lutande seglingen. Inte helt kul att efter en tuff seglingsdag börja sanera allt salt. Det är inte heller lättåtkomliga ytor bakom kylbox och spis.
Vår ankringsvik var rena idyllen, totalskyddad från vind kompassen runt och så liten att fallvindar inte kommer åt. En blandning av lilla Berefjord i Norge och Thailand om det är möjligt. Litet och trångt så linor i land var ett måste.
Middagen avnjöts i doften av myggspiralens rök. Det är vansinnigt gott om sandflies. Efter middagen dök en säl upp och kollade av sitt revir i vår lilla vik. Massor av olika fågelläten som tystnade i och med att solen gick ned vid niotiden.
Stewart Island ligger i och strax norr om lågtrycks traden mellan 40-50 grader syd och onsdagen gav oss tydliga bevis på det. Regn hela dagen, men vi märkte nästan inte av någon vind trots hård vind till havs. Temperaturen sjönk ordentligt i och med sydvinden.
Vi hade redan på grund av all sötvattensköljning bakom pentryt behov av att dra igång Reflekskaminen för att torka ut fukten i träet. Det är alltid lite pyssel när kaminen inte varit igång på flera månader, men snart hade vi en go vattenburen värme under durkar och utefter skrovsidorna. Elementslingan inne i båten kopplade vi inte på, 22 grader var fullt tillräckligt. Regnet och kylan upplevs inte alls så besvärande när man sitter i en varm båt med en god bok...Våra ”innerglas” på portlights visade vad dom klarade kylan, inte en uns imma på insidan trots kyla och regn. Roligt att få nytta av alla förberedelser.
Torsdagen var grå och regnig till en början, men efter lunch var det åtminstone uppehåll. Vi behövde tillverka vatten och ström. Det mulna/regniga vädret och vår vindskyddade vik gav inga gratiswatt. Alla linor in och ankaret upp, varefter vi tråcklade oss ut ur vår idylliska vindstilla vik. Väl ute ur viken men fortfarande långt inne i Port Pegasus mötte vi en frisk sydväst. Vi körde ner i sydändan för att rekognosera området och titta på olika ankringsmöjligheter men efter nästan två timmars vattentillverkning var vi nöjda och ankrade i Disappointment Cove. Dvs vi ankrade inte utan utnyttjade fiskarnas arrangemang med tre linor iland.. Denna vik, nästan lika skyddad som föregående, var tydligen fiskarnas stormhamn. Den var verkligen skyddad. Trots vind omkring oss var vattnet spegelblankt i viken och båten rörde sig inte det minsta under hela natten, men regnade gjorde det stora delar av natten.
Fredag morgon kom med svagt vajande flagga och sol från en nästan klarblå himmel. Dagens ambition var att bestiga Bald Head, en naken granitknalle några sjömil bort. Vi vågade inte ta dingen över fjärden utan knöt loss Lindisfarne från fiskarnas linor och körde tvärs över, rakt mot en vind som redan på morgonen blåste 10 m/s. Gårdagens rekognoscering gjorde att vi hade två bra alternativ för ankring, men vi undersökte mynningen till den bäck vi skulle dinga upp i för att nå stigen till Bald Head.. Mynningen var rätt ok men högvatten var det lite vanskligt att avgöra om djupet var tillräckligt, så vi valde en djupare och visade det sig bättre vindskyddad vik. Ankare och fyra linor i land, på med jollemotorn och iväg tillbaka till bäcken. Tur att vi kunde köra ”under” träden utefter lovart stranden för, bara under den timman det tog oss att förtöja hade vinden ökat kraftigt och fallvindarna i mynningen var inte att leka med. Tur att vi beslutade oss för att inte ankra där.
Nu med högvatten kunde vi ta oss förbi stigen och ända fram till det lilla vattenfallet där man kanske kunde skölja tvätt om vädret tillåter. Vi förtöjde dingen en bit in i bäckarmen där stigen börjar. Vi ville inte bära den en massa meter i en torr bäckfåra när vi kom tillbaka från toppen. Stigen gick till en början genom fyra meter hög ”ljung”. Ja det ser precis ut som en mutation av ljung . Fördelen är att den är lika grenfattig i de nedre delarna. Lite högre upp blev vegetationen tätare och mer svårframkomlig, för att vid första bergsryggen bli bara låga, knappt midjehöga buskar. Allteftersom vi kom högre blev växtligheten lägre och strax hade vi bara knappt knähöga, glesa buskbestånd. Men nu började vinden göra sig mer påmind. Vi hade den i ryggen så vi uppfattade inte riktigt dess styrka. När vi kom upp på kalberget och försökte fotografera, var vindstyrkan ett klart problem. Vi fortsatte i alla fall upp till foten av toppen, en nästan helt kal granitklippa.. Här tog vi rast och åt vår matsäck efter att vi försökt få lite bilder i lä av stora stenblock.
Vägen ner blev inte så lätt som det brukar när man bara skall ner. Det var svårt att hitta stigen när vi kom ner från kalberget där små rösen markerade stigen. Men efter lite letande fann vi den igen och kunde fortsätta nedåt. Det hela blev inte lättare av att tunga moln drev in med regndis i den styva kulingen vi nu hade rakt emot oss.
Så småningom kom vi dock ner, efter att ha tappat stigen ytterligare en gång. Dingen låg nästan i vattnet, så det var inga problem att få den flott.
Tillbaka ute på vattnet kunde vi konstatera att det blåste mycket mer än när vi startade, men vår lilla inbuktning i lovart stranden där Lindisfarne var förtöjd var fortfarande skyddad.
Ett tag hade vi funderingar på att stanna över natt, men med vår helskyddade vik bara några sjömil med vinden kändes till slut som enda alternativet. In med linorna och upp med ankaret och iväg. Ja vi var nästan i lä under träden ända ut till ankaret, men sen tog fallvindar och huvudvinden tag i oss och skjutsade oss i mer än 6 knop de få milen utan segel och med motorn på ”förhöjd tomgång” för att kunna styra bättre i den efter hand allt grövre sjön. Vi var väldigt nöjda med att inte ha funderat två gånger på att använda dingen hela vägen...
Vi är fortfarande inne i Port Pegasus, men fjärdarna är rätt stora och när det blåser över 20m/s i längsta riktningen blir det rätt stora vågor där vattnet blåser av topparna och det bildas Watersprout av fallvindarna. När vi rundade den lilla ön i mynningen av vår vik följde vinden med oss runt ön, men västvinden kom åt igen på andra sidan ön och sen var vi inne i vår långa vik med ytterligare skyddande små öar bakom vilka fiskarnas förtöjning låg och väntade på oss. Första natten i viken var totalt stilla utan en rörelse trots att det blåste drygt 10 m/s. Med dryga 20 m/s kom det in lite korta vindstötar med varierande riktning så kaminen blåste ut då och då. Kaminen har en spiral mitt i lågan som hettas upp av lågan och som återtänder kaminen när den blåsts ut av vind ner genom skorstenen, så det är inget stort problem. Dagtid är det lätt att vädra ut doften av dessa puffar, men nattetid är det inte lika kul så på efternatten fick Refleksen vila och Webaston ta bort morgonkylan vid frukost innan vi körde igång kaminen igen.
Lördag den 27 februari och det blåser mer än någonsin från väster. Med fiskarnas linor kände vi oss i alla fall säkra på förtöjningen. Linan i ”lovart” var dessutom en drygt 50 m grov tross som gav bra dämpning när den lyftes genom vattnet när vinden pep i.
Vi tog dingen iland och vandrade över en rygg till havssidan där det fanns två stränder i relativt lä där vi kunde fota och studera flera olika kelpsorter som spolats upp på stranden. Lite andra dimensioner än den tång vi är vana vid från Bohuslän.
Dingerodden tillbaka till Lindisfarne var bara 100 m, men med vindvirvlar med watersprouts tog det lite extra tid. Det gick liksom inte framåt när vinden kom från fel håll, men det var bara att ta det lugnt, snart kom det en vindstöt från andra hållet.
Tillbaka i båten kunde vi konstaterade att ville vi ha färsk mat så fick det bli att fiska eller plocka musslor. Fiska utanför viken var inte att tänka på. I en liten spalt mellan två öar hade vi en liten bild av förhållandena utanför vår vik. Sjön rök nästan konstant tvärs öppningen så nån större fantasi behövde man inte vara begåvad med för att förstå vad som skulle hända med en dinge om så bara i närheten av mynningen. Men musslor fanns det gott om inne i viken så Annika rodde runt och plockade de största blåmusslor vi någonsin sett. Jättegoda ångkokta och sen frästa tillsammans med lök och vitlök, serverade tillsammans med ris blev det som en paella.
Till kvällen funderade vi inte ens på att ha Refleksen på. Vi får nog skaffa en H-skorsten, men även en sådan kan nog ha problem under dessa lite kaotiska vindstötsförhållanden. Vädergribbarna lovade hård vind till nån gång efter midnatt då regnet skulle komma och annonsera fronten med mindre och vridande vind. Det dröjde ända till tretiden innan regnet vräkte ner och Lindisfarne stillade sig från sina oregelbundna krängningar. Vi sov inte mycket förrän regnet kom så söndag morgon blev lite av sovmorgon även för Annika som normalt tar ner mail och väder på kortvågsradion strax efter soluppgången. Nu var klockan över nio och konditionerna för kortvåg är sämre så dags, varför det blev frukost före försök med radion. Plötsligt hör vi ett Pan-Pan meddelande på VHF:en. Första tanken var att nån råkat i sjönöd i eftersjön när vinden mojnade, men strax blev vi varse att det var tsunamivarning för hela Nya Zeelands farvatten och man uppmanades att följa lokala hamnmyndighetens anvisningar. Lättare sagt än gjort när man bara hör en reläad kanal 16 utan möjlighet att svara. Vi var förmodligen mer än 40 sjömil från närmast mottagare och dessutom i ett bergigt innanhav.
På med kortvågsradion där vi fick fyra mail från vänner i Sverige som ville försäkra sig om att vi hört om jordbävningen i Chile med tillhörande tsunami. Ok nu visste vi magnitud och avstånd och kunde lite bättre bedöma riskerna. Trots att vi bedömde riskerna som väldigt små, kändes det lite uppkäftigt att inte gå ut ur viken. Vi behövde dessutom tillverka vatten så vid elvatiden lossade vi förtöjningarna och styrde ut ur viken. Fjärden som igår kväll var ett rykande inferno var nu en platt söndarseglarfjärd. Vi hade nog behövt en kraftigare tsunamivarning för att ha gett oss ut under lördagens vindförhållanden.
Nu blev det en stilla motorgång runt i Port Pegasus efter en snabbtur ut i södra sundet och in i mellansundet. I södra sundet såg vi en Yellow Eyed pingvin, som ser lite nyvaken ut med sina rödaktiga ögon i det gula bandet runt huvudet.
En av vikarna i norra Port Pegasus kallades för Laundry Bay och innehöll en liten flod. Vi ankrade ute i viken och Annika rodde in till den lilla floden för att skölja kulörtvätten. Ingeting hade hittills märkts av nån extra surge eller våg. Vi hade jämn medström på en halv knop (tidvattnet på väg ut) när vi gick i ett av sunden ut mot havet och vi höll noga koll på fart över grund för att få en varning om nåt extra var på gång.
Inne vid floden kunde Annika märka hur vattnet försvann c:a 70 cm och kom långsamt tillbaka, men ute vid Lindisfarne var det inte möjligt att uppfatta någon extra rörelse. Lindisfarne låg på svaj så en plötslig förändrad rörelse i vattnet borde svänga runt henne eller sträcka kättingen i den riktning hon redan låg. Annika kom tillbaka, utan att vi behövt använda överenskommen signal på plötslig brådska, och vi tog upp ankaret och återtog vattentillverkning och sightseeing i vattenvägarna. När vi var längst i norr ropade våra Alaska vänner i Ice Dancer som var på väg till Port Pegasus från Oban, den lilla staden på nordöstra Stewart. Vi såg dom på AIS:en bit ut till havs öster om norra sundet in till Port Pegasus och dirigerade in dom genom det sundet.
På frågan om vi märkt nåt av tsunamin svarade vi negativt, men beskrev fenomenen vid tvättsköjningen. Troligen var det surgen efter tsunamivågorna som tydligen kan hålla på i åtskilliga timmar innan det helt har stabiliserat sig. Ice Dancer kom in genom sundet och fick omedelbart kollisionsvarning från sin AIS när vår AIS nådde dom. Vi var tidigare för nära bergen för att nå ut till havs med vår låga antennplacering över radarantennen.
Ice Dancer gick ned till Disappointment Cove, vår vik med fiskarnas linor, och vi fortsatte att kolla en ankringsplats ytterligare medan vi fyllde vattentankarna och duschade. Den sista viken vi kollade hade formen av ett smalt T, där inloppet bara var 15 m brett. Kraftig motström vilket vi tolkade som att tidvattnet fortfarande var på väg ut, men inne i den vänstra korta ankringsarmen blev vi fundersamma för här vände strömmen och vi fick motström på väg ut igen. Enda rimliga förklaringen var att surgen fortfarande inte hade klingat ut. På stenarna runt det smala sundet kunde vi se ca 30 cm ”våtmarkering” som höjdskillnad under storleksordningen 10 minuter som vår rundsväng i ankarviken innanför sundet tog.
Tillbaka i Disappointment Cove förtöjde vi åter i fiskarnas linor efter att ha kontrollerat den av de två ena akterförtöjningarna som satt i ett stort träd som vält ner i vattnet under natten på grund av underminering av strandbrinken i kombination med den starka vinden. Tur att vi inte förtöjt närmare stranden som vi brukar när vi har egna linor!
Vi hjälpte Ice Dancer med en extralina iland och sen kom Gail och Dick över till Lindisfarne för en akardram/sundowner.
Middagen avnjöt vi sedan i Ice Dancer , en Nordaven 57. Dick hade under färden från Tasmanien fiskat Albacore Tuna som nu serverades som sushi med alla tillbehör, inklusive Misu soppa och sake.
Natten blev väldigt regnig men vindstilla. Det är skönt att sova i en säng som står stilla efter två nätters tippande hit och dit.
Måndagen blev lat, med en hel del regn. Förmiddagen ägnades åt lite skrivande och Annika paddlade runt och plockade musslor till kvällens middag. Eftermiddag ägnades åt Ice Dancers fasta systemcomputor som lagt av. Efter några timmars arbete var den som ”ny” igen. Mest handlade det om dålig kontakt här och där inne i maskinen.
Annika testade också Ice Dancers stora TV skärm tillsammans med PCn, vilket efter en del trixande med inställningar gick mycket bra. Gail och Dick har bara använt skärmen med den dedikerade dvdspelaren och nu dök en ny möjligheter upp...
Det blev inte musslor i Lindisfarne. Musslorna fick ligga kvar i sin nätsump och vi blev återigen bjudna på middag i Ice Dancer. Clams, Blue Cod, ris och sallad stod på menyn. Efter mat visade vi bildspel på deras stora fina skärm. Man kan ha det sämre.
Efter en lugn dag och kväll, började vinden ta i frampå efternatten, men ingenting i jämförelse med vår krängande natt mot söndagen. Det verkar som vinden nästan inte virvlar in i viken om det blåser mindre än 15 m/s ute på fjärden.
Tisdag morgon ropade Dick på VHF:en och erbjöd oss att torka vår tvätt från i söndags! Välsköljd på mantåget under två dagars regn och tisdag morgon kom med nytt regn. Dick körde dieselgeneratorn och erbjöd oss torktumlare. Med regnprognosen framför oss var det lätt att tacka ja... Stora båtar skapar sannerligen en del möjligheter som bara inte får plats i vår ”lilla” 37:a. Är dom 57 fötterna dessutom en motorbåt är utrymmena ”obegränsade”.
Tisdag var planerat för byte av vik till norra delen av Port Pegasus där en fin stig går upp i bergen, men ihållande regn fick oss att tänka två gånger. När den färska gribfilen kom vid tolvtiden stod det klart att vinden snart kulminerar och regnet kommer att öka! Varför brottas med elementen när man inte måste, och middagsmusslorna hängde ju kvar i vattnet från igår. Färska och fina, bara att stoppa i tryckkokaren och ångkoka dom när det är dax.. Dock blev det inte musslor till tisdagsmiddagen. En vittvätt maskin, middag och bildspel Göteborg – Patagoninen blev kvällsaktiviteten i Ice Dancer.
Under middagen kom en liten fiskebåt in i viken och lyckades med ankare och linor iland förtöja säkert strax bredvid Ice Dancer. Mitt i bildspelet knackade det på aktern och en av fiskarna kom över med ett fat av nystekta varma ostron. Tala om ljuvliga ”snacks”. Det visade sig att visserligen fiskade dom, men det var fyra killar på semester som hade helt andra jobb under resten av året. Återigen fick vi en påminnelse om våra älgjakter och andra liknande ”cermoniella” aktiviteter vi har hemma i Sverige och naturligtvis är vi inte ensamma om sådant. Gail beskrev hur dom i Alaska alltid utnyttjar olika säsonger för jakt, bärplockning mm för att fylla frysen inför vintern. Så i själva verket är nog dessa semestrande grabbar en rest från en mycket ursprunglig universell nödvändighet för överlevnad.
Men lite festligt var det att de tre båtar som var i området, södra Stewart, hamnade i samma lilla vik en natt.
Natten mot onsdagen blev lugn trots vind ute till havs. Fullmåne hela natten som avbröts av korta skyfallsregn. Onsdag morgon kom med växlande molnighet och regnskurar. Vinden var fortfarande nästan obefintlig inne i viken, trots att gribbarna talade om 10-15 m/s från väster.
Vårt värmesystem och våra isolerings/kondensskydd betalar sig verkligen... Det är visserligen lite tjatigt med regn som håller oss inne, men med fukt/kondens och utan värmare hade vi nog inte varit på Stewart...
Efter frukost och ny gribfil som talade om 20 m/s från VNV, beslutade vi oss för att byta vik.
När vi kom fram till mynningen av vår nästan vindstilla vik, blåste det styv kuling ute på fjärden. Tydligen var vår vik ”känslig” för vindriktningen kring väst. Styv NV gav vindstötar från alla håll inne i viken, medan V och SV var helt stilla, liksom resten av varvet upp till NO.
Choppig sjö och 15-20 m/s i nosen gjorde att färden över fjärden till lovart sidan tog lite tid. Men vi behövde göra vatten, så det var helt ok. Dock fick vi en hel del saltstänk över båten, men det fixade sig också när regnet vräkte ner över oss under våra ankringsmanövrar.
Ice Dancer hade ambitionen att gå ut och dyka i en av havsvikarna som låg i lä, men grov sjö och mer än 20m/s fick den ambitionen att svalna snabbt när dom kom ut i havssjön. Dom ankrade så småningom i samma stora vik som vi. Viken var en liten skärgård, så vi hade en vik i viken som inte var större än att vi hade två linor från aktern och två linor från fören iland och låg därmed exemplariskt stilla när de få vindpustar som trots allt nådde oss träffade riggen.
Annika fixade kycklinggryta på tre månader gammal båtkonserverad kyckling som vi tog med oss runt udden till Ice Dancer. Hemfärden fick timas väl mellan regnen. Vinden blåste som väl från land så trots styrkan var den inget problem. Lugn natt trots stormvarning i området. Det berodde nog mest på att vi valt en vik med höga träd i alla västriktningar, ett tydligt tecken på ett bra mikroklimat, och så förstås våra fyra linor iland.
Torsdag morgon började gribfilerna beskriva ett väderläge om fyra dagar som nog kunde ge oss en möjligt läge för Fjordland. Tillbaka österut från Fjordland kommer man ju ”alltid”, så efter frukost började vi fixa för att kunna segla norrut till Bluff för nya förråd och diesel inför en Fjordlandstripp. Vid lunchtid var alla linor inne, dingen surrad på däck och ankaret uppe. Vi körde en liten sväng förbi Ice Dancer där Gail och Dick precis kom tillbaka från stranden där dom grävt fram en hel hink med clams, små goda musslor. Dom tänkte gå norrut nästa dag och hoppades kunna bunkra i Oban för att slippa Bluffs jobbiga pålbryggor. Sen hoppades dom att vi skulle ses i Fjordland om några dagar.
Med revad stor, storlek ungefär 2:a revet, bar det iväg över fjärden mot södra inloppet i en vind som ökade ju längre vi kom ifrån vår lovartsstrand. Vi hade hört att dom fortfarande varnade för storm alldeles norr om oss, men våra gribfiler talade om storm natt mot torsdag och bara kuling på torsdagen. Vi skulle mot nortost, alltså ren läns med Stewart tvärs och så småningom nästan i lovart när vi var framme vid vår tilltänkta ankring i Port Adventure, halvvägs till Bluff. Efter att ha värderat alla dessa input, bedömde vi att det var helt ok att sticka, även om dyningen nog skulle vara lite jobbig.
Vinden ute på havet var inte ens kuling utom när regnbyar drog förbi då vinden pinnade upp över 15 m/s. Sjön var som vi förmodade inte kul alls. Dyning på åtskilliga meter som överlagrades av nattens stormvindsvågor. Fort gick det men mycket upp och ned i den ibland branta och korta sjön. Vi höll oss någon sjömil ut från kusten som därmed inte syntes i regnen, men mellan regnen kunde vi beskåda enorma kaskader vatten när vågor och dyning kraschade mot klipporna. På två ställen var vi närmare och fick känning av spegelvågor och strömripplar som gjorde att vågorna bröt omkring oss, men vi lyckades undvika vatten i sittbrunnen. Efter 15 nm minskade vinden något vilket betydde att farten gick ner dramatiskt på grund av den störiga sjön. Ut med en spirad genua, kraftigt revad, och en revad fock och livet blev betydligt enklare att leva ombord även i denna kaossjö. Farten kom dessutom igen och vi gjorde nästan 8 knop i regnsquallen och nästan 7 i medelvinden.
Vid tretiden rundade vi ostudden och kunde lova runt några spektakulära brott, rulla in genuan och segla vidare med revad stor och full fock in mot Port Adventure där vi ankrade strax före kl 5. Ankarsegel istället för linor iland eftersom dingen låg surrad på däck och vi skulle fortsätta mot bryggorna i Bluff på fredagsmorgonen. Dusch i sittbrunnen, under sprayhood och bakvägg, och därefter middag. Äntligen var det dags för vår välsumpade musslor, dvs under seglingen låg dom i en hink på akterdäck, annars hade dom nog varit urspolade med den farten vi hade under seglingen.
Fredags morgon visade gribben på svaga vindar och fönstret för fjordland var ok med start måndag från Bluff. För att inte få för många dagar på bryggan i Bluff tänkte vi nu istället mellanlanda i Oban.
Innan vi lämnade ankarplatsen tog dock en morgonroddtur, ja vi satte dingen i sjön trots surrning, för att se på omgivningarna i lågvatten och dessutom plocka ostron och clams. Beroende på vädret kommer vi kanske inte tillbaka till Stewart och då är det ju inte fel att se sig omkring.
Nästan inga ostron, men en hel hink med clams som sköljdes och las i sump när vi kom tillbaka. Ner med ankarsegel och upp med ankaret och iväg mot Oban c:a 15 sjömil. Väldigt lite vind och en hel del dyning kvar. Vi var glada att vi gjort sträckan Port Pegasus – Port Adventure under gårdagen med vid och sjö, vilket bekräftades av våra vänner i Ice Dancer när vi träffade dom i Oban dit dom kom några timmar efter oss. Hela vägen från Port Pegasus till i höjd med Port Adventure, där kusten viker av mer mot norr, hade dom haft grov sjö och nästan ingen vind. Tänk om vi lyssnat ”för mycket” på VHF stormvarningen och väntat ett dygn för att gå norrut!
Visserligen blev det motorgång till Oban, men bara 15 sjömil och med vattentillverkning större delen av sträckan.
Vi ankrade i Golden Bay på sydsidan av Oban och rodde in till kajen och vandrade den knappa kilometern över till byn där det finns både hotell och en liten supermarket.
Där kollade möjligheten att tanka diesel och på puben träffade vi mackkillen. Det var inga problem, men priset var 20% högre än i Bluff så vi avstod. Vi ville ju ändå gå in till Bluff för övriga förnödenheter. Dessutom såg vi chansen att lägga in en massa bilder och loggar på vår hemsida, förhoppningsvis till glädje för hemmafronten.
Natten i Golden Bay var helt stilla utan någon vind eller vågor och med en fantastisk stjärnhimmel innan månen kom upp vid elvatiden, just som vi rodde hem från Ice Dancer.
Lördagen kom med sol och stiltje. Annika var över i Ice Dancer och försökte lösa nåt dataproblem och kom tillbaka lagom när Björn förberett för avgång. Det var bara att lägga dingen på däck, ta upp ankaret och avgå mot Bluff för att tajma slackvattnet kl 14. Sol alla 25 sjömilen över till Bluff, men knappt mätbar vind som bara just klarade att förhindra rullning. Vi lyckades med tidvattnet och hade medström hela vägen. VHF kontakt med Mary på Fishermansradio gav oss ett välkommen tillbaka och en bryggplats längst in i hamnen till skillnad mot den utsatta plats vi fick när vi kom från Tasmanien. Därefter kontakt med hamnmyndigheten för att få tillstånd att angöra. Inga skeppsrörelser i hamnen så det var fritt fram. Förtöjningen längst in i hamnen på en välskyddad plats blev lite stressig i den tilltagande medströmmen. Allt gick bra och innan strömmen maxade hade vi alla tampar, fendrar och fenderplanka på plats.
Macken hade tyvärr redan stängt för dagen men öppnade kl 10 på söndagen, så det blev en långpromenad till fyren och upp genom ormbunksskogen istället. Till kvällsmat nyångade clams. Söndagen gick åt till mathandling, dieselfyllning, internet och lite tvätt. Supermarknaden körde våra inköp till båten, så flera hundra NZD fattigare men vi slapp i alla fall släpa alla mat o vin. Samma service fick vi på dieseltappen och efter första fyllerivändan med 6 dunkar upprepade vi proceduren. Än en gång slapp vi släpa dom fulla dunkarna tillbaka. Totalt blev det nästan 300liter till ett mycket bra pris- en dollar litern och det är ca 5,50SEK. Nu (sent söndag) räknar vi med att komma iväg mot Fjordland med tidvattnet på måndag förmiddag då ett bra väderläge skall vara i tre dagar enligt våra kära gribfiler.
7 mars 2010
Annika & Björn
Lindisfarne
www.sailaround.info
radio@ailaround.info
mail@sailaround.info