Måndagen ägnade vi åt marktjänst för att förbereda oss för fortsatt segling längs ost och sydkusten och på tisdagen bar det så av. Dygnskostnaden i Yachtklubben var 50$ men veckokostnaden ”bara” 190$, varför en ekonomiskt sinnad besättning snabbt insåg att man ”tjänade” på att stanna mer än fyra dagar...dessutom med fritt Wifi i båten! Det var bara 10 minuter till supermarket och ett suveränt tyskt bageri. Tvätt med torktumlare fanns också på klubben. Men typiskt nog bara dom eländiga maskiner som roterar tvätten horisontellt, ”tvättar” med kallvatten och sköljer bara en gång. Inte undra på att de flesta bär lite grå eller mörka kläder
Tisdag lunch kastade vi loss och seglade sydvart mot D’Entrecasteaux Channel, ett stort skyddat skärgårdsområde söder om Hobart. Skyddat och skyddat... Det blåser fortfarande som tusan, men dyningen från havet kommer inte åt. Precis som i Patagoniens skärgård så är fjärdarna rätt stora och därmed hinner sjön bli rätt grov när det piper i, särskilt när tidvattnet är mot sjön, även om det naturligtvis är väsensvis skillnad mot tuffa havsförhållanden.
Nu fick vi för första gången uppleva de ständiga vindkantringarna som kanalen är känd för. Ena stunden plattläns med spirade segel och nästa minut back i seglen och pinkryss. Ena stunden höll man upp mot mål och nästa var målet mitt mellan kryssvinklarn. Tur att vi hade den lilla strömmen med oss och att vi bara skulle runt hörnet. Målet var Quaranteen bay och Duck Pond på Bruny Island där vi ankrade i en totalskyddad liten vik vid femtiden. Tidvattnet var lite lagom lågt så en tur in till stranden där en massa fina ostron växte lockade. Skörden blev en liten hink full med bamsestora långa ostron. Det gick inte att ta som största för som hade inte gått ner i kastrullen. Jo det är rätt – vi ångkokar ostronen och dom smakar gudomligt.

Förmiddagen därpå ägnade vi åt att demontera Webastovärmaren som inte ville starta när vi försökte inne i Hobart. Även om vi haft rekordvärme här, så är det klart kyligt när det blåser sydvind. 15 grader i båten dom morgnarna. Ny brännarfilt och ny packning monterades och nu brinner den ok igen. Värmaren är nu femton år och ser helt ok ut, bara den galvade ytterplåten börjar få lite ålderspatina. Även om vi har ett bra vattenburet värmesystem, så är det suveränt att ha tillgång till Webastons snabba luftvärme en halvtimma för att blåsa ut nattkylan under kalla morgnar. Den vattenburna värmen är alldeles för trög och att ha den på dygnet runt blir alldeles för varmt.
Efter lunch kryssade vi oss in till fastlandet och Kettering Marina där Sue och Mike med sin Yaraandoo låg. Under överseglingen till Tasmanien hade vi kontakt med dom hela tiden och bestämde då att träffas efter helgerna och prata båt och Alaska. Dom hade arrangerat en plats i marinan och tog emot oss vid pontonen. Efter ett glas vin och en massa båtsnack i Lindisfarne blev det förflyttning till Yaraandoo och middag samt en massa Alaskaprat.
Dom hade också tillgång till bil, så dagen därpå skjutsade dom oss upp till toppen av Mt Wellington 1270 möh, med en grandios utsikt över Hobart och övärlden i öster och syd. Därefter mathandling och lite sightseeing i Hobart. Suveränt med biltransport till bryggan.
Vi passade på att fylla våra förråd för fyra veckors segling omkring i Tasmanien. Därefter tackade vi för oss för den här gången, fyllde diesel och seglade15 sjömil söderut där vi ankrade för natten. Samma skiftande vindar, men huvudriktningen stämde med gribfilerna varför ankringsvik kunde väljas med viss säkerhet.

Fredagen seglade vi vidare i dessa skyddade vatten ner till sydostspetsen där vi ankrade i Recherche Bay för att invänta väder för de 60 sjömilen längs oskyddad sydkust till vårt ”slutmål” i Tasmanien Port Davey. När vi kom till Recherche Bay låg där en HR 39 och senare kom en HR 43 plus några okända båtar. Lite märkligt att finna tre Orustbåtar av sex segelbåtar på andra sidan jorden. Men det var bara vi som var ”from overseas”. Vädret drog nu i med tuffa vindar över ankringsplatsen. Vi låg naturligtvis i sjölä, men kuling är alltid kuling, särskilt som den gärna blir byig i dom här områdena.
Efter två nätter blev det så dags att dra iväg tidigt på morgonen för att var framme i Port Davey väl före solnedgången. Vinden var rätt svag och dyningen hög, så det blev motorsegling nästan hela vägen för att hålla en fart som tillät oss att angöra i ljus.
Port Davey är ingen hamn med fyrar och utprickning. Det är ett naturligt innanhav som har en rätt komplicerad angöring mellan öar och skär som skall navigeras igenom i brytande havssjö, nått man definitivt vill undvika i mörker eller motljus. Dessutom är det hart när omöjligt att ta sig in eller ut när det blåser pålandsvind mer än 12-13 m/s.
Väl inne i ”innanhavet”, som har mängder med trånga passager och därmed helt befriat från havsdyning, finns det gott om bra ankringsplatser och mängder med bergstoppar att besöka. Vi ankrade tillsammans med HR 39:an Blue Heeler med Ale och Wayne, 3 sjömil in i systemet första kvällen. Klockan var rätt mycket och vi hade ätit lunch-middag på sjön så det blev det ost och vin i Lindisfarne tillsammans med nyblivna HR ägarna från Melbourne. Dom hade köpt båten av en tysk i Nya Caledonien. Båten var från 96 och såg helt ok ut trots tre tidigare ägare.

Första morgonen vaknade vi med spegelblankt vatten runt båten. Och då menar vi spegelblankt!
Inte nog med att det inte var en krusning på vattenytan, vattnet är dessutom nästan kolsvart. Tanniner färgar vattendragen som rinner ut i den tillsnörpta havsviken så siktdjupet i det mörkt teefärgade vattnet är c:a fem decimeter. Det blir fina bilder och ekolodet kommer verkligen till sin rätt.
Efter lunch drog vi upp ankaret och fortsatte inåt i systemet. Omgivningarna liknar nåt mellanting mellan Yttre Hebriderna i Skottland och Patagonien. Vi hittade en ny fin ankring 6 nm längre in (det är fortfarande 10 -15 nm navigerbart vatten inåt land). En rätt stor vik där det redan låg en segelbåt som vi inte sett tidigare. När Blue Heeler hade ankrat dingade vi över och blev bjudna på middag – mycket praktiskt. Men först skulle vi iland och knalla upp på närmaste topp.
På vägen dit stannade vi för att hälsa på den okända Australienbåten Karena. Döm om vår förvåning när ägaren tyckte vi lika gärna kunde snacka svenska! Per som han hette inviterade oss på en drink efter vår promenad, och när vi kom tillbaka hade han och dottern Matilda också blivit inviterade till middagen i Blue Heeler. Det är verkligen trevligt med alla dessa mysiga långseglare, även om inte alla kommit iväg ännu. Ja beträffande Per är det en sanning med modifikationer. Han seglade från Göteborg till Australien och tillbaka till Göteborg i en Storfidra i mitten på 80-talet. Är tillbaka i Australien och jobbar här sedan 13 år. Nya långseglarplaner har med nyköpta båten kommit klart närmare.
Per och Matilda bor också i Melbourne, så det blev mycket lokalt Melbourne snack (besättningarna kände inte varandra sen tidigare), men mest båtsnack om var och hur och ibland varför. Men också en hel del om nya sätt att kommunicera, navigera och andra teknikaliteter som nu är tillgängliga.
Dagen därpå var det mulet, regn i luften och bud om mera regn och mycken vind. Kaffe och nybakade kakor i Karena. Alla tre båtarna bidrog med var sin kaka...
Trots våra färska gribfiler som sa att det skulle friska i och börja regna tungt vid ettiden kom vi inte iväg till Lindisfarne förrän vinden friskat och halvvägs hem öppnade sig himlen. Trots att vi var sjöblöta hade vi disciplin nog att omedelbart lyfta av utombordarn från dingen innan vi kröp in i skydd och bytte kläder. Vi såg att Wayne hade problem med snurran halvvägs över till Blue Heeler, men lyckligtvis fick han igång den innan vi hunnit agera. Det blåste vid det här laget redan 15-20 m/s i fallvindarna.
Tyvärr hann varken Wayne eller Per ta in utombordarna innan deras dingar snurrade runt i den tuffa vinden. Resten av dagen och hela natten blev mycket blåsig. Det är inte ofta man får upp vatten i diskhoarna när man ligger för ankar!
Fallvindarna gjorde att vi kände oss ännu mera som i Patagonien, nu var det inte bara synintrycken som överensstämde.

Morgonen därpå lugnade vädret ner sig med bara lite byar då och då. Annika fick agera taxi när vi alla träffades i Blue Heeler eftersom de bägge dränkta utombordarna fortfarande inte ville vara riktigt med. Medan vi andra drack kaffe fixade Annika med Blue Heelers datorer...
Till kvällen var det gemensam middag i Karena där Per med assistans av dottern Matilda fixat en trerätters, varmrätt, ost och sen kaffe med singel malt... Gissa om vi mår bra med sådana vänner.
Strax efter 10 dagen därpå (då färska gribbar finns tillgängliga) for vi över till först Karena för att förmedla väderinfo inför deras segling norrut mot Melbourne.
Per som bara var på kortsemester ville dela med sig av sitt för stora matförråd. Vi som ständigt försöker hitta platser att fylla på förråden var naturligtvis inte nödbedda... Allt från entrecote, kyckling,.rökt lax till baked beans, två fulla kassar! Nu klarar vi oss till NZ och har inga behov av bunkring före vi är tillbaka i Hobart om några veckor. Efter en avskedsfika i Karena for vi med dingen över till Blue Heeler och sa adjö och gav dom väderinfo per dataminne. (så dom sen kunde titta på i MaxSea.)
Sen lättade vi ankar och gled ut till en av ankringarna vid mynningen av fjordsystemet. När vi hade konsumerat salladslunchen och var inne på kaffet, kom först Blue Heeler och strax efter Karena förbi och styrde i eftermiddagsljuset ut till havs. Vi hörde dom på VHF:en snacka om att dyningen var tillräckligt ok för att fortsätta norrut.
Fyra nya vänner som vi lärt känna under tre intensiva dagar... Hoppas våra vägar korsas igen.
Efter kaffet tog vi dingen in till stranden och foto-vandrade upp till en av de närbelägna topparna. Ljuset blir verkligen bra frampå sena eftermiddagen. Utsikten över angöringsbukten i sjökortsperspektiv var verkligen spektakulär, även om dyningen nu lagt sig efter gårdagens starka vindar.
Tillbaka i båten tog vi upp ankaret och bytte ankarvik. Viken för bergspromenad var inte bra för de förutspådda nattvindarna. Tillbaka nån mil in i fjordsystemet fann vi vårt perfekta nattkvarter. Vattnet är mycket mörkt te-färgat så när ytan stillnar blir det verkligen spegelblankt. Omgivningen speglar sig i nästan överdriven färgprakt tack vare detta.
Efter en lugn kväll i vår tvåsamhet och en absolut vindstilla natt vaknade vi utsövda i vår lilla vik. Frukost och sen tuffade vi ut i den stora ”angöringsviken” och rekognoserade andra ankringsvikar. Efter att ha funnit en bra vik inför vår återsegling mot öster, körde vi motor sex sjömil mot nordväst där vi ankrade för lunch och eftermiddagspromenad. Motor för att vi hade stort behov av att göra vatten och ville passa på ute i havsviken,. Det förmodat sura torvvattnet inne i fjorden ville vi inte göra vatten av och ha i tanken.
Dinge in till land och en lång promenad på stranden. Svarta svanar, skarvar och en och annan mås. Trevligt med lite ljud och fåglar! Djurlivet inne i fjorden med sitt svarta vatten är verkligen inte nåt att skryta med och när det inte blåser är det nästan dödstyst.
På väg tillbaka utefter stranden fick vi till och med syn på en känguru, inte en av de där riktigt små utan en skapligt stor en. Inte helt lätt att få på bild i snårskogen, men ett huvud stort som på en hjort blev det i alla fall.
Återigen en ankringsplats som inte var lämplig för övernattning, varför vi seglade tvärs över havsviken tillbaka till morgonens ”rekonoseringsvik” där vi ankrade nån timma före solnedgång och åt en god middag med rökt lax , sparris (från Pers förråd) och kokt färskpotatis, sämre kan man ha det så här i början av januari...

Lördag morgon blev det svåra beslut vid frukost. Gribfilerna hade sedan något dygn indikerat en väderförändring till mera lågtrycksbetonat. Från natt mot söndag såg det ut som en vecka med hård vind från i huvudsak syd, inte nån önskeriktning när man skall segla 60 sjömil utefter en sydkust. Problemet blev inte mindre av att det nu stod en tuff nordan utefter ostkusten som skulle bedarra mot kvällen och ersättas av sydväst. Lök på laxen var att vi inte gärna kunde stanna i Port Davey och vänta på nästa högtrycksperiod då vår visumtid i Australien var på upphällningen.
Vid elvatiden lättade vi ankar och motorseglade i den svaga vinden mot skyddade vatten i öster.
Sent på eftermiddag kom västvinden och gav oss en rejäl skjuts. Stundtals hade vi 15 m/s över båten i ren läns. Det är fantastiskt vad fort sjön bygger upp. Vid sjutiden närmade vi oss sydosthörnet och hoppades att nordvinden hade ersatts av ”vår” sydvästvind och som väl var stämde våra prognoser (som vanligt!). Men vi hade nu en lång dyning emot oss som en liten rest av två dagars nordvind.
Efter solnedgången, i mycket svagt ljus rundade vi grundområdena med kelp som vi hade startat runt en vecka tidigare. Nu i mörkret gav vi kelpen, som är svår att se i mörkret, extra rum. Sen återstod bara att följa det gamla plottade spåret in till ankringsplatsen vi låg på sist vi var här. Skarp utkik i mörkret för att inte hitta nån ankarliggare utan ljus. Allt gick bra och kl halv elva, just som himlen öppnade sig drack vi te nere i salongen och konstaterade att det väl inte var den bästa segling vi gjort (mycket motor) men att man som vanligt får anpassa sig till omständigheterna. På ankringsplatsen låg tre fiskebåtar och en långseglare. Hoppas långseglaren är på väg norr eller österut ut för annars får dom vänta flera dagar på att kunna ta sig västerut.
Recherche Bay som vi ligger i är ett utmärkt ställe att vänta på rätt vind även för översegling mot NZ om vädret är ostadigt när vi måste stämpla ut ur Australien uppe i Hobart. Vi kanske kommer hit en tredje gång i väntan på att Tasman Sea skall uppföra sig.
Blåst och regn på vår skyddade ankringsplats första dygnet. Andra dygnet lite mer ok med sol ibland så vi kunde ta dingen iland och få röra på benen. Udden öster om oss är naturreservat med den ständigt återkommande parkavgiften. Man varnar för böter om man inte betalar. Vi som kommer lite från sidan (sjön) in i dessa parker hittar aldrig var man skall betala... Men nu gick vi in rätt väg och trots högsäsong var inte grindstugan bemannad.

I Port Davey frågade vi de två Australiensiska båtbesättningarna om dom betalt för Port Davey. Dom tittade lite frågande; Parkavgift?? Det verkar som det råder en ganska avslappad inställning till dessa avgifter bland Aussis. Ett Amerikanskt par som paddlade kanot i Freysenet Nationalparken hade betalt 60 AUS$ i parkavgift, så det existerar en avgift! Som dessutom tydligen är rätt väl tilltagen, vilket de flesta priser är här i AUS. Parkavgiften täckte visserligen besök i flera parker under en vecka.
På onsdag efter tre dygn för ankar med massor av uppskjutet datorarbete gjort på vår websida i Recherche Bay var vi nöjda och utnyttjade ”sista dan” med sydvind till att segla mot norr upp i D’Entrecasteaux Channel (Dåntrecastå). Men först bytte vi olja och alla tre filter till motorn. Det var 200 timmar sen sist i NZ.
Det blev en långsam start med lite vind, så det gjorde inget att vi lagt en timma på oljebytet. En timma efter start kom den förutspådda kallfronten och vi fick en kanonsegling med, efter hand kraftigt revade segel i friskande vind. Under en timma hade vi över 20 m/s, men då var vi i ”skärgårdsvatten” i D’Entrecasteaux Channel, helt skyddade från dyningen.
Undan gick det, snudd på 8 knop genom vattnet utan surfvågor. Inte illa för en nedlastad 37 fotare.
Efter 40 nm och sex timmar ankrade vi i helskyddade Duck Pond på Bruny Island lagom före middag. Vi valde åter denna vik för att vinden skulle snurra varvet runt under den kommande natten och andra vikar i grannskapet är mer enkelriktade..
Torsdagsmorgonen kom med sol från en klarblå himmel och vindstilla, en riktig fin sommardag med hög, torr luft och lagom varmt. Högtrycket bakom kallfronten från igår hade verkligen brett ut sig.
Dinge i land och några timmars promenad. Tillbaka i båten lite mer ”skrivbordsarbete”.
På eftermiddagen kom en tysk långseglare, nästan första utländska båt vi sett sen vi kom till Australien, och ankrade en bit från oss. Comodo, en 40+ fot, tvåmastad Tysktillverkad glasfiberbåt. Vi såg på den slitna gästflaggan att dom nog varit här länge. Peter och Gisela kom över före middag och berättade att dom varit mer än ett år i Tasmanien.
Vi upptäckte att vi tagit nästan precis samma väg hit, Argentina, Chile osv. Fast dom startat många år före oss och verkligen bott in sig här och där på vägen. Vi hade många gemensamma platser och personer att prata om. Det är skönt att träffa besättningar som tar resan med ro och stannar här och där. Vi får ibland lite ”stress” av att bara kommit halvvägs när vi tänker på våra vänner som ”hastar” iväg och är hemma efter några år. Peter frågade när vi talade om detta med restid och att komma hem efter tre-fyra år; ”och sen då”, dvs vad gör man när man kommit fram och hem...
Det är skönt att höra att det finns fler som delar uppfattningen att det inte är att komma fram som är viktigt, det är att resa och uppleva som är grejen. Men vi är alla olika med olika förutsättningar. Vi är i alla fall väldigt tillfreds med att vi kan låta vädret och det vi lär oss på resan styra vår färd.

Fredag morgon med fortfarande fint högtrycksväder och lagom värme drog vi oss tvärs över vattnet från Bruny Island in till fastlandet och Kettering marina där Sue and Mike har sin båt. Dels behövde vi handla, det var drygt två veckor sen sist, och dels ville vi fortsätta prata Alaska erfarenheter med dom. Vi hade också en middag att ”gengälda”. Så efter att Sue och Annika varit i stan och handlat blev det middag i Lindisfarnes sittbrunn. Suveränt med kapell. Blir det för kallt eller börjar droppa är det bara att dra på sidostyckena så blir det en ”däcksalong” av sittbrunnen och visst behövde vi kapellsidorna. Tasmanien har ungefär svenskt sommarväder och det är inte varmt framåt kvällen när det blåser från Antarktis.

Lördagen kom med återigen stråland sol och högsommar luft. Vi fixade lite med Lindisfarne, sa adjö till Sue och Mike och seglade tillbaka till Bruny island och vår skyddade ankring i Duck Pond. Innan vi lämnade Marinan i Kettering passade vi på att fylla dieseltankarna inför trippen till NZ.
Nu var det lördag och en av Tasmaniens populäraste och mest skyddade ankringsplatser vi kom tillbaka till. Första gången vi var här just efter nyår var det nästan öde. Nu låg det över tio båtar, men ändå inga problem att hitta en spot för oss lite avsides även om ”vår” plats var upptagen. Skrivbordsarbete, dvs dator och hemsida, resten av eftermiddagen/kvällen.
Söndag morgon kom Peter från Comodo och lånade lite verktyg för att kolla ventilspelet i huvudmaskin. Vi får alltid lite dåligt samvete, eller fjärilar i magen, när vi hör folk fixa inne i sina motorer. Vi har följt rådet att rör inget som fungerar. Men man undrar ibland... Vi skall nog låta motorkillarna i Whangarei titta lite närmare på spridare och ventilspel när vi kommer förbi i april/maj.
Frampå söndagseftermiddagen lämnade många helgseglare viken och vi kunde återta ”vår” plats.
Nån timma senare kom en ensamseglare glidande in och ankrade precis framför oss alldeles för nära. Vinden låg rätt så vårt ankare låg där man kunde förvänta sig. Björn gick upp på däck och knopade loss en av dom stora kulfendrarna för att kunna ta törn när killen kom nerglidande. På Björns lite försiktig påpekande att han nog lagt sitt ankare nästan precis över vårt, undrade killen om vi tyckte han behövde flytta på det! Det blir inte lite svårt att diskutera med folk som saknar all kunskap om geometri mm. Han var väldigt vänlig och tacksam för den stora kulfendern som vi fendrade av mot Lindisfarne medan han drog upp sitt ankare. Just det, drog för handkraft upp kättingen . Sen bad han om ursäkt och flyttade sig några båtar bort och lyckades med konststycket att lägga ankaret precis mellan två båtar i vindriktningen, alltså inte alldeles bakom häcken på den ena. Historien upprepade sig förstås! Ibland vet man inte om man skall skratta eller gråta. När han väl ankrat om igen la han ut c:a 2 ggr djupet och draggade mot en lerbank men stannade strax innan.
Vi konstaterade att gribben lovade en lugn natt och på morgonen hade han fortfarande nån meter till lerbanken.
Mitt i all denna lilla dramatik låg Annika och plaskade i vattnet. Alltså med simfenor, snorkel och mask. Vattnet var närmare 22 grader och vi hade ett eftersatt behov av att kontrollera bordsgenomföringarna. Ibland i vissa vatten växer diverse havslevande kryp väldigt bra och långt in i mörka hål. Med en skruvmejsel rensas snabbt alla hål och samtidigt fick övrig botten och propeller en kontrolltitt.
Peter kom tillbaka med verktygen och bjöd oss till Comodo på en sundowner.
Vi tillbringade sen aftonen fram till sen middag i deras sittbrunn med en massa reflektioner om seglarlivets många positiva sidor. Gisela som sett Björn knyta loss kulfendern berättade för Peter om äventyret. Väldigt skönt att inte själv göra det och dessutom kul att höra hur omgivningen uppfattade det hela. Det är alltid en balansgång när nån ankrar ”för nära” och att få en återkoppling på ens eget ”uppförande” är ibland lärorikt.

Måndag morgon gick flera båtar och vi fick lugn och ro. Men gribben innehöll nordliga vindar från tisdag och vi hade via email från Egret information om att dom nu var i Hobart och hade reserverat plats för oss i yachtklubben. Så för att slippa motvind drog vi upp ankaret efter lunch och seglade dom 15 sjömilen upp till Hobart där vi blev mottagna av Mary och Scott vid ”vår” pontonplats.
Full fart in till Tyske bagarn innan stängningsdax. Dagen efter skulle ju Australien day firas och vi förmodade att det då skulle vara stängt. Under jul och nyår hade bagarn ofta stängt! Om det berodde på bristande nationalistiska känslor hos bagarn vet vi inte, men öppet var det på tisdagen!
Efter rusningen till bagarn blev det eftermiddags kaffe/te i Egret och snack om hur vi haft det i Port Davey. Egret är på väg dit för att sen fortsatta runt Tasmanien och vidare västerut. Vi konstaterade gemensamt att Stewart Island nog är strået vassare än Tasmanien, även om vi bara sett deras bilder från Stewart.

Sen blev det att återuppta skrivandet. Det är tungt med den engelska delen av webben, och dessutom hade vi länge skjutit upp revidering av teknikdelen efter våra jobb i NZ.
Dagarna gick plötsligt väldigt fort. Förmiddagarna gick mestadels till att skriva och fixa med foton och eftermiddagarna till lite motion (tyvärr med tonvikt på lite) och sociala kontakter med omvärlden (läs andra yachtisar).
Andra dagens eftermiddag tog vi en öl på yachklubben medan Annika fixade med datorn. Wifi antennen sitter i baren! När vi var nästan klara kom en kille fram och undrade var vi var ifrån. Han hade en fru som var född i Holland, men emigrerat före kriget. Mal, som han hette, hade just avslutat dagens jobb på båten i yacht klubben och undrade efter en stunds snack om ditt och datt, mest båtar och seglingsområden förstås, om vi hade tid och komma hem till dom och äta middag nån kväll. Med våra svenska pesetas var vi förstås inte nödbedda, så två dagar senare hämtade Mal oss vid Lindisfarne och körde oss i sin SAAB! hem till villan några km ut från Hobart efter kustvägen.
Ibland kan man faktiskt fundera på att flytta iland!
Efter att ha hälsat på Mieke, Mals fru kunde vi med ett svalt glas vin i handen nästan stumma beundra huset och den fullständigt fantastiska utsikten över inseglingen mot Hobart. Huset som var stort men inte "onödigt" stort, hade kök med matplats i öppen anslutning till ett vardagsrum, allt med obruten utsikt mot vattnet. I söder såg men i D’Entrecasteaux Channel och mot öster Storm Bay, inseglingen från havet. Mot nordost innanhavet utanför Hobart där många kappseglingar kunde beskådas från första parkett. Det var onsdagsseglingar som vi beskådade medan vi avnjöt en lammfile. Utan att veta något om våra preferenser hade Mieke komponerat en meny som satt som handsken...
Dagen därpå bjöd vi på vår ”berömda” salladslunch i båten och Mieke hade med vår vittvätt, vikt och fin då vi kört två maskiner hos dom kvällen innan. Sen har vi haft fortsatt kontakt då och då under veckan med bl a lördagsvin efter deras båtjobb under lördagen..
En av kvällarna var det stor barbecuemiddag i Egret. Nio personer från US, Aus, Chile, NZ och så vi. Alla övriga med stora motorbåtar. Men nåt vi upptäckt är att det är sättet att leva, resa och upptäcka vi har gemensamt. Om flytetyget har segel eller motor blir inte lika viktigt som hemma i skärgården där motorbåtar oftast rusar fram med minst dubbla hastigheten mot oss seglare. Här går motorbåtarna på överhavssträckorna inte mycket fortare än vi gör. Men dom har lite lättare med väderfönstren. För oss blåser det ofta antingen för mycket eller för lite!
Samtalsämnena rör sällan flytetygen, utan mer platser och personer. När det nån gång blir teknik är det nästan löjligt hur likadana problem vi har. Det är motorn, pumpar, kylen, autopiloten, watermakern, toan osv. Ja ni ser sälva hur mycket vi ar gemensamt med ”motorbåtsfolket”. Här är vi alla yachtisar, oavsett hur vi tar oss fram. Men visst har vi träffat folk som drar sig för att blanda sig med den ”andra” gruppen.
Efter ytterligare några dagar med intensivt datorjobbande med texter och bilder kom vi äntligen iväg på motionspromenad. Det är duktigt brant runt Hobart så vi var rätt ömma i vissa muskler dagen efter, men vi fortsätter och försöker få in en promenad varje dag.

Prisbilden i butiker och i yacht klubben lägger en viss sordin på stämningen. Den svenska ”pesetans” dåliga värde betyder förstås mycket, men även utan en högt värderad AU$ är priserna skrämmande. Det är bara att bita ihop och tänka på tiden i Argentina då allt var mindre än halva priset i Sverige. Nu betalar vi 40 SEK för en limpa rågbröd, ”tomatindex” pendlar mellan 30-60 SEK för ett kilo och paprika upp till 80 SEK. Tråkigt nog är nu även dieseln dyr jämfört mot senaste fyra åren på vår resa. Men med skatten i Europa blir det fortfarande en del kvar upp till ”hemmaprser”. Strax över en tia litern betalar vi och det är inte lätt att bli av med skatten här som i NZ. I NZ drar dom bort skatten på diesel, marina avgifter och allt annat som köps till båten. Här finns inget sådant system, bara den vanliga turistreduktionen, men den förutsätter i princip att man har en flygbiljett och får pengarna tillbaka på flygplatsen. Alltså något vi sällan kan utnyttja och visst kändes det lite orättvist när vi köpte vår filmkamera i Sydney och visste att vi kunde fått tillbaka en dryg tusenlapp om vi rest på annat sätt. Man får som sagt tänka på att det ofta jämnar ut sig. När vi kommer tillbaka upp i Pacific är det många ställen som är billiga, bara man håller sig från öar med franskt inflytande. Det verkar som subventioner från Frankrike håller uppe ett högt kostnadsläge. Jämför man t ex Franska Polynesien med Tonga så blir man inte så lite fundersam.
Nog gnällt om dyra omkostnader. Vi blev till slut klara med hemsida och hittade ett troligt väderläge för trippen över till NZ. Nu gällde det bara att få tullen att klarera ut oss. Inga problem visade det sig. Vi ville gå på lördag eller söndag, så tullen kom kl 15 på fredagseftermiddagen. Inga restriktioner beträffande landgående. Tullen verkade flexibla. Blev vi kvar till måndag ville dom göra ett nytt besök och var det så att vädret trilskades när vi kom ut till havs var det ok att ankra nåt dygn. Men då vi fick inte gå iland. Riktigt hur dom fick ihop alla dessa motsägelsefulla ”direktiv” vete tusan, men lite mer avslappade jämfört med sina kollegor uppe i Queensland verkar dom vara enligt dom rykten vi hört. Vi handlade en sväng på fredagskvällen och ytterligare en på lördagen.
Vi färdigställde Lindisfarne för trippen, surrade dingen på däck, inspekterade rigg, sjöstuvade (en hel del när man legat i marina i 12 dagar!) och en massa sociala ”avvecklingar”. Vinden, påhejad av sjöbrisen, var rakt i nosen på vår tilltänkta rutt ut bland öarna under lördagseftermiddagen, så vi beslutade oss för tidig avgång söndag morgon istället för att starta i motsjö och hård vind, ett ganska lätt beslut...

Åtta på söndagsmorgonen tuffade vi ut från Yachtklubben på ett nästan spegelblankt hav. Efter nästan tre timmar för motor hade vi nått Kettering i D’Entrecasteaux Channel och där började en fin nordvind dra. Resten av sträckan 35 nm ner till Recherche Bay hade vi en fin, ibland lite hård, läns. Vi var ankrade redan vid fyratiden. På grund av hård nordvind valde vi de norra delarna i det system med vikar som vi tidigare inte utnyttjat på vår väg till och från Port Davey.
Gribfilerna talade om ostliga vindar under måndagen, svaga vindar på tisdagen och därefter lite bättre fart från västsektorn. Alltså ingen brådska att komma iväg.
Måndag morgon vindstilla och spegelblankt. Frukost i lugn och ro, men innan det var dags för en ny grib vid 10 tiden började det dra från söder. Vi tog upp ankaret och flyttade oss till vår ”vanliga” plats längst söderut i den del som kallas Rocky Bay. Lite frestande var det att dra iväg i sydvinden, men när gribben kom visade det sig att det var ett smalt fält med sydvind som strax skulle vrida mot ost. Nästan otäckt precist kom ostvridningen vid lunch.
Vi har då och då kontakt med seglarkompisar i Göteborg som tittar på vädret med hjälp av internet och flera väder-och programkällor. En suverän hjälp och komplettering till gribfilerna vi får ner via kortvågsradion. Våra filer måste vara begränsade i utbredning och/eller informationstäthet för att kunna mailas via radio, varför mailen hemifrån fyller en viktig funktion.
Dessutom får vi på detta sätt en second opinion om väderläget, vilket är mycket väsentligt när man som nu skall ge sig ut på 900 nm över Tasman Sea till Nya Zeelands sydspets. Ett hav som har ett ganska dåligt rykte vad beträffar plötsliga kursändringar och fördjupningar av lågtryck. Dessutom grundar det upp ordentligt när man närmar sig målet, nåt som påverkar våghöjden mycket negativt.
Vid middagstid på måndagen dog nordostvinden och natten blev lugn.
Tisdag förmiddag den 9:e gav vi oss ut på Tasman Sea med destination Bluff i Nya Zeeland 900 sjömil åt öster med en prognos som talade om lite vind i två dygn och därefter lagom västvindar hela vägen fram till Bluff. Vi kom fram den 16:e och mer om resan kommer mer i nästa logg.

16 februari 2010
Annika & Björn
Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@ailaround.info
mail@sailaround.info