Annika fixade som vanligt med Hans och några andra båtars datorer och Björn hjälpte Hans med riggspänning att få styr på el-och laddningssystemet i Hans båt Jolada innan det blev måndagen den 7 december och vår generator kom med kurir från Melbourne.

Vi tackade för alla trevliga middagar och turer och kastade loss från bojen och gick runt till BlackWattel en sista gång för vattenpåfyllning och ett mer vindskyddat läge för montage av vindgeneratorn.

Tisdag, nästan en månad efter vi angjord Sydney, lämnade vi storstaden och seglade söderut.

Första etappen blev kort, från lunchtid då vi passerade ut genom ”the Heads” till eftermiddagen c:a tjugo sjömil senare när vi tog en gratis boj i Port Hacking.
Det låter som en hamn men är en lång fin sandstrand i ett naturreservat, skyddad av en udde med fantastiska sandstensformationer.
Vi blev kvar två nätter i väntan på nordliga vindar. Två långa promenader efter stranden och in bland sandstenen. Färgerna i den eroderade sandstenen påminde mycket om Petra i Jordanien, lite gulare och med mindre röda inslag som Petra har mycket av.

Torsdagsseglingen blev en lång etapp med start kl 0600. Framme i Jarvis Bay ankrade vi vid solnedgången strax efter åtta. Fin segling med akterlig vind och mestadels lagom styrka, en styrka som ökade kraftigt när vi i kvällningen svängde in i Jarvis Bay och fick bidevind plus fallvindar de återstående sex sjömilen tvärs över viken.
Vinden dog strax före vi ankrade och den förutspådda vindkantringen till västlig kuling kom nån timma senare.
Morgonen därpå hann vi lagom segla tillbaka österut över viken till ”havssidan” i medvind innan vindvridningen till ost kom en halvtimma innan vi tog en gratisboj i reservatet där det är ankringsförbud. Bara fem bojar, så tusan vet vad dom gör när den sjätte båten kommer.
Fina vandringar längs stränder och in i naturreservatet. Klipporna på utsidan mot havet inger respekt!
Efter två nätter i Jarvis Bay, en för ankar och en vid boj, vred så vinden mot norr igen vid femtiden på morgonen. Klockan sex, innan det blivit för guppigt vid vår boj och med utgående tidvatten stack vi till havs för vidare segling söderut.
Det är ont om bra stoppställen längs kusten och Ulladulla's fiskehamn anses vara lite för liten. Hamnen låg på vettigt avstånd från Jarvis Bay så vi anropade kustpatrullen som har en station i hamnen och frågade om det fanns plats.
Jo vi kunde både ligga vid kaj eller ankra inne i hamnen. Vi startade vid kaj men bestämde oss strax för att det var för oroligt. Bara en pelare att ta stöd mot med fenderplanka i kombination med tidvatten och en del dyning.

Ankring i hamnen och dinge iland var ett mycket bättre alternativ. Visst var hamnen liten men vi låg väl fria från enslinjen in i hamnen och de större fiskebåtarna höll den linjen och passerade oss med 30 meter frigång när vinden tryckte oss närmast farleden.

På vägen över från NZ upptäckte vi vatten under motorn. Saltvatten från en läckande kopparrörsanslutning till kylning av backslaget. Ett gammalt problem där vi bytt kopparkröken några gånger under motorns dryga fyratusen timmar. Kröken var ny från Whangarei! Som väl var hade vi kvar en gammal krök som vi satte dit under den överfarten.
Även denna hade nu börjat läcka. Något måste alltså ha förändrats i vår installation sedan vi kom till NZ. Många funderingar, mätningar av strömmar och mailande till Tommy (fd Pentakille och JRSK-medlem) i Göteborg.
Nån riktig klarhet i varför problemet accelererat har vi inte funnit, men vi har nu kopplat kopparkröken till det utvändiga anodskyddet och försett generatorn med en väsentligt ökad kabelarea på minussidan för att minska risken att laddnings strömmen tar andra vägar tillbaka till batteriet.
Den gamla kröken med två nya hål fick sig lite epoxifyllning i hålen på insidan röret och den nya som läckte över från NZ sågade vi bort flänsen, glödgade och vek till en ny fläns med hjälp av en polygrip. Så nu kör vi med en epoxilagad och en nygammal i reserv. Den gamla som vi nu epoxilagat är den som kom med motorn och som vi i Turkiet reparerade 2003 genom att såga av den läckande flänsen, glödga och vika till en ny fläns.
När vi sen kom tillbaka till Sverige fick motorn en ny krök och den gamla reparerade lades som väl var bland resevdelarna, där den alltså legat i drygt fem år. Bra att ha grejor, men också bra att ha lärt sig hur man fixar till en ny fläns. Kunskap är som alltid bra och väger dessutom ingenting.
Dessa reparationer och mätningar (som dessutom innebar en massa demonteringar av kablar och detaljer för att spåra ev läckströmmar) tillsammans med mailande och väntan på nordliga vindar gjorde att vi blev kvar tre nätter i Ulladulla. Efteråt har vi förstått att det är ovanligt med så många dagar med tjänliga förhållanden. Hamnen är nästan ökänd för att drabbas av kraftig dyning tillsammans med horisontella vattenrörelser som gör hamnen klart okomfortabel.

Tisdag den 15 seglade vi vidare och gjorde ett middagsstopp vid femtiden i en, enligt piloten, bra vik. Dels för att se om vi skulle övernatta och dels för att anpassa ankomsten till Eden till dagsljus. Viken var alldeles för öppen och rullig för övernattning, så strax före solnedgången tog vi upp ankaret och fortsatte vår segling söderut.
Vi har glömt att berätta att vi under överseglingen från NZ äntligen kommit i ordning med vår vindstyrning. Dels har vi gjort om lagringen av paddeldelen så att vinflöjeln orkar vrida paddeln och dels har vi själva därmed kunnat begripa hur det hela fungerar. Bland annat kan man inte segla med feltrimmade segel och absolut inte med för mycket segel.
Vindrodret har ett klart begränsad max roderutslag och därmed begränsad förmåga att kompensera feltrimmade segel. Men därmed blir man också en mycket bättre segeltrimmare med vindroder!! Och man revar dessutom i tid.
Den andra begränsningen i vindrodrets resurser kom vi underfund med under denna natt ner till Eden. Med våra utspirade segel och planskotad fock bakom storen är det naturligtvis mer än vanligt viktigt att vi håller oss på kurs och inte lovar upp. Vanlig spirning eller ving-ving segelsättning tappar luften på vanligt sätt när båten lovar, men vår planskotade fock som är så bra för fart och mot rullning har en allvarlig avigsida vid dessa oavsiktiga lovningar. Båten seglar vidare med back i genuan, lite fladder i storen men med fullt drag i focken. Vindrodret klarar att förhindra lovning i normalsjö, men när brytande vågor kommer på låringen och pushar iväg båten blir det för mycket. I och med att Lindisfarne då ”seglar vidare” efter lovningen klarar inte vindpiloten att få henne tillbaka på kurs utan vi blir kvar där med sjön rätt i sidan. Receptet är naturligtvis att minska segel och rulla in focken. Men det blir både långsamt och rulligt, så vi kopplar loss vindrodret och startar autopiloten i läge max med gyron inkopplad, och så vips styr båten vi som längs ett snöre trots att sjön bryter och kommer på låringen. Surfarna var häftiga och vi toppade flera gånger över åtta knop genom vattnet. Men det hann bli en rörig natt med en del vatten över oss innan autopiloten fick träda in.
Eden angjordes i morgonljuset. Vi ankrade bakom piren och knoppade in efter en rörig natt med lite och orolig sömn på frivakterna.

Eden är sista hamnmöjligheten innan Bass Strait över till Tasmanien, så vi var beredda på några dagars väntan på rätt väder. När vi vaknade vid lunchtid flyttade vi oss längre in i viken och dingade in till den lilla staden/byn. Nu märktes det verkligen att vi var långt bort från storstaden.
Man ”odlade” alla sina gamla historiska hus och lämningar från valfångartiden och turistströmmen var nog så stor. Det finns å andra sidan inte mycket till konkurrens i denna del av Australien!
Sevärdhet nr 1 var i alla fall ett litet välordnat valmuseum där dragplåstret är späckhuggaren Tom som på 30-talet hjälpte valfångarna att valla in valar i Eden-bukten. Tom var inte ensam om detta men han var den ivrigaste och han tog dom små valbåtarnas tamp i munnen och bogserade dom till rätt position. Hans hela skelett finns nu att beskåda i museet och bevisen syns tydligt på hans nedslitna tänder. Späckhuggarna fick valarnas läppar och tunga som tack för hjälpen!
Eden är dålig som allvädershamn. Men man kan flytta sig tvärs över viken när vinden kommer från fel håll, så nästa eftermiddag, när vinden vred, bidevindseglade vi de tre milen över till lovartssidan där vi ankrade över bra sandbotten. En lång promenad iland dagen därpå i ett deltalandskap som ockuperats av frikampare och massor med fågel. Papegojor, kakaduvor och en hel del annan småfågel.

På eftermiddagen motorerade vi tillbaka till Eden för att handla mat inför Tasmanienfärden. Kvar över natten för att nästa förmiddag, innan näst front kom, segla över till sydsidan igen. Denna gång en fin lång vandring till en gammal valhanteringsvik, innan vi nästa förmiddag gav oss av.
Nordvinden skulle inte starta förrän efter lunch, så vi motorerade medan vi gjorde vatten till en liten skyddad vik fem mil söderut, där vi ankrade, duschade, sjöstuvade båten och monterade tillbaka vindrodret på akterspegeln efter bad och dusch.
Lagom när dom andra båtarna (vi var fem som låg i Eden och väntade på väder för segling söderut) kom förbi utanför viken var vi klara och hissade på.

En av båtarna skulle som vi direkt ner efter Tasmaniens oskust, en drygt fyrtio fots spetsgattad långseglare. Trots storleksskillnaderna, men förmodligen tack vare vår effektivare segelföring under läns (extrafocken) var vi inom synhåll i två dygn tills vinden vred och det blev halvvindsegling med ”normal” segelföring då deras betydligt längre vattenlinje tog ut sin rätt.
Vi hade dom fem sjömil söder om oss när vi svängde in till Great Oyster Bay och dom fortsatte mot Hobart och julfirande. Via VHF:en kontakt hela tiden och utbytte väder mm.
Dom hade inte AIS så dom upptäckte inte de exceptionella förhållanden som gjorde att vi ”såg” AIS-mål 254 sjömil bort! Vi hörde också segelbåten (>50 sjömil bort) som var på väg mot Tasmaniens nordkust, och därmed låg mer i vägen för fartygstrafiken, försöka få kontakt med stora fartyg utan framgång. Med AIS får vi namn/och eller MMSI-nummer och har hittills lyckats få fartyg att svara när vi anropar. Yaraandoo, som vår överseglingskompis heter har hemmahamn Brisbane, och kommer närmast från en flerårig Pacific kryssning med bla Alaska som erfarenhet. Efter helgerna skall vi återknyta kontakten för lite info om Alaska!

Vi svängde alltså av där första ”skärgårdsmöjligheten” dök upp utefter Tasmaniens ostkust. Ett smalt sund in i sjölä och en fin ankring just som solen gick ned och vi kunde summera en rätt ok överfart över ett beryktat vatten. Lite vind på dagarna och lite för mycket på nätterna. Med våra nya erfarenheter av vindrodrets kapacitet blev det autopilot under nätterna! Sjön blev snabbt brant och hög på låringen strax efter mörkrets inbrott och vi ville inte återuppleva osäkerheten med att vindrodret inte skulle greja våra lite för stora segel. Å andra sidan kunde vår nyreparerade vindgenerator fixa nästan hela strömbehovet, trots medvind och grov sjö.

Nu är vi så i kustnära vatten igen där det finns ankringsplatser inom dagseglingsavstånd. Kusten och öarna är lite stora så riktig skärgård är det inte, men hyfsat skyddade ankringsplatser finns här och där.
Vår första ankring styrdes av vindriktningen och vi skriver nu två dagar före jul. Vindutsikten för dom närmaste dagarna gjorde att den lämpligaste ankringsplatsen till julafton låg passande alldeles invid Little Christmas Island. Och så blev det.
Vi kallar det ankringsplatser för några egentliga skyddande ankringsvikar är det inte fråga om. De flesta är i ena änden av en lång sandstrand där man hoppas komma undan vind och vågor. Vårt byte av ankringsvik på julafton tog oss tvärs över Great Oyster Bay, 9 sjömil, i 15-20 m/s bidevinds segling. I den krabba sjön var det inte helt enkel segling. I halvtid rullade vi in kryssfocken och startade motorn, för att med en kraftigt revad stor och 20º lutning mer kontrollerat ta oss till andra stranden. En av de tuffare seglingar vi gjort!!

På juldagen, efter en lugn kryss i sex timmar, baxade vi in oss i ostkustens förmodligen minsta vik, Whalers Cove, och band upp oss med fyra landlinor plus ankaret väl nerdraget på 8meters djup. En riktig ”Patagonare” skulle man kunna säga.
Piloten talade bara om svajankring över dålig botten utanför ”vår” lilla vik!

Här blev vi liggande i två nätter och njöt av naturens skulpturer. Sandstenen är så lätteroderad att de mest fantastiska konstverk formas av vind och vatten. Flera vitbukade örnar underhöll oss flitigt under dessa två dagar.

När kvällskylan och mörkret föll kröp vi ner i båten för lite skrivarbete innan sömnen tog över. Under natten vaknade vi av ett himla ”fågelsnackande”. Konstigt tänkte vi, få fåglar under dagen och sen en hel skock under natten.
Men visst, det var pingviner som hade sin nattsamling på klipporna runt båten.
Andra natten var vi beredda med ficklampa, men att få mer en än glimt av dom små pingisarna var inte lätt.

Nästa stopp, Safety Cove, ligger på väg in i viken Port Arthur. Under rundningen av udden in dit, vid Tasman Island fick vi fotofrossa. Hela udden och mycket mer består av lava som stelnat i pelarform.
Den som sett ön Staffa i Skottland förstår hur mäktig denna syn är.
Till saken hör att Staffa är en liten fluglort i jämförelse...
Som tur var hade vi ingen vind eller sjö att brottas med utan kunde på nära håll beskåda det hela.

Port Arthur har ett eländigt förflutet.
Här låg ett av Australiens många fånganstalter, delvis nu i form av ruiner, men med en dokumenterad grym historia. Allt i en bländande vacker miljö!

Efter två nätter i Safety cove var det dax för Hobart, just samma dag som flera av deltagarna i racet Sydney-Hobart anlände. Under rundningen in till Port Arthur hade vi nästan plattvatten, men nu under rundningen av kap Raul var vågorna stora och branta. 2-3 knop genom vattnet som max under två timmar mot söder tär på tålamodet. Lägg till en byig fallvind mellan 5 och 15 sekundmeter rätt i sidan så förstår ni situationen! Men efter denna pärs fick vi belöning genom vridande vind som tillsammans med en ny kurs mot norr och Hobart gav oss en fin läns i full speed. Trots det! blev vi på väg in mot stan omseglade av en av segeljättarna. Men vi hade förstås jollen på släp!
Dagen efter kom en hel armada i mål som deltagit i Melbourne-Hobart. Senare visade det sig att även ett Launceston-Hobart race genomfördes under samma tid.

Vi fick en bra plats i Royal Yacht Club of Tasmania som ligger 25 minuters promenad från centrum. På årets näst sista dag gjorde vi stan och tittade på alla racingbåtar i hamnen.
Hobart med ca 200 000 invånare (dryga 500 tusen i hela Tasmanien) är en trevlig håla.
Nyårsafton toppade temperaturligan med 38 plusgrader i skuggan och väldigt lite vind. Vi inväntade nyåret i båten och lagom efter barnfyrverkeriet kl 21.30 började ett magnifikt åskväder med blixt och dunder men bara lite regn. Som på beställning drog vädret österut och lämnade plats för tolvslagets fyrverkeri, och därmed är 2009 och denna loggen slut.

31 december 2009
Annika & Björn
Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@ailaround.info
mail@sailaround.info