Sedan senaste loggen har det runnit en hel del sand genom timglaset. Vi ber om ursäkt för det långa uppehållet och har ingen bättre förklaring än att annat har varit högre prioriterat.
Detta är alltså första loggen i den nya etappen (VII) som är en riktigt lång en, både i tid och seglingssträcka. Mer om det senare.
Vi börjar alltså denna logg från det att vi lämnar Nya Zeeland med sikte på Australien. Från början var tanken att göra en mellanlandnning på ön Lord Howe där våra seglingsvänner Rex o Louise med båten SixPack har sitt landboende, men just när vi planerade att stanna till där så fick vi inte tillstånd då ett seglingsrace hade bokat alla tillgängliga bojplaster - man får inte ankra och nån marina finns ej - och dessutom slumpade det sig att SixPackarna hade en levernassegling just denna tid. Så Lord Howe får vänta till nån annan gång.
Då våra visum i NZ gick ut i denna veva så var det bara att gilla läget och se sig om efter en annan lämplig angöring och det visade sig att Sydney låg bäst till.  Till saken hör att man måste rapportera sin ankomst minst 96 före beräknad ankomst till Australien och då ange angöringshamn.
Avstampet från Opua i NZ blev sent på torsdagen den 29 oktober i en liten kuling som skulle avta och förutsikten för den närmaste dagarna såg ut att bli tillräckligt bra i väntan på ett lovande högtryck som låg långt västerut. Efter kulingen stämde prognosen och vi fick dom förväntade vindvridningarna med tillhörande regn helt odramatiskt.
Tänk så skönt det är att vara på gång långt från allt och ändå så nära andra typer av upplevelser. Några valar, några delfiner, lite fågel och en helt ny värld av vattenlevande organismer. Vi har sällan sett så många konstiga varelser både på dagtid och under natten. De flesta av dessa kan bara ses när havet är riktigt lugnt och så hade vi det mellan vindpiruetterna.

Senare närmare Australkusten mötte vi en massa självlysande illgröna flytande gurkor, ja det såg i alla fall ut så på formen att dömma.
Efter dom första dagarnas lite instabila väder kom mycket riktigt ett högtryck som gav oss vind med ost i, alltså precis vad vi ville ha för att kunna segla bekväm medvindssegling västerut.
Vindstryrkan gav lite för hög fart då vi kalkylerade ankomst på till måndagen den 9 november för att inte betala övertid, så vi slöseglade faktiskt långa sträckor. Framför allt brydde vi oss inte i om att farten ibland under nätterna gick ner till under 3 knop, månskenet och stjärnorna tillsammans med en hel hög sommarprogram inspelade från Sveriges Radio höll oss på gott humör hela sträckan. Enda smolket i bägaren var det faktum att vid tre knops framfart genom vattnet så kom vi tidvis inte närmare Australien - vi hade en konstant motström på mellan 0,5 till dryga 3 knop!
Den teoretiska sträckan från start till mål är drygt 1100nm och vi seglade 1400, liten omväg i vindpiruetterna givetvis men säkert hälften beroende på motströmmen. Vattentemperaturen gick från 15 grader i NZ till 24 nåt dygn före Australien. Lufttemperaturen gjorde motsvarande språng från 15-18 grader i Opua till 30 i Sydney. Det kan man kalla vårtemperatur.
Nåväl vi angjorde Sydney på måndag morgon den 9:e i varmt väder med sol och 25 sjömil utanför kusten fick vi radiokontakt med kustpatrullen som hälsade oss välkomna och såg vår AIS på sin plotter. Vi gick raka vägen till tullbryggan för inklarering. Där möttes vi av tre pigga tullare och som också agerade immigration. Den tredje parten i inklareringen är jordgubbarna, dvs karantänfolket, uteblev... Döm om vår förvåning och likaså tullarna stod helt mållösa då dom i telefon möttes av tjänstemän som inte ville klarera in oss. Vi fick snabbt komma överens om möte vid annan brygga på förmiddagen nästa dag utan några restriktioner vad gäller landgång eller kontakt med andra. Så vi gick och handlade middagsmat. Vi behöll kvittot så det inte skulle bli nåt tjafs om det vi inte åt upp. Mycket riktigt så skulle vi egentligen inte fått behålla våra tre tomater och lite bröd men dom såg mellan fingrarna efter att ha kollat kvittot flera gånger.
För besväret fick vi betala 330AUD vilket är nästa 2000sek och det är det mesta vi betalat någon gång. Tull o immigration tar inte betalt och jobbar dygnet runt. Hade vi kommit fram under en helg hade prislappen för jordgubbarna stigit till nästan det dubbla.

Direkt efter tullinklareringen gick vi via operahuset till en gratis och mycket välskyddad ankringsplats på gångavstånd från centrum. Helt suveränt, dock saknas all form av service i form av toaletter, vatten, sophantering och inte minst duschmöjlighet.
Vår tanke var nu att göra stan i några dagar och i samband med besök på turistinformationen bestämma os för hur vi ska lägga upp vistelsen på "huvudön" om man nu kan säga så om Australien... Vårt mål för denna södra sommaren är Tasmanien som är Australiens största ö där vi hoppas fira jul och nyår. Särskilt nyår lär vara spektakulärt med hela Sydney- Hobart Race flottan på plats. Tävlingen startar i Sydney på annandagen och förhoppningsvis blir det bättre förhållanden än det ökända året då merparten fick bryta och åtskilliga båtar havererade, med både sjunkna båtar och omkomna seglare som följd. 
Efter lite dividerande konstaterade vi att sommartemperaturen redan hunnit långt förbi våra kroppars termostatläge och en inlandsresa får vänta till senare. Vi nöjer oss med att segla kusten söderut för att tillbringa mesta tiden i Tasmanien.
Sydney som storstad är intressant och lättnavigerad. På sitt sätt vacker trots en massa höga hus och en waterfront som överträffar de flesta andra städer vi besökt. Vi gillar stan.
Louise och Rex kom och hälsade på oss på onsdagen innan dom flög hem till Lord Howe. Kul att återknyta bekantskapen även om det nu inte kunde ske på Lord Howe.
Sydney's skyddade vattenomgivningar bjuder också på flera möjliga strandhugg så redan på lördagen efter ankomst flyttade vi till en ankarplats i ett naturområde i Middle Harbour för att hälsa på våra vänner i Iris (från US) som har hyrt en boj i två månader medan dom åker hem. Söndagen gick vi upp i den nordligaste viken av Middle Harbour där vi stannade nästan hela veckan. Alldeles stilla och inga hus. Det är en av de centralaste nationalparkerna.
Björn passade då på att locka fram en liten förkylning som Annika nu har sista slängen av. Tänk vad det är trevligt med givmilda vänner!
I ankarviken finns 10 bojar avsedda för fritt användande för båtar upp till 20 ton och för 24timmar. Det var nästan tomt så vi låg där i fem nätter. En dag kom en herre roende från sin båt och berättade att där han har sin hemmaboj ligger en grannbåt som tidvis bebos av en svensk. Det lät intressant så vi planerade att lägga oss i den viken till helgen, men innan vi hann flytta kommer nämnda svensk roende över från sin båt nån dag senare. Vi frågade då om han hette Hans och visst gjorde han det och han såg ut som ett frågetecken i hela ansiktet. Han visste inte att vi träffat hans båtgranne Gino.
Så på en vägen är det - nu ligger vi i Gino och Hans vik med ett stort köpcentrum i närheten. Här finns också en båttillbehörsaffär på gångavstånd. Hans har servat oss med biltransport till det svenskaste av allt - IKEA - så nu har för första gången sen Kanarieöarna ökat innehavet av stearinljus, sill och lingonsylt. Några pepparkakor blev det också.
Nu har vi också tagit itu med de få kvarvarande problemen, dvs två prylar som inte funkar som dom ska. Det ena är egentligen en gammal historia ända från mastbytet i Göteborg innan vi avseglade 2005. Det avisolerade akterstagets ena isolator vred sig ganska omedelbart. Efter mailkontakt med tillverkaren fick vi beskedet att den nog borde bytas eller limmas om men att det inte var någon omedelbara fara om den inte vred sig mer. Nu är vi så i landet där tillverkaren har sitt hem så vid förnyad kontakt har vi återigen fått beskedet att den borde ses över och/eller bytas. Den har nu skickats till Melbourne.
Nästa problem rör den sedan ett år nya vindgeneratorn. Det fungerade i stort sett prickfritt tills vi lämnade NZ, men under resan över började den tvärstoppa när den inte skulle. Vi fick segla långa sträckor utan dess medverkan. Efter kontakt med tillverkare och lokala representanter har vi nu demonterat och ska skicka den till Melbourne för reparation.
Vår avsikt var att lämna Sydney innan helgen men nu ser det ut som en vecka till blir det nog.
Under väntetiden lovar vi att djupdyka i gamla loggar och album så om du stackars läsare förtvivlar över uteblivna dokument och bilder så kan vi bara meddela - det är på gång.
Enda käppen i det hjulet är att dagarna kan bli som i söndags. Plus 40 grader i skuggan, 35,6 som värst nere i båten, vilket alltså var svalare än ute. Vattnet är bara 23 så till och med sängen kyldes underifrån. Denna dagstemperatur i kombination med bara 30% luftfuktighet gör det hyfsat överkomligt men det tar på krafterna ändå. Måndagen kom med ett temeraturdropp på 16 grader och regn. Vi har också haft tre ordentliga åskväder sen vi kom hit.

Och så var det det där med lång Etapp VII. Den sträcker sig från NZ till AUS/Tasmanien, tillbaka till NZ och Stewart Island, vidare upp längs NZ ostkust till Whangarei där vi under april laddar om båten innan vi seglar upp mot öarna (Fidji, Vanuatu) för att innan södra halvklotets cyklonsäsong dra oss mot Micronesien i avvaktan på norra halvklotets vår då vi drar mot Japan. I juni/juli hoppas vi anlända till Alaska och i oktober 2011 söker vi vinterkvarter i Canada som avslutning på etapp VII.

25 november 2009
Annika & Björn
Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@sailaround.info
mail@sailaround.info