Senaste loggen slutade med vår djupdykning i båtarbete.
Först en sammanfattning av det gångna årets tillryggalagda sträckor och lite snittfakta:
Seglad sträcka 8800nm, varav 7500nm på 62 dygns segling.
Det ger 122nm i snitt per dygn, vilket i sin tur ger en snittfart på drygt 5 knop.
Bästa dygnsdistansen 185nm ger drygt 7knop i snitt (med en halv knops medström borträknad. Sämsta dygnet -4nm, vi drev bakåt...
Vi har under året använt motorn i drygt 500 timmar och tankat 1000lit - ger 2lit/h - Utmärkt!
Resten av årets 240 seglingsdagar fördelades på 40 natthamnar, och det ger 6 nätter per hamn.
Vi har förbrukat 18kg gas, fördelat på tiden ger det en veckoförbrukning på knappt 0,5kg per vecka. Idag har vi 2x6kg och det räcker alltså i nära 6 månader.

- Första perioden, november till i mitten av januari, kan beskrivas som en period full av aktivitet, både med båt och vänner. Fem veckors intensivt jobbande med båten balanserades av fem veckor med gästande vänner. Det tekniska innehållet i båtarbetet kommer i en "tekniklogg" för perioden.
- Nästa period, februari - mars,  segling runt nordön på egen hand som vi avslutat i Whangarei för att flyga en tripp runt halva jorden.

I samband med att våra tre månaders uppehållstillstånd var på väg att ta slut i början av februari skulle vi söka förlängning. Det visade sig då att söker man bara för ytterligare tre månader så behövde vi inte krångla med lungröntgen med vidhängande kostnader. Vi som redan då hade en liten fundering på att lämna NZ per flyg under några månader lät den enklare förlängningen avgöra när vi skulle lämna NZ. Det blev den 4 april och då passar vi på ett stanna i tre veckor i San Francisco med lite utflykter och sen vidare till Sverige till i slutet av juli.

November/December: Mestadels i Opua.
Nästan alla kvällar under vår "landperiod", dvs när vi stod uppe på land och målade botten, var vi bortbjudna till andra båtar på middag, ett synnerligen angenämt och praktiskt arrangemang. En del nog beroende på Annikas datorhjälpande hand, men de flesta nog för att våra vänner tyckte att vi skulle slippa laga mat i all röra på land. Vi kunde med andra ord jobba till sent, gå och duscha och sen sätta oss vid dukat bord, snacka om service.
Vi kom i vattnet efter en knapp vecka på land. Det är en välsignelse när alla båtens system går att använda och fungerar som vanligt igen.
Några dagar senare var vi tillbaka vid varvet, men denna gång vid en av deras pontoner eftersom vår månad i marinan var slut och vi skulle masta. Lagom till mastningen kom Ingela och Björn från Göteborg på sin gemensamma 50-årsresa runt jorden. Dom seglar Forgus 37:an "Drömmen" och det var nog intressant för dom att se hur en Forgus 37 tar sig ut efter de äventyr Lindisfarne varit med om sedan avfärden från Göteborg.
Vi fick intrycket att dom tyckte båten såg ut som "vanligt". Säger väl en del om båtens kvalité och vårt underhåll...
Ingela och Björn besökte oss några dagar tidigare när vi låg i marinan och vi gjorde då en gemensam utflykt per bil till Russel, staden som i forna tider var mötesplatsen för valfångare, pirater och guldgrävare. Laglösheten där sägs vara huvudorsaken till att lokalbefolkningen, i huvudsak Maorier bad engelsmännen om hjälp att återställa nån sorts ordning, vilket någon tid senare bidrog till fördraget mellan alla Maoiri hövdingar och engelsmännen, det så kallade Waitangifördraget, som är en av hörnstenarna i staten Nya Zealands tillblivelse. Fördraget skrevs under i Waitangi, strax norr om Opua, tvärs över vattnet från Russel, så vi är verkligen på historisk mark här i Bay of Island.

Med masten på plats hade vi återigen en trevlig middag i sittbrunnen med Ingela och Björn som handlat gosaker i Paihia, vår närmaste tätort. Det är nästan lite rörande hur kul det är med vänner som prioriterar att hälsa på så här på andra sidan klotet.
Efter detta var det bara några hektiska dagar kvar innan Åsa och Jan-Erik, våra första seglande gäster, skulle komma. Vi hann fixa kortning av mantåg hos riggarn och tillverkning av två rostfria rör för de nya solpanelerna innan det var dags att knalla upp till huvudvägen och möta bussen från Auckland.
Men först skulle vi sjösätta nya jollen med aluminiumbotten. Vår gamla Quicksilverjolle låg på pontonen och såg ledsen ut med sina oranga laglappar som minne efter en närgången leopardsäl i Antarktis. Det var sorgligt att sen bära bort den till containern efter 10 intensiva år där den tjänat oss förträffligt och klarat tre "rymningar". Två i hög sjö väster om Portugal 02 och 05 samt en vild rusning i 25m/s norr om Ålesund, där vi nästan inte han ikapp innan den drog in på grundvatten och klippor. Den nya jollen är både lite längre och lite tyngre, en liten "miniribb" med aluminiumbotten, så det får nog bli "däckstjänst" under gång för den i större utsträckning än med den gamla.

Åsa och Jan-Erik kom med bussen från Auckland den 9 december, där dom lämnat hyrbilen som tagit dom runt syd och nordön under mer än en månad. Nu var det segling i Bay of Island som gällde.
Först åkte våra gäster på inköpstur till Paihia med våra bilburna kompisar innan vi gav oss ut i den omgivande skärgården.
På grund av vår mörka och blöta ankomst till NZ en dryg månad tidigare och våra intensiva veckor med båtjobb hade vi själva inte sett en glimt av skärgården, så det var lika mycket nyhetens behag för oss som för våra gäster. Vi var förvarnade om mängden av båtar under högsäsong, så vi var mycket förvånade när vi ofta var ensamma i fina ankringsvikar. Högsäsongen börjar tydligen inte förrän efter jul! Hur svårt är inte detta med jul mitt i sommarvärmen.
Visste ni att det är tradition att äta körsbär till jul? Dom är primörer då och betingar ett hutlöst pris. Det är sig likt överallt, tillgång och efterfrågan styr.
Efter några dag med fin segling, fina ankringar och tuffa promenader på de kuperade öarna mötte vi Lorna med Vivi och Bo från Malmö som haft sin båt, en Amal, här i NZ flera år. Dom föreslog att Åsa och Jan-Erik skulle flytta över till Lorna när Asplundarna (våra nästa gäster) kom. Sagt och gjort, tre dagar senare den 18 dec flyttades det och vi fick några timmar att för att städa innan det var dags att återigen gå upp till bussen.
Agneta och Anders kom mer eller mindre direkt från Galapagos, där dom gjort en 11 dagars kryssning med landstigning på i princip alla öar, och hade lite dygnsomställning som gjorde kvällen kort. Dagen därpå lånade vi kompisars bil och alla fyra åkte till Paihia och handlade för fyra-fem dagars segling utan shopping. Väl tillbaka i Lindisfarne var det bara att stuva och ge sig ut i skärgården. Lorna låg för ankar vid Honymoon bay (Motuarohia) ungefär 10 sjömil ut i Bay of Island och spanade efter oss på AIS. Lite knepigt är det när nån ropar på VHF och tycker man håller dålig speed... Men visst är det ett fantastiskt litet instrument.
Lagom till sundowner kom vi fram och alla åtta samlades i Lornas stora sittbrunn över några glas vin. Åsa och Jan-Erik hade funnit sig väl tillrätta i egen kuppe med egen toa osv... 55 fot är lite större än 37...
Toppvandring med betagande utsikt över stora delar av Bay of Island nästa dag i väntan på vindvridning för segling norrut mot Whangaroa Harbour. Med Harbour menas antingen en hamn eller en stor naturligt skyddad "hamn", dvs egentligen en skyddad skärgård. På svenska blir det lite knäppt eftersom vi har "Harbour" nästan överallt längs våra kuster. I engelsktalande länder är man inte bortskämd med den typen av skärgård vilket väl kan vara anledningen till uttrycket som vi träffat på lite här och där runt om i världen.
Whangaroa Harbour är en fantastisk liten skyddad skärgård med ett knappt 100m brett inlopp från havet och med massor av ankringsmöjligheter. Ja det är faktiskt ankringsbart överallt eftersom djupet sällan är över 15 m. Det är bara vinden man behöver ta hänsyn till för en komfortabel ankring.
Ett område som naturligtvis drar till sig båtar under säsong, men det ligger en bit norr om Bay of Island och ytterligare norrut finns egentligen bara en bra skyddad ankringsplats så det är nog vanligt att Aucklandborna nöjer sig med Bay of Island.
Vi kom dit på förmiddagen den 22:e dec efter en fin bidevindsegling med ankring över natt i Whangahie, en skyddad idyllisk vik några sjömil söder om Whangaroa. En fin vandring upp på gräskullarna, lite som Brösarps backar i Skåne, med betagande utsikt över landskapet med alla Christmas träd, alldeles översållade med röda blommor. När vi sen tog upp ankaret satt det fast i ett sjunket stort träd! Det gick att höja ankaret några meter från botten eftersom trädet följde med en bit, men ankarspelet orkade inte lyfta trädet till ytan. Genom att frifälla några gånger lyckades vi få ankaret att ändra läge i trädet och lirka loss det. Lite märkligt, oftast brukar man kunna få upp sånt som ankaret fastnat i till ytan, avväxla och sen fira ankaret fritt. Nu var djupet inte mer än 7-8 m så vi hade naturligtvis kunnat fridyka, men det är inte nåt man önskar, särskilt med ett ankare intråcklat i ett grenverk där man själv kan råka illa ut.
Efter motorgång bakom skär och öar utefter en lång strand med sommarhus ändrade kusten karaktär och blev brant och bergig.
Hålet in till Whangaroa är inte lätt att hitta utan GPS eller lokalkännedom. Piloten beskriver detta rätt mångordigt. Men i lugnt väder är det naturligtvis enkelt, men det är lätt att förstå problemet, själva öppningen syns bara på kort håll och då bara i rätt bäring.
Med stark pålandsvind varnar Piloten för angöring och beskriver flera haverier som följd av försök i fel väder. Det enda vi behövde fundera på var strömmen. Innanhavet, "Harbouren", har en avsevärd yta så tidvattenströmmen är stark. Nu hade vi två knop med oss i nip så det var helt odramatiskt.

Vi startade vår vistelse här med att ankra utanför byn, gå en promenad, kolla in butiken som sas innehålla det nödvändigaste ("det nödvändigaste" bestod mest av souvenirer) och slutligen besökte vi den lokala puben innan vi flyttade oss till en fin ankringsvik på Milford island där vi blev liggande hela nästa dag i regn. På julafton gick vi in till byn igen för att slänga sopor och tanka vatten. Innanhavet är lite "lerigt" så vi kör inte watermakern där om vi inte måste (onödig förfilter åtgång) Innan vi hann fråga om vatten vid marina så berättade en båtägare om "waterbouyen". Vår engelska är rätt hyfsad, men nu stod det still, vad menade karln? Var det en kille som kom med särskilt vatten, bättre än det i slangarna på bryggan? Slutligen förstod vi att det var en boj med vattenslang från en källa uppe i bergen och den var förankrad i närheten av vår tidigare ankring. Vi tog oss dit och upptäckte att källans namn träffande nog var "Viagra", vissa förhoppningar ställdes, så här på julafton och allt...
Kanonvatten direkt från källa hundra meter ut från stranden. Det var bara att förtöja vid bojen, ta slangen och öppna kranen. Grov slang och skapligt tryck medförde att fyllningen gick snabbt. Tillbaka med slangen och en liten motoretapp till nästa fina vik bland höga berg med ett eget litet vattenfall. Jolle-excursion för att plocka ostron till förrätt. Vi är inte några normala ostronätare utan ångkokar dom först. Jättegoda, men vi var lite oroliga, både viagra och ostron...

Julafton blev nog lite ovanlig för Anders och Agneta som är vana att ha barn, och numera barnbarn, omkring sig. Nu blev det inget egentligt "firande" alls, utan normal helgkväll för ankar i en fin vik med höga berg omkring.
På juldagen lämnade vi Whangaroa och seglade söderut. Utanför Bay of Island bestämde vi oss för att fortsätta söderut och undersöka kusten ner mot Auckland. Efter en ordentlig titt på "Hole in the Rock" vid Cape Brett, Bay of Islands "södra hörn" fortsatte vi något tiotal sjömil till Whangamumu, en fin ankringsvik där det för länge sedan fanns en valstation.
Återigen en promenad på de fint hållna stigarna före middag. Dagen därpå kustsegling till Tutukaka, en dubbelvik med en marina i den ena viken och bra ankring i den andra. Vi ankrade och dingade iland. NZ är ett bergigt land och vägen mellan de bägge vikarna följde inte precis stranden, tvärtom gick den en jätteomväg upp i berget så vi kände oss definitivt förtjänta av en stor öl när vi kom fram till marinaetablissemanget. Flera hotell, affärer och restauranger fanns i området förutom de rent båtrelaterade företagen. Tyvärr var promenaden tillbaka lika lång och backig!

Man är väldigt exponerad för vind och sjö när man seglar efter kusten. Österut är närmaste land Sydamerika så nåt sjölä är inte att tänka på från det hållet. Därför var vi lite betryckta när vi vaknade till en sydost, vi som var på väg söderut mot Whangarei för nästa etapp. Efter frukost bedarrade vinden, som uppenbart var nån sorts snabb frontpassage, sjön la sig och en svag västvind började dra. Det blev en kulen, lite regnig färd, som delvis behövde motorstöd innan vi kunde ankra i bukten utanför det långa inloppet till Whangarei för att invänta tidvattnet. Vid tvåtiden vände strömmen och vi kunde under sol och nordostlig vind segla nästan alla de 15 sjömilen in till marinan. Det är ordentligt grunt på delar av den sista sjömilen och djupgående seglare gör sig icke besvär annat än runt högvatten. Väl inne i hamnen är det vid de flesta bryggplatser inga problem med djupet.
Vi tog den enda lediga platsen i ”Town Basin”, den innersta marinan, alldeles framför restaurang Revas. Planen var att göra stan och sedan fortsätta seglingen mot Auckland. Men nu ville vädret annorlunda. Dagen därpå var det REGN och vinden vred dessutom till ren syd, dvs rätt emot om man är på väg mot Auckland. Efter lite skeppsråd bestämde vi oss för att utforska nordön per bil och lämna Lindisfarne i Whangarei för några dagar. Iväg till turistinformationen, som här i NZ är extremt välorganiserade med massor av fritt broschyrmateriel. Vi bokade några BB, Bed and Breakfast, och en bil för tre dagar. Provkörde på eftermiddagen till Whangareis begivenheter, vattenfallet och Kaoriparken för att morgonen därpå, 30:e januari, starta mot Rotoroa (40 landmil), centrum för geotermiska fenomen. Vi hann med en första titt på bubblande gyttja i stadsparken innan det var dags att inta motellet. I Rotorua med omnejd verkar alla övernattningsmöjligheter innehålla ett bubbelbad med geovärmt vatten, så före mat var det gemensamt bubbelbad med bubbelvatten. Måste ju träna inför nyåret!
Upp tidigt för att hinna ut till de riktiga termalområdena. Klockan tio skulle gejsern ”förevisas”. Vi var lite konfunderade över hur dom kunde sätta tiden så exakt och dessutom bara en gång om dagen. Förmodligen startade dom den på ”konstgjortsätt”, och mycket riktigt, strax före tio la man i något kilo tvål, ett välkänt sätt att få slumrande gejsrar att ”koka över”.
Efter ett par minuters sprutande ett tiotal meter upp i luften var det hela över, men visst några fina bilder blev det väl...
Geotermparken i sig är väl värd ett besök även om man inte är specialintresserad av geologi. Före lunch gav vi oss av mot Tauranga och vidare mot Coromandel där vi skulle bo i Coromandel Town, en liten byhåla..., och aväta nyårsmiddag. Det var många mil som skulle avverkas på vägar som när vi närmade oss Coromandelhalvön blev krokigare och krokigare. På slutet kände vi oss tvugna att ta en genväg från ostkusten av halvön över bergen till västkusten där Coromandel ligger. Genvägen var bara någon mil lång, men var smal, kurvig, brant. Vi kom fram i tid och efter en dusch var det dags för restaurangbesök. Vi avnjöt en god middag med några gröna Coromandelmusslor som förrätt, anka till huvudrätt, nersköljt med två goda NZ –viner.
Tillbaka på motellet var det bara att avvakta tolvslaget, skåla och konstatera att vi bara hade en dag kvar tillsammans med Agneta och Anders.

Januari:
Nu hade vi vant oss vid de smala och kurviga Coromandelvägarna så tidsplanen för den fortsatta resan till Auckland blev lugnare än gårdagens eftermiddag. Vi hann stanna och beundra alla vadarna vid Miranda, en berömd fågellokal i botten av den grunda havsviken, Frith of Thames, som begränsar Coromandel i väster.
Framme i Auckland lyckades vi snart lokalisera Asplundarnas backpackers-hotel och efter att ha stuvat in ryggsäckarna vandrade vi ner till hamnen, dvs marinorna och den gamla America Cuphamnen. Efter en baugettlunch började vi se oss om efter ett café, och hittade våra Canadensiska vänner i motorbåten New Page som låg förtöjda i Viaduct marian. Ett bättre café är svårt att finna.
Glatt återseende och excellent kaffe!
Tillbaka vid hotellet anslöt Åsa och Jan-Erik som just avslutat sin Opua vistelse och etablerat sig för några dagar i Auckland innan det var dags för nästa etapp (Bankok) på deras långresa. Vi tussade ihop de fyra, Agneta och Anders skulle också flyga till Bankok efter lite turistande i Auckland, sa hej och körde mot Whangarei.
På vägen dit stannade vi i Gulf Habour norr om Auckland och åt middag i Cat Coquette, våra danska vänner Lone och Steffen, varför vi inte kom tillbaka till Lindisfarne förrän vid tiotiden, rätt slutkörda efter mer än hundratjugo mil på tre dagar... men klart rikare på upplevelser och goa kontakter med vänner.
Nu var vi plötsligt ensamma i båten efter nästan tre veckor med intensiv samvaro. Det är skönt att återerövra båten, men samtidigt vemodigt när man inser att dom åkt tillbaka till andra sidan klotet. En vecka hade vi nu på oss innan det var dags för segling till Auckland för att plocka upp sista gänget gäster, våra inflygande Växjö-vänner. Under tiden kopplade färdigt våra nya solpaneler och gjorde en del annat matnyttigt bla fixade med Björns PSAprov som skall tas med 6 månaders mellanrum för att kolla att operationen i november 07 har fungerat.
Och det hade den - nollvärde igen - och alla är lyckliga.

Torsdag den 8:e gav vi oss ut igen. För att passa medströmmen blev det sen avgång (eftersom vi inte var klara att gå på morgonen..) kl 19 gav vi oss av och var ute vid mynningen i Taurikura bay just som solen satte sig vid niotiden. Dagen därpå fin segling i skiftande sommarvindar ner till Kawau island där vi ankrade och stannade tre dagar för att inte komma för tidigt till Auckland.
Första kvällen hade vi en sundowner ihop med Renate och Dieter från Simi, en Vindö 50, som vi seglat om tidigare under dagen. Vi kände dom sedan Opua där vi låg på samma ponton, och naturligtvis var vi hos dom kvällen därpå innan dom drog österut mot Great Barrier Island. Tredje kvällen blev vi inviterade till Elisabeth o Warren i en NZ båt som hade lite skandinaviska kontakter. Vänner i Dröbakk i samband med att Elisabeth hade undervisat i Norge.
När man bara är två ombord blir det mycket oftare spontana kontakter med omgivande båtar, och då företrädesvis båtar där det också bara är två ombord. Det verkar som flera ombord gör att man får en osynlig barriär mot omgivningen.

Måndag den 12:e seglade vi vidare mot Auckland men mellanlandade i Gulf Harbour och åt lunch hos Lone och Steffen innan vi sen eftermiddag drog vidare till Rangitoto, en vulkanö alldeles öster om Aucklands hamninlopp, där vi ankrade för natten alldeles som mörkret föll. Förmiddagen därpå kryssade vi oss in i hamninloppet och förtöjde i Westhavens marina vid tvåtiden. I marinan låg Sandy, Andy och Emma med sin HR49 Imagen och avrustade för att resa hem till US. Eftermiddagen gick med mycket prat om våra gemensamma minnen och om deras nya framtid tillbaka i US. Dom hade tänkt stanna i NZ men efter några månaders prov bestämt att det var nog trots allt bättre i San Francisco. Vi avlutade med att åka med deras fina BMW tur och retur New World, en av de större livsmedelsvaruhusen i NZ.
Dagen därpå hade vi Kjell, vår hovleverantör av Seldén, Rutgerson och Andersén prylar i båten för att bl a reglera våra tidigare leveranser till Opua. Kjell är också Oceanseglarklubbens ombud i Auckland och seglade hit för tio år sedan från Sverige.

På kvällen kom Rita och Bo från Sverige via Singapore och Sidney. Dom är ”båtrelaterade” vänner, dvs vi har mött dom pga att dom har en Forgus 37:a, Borita,  stationerad i Blekinge. Återigen an tur per fot till matmarknaden och bunkring för en veckas segling i Aucklandskärgården och iväg ut efter lunch. Tillbaka på Rangitoto som är Aucklands närmaste ankringsmöjlighet med en vik som lätt rymmer över 30 båtar och är lätt att angöra även i mörker. En fin promenad inne på vulkanön som nästan har flutit samman med grannön i samband med vulkanutbrottet för 800 år sen, och därmed bildat denna skyddade stora ankarvik.
Fredagen bjöd på kanonvind för Great Barrier i nordost. Spirade segel och slör/läns i sol och 10-12 sekundmeters vind. Dryga 40 sjömil senare angjorde vi Port Fitzroy med sitt lilla innanhav med två inlopp som helt stänger ute dyningen och innehåller flera fina ankringsvikar för olika vindriktningar. Efter lite belutsångest och motorerande bland vikarna bestämde vi oss för den sydvästligaste, Wairahi, som vi bedömde vara bäst skyddad för den förutspådda ökande sydosten.
Det blev en lugn natt och efter morgondoppet gjorde vi en en utflykt till öarna på västsidan för att besöka en Havssule koloni. Vi fann en skyddad vik på ostsidan av en liten ö öster om kolonin där vi ankrade och dingade till koloniön. Ansträngande vandring tvärs över ön pga att vi inte kunde dinga runt till lovartsidan med fyra personer i dingen. Björn tog dock dingen runt så att gästerna kunde åka medsjö tillbaka.
Två stora kolonier på var sin topp fanns ute på västsidan, där det var fascinerande att se sulorna ”hänga” i vinden innan dom bestämde sig för att landa och se till sina dunbollar. Tillbaka i båten bestämde vi oss för att detta var en fin natthamn, två linor i land i vindriktningen och ankaret mot öster. Ön, Rangiahua, bakom oss var tillräckligt låg för att inte generera några fallvindar men samtidigt hög nog för att ge vindlä. Under dagen hade vi några båtar på svaj utanför oss, men det var bara dagankringar för frampå eftermiddagen drog dom sig in till dom helskyddade vikarna i Port Fitzroy och vi fick ha vår vik för oss själva. På eftermiddagen dagen därpå gick vi tillbaka in i Port Fitzroy, dels för att få en ny ankarplats, men framför allt för att prognosen talade om ökande vind och lite dyning som vi kände av på utsidan i vår ankarvik.
Kiwiriki bay blev vår skyddande vik med bra ankarbotten och möjlighet till landpromenad. Detta med landpromenad låter enkelt, men av två anledningar är det sällan möjligt. Först och främst är växtligheten så tät att man inte kommer av stranden om det inte finns nån stig eller väg och sen har man inte allemansrätt i NZ så när det ser ok ut är det oftast privat mark. Vi har inte fört statistik, men det är nog bara vid var tredje ankringställe som vi har lyckats vandra.
Nästan lika illa som i Patagonien, men där var det bara terräng och växtlighet som satte stopp för exkursioner.
Vår ambition var att segla tillbaka till fastlandet i tid för Bo och Ritas fortsatta resa, men vinden var envist västlig och dessutom rätt frisk, varför vi hann prova flera vikar i Port Fitzroy. Även själva byn Fitzroy fick ett besök där handelsboden försåg oss med några frusna köttbitar. Rita och Bo hade ett möte med vänner i Auckland på torsdagen den 22:e, så när vi fortfarande på måndagen inte såg någon vindvridning före torsdagen blev det undersökning av alternativa lösningar.
Det går både färja och flyg mellan Auckland och Great Barrier, men det visade sig att så här i högsäsong så var färjan full. Kanske det var flera seglare i samma belägenhet, det var ju faktiskt ett hundratal båtar utspridda i vikarna runt Barrier som inte heller ville ta sig hem rakt mot den hårda vinden. Lösningen blev flyg på onsdagsförmiddagen. Så den 21:e på morgonen lämnade vi Rita och Bo med bagage och allt på kajen i Fitzroy, där dom hade bokat en taxi till flygplatsen, och vi seglade mot Whangarei i en fin sydostvind som tog oss nästan ända fram till Urqhart bay utanför Whangarei.
Det är lite kul med dessa namn som vi känner från Skottland. Vi ankrade i Urqhart bay i Loch Ness år 2000!
Klockan hann bli rätt sen så vi hade ingen möjlighet att fortsätta upp till Whangarei och tidvattnet hade just vänt till motström så vi ankrade igen. Nu fick vi en fin kväll med solnedgång in över land och en skön promenad i naturområdet nästa förmiddag i väntan på att tidvattnet gick åt rätt håll. Halv tolv lättade vi och seglade åter upp till Whangarei, som nu lite kändes som hemma. Fick återigen en bra plats vid ponton och åkte dan efter per buss till Opua för att hämta alla prylar vi lämnat där för att få plats med våra gäster i förpiken. Pelle som har Doyle segelloft i Whangerei var uppe i Opua och kappseglade och behövde få hem sin bil vilket passade oss perfekt. Fyllde alltså bilen med alla båtprylar från garaget där dom legat sedan före vi lyfte och bottenmålade. Tillbaka till Whangerei där vi ställde bilen vid Pelles och Sharrons hus med alla prylar minus våra cyklar som vi i kvällsmörker använde för att cykla ner till Lindisfarne.
Sharron, Pelles fru är ansvarig för marinakontoret. Mycket bra kontakter...
Helgen blev mest internet och jobb med hemsidan och veckan fortsatte med båtjobb, bla installerade vi vår Balmar 612 dvs den nya regulator till generatorn. Veckan innehöll naturligtvis en hel del cykling och fria aktiviteter för motion. Slutligen bestämde vi oss för att låta tillverka en hård sprayhood, så det blev en del mätjobb och prisdiskussioner med plastfirman, rostfri- och slutligen canvaskillen. Det hela kommer att tillverkas när vi är i Sverige.

Februari:
Plötsligt var en dryg vecka till enda och vi kände att skulle vi hinna med en segling runt nordön innan Sverigeresan i april. Det började bli hög tid att kasta loss så på tisdagen den 3:e seglade vi ut till Urqharts bay igen där vi ankrade för natten. Vinden var nästan obefintlig på onsdagen så vi låg kvar, gick en långpromenad och skrev en hel del. Gribfilen för torsdagen lovade vind från sydväst och vi fick en fin segling upp till Bay of Island där vi ankrade i Otaio bay alldeles som mörkret föll. Vi hade velat lite mellan att gå ostsidan ner eller den något kortare västsidan och som vanligt hjälper vindprognosen till med beslutet.
Fredagen bjöd på fin sydväst så vi fortsatte upp till Whangaroa harbour där vi ankrade i Owhatanga bay med en hel del fallvindar. Lördagen totalt vindstilla och inga spår av bra vind för att segla söderut längs västkusten. Skam den som ger sig, på söndagsmorgonen fanns det plötsligt ett bra väderfönster för en tripp runt nordspetsen, ner utefter västkusten, ner till Nelson på sydöns nordkust. Snabbt beslut och iväg.
Förutsättningarna för passage av nordudden var ok förutom timingen med tidvattnet. Vi hade helt enkelt inte tid att vänta till nästa högvatten utan seglad på trots motströmmen runt udden. Vi har hittills nästan alltid lyckats ta hänsyn till tidvattnet, men nu var det MOTSTRÖM med stora bokstäver. Som värst hade vi 3-4 knop mot och nästan ingen vind. Väl ute på västkusten släppte den värsta strömmen och vi fick dom ”normala” havsströmmarna kring en halv till en knop med eller emot beroende på tidvattnet. Resan tog nästan fyra dygn och vi var framme i Nelson tidig torsdagsmorgon efter 530 sjömil i svaga vindar och gråväder.
I Nelson låg Mary och Scott med sin motorbåt Egret där vi åt middag på torsdagskvällen. Dom hade gått runt nordudden på medström och hade perfekta förhållanden ända ner till Nelson. Så kan det skilja på bara några timmar.
Sightseeing i Nelson, som är en mycket trevlig stad med massor av små cafeér, gott bröd och över huvud taget ett mer allsidigt utbud av icke engelskinspirerad mat (om man nu kan tala om inspiration när det gäller engelsk kokkonst!).
Till kvällen var både vi och Egrettarna bjudna till New Page, som också tagit sig till Nelson. Lång kväll med massor att tala om sen vi träffats sist. Kimberly, Joans och Rodgers dotter, hade just börjat skolan här i Nelson och hade naturligtvis en massa lokala förhållanden att berätta om. Skolgång i en mindre stad var en av anledningarna att dom lämnat Auckland för Nelson plus att vinterklimatet i Nelson är det torraste (enligt statistiken) i Nya Zealand.
Båten bredvid oss på pontonen var en kopia på en holländsk kanalbåt som ägaren byggt från en modell som hans hollandfödda fru hade köpt i Holland. Elva år och just sjösatt. Mycket trevligt par som när dom såg vår gasbehållare stå på akterdäck frågade om dom skulle ta med den och fylla den, bara sådär...
Visserligen hade dom bil, men man blir ändock glatt överraskad när nästan vilt främmande människor är så spontant vänliga. Två timmar senare hade vi drygt 6 kilo ny gas. Gas är billigt liksom diesel, 20 NZ$ för 6 kilo och runt en NZ$ per liter diesel. (1NZ$är ca 4,50 svenska kronor) På dieseln till båten drar dom dessutom av 12% GST (moms) så det blir en bra bit under hälften av vad vi betalar i Europa.
Annika hjälpte våra båtgrannar med datorn (ovanligt va...) och på kvällen blev det oxfile i kanalbåten som tack. Tre dagar i Nelson och vi hade ännu inte lagat middag! På söndagen var vi tillsammans med Mary och Scott på vin och mat festival så nån riktig middag var vi inte sugna på, så det blev ingen egen middagsmat då heller. Men måndagen den 16:e såg prognosen bra ut för att segla vidare så det blev bunkring och ”egen” middag innan vi gick över till Egret och sa farväl, dom skulle flyga till Opua och hämta sin bil tidigt morgonen därpå. Tidigt i bingen men en rätt långsam morgonstart, delvis beroende på att Joan och Rodger kom över för att säga auf wiedersehen. Rodger hade skjutsat Egrettarna till flyget och då fått klart för sig att vi var på G.
Vi lämnade Nelson strax före lunch i en svag nordvästvind och tidvattnet med oss. Det blev en långsam segling som efter hand blev motorgång uppefter kusten till första möjliga ankringsvik, Wairangi bay, där vi svajankrade innanför musselodlingarna och bakom två små skyddande öar. Morgonen därpå kryssade vi vidare i en laber nordostvind med tidsplanen att ha slackvatten när vi kom till French pass mellan syddön och Dúerville island, ett sund som bara skall passeras under slack, särskilt om det är spring och lite sjö. 5-6 knop ström och stående vågor är vanligt.
Vi hade en fin kryss i smult vatten dom 20 sjömilen fram till passet, ja vi fick faktiskt ankra strax söder om i en fin skyddad vik för vi var lite tidiga. Efter en lugn passage av passet seglade vi vidare mot nordost in i Marlborough Sounds fjordar och ankrade i Katu bay med linor i land.
Några riktigt skyddade ankringsplatser bjuder inte fjordarna på och dessutom är det duktigt med fallvindar som är lite svårbedömda var dom skall komma ifrån. Vi hade bra skydd mot den kommande vinden, men de höga bergen ledde vinden runt, så vi fick en del vind rätt i sidan när det drog i. Vi flyttade lovartslandtampen och fäste den i fören, varpå båten kunde anpassa sig till vindriktningen och landtampen hjälpte ankaret att hålla upp henne mot vinden, en teknik som vi använde många gånger i Patagonien.
Vi blev kvar tre dygn, dels för att ett dygn regnade bort och dels för att det fanns en ”skogsbilväg” som man kunde gå kilometer efter kilometer på. Dessutom väntade vi på vindvridning, det är hopplöst att bidevindsegla i fjordar med så här starka fallvindar. Hur anpassar man segelytan när medelvinden är runt 5 m/s och fallvindarna 15-20 m/s? Klart enklare med akterlig vind, men inte är det enkelt då heller. Vi ser många segelbåtar som helt enkelt kör omkring i fjordarna utan några segel uppe.
Den 21:e bytte vi fjord. Låter enkelt, men de uddar som sticker ut i Cook straight är mycket strömutsatta och det är svårt att få nån vettig gång på båten. Dessutom spelar dom höga bergsidorna stor roll för vindrikting och styrka. Man närmar sig udden och har stark vind utifrån havet, men precis efter udden bara försvinner vinden, trots att det fortfarande är lika öppet mot havet och den tidigare vindriktningen!!
I tillägg så blir sjön pga strömmarna fruktansvärt skvalpig med branta en till en och en halvmeters vågor som gör framfart under flaxande segel helt omöjlig. Det är tur att motorn är lättstartad!
Väl inne i nästa fjord är vattnet lugnare, men fallvindarna desto kraftigare. Men skam den som ger sig. Det var ju delvis för att minnas Patagonien som vi seglade ner hit, så vi kämpade på och kryssade så småningom in i en fin vik i Tawa bay där vi helt ensamma ankrade för natten. Fallvindar på båda låringarna gjorde att två linor i land var helt nödvändiga. Frampå kvällen, strax innan mörkret flyttade vi babordslinan längre bort så att vi kunde ha den i fören, eftersom byarna från det hållet tenderade att komma väl mycket i sidan. Det hela gick till så här:
Björn ossade ena linan i land (100m flytlina) och började vada i strandkanten när den andra landlinan, som var fäst i ett ormbunksträd, drog loss trädet och Lindisfarne gled ut på ankaret. Dingens tamp var dessutom fäst i den tamp som drog ner trädet så dingen åkte med ut på vattnet...
Ingen stor dramatik, men Björn som gick i stranden med linan hade inga möjligheter att hålla emot, utan Annika fick mata ut hela linan tills det gick att få nytt fäste iland. Sen var det bara att hämta hem på flytlinan och därefter kunde Björn dra till sig tamp nog för att hitta ett nytt fäste för styrbordstampen.
Erosionen i strandbrinkarna är kraftig, så träd rasar ständigt, även om dom inte får hjälp av ankrande båtar... Efter dessa manövrer var det mörkt och Björn som gått i midjedjupt vatten var i behov av nåt värmande. Sen sov vi bra och ostörda av vindstötarna hela natten.

Prognosen för att passera Cook Strait började se ljusare ut på gribfilerna, även om kustbevakningen varnade envist för stark kuling 20m/s, så vi seglade vidare för att ligga i läge i Tory Channel när vädret blev ok.
Ut i Queen Charlotte fjorden mot söder och en lagom halvvind, men som naturligtvis i byarna var alldeles för stark. Kryssfock och revad stor, som ändock måste släppas ordentligt för att släppa ut  luft i toppen när byarna drog i. Men sol och en trots allt härlig segling in i fjorden, för att svänga nordost där Tory Channel ansluter till Queen Charlotte. Plattläns in i Tory och precis som vi planerade att gippa kom färjan från Wellington runt hörnet. Tack vare att vi inte hunnit gippa var det bara att lova för att kunna hålla undan. Vi var glada åt den turen, det är inte bara enkelt att gippa i dessa fallvindar.
I Tory Cannel, som är betydligt smalare än Queen Charlotte, blev styrkan i fallvinadarna än häftigare. Vattnet sögs upp i små ”watersprouts” och dingen envisades med att slå runt. Vår gamla dinge med hanfotsdrag kunde vi bara dra nära aktern så spelade det ingen roll om den snurrade, men den nya var betydligt knepigare och sög sig dessutom ”fast” upp och ner i vattnet pga undertryck. Vi fick ingen ordning på detta utan det hände flera gånger under dagen, så det får nog bli dinge på fördäck i fortsättningen.
Längst nordost i Tory Channel med sikt ut i Cook straight mellan några öar ankrade vi för natten. Mycket salladslik beväxning på botten gjorde det svårankrat. Tredje försöket fick vi bra fäste, men fallvindar från flera håll gjorde att ankaret ”ankrade om” med samma dåliga resultat som vid våra två misslyckade försök. När vi tog upp ankaret hade vi ”skördat” nån kubik sallad, så det var klart förståeligt att ankaret inte nådde igenom ner till fast botten. Vad göra?
Nästa vik hade en brygga från en gammal valstation som vi kanske kunde ha linor i land till och bara belasta ankaret i en riktning. När vi kom dit, runt udden från förra viken, låg det en fiskare vid en boj utanför bryggan. Vi frågade om han trodde det var ok med vår idé om ankring och landförtöjning, men han gav oss en hel stor fiskfile (mat för flera dar) och tyckte att vi skulle ta klubb-bojen i viken vi kom ifrån. Mycket bra förslag sa vi och gick tillbaka och förtöjde i bojen som vi i det grunda vattnet kunde konstatera var exemplariskt fäst i botten. Bojen låg väldigt nära land så vi fick nästan bara byar från två håll, byar som dessutom la sig en stund efter mörkret.

På morgonen hade även kustbevakningens väderfolk läst gribfilerna (tror vi eftersom nu var kulingvarningen borta) och vädret för Cook Strait skulle bara vara drygt 10 m/s och från nordväst. Perfekt för en passage ut genom mynningen av Tory Channel. Här är det absolut nödvändigt att inte befinna sig vid fel tidvatten. Även de stora färjorna mellan Picton och Wellington har problem här när det blåser och dyningen ligger emot. Vi har sällan sett såna virvlar i vattnet under slack och nästan vindstilla! Lätt att föreställa sig spring och kulingvind emot...
Nu var det alldeles odramatiskt och dessutom nästan vindstilla under de första tio sjömilen ut i Cook, därefter fick vi fin vind fram tills vi låg under nordön och passerade Cape Terawhiti, ett ökänt område som piloten varnar för.
Långt senare fick vi ett meddelande från en svensk som befann sig på en av färjorna som går mellan Picton och Wellington just denna dag och tog bild på oss. Världen är liten.

Bottenförhållandena gör att strömmen som inte är så stark ute i Cook blir flerfaldigad med åtfäljande kraftig vågbildning. I tillägg börjar fallvindar från land göra sig gällande och piloten kallar området för ”vindfabrik” och talar om att reva i tid innan man är under land. Vi hade fyra knops medström och vinden på babords låring så för oss var det bara full fart och inga problem.
Framme i sundet in till Wellington Harbour, som återigen inte är hamnen utan ett stort innanhav med mer än tio sjömil tvärs, fick vi 15 m/s rätt emot. Strömmen var med oss så det gick trots allt skapligt att kryssa sig in. Vi lyckades på fyra fem slag med kraftigt revad stor ta oss de 10 sjömilen in till Wellington, där vi efter lite radiosnack med Wellington radio fick en plats i Chaffers marina mitt i centrum alldeles vid det nybyggda museét Te Papa. (marinan har ingen VHF - Vilket vi erfarit på flera platser söderut.)
Vi som normalt undviker storstäder tyckte Wellington var en charmerande liten storstad (NZ huvudstad, dock betydligt mindre än Auckland). Nyrevnoverad waterfront med teatrar, museér, restauranger, pubar och ”event” byggnader och torg. Stora trafikleden mellan staden och hamnen var delvis överbygd med ”torgbroar” vilket gjorde att hamnen hade full kontakt med stadskärnan.
Efter tre dagar var vi väl färdiga med staden, men blåst och regn ville inte att vi skulle lämna marinan. Det är flera dygns segling efter oskyddad kust norrut, så det vill till att ha en bra väderprognos innan man ger sig ut.

Mars:
Efter totalt en vecka i Wellington kom ett möjligt väderfönster för segling norrut efter ostkusten. Måndagen bjöd på bara 10-15 m/s från nordväst efter en helg med stenhård nordvind. Vi kastade loss vid niotiden och fick medström och kraftig medvind ut ur Wellington Harbour. Med spirade segel forsade vi fram, bara för att strax efter spirning upptäcka att en horisontalsöm gått långt uppe i storen mellan två paneler (våder). Lyckligtvis stoppades total söm kollaps av en vertikal latta. Det var bara att reva in så att hela den trasiga sömmen kom in i masten. Inga stora problem just nu eftersom vinden var lagom för den revningen, men vi hade 450 sjömil framför oss med skiftande vindstyrka. Sol i norr från en molnfri himmel och 14-16 m/s i ryggen surfade vi de 30 sjömilen längs sydkusten innan det var dags att runda och gå mot norr. Väl runt Cape Palister försvann nästan vinden när vi kom i lä av land. Vinden kom nu 60° över båten, så även om den var svag gjorde vi skaplig fart. Men nu började vi känna av att storen var lite väl revad och eftersom vi hade en tight tidsplan för att hinna runt East Cape, 300 nm norrut, innan nordostkulingen började, var vi tvungna att stötta fart med motorn.
En bit upp på ostkusten började fallvindar från land ändra förhållandena, nu var revningen nästan i minsta laget och nån motor behövdes inte. Vi gick avsiktligt bara några sjömil utanför kusten för att hålla nere sjön. Detta fungerade, men i gengäld fick vi leva med fallvindarna. Efter passagen av Castle Point fick vi under natten några timmar med motsjö och lite vind vilket innebar att motorn fick göra tjänst igen. Dag två kom med ny vind från söder. Spirade segel och förhållandevis klart väder, men kallt nu när det var sydvind.
Fotade fyra olika arter av Albatross, Vandrings-, Royal-, Shy- och Bullersalbatross under samma dag. Lite fascinerande, vi som hittills bara lyckats få Svartbrynad Albatross på bild, och nu på en dag fyra nya arter! En hel del pinviner, men bara den lilla blå som häckar på NZ, såg vi. Den dyker snabbt och är som sagt liten och hoppar inte, så några acceptabla bilder blev det inte. Men en hel del delfiner lekte kring båten under första och andra dagen och hamnade på flera bilder.

Mycket motor även andra dagen men fram på natten ökade vinden och vi kunde passera Napier och Hawkes Bay under segel. När det ljusnade dag tre var det mulet och nu vind från sydost och vi var 50 nm söder om East Cape. Gribfilerna stämde hela tiden, men coastgards väderinfo varnade för kuling, både där vi för tillfället seglade men framför allt för områdena norr om oss. Man talade om 40 knop med 50 i byarna uppe vid Auckland. Alltså uppåt 25 meter per sekund.
Vår plan var att fortsätta norrut mot Coromandel för att hinna runda mot sydväst till Auckland innan vindvridning till nordost. Vid rundningen av East Cape sen eftermiddag bestämde vi oss för att det var nog inte möjligt att hinna runt innan vädret slog om. Det var 80 nm till Tauranga rätt i öster, vilket förmodligen skulle bli ett tight lopp att hinna dit innan vindökningen var över oss. De få hamnar som fanns tillgängliga hade bankar utanför sig vilka man inte ostraffat tar sig över vid hård pålandsvind, vilket också bidrog till beslutet att gå mot Tauranga.
Tauraga har en stor naturlig "hamn" bakom ett trångt inlopp. Tidvattnet som skall ut och in från detta innanhav ger en kraftig ström i inloppet. Med kuling i ryggen och hög sjö är det av flera skäl inte möjligt att ha motstöm vid angöring med en liten segelbåt. Lite datorstudier gav vid handen att klockan nio på morgonen var det slack och därefter ström in i hamnen. OK, 14 timmar och 80 sjömil, inga problem.
Men problemet var vindriktningen som var akterlig strax om babord och skulle vrida 15-20 grader norrut under natten. Att spira innan mörkret var väl ok, men att gippa under mörker, hård vind och grov sjö var inte nån bra plan. Kändes också galet att gippa redan nu, gå 40° norrut och hoppas på en vindvridning som ev. inte kommer. Slutresultatet blev den revade storen (revad genua stod inte utan spirbom), preventerad i lä och preventering i "lovart" förberedd inför natten gipp. Vi gjorde visserligen lätt 5,5 knop för den kraftigt revade storen men en mer rullig natt får vi nog förhoppningsvis aldrig mer erfara. Sjön var visserligen häftig, men inte grövre än vad vi tidigare upplevt och hanterat ok med vår normala länssegelsättning. Nu var det knappt möjligt att sova under frivakten! Molnigheten under natten gjorde också att vi inte fick se Nya Zeelands enda aktiva vilkan, White Island. Senaste utbrottet var så sent som 1992.
Vi var rätt nöjda när vi på morgonen kunde rigga vår vanliga spirning och kom efter ytterligare några timmar fram till Tauranga, någon timma efter att strömmen vänt till vår fördel. Vågorna runt oss var tre-fyra meter och vi vill definitivt inte veta hur dom skulle sett ut med mötande ström på tre-fyra knop! Vi upplevde vinden som helt ok med 12-15 m/s, men det höga berget vi skulle runda i det trånga inloppet gjorde att vi förberedde oss noga för revning. Den spirade genuan först varefter kryssfocken bakom storen blev "normalt" försegel när vi lovade upp i sundet. Strax innan fallvindarna tog oss drog vi in focken, startade motorn och när dom första "lyften" från vattnet syntes rullade vi även in den revade storen. Rundade kullen, Mount Mauganui, som är en isolerad vulkan i änden på en smal låg landtunga, och ankrade i sjölä bakom berget och landtungan, 450nm från Wellington och lite mer än tre dygn.
Fallvindarna som vi erfarit under rundningen var nu helt borta på grund av att vinden kom rätt över det låga landet. Bra fäste och ankarseglet upp. Sjörapporten talade om ökande vindar i området för de närmaste två dygnen och därefter vridande till sydväst och minskande. Vi kände oss rätt förnuftiga som inte chansat och fortsatt norrut de 120 sjömilen till norrudden av Coromadel. Först frampå kvällen kom det förutspådda regnet med ytterligare starkare vind och vi var ännu nöjdare med vårt beslut att ankra i Tauranga i väntan på bättre väder.
Två dygn blev vi liggande under berget i den hårda ostvinden, för att sen gå in till Bridge marina på lördagen innan vinden vred mot nordväst när en front skulle passera. Förtöjde och flanerade in till Tauranga centrum för lite bunkring och motion. Marinan ligger lite offside och promenaden går längs en kraftigt trafikerad väg, över en bro och sen är man inne i staden som är smal och utsträckt på en landtunga. Inte alls lika mysig som Nelson, men med ett bra klimat och till skillnad från Nelson så har Tauranga närkontakt med vattnet.
Mycket trevlig personal i marinan, en av dom frågade om vi hade träffat Peter på Kiwi Roha, och visst honom träffade vi i Puerto Monnt, Chile, när han kom seglande direkt från Tauranga i mars 2008. Världen är liten och visst känner man sig ”berest” när sånt här inträffar.
Hur trevlig personalen än är så var det redan på söndagen dags att ge sig av mot Coromandel. Sydvästvinden gav oss en skaplig segling efter den spektakulära vulkantäta kusten norrut. Men vår spruckna söm i storen gjorde att vi seglade hårdrevat, så ibland tröttnade vi och motorstöttade, det var ju trots allt drygt 50 sjömil till Whitiangi. Vi ankrade strax före mörkret i viken bredvid Cooks bay (han har varit överallt!) alldeles utanför floden in till Whitiangi. På eftermiddagen dagen därpå tog vi dingen in till stranden, vandrade över näset och tog den lilla personfärjan över floden till byn för att handla lite ordentligare. När vi var i Tauranga var det lördag em och långt att gå till båten. Nu var det måndag em, dubbla ryggsäckar och inte så långt till dingen.
Visst hade det byggts en hel del sen vi var här -95. Bland annat fanns inte marinan då, och fashionabla semesterhus hade man nog inte råd med.
Nu har flera orter på framför allt nordön exploderat med stora eleganta sommarhus, precis som överallt i världen. Bakslaget i världsekonomin (orsaken kan väl diskuteras) har lett till ett mer eller mindre tvärstopp i byggandet och husannonserna är minst sagt talrika. NZ$ har förlorat mark mot US$ och Euro ungefär som svenska kronan, vilket vi är tacksamma för, men det bromsar investerandet och importen har blivit åtskilligt dyrare. I detaljhandel (läs importerade båtprylar) har många priser gått upp med 30-40%, tusan vet om inte importörer passar på och tjänar en extra hacka i ”skydd” av dollarkurs...

Tisdag morgon bar det av tidigt för att hinna runt Coromandel som var vår nästa planerade ankringsplats. När vi närmade oss nordudden vred vinden mot väst och tillsammans med den skvaplpiga tidvattenströmmen norr om Coromandeludden gjorde det att planerna fick ändras. Great Barrier island låg 20 nm i halvvindsriktningen och blev vårt nya mål.
Lorna som vi inte träffat på nästan två månader låg inne i Port Fitzroy på Barrier och "såg" med AIS oss bakom bergen komma rundande Barrier. Väl ankrade blev det ankardramm hos Vivi-Maj och Bo och snack om våra erfarenheter om från våra respektive rundningar av Nordön. Dom hade lagt betydligt mera tid i Marlborough Sound, men hoppat över Wellington. I övrigt hade våra rutter i stort överlappat varandra.
Nu låg dom här i Barrier för att om nån vecka gå upp till Tutukaka och få nya segel. Dom "gamla" som levererades i december fungerade inte. Nåt fel med vävkvaliteten. Vi hoppas Doyle som skall sy våra tre nya segel har ordning på vävkvaliteerna!
Onsdagen gick vi en gemensam promenad över till nästa vik och tillbaka. Mycket upp och ned på branta stigar. Torsdagen blev lite av vilodag och till kvällen hade vi gemensam middag i Lorna, kryddat med mycket seglarsnack, dvs egentligen inte så mycket segling som snack om "måsteplatser" och andra sevärdheter runt om världshaven. Lorna har varit ute dubbelt så länge som vi och har bla hunnit med Alaska som står på vår lista om några år.
Fredagen bytte vi vik för att ha ett bättre utgångsläge för vår toppvandring/klättring. Vi passade även på att gå en kortare sväng ut på havet för att tillverka vatten under flyttet.
Lördagen kom med lätt regn, men inte värre än att vi redan före nio åkte in till stranden för att ge oss i kast med toppen. Under de första timmarna såg vi faktiskt lite sol och vattendragen kunde vi passera torrskodda genom att kliva från sten till sten. Vid stigkorset som delade upp stigarna mot olika mål upplystes vi vänligen att toppstigen var avstängd för omfattande arbeten. Eftersom det var lördag och dåligt väder chansade vi på att det var framkomligt och att inga irriterade arbetare var där och jobbade. Längre upp i bergen blev dimman och regnet rätt intensivt sträckvis, men vi kämpade på även om underlaget på den ibland mycket branta stigen blev väl halt. Vi passerade några  ras som åtgärdats innan vi nådde en ravin med en hängbro för en person i taget. Lite skakigt, men efter broinspektion fick broingenjören gå först. Alla fyra kom över och vi intog en välförtjänt macka på stående fot i ett envist regnande. Nån timma senare kom vi fram till arbetena. Man höll på att bygga en trappa/lejdare på en brant sträcka på c:a 200m innan själva toppetappen.
Väl uppe belönades vi inte med en vidunderlig utsikt, utan såg något tiotal meter ut i dis och regndimma. Men det var för motionen och äventyret, inte utsikten vi klättrat upp, åtminstone intalade vi oss det. Nedvägen var som väl var en annan, lika brant men med färdiga trappor på de värsta ställena. Nu hade regnet verkligen löst upp stigen och alla vattendragen var knädjupa och strida. Vi halkade många gånger men lyckades hålla oss i grenar och träd och därmed undvika skador. Minst fem vattendrag vadade vi över, men vi var redan rätt genomblöta så ytterligare vatten i skorna spelade inte nån egentlig roll. Dock fick man passa sig i det strömmande vattnet så man inte föll.
Tillbaka vid dingen konstaterade vi att det gått åtta timmar sedan vi lämnat dingen som nu var full med regnvatten. Det blev ingen gemensam sundowner i regnet, utan var och en drog sig tillbaka med värmaren påskruvad och i vårt fall en stärkande varm glögg. Enda menet av trippen var kraftig träningsvärk i vadmusklerna, när vi väl torkat och återfått värmen.
Söndag morgon kom med fin sydost som äntligen bar oss in till Auckland där vi la oss West Havens stora marina för att bla flanera runt i staden och träffa vänner. Handla i New World är alltid kul efter en vecka ute bland öarna! Sen blev det lite vanligt turistande med museum och Sky Tower, södra hemisfäres högst byggnad, 328 m. Utsiktplattformen ligger 220 m upp  i luften med flygperspektiv på Auckland. Nu hade vi till skillnad mot toppen på  Barrier (över 600m) kanonfin klar luft, som gjord för panoramafoton. Vi såg ända bort till Coromandel och Barrier 40 sjömil mot öster. 
Maritim museet var välgjort och informativt. På pubarna runt hamnen var det omsorgsfullt firande av Sankt Patrics day, dvs Irlands nationaldag, med intensivt öldrickande, grönklädda människor. Detta bidrog naturligtvis till att det var ovanligt mycket folk i omlopp, trots att turistströmmen börjat mattas av. Det börjar ju bli sensommar med lite kalla nätter.
En eftermiddag träffade vi Maria och Toby som flyttat hit från Göteborg med sina tre barn för åtskilliga år sedan. Intressant att höra om hur man lyckas etablera sig, både privat och jobbmässigt i ett nytt land utan en massa gamla kontakter genom släkt och vänner.
Kjell från Nordic Marketing, och Oceanseglarklubbens kontaktman i Auckland, kom och drack en kopp medan han dessutom fick betalt för våra nya  genuaskot som han fixat. Kjell långseglade och blev kvar här för tio år sedan och driver tillsammans med Eddie, en före detta Seldén kille, Nordic Marketing, där dom bla har Andersén vinchar, Seldén sortimentet, Rutgerson mfl. En bra och säker källa för information, hjälp och många leveranser...
Doyle, segeltillverkarna, var också på besök och kollade våra välanväda segel för att ha förslag på eventuella förbättringar/långseglarförstärkningar på våra nya segel som skall sys här i Auckland på Doyles nya loft, ett av världens till ytan största segelloft. Våra små segel sys "i ena hörnet" av loftet och skall vara klara när vi kommer tillbaka till NZ i slutet av juli.

På fredag, efter en liten frontpassage under torsdagen, kom det ny vind från sydväst och vi checkade ut från marinan och seglade de 65 sjömilen upp till Urqahrt bay utanför Whangarei, där vi ankrade alldeles som mörkret la sig. Ibland är tidvattnet vänligt, dvs man får sovmorgon i väntan på att det skall bli medström upp till Whangarei. Vi la till utanpå Tilda, en svensk 70 fotare från Orust, i Town Baisin Marina vid tretiden och gjorde oss åter hemmastadda i vår hemmahamn. Ja så käns det faktiskt när man kommer tillbaka för tredje gången och återser alla kompisar, inte minst Sharron och Pelle som bor här med sina två barn och sköter marinan och Doyles segelloft här i Whangarei.

Vi har tagit till två veckors nedtrappning för att lämna båten i fyra månader och flyga ut den 4 april.
Det blir exakt 6 månader (viktigt för visats skull) sedan vi angjorde NZ. Lindisfarne har fått förlängt skattebrielse till 5 november, dvs 12 månader efter ankomst, men sen måste vi antingen segla ut eller övertyga myndigheterna att vi måste stanna för reparation eller liknande.
Nedtrappning kanske är fel uttryck, det är massor som skall fixas innan vi tryggt kan lägga båten mellan fyra pålar. Watermakern skall konserveras, oljebyte, renplockning av däck från alla block och "lösa" beslag, segel ner, tampar avsaltas mm. Sprayhooden har överlevt sig själv och håller nu bara ihop i dom under sommaren reparerade sömmarna. Vi har skjutit på utbytet för att kunna bygga en "hård" sprayhood under vår bortavaro. Rutan är demonterad och flyttad in i en verkstad där en isolerad glasfiberhuv skall byggas i vinter och stå färdig för montage när vi kommer tillbaka. Efter montage skall även ett nytt soltak med lösa sidor och en ny bakvägg i markisväv tillverkas.
Dom nya seglen skall också provseglas, så augusti lär inte heller bli sysslolös.
Vem var det som sa att långseglarlivet var avkopplande och latmansgöra?? 
Men det är trevliga och spännande jobb som känns bra inte minst för att allt vi gör underlättar våra seglingsperioder och förhoppningsvis gör dom säkrare.  

Efter ett halvår på, i och runt Nordön kan vi beskriva landskapet på flera sätt. Av och till är det öppet och mycket vackert med branta dalar och höga berg men mestadels är det grönt och alltså grönt, tät grönska. I stort sett helt omöjlig att ta sig igenom utan att det finns en stig. Som Patagoniens regnskog men med rikare blandning av växter.
Palmer, löv- och barrträd i många former och höjder. Nåt mycket speciellt är dom höga ormbunksträden, ibland över tio meter höga och något som liknar den knähöga jung vi har i skandinavien är här 3-5 meter hög.
Det speciella Kauri-trädet som nästan blev utrotat när Europeerna kom hit i mitten av 1800-talet finns som tur är kvar lite här och där. Det har en mycket bastant och jämntjock stam med en lite liten lövkrona högt upp och blir riktigt gammal. Över tusen år är inget ovanligt.
Berggrunden är ung, ibland väldigt färsk. En av vulkanerna utanför inloppet till Auckland växte upp för bara 800 år sen och ser idag ut som en buskklätt månlandskap, nästan omöjligt att gå i.
Det rör sig mycket under marken, landet ligger på tre plattor med lite olika rörelsemönster.
Även om den årliga rörelsen bara är nån centimeter så kommer den oftast som en plötslig förskjutning och då med många års ackumulerade centimetrar. Det finns gott om bildbevis på vägar som helt plötsligt fått ett trappsteg på runt metern, och på staket som från en dag till nästa har en sidoförskjutning på flera meter. Statistik är visserligen bra men man må veta var sprickzonerna ligger i detta land.
Folkmängden, ungeför som halva Sveriges, har några fler kvadratkilometer per person att leva på. Huvudstaden Wellington har bara hälften av Aucklands befolkning som närmar sig halvmiljonen.
Fördelingen är något i stil med 75% Europeer, 15% Maorier en stor del av de återstående 10%en är Indier, Asiater och Polynesier. Enda folkslag som verkar fattas är svarta Afrikaner.
Sammanfattningsvis kan vi enkelt konstatera att Nya Zeeland är ett trevligt, vackert och gästvänligt land. Här kan man mycket väl tänka sig att stanna länge, vilket också alla hitflyttade svenskar ivrigt framhåller.
Återkommer i slutet av juli.

31 mars 2009
Annika & Björn
Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@sailaround.info
mail@sailaround.info