Vårt samvete när det gäller uppdatering av resebrev har fått sig en kraftig törn! Men planen att skriva så fort vi kom till NZ gick förlorad i ständig verksamhet, antingen med båt eller möten med massor med trevliga människor. Vi har numera lärt oss att prioritera de närvarande och inte som tidigare, prioriterat telefonen trots närvarande vänner!
Nu har vi några dagar för ankar i en trevlig vik norr om Auckland i väntan på vänner från Växjö och kastar oss på skrivandet. Sist vi skrev väntade vi i Tonga på att Mimmi skulle landa.

16:e September   Vavau-gruppen Norra Tonga

Vi ligger på "vår" mooring i Neiafu och förbereder oss att åka till flygplatsen. För nästan inga pengar fick vi två grabbar att köra oss dit, vänta tills Mimmi landat och sen tillbaka till hamnen.  Priset för en taxiresa var mer än dubbelt så högt. Som vanligt lönar det sig att fråga runt, vilket ytterligare understryker nyttan av att kunna kommunicera. Det är verkligen en skön känsla att nu, efter nästan två år i länder där vi inte behärskat språket, kunna tala och förstå den lokala befolkningen.
När Mimmi installerat sig och vi gjort en snabbhandlingsrunda i Neiafus butiker kastade vi loss och tog oss till Falewi tahi där Mary och Scott med sin Egret ankrat. Morgonen därpå var det nästan vindstilla och perfekt väder för havsfiske. Vi var bjudna till Egret tillsammans med besättningarna från NZ Vision och Kanadensika New Paige för att fånga storfisk. Fisket blev det dåligt med, bara en mellanstor Blue Marlin som släppte efter några minuters uppvisning, men vi fick se desto fler valar. Trevligt med en annorlunda bildvinkel. Flybridge på Egret är åtskilliga meter högre än Lindisfarnes sittbrunn!
Dagen förflöt för övrigt med mycken mat och trevligt prat. Vision hade varit i Chile - Antarktis nästan samtidigt som Lindisfarne, men vi hade bara lyckas se båten utan besättning, så självklart hade vi en hel del gemensamt. Roger från New Paige hade vuxit upp i New Foundland, så där fanns mycket spännande att hämta upp inför framtiden. Mimmi fick oxå chansen att ta igen förlorad sömn efter sin över 30 timmar långa resa från Sverige.
Till kvällen blev det stor middag i New Paige (en 55 fots New Haven motorbåt) med ytterligare två besättningar, Kanadensiska Aries Tour och Amerikanska Iris vilka vi känner sedan tidigare. En trevlig kväll med en mängd god grillad fisk.
Tillbaka i Lindisfarne var det en "utmattad" Mimmi som, efter lång resa och en dag med många nya engelsktalande ansikten, somnade nästan sittande.

Vi seglade omkring i Vauvau's skärgård och tittade efter val, mantor och annat sevärt under den följande veckan. Flera fina ankringar, bla i Blå Lagunen där vi i solnedgången såg valar alldeles utanför revet som skyddade oss från dyningen. På fredagen den 19:e var vi tillbaka i Neiafu för bunkring inför seglingen till Haapai, Tongas "mellanögrupp". I kvällsmörkret gick vi ut och ankrade i Lotuma för att kunna sticka tidigt innan det blev ljust. Inne i Neiafus hamn är det så tätt med båtar och bojar så det är stört omöjligt att röra sig säkert i mörker.

Vi kom iväg strax före fyra på morgonen och prognosen talade om ok vind, med vindvridning sen eftermiddag. Halvvägs ner till Haapai mötte vi en kolsvart front med regn och tuff sydvind. Vi försökte ett tag segla med motorstöttning, men det fanns ingen chans att nå den planerade natthamnen före mörkret. Haapia är en ögrupp med många rev och grunda områden, nått man definitivt inte vill angöra i mörker särskilt inte första gången utan erfarenhet av hur stort koordinatfelet är mellan GPS och sjökort.
Innan det var för sent för dagsljusangöring i Vavau vände vi tillbaka mot norr. Det är alltid lika fascinerande med de totalt förändrade förhållandena ombord när man surfar med vinden i jämförelse med dikt bidevind i grov sjö. Det är nästan svårt att acceptera att det är samma hav. Inte konstigt att det finns olika uppfattningar om vid vilka vindstyrkor man seglar säkert och bekvämt. Det är sällan sådana diskussioner inkluderar färdriktning i förhållande till vind, något som egentligen betyder "mer" än vindstyrkan.
Regnet hade upphört när vi strax före kl 17 ankrade i Port Maurelle. Dagen därpå, söndag gick Annika och Mimmi i en av den lilla byns kyrkor, inte så mycket för att be om väder som för att lyssna till sången och beskåda bybornas söndagsklädsel. Under eftermiddagen flyttade vi oss till Vaka'eitu för att ligga bättre till för Haapai. Måndagen ägnades åt övandringar i väntan på vindvridning. Vi försökte snorkla i "coral garden", men högvatten och kraftig dyning gjorde det lite för riskabelt.

Tisdag morgon (23:e) vid femtiden gick vi återigen mot Haapai för en öppen bidevind på 10-13m/s. Vi kom fram till Haano i Haapai alldeles före mörkret, efter 13 timmar och 60 sjömil. En hel del val på avstånd såg vi under dagen, men nästan inga båtar. En väldig kontrast till förhållandena i Vava'u.
Onsdag gick vi till Pangia och "klarerade in" i Haapai. Formellt skall man klarera hos både tull och Immigration mellan Tongas tre huvudgrupper.  I praktiken fanns ingen immigration i Pangia och tullen var väldigt informell. I Pangia förtöjde vi med aktern mot kaj! För första gången sedan Chile i mars. Annika och Mimmi "gjorde stan", vilket tog en dryg timma inklusive kafébesök, varefter vi kastade loss och motorerade några mil söderut till ön Voelvá, där vi ankrade för natten. En välskyddad bukt för ostliga vindar.

Eftersom Mimmi skulle flyga från Nukuálofa på lördagen (27:e) var det inte läge för annat än att dra vidare söderut. Full fart i 10-15m/s med 60 grader relativ vind gav en snabb om än lite blöt segling ner till Numuka där vi ankrade mellan två öar. Kändes mycket osäkert när vi anlände, men när väl ankaret fäst och vi konstaterat att vi nästan hade sjölä trots den tuffa vinden. Men nog var vi lite förvånade över pilotens beskrivning av den "fina" ankringsplats. Vi var väl bortskämda med de skyddade ankringsplatserna uppe i Vava'u. Under seglingsdagen fick vi underhållning av flera valar, några gjorde konstfulla hopp helt upp ur vattnet. Häftigt med 15 meter val på 25 ton magplaskande från flera meter. Kraftiga vattenkaskader  är en underdrift!
När vi strax innan mörkret föll i Numuka såg en liten båt med fyra killar  närma sig från grannön undrade Mimmi vad det var på gång. Vi tyckte det såg lite knepigt ut, men menade att de var nog ute i helt "fredliga" syften. När dom kom på talavstånd undrade dom om allt var Ok och när vi tackat för omtanken fortsatte dom mot vår närmaste ö där dom inväntade mörkret för att (som vi tror) jaga/plocka kokosnötskrabbor. Våra erfarenheter hittills är att folk är mycket hjälpsamma och vänliga. Trots att vi förmodligen i deras ögon är extremt välbärgade och båten värd mer än dom kan förtjäna under en livstid, ett förhållande som är relevant i stora delar av världen utanför Europa, Nordamerika och vissa delar Down Under.  

Fredagen bjöd på fin halvvind resterande 40 sjömil till Nukualofa, huvudstaden i Tonga. Vi förtöjde efter klockan fyra så nån inklarering var inte möjlig. Vi anade att detta kunde bli lite trickigt eftersom Mimmi skulle flyga på lördag em och alltså inte kunna "visas" upp vid inklareringen på måndag morgon. I förebyggande syfte gick vi till polisstationen på lördag morgon och fick en polis att skriva på vårt dokument från Vavau, nåt som faktiskt "räddade" oss på måndagen hos tullen. Immigration var inget problem, datorn redovisade att Mimmi flugit ut från Tonga lördag em och inte "försvunnit" på sjön, men visst var det en del brösttoner hos tullmyndigheten (kanske dom tänkte sig nån muta...). Efter att ha ringt polisen och muttrat lite, stämplade dom våra papper och sa nåt som lät som "gör inte om det" och hälsade oss sen välkomna till Tongatapu som huvudön heter.
Lördagen tillbringades i hyrbil som vi körde runt ön tills det var dags för Mimmis flyg till Fidji och vidare över Los Angeles, Heathrow till Göteborg, en liten nätt tripp halvvägs runt jorden.
 
Söndag morgon och ensamma i båten igen. Ovana som vi är vid att ha tider att passa, och inte ha möjlighet att vänta på rätt väder... Vi kan bara konstatera att vi är oerhört privilegierade som har tid att vänta på rätt väder och inte bryr oss om det regnar bort nån vecka här och där. Mimmi fick i alla fall se val varje dag som kompensation för de dagar som regnade bort.

Efter lite bunkring och redan nämnda inklarering på måndagen drog vi ut ill en av de få men fina ensamma småöar som Tongatapu arkipelagen bjuder för att njuta av vädret, tvätta båten, byta olja och alla filter i motorn  medan vi väntade på att vinden skulle återkomma från syd. Vi ville tillbaka till Haapai som vi nästan bara seglat förbi.

Oktober

Redan på onsdagen var vi tillbaka till Nukualofa för bunkring inför Haapai. Förtöjde med linor iland som alla andra och mitt i natten mötte Björn en råtta i sittbrunnen!
Vild jakt i ficklampans sken. När vi gick och la oss trodde/hoppades vi att den flytt iland på linan. Torsdagens handling inkluderade för säkerhets skull även råttfällor. Under eftermiddagen tog vi oss mot öster utefter Tongatapu för att korta fredagens etapp till Haapai och ankrade i sjölä innan mörkret föll. Innan sovdags gillrades fällorna. Nån timma senare small det. Men dom traditionella trä fällorna med fjäder var tomma på mat och mus! Nu tog vi fram vårt hemliga vapen. Under vårt letande efter "riktiga" råttfällor hittade vi ett dubbelvikt hårt papper med lim emellan. Utvikt med några tomatbitar i mitten blev detta papper råttans slutstation. En mer utsträckt råtta är svårt att tänka sig. Den var i hela sin längd fastkletad i limmet. Animationen på papprets framsida visade hur man helt enkelt vek ihop kartongen med råtta och allt... Vi nöjde oss med att kasta det hela upp och ned överbord. Vi har ännu, två månader senare, som väl är inte sett några skador av 20 timmars råttbesök.
Nu förstår vi verkligen vikten av att skydda linorna mot fyrbenta lindansare. 

På morgonen efter vår lyckade råttjakt var vinden för att segla till Telekivavau, en av de sydostligaste öarna i Haápai gruppen, nästan perfekt. 8-10 m/s från sydost gav oss en öppen sträckbog till halvvind när vi tråcklade oss upp mellan reven de dryga 50 sjömilen till målet, som vi nådde strax innan solnedgången. Det blåste friskt och det bröt runt omkring oss medan vi letade oss fram till revöppningen som var dold bakom en S-kurva i revet. Efter våra erfarenheter av pilotens bedömning av bra ankarplatser var vi inte så lite betänksamma när vi såg all brytande sjö i vår färdriktning. Men allt gick bra och vi hittade en öppning, dock inte bredare än dryga 10m, och smet in bakom revet. Den ankringsbara ytan innanför revet var liten. Vi var tvungna att använda två ankare för att klara vindvridning och aktern låg bara två båtlängder från revet. Men när allt lugnat ner sig efter alla ankringsbestyr, ja det blåste fortfarande 10 m/s och en del vågor rullade över revet, kände vi oss komfortabla och lagade middag.
Den rätt hårda SO vinden bestod. Men vi tyckte att vi var tillräckligt skyddade av revet då vinden smet förbi ön. Den lilla ön var en underbar plats med fina stränder, papaya, kokospalmer och bananer. Här hade vi paradiset för oss själva, ja vi till och med VHFn var knäpptyst. Uppenbart var vi långt från alla andra cruisers och njöt i fulla drag under tre dagar på denna underbara, om än lite svårankrade atoll.   

Måndagen den 7 oktober lättade vi ankarna vid 12 tiden och seglade norrut mot Pangia där vi varit tidigare. En övernattning på vägen, öster om Uhia, halvvägs till Pangia som vi dagen därpå angjorde frampå eftermiddagen. Vi ankrade och backade in mot kajen med linor iland igen... för att enkelt kunna ta iland cyklarna. Vi bedömde denna kaj som råttsäker och fick heller inte något ovälkommet besök.
Nu var det uppenbart att flera båtar lämnat Vava´u och börjat sin resa mot Nya Zeeland.
Iris kom strax efter och la sig bredvid oss. Naturligtvis blev det en angörare och ett trevligt återseende, det var ju mer än två veckor sen sist.
Iris gick söderut dagen därpå med gäster som skulle flyga från Nukualofa. Men vi stannade och gjorde två långa sköna cykelturer på den långsmala ön, för att dagen därpå klarera ut och segla söderut igen. Strax norr om Limu fick vi en stor Jackfish på kroken som vi parkerade i dingen. Vid Limu låg Iris för ankar så vi gick fram och frågade om dom var intresserade av fisk grillad på stranden.
Jo tack, men hur färsk är fisken? Endast 10 minuter!
Det blev en trevlig kväll med fullmåne, vilket var tur. Strax efter solnedgången kom råttor fram ur buskaget, men lite korallstenskastning höll dom borta. Värre var det med de långa vattenormar (över metern!) som kom ringlande inifrån grönskan för att ta sig till vattnet. Men tack vare månskenet såg vi dom i tid för att hinna flytta oss och det kändes helt ok ändå.
På morgonen när vi städade grillplatsen såg vi många spår efter ormar utefter stranden.  
Iris stack mot flyget och vi gled tillbaka till Uonukuhihifo, en ö strax NV om Limu, där vi gick en lång promenad runt ön och sedan grillade resterna av fisken på båtens gasolgrill. Nu hade vi gjort de östra öarna och gav oss västerut till Haafeva, en rätt stor ö som ligger i "mitten" av Haápai med utsikt mot de två stora vulkanöarna i väster. Här blev vi liggande tre nätter och gjorde långa utflykter iland. Strandpromenader och en tur tvärs över ön till byn där en massa ungar var intresserade av var vi kom ifrån. Alla ungar snaskade på alldeles nyss mogna mangofrukter. Skogen som vi passerat ståtade med flera av dess jätteträd med mängder av frukt. Tilläggas kan sägas att fallfrukten luktar starkt av kompost med frukt som börjat jäsa. Vi plockade en stor påse full med oss tillbaka till båten.
Dag två kom Chriann, en dansk HR46, och vi hade en skandinavisk afton med middag.

I detta området var det full trafik på VHF:en. Vi var fortfarande på VHF-avstånd till Pangia och kunde höra trafiken mellan alla, företrädesvis amerikanska, båtar. Det kändes som det var dags att dra sig mot Tongatapu och invänta väder för hoppet till NZ. Seglingen ner till Kelfesia blev snabb och rätt bekväm, även om vädret skiftade. Revet var klart mer markerat och skyddande jämfört med Telekivavau och med större ankringsbar yta innanför revet. Vi ankrade längst in med extra häckankare för att hålla oss vinkelrätt mot dyningen. Alldeles innan mörkret kom en stor engelsk Swan, Astra lärde vi oss några dagar senare att den hette,  och ankrade nästan i revmynningen. Dom rullade friskt hela natten, medan vi hade det ganska lugnt. Vi tillbringade dagen med öpromenad där vi hälsade på 5-6 fiskare som just slaktat öns stora galt. Den låg blek och fet på stranden och fiskarna håll på med att rensa tarmar och annat inkrom. I den värmen! Hade dom inbjudit oss till grillkväll hade vi nog tackat nej...
Mot kvällen kom New Paige och Moonduster. Vi seglade sedan tillsammans de 30 sjömilen ner till Nukualofa dagen därpå. Ja tillsammans är väl kanske att ta i. New Paige är ju en 55 fots motorbåt, men med långdistansfart på bara 7 knop, och Moonduster är en gammal Admiral cup båt på 45 fot. Så vi var en timma efter dom i Pangiamotu, en liten ö omedelbart söder om Nukualofa.

På Pangiamotu "härskar" Big Mama över Yacht klubben och här samlas "alla" Tongacruisers i väntan på rätt väder för NZ.  Ankringsplatsen utanför ön är rätt stor och skyddad, men det blir lite obekvämt djup en bit ut för oss med bara 60 m kätting. Big Mama ordnar barbecue, tävlingar och så naturligtvis happy hour varje dag. Till Pangiamoto direkt från Niue kom Charlaine, en betongseglare från Stockholm på väg till NZ.

Det blev långa diskussioner mellan seglarna om vilket väder som är att vänta och vilken strategi som är bäst. Många, framför allt amerikaner har stor respekt för dessa 1000 sjömil till NZ. I två båtar flög fruarna medan den andra hälften fick ordna extrabesättning vilket säger en hel del om respekten (och eventuellt bekvämligheten).
Många förlitade sig till NZ väderoraklet Bob McDewitt, en pensionerad väderspåman med egen website. Man kunde betala för att få specialrapporter och personlig guidning. Detta år var inte hans bästa. Båtar lämnade Tonga på hans rekommendation och nått dygn senare vände dom tillbaka på hans inrådan.
Vi följde som vanligt vädret på våra grib-filer och fann till slut efter drygt en vecka en lucka som vi tyckte såg bra ut. Nåt dygns stopp på Minerva revet, 250 sjömil sydväst om Tonga, och sen vidare. Möjligen skulle vi få lite vind under ett dygn om inte högtrycket hann fyllas ut. Båtarna som gick två dygn före oss "fastnade" i nästan två dygn med lite vind och med helt fel riktning.

Innan vi lämnade hann vi med lånad luftpump och slang med regulator putsa botten så att NZ jordbruksgubbarna blev nöjda. (Har man en "bevuxen" båt får man på egen bekostnad lyfta och rengöra botten, en av flera tuffa bestämmelser man måste uppfylla innan man släpps in i NZ. Liknande gäller för Australien.)
Vi kom till slut iväg den 27 oktober och hade en skaplig halvvind ner mot Minerva. Andra natten talade Iris, som då låg 15 sjömil söder om oss, om att dom fått en kraftig vind och regnby (squall) över sig. Vinden var dessutom mer från syd, så dom uppmanade oss att ta höjd för squallen.
Vi lovade och förberedde revning. En timme senare hade vi squallen över oss med regn och hård sydostvind. Vi hade hunnit rev och föll av till bekväma 60°. När Squallen var över nån halvtimma senare kunde vi återta kursen mot Minerva med bara någon sjömils tapp i västlig riktning tack vare förvarningen. Det är inte dumt med  "vädersonder" runt omkring. Minerva angjorde vi vid 9 tiden och gick tvärs över lagunen och ankrade i sjölä bakom revet. Ett fascinerande ställe. Vid lågvatten är det bara lite som sticker upp av revet som dock bildar en fullständig tre sjömil vid cirkel  med en knappt 50 m öppning i väster. Flyttar man sig bara runt när vinden vrider är man helt ok här även i väldigt hårt väder. Blir nog lite obekvämt, men inte farligt när det stormar.

Nu var det bara drygt 700 sjömil kvar till NZ, en sträcka/tid som är klart säkrare att spå väder för. Gribfilerna ett dygn efter vi kom till Minerva talade om utfyllnad av högtrycket och ett frontsystem långt i sydväst höll på att bildas. Hög tid att ge sig av med andra ord. Vi hjälpte Iris med att arrangera en provisorisk akterstagssträckare eftersom den läckte olja, hamnade i ändläge och därmed inte fungerade. En 3/4tums vantskruv, 90cm höghållfast 10 mm kätting och några kraftiga Wicharschackel löste problemet.
Vi var flera båtar i Minerva och alla lämnade under förmiddagen. Några snabbseglare drog naturligtvis ifrån, men vi var på VHF avstånd med 4-5 båtar mest hela tiden trots varierande storlek mellan 37-55 fot. Hela resan tog 6,5 dygn och innehöll nästan bara bra väder med bidevind endast ett dygn. Sista dygnet var lovat kuling från nordväst, men den dröjde till sen eftermiddag när vi var sydost om NZ nordspets. Angöring av Opua skedde i styv kuling och ösregn vid 10 tiden på kvällen den 4 november, så i viss mån tyckte vi nog att NZ levde upp till sitt rykte.
Sista biten in bland öarna i Bay of Island kom vi ikapp Iris, så på Q- docken (karantän pontonen man måste ligga vid tills tullen kommer) blev det varm rom i Iris för lite frusna och blöta Pacific seglare.
Vid niotiden dagen därpå kom tull, immigration och jordgubbarna. Allt gick bra även om vi fick lämna ifrån oss lite böner, linser, majonnäs och honung.

På eftermiddagen hade vi fått en utmärkt bryggplats i Opua Marina med el och vatten där vi kunde koppla av och börja leta efter alla gamla Pacific kompisar. En vecka med intensivt och välorganiserat cruisinghamnliv följde nu som sen följdes av mycket båtjobb i fem veckor.
Men mer om det i nästa logg.

13 november 2008
Annika & Björn
Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@sailaround.info
mail@sailaround.info