Efter nästan exakt de tillåtna tre månaderna i Franska Polynesien klarerade vi ut från Bora-Bora den 24 juli och seglade mot Mopelia, en liten atoll i väster som tillhör Franska Polynesien. Seglingen dit blev mycket motvind men som väl var svag sådan. Sen eftermiddag fick vi starta motorn för att motorsegla de sista 50 sjömilen.

På morgonen körde vi in i det trånga passet som nästan såg ut som en sprängd kanal. Louise och Rex från SixPack stod på "kanalkanten" och filmade vår entré i den rätt starka motströmmen.

Här låg redan förutom SixPack, Blue Marlin, Roxy, Traveller och några franska båtar. Potluck (knytkalas) på stranden med nämnda besättningar och sen var det fågelskådning som gällde för de kommande två dagarna.

Sista dagen hade vi atollen för oss själva sedan Roxy lämnat för Suwarrow och de övriga för södra Cooks-öarna.

Vi hade en kanondag med alla fregattfåglar, tärnor och boobisar (släkting till vår havssula) helt för oss själva. Mopelia är en liten atoll som mer påminner om Tuamotus än de övriga Sällskapsöarna. Det finns ingen vulkanö kvar utan bara öar i ringrevet. Mycket trivsamt och med bara en familj boende på atollen.

Familjen har en hel hord grisar!

Den 28:e förutspådde gribfilerna bra vind för Suwarrow och vid 10 tiden gick vi ut genom passet och hissade segel för de 500 sjömilen till Suwarrow. På vägen dit tappade vi ånyo en stor fin guldmakrill. Det är tydligen bara 50% chans att få dom upp på däck, men vi tror oss nu ha kommit på hur vi skall gå tillväga.

Tidigt på morgonen den 1 augusti angjorde vi naturparken på Suwarrow och blev lite förskräckta. Här låg redan 15 båtar ankrade! Innan kvällen var vi 18 båtar. Inte precis vad man förväntar sig av ett avskilt paradis.
Nåväl, har man slagit in på E4:an så får man väl skylla sig själv. Det blev efter en vecka tommare och tommare och sista dagarna var vi bara fyra båtar.
Suwarrow har, jämfört med de atoller vi besökt tidigare, väldigt lite att bjuda. Dels får man inte röra sig fritt annat än på den lilla huvudön, där parkvärden med sin trevliga familj bor, och dels får man inte flytta sig till andra sida om vinden vrider. Det sistnämnda gör ankringsplatsen inte bara okomfortabel utan ibland även farlig när vinden ligger på från syd eller väst. Fågelkolonierna som man kan besöka i sällskap med parkvakten är sevärda men för övrigt är det nog Tom Neals  vistelse på ön som gjort den till ett måste för många seglare.

Vi blev kvar här lite extra när de flesta lämnade för Amerikanska Samoa. Anledningen var att Satumaa från Stockholm var på ingång. Vi hade inte träffat Pauli och Lars sedan Patagonien i mars 2007, och dom skulle dessutom gå mot Malaysia och inte NZ/Australien på grund av sina hundar.
Så ville vi träffa dom var det nu som gällde.
Det var verkligen kul, dessutom hade dom sparat inlagd sill för ett högtidligare tillfälle.

Vi åt, drack och hade trevligt tillsammans i tre dagar innan gribfilen talade om bra väder för färd mot Niue.

På eftermiddagen den 11:e lämnade vi parken och styrde mot sydväst och Niue som ligger 500 sjömil i den riktningen. Första dygnet blev blåsigt med halvvind till slör, så när vinden vred och vi kunde spira ut genuan och skota hem focken blev livet både torrare och mindre gungigt.
Vinden stod sig fint till sista dygnet då den på morgonen dog helt. Motor hela dagen för att till kvällen kunna segla bidevind till halvvind i sex knop i en svag vind med obetydlig sjö, ett förhållande som otroligt nog stod sig hela natten tills vi precis när fullmånen gick ner och solen gjorde sig påmind tog en boj i bukten utanför byn/huvudstaden Alofi på Niue den 15 augusti.
Bojar är enda vettiga alternativet då det både är djupt och fullt med koraller.

Första natten var ok men sedan blev det väldigt rulligt i dyningen. Niue har inget skyddande rev och därmed går vågor och dyning rätt in mot stranden. Dingeresan in till kajen var inga problem, men att lägga till och sen hissa upp dingen i kranen var ett äventyr som ofta gick bra men man blev alltid mer eller mindre blöt.

Här är Anna o Roger från Crux igång med upptagning av sin dinge.

Niue var en trevlig upplevelse (frånsett rullning och dingelandning).
Ön som är världens största korallö har rest sig 60 m ur havet. Långt in på den tämligen platta ön såg vi "bergytan" bland i den extremt yppiga grönskan. Block och stenar i olika storlek har tydliga spår av olika sorters korall. Man har inga problem med vatten. Regnet går direkt ner i grundvattnet utan att rinna bort eller avdunsta i sjöar. Den öppna korallen silar ner vattnet omgående. 
Trots den äventyrliga dingelandningen lyckades vi få iland våra cyklar och tillsammans med Hans och Milla från Blue Marlin gjorde vi två cykelutflykter, en söderut och en norrut från Alofi.
Kustremsan bjuder på många sevärdheter. Korall som urholkats av först havsvatten och sedan efter landhöjning av regnvatten bjöd på fantastiska och svårforcerade bergsformationer.

På ett ställe hade korallsand spolats in genom en tunnel och bildat en oas med några palmer i det för övrigt nästan sterila landskapet.

En annan ravin ledde via ett trångt schakt ner till grundvattnet där man kunde svalka sig i sötvatten. Trångt och inte plats för många på en gång, men vad gör väl det när man är ensam om begivenheterna.
Turen norrut bjöd både på grottor och fina badbaljor med havsvatten. En av baljorna hade så stark tillrinning av grundvatten att det var nästan kallt närmast land!
Längst i norr gjorde man reklam för en båge, dvs en bro av berg. Stigen dit gick genom en fantastisk grotta med enorma stalaktiter och stalakmiter som inte var nämnd. Vi upplevde den som klart häftigare än "bergsbron", hur nu det är möjligt för en före detta broingenjör.

Efter ytterligare en rullig natt satte vi av mot Tonga och Vava'u gruppen.
Det hade blåst från sydväst några dagar och detta tillsammans med att man var tvungen att angöra Nieafu senast kl fyra på fredag för att klarera in gjorde att många lämnade Niue på tisdagen. Eftersom vi skulle passera datumgränsen och därmed förlora en dag var det flera som fick bråttom att ge sig av.
Iväg kom vi vid halv tvåtiden, sist av åtta båtar.  Under eftermiddagen och natten seglade vi ikapp och om de flesta! Låt vara att de riktigt morgontidiga och stora seglade lite långsamt för att inte komma fram för tidigt på fredagsmorgonen.

Våra segel stod "stilla" hela tiden och vi hade vind i den utspirade genuan ända till ren halvvind tack vare vår planskotade fock bakom storen.

Uppenbart tjänar vi fart när vinden hela tiden skiftar mellan 160 och 90 grader över båten.
Dom vi seglade om hade ständiga upp och nedtagningar av spirbommar samt en rullig gång som gjorde att seglen i den moderata vinden slog och tappade vinden. Vi seglade bland andra ikapp Cat Cocette, en Dansk Malö 116 med Lone och Steffen, första kvällen och var sedan hela tiden inom VHF avstånd. När vi så nästa förmiddag fångade en fin Mahimahi inbjöd vi dom till gravad Guldmakrill snarast efter vi angjort Tonga.

I fältet fanns en katamaran som seglade med dubbla genuor, vilket dom förmodligen tyckte gick för långsamt. Senare natt två började dom att kryssa undanvind genom fältet med några timmars mellanrum. Innan månen gått upp natt två trodde vi oss se en grön lanterna en bra bit ut på styrbords låring. När vi tittade efter noggrannare var det nog "som vanligt" en stjärna. En halvtimme senare var det definitivt en grön lanterna, som ibland blev vit. Lite knepigt kändes det. Den stod lika stilla som stjärnorna och var lika högt upp på himlen. Strax blev den dessutom röd ibland och då förstod vi vad som var på G. Det var naturligtvis katamaranen!
Den rullade inte och därmed stod topplanternan stilla och trefärgslanternan hade väl en glipa mellan grönt och rött. Vi ropade på VHF:n  och lyste med en ficklampa.
När vi fått dom att reagera var det 30m kvar till vår akter!
Vi seglade långsamt med våra nu kraftigt revade segel för att inte komma fram för tidigt och 10 minuter efter att dom gippat vid vår akter försvann dom på nästa bog norrut. Lite uppjagade var vi men samtidigt lite fascinerade över att detta kan ske. Om man "räknar på det" är det förmodligen statistiskt omöjligt!

På morgonen vid inklareringen, dit vi kom först av alla "Niue-båtarna", kom killarna från katamaranen lite slokörade fram och bad om ursäkt. Om dom hade sovit eller bara missbedömt avståndet blev vi inte klara på. Men när båtar kommer så här nära varandra är masttopplaternor kanske inte det mest lyckade. När dom var 30 m bakom oss hade dom vår akterlantera 40 m framför och 17m upp i luften, inte precis den vinkel man tittar i om man har kollen framåt.

Efter inklareringen tog vi en mooringboj med fritt internet och började göra oss hemmastadda i Nieafu. Först gällde det att hitta immigration, för dom var på flygplatsen när vi på morgonen klarerade in hos tull och jordbruksgubbarna. Hälsogubben har vi nu efter en vecka fortfarande inte hittat!

Nieafu är en lite annorlunda stad/by. Väldigt påverkad av turism, men en annan typ än den hotellturism vi sett tidigare. Här är charterseglande turister och vi yachtisar som dominerar. Antalet backpackers är nog dessutom större än antalet hotell/resort-gäster.
Detta tillsammans ger ett brokigt kajliv med många restauranger, barer, kaféer, bagerier och butiker. Känns som att komma till ett mycket mer levande/pulserande samhälle än det vi vant oss vid i Franska Polynesien. Här är seglandet, dykandet och valarna i centrum.
Varje dag är det inforadio på VHF med väder, senaste nytt och lite reklam om vad som är på G till kvällen. Ganska fantastiskt och väldigt obyråkratiskt.
Hamnviken är mycket skyddad och betraktad som helt cyklonsäker. Folk lämnar sina båtar här och gör längre eller kortare avstickare hem.
Utbudet av varor är väl inte mycket att skryta med, men det nödvändigaste finns och lite extra pga alla seglare. Bl a finns ett Österrikiskt litet bageri. Mums, vi köpte varmt råg- och fullkornsbröd. Smakade ljuvligt efter allt vitt bröd sedan vi vet inte när.

Anna från Crux har hittat en väska och en målad matta.
Tonga-damen i bakgrunden har den traditionella vävda mattan fastsatt runt magen. Både män och kvinnor klär sig på detta sätt.

Vi spenderade helgen och måndag förmiddag i staden innan vi gav oss ut i skärgården för att leta knölval. Vava'u har en riktigt stor skärgård som åt öster och söder dessutom är skyddad av nästan heltäckande rev. Det gör naturligtvis området till ett eldorado för charterbolag. Lägg därtill till ett tjugofemtal bra ankringsvikar, flertalet utrustade med mooringbojar. Trots detta har vi haft egen vik ibland, så problemet med många båtar skall inte överdrivas. Men visst hjälper det att mentalt ha förberett sig på mängden båtar. Man skall inte heller glömma att merparten av cruisers på sin väg från öster till väster passerar Tonga som anhalt innan Fidji eller Nya Zeeland.

Nåt man skall vara försiktig med är de smårestauranger som vuxit upp i skärgården, helt inriktade på charterbåtar som på en vecka skall spendera mycket pengar på bl a mat. Vi var på en övning med  fem rätter och underhållning för 70 Tongadollar per man + vin 40 dollar (ca350kr pp). Det var betydligt sämre och betydligt dyrare än motsvarande små Turkiska örestauranger vi vant oss vid i Medelhavet. Med den erfarenheten borde vi inte varit så lättfångade, men kanske man inte bara ska vara förnuftig... 

Vi kommer nu att fortsätta segla runt i Tongas tre av fyra ögrupper fram till slutet av oktober (eller början av november) beroende på när vårstormarna är slut norr om Nya Zeeland. Vi väntar nu på att Marie-Louise som skall segla med oss i två veckor ska anlända på tisdag den 16:e.
Därefter bestämmer väder, valar och humör vad vi tar oss för.
Nya Zeeland skall vi angöra senast i mitten av november.

14 september 2008
Annika & Björn
Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@sailaround.info
mail@sailaround.info