Måndagen den 30:e var vi klara med Tahiti. Egentligen skulle vi seglat vidare under helgen, men dieseln tog slut på macken i marinan. Anledning var att många hade hamstrat innan prishöjningen på 4sek den 1 juli. Vi var lite fundersamma över hur det skulle fungera, men måndag morgon fick vi vår skattefria diesel till "gamla" priset på 7,50sek. Det gäller att ha fullt för längre västerut blir det dyrare. På Cook-öarna påstås en gallon kosta 11 dollar, ca 20sek per liter!

Moorea Opunohu Bay
Seglingen de 10 sjömilen till Moorea var bra, 8m/s på låringen. På ingång genom Avaroa passet i revet till Cooks Bay mötte vi Tilda från Göteborg med skeppare Karl och ägare Lars med gäster. Dom var på väg till grannviken, Opunohu Bay. Vi vände och seglade med dom någon sjömil vidare mot väster och passerade in i revet genom Tareu passet och ankrade bredvid Tilda alldeles öster om Opunohu bay. Lunch i Tildas sittbrunn efter snabbsnorkling.

Dagen därpå flyttade vi oss längre in bakom revet på grundare vatten och mot eftermiddagen kom Blue Marlin som legat några dagar i Cooks Bay. På kvällen blev det lammstek i Lindisfarne med Hans och Milla som gäster.
Onsdagen började med att vi flyttade oss innanför revet till andra sidan viken för att komma närmare den plats där man matade Stingrockor. Vi dingade resterande 6-700 meter över grunt vatten fram till Hotel Intercontinental där det hela ägde rum. Det är fantastiskt och se dessa rockor komma svävande över botten och sen vika upp sig för att komma åt fiskbitarna som man håller fram. Munnen sitter på undersidan så dom "trycker upp sig" mot den som matar dom för att komma åt. Skinnet känns sammetslent, nästan som mycket mjukt mockaläder om den jämförelsen är möjligt.

Bland alla rockorna simmade också tio svarttippade hajar i storlek en till två meter. Dom nöjde sig konstigt nog med spillbitar och matades egentligen inte. Vår respekt för denna typ av haj har minskat betydligt efter detta. Vi stod i vattnet bara en meter från hajarna och dom gjorde inte en ansats att varken bråka med rockorna om maten eller intressera sig för de människor som stod i vattnet alldeles nära dom.
Efter denna annorlunda upplevelse var det dags att tänka på kvällens övningar. Polynesisk dans var på programmet. Hotel Bali Hai i Cooks Bay har dans varje onsdagskväll, så upp med ankaret och byte av vik. Vid tretiden hade vi ankrat utanför hotellet alldeles bredvid Egret, motorbåten vi känner sedan Sydamerika. Nu blev det långbord och middag på Bali Hai med Scott och Mary från Egret, Louise och Rex från Six Pack och deras gäster Robbie och Bob med Egret och Lindisfarne bakom, 70m ut i viken. Sen blev det dansuppvisning med mycken höftvrickning.
Undrar just om det är nyttiga rörelser eller om dansarna får problem med ryggen på äldre dagar?
När det blev dags för "allmän" dans, dvs när dansarna började dra upp publiken på gräsmattan, tog vi dingarna ut till Egret där det bjöds en sängfösare.
Dagen därpå låg vi kvar i Cooks Bay och körde en ötur tillsammans med Mary och Scott i hyrbil. Moorea är en klart vackrare och lugnare ö jämfört med Tahiti.
På fredagen bytte vi vik igen, bland annat beroende på att ankringsplatserna innanför revet utanför de bägge vikarna är bättre och grundare vid Opunohu Bay.

Nu kom även Iris från Tahiti där John fått förstärkning i besättningen av sin fru Janet som kom med flyg från USA. Iris var en av båtarna i "eskadern" från Gambier. När även Six Pack och Egret ankrat omkring oss var vi snabbt tio personer i Lindisfarnes sittbrunn och avnjöt solnedgången med lite tilltugg.

Dagen därpå var det middag i Iris med alla utom Egret som gått tillbaka till Tahiti för att möta gäster. På söndagen gick även Six Pack till Tahiti för att lämna sina gäster, även Iris lättade,  men bara för att gå in i viken.
Nu hade vi ankringsplatsen för oss själva i två dygn innan vi på tisdag em seglade mot Huahine 80 sjömil åt nordväst. Vi lämnade Moorea med någon timma dagsljus kvar för att kunna fixa vindrodret som vi justerat. Efter en del pill och injustering fick vi gång på det. Hela natten skötte det sig trots lite korssjö och läns. Tur att vi äntligen fått det att fungera i alla vindriktningar, för våra Chilebatterier är inte mycket att hurra för. Vi kör nu så strömsnålt vi kan men måste ändå köra motorn för laddning i stort sett varje dag.

Till Huahine kom vi i gryningen i ett stilla regn. Vi gick in genom Avapehi passet och ankrade framför Fare som är största byn på ön. Blue Marlin som gått hit för några dagar sedan bjöd på frukost innan dom drog vidare mot Raitea. Vi sov någon timma under ösregn för att sen paddla in till byn när det klarnade. Där hittade vi en överraskande stor och välsorterad livsmedelsbutik där vi införskaffade grönsaker, tonfisk och lamm. Vi ville se mer av ön så efter sen lunch drog vi upp ankaret och motorerade innanför revet ner till sydspetsen Pointe Tiva där vi ankrade för natten och spisade sushi på den inköpta tonfisken.
Efter en lång morgonpromenad, innan temperaturen stigit, seglade vi tillbaka till passet och lämnade Huahine för att segla över till Raitea och Tahaa. Dessa båda öar ligger inom ett gemensamt rev, som är seglingsbart nästan hela vägen runt och mellan de bägge öarna.
På vägen dit fick vi äntligen napp igen. En 7 kilo stor Mahi Mahi -Guldmakril- fastnade på kroken och hade vänligheten att följa med ända upp på däck där den strax blev till två stora fileér. Någon timma senare, efter att vi ankrat innanför revet på nordöstra Tahaa gravades fileérna innan lammet hamnade i ugnen.
En fantastisk solnedgång över Bora Boras ensamma höga topp som låg 20 sjömil bort, rakt i väster, var en lagom förrätt till den kulinariska huvudrätten.
Till lammet serverades även långa gröna bönor. Det går verkligen ingen nöd på oss!
Torsdagen började tidigt med fin segling "inomskärs" runt Tahaa.
En speciell känsla att segla på ett "salongsgolv" när vågorna går höga strax bredvid. Vår tilltänkta ankringsplats på Tahaa's västsida var inte riktigt vad vi tänkt oss, så vi seglade vidare ner till Pai Pai passet och lämnade för att gå över till Bora Bora. Vi talade med Roxy som låg på Bora Bora sedan en vecka och föranmälde gravad Mahi Mahi för hela svenskgänget.
Seglingen över är lite speciell, först seglar man en bra bit utefter Tahaa's rev innan man sen får helt öppen sjö i 10-12 sjömil och sen avslutar man med två sjömil utefter Bora Boras ringrev innan man når fram till Teavanui passet och kan ankra på någon av de många ankringsplatserna i atollen.

Många är tyvärr lite djupa, 20-30 meter är inte ovanligt om man vill ankra framför byn, Bora Bora yachtklubb eller Bloody Mary's. Vi valde lite mer avsides platser där djupen är mera normala 5-15m.
Första kvällen blev det inte fisk utan gemensam dingefärd in till bytorget där de årliga dans- och orkestertävlingarna höll på att avslutas. Men kväll två blev det kalas på den gravade guldmakrillen.
Åtta svenskar från fyra båtar, Crux och Blue Marlin från Göteborg och Roxy från Stockholm och alla lät sig väl smaka. Det blir säkert fler gravade guldmakrillar efter detta. Torkad dill gör susen!
Dagen därpå flyttade vi oss tillsammans med Roxy runt sydudden på huvudön och ankrade alldeles utanför Hotel Bora Bora's strand på fem meter och sand med få korallhuvuden. Bredvid hotelstranden börjar den allmänna stranden där det är ok att parkera dingen och ta långa strandpromenader.

Tillsammans med Christina och Ulf tog vi våra cyklar in till stranden och cyklade 7 km enkel väg in till byn och Yachtklubben, en bra träning för vissa oanvända muskler.  Cyklarna hade inte varit uppe sedan Puerto Williams för ett och ett halvt år sedan!
Dagen därpå var det 14 juli och parad. Vi tog cyklarna och övriga dingade in till byn. Nästan samtliga invånare och en del hotellgäster deltog i paraden, mer eller mindre utklädda. Efter paraden var det en massa tal och flagghissning. Vi hade nog förväntat oss en mer uppsluppen feststämning med lite raketer och annat västerländskt stök.
Affärerna fick inte sälja alkohol den här dagen, och vi som trodde Sverige var ensamma om förmynderi...  

På onsdagen trodde vi att vi tränat baken tillräckligt och cyklade tillsammans med Ulf runt hela Bora Bora, en tur på 35km. Bara en ordentlig uppförsbacke, som man dessutom nu bygger bort med ny väg runt udden man nu cyklar över. Vinden är problemet och som nästan alltid är mot, trots att man cyklar runt en , vete tusan hur det fungerar... Så man väljer med fördel en så lugn dag som möjligt.
Fin tur med massor av fina vyer ut mot revöarna och det berömda berget ur olika vinklar. Visst är det vackert.

Dagen därpå var det bud om lite sämre väder och kraftig vind från sydost. Vi låg lite exponerat för den riktningen för att torrskodda ta oss iland, varför vi valde att flytta oss tillbaka till vår ursprungliga ankring i lä bakom motu Toopua nära passet.
Efter ankringen embakerade alla, Six Pack, Blue Marlin och vi Roxy och motorerade in till by kajen för att handla. Six Pack klarerade ut för att få tillbaka sina "bondpengar", Australier som dom är.

Därefter gick vi över bukten till Bloody Mary's brygga för vattentankning och lunch.
Bloody Mary's har en diger lista vid ingången på alla celebriteter som varit där, vi tror inte vi kommer med på den, men det var lite kul att ha ätit lunch där. Priserna var inte särskilt tilltagna och maten smakade helt ok.
Stället påminde lite om Hard Rock café idén.

Tillbaka bakom Toopua hade Iris kommit och det blev stor samling med sundowner och sushi på Roxy.
Nu fick vi känna på det ostadiga vädret, visserligen låg vi  lä, men vindbyar drog runt ön och regnet skvalade ner stundtals under två dagar, vilket innebar att ingen drog vidare västerut.
Restaurant Bloody Mary's

Vi kurade och spelade Mexican Train på Roxy (En variant på Domino).
Måndagen kom med klar himmel och nästan ingen vind. Roxy drog vidare efter att ha handlat och klarerat ut. Vi gick tillbaka till Hotel Bora Bora efter en mellanlandning vid bykajen för handling.

Nu ligger vi här nästan som i ett akvarium och har fri WIFI från hotellet och uppdaterar vår hemsida och en massa annat Internetpyssel.
Tillgången till WIFI har varit dålig i Stilla Havet jämfört med våra tidigare erfarenheter, så vi ville inte dra vidare utan en avstämning. Visst finns det nät att betala för men dom är lika långsamma och att lägga ut uppåt 500sek för en uppdatering är i mesta laget då bilder tar lång tid att ladda upp. Tid har vi ju gott om, men pengar...

Vi har inga segelbåtar omkring oss men hör Bora Bora "segelflottan" över VHF, det är en ständig trafik mellan framför allt de nordamerikanska båtarna.
Det är uppenbart att vi kommer ha flera båtar i vår närhet i morgon då vi drar vidare mot väster. Vindförhållande får sen avgöra om de blir Suvarov eller någon annan Cook ö.
Först gör vi nog en mellanlandning på den lilla atollen Mopeliha, 130nm västerut.

Efter denna tämligen intensiva tid med många vänner som både underhåller och ska underhållas börjar vi se ett mönster. Ett tiotal besättningar ryms i vänkretsen, sen börjar intresset för att ta kontakt med fler mattas på gott och ont. Vi ser nu fram mot att segla ensamma och möta nya och gamla besättningar på vår färd vidare västerut.

23 juli 2008
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@sailaround.info
mail@sailaround.info