13 maj
Inför angöringen av Hao var det mycket tal om tiden för att passera passet in i atollen. Pilotboken talade om hemska 20 knop ström ut ur atollen vid hårt väder! Men som oftast anger man extremvärden som gissningsvis knappast inträffar ens varje år. Med våra erfarenheter från strömmande vatten i bland annat Skottland tyckte vi att det var lite väl uppjagat. Vi får väl se hur det ser ut när vi kommer fram. Tiden för slackvatten var också svår  att "gissa", vilket naturligtvis gav utrymme för en hel del spekulation och diskussion över radionätet.
Hur som helst, vi seglade på och vi fick naturligtvis fin vind sista natten när flertalet "bromsade" för att anpassa ankomst till förmiddag och det förmodade slackvattnet. Vi kom fram precis som solen gick upp och gick rätt genom passet utan några som helst problem. Vi hade tur för det var två-tre knops medström och lätt medvind så passet var helt odramatiskt.
-Vi skulle senare få se det helt annorlunda när vi gick ut igen.-

Efter några timmar var vi alla ankrade bland korallhuvudena framför byn. Detta blev vår första riktiga test på "korallankring". Vi hade hört en hel del  historier om kättingar som fastnar i korallen med mer eller mindre hårresande resultat, framför allt i samband med vindkantring och försök till snabb evakuering. Vi hade tips från Liva, seglad av Gunilla och Jan Nogeus, om hur man kan boja kättingen för att undvika att den släpar omkring på botten och snor in sig i korallhuvuden.
Så fort och lätt hängde vi på våra stora kulfendrar, den  första på djupet plus fem meter från ankaret och den andra dubbla djupet minus fem meter från den första. Det fungerade suveränt. Ankaret och fem meter kätting låg nu prydligt inom den sandplätt vi lagt det på och resten av kättingen hängde i två bukter mellan bojarna och båten, svävande någon meter över botten och korallhuvudena.

Efter att omedelbart ha fastnat i korallen, försökte våra tre kompisar boja på liknande sätt. Lite förvånade blev vi när ingen av dom hade hört talas om denna teknik trots att två hade mer än tio års jordenruntseglarerfarenhet.
Korallhuvud - Det kallas en korall som vuxit sig hög (flera meter från botten) och kan ha de mest skiftande former, många gånger som gjorda för att sno in en kätting eller en lina i. Inte helt olik en taggig bastant pollare.

Någon egentlig inklarering i Otepea på Hao är det inte fråga om, men man skall anmäla sig hos gendarmeriet som skriver en liten rapport, förmodligen bara för den egna statistiken, för till skillnad mot vår inklarering i Rikitea skickas den inte till Papeete. Dessutom visar det sig senare att bara ett fåtal atoller har gendarmeri och då blir det än mera uppenbart att kravet på anmälan är inte så lite ihåligt.
Hao är en stor atoll som under perioden när Frankrike provsprängde på Mororea var basläger och underhållsplats. Flygplatsen på Hao har södra Stilla Havets längsta landningsbana. När det begav sig landade till och med Concord här.
Nu är basen  övergiven så när som på en underhållsbataljon bestående av drygt 50 man och det var allt som återstod av en drygt 10 gånger så stor styrka. Byn bar spår av detta kraftigt minskade underlag och norra delarna där förläggning, sjukhus och förrådsbyggnader låg var till stora delar på gång att återtas av naturen.

Men trots detta fick vi ett mycket gott intryck av atollen. Människorna var extremt vänliga och inte trötta på turister, fyra båtar i hamnen var mycket ovanligt.
Vi träffade skolans engelsklärare som bjöd hem oss och lånade ut linan till det efterlängtade internet, som inte fanns att tillgå på någon offentlig inrättning. Dagen efter när han flugit hem till Papeete träffade vi en Fransk familj som hade ett hus vid stranden precis där vi la dingarna och där kunde vi fullfölja våra internetbehov och uppdatera hemsidan, nåt som visat sig förvånandsvärt svårt här i Stilla Havet jämfört med våra tidigare erfarenheter från Sydamerika och Europa.

Hamnanläggningen var nästan ny och erbjöd en möjlighet att tanka diesel från tankbil direkt vid kajen, så dag tre var det allmän tankning. Kajen var hög så det blev att specialfendra med planka mellan dubbla lager av fendrar för att nå ut till betongkrönet och inte knäcka mantåget mot detsamma. Vi lämnade ankare, bojar och kätting väl förankrad i dingen -har man nu en bra ankarplats bland all korall så...- och tuffade bort till kajen, varefter de övriga kom en och en och använde oss som ponotobrygga.

Arrangemanget var smart på flera vis. För att få bästa pris var vi tvungna att tanka mer än 200 liter, nåt som bara vi klarade. Men på detta vis fick vi alla tillgång till det lägre priset, som flertalet tyckte var dyrt, genom att fakturera alla på samma kvitto. Vi som nyss fått mail från Göteborg om det aktuella priset i Sverige tyckte att ca 10 SEK litern var helt ok. Amerikanare kan inte riktigt fatta hur vi i Europa länge har accepterat att betala så mycket extraskatt på drivmedel. Men dom blir kanske snart varse?
Nu blir man nog aldrig riktig klok på priser, när sista båten fylldes frågade tankbilsförarens fru om vi ville ha Heiniken eller lokal öl?? Heiniken var ok, varpå tiotalet kylda öl trollades fram som för att besegla affären. Med tanke på vad ölen kostade i butiken så var det ingen liten rabatt vi på detta sympatiska vis erhöll. Livet är fyllt av överraskningar.
Tillbaka på ankringsplatsen var det bara att fiska upp kättingen från dingen och wincha hem överskottet, ett moment som tog några minuter, vilket skall jämföras med en total omankring med allt vad det innebär.
Det var dags för filter och oljebyte och det passade vi på att utföra nu när vi hade möjlighet att bli av med både spillolja och uttjänta filter. Det visar sig att det här med icke nedbrytbara sopor är ett stort problem när man är månadsvis utanför räckvidden av "källsorterning". Det gäller verkligen att passa på när tillfälle bjuds för att inte behöva släpa omkring med onödigt mycket avfall.
Efter fem dagar lättade vi ankar och flyttade oss till strax väster om passet, dels för att ankra i ännu klarare vatten och dels för att nära passet kunna studera strömförhållandena inför utpassagen. 
På tisdag den 20:e maj, efter en vecka i Hao atollen, gav vi oss av mot atollen Amanu bara 20 nm nordost om Hao.
Hur var då det beryktade passet? Ja vi hade onekligen blivit lite bortskämda med vår enkla inpassage. Vi var tre båtar, Lindisfarne, Six Pack och Iris, som i nämnd ordning närmade sig sundet som nu visade en helt annan sida. Fem till sex knop ström ut mot rätt grov dyning skapade duktigt med stående vågor som var nog så branta. En viss tveksamhet infann sig i gruppen, men vi gjorde ett testanlöp för att utröna strömhastigheten och vände sedan för att kolla stuvning och skalka alla luckor, sätta an backstag, akterstag och hissa en revad stor. Sen bar det av ut i cirkusen. Med två knop genom vattnet tog vi oss "sakta" genom den rätt häftiga vågbildningen. Vi hade aldrig vatten akter om masten, så passagen får nog betraktas som helt ok - vi minns fortfarande en passage genom Hoy sund ut från Scapa Flow där vi hade grönt vatten akter om masten i många vågor!- Segling i våra "hemmavatten" är en mycket god förberedelse för dessa längre turer.

SixPack på väg ut genom passet i Hao

Six Pack och Iris, som legat och avvaktat vår utfart, upprepade nu vår "bravad" och vi, som vänt tillbaka och lagt oss för att markera var man kunde lämna strömracet, fick på nära håll beskåda berg och dalbanan.

Detta med passen, de låga öarna som syns bara på några sjömils hål och att man nästan måste ha solen i ryggen när man navigerar inne i atollerna är nog det som gett Tuamotu ett rykte om att vara svårnavigerat. Självklart var det före GPS-tiden ett litet helsicke med dessa låga öar, men idag borde varje välutrustad seglare klara detta moment med glans.
Ett kvarstående problem är förstås att atollerna nästan utan undantag bara erbjuder sjölä åt ett väderstreck "i taget". Ankrar man bakom de östra öarna så har man naturligtvis lä från öster, men om vinden vänder och kommer tvärs över atollen så kan man kanske med lite hemmablindhet tycka att det inte är så farligt. Vinden kommer ju då över atollen och fortfarande är man skyddad för havssjön. Men atollerna är stora, de största är större än Kattegatt och vem tycker det är ok att ankra väster om Vinga när det drar på från Danmark?? Nu är det rätt ovanligt med långvariga vindkantringar och därmed uppbyggande sjö. Den förhärskande vindriktningen från öster råder i normalfallet veckovis under vintern varför problemet inte är överhängande, men det gäller att hålla koll på vindprognoserna.

20 maj
Amanu är en liten atoll med två smala pass som man bör passera vid slack eller då strömmen är med sjön. För säkerhets skull gör passet en sväng alldeles som man kommer in i atollen, men jämfört med utpassagen från Hao några timmar tidigare var Amanu enkelt.
Vi fick återigen praktisera vår bojade ankring för att undvika att skada eller fastna i korallerna. Det var till och med så begränsat djup över en del korallhuvuden så vi fick använda två ankare för att minska svajradien.
I Amanu fick vi för första gången närkontakt med haj. Varje gång vi snorklade kom några nyfikna hajar och undrade om vi var intressanta, men var aldrig riktigt närgångna utan höll sig på respektfullt avstånd på ca 10 meter. Tydligen anfaller inte dessa revhajar om man beter sig vettigt, aldrig simmar ensam eller har med sig harpunerad fisk. Det sista är lätt att leva upp till om man som vi inte harpunerar fisk, men att inte simma ensam är svårare att leva med. Tidiga morgondopp eller sena kvällsdopp är heller inte att rekommendera.

Öarna, eller Motus, ägs av någon familj från byn och cocosnötterna skördas hela året. Man bränner upp nedfallna blad och rester från cocosnötterna så öarna har begränsad undervegetation, vilket naturligtvis underlättar promenader på öarna.  Vi ligger av naturliga skäl gärna ankrade i lä av öarna, och har vi otur och dom eldar just på "vår" ö kan det bli en stark lite sötaktig doft i båten.
Vinden kom så småningom från rätt håll för vår fortsatta färd mot nordväst, dvs den normalt förhärskande ostvinden kom äntligen. Detta är tydligen ett la Ninja år och då är det lite si och så med regelbundenheten.
Tidigt på morgonen den 24 maj, just som solen gått upp, lättade vi ankar för att tillsammans med Six Pack och en fransk båt, Utopie, bli guidade i gryningsljuset fram till och genom passset alldeles som strömmen vände. Det var den franska båten som fixad lokal vägvisning. Dom hade tillbringat en månad i atollen blivit väldigt bekanta med folket i byn som nu ville hjälpa till och leda oss förbi alla grund som var svåra att se i gryningsljuset. Vi som kunde följa spåret vi gjort på PCn på väg in hade väl kanske inte behövt detta, men det var en trevlig kontakt med byborna.
Seglingen från Amanu till Tahanea, 220 nm åt nordväst, blev kanonfin. En lagom slör som övergick i läns med i snitt drygt 10-12 m/s vind gjorde att vi andra natten fick reva kraftigt för att inte komma fram i nattmörkret. Om vi haft möjlighet att välja avgång utan hänsyn till slack i Amanau passet, hade vi kunnat segla full fart hela vägen. Men som det nu var fick vi vackert segla på med tre till fyra knop hela natten. Vi var lite fundersamma på ur det skulle fungera i den rätt grova sjön, men Lindisfarne uppträdde helt ok trots revad stor, genua och stagande kryssfock. Vi trodde att den revade kryssfocken inte skulle klara att förhindra pendlingen med den låga farten, men det gick galant och natten blev klart njutbar trots höga vågor.
Tanahea har tre pass varav vi valde det mittersta som dessutom är bredast och djupast. Vi kom fram strax efter dagningen och gick rakt in i svag motström och ankrade alldeles norr om passet mellan korallhuvud på 7m sand. Det var precis att det gick att få plats med fem meter kätting på botten mellan korallhuvudena. Tack och lov för tekniken med bojad kätting. Här låg vi nu perfekt skyddade för ost till nordväst, men övriga riktningar var helt öppna in över atollen med 10-15 sjömils draglängd för vind och vågor.
När vi tog ner morgonmailen hade vi mail från Crux, en Göteborgsseglare som låg i Makemo, en atoll som vi hade passerat under seglingen från Amanu. Anna och Roger på Crux hade sett vår Kortinfo på webben om seglingen till Tanahea och skrev nu att vi var "grannar". Dom planerade att tillsammans med BlueMarlin, en annan Göteborgsbåt med Milla och Hans samt Albertina från Hudiksvall segla till Tanahea och angöra under onsdagen den 28. Vi som inte träffat en svensk båt på över ett år, såg naturligtvis fram mot detta möte, men det var en och annan båt som undrade om vi var en eskader när fyra av åtta båtar på samma ankringsplats var från Sverige.
Innan dom kom hann vi med en hel del snorkling och vandring på öarna. Vi roade oss dessutom med att mata hajarna med en Barracuda som Six Pack dragit upp. Även om det bara var den relativt ofarliga Svarttippade revhajen så såg det klart respektingivande ut när dom slet åt sig stycken ur fisken.
Vi vande oss snart vid att ha hajar kring båten och ändå bada och snorkla. Det finns anledning att ta det lite försiktigt i varje ny atoll, hajarna är tydligen lite olika agressiva trots samma art.

Dag tre kom Crux, Blue Marlin och Albertina från Makemo och det blev ett trevlig möte med först middag i Crux och dagen efter i Blue Marlin. Det var verkligen kul att snacka svenska med alla kring bordet för en gångs skull.

Milla o Hans från Blue Marlin

31 maj
På lördagen gick Crux och Albertina mot Papeete, Blue Marlin gick till Fakarava och kvar var bara vi och Pax Vobiscum, en amerikansk båt från Seattle som vi nu fick tillfälle att umgås med. På söndagen lämnade även dom mot Fakarava och vi var ensamma i Paradiset. Vinden från ost började nu öka längs med öarna vi ankrat vid, men vi var fortfarande i bra skydd bakom en revudde. Måndagen, helt ensamma, tillbringade vi med bad, vandringar och god mat. På tisdag morgon tyckte vi dels att det började bli lite inbäring och så ville vi se några andra öar i atollen. Det är ju annars lätt att man dömer atollen efter bara en ankringsplats. Sagt och gjort, vi hissade bara kryssfocken och seglade bidevind i den friska vinden med kort brant sjö. Vi gjorde trots det fyra knop, vilket var fullt tillräckligt när man skall hålla utkik efter korallhuvuden. Nu visade det sig att trots att vi seglade i icke sjömätt område så var alla grund vi såg med på sjökortet, förmodligen flygfotograferade.
Efter tre timmars segling ner till sydosthörnet av atollen kom vi fram till fantastiska korallsandstränder. Ankring på tre meter i korallsand nästan helt fritt från korallgubbar. Här kunde vi ankra utan bojar och i perfekt lä bakom palmridån, det blåste nu konstant kring 10-12m/s.

Vi hade verkligen kommit till Paradiset i Paradiset!

Här blev vi liggande en hel vecka innan vi seglade tillbaka till passet. Six Pack hade gått hit några dagar före oss och här låg även en Fransk båt, Theleme, som varit i området några år! Mycken erfarenhet och information kunde vi pumpa dom på. Trevlig samvaro med bland annat fiskgrillning över öppen eld på stranden. Inga mygg finns det heller i detta Paradis.

Sista kvällen gick vi på jakt efter Cocosnötkrabban. Annika hittade en bamse som vi senare kokade och åt både till lunch och middag dagen därpå vid ankringsplatsen nära passet. Smaken då - Jo Nästan som vanlig krabba men fettet är gult och smakar lite åt rökt lax.

Kokosnötkrabba, den blir lika röd och grann som en hummer när den är kokt

Anledningen till förflyttningen tillbaka till passet var att vi skulle passera ut ur atollen med kurs på sydpasset i Fakarava redan vid första morgonljuset kl 6 för att sen segla de 50 sjömilen till Fakarava så snabbt som möjligt för att hinna in i atollen med inte allt för stark ström och bra ljus.
Det gick helt efter planerna, 14,15 var vi framme efter en supersegling. Nu hade verkligen trade- vinden från sydost etablerat sig. Framme vid Fakarava kom en front från norr med regn och vindskifte till nordlig vind.
Den normala ankringsplatsen norr om mynningen låg nu ganska exponerad för vågor med duktig stryklängd inne i atollen. Vi valde därför att gå runt revet innanför passet och ankra söder om detsamma och fick därmed sjölä av revet. Nu fick vi två dygn med regn och skiftande vindar. Först på eftermiddagen dag två flyttade vi oss till den vanliga ankarplatsen, som är det perfekta läget för passdyk, nåt som vi sen ägnade oss åt i tre dagar mellan regnskurarna.

Passet är berömt för sitt klara vatten, mängder av korall, mängder av olika fiskarter och så, på gott och ont en massa haj.

Här finns det dessutom gott om den inte så trevliga gråa revhajen, men den befann sig i stora flockar lång under oss.

White tip shark i södra passet Fakarava

Till ankringsplatsen kom även Maltese Falcon, en tremastad futuristisk super motor/segelbåt, snacka om att spännvidden är stor mellan de olika flytetygen.

Skadeglädjen för oss bestod i att dom inte kunde komma ut ur atollen genom södra passet utan var tvugna att segla de 30 sjömilen tillbaka till nordpasset, surt sa räven.
Men det är en häftig båt, de bägge ribbdingarna var längre än Lindisfarne...

16 juni
Måndagen eftermiddag var det så dags för avgång mot Tahiti, 220nm. Men för att inte komma fram i nattmörkret var det avgång först sen eftermiddag, så vi hann med ett sista passdyk. Man "flyger" fram med strömmen över en korallmatta med mängder av fisk som inte bryr sig det minsta om de konstiga figurer som flyter förbi.
Kvart över två gick vi ut i passet med svag motström men trots det kraftig motsjö på grund av lågtryck långt ner i söder. Vi hade egentligen planerat att gå flera dagar senare när dyningen lagt sig, men gribfilerna visade svaga vindar i slutet på veckan och vi hade dessutom fått mail från Roxy, en Stockholmsbåt som låg i Papeete, om midsommar tillsammans med några svenska båtar.
Så kompromissen blev att redan nu gå mot Papeete. Första natten blev gropig i den grova sjön och 10-15m/s på låringen. Vi fick dessutom en del regnskurar under hela färden då vinden toppade på 15 m/s. På morgonen dag två kunde vi spira och framfarten blev mindre skumpig och en hel del snabbare. Vi kom fram till Papeete vid femtiden på morgonen och fem sjömil innan passet i till Marina Taina dog vinden, vilket passade oss utmärkt eftersom vi ville invänta dagsljuset kl 6 för passagen. Vi var tre båtar som lämnade Fakarava, förutom oss så var det "som vanligt" Six Pack och nyvunna vännerna på Amerikanska Imagen, en fin gammal HR 49.
Återigen körde vi med radiokontakt morgon och kväll med lägesrapport och väder info. Imagen var framme vid Point Vénus vid 23-tiden, där dom ankrade för natten och kom till Papeete vid lunchtid, Six Pack kom tre timmar efter oss vid niotiden.
Ankrade och klara med frukost blev vi inbjudna till andra frukost av Scott och Mary på Egret som vi inte sett sedan Puerto Montt. Det är verkligen kul med alla dessa återseenden.
Nu är vi ju dessutom på rena "E4:an" så nu blir det förmodligen många återkommande träffar. Tillbaka i båten före landgång för inklaerering ropade Ulf på Roxy och inviterade oss till sundowner, som sen övergick i en trevlig helkväll med middag.
Mary och Scott guidade oss och Six Packarna med bussen in till Papeete och inklareringen. SixPack som till skillnad från oss måste betala en avgift (Bond) motsvarande en flygbiljett hem för var och en i besättningen. Det duger inte med vilket bankkontor som helst utan just det som gäller måste letas upp, men med Mary o Scott som ledsagare gick allt bra. Pengarna återbetalas sedan vid utklareringen från Franska Polynesien, men det är en masssa  extrastrul och dessutom förlorar dom ca 6% i växlingsavgift.
På tal om återseenden, här i Marina Taina låg även Blue Marlin, så midsommarafton blev verkligen en svensk afton. Roxy var största båten så Kristina och Ulf var värdpar för övningen som bestod av knytkalas; Janson, rökt lax, sill, knäckebröd, stor fruktsallad, jordgubbar och förstås en del snaps och öl. Gästerna var Milla och Hans från Blue Marlin, vi från  Lindisfarne, Kalle som är skeppare på Göteborgska Tilda och så Julia som jobbade som stewardes på en italiensk tremastad traditionell skonare byggd 1902 i USA. Julia hade gått på gymnasiet på Öckerö med Gunilla af Öckerö som "utbildningslokal" och med dessa meriter fått jobbet och trivdes storartat. Hon bjöd oss dessutom på en visning av båten dagen därpå.

Shenandoah

Kalles syster med väninna kom en sväng innan dom skulle ta nattflyget hem till Sverige. Sandy, Emma och Andy från Imagen var också med en stund i övergången mellan Janson och fruktsallad. Emma uppskattade nog fruktsalladen, jordgubbar med glass mer än föräldrarna som inte utan uppskattning drack Aalborg och försökte delta i snappsvisorna, en klart uppskattad live show.
Kvällen blev inte så sen som vi är vana vid från Sverige. Mörkt blev det ju redan vid sextiden och vi började strax efter två med sen lunch som sen bara fortsatte till tiotiden då de flesta bröt upp och paddlade hem till sig.

Midsommardagen skulle ägnas åt Gauguin museét per allmänna kommunikationer. Museét ligger drygt 50 km söder om Papeete. Vi väntade dryga timmen på bussen och sen tog färden nästan en timma.
Efter lunch och rundvandring på museét gick vi en dryg km ut till huvudvägen för att ta bussen hem. Till vår förvåning visade det sig att bussarna inte går så här långt söder ut på ön på lördags-  eftermiddagarna. Jättekul, här stod vi 50 km från båten utan färdmedel. Vi var fem så lifta var inte gångbart och en ledig taxi ute på landsbygden - nä nä. Vi travade tillbaka till museét och ringde därifrån på en taxi. Tjejen vid kassan frågade varför vi inte hyrt bil när vi var fem, och det var ju en klart relevant fråga. Taxin kostade betydligt mer än en dagshyra för en hyrbil. Men med facit i hand är ju alla beslut enkla.
Väl tillbaka till Marinan blev det visning av Shenadoah och därefter fest i Amerikanska Imagen resten av kvällen.
Det är nästan stressande med alla dessa trevliga och spontana människor.

23 juni
Måndagen var planerad till stadstur med Six Pack, men vinden drog på från syd över ankringsplatsen och det blev lite rörigt med alla båtar men nästan ingen draggade. Vi var inte oroliga för vår ankring, men draggande båtar omkring oss är inte kul, så vi planerade om och fick en "båtdag" med en massa bra grejor gjorda.
Tisdagen hyrde vi bil tillsammans med Six Pack och gjorde de delar av ön vi inte täckte med vår resa till  Gauguin museét. Tiden går fort här med alla aktiviteter och trevliga människor så avgång Tahiti blir nog först i början av juli.

Ankringsplatsen innanför revet utanför Marina Taina är bra, bara lite djup (15-22 m men med slät botten). Marinan tar inte betalt för att använda jollebryggor, slänga sopor, osv. Marina har både mack för skattefri diesel och en tillbehörsaffär som naturligtvis har Polynesien priser men ofta billigare än inne i Papeete.
En liten buss som kostar 10 SEK går stup i kvarten in till Papeete, så det är en populär ankringsplats där merparten av båtar som besöker Tahiti ligger, så det är inga problem att hitta de båtar man vill besöka. Det är ju dessutom så att alla båtar som besöker Franska Polynesien måste besöka Papeete för den formella inklareringen i landet, de tidigare inklareringarna är bara "preliminära". Lite knepig ordning, men man får ta seden dit man kommer.

Våra planer är nu att nästa vecka gå vidare västerut till dom övriga Sällskapsöarna och avsluta med Bora-Bora innan vårt visum går ut den 26 juli, då vi lämnar Franska Polynesien för Cook och Suworov.

26 juni 2008
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@sailaround.info
mail@sailaround.info