Lindisfarne – Forgus 37 – 7,5t (över 9t utrustad)
Chiloe i Chile till ögruppen Gambier i Franska Polynesien
5 mars - 30 april 2008

Så var det äntligen dax för South Pacific.
Den 5 mars kastade vi loss från Marina Quinched för så där fyra tusen sjömil till Gambier i Franska Polynesien. Starten  blev lite långsam med kryss i den svaga vinden. Det var inte läge och köra motor annat än i nödfall, för ström och vattenproduktion när 500 liter diesel skall räcka hela vägen. Det blev en sista natthamn på Chiloé för att den 6:e ta språnget ut på det verkliga havet.
Nu ville ödet spöka lite med oss.
Under Sverigevistelsen hade vi bytt ut vår kamera, en Canon 300D som vi tagit nära 10 000 bilder med till en Canon 400D. Denna nya kamera behagade plötsligt sluta fungera. Enda trösten var att vi inte hunnit ut genom det smala sundet Canal Chacao med sin starka ström utan kunde fortsätta norrut tillbaka till Puerto Montt för att lösa problemet. Att fortsätta ut på Stilla Havet utan en fungerande "riktig" kamera var aldrig ett alternativ.
Väl i Puerto Montt upptäckte vi att det inte var helt lätt, eller särskilt billigt att få tag på en ny kamera. Den icke fungerande sändes till Canon Sverige för reparation ("världsgarantin" gäller bara i Europa för en kamera köpt i Europa) och en ny och lite bättre dito köptes via internet från USA.
Vi hade tur att halva besättningen till en av båtgrannarna var på snabbesök hemma i staterna och kunde ta med vår nya kamera till Chile. Importera den riktiga vägen var inte aktuellt med tanke både på kostnader och tidsåtgång. Nu kunde vi istället tillgodogöra oss den låga dollarkursen och köpa en Canon 40D för samma pris som vi betalat i Sverige för den billigare 400D, alltid en liten tröst.
Vi fick alltså en dryg två veckors påtvungen väntan, vilken vi använde till en massa uppdateringar av hemsidan och ytterligare en torrsättning för att riktigt rengöra Lindisfarne inför Stilla havet. Slutligen kom kameran och efter ytterligare några dagar visade gribfilen med vindinformation bra  förutsättningar så vi gav oss av igen. Passagen genom Canal Chacao blev nu under spring och inte som planerat under nip, men vindarna var svaga och vi gick i huvudsak med strömmen ut genom sundet.
Halvvägs ut tog Stilla Havets vädersystem över och vinden vred till ren västlig och det uppstår väldiga stående vågor i mötet med vågorna och motströmmen. Vi hade 8-9 knop ström med oss så det blev en kort men intensiv färd. De värsta vågorna kunde vi undvika genom att följa tätt på kusten norrut och strax före mörkret ankra i väntan på den för morgondagen förutspådda vindvridningen mot syd.
Efter en lite gungig natt seglade vi ut på ett vindfattigt hav där vi med hängande segel nästan inte gjorde någon fart de första sex timmarna.
Så kom då sydvinden och innan natten var det dax att reva. Hårda kulingvindar under nästan två dygn, precis under den gräns när vi behöver "bromsa" för att det skall kännas ok.
Nu blev det istället rekordfart med 180 sjömil som bästa dygnsresultat på vägen mot Robinson Crusoe som vi nådde kl 19 annandag påsk, efter fem och ett halvt dygns segling. Vi hade varnats för att angöra i mörkret på grund av alla lobstertinor, så vi spurtade för att komma in före solnedgången. Har man seglat i Bohuslän strax efter hummerpremiären är man van vid tinornas flöten, och vi blev nästan besvikna, vad menade dom med massor av flöten då vi bara såg enstaka... Men å andra sidan räcker det med en lina om man får den i propellern, så det var nog lika bra att vi kom in till ankringen i tid.
Två nätter, och en ordentlig bergsvandring upp till passet där Alexander Selkirk hade sin utsiktspost, senare var vi på G igen. Selkirk är förebilden för Daniel Defou's roman om Robinson Crusoe.
Ankarviken är helt öppen mot nordost och dag två kom en ostvind som gjorde viken mycket obekväm, varför vi valde att lämna strax före mörkret. Vi kom förbi lobsterflötena utan problem och sen var det bara "raka spåret". Så rakt är det nu inte, man måste ta hänsyn till vindarna! Raka spåret till Gambier går där det normalt ligger ett stabilt högtryck och genererar 0-vind , alltså måste man segla runt detta. Vi började med att segla norrut till 22° Syd där vi fann sydostpasaden och kunde vika av mot mål. Vinden höll sig nästan två veckor men sen började lågtryck i söder störa vädersystemen och tryckte upp passadvinden till 15° Syd. Vi styrde syd och fann lite vind, tyvärr med tonvikt på lite. I 20 timmar drev vi bara och strömmen satte oss fyra sjömil mot norr.
Den natten låste vi ratten (autopiloten fungerar inte när man inte gör fart genom vattnet!)  planskotade seglen och la oss att sova. Vi hade ankarlanterna (blinkande) och AIS-B transponder på (tot c:a 1 Amp i strömförbrukning) och kände oss rätt OK med det. Vid femtiden på morgonen kom lite vind och vi kunde så småningom komma igång med segling värt namnet efter en vecka med mycket skrala vindar, dessutom ibland emot.

Fjärde och sista veckan blev ok vindmässigt, särskilt de tre sista dagarna då vi återigen nästan flög fram. Sista veckan innehöll också en del bruten horisont. Först passerade vi den lilla ön Ducie som vi sniffade på 4 dagar före mål. Revet har ingen öppning så vi fick nöja oss med titta från revets läsida. Lite knepigt att bara ha 10-20 m under kölen... Natten därpå såg vi Hendersen, klippön nordost om Pitcairn, 2 sjömil i norr under fullmåne. Enorma brottsjöar direkt mot klipporna. nästa natt var det dags för Oeno, en låg ö som vi bara såg på radar. Och så var vi plötsligt framme. Lite för tidigt för att kunna använda den sydostliga passagen in i revet, så det blev till att segla vidare runt sydänden för att vid 9 tiden nå den sydvästliga revöppningen som då dessutom hade frånlandsvind. Nu låter revöppning som något dramatiskt och det är det på sina ställen, men här var det långt mellan brotten på ömse sidor och därmed inte särskilt strömt. Så en tuff bidevindsegling runt revet fram till öppningen och sedan motorgång rakt mot vinden, som lämpligt nog mojnade inne i lagunen till angenäma 5-7 m/s. Motorgången var nödvändig ändå för att fylla vattentankarna innan ankring.
Hur beskriver man en månads nonstopsegling med obruten horisont och ett båtmöte?
Vindmässigt är redan gjort, sånär som på att vi inte berättat att vi haft god hjälp av vänner i Sverige där vi mailvägen fått tolkningar och råd om vädersituationen. Det är lätt att få fram lokala vädergribfiler med hjälp av modem och HF-radio, men det "stora" vädret är svårare att se och tolka med dessa hjälpmedel.
Vad gör man under en månad när man inte kan lämna båten?
Det knepiga är att detta bara är ett stort problem på land inna seglingen.
På båten under gång är det nästan alltid nåt att göra så man glömmer bort att man var bekymrad för att få tiden att gå. Skulle det händelsevis inte vara nåt på g så finns det alltid sömn och vila och ta till, vi jobbar ju dygnet runt och "normalt" behövs det ju femskift för det om man skall följa avtal...
Dagarna är fulla med pyssel som segelsättning (hur många gånger har vi gippat...), matlagning, brödbak, fiske osv. Apropå fiske så har vi och flera vi talat med inte fått mycke fisk på dessa breddgrader. Vår första guldmakrill kom första söndagskvällen och det var efter vi förlorat en bamse tidigare samma dag. Den vi fick upp vägde över 8 kg och räckte till åtskilliga middagar. Vi fiskade därför inte på hela veckan efteråt.
Sen dröjde det ytterligare två veckor innan det nappade igen och en liten guldmakrill på 4-5kg fann vägen upp på akterdäck. Det är verkligen ett gott och omväxlande tillskott i mathållningen, som annars till stor del bestått av våra hemgjorda konserver. Vi har inte någon gång saknat en frys, jo kanske när en vacumförpackad köttbit kraftigt doftande kom upp ur kylen. Slänga 1 kg kött mitt ute på Stilla Havet kändes tungt, men vi behövde inte gå hungriga för det.
Nattpassen i ensamhet är naturligtvis långa. Vi har i princip ständig vakt när vi seglar och tar bara in något på seglen inför natten (lite beroende på månen, om det är mulet är det svårare att upptäcka squall i tid) så segeltrimmning är en väsentlig del av nattpassen. Navigering i den här delen av Stilla Havet är normalt inget man behöver bry sig om under nattpassen och andra båtar bara drömmer man om (dag 28 såg vi en conteinerbåt sex sjömil söder om oss på kontrakurs, resans enda båtmöte!). Så visst kan det bli långa vakter.
Räddningen heter talböcker, bara lite spänning så försvinner tiden fort, ibland vill man inte bli avlöst för det är så spännande. Fördelen med talböcker jämfört med vanliga böcker är att man inte behöver ljus och man kan ha full koll på omgivningen även när man lyssnar.

Så sammantaget är vi fortfarande eniga om att långa etapper över hav bara är ett problem på land.

När vi kom fram till Gambier och hade ankrat vid 11 tiden lördag den 26 april gick vi inte ens iland. Det kändes helt rätt att ta igen sig och sakta acklimatisera sig till en "12 timmars tillvaro". På söndagen rodde vi iland  och gick en längre promenad och först på måndagen klarerade vi in, nåt som är helt avkopplande och "Franskt" jämfört med våra Sydamerikanska erfarenheter.
Nu är Gambier inte en Port of Entry i riktig bemärkelse så när vi kommer till Tahiti måste vi uppsöka myndigheterna igen och då först vet vi hur det ligger till med den deponering av pengar motsvarande en flygbiljett hem som alla utom EU-medborgare måste betala. En summa som man visserligen sen får tillbaka när man checkar ut.

Har vi då inte haft några problem?
Egentligen inte, men det kända problemet med batterier och en bilregulator på generatorn har verkligen accentuerats. De i Puerto Montt nyinköpta batterierna började redan efter några laddningar visa tecken på sulfatering och minskande kapacitet, precis som de batterier vi skaffade i Portugal. Vi kan inte få det till nåt annat än att laddningsregulatorn, som egentligen är avsedd för bilbruk, gör att batterierna bara laddas till 80-90% och vid lite låg spänning, därmed blir dom inte av med sulfateringen. För varje laddning blir kapaciteten dessutom lite sämre. Nigel Calder, som skrivit flera fantastiska handböcker, beskriver fenomenet väldigt lättfattat och vi kommer att i NZ ändra hela elsystemet enligt hans teorier och då också byta batterityp och en generator med en intelligentare och fristående laddningsregulator.
Vi måste nu köra motorn var 30-40:e timma under c:a 2-3 timmar för att ha full tillgång till ström. Vårt vattenbehov tillfredsställs lätt med vatten produktion var tredje dag, vilket också var vår planerade intervall på eltillverkning. Vår planerade ombyggnad av laddningssystemet är med andra ord verkligen välbehövlig.
Nu gottar vi oss med kanonankringar runt omkring i Gambierarkipelagen, den ena mer söderhavslik än den andra, i väntan på att vinden skall bli ok för fortsatt segling nordväst upp i Tuamotu atollerna. De få båtar som besöker Gambier ligger mest vid Mangareva och "huvudstaden" Rikitea, så ute vid öarna är det glest, för att inte säga tomt på båtar. Vi ligger nu just innanför revet och några småöar med kristallklart svagt strömmande vatten runt oss. Enda lilla abret är att det är rätt gott om haj! Men om man är två i vattnet och inte fäster fångad fisk vid bältet anfaller dom inte står det i böckerna... Det är väldigt sällsynt med olyckor, inte alls som utefter Australiens kust. Men visst får man lite hicka när det kommer en haj på några meter simmande några meter bort, även om dom skall vara nog så "snälla".

1 maj 2008
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne

Ps Vi har firat treårsdagen av avfärden från Göteborg!

www.sailaround.info
radio@sailaround.info
mail@sailaround.info