Men först måste vi berätta om resan från Sverige.
Vi startade från Arlanda för att flyga med Iberia till Madrid och därefter vidare med Iberia till Santiago. Vi var bekymrade över bagagevikten. Alla som rest tillbaka till sin båt vet hur många prylar som skall med, trots att man prioriterat så mycket det går. Vi var överfulla! Fickorna fulla med schackel och andra tunga småprylar, handbagaget supertungt och "undangömt" för vågen. Nu blev vikten inget problem, dom accepterade utan att blinka flera kilos övervikt! Men det dök upp ett nytt problem. Iberia ville inte låta oss flyga med enkel biljett till Chile.
Vi erbjöds att köpa en businessklass biljett som då skulle vara återbetalningsbar vid framkomst. Det lät inte som nåt bra förslag, särskilt när man inte talar Spanska. Vi försökte övertyga personalen om att vi hade vårt hus, dvs bostad, dvs båt i Chile och att detta mer än väl motsvarade förmåga att försörja sig. Chefen tillkallades och kunde läsa vårt Aduana papper på spanska (tillståndet att ha båten skattefritt i Chile). När det var helt klart att vi verkligen hade myndighetpapper på båten i Chile var alla hinder för att checka in plötsligt borta.
Det är lite kusligt att man trots alla förberedelser dyker på en helt oförberedd situation, framför allt som man är "hemma" i Sverige. Lite skönt är det förstås med byråkratiska problem hemma. Vi gnäller ju för jämnan över alla byråkrater i Sydamerika, och så är det värre på Arlanda!
Aduana pappret hade vi fått faxat från Marinan i Chile för att kunna visa för tullen i Santiago att vi hade en "båt i transit" för att på nåt vis kunna förklara varför vi "försökte" smuggla in så mycket båtprylar. Det behövdes aldrig där, men det kom ju till helt annan och nödvändig användning! Man ska ha lite tur.
Efter några timmars väntan i Madrid var det så dags att kliva på jumbojeten för 12 timmars flygning till Santiago. Vid kontrollen i gate'en blev vi stoppade och tagna lite åt sidan. Vi talar ju inte spanska så lite konfunderade blev vi, men vi fick bara nya stolnummer och släpptes sen på planet.
Ombord visade det sig att vi hade blivit uppgraderade till Business Class Plus! Snacka om tur och särskilt på en så lång flygning. Vi åt, drack och sov som kungar.
I Santiago försökte vi först hitta ett flyg till Puerto Montt, men dels är det högsäsong och dels landade vi för sent för de flesta avgångar. Det fick bli taxi med allt bagage till bussterminalen där vi fick vänta på nattbussarna i 7 timmar. Ytterligare 14 timmar senare hade bussen avverkat de 100 milen och vi var framme i Puerto Montt. Annika gick över gatan och köpte frukostmat och sen tog vi en taxi de sista 7 km till Lindisfarne som låg och väntade i ett skick som om vi lämnat henne för några dagar sedan. Totalt tog resan från Arlanda till PM 45 timmar så det var inte undra på att vi nästan tog time out i nåt dygn efter allt släpande med tungt bagage.  

Efter några dagars acklimatisering, det är sommar på södra halvklotet, vidtog en intensiv rustningsperiod. Har man inte varit på långfärd så är det nog svårt att förstå mängden arbete som pågår i hamn med alla långfärdsbåtar. Antingen är det rena reparationer, underhåll, inspektioner eller rent av uppgraderingar. Så alla är mer eller mindre fullt upptagna under dagarna. Kvällarna tillbringas som regel i trevlig gemenskap med en eller flera båtbesättningar.
På toppen av allt detta skall dessutom båten bunkras för 8 veckor till havs och helst mer eftersom de kommande länderna har en mycket dyrare prisbild än Chile. 

Vad har vi då gjort med Lindisfarne?
Uppgradering i form av en i Sverige införskaffad AIS med transponder typ B. Anläggningen har egen VHF- och GPSantenn som vi placerade ovanför radardomen med kabeldragning inne i rostfria stolpen,  ett inte helt enkelt montagearbete.
En annan komplettering var saltvatten i pentryt. Ja vi har faktiskt inte brytt oss om detta tidigare. Har man watermaker och går en hel del för motor är sötvatten ingen bristvara. Men nu med 6-8 veckors havssegling, mer eller mindre utan motorgång (vi har bara diesel för 200 timmar) så har vi inte råd att vara utan saltvatten. Vi kommer i princip bara att köra motorn för vatten och strömproduktion, förhoppningsvis bara var tredje dag.
En reparation som vi förberedde i Sverige var den glappande foldingpropellern. Vi torrsatte båten vid spring (6,5m tidvatten) och kunde på så sätt jobba under båten i åtskilliga timmar. Propellerbladen hade under åren blivit slitna med glapp mellan nav och blad som följd. Varje blad (tre st) sitter på en liten axel och denna i sin tur sitter i två hål i navet. De sistnämnda var pga glappet ovala. Lösningen var naturligtvis en ny propeller, men är man i Sydamerika så är det inte så enkelt. Att ta med en propeller från Sverige var naturligtvis möjligt, men det är en tung klump och vårt flygbagage var redan som vi beskrivit klart i överkant utan propeller. Vi valde en temporär lösning som vi hoppas skall klara sig till Nya Zeeland. I Sverige skaffade vi oss en brotsch och efter den tillverkades tre utbytes axlar, 0,5 mm grövre än de befintliga. Nya hål sambrotschades genom nav och blad och propellern är "som ny". Vi får se hur länge den är tyst, men efter 10 timmars motorgång är det fortfarande lugn och ro.
I samband med torrsättningen kollades alla zinkanoder och axelanoden byttes. När vi kontrollmätte axel-anoden visade det sig att oxidationen mot axeln hade isolerat anoden, ett tyvärr alltför vanligt fenomen. Lindisfarne har numera ett "inre skyddssystem". En stor zinkanod på utsidan förbunden med insidan genom två skruvar, den ena kopplad till propelleraxeln, och den andra för att inifrån båten kunna kontrollmäta att skyddet fungerar. Hela systemet består av tre anoder kopplade på motsvarande sätt i tre grupper till närliggande skrovgenomföringar och axlar.
En klart positiv "överraskning" var att vi inte behövt komplettera eller måla om botten. De fyra lager antifouling vi målade på Gelsheild våren 2004 skyddar  fortfarande botten, låt vara att vi senaste året varit i kalla vatten men ändå! Vi har dragit erfarenheten av detta och bestämt oss för att inte "kladda" på med färg utan att kunna göra ett gott förarbete. Att lägga ny färg på gammal, dåligt rengjord antifouling har vi tröttnat på. Nu får det vänta till NZ där vi förhoppningsvis kommer upp på land och kan göra en ny "kanonbehandling".
Vid byte av en kinkande Furlexvantskruv (medtagen från Sverige) upptäckte vi att Sta-lok kopplingen var felaktig. Detta innebar ett drygt arbete som egentligen skulle ha utförts genom att kapa wiren med ny kon och bricka. Ett tappert försök att med brev få två koner och två brickor från Göteborg förbi tullen i Chile misslyckades delvis. Brevet kom fram efter tre veckor, men då hade vi för länge sedan misströstat och gjort om kopplingarna med befintligt material. Det är inte helt lätt att ha hela profilen "hängande" över sig när man ligger där och finmekar. Nästan två dagar tog det att fixa två Furlexar.
Styrningen har vi också gått igenom och smort upp. Med styrpedistal och kupolkompass är det förenat med en hel del demontage. Men å andra sidan är det en barnlek mot att bara tänka på  att åtgärda en kärvande eller trasig styrning på öppet hav, även om det blåser aldrig så lite.
Vindrodret är återmonterat efter att varit nedstuvat under Chile skärgården.
Riggen har fått sitt, uppspänning efter vintervilan, samtliga kullager och växlar smorda inklusive uthalsvagn mm.

En välkommen hjälp var när Scott från USA motorbåten Egret erbjöd sig att polera hela Lindisfarne ovan avbärarlisten som tack för all datorhjälp. Scott har ett förflutet inom båt och bilbranchen och hade specialutrustning för arbete ifråga. Lindisfarne glänser som aldrig förr, en klart ovanlig långseglare!  Men det är ett bidrag som förpliktigar. Vi får se om vi orkar hålla efter solens nedbrytning, men sakkunskapen menar att om man håller efter går nedbrytningen långsammare. Gelcoatens oxidskikt verkar tydligen som en "förstoringslins" för solens nedbrytande strålar!

En av de sista dagarna i Puerto Montt kom batteri leverantören med Egrets fyra nya stora batterier. Vi hade ända sedan vi köpte nya batterier i Portugal tyckt att dom fungerat tveksamt, så när batterifirman var klara med Egret bad vi dom komma och mäta hos oss. Mycket riktigt hade tre av fyra batterier 50% kapacitet, det fjärde ännu sämre. Inget att ge sig ut på 6-8 veckors överhavssegling med.
Plötsligt blev det slag i saken, och ett länge förträngt batteribyte blev utfört i ett huj. Vi ville egentligen ha "riktiga" batterier, men befintlig laddningskapacitet och laddningsregulator gjorde att det fick bli vanliga startbatterier, som tillsammans med nytt laddningssystem blir utbytta i NZ. Förmodligen var det bristande laddningskapacitet som var en av bovarna i dramat med den korta livslängden på de dyra "Portugalbatterierna". 

Sista veckan i februari ökadefrekvensen handlingsturer till Puerto Montt. Normalt går vi 7 km in till stan och efter handling tar vi bussen tillbaka till marinan. För Pacific bunkring var det inte ett riktigt gångbart koncept! Vi hade turen att få låna bil i två dagar och intensivhandlade tillsammans med Australiensarna båten SixPack under dessa dagar. När man såg mängden varor på flaket undrade man stillsamt var tusan detta skall få plats i en redan fullstuvad båt! Men nu efter ytterligare bunkringsturer finns det underligt nog fortfarande hål att fylla. 

Ja så här har det hållit på dagarna i ända. Dock tog vi "ledigt" för att fira Björns födelsedag med en heldagsutflykt med middag i Puerto Varas, en turistort några mil in i landet och en dag tog vi eftermiddagsledigt för att bada. Vid pålandsvind och lite lagom vatten på väg upp så blir strandnära vattnet helt badbart.

Det finns flera anledningarna till det kanske till synes långsamma tempot. Infrastrukturen för båtprylar är nästan obefintlig, språkproblem när man måste kommunicera, vi jobbar i vår bostad! (varje kväll måste vi återställa för att kunna bo!) och sen är det en rätt fullknökad båt, överallt där man skall fram måste det flyttas på grejor och en del måste tom demonteras för att man skall komma åt och det genererar därmed merarbeten.

Vi hoppas att vi med denna redogörelse har fått lite större förståelse från alla er som undrar varför vi inte kommer iväg. Dessutom hoppas vi med dessa förberedelser kunna segla till NZ utan att något vitalt går sönder.

Vi beslutade oss i alla fall för att ge oss av trots att en del arbeten återstod. Zarpen från Armadan gav oss tillstånd att segla ner en sväng i Chiloé skärgården innan vi sätter kosan mot  Robison Crusoe väster om Valparaiso.
Onsdagen den 27 februari kastade  vi loss från Marina Oxxean i Puerto Montt där Lindisfarne varit förtöjd sedan den 13 juni och gav oss ut i dimman. Motorn spann (om nu en dieselmotor kan spinna) och vår nyrenoverade propeller gav inte ett ljud ifrån sig. Efter några timmar kom vi ut på Gulfo de Ancud, solen kom med en fin sjöbris som förde oss 60 sjömil söderut till ön Mechuque där vi ankrade för natten. Vilken känsla att äntligen vara på G. Lite ringrostiga kände vi oss, men ankringen gick ok och med ankarseglet uppe hade vi inga problem med de rätt ilskna fallvindarna som testade vår ankringsregim.
Torsdagen bjöd på första riktiga regnet sen vi kom tillbaka till Chile i mitten på januari! Chile har 100 årstorka!
30 sjömils fin segling tog oss till Marina Quinched strax söder om Castro, huvudorten på Chiloé. Här ligger vi nu och  hälsar på vänner, mekar färdigt och sist men inte minst, bunkrar färdigt. Bil till Castro och det mer närliggande Chonchi är en fin service som marinan håller med.

I morgon onsdagen den 5 mars kastar vi loss från Quinched med kurs Stilla Havet. Några ankringar blir det innan Canal Chacao och kanske någon strax efter, men sen....
 Detta innebär att det blir enbart kortinfo och positionsrapporter framöver. Vi tror oss kunna skriva ett nytt resebrev från Gambier i sydöstra Tuamotu, Franska Polynesien, nån gång i senare delen av april.
 
4 mars 2008
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@sailaround.info
mail@sailaround.info