Vi stannade kvar i Marina Quinched och hos vårt trevliga värdpar tills tullpapper och vinterkvarter var klart.
Tullpappret höll på att göra oss tokiga, för trots att vi mailat i tid före utgången av tillståndet ansåg dom att vi var försenade och skulle betala böter. Tjänstemannen vi mailat till var på annan ort i två veckor och inte fanns det nån som tog hand om hans post. Till slut bestämde man sig i alla fall för att vi hade handlat i avsikt att uppfylla bestämmelserna och vi slapp böta. Nu har vi tillstånd att ha båten i Chile i ytterligare tre månader (sen skall proceduren upprepas för nya tre månader). Phu...
Vinterkvarter blev till slut Marina Oxxean i Puerto Montt efter mailväxling med tre marinor i Puerto Montt och tre uppefter kusten kring Valparaiso.  Oxxean hade bästa offerten med 4US$ per dag exklusive el. Till beslutet bidrog att vi vill segla i Chiloé skärgården innan vi ger oss ut i Stilla Havet efter årsskiftet.

Den 5 juni lossade vi förtöjningarna, efter en trevlig och fin månad i Quinched, och seglade mot öster och övärden mellan Chiloé och fastlandet. Efter en solig dag med seglingsbar vind hela dagen kunde vi kasta ankar i Estéro Pellú på ön Isla Apiao. Man kommer till ankringsplatsen via en smal "kanal" som efter en km mynnar i en stor lagun med lagom djup för ankring. Djup och djup... tidvattenskillnaden är c:a 5 m och ingången till lagunen är nästan torrlagd vid ebb så det gäller att följa tidvattentabellerna noga. Nu har vi inga tabeller, men väl tre elektroniska tidvattenprogram som hjälper oss att planera framfarten.

Det var en skön känsla att efter en månad i marina vara på gång igen. Nu blev det en verklig mjukstart på grund av ett litet lågtryck med hård nordvind som skulle passera. Men några dagar för ankar är aldrig fel när man inte har bråttom. Vi läste, promenerade, åt och såg på en och annan film. Tack vare vinden över det låga landet fick vi god laddning från vår vindgenerator och kunde "slösa" med el.
Lördagen den 9:e tog vi upp ankaret lagom till högvattnet halv nio, ibland stämmer tidvattnet bra med våra normala frukostrutiner, och seglade vidare ut i skärgården. Nu bar det av norrut till Isla Mechuque som har många skyddade ankringsvikar. Sol, lagom sydvästvind och strömmen mestadels med oss gav oss en skön dagssegling de 30sjömilen, med bara nån timmes motorgång i början för vatten och elproduktion. Vi hade dessutom motström och dålig vindvinkel mellan några öar under motorgången så det kändes inte onödigt med motorgång. Vi ankrade strax föra solnedgången med utsikt mot fastlandets snöklädda vulkaner.
Morgonen därpå, med sol och svag nordvind, motorerade vi två timmar nordväst runt ett rev och seglade sedan tio sjömil åt öster till grannön Isla Buta-Chaques, dels för att se en ö till men framför allt för att korta avståndet till fastlandet. Det är lite korta dagar så här i midvintern och för ankringsplatsen vi valt vid fastlandet är dagsljus ett måste. Vi passade också på att gå runt revet för att  prognosen för nästa dag talade om frisk västvind, dvs rakt emot för att runda revet.
Nu fick vi en ö till i arkivet och en fin promenad över ön som vi angjorde från öster mellan ett par grundbankar. Piloten rekomenderade en nordlig angöring, men det krävde högvatten och det hade vi inte. Morgonen därpå var det högvatten och vi kunde segla ut i "rätt" led, som dessutom pekade rätt mot vårt mål för dagen Estéro Comau, ett fjordsystem på fastlandet.

Kanonfin slörsegling med bara lite revade segel. Sjön var bitvis lite stökig, förmodligen på grund av tidvattenströmmarna som är starka öster om Chiloé, men vi gjorde god fart och var framme i fjorden väl före mörkret. Dessvärre minskade inte vinden, och den vred dessutom med oss in i sista fjorden. En del låga bymoln kryddade vindstyrkan ytterligare så vi var inte helt komfortabla med val av nattläger. Vi vände ut ur fjorden, bara för att ute i huvudfjorden mötas av kraftiga blixtar och åskmuller. Vi som fått höra att det inte åskar i Chile! Nu visar det sig att detta är korrekt men gäller bara sommartid. På vintern är det vanligt med åska när fronterna kommer in från havet!
De två alternativa ankringsplatser vi hade var en bra och skyddad, men rätt mot vind och vågor i 10sjömil, och en i vindriktningen 10 sjömil. Den senare var klart diskutabel om den verkligen skulle läa mot nattens vind och den var dessutom rätt ner mot åskan som gick i fjorden mellan drygt 1000m höga bergssidor! 
Det slutade med att vi vände tillbaka till vår ratade ankringsplats, som i trots allt sammantaget nog var det bästa alternativet om än inte helt enkel eller välskyddad. Piloten rekomenderade den bara för godvädersankring. Vi surfade tillbaka in i "vår" fjord, Estéro Cahuelmo, och förberedde ankringsmanövern på alla sätt. Väderskyddet bestod i en liten inbuktning i fjordstranden som gjorde att merparten av sjön gick förbi om man kom tillräckligt långt in. Ankringsdjupet var 30-40 m och det gjorde inte det hela lättare. Vi skarvade i en 40 meterstamp till våra 60 m kätting under ankringsmanövern och rodde därefter iland en av 100 meterslinorna (i bästa Patagonienstil) varefter båten drogs in mot land. Tidvattnet (6m) och sjögången gjorde att vi inte ville närmare än 20 m (dessutom nådde inte ankarkätting+tamp längre in). Med två linor iland från häcken och en lina från bogen mot vinden tyckte vi att vi gjort vad vi kunde för att ligga hyfsat säkert.
Vi hade samstämmiga väderprognoser som talade om 0 vind mot efternatten och svag ostvind till morgonen, så frånsett att det var lite gungigt kände vi oss rätt nöjda med förhållandena.
Men det måste sägas, skarva i tamp i kättingen när man har 40 meter till botten är inget lätt jobb. Det gäller att tänka till, fixera kättingen och avlasta ankarspelet med en stark kättingkrok innan man frilägger kättingen från spelet. Man har ingen chans i världen att handgripligt hålla emot. Sen gäller det att spänna kättingen igen för att belägga linan innan kättingkroken kan tas bort och det blir möjligt att fira ut tamp. Enkelt va... Det var lite stressigt att få till det hela i sjögång och byig vind.
Bergsidorna är väldigt branta och fallvindarna kommer från alla möjliga håll. Vi hade redan tidigare sett att vinden snodde runt så att ström och vind motverkade varandra så båten låg nästan kvar i position av sig själv.
Kvällen började lite oroligt med vind och skumpig sjö, men efter några timmar i bingen  la sig vinden efter en slutomgång med en massa hagel. Därefter klarnade det upp och temperaturen föll till strax under 0. Det är rent otroligt vad stjärnor man ser när man är befriad från störande ströljus. Men däcket var täckt med  2cm hagel fastfruset hagel, så nån däckspromenad i stjärnljuset var inte aktuell.
Vi vaknade upp till en kall och klar morgon. Vi låg på fjordens norrsida och med dessa branta och höga berg var det morgonsol bara på sydsidan. Vi hade skugga och minusgrader med frusna hageldrivor på däck. Nu var det då dags för badet som var hela anledningen till att vi kämpat med elementen i denna lite diskutabla ankringsplats. På med motorn på dingen och iväg längre in i fjorden till dom varma källorna. Ja ni trodde väl inte att vi tänkt bada från båten, det är knappt 10grader i vattnet och några minus i luften på morgonen.
Det gäller att ha koll på tidvattnet för hela fjordänden där källorna finns torkar ut och blir näst intill oframkomlig. Vi kom dit nån timme före högvatten, så vi hade gott om tid att löga oss i baden. Baden består av i berget uthuggna "badkar" till vilka ett likaledes uthugget kanalsystem leder det heta vattnet från källan. Man reglerar temperaturen med små dämmande stenar i kanalerna. Vi hade sol, så lufttemperaturen var kanske 10 grader, men det  blir som vid bastubad, kroppen hinner inte riktigt känna kylan när man flyttar sig från ett varmt kar till ett annat. Vi hade hela anläggningen för oss själva, förmodligen på grund av årstiden och det tuffa vädret kvällen innan.
Behöver vi skriva att det var mycket skönt att bara ligga där och blötas upp. Sist vi badade var i Brasilien!
Tillbaka i båten vid ett-tiden var det fortfarande frost på däcket. Nu var det lite bråttom att komma iväg för att hinna till nästa ankarplats innan eftermiddagsmörkret. Tre tampar iland gjordes loss och drogs ombord och ner i sina säckar och båten gled ut på ankaret. Nu vidtog operation "vinscha upp skarvlina". Rakt över kättingen fick vi tillräckligt slack för att nå till genuavischen och sen var det "bara" att veva. Ett klart tyngre jobb än att skota genuan! Men skam den som ger sig, efter några långa dryga minuter kom kättingen upp och nu vidtog en lika komplicerad operation som vid skarvningen, att ta loss tampen och få kättingen säkrad och runt spelet utan att tappa hela härligheten. Gissa om vi uppskattar vår grova ankarkrok!
Vi kom iväg till slut och motorerad tvärs över fjorden till solen. Det var fortfarande nästan vindstilla så segla var inte aktuellt. Vi gjorde vatten och njöt av solvärmen. Vi fick dessutom underhållning av tre flockar med, tror vi, Fenval som blåste fint i motljuset. Det är kul med val på nära håll, men flera blåsande valar på lite håll ger också en fin upplevelse.
Vi ankrade i ett välskyddat sund, Canal Zapatero, där vi sov helt ovaggade i den vindstilla omgivningen, en klar kontrast till föregående natts oroliga sömn.
Morgonen var återigen vindstilla och kall. Det var frost på de omkringliggande hustaken och i gräset, men vi hade sol på båten och var utan frost. Vindutsikten hade lovat ostvind, vridande mot syd, så det var bara att hissa på och glida iväg i den begynnande ostbrisen. Efter hand gjorde vi 4-5 knop + en knop medström med spirade segel rakt mot mål. Vi seglade mot väster utefter fastlandet mot Paso Quellin som är sundet in till Seno Reloncavi, den stora bukten söder om Puerto Montt. Tanken var att söka natthamn halvvägs upp i bukten på Isola Guar innan mörkret.
Innan Paso Quellin skulle vi passera ett grundområde, 3m vid lågvatten, så Björn handstyrde och hade extra koll framåt. Plötsligt blir vattnet alldeles ljusgrönt framför och babord om båten. Inte sjutton kan grundet vid högvatten, +6m, se ut så!
Dessutom rör det på sig!! Annika ropades snabbt upp och fick fram kameran, för nu var det helt klart att det rörde sig om en val alldeles framför oss på babords sida.  Tack vare att vi handstyrde var undanmanövern "helt odramatisk" trots spirade segel. Men VALEN var enorm.
En gigantiskt stor Blåval.
En normal Blåval är 25-27m och väger över 100 ton. Största exemplaret man sett i Antarktis var 33m och vägde 190 ton!
Vår båt är drygt 11m och väger 10 ton, och detta världens största däggdjur har vi bara 20 m från oss... Annika fick inte med hela den över vattnet synliga ryggen på bild, trots vidvinkel, när den var som närmast. På grund av den ljusa kroppen var vattnet ljusgrönt över valens nedsänkta delar, så för första gången fick vi en klar bild av hur stora delar av en val som "man inte ser". Det är lite som isberg, det mesta är under vatten. Vi kan berätta att  denna val var enorm ovan vattnet och totalt var den absolut längre än 25 m.  Ibland har man mer tur än man kanske förtjänar...  Vi hade bara någon timme tidigare, när vi seglade i fin medvind och med solen i ryggen sagt: "nu fattas bara lite valbesök". Snacka om att bli bönhörd i överkant.
Innan valmötet hade vi en liten Kolibri ombord, djuren har en viss spännvidd i fråga om storlek!
Efter denna omskakande upplevelse talade ekolodet om att det började bli grunt. Vi seglade 2 sjömil utanför kusten, men skulle passera en 3:a så det var helt i sin ordning med 8-9m på ekolodet. Men det det blev neråt 5m så Björn stod på fördäck och försökte se om botten var på väg upp eller... Vattnet var så klart att man såg vågbildningen i sanden på botten i medljuset. Vi blev aldrig klara på varför det trots högvattnet blev bara 2m över sjökortsdjupet. Det grunda varade bara i några minuter och sen var vi ute på normaldjup igen. Ja normal och normal, vi har ju vant oss vid fjordarnas flera hundra meter, men här innanför Chiloé är det vanligare med djup under 100m. Framme vid sunden in till Seno  Reloncavi valde vi sund nummer två för att strömmvågorna såg onödigt stora ut i första sundet. Det låg dessutom en hel fiskeflotta i sundet. Vi hade motström på två knop och lagom medvind. Vi har nästan alltid tidigare passerat strömmande sund i medström, inte sällan tillsammans med motvind. Visserligen blir passagen snabb tack vare strömmen, men vågorna kommer emot en och det går inte att anpassa farten. Strömmens och vågornas fart bestämmer berg och dal banan. I medsjö (medvind)  och mötande ström kan man nästan "ligga på en våg" och få en, visserligen långsammare, men ack så mycket skonsammare passage. I fortsättningen skall vi definitivt välja motström om vi inte kan få både vind och ström med oss.
Väl inne på Seno  Reloncavi uppstod en annan problemställning. Vår tilltänkta natthamn var öppen mot syd och det verkade som den utlovade vindvridningen mot ost hade ersatts av en vindökning från syd. Det fanns egentligen ingen alternativ ankarplats i närheten så vi fortsatte med spirade segel hela eftermiddagen och kvällen de extra 20 sjömilen fram till Puerto Montt som går fint att angöra i mörker. Det  kändes också helt rätt att denna dag med så fin segling, sol från en klarblå himmel och så en sån VAL skulle få avsluta ett kanonår i Sydamerika. (Ja vi kom precis före midsommar till Salvador i Brasilien).
Nu blev det bättre än så, vinden friskade lite ytterligare och trots utgående tidvatten hade vi medström (det visar sig att vattnet går ut i västra delen av bukten, medan östra delen kan ha ingående ström). Detta tillsammans gjorde att vi rundade sydudden på Isla Tenglo just som solen satte sig bakom bergen. Vi fick på detta vis en fantastisk solnedgång som belyste de snöklädda bergen i öster som slutbild på Patagonienresan.
Sista sjömilen in i kanalen mellan Puerto Montt och Isla Tenglo gick galant mellan alla bojar och vi la till vid "vår" flytbrygga i Marina Oxxean alldeles innan kvällsljuset helt försvann.

Behöver vi säga att vi var helt överväldigade av de sista dagarnas upplevelser. Det är egentligen fantastiskt vad man kan ta till sig. Efter Antarktis och alla starka intryck där och i södra Patagonien tycker man kanske att ribban flyttats så man är lite blasé inför nya upplevelser och intryck. Men vi har hittills inga problem med att ta till oss nya vyer och upplevelser till 100%. Självklart sitter synintrycken från vissa bilder för evigt på näthinnan, men dessa förtar inte nya vyers tjusning. Snarare upplever vi det som ögat tränats att uppskatta även detaljer i det vi ser.

Efter att ha välkomnats med ett glas vin i Mannis båt, en finne som bott här i marinan flera år, stöp vi i säng för en välbehövlig lång natts sömn. All sol och luft tar ut sitt pris.
Marinan har plats för ett 30-tal båtar och det är nästan fullt, men bara fyra är bebodda.

Nu har det gått några dagar och vi har redan hunnit kolla butiker, konservera watermakern, torrsätta Lindisfarne för att före resan till Sverige kolla att vi inte har några överraskningar under vattenlinjen. Nästan allt såg bra ut men foldingpropellern börjar bli väl glapp i de tre bladens infästning, något vi måste diskutera med Volvo Penta och eventuellt åtgärda innan vi ger oss ut på Stilla havet om 7-8 månader. Det har vuxit väldigt lite i de kalla vattnen vi färdats i och det tidigare igensatta avloppet från sittbrunnen fungerar igen. Vad som tog emot tidigare är en gåta.

Nu återstår lite webmakning och en del båtpyssel innan vi den 24 juli flyger till Påskön för en vecka. Därifrån flyger vi sedan via Santiago-Madrid till Göteborg för tre månader. Tillbaka i Puero Montt står båtunderhåll, turistresa till Equador och Peru samt segling i Chiloé-skärgården på programmet innan vi slutbunkrar och kastar loss mot Tuamoto och Gambier. Vår långsiktiga plan är att var i Nya Zealand nån gång i november 2008 innan cyklonsäsongen sätter in i Polynesien.
Sen får vi se vart vindarna bär...
           
19 juni 2007
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne

www.sailaround.info
radio@sailaround.info
mail@sailaround.info