Den 15 mars strax efter lunch lämnade vi Puerto Natales med alla förråd fyllda och dessutom hämtat tvätten, fyra fulla maskiner. 348 nya liter diesel. Det kändes som nu kunde vi med våra totalt 500 liter ta oss hela vägen till Puerto Montt (Hur fel skulle inte det visa sig vara!) 
Färden som gick rakt västerut för att komma tillbaka till de nord-sydgående lederna började i absolut stiltje med spegelblankt vatten.

Vi lyckades innan kvällen i medström passera Angustura Kirke, ett av två smala sund där allt vatten från det stora innanhavet vid Puerto Natales skall ut och in med tidvattnet. Strömmen kan bli så stark som uppåt över tio knop när det är som värst, vi fick drygt 4 knop medström och det är helt tillräckligt. Alldeles i västra änden av sundet ligger Caleta Desaparecidos, 25nm från Puerto Natales, där vi tillbringade en lugn natt i en mycket bra naturhamn. Det var gott om sjölejon alldeles i närheten som frustade och grymtade till långt in på kvällen. Förmodligen var det lättfiskat i det strömmande vattnet.

Dagen därpå var högtrycket avtagande, men vi hade uppehåll och ingen vind på vår fortsatta färd mot väster. Lagom när vi rundade en udde för att vända norrut kom en hård nordväst med krabb och brant sjö. Till närmaste ankarplats var det bara några sjömil i medsjö medan nästa möjliga ankarplats norrut låg drygt 7nm rakt mot vind och vågor. Det kändes som ett dåligt alternativ att börja "bränna" diesel i onödan då 2-3 knops framfart med förhöjt varvtal ger mer än dubbel förbrukning per sjömil. Vi valde därför den närmaste och ankrade i Caleta Jaime bara 11nm från Caleta Desaparecidos.

Här blev vi fast i fyra dygn på grund av den hårda nordvinden. Vi fick sällskap av tre fiskebåtar, varav en gav sig av dag tre, men kom tillbaka efter två timmar. Det kändes som ett bra beslut att ligga kvar. Första dagen innan regnet började hade vi dessutom fått fin motion genom att klättra upp på ötoppen, nästan 600möh.

Femte dagen, den 20 mars, förlorade vi tålamodet och kämpade oss motorkryssande de 10 sjömilen till Puerto Fontaine. Det där med Puerto(=hamn) som många caletor/vikar kallas är missvisande. Visst är det en bra ankring, men "vanliga" naturhamnar. Kanske beror namnet på att fiskarna använder dessa vikar som nödhamnar vid dåligt väder och därför kallar dom Puerto. Här låg vi kvar på svaj en extra natt för att vinden och sjön skulle lugna sig något. En fin bukt utan de fallvindar vi hade i Jaime.

Den 22:e tog vi oss 18nm norr över i Estrecho Collingwood till  Caleta Columbine, en bukt med lugnt vatten trots ett relativt begränsat skydd. Vi startade tidigt morgonen därpå för att hinna före den förutspådda vindökningen från norr. Halvvägs till Canal Harriet kom vinden. Transportfartyget "Puerto Edén" som trafikerar sträckan Puerto Montt - Puerto Edén - Puerto Natales körde om oss i regn och hård motvind, upp till 40 knop i byarna. Dom ropade upp oss på VHF:en och vi fick tala om vem vi var och vart vi var på väg. Sen tror vi att dom tyckte det såg lite tufft ut, för dom frågade om allt var ok. Vi hade då bara några sjömil kvar till lite vind och sjölä, så vi svarade "hurtfriskt" att allt var bra och dom önskade oss lycka till. Annika svarade att det kan vi behöva! Efteråt funderade vi på om inte det kunde tolkas som att vi trots allt hade vissa problem...
10nm senare, framme i Harriet sundet fick vi både sjölä och betydligt mindre vind och efter ytterligare en timme var vi väl förtöjda med fyra tampar i land i en smal välskyddad vik. Med lite ansträngning gick det att ta sig igenom strandvegetationen och upp på de omkringliggande höjderna.
I Caleta Thélème, som viken kallas efter den franska segelbåt som "upptäckte" den, blev vi liggande i två nätter för att vänta på en sydväst som skulle ta oss upp för Canal Sarmiento och dryga 50nm till Bahia Bueno. En dag med ovanligt bra seglingsvind. Framme i Bahia Bueno kom regnet och nordan tillbaka strax efter att vi ankrat på svaj i den fina viken. Vi stannade i tre dygn för att invänta nästa lucka i vädret.

Den 28:e drog vi upp ankaret och motorerade i dis och obefintlig vind över Estero Peel fram till Canal Pitt där vinden kom och vi kunde kryssa fram till Caleta Rachel 30nm norr om Bahia Bueno.  En visserligen rätt skyddad balja, men man ankrade mitt i på en moränrygg så kättingen "pratade" hela natten vilket gjorde att vi trots dåliga väderförutsättningar kämpade oss kryssande vidare 15nm till Caleta Pico. Denna vik såg på sjökortet bra ut, men bergen och en dalgång gjorde att vi fick vinden in i viken från sydväst under natten trots att det blåste ren nordan ute i Canal Pitt. Så fort det ljusnade kastade vi loss och surfade nästan utan segel i den hårda nordan tillbaka 5nm till Caleta Otter Pole, med en fullständigt skyddad vik.
Trots att vi surfat fram med 40knop i ryggen var det nästan vindstilla i vår vik som man nådde efter en Z-sväng in bakom några uddar. Det krävs verkligen lokalkännedom, eller en bra Pilot, för att veta var fallvidar kommer åt och var det trots hård vind är helt lä. Här blev vi i två nätter, dels för att det inte blev så mycket med sömnen i Pico viken och dels för att den hårda nordan skulle klinga av. Under dessa dagar blev det aldrig riktigt ljust för det regnade så intensivt. Öarna är höga och branta så det bildas bäckar och vattenfall överallt. I den dåliga sikten kunde vi ändå se att bergsidorna randades tätt tätt av allt forsande vatten.

Den 1 april gav vi oss mot norr igen, tyvärr för motor i den nu nästan bortblåsta motvinden. Vi kände att ville vi bli kvitt Pitt sundet efter vår dåliga ankring i Pico viken. Vi kom väl ur sundet och vidare ut på Canal Andrés där vi mötte den Kanadensisk segelbåten Mia på väg söderut mot Puerto Williams.

Vi snodde runt och gled fram på pratavstånd en stund och växlade lite information snabbt och lätt. Vilken skillnad att segla mot söder, medvind nästan varje dag! Men samma regn!

Vi fortsatte för motor fortfarande utan vind norr om Isla Canning över Seno Tres Cerros och diagonalt ut över Canal Conceptión till Isla Topar och Caleta Neruda där vi ankrade efter 43nm.
Canal Wide som nu låg framför oss är beryktad för hårda förhållanden, så när morgonen bjöd på noll-vind gav vi "järnet" i dubbel bemärkelse norrut. Frampå dagen kom en kryssningsbar nordan, så vi kunde hissa på och segla halva sträckan till Caleta Nassibal, 2/3och 40nm upp i Wide sundet.
Igen tidig avgång för att inte fastna i "Widen". Fin nordvind på 15-20 knop och modest sjö. 34 slag och 33 nm seglad distans (verklig distans 16nm!) senare kunde vi ankra i Caleta Apalá vid Paso Piloto Pardo och på Isla Saumarez som ligger med Canal Grappler på östra sidan och Cana Escape,  Paso Piloto Pardo på västra sidan. En förträfflig svajankarvik.

Vädret var fortfarande skapligt på vår sida, så morgonen därpå, den 4 april, kryssade vi oss vidare norrut. När vi kom fram där Canal Grappler ansluter till Canal Escape från öster, bestämde vi oss hastigt och lustigt för att vända ner i Grappler för att besöka Seno Eyre och glaciären Pio XI som är den största glaciären efter San Rafael som ligger en bra bit norrut. Efter en lång förmiddagskryss kändes det fantastiskt att bara släppa loss och länsa ner i Canal Grappler till Caleta Lucrecia där vi efter dagens 23nm övernattade.
Denna ö har liksom många andra vi sett en "pinn"skog av döda träd. Dom döda stammarna lyser vitgrå när dom är torra och är riktigt dekorativa mot all grönska och det nästan stålgrå berg. Vi har undrat flera gånger när dessa träd dog och varför. Ibland ser vi tecken på att det brunnit med det måste vara för åtskilliga år sen. Senare har vi fått information om att sommaren 97 var extremt torr och då brann det på många ställen i södra Chile och Argentina.

Nästa dag gick vi för motor de 25nm upp i Seno Eyre till glaciären och Caleta Sally där vi  tillbringade tre nätter och gjorde två utflykter per båt de tre sjömilen fram till Pio XI. Glaciären är drygt 3km bred och fyller en hel dalgång. Maxhöjd ska vara runt 50m.

Riktigt så klart väder som vi hade tolkat av väderprognosen blev det inte, men tillräckligt bra för att det kändes som ett rätt beslut att göra denna avstickare, även om det hade varit tidsbesparande att ha tagit beslutet innan vi lämnade Wide sundet och då gått öster ut redan där.

Den 8:e lämnade vi Sally-viken i god tid för att hinna segla ut ur Eyre fjorden innan tidvattnet vände. Vi fick en snabb läns med spirade segel över det glaciär-slamblåturkosa vattnet, hela tiden med skärpt koll efter isblock som följde med tidvattnet ut ur fjorden.
Vi fick väja för åtskilliga även om vi gick i den isfattigaste sidan av fjorden. Tre timmar senare var vi tillbaka i Grappler sundet och ankrade igen i Lucrecia viken.
Vi bytte olja och 3 filter i motorn och fyllde över 150 l diesel från våra extradunkar till huvudtanken under eftermiddagen.
Rätt svag nordanvind dagen därpå gjorde att vi motorerade 15nm upp i Grappler sundet och tvärs över Paso del Indio till Caleta Maris Stella där vi ankrade för att den 10:e april gå vidare de 16nm upp till Puerto Edén i norra delen av Paso del Indio. Sundet smalnar successivt men skapar inte så kraftiga strömmar att man måste ta hänsyn till dom, men medström är ju för det mesta trevligt att ha så en liten titt i tidvattentabellen är alltid bra.

Puerto Edén - Här var det plötsligt lite civilisation  mitt i ödemarken. Representant från Armadan kom ombord för "hamnformaliteter", sen var det ok att gå iland. Puerto Edén är ett litet kåk/skjul samhälle med 200 invånare, flera små supermercados, två "restauranger" och en nybyggd skola. Skolan erbjöd Internet via satelit kostnadsfritt, så Annika satt där dryga tre timmar och uppdaterade hemsidan fram till Natales.
Supermercados låter ju bra, men sortimentet var synnerligen magert. Vi hade dock tur för på morgonen dag två kom transportbåten, samma som ropat upp oss en vecka tidigare, med förnödenheter från Puerto Montt. Då hängde vi på låset till en av supermercadorna för att få del av godsakerna, dvs frukt o grönt. Enligt vår Pilot var det vanligt att varorna tog slut samma dag, och sen är det minst en vecka till nästa sändning.
Vi var ensamma i hamnviken första natten, men dag två kom först två segelbåtar på morgonen och mot kvällen ytterligare två! Rena folksamlingen här i vildmarken och vi som legat ensamma i två månader så när som på två nätter med Satumaa och tre nätter med några fiskebåtar.
En av båtarna var Shanty med tyske ensamseglaren Peter som skipper och han hade Wolfgang som gäst ombord. Wolfgang håller i Patagonian Cruisers Net som vi lyssnat på en del morgnar men inte checkat in på ännu.
Nätet är ett radionät som sänder varje morgon kl 09 och där vem som helst kan checka in för lite positionsrapportering mm. Nu blev det en hel del snack, inte minst för att vi behövde hjälp med att kontakta marinan i Puerto Montt för att reda ut problemen med våra flygbiljetter till Sverige som fastnat på DHL-kontoret i Puerto Montt. Med Wolfgangs hjälp fick vi tag i Manni, en finnländare som bor i sin båt i marinan. Två dagar senare var biljetterna på plats i marinan och väntar på vår ankomst.
Vi provåt tillsammans med Peter och Wolfgang de två "restaurangerna", egentligen bara ett kök med sittplatser för gäster. Ett klart intressant avbrott i vår egen mathållningen. 

Den 14:e, efter fyra nätter i denna ödemarks metropol gick vi vidare mot norr och ut i Angustura Inglesa, ett smalt sund med kraftig tidvattenström. I norra änden av sundet hände det som inte fick hända, vi fick en stor kelpruska i propellern. Det var inte den vanliga storbladiga kelpen som tidigare aldrig gett oss några problem, utan snarast varit en tillgång eftersom den har markerat grunt vatten genom att den bara växer på grundare vatten. Denna gång var det en flytande "buske" som såg ut som en trettioarmad bläckfisk med upp till tre meter långa armar, tjocka som fingrar och otroligt starka. Motorn orkade knappt dra runt propellern och när vi la i backväxeln för att "som vanligt" backa loss kelpen, gick det inte att få tillbaka i friläge igen utan att stänga av motorn.
Nu var det bråttom!
Vi var mitt i farleden på det smala, en sjömil långa slingrande sundet, motvind och svag motström. Strax innan hade vi dessutom hört ett av de sällsynt förekommande handelsfartygen annonsera på VHF att det var på väg in i Angustura Inglesa. Snabbt som tusan fick vi upp kryssfocken för att ta oss ur farleden och sen efter ett antal slag ankra bakom en ö. Vi hann ur farleden just innan fartyget dök upp. Shanty som kom runt en krök då vi ankrade, fick en "tutning", men när Peter ropade upp fartyget på VHF:en var det ingen som ville svara!
Vi hade sen kontakt med Peter som undrade om vi behövde hjälp, men vi trodde att vi nog klarar detta själva så vi kom bara överens om att vi sen skulle bekräfta detta framåt kvällen.

Nu vidtog ett komplicerat arbete. Normalt hade vi bara dykt i och skurit bort kelpen, men med 10 grader i vattnat var detta inget tilltalande alternativ, visserligen har Annika en torrdräkt men bad lockade inte ändå, så det återstod att försöka fixa det från ytan.
Vi hade tidigare ordnat med en lång stång som vi skruvar fast en "kelpkniv" på, avsedd att skära loss kelp från kättingen i samband med upptagning av ankaret. Den hade vi haft bruk av endast en gång tidigare, men nu var den räddningen. Annika utrustade sig med huvan från torrdräkten och cyklop och liggande på magen i dingen kunde hon både se och nå propellern med kniven. Det fanns inga möjligheter att med handkraft dra loss bitar utan allt måste skäras loss bit för bit.
En dryg halvtimma senare var det klart och vi kunde fortsätta färden ut på Canal Messier. Efter 5-6nm i den tilltagande nordvinden och en framfart på knappa tre knop, var det bara att vända tillbaka och ankra strax norr om Angostura Inglesa i Caleta Salauda, där redan Contessa låg på svaj, en Amerikansk ensamseglare som lämnat Puerto Edén några timmar efter oss. Dagens etapp, med lite fram och tillbaka blev 24nm.

Morgonen därpå hade Contessa gått innan vi tittade ut i regnet. Efter någon timme stabiliserade sig en bra sydvind och med regnet i ryggen kunde vi länsa med spirade segel 33nm och nästan halva Messier fjärden upp till en kanonfin ankringsvik, Point Lay där vi tillbringade två nätter på grund av regn och kraftig nordan.

Den 17:e motorseglade vi 35nm och nästan resten av Messier upp till Caleta Hale för att dagen därpå gå fram till Gofo de Penas och ligga i läge för överfart. Efter 20 minuters färd i den hårda motvinden var det bara att bita i det sura äpplet och vända tillbaka till Hale viken för ytterligare en natt.

Från starten i Puerto Williams till första längre och nästan alltid tuffa havspassagen Golfo de Penas har man avverkat lite mer än hälften av raka sträckan till Puerto Montt, men ¾ av den verkliga sträckan.
Golfo de Penas är en stor bukt som i norr begränsas av en halvö som tvingar ut all fartygstrafik i havet. Kortaste sträckan över är ca 50 sjömil, men för att komma runt halvön och in i fjordsystemet igen får man räkna med nästan det tredubbla.

Väderprognosen spådde skapliga förhållanden för "Pinan" dagen därpå, så vi drog världshus förbi och gick direkt ut i havet ut över Pinan. Vindstyrkan var väl ungefär som förutspåtts, 20-25 knop, men tyvärr var riktningen inte SW utan ren W. Vi klarade inte att hålla upp mot Cabo Ráper, halvöns udde, utan seglade till ostsidan av Peninsula Tres Montes där vi i nattmörkret ankrade i Puerto Barrosa. Under överfarten såg vi både Späckhuggare och Fenval plus del gamla bekanta från Drake Passage, Vandringsalbatross och Kapduva tillsammans med en massa Stormsvalor. Det kändes helt ok att vara ute på havet igen. Men detta hav är synnerligen stört av kuster och täta vindkantringar med hård vind. Detta tillsammans med den ständigt höga dyningen  från sydväst plus tidvattenström gör att sjön inte är kul alls utan seglingen liknar mest en färd i en tvättmaskin.
Vi kom i alla fall runt halvön dan efter och efter solnedgången kunde vi ankra, återigen i kolmörker, i den välskyddade Caleta Suárez. Tack och lov för radar, utan den hade vi aldrig vågat oss på dessa mörkerankringar. Sjökorten i plottern (PCn) ligger ofta uppåt en sjömil fel i en eller båda riktningarna, så den ger bara en viss vägledning om var vi är i den kolsvarta ankarviken.
Efter en lugn natt tuffade vi vidare runt halvön för att mot kvällen, återigen i mörker, gå in i nästa ankarvik Caleta Canaveral som ligger i södra delen av Bahía Anna Pink och därmed är hela den havsutsatta passagen med Gulfo de Penas avklarad.

På morgonen den 22:e april lyssnade vi på Patagonen Radionätet innan vi gav oss av och hörde om en jordbävning som drabbat Seno Aysén området med bla 6-8m höga vågor som följd. Vi var egentligen på väg dit för att i Chacabuco ta bussen över gränsen till Argentina och därmed få nya stämplar i passen och en ny tremånadersperiod i Chile.
Men med en så kraftig jordbävning med flera dödsoffer och dessutom vetskap om fortsatta aktiviteter på fjordbotten (en vulkan håller på att bildas) kändes det helt fel att gå de 30 sjömilen in till Chacabuco och Puerto Aysén.
Visum får vi ordna på annat vis. Det normala är att man hos myndigheterna begär en förlängning som för tre månader kostar 100US$. Det cirkulerar också ett rykte om att för vissa länder, däribland Sverige, skall det gå att kostnadsfritt få ett års tillfälligt uppehållstillstånd. Vi skall nu i Castro, som är residensstad i region Chiloe försöka lösa detta. Vi får då också ha tullen i beaktande så vi inte åker på nån importavgift för båten... Det skall bli spännande att reda ut detta i ett spansktalande land på vår nästan obefintliga spanska!

Efter dessa morgonfunderingar hissade vi på och seglade över Bahía Anna Pink och Boca Wickham in i Canal Pulluche och därmed in i skärgården. Kändes som att vara "hemma" igen, vi har ju trots allt befunnit oss inomskärs i mer än tre månader sen vi kom från Antarktis runt den 20 januari.
Natthamnen var sedan länge bestämd! Vi hade ett uppdrag från de Italienska författarna av Pilot-boken att ta reda på GPS-positionen för en ny ankarvik i Pulluche sundet , Caleta Managranchi. Det visade sig vara en av de absolut bästa vikarna vi ankrat i, närmast en pastoral stämning i den natursköna omgivningen. Att sen botten, med kanonfäste, var jämn på ca 5m vid lågvatten i hela den runda bassängen med plats för ett tiotal båtar på svaj var ju inte heller fel.
Under dagen hade vi passerat Shanty och La Flaneuse (en Belgisk båt som seglat tillsammans med Peter sedan söder om Puerto Edén). Dessa båda hade motorseglat över Penan och tagit den i ett svep under nästan två dygn. Sedan hade dom vilat i två nätter i norra sidan av Bahía Anna Pink, vilket gjorde att våra resvägar korsades igen.
Vi tog det lite piano på morgonen den 23:e, vi hade ju trots allt tre nattankringar med efterföljande tidig start bakom oss. Väl ute i Pulluche sundet igen undrade vi om Shanty var före oss igen, men såg inga tecken på båtar. Två stora Fenvalar simmade omkring och blåste effektfullt ute i sundet, så vi blev ytterligare lite sena. Fenvalen visar aldrig stjärtfenan när den dyker så det enda som fastnar på bild är en mäktigt stor rygg men en liten fena som sitter långt bak. Efter valtitten friskade vinden och vi som för ovanlighetens skull var på väg osstydost kunde länsa med bara revad stor i dryga 6 knop. Att vi dessutom räknat rätt på tidvattnet och hade en dryg knop med oss gjorde inte ont.
Framme i Canal Chacabuco kunde vi se två segel, 10nm framför oss, Peter svarade på VHF:en att dom avsåg att ankra i Rio Humos i Canal Errázuriz ytterligate ca 10nm nordost om dem.
Vinden hade nu blivit lite jämnare så vi rullade ut och spirade genuan för att "segla ikapp". Toppfarten blev bara en knop högre, men vi behöll farten mellan byarna, vilket gjorde att medelhastigheten ökade mer än två knop. I surfarna gjorde vi över 8 knop (+ en knop ström) Det var hittills den snabbaste seglingen räknat över mer än 20 nm i denna skärgårdssegling. När vi var nästan framme vid Rio Humos hörde vi Shanty och La Flaneuse diskutera ankringsmanöver på VHF:en och dom hade uppenbarligen problem med vinden.

En bit framför oss såg vi små "minitromber" så vi plockade snabbt ner spirbom och rullade in seglen. Det visade sig vara en liten front som var förbi på en timme, barometern föll snabbt för att sen mot kvällen stiga igen. När vi senare på kvällen rodde tillbaka från Shanty till Lindisfarne var det helt stilla och stjärnklart. Ja vi glömde tala om att vi hade bara någon enstaka regnskur under dagen som för övrigt var solig! 
Morgonen därpå den 24:e april var det nästan vindstilla och disigt. Vi kom iväg en bra bit före de andra två och tuffade norrut mot Canal Moraleda. Vi hade kommit överens om att ankra tillsammans i Esteró Atracadero till kvällen, så det var bara att köra vidare. Vi var väldigt korta på diesel, så när en svag nordan började blåsa fram på förmiddagen hissade vi krysstället och tack vare den ringa sjön och medström fick vi fina kryssvinklar och en bra framfart. Vi var bara en halvtimme efter dom andra som motorerat hela vägen. Kvällen tillbringade vi i La Flaneuse hos Monicue och Michelle där Annika fixade med deras dator medan vi andra drack kaffe och så småningom vin och ost. Ja Annika fick också lite vin och ost...

Morgonen därpå, den 25:e, var vår dieselsituation än värre. Knappt nåt kvar i förliga tanken för värmekaminen och bara ett trettiotal liter i huvudtanken. Vi skulle ju vid det här laget varit i Chacabuco och bla tankat. Vi lämnade nu de två andra som fortsatte norrut och begav oss tvärs över Moraleda fjärden till Puerto Aguirre där det enligt Piloten skulle finnas en dieselpump nära kajen. Väl där, efter att ha tärt ytterligare på dieselförrådet förtöjde vi vid kajen och gick upp till Armadan för att checka in. Här ville dom skriva ut en ny zarpe/resplan och vad säger man då? Inget eftersom det är deras regler och byråkrati, och vi har ju gott om tid... Eftersom det inte kostade något och vi även fick behålla vår gamla, så var det väl helt ok!
Men, nån diesel hade man inte till försäljning! På pumpen stod det dessutom Kerosene, så frågan är om dom överhuvud taget sålt nån diesel. Med ett stabilt högtryck utan vind och 150 sjömil till nästa tankställe är det lätt att förstå att humöret inte var det bästa. Vi flyttade båten till en närliggande ankringsvik, för att sen ta dingen med två dunkar in till bryggan igen för att fråga runt i byn om någon kunde sälja några liter till oss. Spännande med tanke på vår ringa spanska och våra få liter i tanken. Vi handlade lite frukt och grönsaker men ingen diesel...
Efter att ha travat runt hela byn gick vi ut på en annan brygga och frågade kapten på en transportbåt för fiskodlingarna om han möjligtvis kunde avvara några liter.

Jodå, frampå lastdäck stod en stor dieseltank och ur den slangade han våra dunkar fulla. Vi betalade och skulle lasta dunkarna i dingen då dom tyckte att leverans till båten ingick... Två gånger kördes vi och dunkar i en snurrebåt till Lindisfarne i den andra viken! Två gånger, jo vi fick totalt 120 liter i flera dunkar på detta viset.
Gissa om vi kände oss förmögna och med en betydligt högre temperatur på humöret. Vi fick dessutom inte betala mer än ordinarie pris för soppan. Snacka om att saker och ting som ser nattsvarta ut kan lösa sig hur bra som helst. Nu kan vi både köra värmekaminen och motorera hela vägen till Puerto Montt om vi vill.

Vi stannade över natt för att under nästa förmiddag under mindre stressade förhållanden göra byn. En kyrkogård fanns på en liten grannö, med gravarna/kistorna inne i små färggranna "kolonistugor", vi har lite olika vanor här i världen! Tillbaka i byn fann vi flera riktigt välsorterade butiker, så det blev både ägg, vin, tomater, vitkål, sallad, äpplen, bananer och päron. Det kändes nästan som frosseri med så mycket färska varor, vi som vant oss vid många veckor mellan påfyllningsställena.

Efter lunch gled vi 10nm norrut i Canal Ferronave till Caleta Olea, en riktig "idylldjävel", dvs vackert, där vi tillbringade en lugn natt och drog sedan tidigt nästa morgon diagonalt nordväst över Moraleda sundet till Canal Préz Sur
Dagen började för motor, men redan efter någon timme fick vi en svag nordost som gav oss en slör i fyra knop i den obefintliga sjögången och solskenet över Moraleda. Tala om scenförändring mot tidigare regndis och dieseljakt!
När vi lämnade Moraleda kom vi förbi en liten holme alldeles full med Kungsskarv och Pelikaner!

Vi visste att det skulle finnas pelikaner här i Chile, men inte så långt söder ut.
När vi passerade lyfte massor och cirklade nyfiket runt båten innan dom sen  lugnade ner sig och landade igen.
Vi kom fram på kvällen till ankringsviken Pozo Delfin, en helt innesluten balja med en bara åtta meter bred kanal som förbindelse. Tyvärr mycket dålig ankarbotten, nästan bara rena berget. Efter tredje försöket fick vi någotsånär acceptabelt fäste.
Vi har nu, efter några dagar sen passagen av Penan, vant oss vid att möta en massa arbetsbåtar. Ja massa och massa, men en fyra fem stycken per dag och det verkar öka ju längre norr ut vi kommer.
Från Pozo Delfin är det bara ett längre stenkast, 35nm, till Boca del Guafo, det öppna vattnet över till Chiles största ö - Chiloé (störst i Sydamerika är Tierre del Fuego, men den delas ju mellan Argentina och Chile). Högtrycket ligger kvar och vi går för motor den 28:e till Caleta Momia, 3nm söder om Puerto Melinka som är den egentliga avslutningen av skärgården innan Golfo de Corcovado och Chiloé tar vid. Efter ön Chiloé (100nm lång, stor som Cypern) i höjd med Puerto Montt är Chiles skärgård definitivt slut.

Vi gör tidig kväll för vi har konstaterat att tidvattnet nu börjar bli häftigt, 5-8m på Chiloé, och därmed starka strömmar. Passagen över havet till fiskehamnen Quellón på Chiloé är 50 nm och strömmen går norrut i södra delen med fallande vatten och norrut i norra delen med stigande vatten. Högvatten i Quellón är vid 12 tiden,  vilket gav oss en avgångstid från Momia mellan 0200-0300. Som sagt tidig kväll och väckarklockan på halv två.
Det var stjärnklart och nästan fullmåne så radarn är på nästan bara för "syns skull". Nåja, utan radar hade det inte varit roligt att passera de starka tidvattenströmmarna vid Melinka där vi i sidoströmmen hade bortåt 30 graders avdrift. Då är det skönt att med radarns hjälp konstatera det man anar i halvmörkret.

Vi fick en suverän, låt var vindfattig, överfart med medström på mellan 1 till 3 knop hela tiden fram till Quillón som vi angjorde vid tiotiden. Shanty som gick från Melinka två timmar efter vi passerat kom fram i kraftig motström vid tretiden på eftermiddagen. Det säger en hel del om nödvändigheten att hålla reda på tidvattnet när nivåskillnaden är över 4-5m och att man planerar vilka sträckor man skall hinna med per etapp. Passagen av Boca del Guafo blev helt odramatisk, men tidvattenvågorna utan vindvågor ingav ändå respekt. Det är enligt Piloten mycket dramatiskt med hård västvind och motström, mycket lätt att föreställa sig även när man bara sett området utan vind. Det finns åtskilliga exempel på båtar som kommit utifrån Pacific i måttlig medvind men fått tidvattnet emot sig och fått vända om och vänta ut tidvattnet.
Norr om Chiloé är Canal Chacao avsevärt smalare och strömmen därefter. Tidvattenskillnaden är dessutom uppåt 6-8m mot 4-5 här i södra delen.
Väl framme i Quellón blev det fulla dieseltankar från slang direkt vid kaj, vilken lyx. Så här långt har vi konsumerat drygt 800l under c:a 1500nm, varav 200l för uppvärmning. Vi har naturligtvis  seglat när det varit möjligt, men det är ändock en rätt skrämmande siffra, särskilt när man skall förflytta sig i ett så ödsligt landskap som detta. Givetvis går det att klara sig med mindre motorgång än vi valt att göra, men då blir det fler liggdagar med ökad dieselförbrukning för värme.
Ursprungligen tänkte vi gå vidare redan dagen därpå, men vi hade på grund av högtrycket och fullmånen kommit över till Chiloé betydligt tidigare än tänkt och dessutom kom nordan och regnet tillbaka, så vi blev kvar här på svaj i fiskehamnen några dagar. En starkt bidragande orsak till att vi stannade var att vi upptäckte ett trådlöst internet som med hyfsad kvalitet nådde ända ut till båten 200m från land! Snacka om att ha kommit tillbaka till civilisationen. Vi kunde tom SKYPE-ringa till Sverige!

 Quellón är en fiskeby med drygt 12000 invånare, en mängd fiskebåtar och arbetsbåtar för laxodlingarna, en hel del affärer där det mesta kan köpas. Nu talar vi inte längre om små supermercados, utan stora livsmedelsaffärer. En hel del av de varor vi är vana vid från Europa finns inte, men ett bra utbud av mycket mer än livets nödtorft. Däremot finns inga faciliteter för fritidsbåtar. En ponton för dingar hade inte suttit fel när det är 5m tidvatten. Nu får vi efter bästa förmåga hitta på nåt bland alla fiskebåtar och höga bryggor. Det är inte helt lätt och en aning kladdigt i det myckna regnandet.
Hoppas högtrycket kommer tillbaka snart, det gick fort att vänja sig vid att det är uppehåll åtminstone delar av dagen. 
Vi blev kvar tre dagar i Quellón i väntan på högtrycket som kom tillbaka den 3 maj då vi tog upp ankaret och seglade vidare norrut efter Chiloés ostkust. Landskapet påminner mycket om Dalarnas böjande ängar och gröna skogar. Det är en i det närmaste totalt ombyte av miljö jämfört med området söder om Golfo de Penas med dess berg, regnskog och djurfattiga landskap. Här går hästar, får och kor och betar på var och varannan äng, och vi har mängder med båtar, mest fiskebåtar, omkring oss. Problemet är att hjärnkontoret inte riktigt har hunnit med förflyttningen och accepterat förändringen, så vi la oss i en fin skyddad vik i en närmast pastoral omgivning, Estero Pailad.

Här blev vi liggande i två dagar. Vi rodde in till den lilla kyrkan, där hästar gick och betade på kyrkplan!, och motionerade på byvägen. Växterna har också skiftat karaktär. Här finns barrträd, långbarrig tall ala Kanarieöarna, Bambu med stora skott och massor med nya lövträd och buskar, men också björnbär. Det är som vanligt väldigt grönt och ogenomträngligt där inte djuren betar. 
Vindstilla och fullmåne gör kvällarna mycket speciella. Båten rörde sig inte under hela natten och vi sov ovaggade som stockar bägge nätterna.
Lite mer acklimatiserade till civilisationen gled vi de två sjömilen ut ur viken, som här är ganska trång och, på grund av stora grunda vattenytor längre in, har kraftig tidvattenström. Vi hade tur eftersom just när vi var där går strömmen ut på morgonen och in på kvällen. Satumaa som var här några veckor tidigare hade en månfas som satte strömmen tvärt om. På grund av det tidiga kvällsmörkret kan man ju inte som vid sommarsegling anpassa sig till strömmen och "vända på dygnet".

Vi gick dryga 30nm till Marina Quinched, strax söder om den långa viken upp till Castro.
På vägen kom vi ikapp La Flaneuse och Shanty som vi träffat i Puerto Edén och tillbringat en kväll  tillsammans i Esteró Atracadero. Det visade sig att dom också hade marinan som mål, för att bla slippa de 10nm upp i viken till Castro. Nu blev det gemensam grillkväll i marinans fina lilla hus för grill.
Dagen därpå gjorde vi en gemensam sightseing till Castro och Chonchi. Chiloé är berömt för sina stora träkyrkor, den äldsta finns i Chonchi och den största, katedralen, som sig bör i huvudorten Castro. Samhället har drygt 20000 invånare och bland sevärdheterna finns två gamla stadsdelar där alla hus står på styltor.

La Flaneuse och Shanty gick vidare mot Valdivia efter två nätter så vi kunde koncentrera oss på tvätt, gaspåfyllning, visum, tullpapper mm. När man förflyttar sig nästan varje dag som vi gjort är det mycket markservice som ligger för fäfot, vilket vi nu får "betala" för. Städning av båt, in och utvändigt är inte heller ett litet jobb efter tre månader "på gång".

Marinan är liten, bara plats för ett tiotal båtar, och helt privat. En mycket trevlig pensionerad engelskspråkigt Chilenskt par har, vad vi förstår, vid sin pensionering för sex år sedan köpt råmarken och succesivt byggt bryggor, små trevliga byggnader för dusch och tvätt, gemensamhetsutrymme med asado/grill osv. Deras tre söner har också hus på markerna och ägnar sig bla åt att arrangera turer per båt och kajak i fjordlandet. Ett mycket sympatiskt familjeföretag. Vi får all möjlig hjälp med spanska kommunikationen med myndigheter (främst tullen för båten och passpolisen för våra visa). Vi får också hjälp att undersöka möjligheten att lägga båten i närheten av Valparaiso inför avstampet mot väster. Kostnad för plats, el och vatten plus tillgång till dusch, tvätt och grill är visserligen lite högt för området men långt ändå, ca 70kr per natt.

Att förlänga visa är en mycket speciell hantering. Vi hade hört och läst om att det för svenskar till och med skulle vara gratis och mycket enkelt. Efter en del sonderingar kom vi fram till att förlängning var komplicerad, tidskrävande och dessutom dyr, 100US$ per person. Vi tog istället bussen från Castro över gränsen till Argentina och turistorten Bariloche. En resa som med hotellövernattning kostar ungefär 100US$ per person, och då vi ändå hade tänkt att se de stora sjöarna och bergen kring Bariloche när väl båten fått sin "vinterplats" var det inget svårt beslut, särskilt nu när vi hittat denna fina marinan att lämna båten i några dagar.

Taxi från marinan strax efter sex på morgonen den 10:e (samma dag som våra visa går ut!) för att ta bussen i Castro till Puerto Montt där ny buss tar oss via Osorno över gränsen till Argentina och Bariloche. Gränspassagen var inte helt utan problem. Vi hade stämplat in i Chile den 9 februari och tjänstemannen fick det till att 90 dager blev den 9 maj... kan man inte språket är det svårt att artigt påpeka att februari har 28 dagar, alltså 9 februari + 90 dagar blir 10 maj, dagens datum! Tjänstemannen gick iväg till nån överordnad och kom tillbaka efter 5 minuter och stämplade passen men ett strängt tillägg att 90 dagar gällde... Vi drog en lättnad suck och äntrade bussen väl utstämplade ur Chile. Drygt fyra mil senare efter att ha passerat passhöjden där gränsen går kom vi till den Argentinska gränsstationen där den långsamma proceduren upprepades med stämpling av alla passagerarnas pass.
Vägen och omgivningarna är dramatiskt vackra och vi var tacksamma för att det inte var någon nederbörd. Vi såg åtskilliga frusna vattenpölar vid sidan av vägen!
Väl framme i Bariloche fann vi ett centralt beläget Hostal där ett dubbelrum kostade drygt 200SEK. (Hotellen mellan 300 -2000). Vi bestämde oss genast för att stanna tre nätter och resa tillbaka på söndagen för att kunna besöka marina och tull i Puerto Montt på måndagen, så nu gällde det att hitta aktiviteter. Efter frukost på hostelet hängde vi på en guidad tur till Glacier Negro i Tronador massivet som är gränsberg mot Chile. I turen ingick tre ordentliga promenader/vandringar till glaciären och två vattenfall. Det var en heldagstur som slutade en bra stund efter mörkrets inbrott, men då hade vi också fått mycket dagsljus. En sol som strålat från en klarblå himmel hela dagen och dessutom vindstilla. Marken var ytfrusen så vandringarna blev lätta utan en massa kladdig lera. En mycket lyckad tur som adderade ytterligare en glaciär till vår samling. Vattenfall räknar vi inte längre efter de många hundra vi sett i Chiles skärgård.

Lördagen började med lite shopping och cafébesök, därefter tog vi lokalbussen drygt 2mil utefter sjön och vandrade upp till ett fantastiskt hotel med Spa och 18 håls golfbana där vi släpptes in efter att ha väntat en stund ute vid grinden.
Hotellet hade tre restauranger varav en (den billiga!)något så när passade vår kassa. Där vi åt sen lunch med en magnifik utsikt över sjöar och det snöklädda Tronador massivet längst bort bland bergen.
Vädret var i huvudsak fortfarande soligt men det blåste en kall och frisk ostvind, vilket gjorde det ännu skönare att se på grannlåten inifrån stugvärmen.
 

Söndag morgon buss kl 900 mot Puerto Montt. Gränspassagen blev klart tidskrävande, om det berodde på söndag morgon eller det ringa antalet bussar vet vi inte, men vid Argentinagränsen plockade tullen ut allt bagage och gick igenom det med bla knarkhund som markerade för två väskor. Det tog en hel del tid innan ägarna till väskorna plockat igenom allt och tullen accepterat att där inte fanns nåt. Vad hunden reagerat på vet nog ingen. Efter detta trodde åtminstone vi att Chilegränsen bara skulle innebära pass stämpling, nåt samarbete borde dom väl ha.  Döm om vår förvåning när allt bagage åkte ut igen. Denna gång ingen hund men väl röntgenkoll i bästa flygplatsstil. Dom upptäckte vår resefrukt som vi inte angivit på tulldeklarationen, så vi gav tullaren en banan och åt upp dom andra två själva. En stund senare kom tjänstemannen och gav tillbaka tulldeklarationen och bad oss skriva en ny med frukt...
Fyra timmar senare vid tretiden var vi framme i Puerto Montt och tog en taxi till ett Hostel. Väskor och ingen karta gör att taxi normalt är ett bra val. Efter trehundra meter svängde taxin vänster och efter ytterligare 100 m vänster igen och vi var framme. Han kunde ingen engelska och vår spanska räcker definitivt inte till att förstå att han nog hade sagt nåt om att det var nära. Vi slapp bära ryggsäckarna och hittade lätt till hotellet. Taxin kostade en tia, så inte  blev vi ruinerade heller.
Vi ägnade eftermiddagen till promenad och inspektion av stadens möjligheter och serviceutbud, vi skall ju eventuellt vinterligga i en av stans marinor.
Måndag morgon åkte vi taxi de 6 km ut till marinorna för att se på faciliteterna och inte minst hämta våra flygbiljetter till Sverige som sänts till en av Marinorna.
Efter att ha pratat med några av båtägarna i vår eventuella marina och fått våra biljetter tog vi lokalbussen tillbaka in till stan för att besöka Aduana, dvs tullen och kolla vårt "båtpapper". Man får ett tremånaders tillstånd, eg uppskjuten importskatt,  när man kommer till landet och detta kan förnyas fyra gånger. Vi hade mailat till "ankomsttullen" vilket var gängse rutin, men med erfarenhet av Sydamerika tyckte vi det var lika bra att visa pappren och fråga om proceduren. Tjänstemannen läste igenom våra papper, vår ansökan var på spanska, och förklarade  att det var riktigt och att tullen i Punta Arena (som Puerto Williams lyder under) skall sända nytt tillstånd till marinan som vi uppgivit som adress. Detta var i alla fall vår tolkning av det som sas på spanska. Vi kommer att vara lugna först när vi fått tillståndet!

Bussen till Castro med färja över Canal Chacao tog tre timmar och väl där var det supermercado och taxi som gällde. Utanför affären stod en kille som vi frågade om han kunde hjälpa oss att ringa till vår marinataxi. Han ville istället köra oss och vad säger man då? Hur mycket vill du ha? Han ringde en kompis för han visste inte hur långt det var till marinan och sa sen 7000pesos. OK det var ungefär detsamma som vår taxi så vi kom  överens om att handla och sen åka.
Väl framme vid marinan som ligger drygt 5km på grusväg ut från den asfalterade huvudvägen tyckte killen att det var betydligt längre än vad han trott och pekade på km-räknaren och ville ha 20 000.
Vi stod på oss men till slut fick han behålla den 10000 sedel han fått utan att ge växel. Visserligen var det bara 130SEK men ändå... Vi hade i taxin sagt till varandra att det var bra att han ringt och kollat så vi var överens om vad vi gjort upp pris om!
När vi väl rott ut till båten som låg vid boj, konstaterade vi att det bara var 11 grader inombords.
Refleksen och Webaston värmde snart nog upp båten, men vi var glada att vi inte kom senare med tanke på iskall säng. Nu hann allt bli lagom varmt och torrt innan läggdags. Behöver vi skriva att vi sov tungt och länge efter dessa för våra förhållanden intensiva dygn.   
När vi nu kommit tillbaka till  Marina Quinched återstår en del båtputs, beslut om vinterplats och några veckors segling till vinterplatsen i Puerto Montt, Vadivia eller Valparaiso.

Marinan håller på och kontrollerar alla bojar på ett synnerligen smart sätt. Först lägger man en flotte vid bojen och vid lågvatten tar man hem allt slack till bojstenen. Vid nästa högvatten bogserar man in flotten med hängande boj tills den går på grund. Där inväntar man, ja inte fysiskt det finns naturligtvis annat att göra under tiden, på nästa lågvatten då man återigen tar hem slacket och vid högvatten bogserar igen. Detta upprepas två-tre gånger för att få utrustningen "torrlagd" och enkelt kunna byta slitna delar. 5m tidvatten gör det hela möjligt och ganska snabbt. Proceduren upprepas naturligtvis i viss mån vid utläggning men då bara en gång, när väl bojstenen flyter "första gången" efter översyn kan man naturligtvis gå direkt ut till bojens gamla läge och sänka ner bojstenen i ett moment. 

Vi stannar kvar i marinan tills vi får ordning på tullpappren och beslutat oss för "vinterkvarter".

20 maj 2007
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne

www.sailaround.info
sm6yxb@winlink.org
mail@sailaround.info