Sen följer en hel rad av upptäcktsresande som namnsätter öar, fjordar, sund, berg och glaciärer och som också beskriver omgivningarna mycket målande. Sparrman och Solander, Linnés lärjungar, var med på James Cooks världsomseglingar på fartyget Beagle i slutet av 1700 och deras bidrag till botaniska och zoologiska upptäckter är omfattande. Indianernas historia i området är dock väldigt dåligt bevarad, både i text och lämningar från deras försvunna kultur. Patagonien indianerna bestod av många stammar där de mest omskrivna är Yámana eller Yahgan, Ona och Alacaluf.
Eldslandet (Tierra del Fuego) har fått sitt namn efter de första upptäcktsseglarna som när dom närmade sig kusten såg en massa lägereldar. Det har inget med vulkanisk aktivitet att göra.

Naturen i Patagoniens södra del domineras av bergskedjan Andernas sista utlöpare på ön Eldslandet med sin högsta topp Darwin på 2430m. Den är helt täckt av en glaciär som flyter ut åt nord, väst och syd. Norr om kommer Magellans sund som skär genom spetsen av Sydamerika med en längd på nästan 300nm. Efter Magellan norrut (på Chilesidan) följer en mängd fjordar, fjärdar, sund och öar med glaciärer på alla höga toppar.
Det regnar mycket, väldigt mycket... uppåt 5 meter per år, och grönskan är därefter.

Terrängen är svårforcerad och där skogen inte är tät, är marken täckt av mossor och tuvor som är dryga metern höga. Allt är mjukt, och ofta brant (och halt). Bara rena berget eller berg med tunn växtlighet är lättgånget. Enda kalberget är där det nyss varit is eller där vinden är för tuff för växtlighet. Trädgränsen ligger oftast på några hundra meter men vi har passerat ställen där gränsen krupit ner till under 50 meter.
Det är en tämligen ensartad flora och fauna. Det är nästan bara sydbok som orkar växa sig stora nog att kallas träd och vi har inte sett några barrträd, bara ett cypressliknande litet träd. Fågel och säl tillsammans med delfiner och val är det vi sett av djurlivet. 

Före avgång måste båten fyllas och det gör man bäst i Ushuaia, både vad det gäller utbud och pris. Argentina är avsevärt billigare än Chile. Det gäller att få med sig av allt man kan tänka sig för att vara helt självförsörjande i uppåt två månader. Vi har till och med börjat göra våra egna konserver med hjälp av tryckkokaren. Bröd bakar vi var 3:e eller 4:e dag. Enligt alla vi träffat här nere är fiskelyckan näst intill obefintligt så vi kan inte räkna med färsk fisk heller och tyvärr är dom enorma mängder musslor vi ser förgiftade av en rödalg.
Efter nästan sex veckor (och 600nm) kunde vi komplettera förråden i Puerto Natales (15000 inv). Ett välkommet tillskott då nästa möjliga färskvaror finns i Puerto Edén (i mån av tillgång), en liten by ytterligare 200nm norrut med ca 200 innevånare.

Från Ushuaia (Argentina) måste man till Puerto Williams (30nm åt fel håll....) för att klarera in i Chile och där kvittera ut sin färdplan som är ett nödvändigt dokument för att få navigera i Chiles skärgård. Det räcker inte med att säga att man ska från PW till Puerto Montt utan rutten ska vara specificerad. I vårt fall gjorde vi en genomgång av tänkt rutt med alla tänkbara stickspår och återvändsgränder, dessa skrev vi upp på en lång lista som lagrades på ett dataminne.
Chilenska armadan är datoriserad som tur är, så det gick snabbt o lätt att leverera den önskade rutten. Vi visste att några sund är stängda för utlänningar och vid granskningen av vår lista ströks två av passagerna. Det gjorde inte oss något då alternativa vägar gav möjligheten att se flera spektakulära glaciärer och fina ankringsställen.

Ankringsställen när det är så djupt? Ja - det är tätt mellan ankringsbara och välskyddade vikar utefter hela sträckan. Nån enstaka gång är det mer än 30nm till nästa ställe. Till vår hjälp har vi tre hamnbeskrivningar och den bästa av dessa är skriven av ett italienskt par. Den är en ren fröjd att läsa. 
En av våra största farhågor inför seglingen i Patagonien var den besvärliga kelpen (tång) som beskrivits av många som omöjlig och rent av farlig. Vi kan nu efter att ha seglat flera månader i dessa kalla vatten och ankrat i massor med vikar  konstatera att kelpen är mer till hjälp än till hinder. Den är inte så besvärlig att få bort när den snott in sig i båt eller ankare och den markerar var det är grunt. Grunt kan ibland vara uppåt 30m, så lång kan denna bruna bladväxt bli. Oftast är det dock bara vatten grundare än 6-8 meter som markeras av en skog av kelp. Mycket praktiskt i ett område som inte är sjömätt alls eller med stort avstånd mellan djupangivelserna. Vi har flera olika generationers sjökort och ofta är konturen av en o samma ö helt olika ritad och grundtoppar finns ibland inte alls på något...

Sträckan från Puerto Williams till Puerto Montt är fågelvägen 850 nm (lika långt som hela Sverige), men en sträcka som seglingsvägen blir ca 1600nm. Den första sträckan som beskrivs här är till Puerto Natales och dit har vi tillryggalagt 600nm som om man kunde gå rakt på mål bara är 250nm.
I Puerto Montt tar skärgården slut men Chile fortsätter norrut med en kust helt utan skärgård i ytterligare 1400nm (Malmö till Gibraltar).

Vi börjar nu resan med födelsedagsmiddag i Satumaa den 1 februari. Björn fyller år och Pauli hade köpt Argentinska småbakelser. Sen tog det ytterligare en dryg vecka att bunkra färdigt så det blev inte förrän den 9:e som vi lämnade Ushuaia och därmed Argentina för ett bra tag framöver. Våra drömmar om en återresa till Antarktis har vi också skjutit på framtiden. Nu är det Chile som gäller.

Fredag 9 februari, Puerto Williams
Inklareringen är en synnerligen effektiv historia i PW. Hela båten fylls av alla berörda myndigheter (4st) på en gång, och denna gång var en extra kille med. Christian som han hette kunde lite engelska och frågade när pappersexercisen var klar om han fick komma ner till oss i båten dagen därpå, och det fick han givetvis. Dan efter kom han på utsatt tid men bara för att bjuda oss hem till hans familj på lunch samma dag. Vi tackade givetvis Ja, och vi åt senare en god lunch/middag tillsammans med hans fru och två små barn.
I Puerto Williams bor ca 2500 varav hälften är militärer. Christian som är elektriker inom det militära ska med sin familj bo i PW i fem år.

Vi hade vid tidigare besök i PW inte hunnit utforska varken byn eller omgivningarna så nu for vi omkring på våra cyklar för sista gången på länge. Det är praktiskt att kombinera sightseeing, motion och lokalisering av bankomat, butik, dieseltankning och internet i ett svep så att säga. Nu hade det hunnit bli helg så diesel och internet var stängda, och i butiken fanns inget för oss att komplettera förråden med.
Tidigt måndag morgon hängde vi dock på låset till dieselpumpen för att verkligen toppfylla alla tankar och dunkar innan avgång.
Oj, vi nästan missade att berätta om den lite speciella marinan i PW.

Klubbhuset är inrymt i en gammal lastbåt som satts på botten i en fin vik. Man lägger till utefter skrovet och kan sen besöka världens sydligaste Yacht Club's pub. Sista kvällen var den öppen (vid våra tidigare besök hade den varit stängd varje gång) så vi fick vår öl och satte upp en bild av vår båt, tagen i Antarktis, bland alla klubbvimplar och visitkort av olika slag.
Lite historia som avslutning: PW ligger på en stor ö, Navarino, och här finns flera av de få spår efter ursprungsbefolkningen som är bevarade. Dock mest i form av gravar med de sista "renrasiga" indianerna som levde så sent som till 1980-tal. Fortfarande ska någon enstaka ättling finnas i livet men en hel folkstam är i princip utrotad på bara några hundra år. Bara i gruppen Yahganer gick antalet ner från 3000 till i stort sett noll från 1830-tal till 1930.

Från Puerto Williams går vi Beagle sundet västerut. Ett sund som fått namnet efter James Cooks segelfartyget HMS Beagle på 1830-talet då sundet upptäcktes i dess västra ände. Namnet gäller ända till dess östra ände som mynnar i Atlanten.

Måndag 12 februari, Caleta Eugenio.
Första dagen på den långa resan norrut började med ingen vind och kurs rakt västerut.
Eldslandet, alltså ön Tierra del Fuego är stor och sträcker sig 160nm väster om PW (och 100nm åt öster, det är ungefär som från Oslo till Malmö), så första dagsetapperna blir västliga men i skydd av flera stora öar i söder utom just på slutet där man svänger norrut. Det är den första av 5-6 havspassager som i hårt väder inte är att leka med.
Nu kom vi bara 30nm första dagen innan en måttlig motvind gjorde att vi tog natthamn. Vinden i de trånga sunden gör sjön kort och krabb så i dieselbesparande syfte ligger man bäst still när det inte är seglingsbart. Här blev vi i två nätter i väntan på förlig vind.

Onsdag 14:e på väg till natthamnen i Estéro Coloane (Isla Hoste), namnad efter författaren Francisco Coloane, gjorde vi en sväng in i fjorden Estéro Fouque för att i det fina vädret titta en glaciär som doppar tårna i fjordvattnet. När vi senare kom fram till den utsedda nattviken låg en fransk båt redan på "vår" plats, markerad med ett rött O i skissen ur den italienska piloten.
Denna stora vik hade glaciärer att bjuda på och en liten innerskärgård.

Vi hittade en utmärkt ankringsplats en bra bit från fransosen markerad med ett rött X, varifrån också bilden till höger är tagen mot NNO.

Nästa på tur stod Caleta Beaulieu i fjorden Pia (Eldslandet) dit vi seglade i nästan kontinuerligt regn. Vi har ju blivit isbitna och ville in och "känna" på flera glaciärer. Vädret var nu inte det bästa men hoppet är ju det sista som överger en. Man ska ifrån ankringen se ända upp till toppen på Darwin glaciären, men vi fick använda fantasin för att se... Molnen hängde lågt och tappade mest hela tiden sin last i form av regn eller snö. En extra natt, man måste ju ge vädret en chans... men inte då!

På lördagen tuffade vi vidare i gråväder och svag motvind till Caletón Silva (Isla Londonderry) via Darwin sundet. Givetvis namnat efter Charles Darwin som seglade med Kapten Fitzroy 1831-1836. Darwin har gett namn åt bergskedjan på Tiera del Fuego, detta sund och en ö. På väg till natthamnen passerade vi också Isla Cook, efter James Cook förstås.
Natthamnen var bra och eftermiddagen bjöd på lite uppehåll så vi fick en tur upp på fjället och en längs stranden. Vi som tycker om musslor skulle ha rena lyxtillvaron här om det inte var för alla varnande fingrar för den alg som gör musslorna till klart vanskliga att äta. Samma typ av algblomning som finns runt kusterna i Skandinavien har drabbat vattnen här i söder. Det tas prover på musslor som säljs i butik, men här finns ju ingen att fråga om musslorna är ätbara eller inte. Strandkanten är helt tätvuxen av musslor så det krasar var man än sätter ner fötterna.

Nu hade vi ju ångan uppe och enligt väderprognosen skulle vi få seglingsbar vind på söndagen. Därefter skulle ett nytt regnväder dra över området. Det stämde, vi fick segling i mycket frisk vind nästan ända till Caleta Brecknock där vi sen låg stilla i fyra nätter för att vänta ut ett djupt lågtryck. Viken ser ut som en gryta omgiven av höga kala berg. Bara vackert i solsken, vi hade - Regn - mer behöver väl inte sägas.

På väg till Brecknock passerade vi mellan öar och i sund som på 1830-talet var vittne till en historia som resulterade i att tre unga män och en liten flicka (alla indianer) togs till fånga och fördes till England. Fyra år senare var tre av dem tillbaka till sina hemtrakter, en hade dött i England.  Händelsen som utlöste detta tillfångatagande var att några indianer hade stulit en landstigningsbåt som inte gick att återfinna. Besättningen lyckades med en båt tillverkad av vass och lera i form av en korg paddla 15nm tillbaka till sitt fartyg HMS Beagle. Den lilla flickan fick namnet Fuegia Basket, dels efter sitt hemland, Tierra del Fuego, och efter den ö som namnades Isla Basket varifrån besättningsmännen paddlade med sin korgbåt.
Namnet Fuegia Basket hittade vi under våra cykelturer som gatunamn i Ushuaia.

Torsdag 22 februari - Efter våra fyra dagar i "husarrest"... fick vi uppehåll och seglingsvind till nästa stopp, Caleta Cluedo. En vik som trots bara 30nm avstånd var Brecknocks motsatts. Så grön växtlighet, nästan som gräs och låglänt terräng har vi inte sett på länge. Här var det nu så fint så vi stannade en extra dag och gick en tur i terrängen, då och då under påhälsning av små brungröna kolibrier.

På en del vägen från Brecknock till Cluedo kunde vi gå en liten inomskärsled som är utprickad på bästa Norska vis. Denna led gör att man inte måste ut och slåss med dom värsta vågorna i Canal Cockburns mynning mot Stilla havet, Stilla havet, som inom parentes kan sägas inte vara stilla alls. Här vill man helst ha medvind och det fick vi.

Från Cockburn till Magellan sundet finns tre vattenvägar, Barbara, Acwalisnan och Magdalena. De två förstnämnda är inte tillåtna men de flesta seglare går genom Acwalisnan ändå och spar på det viset över 50nm. Vi som har gott om tid och fortfarande vill se glaciärer och annat fint tog den längre vägen via Magdalena och dessutom långt öster ut in i två långa fjordar, alltså återvändsgränder.

På lördagen lunch fick vi så återigen seglingsvind så vi tyglade storseglet och flög iväg en kort bit. Till kvällen angjorde vi i Puerto King, och vi hade med det återigen knutit fast oss i Tierra del Fuego. Flera av ankringsplatserna bär spår av att moderna fiskare nyttjar de välskyddade vikarna ganska ofta. Förtöjningslinor hänger kvar både här och där. Detta var ett sådant ställe där man till och med kan lägga till direkt mot berget. På ena sidan ska sägas för på den andra sidan av viken kantas det höga branta bergets fot av stora kraftiga träd som lutar ut över vattnet, helt ogenomträngligt.

Efter ytterligare en liggdag i regn... smet vi runt hörnet och rakt söderut till fjord Alacaluf via  Seno Chico. Där väntade ett vattenfall och två glaciärer, varav en kalvar i havsvattnet hela tiden.
Det är en riktigt smal fjord som beskrivs vara en av de vackraste på Eldslandet. Vi ankrade så långt in det gick på grunt vatten och tog en tur med jollen i det fantastiska landskapet under uppehåll och några solglimtar.
I vår Italienska pilot finns en bild tagen för bara några år sedan och då blockerade den ena glaciären halva fjorden och den andra nådde nästan fram till vattnet. Nu var den ena fronten flera hundra meter upp på land...

Här råkade vi ut för en otäck incident. När vi var iland drog en fallvind, Williwaw, ut ankarkättingen och kättingen "hängde" i tampen som fäster kättingen i ankarboxen. Tur att den höll!
Efter detta har vi lärt oss att alltid "nattankra" även om vi så bara skall gå iland några minuter. Ankarkrok med fjäder och säkringskrok. Lita aldrig på ankarspelets broms. Dessutom avlastar detta förfarande ankarspelets axel.
Som natthamn var det inte lämpligt att ligga kvar bland drivande stora isblock, så vi tuffade tillbaka ut i Seno Chico till Caleta Lago där vi blev en extra dag - gissa varför - dagsregn.

Onsdagen den 28 februari fick vi i alla fall betalt för några av de regniga dagarna och kunde slösegla in i nästa fjord, Seno Keats.
Även om det inte gick så fort... men är det uppehåll med vind från rätt håll och sol ibland så är det bara att njuta.
Längre fram där fjorden delat sig och nu heter Seno Agostini finns en ankringsplats, Bahia Angelito, som beskrivs som "den vackraste cirkulära bukten, gömd i en bergig kuliss" och det stämde verkligen. Under inseglingen till ankarplatsen fick vi sällskap med tre Kondorer som svävade i uppvindarna. Majestätiska fåglar med enorm spännvidd på drygt 3m.

Dan efter fick vi fortsatt medvindssegling  in i Seno Agostini och vidare till vårt mål, glaciärerna i Seno Hyatt. Fjordarna har flera grenar och massor med glaciärtungor som slickar havsvattnet på flera ställen, men de mest spektakulära glaciärerna låg givetvis längst in.

Efter iskörning i värsta Antarktis stil och den obligatoriska fotograferingen, vände vi tillbaka och fick till och med seglingsvind  bitvis på återvägen. Ankaret släppte vi i Bahia Queta, Seno Keats, en mycket välskyddad vik i viken. Här finns turbeskrivning för att ta sig upp till en av topparna bredvid Sarmiento, en topp 2200möh.

Vindprognosen antydde nu att det skulle bli en period med vindar i rätt riktning för oss att "klämma" Magellan. Så för att ligga i läge om nu prognosen skulle stämma hastade vi vidare över Canal Magdalena redan dagen efter till vår första ankringsplats i Magellan, Caleta Beaubassie. Vi hade fin halvvind som ibland förstärktes av fallvindar runt 20m/s, lite svårt med valet av segelarea... Segling här innebär  att man seglar med kraftigt revade segel för att klara dom hårda fallvindar som varar i åtskilliga minuter och ibland i hela sträckan genom sund eller förbi uddar. (Gissa om vi är glada att vi har ny mast och rigg med grövre vant!)
Magellansundet är långt och av och till oväntat brett. Till Punta Arenas nästan rakt i norr från vår vik är det 55nm så åt det hållet ser vi obruten horisont. Åt nordväst, till den västra mynningen av Magellan är det 160nm men vi ska "ta till höger" efter 140nm och upp i sundet som heter Canal Smyth.
Dessa 140nm (Strömstad till Malmö) kan vara ett rent helvete rent ut sagt, och ta oväntat lång tid. Joshua Slocum, första ensamseglare som rundade jorden, seglade här i slutet av 1800-talet och hade då givetvis ingen hjälpmotor i sin 11-meters båt Spray. Han beskriver sina turer i området där han kämpar mot både väder och vind, men också mot urinvånarna, indianerna, ständigt kallade vildarna. Slocum lyckades ta sig igenom men fick så stark nordostvind att han tvingades segla västerut i Stilla Havet en bra bit och sen sydost tillbaka mot Kap Horn. Han smet in till Magellan igen genom Canal Cockburn och vidare norrut genom Magdalena. Sen tog han alltså Magellan åt nordväst en gång till!

Nu var vi plötsligt i Magellan och det en dag före prognosen spått medvind. Men står man redan i startblocken så är det besvärligt att hålla tillbaka. Vi tyckte att det verkade bra och att den svaga vinden verkade komma från rätt håll så vi startade efter lunch mot Caleta Hidden, 20nm bort.
Det blev riktigt skumpigt och skvättigt och inte möjligt att segla. Vi var ute en dag för tidigt!
Det var bara att gilla läget och stanna i Caleta Hidden efter bara 22nm för att inte i onödan kämpa i motvind och konstig kort, krabb och ganska hög sjö. Helt omöjlig att segla mot och obekväm och dieselkrävande att köra för motor trots kraftigt reducerad fart.

Måndag morgon 5 mars och snöstorm, nåja kraftigt snöfall men bara hård vind i byarna, och vi som bestämt att gå nu...
Det var bara att ta på alla kläder och trassla ut kelpen som snott sig både här och där under natten. Idag ska det bli segling säger prognosen, och det blev det - med extra krydda av korta snöoväder med långa kraftiga vindbyar. Fort gick det...
Ankarplatsen vi valt för kvällen, Bahia Tilly, ligger på ön Isla Carlos III mitt i Magellan och skapar därför en massa konstiga strömfenomen. Då vi närmade oss ön såg vi på långt håll (mellan snöbyarna) flera valar som blåste. Då vi kom närmare såg vi också en massa sjölejon tillsammans med valarna och det såg lite underligt ut. Men efter konsultation i valboken löstes frågan. Knölvalen jagar genom att blåsa luftridåer runt småfisk och krill som ett nät, för att sen fylla munnen med en hel skock fångst. Det är klart att sjölejonen drar nytta av spillet som blir.
Vi fick några bilder men missade den i särklass bästa - valen var alldeles för nära båten!

Vädret höll fortfarande vad prognosen lovat så tidigt på morgonen glider vi sakta mot vikens mynning.
Vi hade redan från ankarplatsen sett att det var val i vår vik.  Två stycken knölvalar simmade lugnt fram och tillbaka. Vi la oss stilla och hoppades att dom skulle komma riktigt nära. Jodå, bakom båten på kanske 40 meter, och strax efter kom dom upp vid sidan igen.
Oj vad dessa djur inger respekt. Vi fick en sån där morgon som sitter fast i minnet länge. Men vilken andedräkt valarna har!

Nu gällde det ju att inte såsa för har vi nu sån tur att vi kan gå Magellan på bara några dagar utan eländes motvind så ska vi naturligtvis göra det. Riktigt så spegelblankt som det blev behöver det ju inte vara för det, men av två onda ting så hellre spegel än motvind.
Mot slutet av dagen blev det seglingsbart i riktigt sommarväder och dan slutade i Caleta Uriarte.

Onsdag 7mars går till historien!
Sol och läns/slör hela dagen i perfekt jämn styrka. Fulla segel!
Från natthamnen på södra sidan Magellan tvärade vi norrut över Magellan till Canal Smyth via en skyddad led (Paso Roda) öster om Isla Tamar. Leden används bara av lokala fiskare och den utprickning som fanns tidigare har försvunnit. Dessutom är våra elektroniska sjökort vilseledande då positionen markeras ca 500m fel i detta område, så det blev en långsam och ganska spännande genomfart. Den skulle vi inte vilja göra i dålig sikt eller hårt väder. Med "kelpnavigering" och framåtseende ekolod gick det vägen.
Efter "genvägen" red vi vidare på underbart vatten med vinden i ryggen i många timmar och landade i en välskyddad bassäng, Bahia Mallet, där vi ankrade utan landförtöjning, nästan 70nm från föregående natthamn.

Att svajankra i detta blåsiga område hör till ovanligheten. Det är nästan alltid fråga om att lägga ankaret på 10-20 meters djup och sen backa in till land i ett så skyddat hörn som möjligt och knyta fast sig med minst två linor. Allt för att undvika de hårda fallvindar som är mer regel än undantag.
För ändamålet har vi fyra säckar med 2x100m och 2x50m långa flytlinor redo på akterdäck. Då vi tar in tamparna lägger vi en och en över ett block som hänger under solpanelen och låter tampen löpa rakt ner i säcken. ett system som fungerar mycket bra.

Omgivningarna på Mallet var ovanligt lättgångna och vädret fortsatte med uppehåll och svag vind så det blev en lång vandringstur. Först till det smala näs, som nästan gör en ö av halvön, där indianerna drog/bar sina kanoter till andra sidan. På det viset kortar man sträckan runt halvön med ca 25nm. Man får tro på historien för det finns inga spår kvar men det är bara ca 100 år sedan dom levde i området.
Sen fortsatte turen upp på fjället där vi såg spår efter trädtjuvar. Det är National Park men ingen bryr sig om några nedsågade träd.

Fredag vidare till Caleta Victoria, bara 14nm norrut, för att ligga lite bättre för den hårda nordan som skulle komma. Här blev vi liggande i fyra nätter och på söndagen fick vi sällskap av Lasse och Pauli i Satumaa. Tillsammans med djurparken, Kalle, Roffe och Ville. Två hundar och en katt.
Satumaa bestämde sig för att inte behöva gå de extra 60nm, enkel väg, till Puerto Natales för förrådskomplettering. Men det hade vi i vår plan. Klädtvätt och lite färskt lockade, och så diesel förstås, så på tisdag morgon gick vi åt var sitt håll.
Puerto Natales ligger i ett stort innanhav som har två smala och starkströmmande sund där allt vatten till och från innanhavet ska passera i takt med tidvattnet. Det södra sundet kan i värsta fall ha en strömhastighet av uppåt 14 knop medan det norra "bara" har ca 10 knop som max. Båda är väl utmärkta och används av både fiskare och annan nyttotrafik.
Vi valde det norra på inväg då det stämde bättre i tid med medström.
Väl framme fick vi en svag motström så vi gick igenom utan dramatik och fortsatte en timme till natthamnen Bahia Easter där vi ankrade i dagens sista ljus.
Nu var det högtrycksväder och det innebar svag vind, solsken och riktigt ljummet.

Onsdag den 14:e mars klev vi för första gången på fem veckor omkring bland andra människor och på gator med bilar i Puerto Natales. Stan har ingen bra hamn och det bästa som bjuds är en tillfällig plats i fiskehamnen. Men även den är utsatt från den nästan alltid närvarande nordvästen. Just som vi är på plats är det högtryck och vi lyckas  pricka in två dygn med solhimmel, svag vind och värme.
Vi fick plats utanför en av de större fiskebåtarna, lite större än de klassiska svenska träfiskebåtarna fast i stål. Hela övriga hamnen var full av förtöjda små till medelstora båtar, de flesta i trä, och bara några få rörde sig och hämtade is. Det var inte fisketid just nu.
På kajen stod en glad Chilenare som direkt började prata med oss på engelska. Han hette Jorge och hade varit bosatt i Polen av alla ställen. Av honom fick vi hjälp att fixa både det ena och det andra.

Vi har nu gjort Terra del Fuego och alla andra fjordrika öar tillsammans med Magellans sund. En kringlande sträcka som gjort att näsan vissa dagar pekat i alla kompassens riktningar för att komma norrut. Från och med nu, ända upp till Puerto Montt är huvudriktningen nordlig så länge vi inte ger oss av på några avstickare. Glaciärer ni vet... Chile är ett väldigt smalt land och här nere helt sönderskuret av öar, halvöar med många djupa fjordar. Den ständiga motvinden och krabba sjön gör att segling är ett mycket långsamt sätt att ta sig framåt, särskilt på nordlig rutt. Det sägs att under vintern är förhållandena att gå norrut bättre, men också vindfattigare så det går åt bränsle hur man än gör.
Vintern har nog ett stor fördel i att det inte är lika nederbördsrikt men givetvis kallare, dock sällan så fryskallt att det bildas is på vattnet mer än i enstaka ankringsvikar med mycket sötvattentillflöde.
Även om det har regnat nästan halva tiden så uppvägs det av de scenerier vi upplever när molnen lyfter, och solen har ju faktiskt visat sig flera gånger!

14 mars 2007
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne

www.sailaround.info
sm6yxb@winlink.org
mail@sailaround.info