Argentina- vårprimörer, vårblommor, nästan allt är billigt, fantastiskt kött, hemsk byråkrati och korruption som lägger hinder i vägen för det mesta även den inhemska utvecklingen.

Så har vi återigen lagt ett land i Sydamerika bakom oss. Tyvärr kan man nog säga att våra fina upplevelser i Argentina grumlas en hel del av stelbent byråkrati och korruption. Det förefaller helt omöjligt att få prylar skickade hit, även om dom enligt internationellt regelverk inte skall importeras utan levereras till en ”yacht in transit” så fastnar paketen i Buenos Aries tullen.
Alla möjliga och omöjliga förevändningar används för att man skall bli desperat och betala handtryckningar för att få grejorna. Även paket till Ushuaia som skall behandlas som ”skattefritt” fastnar i ”the nightmareish custums of Buenos Aries” .
Småpaket med vissa transportbolag kom igenom, men med oförståeliga ”extrakostnader” som man förväntades betala vid leveransen (trots att avtalet med hemmabolaget var att allt ingick).
Det är inte utan att man känner sig frustrerad och rättslös. Allt fungerar bra så länge man klarar sig själv och inte behöver kontakt med någon myndighet.
Apropå myndigheter, när vi klarerade ut från Argentina talade Helén på Yaghan om att dom avsåg att segla till Ushuaia via Falklandsöarna. Döm om vår förvåning när dom på fullt allvar inte stämplade passen eftersom Falkland var Argentina!!!
När det var vår tur drog vi en vit lögn och sa att vi skulle segla till Puerto Williams i Chile och fick våra stämplar. Tullen i Stanley, Falkland bara skakade på huvudet och klarerade in både Yaghan och Lindisfarne som om inget hänt. Vi får väl se hur det går när vi kommer tillbaka till Argentina.

Under hela tiden i Mar del Plata har vi från och till haft kontakt och hjälp av ett argentinskt par, Clara och Rudolfo, som bor i sin segelbåt här i marinan. Dom kom tillbaka hit 2004 efter en tolvårig jordenruntsegling. Clara är till hälften Norsk. Hennes mor är från Bergen, som dom också besökte under seglingen. Vi fick massor med tips om Chileskärgården, åtskilliga varningar om den Argentinska ostkusten och massor med transporthjälp till Mar del Platas olika affärer. Som seglare förstod dom precis vilka behov vi hade. Bland annat sprack membranet till vår gråvattenpump. Jo det fanns spare parts i Buenos Aries, men hur få hit dom i detta land. Lösningen blev att vi gick till banken och betalade båtbutiken, gick till ett kopiekontor och faxade en kopia på kvittot, varefter delarna skulle skickas express till Mar del Plata. För säkerhets skull angav vi Clara som adressat.
Först tre dagar senare dök delarna upp på busstationen, varpå Clara kastade sig i bilen och hämtade upp dom. Det är nästan svårt att ta emot så mycken vänlig hjälpsamhet, man har ju inget att ge tillbaka annat än en evig vänskap.

Våra sista dagar i Mar del Plata blev klart hektiska. Det var mycket som skulle hinnas med och plötsligt uppenbarade sig ett fantastiskt sexdagars väderfönster för segling till Falklandsöarna. Det var bara att spurta med projekten och göra all inköp av färskvaror i flygande fläng. Även utefter kusten skulle förhållandena vara bra, så det blev allmänt uppbrott måndag den 27:e. Alla södergående båtar lämnade utom Sawubona från Arvika som hade en del pyssel kvar och Wild Rose från Malmö som just anlänt från Buenos Aries.

Vi gick vid 9 tiden men Yaghan som sticker 2,5 fick vackert vänta på tidvattnet för att komma ut. Vi två var dom enda som valt att gå via Falkland ett beslut som skulle visa sig mycket förnuftigt.

Vädret efter kusten blev ”snurrigt”, nästan ingen vind eller vind emot. Hade dom rätt vind så var sjön skvalpig och obekväm med liten framfart.
Ute till havs var det efter det stabilare. Vår första natt var lite tuff med hård nordvind, medan natt två och tre var helt stilla med motorgång! Dagarna bjöd på frisk medvind i strålande sol. Det var som att segla på Skagerack en fin julivecka. Nätterna var förstås hemskt kalla.
Andra halvan fortsatte solen och vinden på dagarna, medan även nätterna nu bjöd på frisk vind upp till 35 knop.
Yaghan seglade om oss efter några timmar och var framme sen fredag em, medan vi kom fram tidig söndag morgon. Efter att VHF räckvidden överskridits höll vi kontakt via mail om väderstatus mm.
Vi fick under etappen äntligen ordning på vår kortvågsradio. Vi har egentligen inte fått någon kontakt via talsändningar, utan enbart via mail. Nu försökte vi tala med båtarna utefter kusten ett par hundra sjömil bort och fick kontakt. Men dom klagade över störningar och förvrängningar i vår sändning. Vi blev uppropade av en radioamatör från Stanley, Falkland, som hade flera förslag på kontroller för att råda bot. En båt långt borta i Puerto Montt, Chiles västkust!, frågade om vi kopplad bort datamodemet när vi sände, EUREKA, där satt mycket av störningarna.
När vi morgonen efter kontaktade Bob i Stanley kunde han glädjande nog tala om att vår audiosignal gått från en svag femma till maxvärde 9. Dessutom hade den pulsande störningen eliminerats. Den visade sig härröra från autopiloten och störde även VHFn.

Det var både tråkigt men samtidigt uppmuntrande för vårt vägval att höra de frustrerade skepparna på SSBn tala om sina bristande framsteg efter kusten. Området täcks av ett radionätverk ”Patagonien nätet” som leds av Wolfgang i Puerto Montt där alla anmälda båtar rapporterar position varje morgon och det var en samstämd klagokör nästan hela veckan vi seglade till Falkland. Alla visste ju dessutom att dom skulle drabbas av hård vind om dom inte nådde sina destinationer i tid, vilket också skedde veckan därpå.
Vi hörde också våra Norska vänner på Empire som seglat mot Syd Gorgien några dagar innan vi lämnade Mar del Plata. Dom hade tvingats vända tillbaka på grund av ett läckage vid rodret och bestämt sig för att hoppa över Syd Gorgien och gå direkt till Ushuaia efter reparation i Mar del Plata.
Vi fick alltså en osedvanligt bra resa i ett farvatten som är beryktat för sitt hårda väder. Det kändes nästan overkligt och hade vi inte haft våra samstämmiga väderrapporter som vi förnyade två gånger varje dygn hade vi nog inte vågat njuta utan bara bekymrat oss för vad som skulle kunna komma.

Våra dryg 800 nm gick på sex dygn, Yaghan som är 62 fot avverkade sträckan på fyra och ett halvt! Sista dygnet blev en liten förevisning om vad som komma skall på sydligare breddgrader, grov sjö och upp till 35 knop på låringen. Innan vi fått revat och plockat ner spirbommen var det lite spännande. Lindisfarne nästan skenade fram i den grova sjön, men med lagom revat och preventerat storsegel blev det en förhållandevis lugn framfart hela natten fram till Falkland som vi angjorde strax före kl 8 på söndagsmorgonen.
Döm om vår förvåning när det står ett par på pontonen och tar våra tampar. Det var ”radioBob” och hans fru Janet som sett oss passera in genom the Narrows från sitt vardagsrum och gått ner för att ta emot oss. Man kan ju bli rörd för mindre! Snacka om välkomnande och gästfrihet. Dom bjöd oss omgående upp till huset för dusch, tvätt mm. Överväldigade tackade vi stammande att efter lunch när vi fått sova lite...
Efter dusch och en massa snack om radio och andra gästande båtar, dom är ju inte så många per år, så körde dom runt Stanley med oss. Bland annat till Gypsy bay känt från Falklandskriget, eller som man ofta säger här ”konflikten”. Ingen av länderna förklarade ju varandra krig!
Minnena från konflikten är bland annat att flertalet stränder omkring Stanley fortfarande är minerade. Det är i huvudsak truppminor av plast, nästintill omöjliga att hitta på ett personsäkert sätt. Argentinarna som la ut dom har dessutom inga dokument eller ritningar över utläggningen, så där ligger dom. (Tusan vet vad dom tänkte göra om dom lyckats behålla öarna) Falklandsborna har därmed blivit av med sina populära barbecuebeacher, för bada kan man ju inte i det iskalla vattnet.
Om man skall vara väldigt cynisk kan man säga att djurlivet har tjänat en del på detta. Pingvinerna får ha stränderna för sig själva. (Huruvida dom utlöst någon mina känner vi inte till)

Tillbaka i båten hälsade Helen och Arne oss välkommna med middag i Yaghan som låg för ankar ute på redden. Det är ju helt perfekt att bli välkommnad med söndagsmiddag efter sex dygns segling. Måndagen ägnade vi fyra åt en heldags Jeeputflykt till Kungspingvinskolonin vid Volunteer Point.
En tre timmar lång resa (enlkel väg), varav sista timmen gick över obanad hedmark överkorsad med små vattendrag. Volunteer Point ligger på en öppen ostkust, så att segla dit och ankra var inte att tänka på. Dessutom har ju nästan bara Sverige allemansrätt, alltså måste man ha avtal med markägare osv. Allt detta gjorde att enda möjligheten var en synnerligen dyr arrangerad utflykt. Arrangemanget var egentligen bara resan, att promenera bland pingvinerna klarade vi själva. Vädret var mer lämpat för pingviner, men vi var nästan ensamma i kolonin, ja sånär som på flera hundra pingviner. Har man otur är man där när ett kryssningsfartyg ligger i Stanley Harbour. Då kan man få sällskap med ett hundratal turister, så i det perpespektivet kändes vädret inte så farligt.
Det var verkligen en upplevelse. Kungspingvin och den något större Kjejsarpingvinen är väl det som man tänker på när man talar om pingviner och det känns nästan andäktigt att se dom på så nära håll.

Helen och Arne lämnade för Ushuaia tidigt på tisdagsmorgonen och vi ägnade tisdagen till lite ”relax” på svaj. Nån dag i veckan kommer ett kryssningsfartyg och då används pontonen och stora bryggan för fartygets gäster som bussas in i barkasser eller ”zodiaker” beroende på typ av fartyg. Alltså tog vi det lugnt till kl fem då vi åter tog ”vår” ponton i besittning och vandrade upp till Janet och Bob. Vi hade ju inte kollat internet på en hel vecka!
Vi har en pågående diskussion sen strax innan vi lämnade Mar del Plata med vårt försäkringsbolag och Svenska Polarinstitutet om Antarktis och våra möjligheter att få tillstånd att segla dit med Lindisfarne. Nu låg svaren där!
Efter lite kompletterande frågor sa båda OK! Så nu har vi verkligen fått nåt att tänka på...
Väderfönster för segling mot Ushuaia verkar lite svårare med. Det är ju också rätt mot den förhärskande vindriktningen och tyvärr även havs-strömmen. Yaghan hade en sträckvis tuff resa med bortåt 40 knop vind och fyra knop motström. Vi kan bara konstatera att gör man nio knop genom vattnet så blir det trots allt fem över grund, men vi som bara gör sex knop...
Det gäller med andra ord att hitta en rutt som inte bjuder på så stark motström och motvind. Yaghan gick söder om Staten Island för att bland annat undvika Strecho La Maire. Vi tror att nordsidan av ön bjuder på mindre motström och att med rätt timing så kan sundet nog också bemästras utan för mycket motström.
Vi planerar för att lämna Stanley på måndag morgon för att antingen ankra på dom sydligaste öarna eller om förhållandena är mer fördelaktiga för vidarefärd, segla direkt till Strecho La Maire, ett av världens lurigaste sund nere vid Eldslandets sydspets. Kraftiga strömrace jämförbara med Pentland sund mellan Skottland och Orkeny.
Vi har nu reviderat planen att segla tillbaka till Piriapolis efter Beagelkanalen. Ett av resultaten av det beslutet blev att Falklandsöarna kom på nedvägen till Ushuaia och inte som vi ursprungligen tänkt oss ”åt rätt håll” på tillbakavägen mot Piriapolis.

Sen det här med Antarktis. Nu har vi dom formella möjligheterna och nu skall vi bara bestämma oss om vi har dom fysiska förutsättningarna också. Vi skall suga på detta till Ushuaia där vi hoppas fira jul med en flera yachtisar vi träffat under resan.

För säkerhets skull hälsar vi God Jul och Gott Nytt År nu, man vet inte när man kan skriva härnäst i dessa blåsiga farvatten.

10 december 2006
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne

www.sailaround.info
sm6yxb@winlink.org
mail@sailaround.info