Så har vi lagt ytterligare ett land i Sydamerika bakom oss. Uruguay har verkligen varit en positiv upplevelse.
Folket - trevliga och hjälpsamma särskilt om man är något bevandrad i spanska språket.
Prisnivå - de flesta varor billigare än i Brasilien. Dock något dyrare att äta ute, 75sek för två personer är ju inte dyrt, men dyrare än Brasilien där vi oftast klarade oss under 50 sek.
Marinor - billiga under lågsäsong, men när Argentina har semester skall man inte vara här!
Landskap - nåt mellan södra Sveriges sandstränder med tallskog bakom på mager sandmark och norra Själland i Danmark. Längre in bördigare med stora öppna grässlätter mellan höga kullar som har trädgränsen långt ner, förmodligen för att den magra jorden blåser bort allt högre upp. Ser lite ut som när man åker inlandsvägen och närmar sig Norrland.
Djurlivet, gott om sjölejon och fågel. Framför allt antalet småfåglar och sjöfåglar har ökat markant jämfört med Brasilien.

Tre veckor i Piriapolis försvann fort. Mycket pyssel med båten. Tillverkning av en dagtank för Reflekskaminen var en länge påtänkt förbättring som nu äntligen kom till stånd. I Montevideo tillverkades en liten (9l) rostfri tank som vi nu monterat i babords garderob ovanför kaminen. Detta skall nog en gång för alla sätta stopp för de, visserligen få men ack så otrevliga driftstoppen i värmeanläggningen.
Det största projektet var byte av läckande cirkulationspump. Ett arbete som vi skjutit framför oss sen vi upptäckte läckande glykolvatten efter atlantöverfarten för mer än tre månader sedan. Läckan var inte stor, 0,5l på dessa tre månader, men vi visste inte riktigt var det läckte så vi vågade inte skjuta på åtgärden längre. Anledningen till tveksamheten var läckans ringa omfattning och den mycket komplicerade demonteringen för att komma åt pumpen. Den enda fördelen var att den sitter på motorn framsida, lätt åtkomlig när skyddskåpor, remskivor, kamrem, generatorrem, watermakerpump med sin remskiva osv...

När halva demonteringen var gjord, avvek vi från Pentas anvisning och delade av bakre skyddskåpan för kamremmen och slapp därmed demontera drivhjulen för kamaxel, vevaxel och insprutningspumpen. Vi sparade många komplicerade moment och tid. Vi är egentligen mycket förvånade över att inte bakre kåpan var delad på detta vis från fabrik. Återmonterat ser och fungerar kåporna som före delningen (skruvar i motorblocket och den främre odelade kåpan/locket håller allt på plats.) När pumpen kom loss visade det sig att bussningen kring axeln var på väg att ta slut och läckte genom sina "skvallerhål" som skall skvallra om att bussningen är på G. Vi hade nog kunnat köra flera hundra timmar till, men nu har vi en ny pump på plats som förhoppningsvis skall leva länge. Motorn har gått drygt 3000 timmar. När allt nu var demonterat passade vi på att byta kamrem och dess spännrulle som var lite glapp i lagret.    
Provkörning efter ihopplockning gick inge vidare. Motorn ville inte komma igång. Delvis demontering igen för att kolla inställning av vevaxel - kamaxel - insprutningspump. Vi hade lyckats få till en felinställning på insprutningspumpen på några grader och när det var justerat gick maskinen igång som vanligt, nästan "innan" man vrider startnyckeln.

Vi hann också med en tur in till Montevideo, en och en halv timmes bussresa västerut efter Rio dela Plata bukten. Här bor mer än en tredjedel av Uruguays 3,5 milj, det är alltså en stor stad i ett mycket glesbefolkat land. Det är svårt att få ett grepp på en storstad under en dag när det dessutom regnar delar av tiden. Vi hade sån tur att vår tankleverantör tog sig tid med oss från lunch och hela eftermiddagen och körde oss runt i staden efter att vi ätit lunch i de gamla saluhallarna, som precis som i många av Europas städer var ombyggda till restauranger.

Enorma grillfyrar sprakade överallt. I Uruguay gäller att "meat is king". Staden har många trädkantade gator och detta tillsammans med flera parker och torg ger ett intryck av en grön stad, trots att en hel del byggnader i vissa delar är slitna och mycket grå. Vi tyckte nog att tanken blev lite dyr när den levererades, men efter den här eftermiddagen med privat guidning per bil kändes kostnaden inte så tung. Vår guide/tanktillverkare talade dessutom skaplig engelska.

Våra planer på att segla söderut via Buenos Aries la vi på hyllan. Sträckan via BsAs till Mar del Plata skulle mer än fördubblas och detta i en grund flodmynning! Vi kollade färjan och flyget, men det kändes dyrt och fel.

Istället klarerade vi ut från Uruguay och seglade de 220 nm till Mar del Plata som vi angjorde kl 04 (i mörkret vår vana trogen!) söndagen den 29 oktober.

Nu var vi plötsligt i Argentina. Nytt land och nya formaliteter. Men först några rader om hamnen. Många har väl läst om Bris äventyr här. Även Northern Light har haft en äventyrlig infart i den trånga yachthamnen.
Svårigheterna ligger främst i det grunda hav som omger hamnen, framför allt nordost om yttre piren, där det grundar upp med brytand sjö nästan utan att det blåser. Pålandsvind över 30 knop är inte att leka med om man är förstagångare.
Vi hade fin vind med måttlig dyning, som visserligen följde oss in i hamnbassängen, men vågbrytaren utanför den lilla yachthamnen skyddade bra.
Vi tog en av de många väntbojarna bakom piren och utanför svängbron in till hamnen.
Efter några timmars sömn ropade vi upp yachtklubben på VHF och svängbron öppnades och vi smög in.
Ja smyga var ordet, det är en synnerligen liten bassäng där fyra klubbar samsas om ytan. Det är verkligen tur att vi rör oss i lågsäsong. Under januari är det helt fullt och alla bojarna utanför upptagna. Nu fick vi en bra plats längs en brygga en bit in i hamnen tack vare vår grunda köl. Det är bara 1,5 - 2 m djupt, så de flesta gästande segelbåtarna står nere i dyn vid lågvatten.

 Nu gällde det inklarering och av Prefekturarepresentanten i hamnen blev vi anvisade att snarast ta oss till hamnkontoret en kvarts promenad bort. Sagt och gjort. Vi tog våra pass och båtdokument och knallade iväg, men fick vända med oförrättat ärende. Det var ju söndag och dom som stämplade pass jobbade inte då. Så det som föreföll så bråttom kunde plötsligt vänta till måndag förmiddag... Man blir nog aldrig riktigt klok på det här. Vid det här laget har vi vant oss vid att förvänta det oväntade!
Dan därpå gick det mesta på räls, förutom att veterinären! (förmodligen det här med att vara råttfria!) som skulle friskförklara båten skulle ha 50 Pesos och dessa skulle betalas in på ett konto (dom fick uppenbart inte handskas med kontanter, kanske man kan förstå varför...) Kontot fanns på en bank som bara hade kontor uppe i staden (man kan minsann inte använda vilken bank som helst, komplikado...) och sen fick vi trava tillbaka och visa upp kvittot. På tullen, sista instansen sa dom, efter att ha fyllt ett antal blanketter med uppgifter, välkommen tillbaka i morgon eftermiddag och hämta tulldokumenten. - Man får inte ha bråttom.

Efter några dagars acklimatisering, det tar lite tid och hitta brödbutiken och övriga förnödenheter, började vi titta på det här med Buenos Aires. Buss fem timmar över Pampas för nästan inga pengar verkade ju bra, så på torsdag morgon stack vi med förmiddagsbussen.
Pampas är verkligen platt och Samborombom är en liten by förutan gata! vid den blåa (fast den är brun här i Rio dela Plata) och med massor av gröna Pampas mil bakom byn. Däremot han vi inte se varken Carmencita eller hennes hus och Taube hade ju åkt hem för länge sedan.
Vi såg fler kor på dessa timmar än vi sett tillsammans alla tidigare år, "meat is verkligen king" även i Argentina.
Väl framme i Buenos Aries gällde det att få tak över huvudet. Femte hotellet hade ett rum, vi som trodde vi rörde oss i lågsäsong, men BsAs är tydligen alltid fullt och detta är verkligen en stor stad med över 13 miljoner invånare.
Efter att lämnat ryggsäckarna på hotellet travade vi ner till hamnkvarteren (var annars) för att se om våra norska vänner i Empire var kvar. Jovisst var dom det, och inte nog med det i Poerto Madero låg även en svensk Overseas 40 med Pauli och Lars som vi träffade i Kroatien 2003. Dom hade tillbringat vintern i BsAs och var väldigt nöjda med det. Dom var precis som vi på väg den långa vägen mot Stilla havet.
Efter det roliga återseendet gick vi tillsammans med Empires besättning på lokal och åt en suverän "liten" biff. Ja vi beställde den mindre storleken, men den var inte liten. Det ovana är också att man bara får en köttbit utan något till om man glömt att beställa tillbehör och sallad. Men man lär sig snabbt, trots spanskan. Klart billigare än Uruguay och vinet är av hög kvalitet även om man bara kostar på sig husets vin.

Morgonen därpå bokade vi en nattbuss till Iguazo 150 mil norrut mot Brasilien och Paraguay med dom berömda vattenfallen. Lunch och eftermiddagen tillbringade vi på en trevlig balkong på nionde våningen! Vi träffade Susana från BsAs seglande norrut i Vitoria och hon bjöd hem oss till BsAs. Vi hade en trevlig eftermiddag innan vi var tvungna att knalla till nattbussen för 16 timmar bussresa.

Långfärdsbussarna är suveräna. Man köper plats efter vilken komfort man vill ha. Antingen har bussen 4 säten i bredd eller en plus två. Stolarna går att fälla nästan horisontellt och det är ändå plats för benen. Värstingvarianten har stolar som kan fällas helt plant med en liten mellanvägg till grannen bakom o framför. Massor med bussbolag konkurrerar med kvalitet och inte med pris. Nu är det billigt så det senare spelar mindre roll c:a 300 sek för 150 mil!!

Framme i Iguazo mitt på dagen hade vi en transfer till vårt hotell som låg på Brasiliensidan där vi åt lunch och sedan ägnade eftermiddagen till att vandra in till den Brasilianska hotellstaden. Katarakten med dess många vattenfall är med på FNs lista över "sevärdheter"/bevaransvärda miljöer och är en riktig publikmagnet. Därav alla hotell.
Flertalet besökare är från sydamerika. Amerikaner är få, men Europa och Asien bidrar med åtskilliga.
Dag två kom vår transfer och hämtade oss tidigt för färd tillbaka till Argentina och dess sida av katarakten. Man har byggt gångbryggor i och över fallen och Argentinasidan tar en hel dag att avverka. Tur hade vi med vädret, uppehåll och delvis sol. Inget regn förutom all vattendimma från fallen tillsammans med värme och hög luftfuktighet gjorde dagen tämligen fuktdrypande. Vi var ju plötsligt tillbaka i djungeln med 30 grader i skuggan. Till skillnad från våra insektsfria erfarenheter från Amazonas så fanns här en hel del till den omfattande fågelfaunans glädje. Tillbaka till Brasilien och hotellets pool var inte fel efter en hel dag upp och ner för trappor i värmen.

Sista dagen gällde Brasiliensidan. Det åskade och ösregnade. Brasiliensidan är egentligen bara två platser där man kan plåta fallen, så utrustade med paraply klafsade vi dit och tog några grå bilder. Men det var rätt maffigt med kraftiga blixtar över fallen, vågade man hålla i paraplyet?
Vi konstaterade att vi haft tur som tog Argentinasidan i det fina vädret.
Nattbuss tillbaka till BsAs och Susana (frilansade turistguide). Hon hade en stadstur som vi fick hänga med på. Det mest fantastiska med långfärdsbussarna är att avgångstiden hölls på minuten och det verkade inte vanligt med förseningar. Vi kom i tid till citytouren och fick därmed en ordentlig omgång av BsAs historia, kända och okända personer och platser. Vi vandrade bl a genom en fin Rospark.

Vi som tyckt att Funchals Jackaranda alleér i april var fantastiska kan bara konstatera att BsAs i november har en vårblommning av Jackaranda som slår Funchal med hästlängder. Detta blev vår tredje jackarandablommning i år! Lunch i en av Poerto Madero många fina restauranger.

Hamnområdet är helt om-eller nybyggt med ombyggda magasin och nybyggda lägenhethus alá Helsingborgs norra hamn. Efter lunch gick vi ner i yachthamnen för att snacka lite båt med Lars och Pauli innan vi gick upp till Susanas lägenhet, som vi fått låna, för att duscha inför kvällens Tango.
Kl 22 tog vi en taxi till Boca där Senor Tango skulle ha show. Taxichaffören var klart bekymrad, han visste uppenbart att tisdagskvällar var det inte föreställning för turister och han ville förmodligen inte lämna oss i denna "tveksamma" del av BsAs så dags på dygnet. Han gick själv ut och frågade vid entrén. Vår begränsade spanska gjorde det inte möjligt att förklara att vi var speciellt inbjudna. Vid entrén var vakten uppenbart preparerad av Susana, för det var raka spåret in med ryggsäckar och allt! Sen var det avancerat bensprattel i mer eller mindre påklädda former. Hela föreställningen som slutade först efter kl 01 byggde på Tangons och delvis Argentinas historia. Föreställningen var alltså för ett slutet sällskap (mest turister troligen) men på balkong satt förre presidenten Menem som tydligen celebrerade något. Efter sedvanlig stämningsfull avslutning med Argentinas nationalsång (alltså inte pga att förre presidenten satt där) tog vi taxi till busstationen för att ta nattbussen hem till Mar del Plata.
Vi trodde att vi skulle vara nästa ensamma på bussen, vem tar en buss 01.40 en onsdagsmorgon för att åka fem timmar till Mar del Plata? Bussen var full av tämligen unga argentinare och vi anlände till Lindisfarne, rätt slutkörda kl 8 men också rätt nöjda med vad vi hunnit med under några dagar. Tre hotellnätter och tre "bussnätter" mellan alla aktiviteter. Utan Susanas insats hade det naturligtvis blivit betydligt magrare.

Nu gällde det att komma igång med båtfixande igen. 100meters extra tamparna som vi köpt av Nine of Cups skulle fixas till, rulle eller säck? var frågan. Dieseltankarna skulle rengöras och mycket mer innan vi känner oss färdiga att ge oss i kast med Argentinas ostkust nästan utan hamnar ner till Ushiaia ca 1000 nm söderut.
På fredagen kom först en Australiensk båt som vi träffat i Piriapolis och som varit BsAs och fixat nya segel, och sen kom Norska Empire som legat en månad i BsAs.
Vi har under de senaste månaderna haft mailkontakt med Yaghan, en HR62 från Stockholm med Arne och Helen ombord, som har "samma rutt" som vi men startat i juni i år. Dom kom ikapp oss här i Mar del Plata, och som vanligt är det väldigt roligt att träffa sina "brevvänner" i verkligheten.
Vi har ju ovan beskrivit  den trånga yachthamnen i Mar del Plata, så det är inte svårt att förstå att det inte är helt lätt att "knö in" en 62-fotare med 2,5 m djupgående.
Lördag förmiddag den 11:e gick våra amerikanska vänner med sin Tamara, en Långedrag 44, mot söder och lämnade plats för liten rockad bland båtarna för att göra plats för stor båt. Kl 11, strax innan Yaghan skulle anlända var allt på plats och hon kunde lugnt smyga in. Vi firade att vi nu var två svenska båtar med "svenskmiddag" i Lindisfarne.

Ett av alla måsten var att rengöra tankarna sen gäller operation hämta diesel. 30 litersdunk som vi kör med vår kärra och sedan häller vi dieseln genom Bahia-filtret i tankarna. Det blir några vändor, men motion är ju nyttigt. (om man skall ha mer än 1000 l kör dom ner till hamnen). Lite fixande med våra 100meters förtöjningstampar återstår också. Vi har slutligen bestämt oss för att ha dom i säck och inte på rullar. Vi hoppas och tror att det skall fungera lika bra som rullar. Vi har nämligen svårt att stuva rullar, medan säckar går ner både här och där.

Onsdagen den 15:e slogs nog ett rekord i marinan - fyra svenska båtar. Vid lunchtid kom Lennart med sin Cabo de Hornos som vi träffat i Salvador och Sawubona som vi tidigare bara sett på land i Piriapolis utan husse o matte. Till kvällen blev det gemensam middag på restaurang för hela skandinaviengänget - 10 personer. Totalt finns nu 13 gästande båtar i marinan så nu är det fullt .

Vi hoppas nu att vi skall vara klara för avfärd när nästa väderfönster med nordliga vindar kommer, annars får det bli väderfönstret därefter, för nu är det utan återvändo med att färdigställa alla förberedelser.  

Vi har (nog) reviderat planen att segla tillbaka till Piriapolis efter Beagelkanalen. Att segla den här tuffa sträckan utefter Argentinakusten tre gånger istället för bara en är nog att var lite väl uppkäftig... Vi filar på detta och återkommer i frågan.  

25 november 2006
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne

www.sailaround.info
sm6yxb@winlink.org
mail@sailaround.info