Så var då vårt Brasilianska äventyr från Salvador och söder ut över efter drygt tre månader i detta fantastiska land. Vi ligger nu och ”hämtar andan” i Piriápolis marina (Uruguay) och förbereder oss inför nästa äventyr, Södra Sydamerika - Patagonien.

Vi startar med en liten sammanfattning av våra tre månader som givetvis är färgade av den del av året vi varit här och av vilka platser vi besökt. 
Brasilien har varit fullt av överraskningar och fina upplevelser.  Först och främst ett alldeles perfekt seglingsområde, seglingsbart året om, både vindar och temperatur i luft och vatten är ok hela året ner till söder om Rio. Lite grunt utefter en del kuststräckor och i många flodmynningar, så djupgående seglare har begränsningar på många ställen.
Massor med friankringsmöjligheter hela vägen och billiga marinor ner till Rio området där det plötsligt blir Medelhavspriser. Kusten kan på de flesta delar täckas med dagsetapper. Dock blir det ofta ankring i beckmörker efter 7-tiden på kvällen, man är ju van vid långa ljusa sommarnätter. Med radar och sjökortsplotter går det galant även utan ljus. Men det förutsätter bottnar utan en massa weed eller kelp för att man skall få bra fäste. Här i Brasilien har vi inte träffat på dessa bottenväxter som är så vanliga och besvärliga i många andra vatten och fått bra fäste direkt utan omankringar. Tidigare år lyckades vi nästan alltid hamna i weed när vi nattankrade och inte kunde lägga ankaret på vita sandfläckar, vilket resulterade i nollfäste med vårt 20-kilos Bruceankare. Nu har vi kompletterat ankringsutrustningen med ett 23-kilos Deltaankare som bättre klarar weeden och stenhårda sandbottnar. På lösa lerbottnar föredrar vi  Bruceankaret.

Folket - Vänliga och hjälpsamma. Är man t ex van vid medelhavsländernas effektiva försäljare och restaranginkastare så förvånas man av att det kan vara så här, nästan inga ”påhopp”, ibland en diskret antydan om att det finns en restaurang eller en försäljning. Klart befriande att kunna gå och titta på varor och restauranger utan att ständigt bli attackerad med erbjudanden.

Privata yachtklubbar - Dom flesta välkomnar gästande båtar mot en mindre avgift, flera tar inte ens betalt de första dagarna för att sen ta ordinarie avgift (dom kanske är rädda att gäster stannar för evigt om det är gratis!) Det innebär att med normal framfart, max två – tre dagar i hamn, så blir även ”marinahoppning” billigt. Apropå marinor, nära de stora städerna rekommenderas det att man inte lämnar båten obevakad för ankar i någon vik, utan använder de väl bevakade yachtklubbarna eller marinorna.
Vi varken såg eller hörde talas om några incidenter under våra tre månader, men det är ett delvis  fattigt folk och i storstadsområdena förekommer en hel del droger som anses vara en av orsaken till all bevakning och försiktighetsåtgärder. Den välbeställda delen av befolkningen rör sig inte hur som helst på gatan, utan åker bil, taxi eller buss mellan de olika ”reservaten”. Vi brydde oss lite om sådant utan rörde oss som vanligt. Dock gick vi inte på skumma barer eller i slumkvarter efter mörkrets inbrott, men det gör vi inte i Europa heller!

Billigt - Vi har redan nämnt hamnavgifterna som oftast är symboliska, och även i övrigt är prisnivån kraftigt under Europa. Dock är importerade varor belagda med en importavgift, så tex franska ostar som finns till salu på välsorterade supermercados kostar massor.
Bröd. Det finns nästan bara ”korvbröd”, ibland kan man hitta nåt som liknar fransk baugette, men det är tyvärr sällan. Men det finns gott om billigt mjöl och baka eget går ju bra! Gasen är billig.
Tomaterna är billiga men smakar tyvärr inte så mycket. Utbudet av inhemska frukter är fantastiskt och vi har blivit fruktsalladsfreakar. Det handlar som alltid om att anpassa sig till det lokala utbudet.
Dricksvatten går att hitta på de flesta ställen, men se upp, inte sällan har man två ”sorter”, en för båttvätt och en för att dricka.

Inklarering och utklarering är ett kapitel för sig. Brasilien består av flera delstater/regioner som tillämpar regelverket lite olika. I princip skall hela proceduren med hamnmyndighet, tull och passpolis (+ hälsomyndighet) genomgås i varje angjord ny region och hamnmyndighet. I praktiken  hanterar yachtisarna det lite si och så. Vi klarerade in i Salvador och även ut ur regionen Bahia i Salvador, sen gav vi oss inte ”till känna” förrän i Rio där vi besökte passpolisen och försökte förlänga våra visum. Vi friankrade nästan bara på vägen dit så det innebar ingen större risktagning och ingen upptäckte vår rationalisering. I Santos klarerade vi ut ur Brasilien för att våra tremånaders tillstånd löpte ut (mer om det senare), men vi seglade sedan vidare söderut med flera strandhugg och stadsbesök utan problem. Åtskilliga seglare hanterade problemet på liknande sätt, en del klarerade aldrig in utan påstår sig ha kommit från Europa igår om dom blev tillfrågade. Det handlar lite om att bedöma risken för böter i förhållande till den ganska omfattande och tidskrävande procedur man måste genomgå i varje hamn om man skall följa ett regelverk som inte ens myndigheterna verka veta hur man skall följa/tolka. Det vore nog på sin plats med yachtanpassade rutiner som marinorna/yachtklubbarna kunde sköta. Vi har inte träffat någon som fullt ut följt regelverket!

Sist DJURLIVET,  som varierar med breddgraden. Få sjöfåglar uppe kring Salvador och en bit söderut. Vid Abrohlos blev det en klar ökning av antalet fåglar och arter för att sedan bara öka ju längre söderut man kommer. Delfiner har vi sett lite av men ”överallt”. Valar främst mellan Abrohlos och Vitoria. Pingviner och Sjölejon i södra Brasilien. Kallare vatten skapar uppenbart förutsättningar för ett ökat djurliv till havs.
En förklaring till det fåtaliga antalet småfågel kan vara att under vår tid i Brasilien så har vi inte störts av några flygfän någonstans. Inte ens under vår djungeltur till Amazonas. Vi har dock drivit hotellverksamhet för kackerlackor under hela perioden men endast en gäst checkade in. Det finns käcka kackerlacksfällor som man nog ska ha framme hela tiden i förebyggande och kontrollerande syfte.

Efter denna Brasiliensammanfattning är vi nu tillbaka till loggen där vi slutade förra brevet i Vitoria som vi lämnade den 1 september för att segla till Búzios strax norr om Rio.
Vi angjorde yachtklubben på förmiddagen dagen därpå och förtöjde vid en gästboj. Vädret var inte till sin fördel, regn och blåst så att ro iland var inte på agendan. Morgonen därpå rodde vi iland och betalade den för oss överraskande höga avgiften på 170 kr, mer än dubbelt så mycket som vi varit vana vid norrut. Vi vandrade runt i denna mycket speciella omgivning, nästan bara ”Europeisk” stil på hotell, pensionat och affärer. Helt inriktat på välbeställda gäster från Rio/Sao Paulo området. Búzios blev känt i Europa när Bigitte Bardot och hennes Brasilianske boyfriend tillbringade mycken tid här. Brigitte sitter i brons på en parkbänk utefter strandpromenaden!

Efter att ha gjort en del inköp av frukt och mat lämnade vi detta dyra, turistiska paradis och kryssade runt udden till en helt väderskyddad vik för att invänta en vindvridning tillbaka till nordvind. Seglingen här utefter kusten blir lite stakato. Det blåser ofta bra från nordost, men ju längre söderut man kommer blir påverkan av lågtryck med kallfronter tydligare. Fronten passerar på någon dag med hårda sydvindar då man lämpligen tar skydd i nån trevlig vik. Den aktuella fronten tog några dagar på sig, så vi tillbringade fyra lugna sköna dygn i vår vik medan havet mullrade utanför. Rodde iland och gick fina promenader dom dagar det inte regnade. Badade, solade, läste och hade det i allmänhet helt ok.

Så småningom vred vinden och vi gav oss av mot Rio med en mellanlandning och ankring vid Cabo Frio för middag och för att anpassa ankomsten till Rio till morgontimmarna.
Vår anpassning till morgontimmarna kom helt på skam. Vinden ökade under natten och vi seglade alldeles för fort, men att angör Rio i fullmåne kl tre på morgonen med stadens ljus lysande upp silluetten av Sockertoppen och Corcovado, kristusstatyn uppe till vänster är inte helt fel!
Det är faktiskt en helt fantastisk känsla.
Det är bara synd att det inte går att bildmässigt förmedla, vilket tyvärr är samma sak med andra fina upplevelser vi har haft nattetid ute på havet. Ögat har en fenomenal förmåga att anpassa sig till det befintliga (nästan obefintliga) ljuset, en förmåga som kameran saknar, särskilt på en gungande båt – slutartiden blir för lång.
Vi navigerade oss in i Riobukten, fulla av förundran över att vi faktiskt på egen köl passerade under den berömda sockertoppen som vi sett på så många exotiska bilder och då aldrig ens tänkt tanken att detta skulle kunna vara möjligt. Förtöjde långsides vid en ponton i Gloria marina. Inte en skäl var intresserade av oss, så vi kröp till kojs kl halv fem och hoppades att diskot på kajen snart skulle tystna!
Dagen därpå ägnade vi oss åt tvätt. Det blir en hel del när man bara ligger för ankar och inte har vatten i slang. Alltså stortvätt efter fem veckors segling, och båten såg ut som jag vet inte vad, allt under uppsikt från Corcovado däruppe på sin klippa. Eftermiddagen ägnade vi oss åt att försöka förlänga vårt tremånaders uppehållstillstånd. Brasilianarna själva vet inte hur man förfar, så när vi vid stängningsdags till slut fick klart hur det skulle gå till var det stängt. Vi fick väl sälla oss till dom övriga yachtisarna som tog detta lite lättare. Den ”normala” passpolisen gav oss ett kombinerat in- och utrese papper gällande Rio, och med det nöjde vi oss. Vi hade ju fortfarande vår inklarering i Brasilien från Salvador att hänvisa till om det blev aktuellt.
Nu blev det lite bråttom att hinna med en tur till Sockertoppen och Corcovado innan mörkret föll. På grund av trafikkaos på vägen upp blev det inga dagsljusbilder, men väl fina upplevelser och bilder över staden i nattljus.
Vi tillbringade åter en natt med tung diskomusik till kl sex på morgonen, så detta tillsammans med det höga priset i marinan, 380kr under lågsäsong! (det dubbla under säsong och det fyrdubbla under karnevalen, nyår och helger!!!) gjorde att vi efter en shoppingtur lämnade Rio och motorerade tvärs över bukten till grannstaden Niteroi.


Yachtklubben Charitas välkomnade oss och bjöd på introduktionspris för de första tre nätterna, under 200kr för tre dygn! Inkluderande vatten och el och utan diskotek.
Niteroi är en lugnare och säkrare stad på buss eller färjeavstånd 30 min från Rio och med en vidunderlig utsikt över bukten mot Rio, väsentligen bättre än de vyer man får ifrån Rio.

Efter tre dygn i yachtklubben vände vinden och vi seglade ner till Ilha Grande, Rios skärgård. Det är lite mer än 70 nm och vi anlände naturligtvis inte i dagsljus utan strax före kl 24. Efter att ha kollat plottern mot radarn vid de första öarna, för kontroll av sjökortets riktighet, var det bara att pinna på till vår utsedda ankarvik Enseada do Abráo, en av de många fina och välskyddade vikarna på Ilha Grande.

Ön är ett omtyckt semestermål för Rio och Sao Paulo bor så här är lika fullt som i juli på svenska kusten under södra halvklotets sommar, december till februari. Nu i september, tidig vår (24 grader i vattnet!), är vi inte ensamma men det är långt ifrån trångt. Nästan varje eftermiddag hittade vi en egen ankarvik under den veckan vi var i denna fantastiska skärgård. Lokalbefolkningen påstår att man kan segla här ett år utan att ankra i samma vik två gånger!

Tillgänglighet och service är också topp. Vi angjorde staden Angra dos Reis i centrum av området. Shoppingcentret hade egna bryggplatser i marinan där vi la till gratis i tre timmar medan vi fyllde på våra matförråd med kundvagnen ända ut till båten och sedan seglade tillbaka ut i skärgården för att ankra i en egen vik. Ja egen och egen. Denna gång hade vi valt en vik som fiskarna använder när dom söker skydd för sydosten. Vid 24 tiden hade vi 35 fiskebåtar runt om oss i viken.
På morgonen när vi vaknade var det bara några få kvar och efter frukost gav vi oss också av mot Parati i den västligaste delen av området. När vi kom runt ön förstod vi varför fiskarna sökt lä. Det var en rejäl dyning som rullade in från havet. Just här vid Ilha Sandri har havet fritt spelrum från syd så havssjön gick rätt in mot ön. Efter några timmars gungande var vi åter i ”ölä” och kunde fortsätta skärgårdssegla till Parati, en av de äldsta städerna i Brasilien.
Det är mycket grunt i västra sidan av viken där staden ligger, men vi ankrade på svaj en bit utanför stora bryggan och rodde in till bryggnocken där vi förtöjde jollen mellan fiske och turbåtar. Staden är naturligtvis en turistfälla med massor av restauranger men den låga genuina bebyggelsen och tidvattnet som gör en del gator närmast hamnen till grunda kanaler gör staden till en klar sevärdhet, naturligtvis för oss positivt påverkad av off season.

Vi avslutade skärgårdsetappen med två fina dygn i en fullständigt skyddad ankarplats vid Ilha da Cotia norr om Parati-Mirim, ett stenkast innan man kommer ut på havet för den fortsatta färden mot sydväst. Här inväntade vi ånyo en frontpassage med vindkantring för att slippa stångas mot en envis vind, ström och sjö.
Den 18 september lämnade vi Ilha Grande arkipelagen med sikte på Santos. Efter en nattankring vid den gamla fängelseön Ilha dos Porcos seglade vi vidare mot Santos som angjordes i nattens mörker kl 02 den 20:e. Återigen en mörk angöring, så vi ankrade i en vik i flodmynningen för att i morgonljuset gå vidare in i hamnen och IATE yachtklubben som hälsade gästande båtar välkomna med två gratisnätter. (därefeter 400kr om dan!)
Nu var det lite bråttom att klarera ut från Brasilien. Våra visa skulle gå ut två dagar efter vår ankomst till Santos och förlängning skulle varit gjord minst 14 dagar tidigare (vilket vi ju försökte i Rio...) Att bara hitta de tre myndigheterna var ett äventyr. Inte ens taxichaffören hittade. Han var av (i ösregn) och frågade sig fram tre gånger innan vi slutligen kom fram. Väl där var dom hyggliga och både stämplade oss in till Salvador och ut ur Brasilien på samma gång. Vi fick skjuts med en fartygsagent till hamnmyndigheten som 5 min före stängning fixade ”zarpen” (sjöduglighetspappret) ut ur Brasilien med Piriápolis i Uruguay som next port.
Tullen var som väl var öppna längre, men när vi väl kom dit blev vi inte insläppta för att vi hade kortbyxor! Lite förberedda på detta var vi, så framför vakten tog vi byxholkarna ur ryggsäcken och med blixtlås förband vi dom med kortbyxorna. Vakten blev först lite perplex, sen blev han full i grin och hämtade några andra för att se vårt skådespel. Därefter gick det bra att komma in och få ett papper som sa att det var ok att exportera båten ut ur Brasilien.
Nu var klockan strax solnedgång så när vi frågade vilken riktning hamnen låg för promenad tillbaka sa personalen att det var på tok för långt och för farligt. Vi var tvungna att åka buss eller taxi. Nu sker en lite oväntad omsvängning och ifrån att knappt ha släppt in oss följer nu en av personalen med oss två kvarter till busstationen och ser till att vi hittar rätt buss. Man slutar inte att förvånas i både positivt och negativt. Noteras ska att bussresan tog 45 minuter!
Äntligen hade vi nu alla papper för att kunna lämna Brasilien, men dom ”krävde” att vi seglade direkt till Uruguay, nåt som vi inte hade tänkt oss. Så när vi två dagar senare lämnade Santos och seglade till Paranagua sällade vi oss i än högre grad än tidigare till dom som inte helt följer regelverket.

I Paranagua ankrade vi i älven rakt framför hamnkontoret. Ingen är väl så dum att han ankrar där om inte alla papper är i ordning tänkte vi och mycket riktigt, under två dagar var det ingen från hamnkontoret som intresserade sig för oss. Vi rodde in till en ponton med arbetsbåtar för hamnen och frågade om vi fick förtöja jollen. Helt ok, vilket också innebar att den var bevakad eftersom dom hade 24 tim tjänst.

Gammal fin stad där det hade varit mycket enklare att klarera ut (men det alternativet fanns inte för oss på grund av våra utgångna visa). Stora städer = stora avstånd mellan myndigheter och det omvända gäller oftast.
Alla dessa strandhugg var med anledning att vi ville se nåt och eller att det var en front på gång med hårda sydvindar. Det som lockade oss till Paranagua var Lonley Planets beskrivning av tågturen till nästa stad, Curitiba. Vi visste dock inte avgångstiderna och nu visade det sig att tåget gick bara kl 14 på söndagar. Så nån tågresa blev det inte för oss.
Efter totalt fyra dygn i Paranagua med omnejd gav vi oss av mot Porto Belo, där vi ankrade i Enseada Caixa D´Aqo i nattens mörker just före midnatt. Strax innan mörkret föll såg vi några fiskebåtar med snörpvad. Innan vi hade passerat alla hade vi räknat in över 40 båtar som for omkring på vattnet som vilsna bolgetingar, jagandes fiskstim. Det var inte helt lätt att med spirade segel navigera i detta getingbo. Fiskarna var väldigt vänliga och vinkade friskt på dom båtarna som var närmast. När sen mörkret kom var det lite vanskligare att avgöra var vaden var, men med lite extra avstånd och naturligtvis en del tur gick allt bra.
När vi vaknade i ankarviken på morgonen låg flera av de fiskebåtar vi mött ankrade utanför oss.

Väderprognosen sa oss att sydvinden skulle komma om ett dygn, så vi körde en sightseeing sväng i Porto Belo före vi seglade söder ut förbi Florianopolis och mot bukten vid Pinheira alldeles där Canal Sul de Santa Catarina mynnar. Vinden dog ut när vi hade tre timmar kvar, vilket naturligtvis förebådade vindvridningen som kom en timma senare. Sista timman fick vi kämpa i motvinden och motströmmen för att komma fram till den rekommenderade viken. Väl där, i mörkret förstås, var dyningen inte att leka med. Vi kröp så nära den sydöstra udden vi vågade och la ut extra kätting och extra dämpare till kättingkroken. Vi säkrade även kättingen på däck, så att ankarspelet skulle vara skyddat om kättingkroken lossade. Ankarsegel upp för första gången på länge, vi hade ju tidigare bra ankrat i floder och liknande platser där tidvattnet vände båten och ankarsegel bara blir fel. I värsta fall hamnar man tvärs och får ett helt annat rörelsemönster än omkringliggande båtar. Men i denna bukt med stadig sydvind var det helt rätt. Dyningen gav oss några riktiga ryck, men inte värre än att vi bedömde det som acceptabelt. Vi tyckte att vi har ju trots allt dimensionerat ankringsutrustningen för tuffa tag.
Vi blev kvar här två dygn i väntan på att nordvinden skulle komma tillbaka. På eftermiddagen dag ett kom en fiskbåt och hojtade på oss. Vi for upp och undrade vad som var på gång. Det visade sig att de förmodligen trodde att vi hade det obekvämt så långt ut i bukten, så vad vi förstod skulle dom ut och fiska i två dagar och erbjöd oss att använd deras boj längre in i bukten. Tänk, allt vi hört om illasinnade fiskare och andra man skall akta sig för! Dyningen hade minskat och vi blev aldrig helt klara på vilken boj (språkförbistringen!) så vi låg kvar för ankar. På eftermiddagen dag två mojnade vinden så det gick att ro in för en promenad och lite förrådskomplettering, vi skulle ju segla till Rio Grande på två dygn. När vi tog upp ankaret på morgonen visade det sig att kättingkroken hade rätat på sig en hel del trots dämpare.

Morgonens vädergribfil på kortvågsradion talade om nordliga vindar de närmaste fem dygnen med bra vindstyrka lite längre ut från kusten. Vi bestämde oss för att anta det budet och tog oss 20 nm ut från kusten innan vi vek söder ut. Helt enligt gribben hade vi nästan ingen vind på vägen ut så tre timmar motorkörning gav oss fulla tankar och fulla batterier. Vinden kom och vi slörade strax i liten kuling mot Piriàpolis. Vi hoppade alltså över Rio Grande, dels hade vi varit ”olagliga” länge nog, och dels blir det tokigt med korta kusthopp om man skall gå 20 nm ut och 20 nm in igen på en kort kuststräcka. Nu blev det en snabb segling på knappt fyra dygn och 550 nm och fram kom vi som vanligt mitt i natten.
Seglingen bjöd både på stiltje i början, relativt hård vind från norr som vred och gav oss först en fin slör och senare plattläns. Vinden mojnade något på kvällen dag tre för att bli nästan vindstilla med tät dimma på morgonen dag fyra när vi kom in i Rio de la Plata bukten, en dimma som släppte först på kvällen när vinden starkt kom tillbaka. Tredje natten efter att vinden gått ner och sjön lagt sig något var det nästan tyst. Sjön bröt fortfarande här och där, men den höga ljudnivån från ett brötande hav och en ”framrusande”, ibland surfande båt, var borta. Björn satt vakt vid tretiden när plötsligt någon ropade ute i mörkret. Det var svagt månsken men havet lystes upp av intensiv mareld som lyste i alla små skumbrott runt om och i båtens kölvatten och bogsvall. Stirrandes ut i mörkret försökte vi begripa vad vi hörde. Efter en stund kom vi fram till att detta förunderliga och mäktiga ljud måste komma från valar. Vi hade hört om valsång, men att uppleva detta i kombination med den enorma marelden var helt fantastiskt. Det är till stor del för såna här naturupplevelser som vi seglar.
Vi angjorde Piriápolis strax före kl 24 och togs emot på kajen av Perfectura Naval som tog vår zarpe från Brasilien och önskade oss välkomna till Piriápolis och Uruguay, sen var det bara och sova. Dan därpå fixade vi med tullen i ett hus bredvid marinan. Ett mycket enkelt dokument skrevs om vad vi hade med oss, mycket summariskt med en del underligheter. Hur många flaskor whisky, champange och vin var intressant, men om vi hade någon annan sprit var inte på tapeten. Tyvärr finns ingen passpolis i Piriápolis längre sen snabbfärjan från Buenos Aires lagts ner, så vi fick ta oss de två landmilen till flygplatsen vid Punta del Este. Vi hade sån tur att Greta och Ove från Göteborg med Mayflower II skulle ut på en hyrbilsutflykt åt det hållet. Vi liftade till flygplatsen med våra cyklar hopfällda i bakluckan. Stämplade passen hos passpolisen och cyklade tillbaka. Det blev en fin tur över ett böljande landskap ner till kusten som vi sen följde vi kustvägen en dryg mil till Piriápolis. Naturen påminner om en blandning av Skåne, Danmark och karga bergknallar som i Norrland!. Så nu är vi enligt alla konstens regler inklarerade i Uruguay, med en lite ömmande bakdel efter den ovana cyklingen.

Det var väldigt kul att få prata lite båt med likasinnade igen, vi hade tre veckor sen Rio bakom oss utan någon direkt kontakt med andra båtmäniskor. Visserligen har vi mailkontakt med flera båtar, men det ersätter inte helt fysik närhet. Här i Piriápolis hade vi stämt möte med Marcie och David från USA som vi tycker att vi redan känner sedan vi haft tät mailkontakt i snart ett år. Dom har gjort en säsong i Patagonien med sin Nine of Cupes och vi får en massa tips ochfår köpa flytande förtöjningslinor, dunkar och sjökort av dom, vilket behövs för detta speciella område.
I marinan finns också förutom svenskarna Ove och Greta, även Micke från Linköping med sin Jaenneau, så det blev plötsligt lite av en svensk-koloni. Nine of Cupes skall gå mot Afrika och de svenska båtarna mot Rio. Övriga båtar i marinan, från Belgien, Schweitz, Australien och ytterligare en amerikan skall gå söderut mot Patagonien. Kul och nyttigt att diskutera förväntningar och förberedelser.
Marinan är rätt liten men välordnad och med en stor 75 tons båtlift. Tidvattnet är bara nån meter och akterförtöjning är i boj och inte i bottenlina som på de flesta ställen. Bojarna ger en mycket bättre fjädring när surgen går in i hamnen vid hård blåst. Vi har vår avdragna förtamp från Salvador i färskt minne. Prisnivån är klart tilltalande, drygt 70 kr per dygn.

Piriápolis är en ren semesterby byggd för att ta emot rika Argentinare, men ett fungerande samhälle med många bra butiker för i princip alla behov och en suverän grönsaksmarknad varje lördag. Prisnivån är lägre än i Brasilien, med några få undantag för tropiska frukter som inte växer här. Det är dock dåligt med båtprylbutiker.

Vi möter nu våren för andra gången i år. Blommande syrenträd som luktar precis som vanlig syren. Jordgubbar och sockerärtor säljs på marknaden. Uruguay är mycket mera Europa än Brasilien när det gäller både klimat, natur, dofter och invånare och verkar vara ett lätt land att leva i för oss nordbor, inte minst för att det är så glest befolkat.
Sjölejonen på betongkajen bredvid båten gör att man blir påmind om att vi inte är i Europa.

Vi kommer att ligga här några veckor och fixa med båten inför nästa, mer utmanande etapp ner till Patagonien. På vägen dit ska vi bl a angöra Buenos Aires och Mar del Plata innan vi sedan styr söder ut mot Patagonien där vi tänker angöra Ushuaia nån gång i mitten på december.
Den södra hemisfärens sommar tänker vi sen ägna Beagle-kanalen och de södra delarna av Patagonien, för att mot hösten förmodligen segla tillbaka hit till Uruguay efter en mellanlandning på Falklandsöarna.

10 oktober 2006
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne

www.sailaround.info
sm6yxb@winlink.org
mail@sailaround.info