Lindisfarne – Forgus 37 – 7,5t (>9t utrustad)
Itaparica - Vitoria
26 juli - 30 augusti 2006
Vi kom iväg från Itaparica först i mitten av augusti. Mest beroende på att det är svårt att slita sig från trevliga vänner och när vi väl bestämt oss så började det regna och blåsa - från syd!
Dagarna i Itaparica fördrev vi med ömsom arbete och ömsom nöjen
tillsammans med trevliga vänner. Pinsamt blev det nog
mest av nöjen.
Arbetet bestod mest i att torrsätta Lindisfarne.
Vår
bogpropeller hade tappat det mesta av sin verka, så vi antog att propellrarna
var påväxta. Sagt och gjort, vid springtidvatten flyttade vi båten in till en
kaj med 2m vatten vid flod och 0 vid ebb, och rengjorde valda delar av
underlivet. Propellrarna som tappat sin giftfärg var kraftigt bevuxna, samt två
av tre vattenintag. Bägge med galler! Toalettens vattenintag var helt rent, men
motorns och watermakerns intag var nästan täta. Det är nog läge och fundera på
varför man har galler! Det sitter intagsfilter på alla tre, oavsett galler. Vi
kommer så snart tillfälle bjuds att bryta loss "pinnarna" i gallret. (Enkelt med
en grov skruvmejsel). För övrigt var botten nästan ren, trots gammal antifouling
(våren 2004).
Vi hann också besöka Anders Eriksson och hans fru Betulia tillsammans med
besättningarna på norska Embla och Empire, samt Göteborgska Pärlan II.
Anders (känd från "I Shackeltons fotspår" och Ulvesunds båtvarv) är numera
Brasilienbo på heltid. Tidigare delade han sig mellan Ulvesund på svenska
sommarhalvåret och Itaparica på Brasilianska sommarhalvåret.
Vi hade en mycket trevlig söndagseftermiddag i deras nya hus på Itaparicas
"havskust". Till huset hör ett antal mindre hus som hyrs ut till gäster, 100 m
från beachen!!
Kan rekommenderas. Kolla själva på deras webb:
www.boibrasilen.com
Vår första etapp var bara 70 nm från Itaparica till Morro Sau Paulo, där vi
ankrade för natten en bit upp i floden. Mycket lagom start efter 6 veckor utan
sjörullning.
Ytterligare 45 nm söder ut kom vi till Camamu. Kusten utanför floden Marau där
Camamu ligger är grund och svårnavigerad. Lite vind gjorde att vi var sena och
hade ont om tid att finna en ankarplats innan det var nermörkt. Man saknar
verkligen ljusa sommarnätter. Med lite motorstöd och lite tur var vi på plats
strax efter sex, en halvtimme efter solens nedgång. Vi kom att tillbringa hela
sex dagar i floden.
V
i hade kommit över en waypointlista för sträckan uppströms
till staden/byn Marau, en sträcka på 15 nm som inte har några som helst
djupsiffror i kortet. Sträckvis var vi enligt kortet dessutom en bra bit upp på
land. Listan fungerade fint och vi hade aldrig mindre än 4m vatten.
Vi ankrade
utanför byn där vi övernattade.
Vi besökte sedan lördagsmarknaden där vi naturligtvis bunkrade vad som bjöds, oxfilé, tomater, vitkål, paprika mm Oxfilé låter som en onödig lyx, men i den här värmen hänger inget kött till sig och blir alltså inte särskilt mört. Faktum är att skall man inte tillaga köttet genom att koka det länge är det bara filén som duger (om man inte vill tugga väldigt länge!),
Efter två nätter uppe i floden och en fotvandring genom mangroven över halvön
och ut till havet, gled vi ut till öarna innanför mynningen där vi ankrade några
dygn i väntan på att en envis hård sydvind skulle vrida.
På väg över den smala halvön satt en gubbe i skuggan utanför sin bananodling och
väntade på kunder. Vi var nog dagens enda köpare. Ca 7Skr för en stock
småbananer.
Det gick verkligen ingen nöd på oss i den omgivningen. Fina promenader, bra bad och paddelavstånd till flera små restauranger.
På vägen ut till havs övernattade vi i flodmynningen utanför Barra Grande för att bunkra och
få en längre promenad ut till havet. Handlingen var bra, internet ur funktion,
promenaden fin men den gungande ankringsplatsen klart tveksam.
Mycket långgrunt och med
dyning från havet. Vi flyttade oss inför natten ut mot revet för att få mindre
dyning vilket fungerade bra, men det känns lite spökigt att ha brytande sjö
knappt 100 m bakom båten. Efter en lite gungig natt gav vi oss av ut på
ett, efter tre dagars blåsande, ganska upprört hav. Med vågor mot land och med
tidvattnet i ryggen blev det en väldig berg och dalbana för att komma över
grundområdena och nå ut till havs. I dessa lägen är verkligen GPS en tillgång.
Loggen visar under stundom bara någon knop i den branta motsjön, men GPS:en talar
om att vi gör 3-4 knop över grund, så straffet är tidsbegränsat. Väl ute gick
det bättre, men gammal motsjö och lite för lite bidevind är inte vad Lindisfarne gillar. Fram mot natten försvann korssjön, vinden ökade och vred mot
nordost. Det blev plötsligt en helt annan tillvaro, man kan knappt tro att det
är samma hav.
Efter två dygns segling var vi framme vid ögruppen Abrohlos, naturreservat känt
för sina valar och fågelkolonier.
Valarna, knölval, träffade vi på redan vid angöring av öarna, mellan oss och vår
tilltänkta ankarplats simmade en ko med kalv. Man varken kan eller får "flytta"
på dom så det var bara att på respektfullt avstånd avvakta tills passagen var
fri.
Norska Empire som seglat nån vecka före oss från Itaparica och hämtat gäster i
Vitoria låg för ankar just där vi tänkt ankra. Med även häckankaret ute gick det
bra att få plats med två båtar i "viken". Efter gemensam angörare blev det
sen två dagar med fågel och valskådning från ankrad båt. Vi hann även med en del
fiskskådning vid våra snorklingsövningar.
Gribbfilen (vindinformation via mail) hotade med sydvind igen om nåt dygn, så tredje dagens morgon drog vi
iväg. Ja iväg och iväg. Vi hade ju även häckankaret ute och det är ju inte bara
bra. Sista natten vred vinden så vi fick den i sidan, men sjön akterifrån,
vilket nästan omöjliggör upptagning utan att lägga loss förliga ankaret (om man
inte har mer 100 m kätting). Så det blev lite manövrer i blåsten. Kätting med
boj/fender och flytande fånglina till stävankaret överbord och sen upp med
häckankaret. Sen var det bara att motorera fram till bojen och hämta upp kätting
med vidhängande ankare. Skall ni kopiera detta så kolla vad kätting väger och
jämför med bojens flytkraft! Vi sänkte mer än halva bojen, så det var tur att
det inte var djupare.
Efter dessa morgonbestyr bar det av med plattläns och spirade segel i full
fart mellan valarna ner mot Vitoria för att hinna fram före nästa sydliga
kuling. Vinden friskade och det blåste nästan kuling hela vägen till Vitoria
(180 nm) som vi nådde efter 26 timmar, lagom till vinden mojnade före
vindvridning.
Segla mellan valar! Vi såg massor av knölvalar (11,5 - 15 m och 25 - 30 ton), en
del nästan på båten. En ko med kalv (4-5m lång vid födsel) dök upp på kollisionskurs i den ruffa
sjön strax babord om oss. Det var svårt att avgöra åt vilket håll dom var på väg
men efter lite vinglande fram och tillbaka allt eftersom valarna ändrade kurs
passerade vi slutligen bakom dom. Med spirade segel är det inte så lätt att väja så det
blev nog lite för nära.
Kon slog ett kraftfullt slag med stjärtfenan i vattnet
för att markera sitt missnöje. Vi var så nära att vi såg hur stjärt- och ryggfenan
dallrade.
Trots den något stressiga situationen med en val större och mer än dubbelt så tung som båten på kollisionskurs lyckades vi fotografera varningsplasket i en bildserie. (se album)
Vi lämnade Abrolhos tillsammans med Empire ( Bavaria 42) och har därför en del
bilder på valar med Lindisfarne i bakgrunden. Bilder som vi fått av dom. Mot kvällen revade vi för natten
och var sedan två timmar efter dom i hamn.
Så här efteråt undrar man hur många "flytande grund" vi var nära under natten ner mot Vitoria. Men vi såg, eller kände, inga valar under natten. Det var skönt att förtöja vid en boj i den skyddade yachthamnen i Vitoria. Natten, med bara revad stor, blev väldigt stökig och rullande i den grova sjön och då är det alltid extra skönt att vara framme och kunna koppla av i en stillaliggande båt.
Nu skall vi besöka polisen och förlänga vårt uppehållstillstånd i Brasilien med ytterligare tre månader och sedan invänta nästa nordanvind som skall ta oss ner mot Rio med delmål Cabo Bòzios, 180 nm åt sydväst.
30 augusti 2006
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne
www.sailaround.info
sm6yxb@winlink.org
mail@sailaround.info