Lindisfarne – Forgus 37 – 7,5t (>9t utrustad)
Salvador med omnejd och en resa till Amazonas djungler
26 juni – 25 juli 2006

Vi börjar nu efter en månad känna oss rätt hemma i Brasilien, framför allt här i Bahia bukten. Första veckan gick åt till tvätt och inklarering. Inklarering är ett kapitel för sig. Brasilien och tydligen hela sydamerika har inga särskilda regler för fritidsbåtar, så vi blir hanterade som vilket handelsfartyg som helst. Kan ju låta ok, men om man betänker att det finns dokument som fritidsbåtar normalt inte förfogar över så blir det genast lite komplicerat. Först är det immigrationsmyndigheten, i det här fallet en person som ”går” från fartyg till fartyg och stämplar passen. Men inte småbåtar! I vårt fall tog marinan hand om passen och fixade instämplingen, och det särskilda dokument, med stämplar, som man har här i Bahia, en service som Piloten inte sa ett ord om. Därefter var det hälsomyndigheten. Vårt fartyg fick inte vara besmittat med någon farsot! Stort frågeformulär med frågor typ; hade någon dött på överresan? Var råttbekämpning utförd? Osv, synnerligen relevanta frågor för en liten fritidsbåt. Enda relevanta var väl att dom kollade besättningens vaccinationsintyg, gula febern osv. Sedan skrevs det ut ett intyg med flera stämplar på om att fartyget var smittofritt.

Med dessa två dokument begav vi oss så till tullen. Det visade sig att dom var inte särskilt intresserade av vad vi medfört från tidigare land, men väl av båtens värde. Värdet skall sedan ligga till grund för eventuella böter och för införselavgift om man stannar för länge i landet! Det gäller naturligtvis att få ett så lågt värde som möjligt! Nu återstår bara hamnkaptenen som skall ha kopia på alla dokument, våra egna och de av myndigheterna här utfärdade. En diger papperslunta. När vi så småningom lämnar Bahia bukten så skall vi klarera ut hos immigration och hamnkapten. De olika regionerna skriver mao ut nån form av papper som gäller passen, så trots att vi rör oss inom Brasilien skall passen och de vidhängande dokumenten förevisas och stämplas i hamnar framöver. Nu har det redan visat sig att pappershanteringen i verkligheten varierar kraftigt från hamn till hamn, men det vet man ju inte i förväg och tusan ta den som inte har rätt papper när en noggrann myndighetsperson dyker upp. Nu finns det flera seglare som struntar i pappren då dom har varit här för länge och alltså inte kan visa upp sig. Men deras hamnmöjligheter blir rätt begränsade och de löper även risken att bli ertappade i ankarvikar, även om det förefaller vara en liten risk. Böter och ”utvisning” från regionen blir resultatet om man blir upptäckt.

Efter första veckan började vi forska efter en möjlighet att ta oss till Amazonas djungel. Efter att ha kollat flodbåt och buss visade sig enda vettiga alternativet vara flyg till Manaus via Brasilia., en flygresa på över fyra timmar exklusive mellanlandningar. Brasilien är ett stort land! Vi fick hjälp av en resebyrå att pussla ihop flygbiljetter, hotell i Brasilia och Manaus samt det viktigaste, Ariau Tower djungel-lodge med tillhörande turer in i djungeln.
Vi lämnade den skumpiga marinan i Salvador för att finna en lugnare och säkrare plats att lämna båten på under vår utflykt. Brasilien har i de flesta städer en eller flera privata båtklubbar, som oftast välkomnar gästande båtar. Vi fann längre in i bukten Aratu IATE båtklubb som hade bojar för gästande båtar. Perfekt väderskydd utan dyning och med rimligt bra bevakning. Vi gjorde upp om att komma dit med båten och lägga den en vecka, få hjälp med taxi till flygplatsen och så vidare. Allt detta låter nog självklart och lätt, men när personalen inte talar ett ord utom Portugisiska blir det minst sagt komplikado... Nåja, med teckenspråk, papper och penna fick vi bokat arrangemanget och seglade tillbaka ut i Bahia bukten där vi ankrade mellan öarna Frade och Bom Jesus.
Här låg vi två nätter ibland Mangroven helskyddade för väder och vind för att sedan segla ut till Itaparica några dagar innan det var dags att segla tillbaka in till Aratu. Lite spännande var det att komma in till sekretariatet. Hade våra förhandlingar om plats fungerat eller skulle dom vara helt oförstående. Det visade sig trots språkförbistringen att alla papper var ok och bokningen var ok, dom undrade bara varför vi kom kl fem när vi sagt vid tretiden!!! Det är uppenbart viktigt att alltid sätta en ETA med mycket god marginal för att inte orsaka funderingar om var man tagit vägen.

Taxi till flygplatsen morgonen därpå och sen flyg till Brasilia där vi övernattade för att få se på den omtalade staden. För en tekniker som sysslat en del med planering är det fascinerande att se en stad som planerats från ett obebyggt landskap och ett tomt ritpapper. Till och med sjöar har placerats efter behov.
Nu kan man naturligtvis alltid ha synpunkter på om det har blivit bra eller... Men stora öppna ytor med breda mångfiliga trafiklösninger i städers centrala delar är inget man normalt ser. Staden liknar inte någon annan stad, delvis beroende på den speciella tillkomsten, men också på grund av den moderna arkitekturen. Kul att ha sett en stad som byggdes från noll på fem år när man läste om den i skolan i slutet av 60-talet! Det är i dag en i allra högsta grad levande och pulserande stad. Den ursprungliga centrala staden har form av en fågel där alla kontors- och administrationsbyggnader återfinns i kroppen och vingarna utgörs av hotell-, affärs- och bostadsområden. Numera är även omgivningarna utbyggda och det finns flera förstäder av betydande storlek.

Dag två flög vi vidare till Manaus, Amazonas huvudstad där vi möttes på flygplatsen, bussades och båttransporterades på Rio Negro ut i djungeln till hotellet. Hotellet består av en mängd hotelltorn sammanbundna med landgångar på höga pålar, knappt möjligt att beskriva, måste ses! www.ariau.tur.br
Nu var det högvatten så vattnet var överallt, strax under de lägre landgångarna. Vid lågvatten, november till januari är vattnet 10 -12 m lägre och då är hela anläggningen torrlagd och inte alls lika lättillgänglig. En annan finess med högvattnet är att det finns nästan inga myggor! Vi som förfasat oss för alla malariamyggor i djungeln. Tack vare det sura vattnet i Rio Negro dör alla mygglarver. Vi fick inte ett enda myggbett under hela vår vistelse här. Det var totalt sett väldigt lite flygfän i djungeln och faktiskt har vi inte någon stans i Brasilien stött på insekter så som vi är vana från nordiska länder. Mycket skönt.

Efter frukost bar det iväg redan kl 8 ut i djungeln. Alla transporter sker med stora kanoter som tar 25 passagerare och drivs av en större utombordare. Vi hade tur och hamnade i en liten grupp med bara tiotalet personer, så det var gott om plats och det blev snart nog en god och otvungen stämmning mellan gäster och vår engelsktalande tyske guide. Han bodde i Manaus sedan en massa år och hade arbetat i djungeln, både i Peru, Colombia och nu i Brasilien, större delen av sitt liv. Förmiddagen ägnades åt vandring i djungeln med beskrivning av allehanda växter och träds läkande och helande egenskaper. Även de motsatta, dvs giftiga och farliga gavs exempel på. Det är inte lätt att utan en mängd förkunskaper klara sig här inte. En lian kunde man hugga av och dricka innehållet ur, en annan snarlik innehöll cyanid... Tillbaka till hotellet där en omfångsrik lunchbuffé var uppdukad. Sen var det ut igen för att se hur befokningen lever på fiske och även odlar marken. Annanas, Manioke, Brasiliennöt, vilket visade sig vara våra Paranötter, mm.
Bad med vilda skära floddelfiner stod också på eftermiddagsprogrammet. Annikas delfin tog fel på fisken och hennes hand! Men släppte taget när den upptäckte att ”fisken” gjorde motstånd. Inga bestående men, men två ordentliga avtryck från delfinens tänder. Det finns olika sätt att fira sin 50-års dag på!

Vi hade tre fina dagar med aktiviteter på förmiddagar och eftermiddagar, samt en kvällsaktivitet då vi först fiskade, metade, Pirayor och sedan när mörkret lagt sig fångade en Kajman. Kajmanen kan bli 6 m lång och man har fångat en på 5 m i området för något år sedan. Av säkerhetsskäl var ”vår” kajman bara en knapp meter. Men kommer en sån lös i kanoten... Brasilien har infört stränga regler för jakt på vilda djur och då särskilt kajmaner. Man får inte ens hålla djur i fångenskap, så alla djur kring hotellet är helt fria, om än inte särskilt vilda. Fåglar kommer precis som hemma till fågelbord och andra matställen. Apor utfordras också, om än sparsamt för att inte översvämma området. Hotellets balkonger är intäckta med hönsnät för att inte aporna skall ta sig in och stjäla allt löst.

Fjärde dagen hade vi helt för oss skälva och tillbringade merparten med att vandra runt på dom omfattande landgångarna i anslutning till hotellområdet, över 3 km gångar in i djungeln och utefter Rio Negro.

Vi såg en hel del olika fåglar, allt från Papegojor, Kungsfiskare, Hägrar, Fiskhök, Vävar fåglar och Gamar. Däremot var andra djur inskränkt till Krokodiler, Sengångare, ormar och tre olika sorters apor.

Efter lunch fjärde dagen blev det transport in till Manaus och hotell. Vi gjorde Manaus och framför allt det berömda drygt 100 år gamla Operahuset innan vi begav oss ut till flyget dagen därpå. Manaus är en fantastisk stad, särskilt om man betänker dess läge mitt inne i djungeln och dess historia. Uppsvinget kom i samband med upptäckten av gummiträdet i slutet av 1800 talet. Gummi fanns bara i Amazonas och det drog till sig ”gummibaroner” från Europa som tjänade enorma pengar, vilket också syns på byggnader från den tiden. Gummiträdets frön smugglades så småningom ut från Amazonas och efter några år fanns en produktion i Malaysia som med sina plantager och bättre jordmån snabbt konkurrerade ut Manaus. Gummibaronerna flyttade hem till Europa och Manaus föll tillbaka. Idag är Manaus sedan länge en blomstrande storstad, centralort för hela området med en stor hamn med omfattande containertrafik. Den gamla operan är renoverad till nästan sin forna glans och överdåd. Verkligen en upplevelse att känna dessa mycket speciella historiska vingslag och atmosfär.

Väl ute på flygplatsen började en något komplicerad hemresa. Vårt flyg var fem timmar försenat! Vi skulle dessutom byta flyg sent på kvällen i Brasilia, och detta fick till följd att flygbolaget inte lät oss flyga med till Brasilia med det försenade planet, där vi naturligtvis skulle ha missat vår anslutning och flygbolaget fått inkvartera oss på hotell till dagen efter . Först skulle vi få en ”väntlisteplats” kl 3 på natten, men vid 24 tiden ”dök” plötsligt en plats upp på ”vårt” flyg dagen därpå

Det var bara att bita i det sura äpplet, ta en taxi in till Manaus igen och hitta ett hotell, naturligtvis på vår egen bekostnad eftersom flygresan inte hade påbörjats... Regler är tydligen lite olika i olika delar av världen, och man är lite offside när man inte kan argumentera på Portugisiska. Alternativen till flyg var ju dessutom noll, vilket inte heller förstärkte vår position. Vi hann med ett indianmuseum innan vi dan därpå tog en taxi till flyget. Denna gång fungerade allt och vi kom till Salvador bara ett dygn och 30 minuter försenat.

Ett av våra problem med förseningen var båtklubben som hjälpt oss med taxiarrangemang till och från flyget. Taxin skulle ju hämta oss mitt i natten och köra oss ”genom skogen” till båtklubben. Vi insåg att vi knappast skulle lyckas förklara för en oinvigd taxichaufför på flygplatsen var båten låg. Vi fick tag på vår engelsktalande resebyrå från hotellet i Manaus och dom ringde i sin tur till båtklubben som fixade allt med vår taxi, så när vi klev ut i Salvadornatten stod vår taxikille där och väntade. Han hade även stått där kvällen innan när vi inte kom... Gissa om han fick extrabetalt!? Framme vid marinan höll grindvakten stenhård koll på vilka människor som hade rätt att komma in på området nattetid. Efter en stunds strulande hämtade han en lista där vi fanns antecknade och släpptes slutligen in. Det var en otroligt skön känsla att komma hem till båten Vi hade dessutom dragit på oss en kraftig förkylning, nåt som inte gjord resestrapatserna lättare. Förkylningen gjorde att vi låg kvar vid bojen hela nästa dag och bara kurerade oss. Sen tackade vi för all hjälp, betalade och seglade ut till Itaparica där vi träffade Göteborgsbåten Pärlan II med Monica och Janne ombord och två norska seglare, Embla och Empire. Pärlan och Embla hade seglat från Afrika till Brasilien, Recife, i några veckor före vår översegling. Här ligger även Kent, en svensk L32:a med namn ”Orca”, sedan mer än ett halvår. Den norska Empire med Heidi och Eivind kommer via Karibien och ska liksom vi segla söderut så dom kommer vi säkert träffa flera gånger framöver.

Nu skall vi i lugn och ro förbereda oss för vidare färd söderut som vi planerar till i början av augusti.

26 juli 2006
Annika & Björn
S/Y Lindisfarne

www.sailaround.info
sm6yxb@winlink.org
mail@sailaround.info