Våren 2000

Våren startade med sjösättning den 31/3 trots att vi hade en hel del kvar att göra med båten före första helgseglingen gick att göra.

Veckorna trillade på och den 22 april kunde vi äntligen tuffa ut på första seglingen som omfattade tre dagar. Väder och vind inbjöd till Danmarkstur så vi lämnade Krossholmen på morgonen i sol och perfekt 7-10 m/s sydostlig vind och klev iland på Läsö några timmar senare.
Här träffade vi Iguana, Norlin37:a med Berit tillsammans med sina scoutkompisar och Talofa, Forgus 36:a med Lars tillsammans med Kjell.
Berit hade dragit hela bunten på långpromenad så när vi kom iland låg hela gänget utpumpade i strandkanten med blåsor på fötterna. Nu höll sig inte vädret så bra nån längre tid och vi alla tre lämnade Läsö för en tripp till Skagen morgonen därpå. Vinden dög inte för segling nån längre tid och diset övergick i regn.
Tidig vår och sen höst - det är då Skagen gör sig bäst. Övriga delen av sommarhalvåret så är hamnen så full, i dubbel bemärkelse... att vi håller oss borta därifrån.
Nu kom vi i alla fall fram till en nästan tom hamn där vi kunde välja bästa platserna. En trevlig kväll med mycket båtsnack över dansk öl ska man inte förakta.
Hemgång i tämligen tät dimma. Enda båten med radar, Talofa, gick sist och höll oss andra underättade om vad som låg framför oss via radio. Det är inte dumt med radar... vi ska bara montera den.

Sista helgen i april blev typiskt nog inte dimmig. Vi låg kvar i hemmahamnen för att montera radarmasten en dag. Resten av helgen blev en övernattning på Härön's västsida och en natt på Kärringön. Vädret var i det närmaste högsommar och kvällarna var ljusa till 21.30. Från Härön's västsida går det ett par stigar som är hyfsat markerade så man kan gå över ostsidan, till Kyrkesund utan att behöva gå tillbaka samma väg. Glada i hågen travade vi på, lite sent ute men ändå. Fint var det och vi skulle ju bara tillbaka till båten. Det tog dock lite längre tid än beräknat och nån belysning finns inte, inte ens stjärnor eller måne hjälpte till. Med lite våta och illaluktande skor hittade vi tillbaka lagom till sjörapporten. Det är gott om kärr i området... Efter några timmars promenad sover man verkligen gott.

Solen strålade från en klarblå himmel och det var närmare 25 grader i skuggan. Passade utmärkt för en slödag putsande på båten. Överbyggnaden blev tvättad och vaxad. En radarreflektor, Blipper, monterades uppe vid övre spridarparet. Sent om eftermiddagen puttrade vi över till Kärringön där vi avnjöt en fin solnedgång. Hemfärden dagen efter blev mestadels per segel. Vilken helg! Smått grillade av första värmen.

Under Maj blev det lite knapert med segling. Den mesta fritiden gick åt att slutmontera både det ena och det andra före semesterstarten den 9 juni. Vi gjorde dock två kortturer. En till Björkö och Fotö, och en till Lindholmen och Högö. Det går ju att skruva på grejor även om man inte ligger vid hammabryggan. I den allra sista helgen före semester monterar vi äntligen en ny varvräknare i stället för den som gick sönder förra våren. Ny var mycket sagt, en bättre begagnad blev det. En motorbåtsägare bytte ut sina gamla fula instrument och si, varvräknaren passade oss perfekt.
På Fotö hittar vi våra drömcyklar. Dom bara står där vid sidan om en båt, fastlåsta försås. Vi tittar och beundrar och försöker hitta ägarna som vi förmodar bor i en holländsk gästbåt. Inga människor sys till så vi får nöja oss med att memorera cykelmärket - Batavus. En fällbar cykel helt i aluminium med rem i stället för kedja. Den ser väldigt dyr ut.
Väl hemma hade givetvis det memorerade namnet redan raderats ur hjärnkontoret. Under en biltur nån vecka senare dök namnet upp bland dammet i Annikas hjärna. Efter lite surfande hittade vi cyklarna som heter ViceVersa, tillverkade i Holland av Batavus. Så var det med det!

Vårseglingarna blev inte riktigt som vi önskade. Bara drygt 200 nm på 10 dagar och 8 övernattningar.

9-10/6
Precis som förra årets semester startar vi med siktet inställt på Kristiansand. Denna gången blev dock avgångstiden 10 på kvällen. Efter att ha packat och stuvat i flera timmar. Det hade inte funnits så mycket tid att förbereda så efter att ha lyssnat på sista väderprognosen för kvällen lämnade vi bryggan snabbt. Prognosen lovade stilla väder i ett par timmar, för att sen blåsa sydost under ett dygn, perfekt för oss med andra ord.
Alla prylar var på plats vid tolvdraget alldeles lagom till att vinden började dra och vi kunde hissa på och börja segla. En kröp ner i bingen och en höll vakt. Allt som vi närmade oss kusten vred vinden mer och mer på sydväst så det var precis att vi höll upp till Kristiansand när vi vid 19-tiden angjorde kusten. Vi hade all anledning att vara helt nöjda med första semesterdygnet.

11-13/6
Följande dagar gjorde vi korta dagsetapper i full motvind med stopp i Mandal, Sälö och slutligen Farsund.
I Farsund träffade vi två svenska seglare på väg till Skottland, precis som vi. Regina 38:an Maria med Maria och Erland och en Comfort 34:a från Mariestad. Farsund är ett bra ställe att ladda för överfarten. Fina omgivningar, bra affär alldeles på bryggan och många likasinnade att prata med.

14-17/6
Det blåste hårt och det hade blåst i flera dagar och prognosen sa att det skulle blåsa i flera dagar till. Vad gör man då - jo man lyssnar efter tecken på att det blir lite mindre låst innan nästa rykare ska komma. Så var det även denna gången och klockan 20 var det dax att lossa förtöjningarna. Diesel hade vi fyllt tidigare så nu återstod bara vatten. Fullt i och så iväg.
Ut från kusten tog några timmar och sen var det dax för första vaktpasset. På andra passet, ca 6 timmar efter avgång, märkte vi att vattnet inte smakade bra - det var salt... Va nu då? Det gick fort att konstatera vad det berodde på. Ena påfyllningslocket låg på däck, någon hade missat att stänga. Historien om någon... Vad skulle vi nu göra. Minst två dygn kvar. Vända - Nä
Här gäller det att gilla läget. Det var så salt att till och med tandborstning var äckligt. Att göra saft eller nyponsoppa gick knappt heller. Det fick bli juice och grape tonic, morgon, middag och kväll.

Nu var det ju blåsigt så matlusten var inte så där värst men vi klarade oss bra ändå. Mer nedbrytande var att vinden och vågorna förde oss långt ur idealkursen. Men hellre bekväm gång än ett evigt motigt hav. Lagom nära Skotska ostkusten vred vinden så vi klarade att runda hörnet med Peterhead och Fraseburgh på samma bog som vi seglat hela vägen från Norge. Vinden var nu så förmånlig och frisk att vi beslutade att fortsätta ett halvt dygn ända in till Inverness dit vi kom en halv timmes tidvatten för sent för att kunna gå in i första slussen.
Det finns en liten marina i flodmynningen, med flytbryggor i tidvattnet så där knöt vi fast och började byta vatten i tankarna. Ja båda tankarna var salta - dom har gemensam avluftning... Vi fick dessutom byta två gånger.

En skotsk båtgranne som bjöd på en välbehövlig angörare sa efter vår beskrivning av vattenproblemen - Ah, That's why you where so keen on water.
Senare på kvällen skulle våra vänner Anders och Agneta Asplund komma med tåget från Edinburgh och vi skulle hinna äta lite riktig mat för första gången på några dagar. Allt på en gång, pengar till mat och ett öga på klockan och så gick vi till byn.
Lite trötta i ögat efter tre dygn på ett ganska upprört hav var vi allt. Sedeln vi tagit med oss var en norsk hundralapp och klockan hade vi glömt att justera efter engelsk tid... Dessutom var tåget försenat så vi fick gott om tid att äta.

18-20/6
Vi är nu fyra, alltså många bra extrahänder för slussningen, så vi klarar galant första slussen in i Caledoniakanalen och påbörjar vår tredagarsfärd till andra sidan Skottland.
Skottland är vackert och vi är på plats då både ginst och rhododendron blommar för fullt.
Vädret är med oss i två dagar, nästan. Men inte vinden - det blev ingen segling på Loch Ness.
Anders badade dock i det fjorton gradiga vattnet men lyckades inte locka fram odjuret. Väl framme i Fort William och nära Ben Nevis, Skottlands högsta berg, regnade det ihållande och molnhöjden var inte särskilt hög, så någon promenad upp till toppen blev det inte. Men vi fick i alla fall se Ben Nevis, nästan hela i alla fall.

21-23/6
Sista slussningen gjorde vi på morgonen tillsammans med Reginan Maria och ett fåtal andra båtar. Kursen sattes till den kända Whiskey-orten Oban. Vädret hade hyfsat till sig och vi kunde njuta av fritt vatten igen. En tur till destilleri blev det ju förstås men rundturen i destilleriet hoppade vi över.
Asplundarna och vi bilade en vecka 1995 och var då just här i Oban. På den resan hade vi ingen aning om att vi några år senare skulle besöka samma ställen men nu på egen köl. Så det kan bli.
Ett av målen här på den västra skottlandssidan var att besöka ön Staffa så rutten gick vidare sydväst runt Mull, upp i det grunda sundet vid Iona och fram till Staffa. Vädret var nästan perfekt. Ingen vind men lite för mycket dyning för att gå iland. Ön är fascinerande även på lite avstånd.

Den ser lite ut som en sufflé där översta skiktet vilar på en massa tätpackade stående tändstickor, fast i lite större format. Överskiktet är lite brunaktigt och stickorna är svarta och består av basalt som i samband med ett vulkanutbrott stelnat långsamt under ett asklager och då bildat långa lodräta kristaller och kallas nu för basaltpelare. Som grädde på moset har ena sidan av ön en grotta som är helt fantastisk där dom avbrutna basaltpelarna gör att stora ytor ser ut som en jätteorgel. En pelare kan vara så stor som uppåt en halv meter i diameter.

Lagom när vi sett oss mätta började den försämring av vädret som prognosen lovat, ökande vind och regn. Vi natthamnade i en bra vik, Oronsay, ett stenkast från den mer kända Tobermory. Frampå morgonkvisten fick vi testa ankarfästet då vinden kom från lite annan riktning än den utlovade. Tungt ankare och lång kätting ger trygghetskänsla och efter denna morgonblåsning har vi fullt förtroende för att ankra både här och där.
Efter att ha flyttat på oss till en annan ände av viken och frukosterat drog vi vidare till Mallaig, en för skottland relativt stor fiskehamn, som ligger på fastlandet alldeles i sydänden av Skye. Man kan inte kalla den pittoresk eller ens något åt det hållet. Det var inte en helt frivillig natthamn på självaste midsommar, men vi skulle få en ny motor till autopiloten levererad hit.
Vår för året nyinstallerade autopilot hade givit upp när ett halva dygn återstod på väg in mot Inverness. Ett fel som vi snabbt konstaterade hade med drivmotorn att göra. Under färden genom Kaledonian kanal blev det många samtal till både Sverige och tillverkaren i Sydengland. Till slut sydde vi ihop en fungerande plan om när vi kunde vara på en tillräckligt central ort för att postverkets utlovade leveranstid skulle stämma. Motorn kom och straxt hade vi en fungerande autopilot igen.

24-26/6
Asplundarnas vecka började nu ta slut och en lämplig busstation fanns i Kyle of Lochalsh, på insidan av Skye. På väg norrut mellan Skye och fastlandet rastade vi för att vänta in ett tidvattenbyte och lite lunch. Under rasten anslöt sig både Reginan Maria och svenska Chess, en Arcona 36:a med fyra vuxna, en stor tonåring och en åttaåring ombord. Chess ägare familjen Söderberg bestående av Bill, MarieLouise och Fredrik, skulle också bli övergivna av sina gäster i Kyle.
Vädret hade stabiliserat sig med för Skottland ovanligt läge, sol och vind från nordost. Kallt men med en fantastisk sikt och så motvind förstås. Vi som från början tänkt runda skottland åt andra hållet, typiskt!
Vi började i alla fall med fantastisk segling mot nord-nordväst och stoppade en natt i Portree som ligger på Skye. Vi hittade den Bed&Breakfast vi bodde på med Anders och Agneta under bilresan 95.

Dan efter hoppade vi över till Hebriderna och en lite ö som heter Scalpay som har en mycket välskyddad naturlig hamn. På väg dit passerade vi Skye's branta västkust och sundet The Little Minch med flera förrädiska grundområden som döljs av tidvattnet och är rejält strömt.
Navigeringen blir extra rolig när man måste ta hänsyn till strömmar som dessutom vänder flera gånger om dygnet. En promenad runt ön med en titt på den nya bron med 20meters segelfri höjd tillsammans med besättningen på Maria, Regina 38:an. Någon pub hittade vi inte men några ortsbor var pratsugna, mest pratbara var den yngre generationen i 10-årsåldern.

27-29/6
I motvind men i övrigt bra väder och beräknad riktning på strömmen flyttade vi norrut till Hebridernas huvudort Stornoway. Även denna hamnen är välskyddad men har inte så många platser för gästande båtar på flytbryggorna. Ett tjugotal platser, alla fulla, varav hälften hörde till ortens folk. 4-5 svenska, en dansk, en fransk, en holländare och nån britt. Vi fick ligga mot kajen första natten. Det har sina sidor att förtöja när båten åker med tidvattnet som här är ca 3 meter.
Svenskkolonin utgjordes av Maria, Chess och Iguana. Den danska båten kom från ett kort besök på Färöarna och den holländska var på väg till Island.

Nu följde två dagar i bil tillsammans med Marias besättning, kors och tvärs runt på den norra ön Lewis. Rättare sagt - den norra delen av ön heter Lewis medan den södra delen är delad med en smal landbrygga mellan norra och södra Harrys. Vi bilade ner till den södra Harrys-delen. Den södra stora ön heter Uist och tillsammans med Harrys/Lewis plus en massa småöar utgör ögruppen Hebriderna. Även kallad Yttre Hebriderna då Skye med flera "fastlandsöar" hör till begreppet Hebriderna. Vädret höll sig på sin kant, dvs klar himmel och kallt.
Vi har träffat seglare som efter flera turer i dessa farvatten ännu inte sett stora delar av naturen på grund av dis, dimma och regn. Vi har tur!

30/6-3/7
Fastlandet lockade igen så det blev ett hopp på 35 sjömil rakt österut till en bra hamn som heter Lochinver. Seglingen över var riktigt hyfsad men ju närmare fastlandet vi kom desto gråare blev himlen. Landpromenaden fick bli med regnkläderna på. Det kan ju inte vara klart varje dag... Vi är nu tre svenska båtar som följs åt, Maria, Chess och vi.
Från denna lilla ort med en relativt stor mottagningsanläggning för fisk fortsatte vi med tidvattnet norrut en etapp till orten med det tungvrickande namnet Kinlochbervie.
En lite konstig hamn, nästan helt tom och där tre sidor i rät vinkel mot varandra består av stålspånt, inte särskilt stor men ful. Här la vi oss alla tre utanpå en fiskebåt som inte såg ut att röra på sig på dom närmaste månaderna. Vi slapp i alla fall strulet med långa förtöjningslinor direkt i land. På hamnplanen fanns en byggnad med kontor och vi hade vid infarten till hamnen pratat med hamnkapten via VHF-radio, men när vi sen skulle söka upp vederbörande för att betala hamnavgift hittade vi inte en själ. Och morgonen därpå lämnade vi hamnen vid halv åtta...
Senare fick vi höra av en annan göteborgsbåt som i sällskap med två andra också nattat i denna hamn och att hamnkaptenen frågade om det var dom som varit där några dagar tidigare utan att betala. Så det kan bli!

Nu hände det som vi rustat för - dimma, äntligen kustnavigering med radar. Men på något underligt sätt så kom vi aldrig ifatt dimbanken. Vi alla tre båtar siktade på att runda Cape Wrath, Vredens Kap, i medström för att smita in i en av dom få säkra ankringsplatserna på nordkusten - den djupa viken Loch Eriboll.
Det blev några timmar med motvind och medström som i vanlig ordning genererar ett ganska upprört hav. Det var skönt att komma fram till viken som är ca åtta sjömil lång. Vi nöjde oss med att parkera halvvägs ner i viken bakom en liten halvö, som var sammanbunden med fastlandet av ett lågt näs.
Eftersom tidvattensströmmarna styr dygnsrytmen en hel del och vi hade lämnat Kinlochbervie tidigt, och för att inte få motström blev dagsturen tämligen kort. Vid lunch var vi på plats väl förankrade och kunde njuta av den varmaste dagen på hela resan. Till och med ett dopp lockade i det fjortongradiga vattnet. Vi till och med försökte med lite fiske men det gav inget. En promenad tillsammans med Chess och Marias besättnngar upp på kullarna blev det däremot.

Tidvattenklockan körde upp oss i morgonrådnaden vid sexdraget till ett alldeles stilla hav. Alla tre stävade vi ut ur viken för att följa kusten österut i medströmmen till nordkustens största hamn, Scrabster. En industrihamn med en jättestort fryshus som skramlade och dundrade. Vattenståndet varierade fyra meter och här fanns inga flytbryggor eller lämplig båt att förtöja utanpå. Maria var först in i hamnen så Chess och vi kunde lägga oss utanpå Maria.
För att kunna lämna innersta båten madrasserade vi Maria med alla tillgängliga fendrar både högt och lågt. Scrabster har kanske varit en liten by nån gång men nu låg närmaste samhälle Thurso, tre kilometer österut och där finns ingen hamn alls. Det blev en lagom promenad för allihop och i Thurso fanns allt man kunde tänka sig - inte minst flera Pubar... Vi var alla tämligen kissnödiga på vägen tillbaka och väl tillbaka vid båtarna mötte oss bara en massa vant och stag och master. Vi hade undre spridarparet i fothöjd och följaktligen var en brant kajstege enda vägen ner till toa...

4/7
Detta var sista hamnen på den skotska kusten, nu skulle vi över till Orkney. En kort tur i bra väder med stark ström i sidan från Pentlandsundet öster om oss.
Där är det fart på vattnet med maxströmmar på upp till en bra bit över åtta knop. Vi skulle till Stromness och om vi räknat rätt på tidvattnet skulle vi hinna in genom Hoy sund i lagom medström. Allt stämde och vi kunde i godan ro titta på den fascinerande kuststräckan utefter ön Hoy med sin enorma rauk Man of Hoy.

5-8/7
Dax för rundtur med hyrbil. Orkney är en böljande jordbruksbyggd med både branta och långgrunda kuststräckor. Huvudön - Mainland - utgör nord och ostsidan av det historiska inlandsvattnet Scapa Flow. Mainland är, sedan Churchill lät stänga några sund, hopknutet med öarna Burray, som utgör sydsidan i inlandsvattnet, och South Ronaldsay sträcker sig långt ner mot den skotska nordspetsen och gör att Pentlandsundet är knappa 5 nm tvärs över.
Djupet i sundet är ca 60 m och skulle man roa sig med att beräkna hur mycket vatten som strömmar fram och tillbaka fyra gånger om dygnet så blir resultatet enormt. Här går man inte ostraffat utan att konsultera tidvattentabellen och väderprognosen. Vi nöjde oss med att per bil köra till syspetsen för att titta på strömracet.

En notering i sjökortet varnar för ström på upp till 12 knop vid spring och att 16 knop har rapporterats!
Nu var vi ju på bilsafari för att titta på lite annat än vatten - och det gjorde vi. Bilen visade sig dock ha lite problem med inkontinens. En trädgårdsslang ansluten till ett för tillfället tomt hus och en plastpåse som hink återställde i alla fall vätskebalansen tills vi lämnade tillbaka bilen.
Den här delen av Europa innehåller läskigt gamla lämningar tillsammans med spåren från kriget förstås. Bosättningar från så många tusen är tillbaka att tanken svindlar. Här bodde folk i tid med pyramiderna. Inte lika snofsigt men med klara spår på hög kultur och en samhällsstruktur som förvånar. Skara Brae på västsidan av Mainland, med en ålder på sådär 4-5000 år, har bara varit exponerat för moderna ögon sedan havet täckte av en bosättning med stenmöbler, hyllor och eldstäder i behåll. Häftigt!
Vi är inga mästare på svensk historia från denna tid så jämförelser får vänta till en annan gång.

Flera av utgrävningsplatserna var inte bara en grop i marken utan man försökte åskådliggöra både hantverk, byggnadsstil och kläder med riktiga människor som både visste vad dom gjorde och kunde berätta om dåtiden, allt på ett mycket välgjort sätt. Den anglosaxiska delen av världen är mästare på "Visitors center" där man på alla möjliga sätt informerar om den aktuella begivenheten. Det finns mycket att se och en dag räcker egentligen inte, så en hel del finns kvar att utforska till ett annat tillfälle.
Väl tillbaka i båten så ringde Annikas far Bertil och frågade lite kryptiskt var vi var och var vi skulle gå härnäst. Tanken var att från Stromness gå till någon av dom norra öarna för att sen hoppa över till Shetland. När Bertil efter en stund talade klarspråk så sa han att han skulle han anlända till Kirkwall, huvudstaden på Orkney, dagen efter. Han hade hoppat på en veckoresa för att titta på alla fina utgrävningar och visste förstås att vi var i närheten.

Våra planer reviderades omgående och morgonen därpå rundade vi Mainland och gick i medström genom Eynhallow sound ner till Kirkwall. I medvind och medström loggade vi nästan 12 knop över grund. Farten genom vattnet var 5-6 knop, alltså en medström på sisådär 6 knop. Häftigt!
Bertil hittade oss i hamnen frampå eftermiddagen dagen därpå. Gemensam rundvandring i stan och middag på lokal. Mer hann vi inte med och vi styrde morgonen därpå ut på böljan igen för att angöra Scaloway på Shetland i vettig tid och med rätt tidvatten. Det är bra med våra långa sommarnätter - vi hittade i skymningen in till en alldeles ny och öde hamnanläggning för fritidsbåtar. Tre långa flytbryggor med Y-bommar, vatten, el och belysning framdraget överallt. Det var så nytt att inte ens slangvindornas plastöverdrag var borttagna.

9-12/7
Scaloway ligger på västsidan av Shetlands Mainland, tvärs över ön ligger Lerwick. Dit hade Chess och Maria gått, men vi hade ön Papa Stour på önskelistan för där finns enorma grottor och fantastiska klippformationer. Väderprognosen såg klart ljus ut så vi satsade på Papa Stour direkt morgonen efter ankomst. Ön ligger så långt västerut man kan komma på Shetland, bara ca 20 sjömil från Scaloway, och vi ankrade i den södra fina skyddade viken vid lunch. Väderförhållandena var perfekta, i med jollen och med extra bensin till snurran puttrade vi runt västudden på jakt efter den omtalade grottan som skär igenom en udde.
Det fanns ingen vägvisare och vi hann besöka några grottor som visade sig vara återvändsgränder. Ivrigt påhejade av alla sjöfåglar - skarvar, stormfågel, sillgrissla, tobisgrissla, tordmule, alkekungar och lunnefåglar. Lunnefåglarna ser ut som Kalle Anka bakifrån när dom dyker. Vit rumpa och stora orange fötter.
Vi hittade till slut rätt grotta och upptäckte att man inte såg från ena änden till den andra och vi hade inte tänkt på att ta med ficklampa. Typiskt!
Med en som är envis som synden och som hela tiden sa - lite till, lite till jag tror jag ser ljus nu... så tog vi oss igenom. Tunneln går i en krok med en nästan rät vinkling på slutet så halvägs inne så vi bara lite ljus från det håll vi kommit från. Framme vi sista skarpa vinklingen var det definitivt svart åt alla håll. Båda tyckte vi att tunnelturen var väl värd lite strapatser.

Tillbaka till båten för en grillkväll i strandkanten på en inte helt obebodd ö. Vi såg två personer på avstånd och en massa får medan vi njöt av mat, utsikt och stillhet. Någon måste gilla oss för dagen därpå ändrade vädergudarna på förutsättningarna och vi fick perfekt medvindssegling i 14 m/s tillbaka till Scaloway. Det var inte ens att tänka på att besöka grottorna i den sjögången.
Med båten fastknuten vid den för övrigt tomma marinan tog vi bussen till Lerwick för att se på stan och besöka Chess och Maria som låg där. Chessarna hade sett späckhuggare på nära håll alldeles utanför Shetlands ostkust. Det hade tydligen varit mäktigt, vi fick se grottor istället...
Tillsammans med Chessarna hyrde vi bil för att hinna se lite mer än bara kustnära områden från båten.
Shetland är betydligt mer kuperat än Orkney. Även här finns många spår av våra förfäder. Och det är gott om fågel, en gång till, det är gott om fågel och på vissa ställen kommer man dom häckande fåglarna riktigt nära. Vilka bilder!

Nästan alla samhällen på dessa ögrupper är synnerligen gråa, inte tråkigt grå utan för att alla hus är byggda av natursten och den är grå. Sen finns det ju tråkiga samhällen totalt utan charm också men Lerwick är lite småmysig att gå runt i. Då tar nog Stromness på Orkney priset som den charmlösaste grå orten.
Här skildes nu våra vägar åt, Chess och Maria låg ju på rätt sida mot Norge medan vi siktade på att runda Mainland norrut innan vi vände kosan hemåt.
Sagt och gjort, efter tankning av både vatten och diesel i Scaloway styrde vi åter mot Papa Stour och sundet mot Mainland. I samband med tankningen av diesel som levererades till kajen med tankbil, kom vi att prata med föraren. En trevlig prick som var hängiven kajakpaddlare och hade varit i flera norska forsar och fjordar.
Han berättade att det inte var många Shetlandsbor som lyckats att besöka den tunneln vi rott igenom. Det är så sällsynt med lite vind i kombination med liten dyning så dom flesta försök får skjutas upp. Någon måste tyckt att vi behövde lite bonus.

Dagen avslutades med angöring på svaj i en återvändsgränd i Yell Sound som heter Gluss Voe. Vi fick ingen landförtöjning och omgivningarna såg inte så lockande ut så det blev inte ens en landpromenad. Kvällen var redan sen och efter mat så knoppade vi in. Yell Sound är inte att leka med står det i beskrivningarna över dessa farvatten så tidvattentabellen bestämde avgång kl 9 följande morgon.

13-16/7
Första etappen på hemfärden avslutades redan kl 13 på en liten bebodd ögrupp som utgör Shetlands utpost åt öster. På väg i grådiset genom Yell Sound fick till och med napp på ett flygplan på radarskärmen. Det lilla planet flög under molnbasen för att se något i gråvädret. I området finns flera stora petrokemiska fabriker men vi såg inte så mycket av något...
Ögruppen Out Skerries är alltså en ö med stadig färjeförbindelse och till och med några hundratal meter asfalterad väg, och bilar! Ön är i storlek ungefär som sydkoster, lite mer taggig bara.
Återigen med tidtabellen i högsta hugg och i kombination med en bra väderprognos så bestämdes avgångstiden till kl17.
På vår promenad, iklädda regnställ och stövlar, blev vi inbjudna till ett par ortsbor. Dom bodde inte permanent på ön men mannens släckt hade bott i huset ända till 70-talet. Själva bodde dom i Edinburgh och pendlade till ön om somrarna. Dom kunde berätta en hel del om ö-livet över en kopp te och vi kontrade med vår historia.
Möten som detta är ett av många skäl till varför det är så roligt att färdas på egen köl.

Det är alltid skönt att starta med strömmen i ryggen ut från kusten, när man väl är långt ut på böljan spelar det ingen roll längre åt vilket håll vattnet rör sig. Efter några timmar får man ju tillbaka det man eventuellt förlorat i rikting mot mål eller fart. Under överfarten tillbaka mot Norge och Farsund blev vi uppropade av en kabeldragare mitt i natten. Dom bogserade sex kilometer långa seismiska kablar och ville inte trassla in dom långa tentaklerna i något, så dom upprepade sin information med jämna mellanrum och då och då ropa upp båtar inom sitt säkerhetsavstånd för att bekräfta fart och kurs. Vi seglade på i frisk vind då vår position ropades ut. Vi svarade att vi hört och bekräftade fart och att vi låg på deras styrbordssida, och så var vi inte intressanta längre.

Vi behövde inte justera kursen så när efter en stund då dom fortsatte att ropa på en båt på sin babordssida så undrade vi givetvis om det var något missförstånd. Vi såg ju kabeldragaren på radarna men inte några spår efter andra båtar i närheten. Ropandet bara fortsatte och slutligen svarade en fiskebåt och dom bestämde gemensamt att byta till en annan radiokanal.
Efter en tag så började dom gapa på kanal 16 igen, den kanal man alltid skall lyssna på, men fiskebåten svarade inte. Det hela slutade med att kabeldragaren sköt gröna lysraketer för att påkalla uppmärksamhet och slutligen svarade fiskaren igen. Dom fick då omedelbara order att väja undan åt ena hållet. Straxt efter gapar kabeldragaren igen och talar om för fiskaren att dom måste väja omedelbart, fiskaren verkade ha startat väjningsmanövern åt fel håll. Och det ska vara yrkesfolk...
Underhållning eller inte, det håller i alla fall en vaken på nattvakterna.

Vinden höll sig både till styrka och riktning ända till Farsund och på väg in genom skärgården ser vi på håll en siluett som verkar bekant. Just som Björn tog telefonen för att chansa på att det var Forgus 36:an Talofa med Lars och Kjell så ringde Lars. Dom var på väg från Farsund till Lerwick och vi hälsade bara god tur. Vi landade i Farsund, på samma brygga som vi några veckor tidigare hade lämnat lite för hastigt - det där med att stänga alla påfyllningslock till vattentankarna...
Frampå kvällskvisten, ja det var nog runt midnatt men vi hade ju kojat tidigt efter nästan två dygn till havs, vaknade vi av att någon knöt fast sin båt utanför vår.
Det var Lars och Kjell som varit tvungna att ge upp Shetlandsturen. Den fina vind vi haft med oss med för vår kurs lagom styrka och våghöjd var allt annat än behaglig åt andra hållet. Det blev nån timme med snack över en kopp te i vår båt innan vi kojade igen. På förmiddagen dan därpå gick Talofa norrut längs kusten för att se om vind och sjö skulle lugna sig något.
Vi tog en promenad, handlade och fortsatte sedan söderut till Kepsö, en liten ö straxt före Lindesnäs. Här hade vi förra året fått flera torskar på kastspö direkt från klipporna och nu försökte vi från jollen, men inte ett napp.

17-20/7
Vi rundade Lindesnäs i medvind och fortsatte till Ny Hellesund. En stor balja omgärdad av dom höga öarna Helleöy och Kabelöy. Här var det fullt av båtar i alla former och storlekar.
Längst in mot berget låg två bekanta X382-siluetter och där såg det praktiskt ut att lägga sig utanpå. Ingen var ombord men vi knöt fast oss ändå och väntade på besättningarnas återkomst. Helleöy har flera lämningar sedan kriget med bland annat ett fundament för en kanon som skulle kunna träffa mål halvägs till Skagen i Danmark. Där skulle en annan kanon med samma räckvidd täcka resten av "sundet". Straxt efter vår angöring kom dom roende från Helleöy med solen i ögonen och såg givetvis att det låg en båt med en stor svensk flagga i aktern men dom kunde fortfarande inte se vem. För oss var det lätt att i medljuset identifiera Svernhages från Snubbler och Lars och Eva i sin båt vars namn vi glömt.

Det blev en trevlig kväll tillsammans som vi upprepade kvällen efter på den lilla ön Kalvöya, en bit upp efter Blindleia. För att ta sig in i den skyddade lagunen får man trixa sig fram mellan kobbar och grund. Väl på plats kunde konstatera att vi tre var ensamma segelbåtar bland ett 40-tal norska motorbåtar. Det var mer än en som undrade hur vi tagit oss in. Det var en varm kväll med ett par riktiga skyfall mitt i grillningen. Typiskt...

Upploppet närmade sig och vi skulle vara hemma senast söndagen den 21. Med tanke på båttätheten i Bohuslän i slutet av juli tog vi det drastiska beslutet att segla raka vägen hem. Från Kalvöya tråcklade vi oss tillbaka till Blindleia som vi följde upp till Brekkestö. I perfekt vind och i god värme styrde vi ut på havet på en något sydostlig kurs och efter 18 timmar, klockan 06.30 somnade vi i hemmahamnen Krossholmen.

Totalt under dessa sex veckor på havet tillryggalade vi nästan 1900 sjömil på 41 dygn.

Semestern är slut men det är fortfarande en helg kvar i juli. Turen går till Hönö på fredagen och vidare till Härön på lördagen och sen tillbaka på söndagen. Inget speciellt men som vanligt skönt med ett avbrott från jobbmiljön. Vi försakar hus och tomt för att få njuta varje helg. Huset står ju kvar och tomten växer till sig...

Augustihelgerna börjar med ett besök på Saltö, mellan Kärringön och Hällevikstrand, en ö full av orm.
Vi låg här tillsammans med Maria, Regina 38:a med Erland och Maria, och under den obligatoriska promenaden snubblade vi på tre ormar på denna karga ö. Alla var inte helt förtjusta medan andra försökte fotografera ormarna!
Nästa tur går till Högö och Möllön tillsammans med Chess, Fredrik, Marie-Louise och Bill Söderberg. Semesterstiden är inte över och det märks på antalet båtar. I Mollöns västvik kan man på höstkanten ligga helt ensam men inte nu. Vi får ett närgånget besök av en Maxi med några tämligen högljudda individer. Mer intressant är besöket av mängder av svalor. Vi kunde räkna till ett 30-tal spridda över varje båt vid ett och samma tillfälle.
Sista augustihelgen går på klassikt vis till Ellös och Öppet varv. Här får vi nattgäster i form av Gerd och Ulf Bramsby som har sin båt liggande i Bovallstrand och har åkt bil istället för båt till Orust.

Första septemberhelgen är årets tjejsegling i Kryssarklubbens regi. Annika rastar tre blivande skeppare till Knippla och sen till Skärhamn. Före hemseglingen hann hela gänget på 40 personer med ett besök på Akvarellmuseet som ligger på klipporna alldeles vid vattnet i Skärhamn.
Denna hösten lite längre segling blev inte lika omfattande som förra årets, bara fem dagar. Vi startade norrut från Krossholmen på eftermiddagen och tänkte ta oss så långt som möjligt innan natten släckte ljuset helt. Vid halv nio började det skymma då var vi i Hjärterösund. Märkligt nog var kryssarklubbsbojarna upptagna så vi tänkte ankra i viken in mot Nordviksstrand. Det låg några nätbojar precis där bästa platsen var och mörkret gjorde det omöjligt att se någon botten. Det är inte särskilt djupt och vi hade aldrig ankrat här förut, så vi fortsatte runt hörnet till Skärhamn. Döm om vår förvåning när vi blev mottagna av hamnvakten som hade kontoret på bryggan och inte stängde förrän kl 21. Vi klev ner på bryggan fem i, typiskt...

Nåja, vi sov gott och fortsatte sedan till Bovallstrand i en rykande medvind. Vi lägger till vid sidan om Bramsby's HR36:a på en flytbrygga som ligger tämligen oskyddat men fungerar som vågbrytare. Det skvätter ordentligt så man får passa på i vågsprutet om man ska komma torr till och från båtarna. Även här sover vi gott eftersom vinden kommer så gott som rakt förifrån. Vi lämnar Bramsbys och Bovallstrand i en fin på gränsen till hård halvvind och landar så småningom på Kalvön, nordväst Havstenssund.
Lindön , Kalvön och Trossö hänger ihop med smala näs och en vägbank löper hela vägen från norr till söder. Denna väg torde vara en av Sveriges minst använda allmänna väg. Det har nog bara kört traktorer på den. Öarna är väl värda ett besök. Dax att vända tillbaka och nästa stopp blir Smögen.
Vi är inte så sena på hösten att alla helgseglingar men hyrbåtar har slutat. Nu betyder helghyrbåt nästan alltid ett gäng gubbar i varierande ålder och nykterhet. Då och då balanserat med en tjejbåt med samma variabler... Det kan bli lite väl livat ibland, men vi hade egen kajplats - i bukten väst om Smögen i lä av Holländarberget.
Sammantaget en suverän helg med mycket segling, turliga vindskiften och uppehållsväder och en hel del värme.

September har två helger kvar och det blir en snabbtur till Läsö och några besök på Fotö. Två mycket trevliga kvällar ihop med Lars och Brita på Nana, en Scanner38:a, god mat och dryck är ett bra kännetecken för Nana. Ena helgens hemväg gick via Brännö och där en gemensam promenad. Seglingen från Fotö till Brännö gjordes i form av en gubb och en gumm-båt. Björn och Lars på Nana och Annika och Brita på Lindisfarne. Brita och Lars kommentar efteråt om Lindisfarne var - bekväm segling i pensionärsbåt - ah, dom är bara avundssjuka...

Oktobers första helg tillbringas återigen ihop med Lars och Brita, men denna gång i Nimbushamnen på Öckerö en sen och mörk fredagskväll och dan efter en lördagskväll på Vinga.
En fyradagarshelg tryckte vi in i oktober då susade vi över till Skagen, tillbaka till Kärringön, Marstrand och sen hem via Kössö (Köpstadsö). Marstrand's fina promenadslinga avverkades tillsammans med Berit från Iguana, Lars från Talofa och Bramsby's från Turandot.
Slutligen en sväng till Öckerö, vidare till Marstrand (igen) och sen hem.
November, upptagningsmånad detta året. En kort tur till Vinga med övernattning hann vi med innan masten åkte av den 11:e och upptagningen den 21:e.

Höstens segling blev en härlig vindrik höst och många trevliga möten med likasinnade.
730 nm är inte fy skam fördelat på 29 seglingsdagar och 26 övernattningar.

Totalt för året:
Drygt 2800 nm, 80 seglingsdagar och 75 övernattningar