Vecka 36, 4 – 11 september 2017 Friday Harbor – Neah Bay vid mynningen av Juan de Fuca Strait 147 nm

4 september måndag Friday Harbor
Spegelblankt vatten runt båten hela natten. En fantastisk måne och många stjärnor reflekterades i vattenspegeln.
Sol och en svag nordvind drog när vi vaknade strax efter åtta. Frukost i lagom långsam takt innan Annika började få myror i byxorna för att börja producera.
Korkförbättringar fortfarande på programmet.
Björn tog sig an den nyanlända Webaston för att försöka begripa hur all kablar mm skall kopplas. Inte helt lätt när manualen är till för folk med Webastoutbildning! Dessutom var det ju frågan om vi fått allt som behövdes, vilket visade sig inte vara fallet efter många funderingar. En specialbrytare med kontrollampa ingick inte i leveransen. Men nu har vi i alla fall förstått kopplingsschemat och hur allt hänger ihop. Värmaren skall integreras i Moons dubbla värmesystem och det ger en del extra huvudbry.
Sen eftermiddag tog vi dingen in till byn och besökte den stängda matmarknaden, Labour Day, och några öppna butiker. Middag på en Pizza med Happy Hour innan vi drog hem till Moon där det blev lite ihop plockning/städning innan kvällste.

5 september tisdag Friday Harbor – Griffin Bay, San Juan Island sydost 6 nm
Grå morgon med en med en illröd sol som försökte tränga igenom ask/röksmoggen. Hel båten småprickig av asknedfallet. Denna gång är det skogsbränder i Oregon och delar av Washington som genererar röken och nedfallet.
Efter frukost körde vi dingen in till byn för att besöka tullen och handla mat.
Tullen för att vi skulle försöka övertyga dom om att stämpla våra pass för sex månaders uppehållstillstånd i US. Det gick inte alls! Vi skulle ha begärt att tullkillen i Point Roberts stämplade passen, något dom sa att dom aldrig gjorde i Point Roberts för att dom inte var en fullständig “Port of Entry” (detta visade sig vara skitsnack, men man argumenterar inte med “Homland security”!). I Friday Harbor fick dom inte stämpla eftersom vi redan var i US. moment 22 alltså. Lite slokörade gick vi till matbutiken. Vi kan inte segla vidare ner genom US utan förlängt visa och att förlänga längre söderut när det visa vi har tar slut i månadsskiftet går av praktiska skäl inte. Man måste nämligen lämna US i två veckor och det är inte lätt när närmaste “utland” då är Mexico. Värsta scenario är att vi får gå tillbaka till Kanada och komma till US när vår nuvarande US stämpel är mer än sex månader gammal, dvs den 29 september. Man får nämligen inte mer än sex månader på en tolvmånaders period! Om inte tjänstemannen bedömer att man är “en låg risk”! Till råga på allt anser dom inte Kanada som “utland” i detta avseende, dvs om man varit sina sex plus sex månader i Kanada och US, ger reglerna i US tjänstemannen möjlighet att vägra inresa. Det är mycket som blir lite godtycke med sådana överdrivna regler som saknar motsvarighet någonstans vi tidigare passerat gränser. Och detta var innan Trump.
Tillbaka i Moon med alla matvaror fixade vi lunch innan vi tog upp ankaret och lämnade Friday Harbor.
Planen var att gå ner till gamla Amerikanska basen från 1800-något som ligger på öns sydostspets, motsvarande den Engelska Campen på norra delen av ön som vi besökte för några veckor sedan. Där skall vi möta Ice Dancer med Gail och Dick ombord.
Motor i motström dom sex sjömilen. Halvvägs låg “The World” (ett kryssningsfartyg) för ankar och deras barkasser gick i skytteltrafik in till olika turistmål på öarna.
Ice Dancer kom strax före oss och var färdig med ankringsbestyren precis som vi anlände. Vi förtöjde Moon med babordssidan mot Ice Dancer, som är en 55 fots Nordhavn, och kunde bekvämt gå över och få en pilsner i salongen, klockan var visserligen bara nästan fem.
Dick och Gail träffade vi första gången i Hobart januari 2010 och ankrade sen ihop på flera ställen i södra NZ. Träffades igen på Fidji, på Hawaii och i Alaska, både 2011 och 2016 och nu var det alltså dags igen. Dom hade gjort sin vanliga sväng från Hawaii, där Ice Dancer ligger på vintrarna, över till Alaska och nu ner efter kusten mot San Diego innan det bär “hemåt” mot Hawaii för Ice Dancer. Gail och Dick bor i Anchorage när dom inte är på sjön. Med ombord hade dom en vän, Terry, som i sin tur har en bror som är bosatt med sin familj i Stockholm. Terry hade introducerats till inlagd sill, något han med värme kunde berätta om. Senapssillen var hans favorit.
Många minnen att glädjas tillsammans åt under en inte allt för lång kväll där vi bjöd på Annikas goda köttgryta med ris. Gail stod för sallad och efterrätt.

6 september onsdag Griffin Bay (US) – Oak Bay (CAN) – Chatham Island – Sidney Spit 33 nm
Tidig morgon sa vi farväl till Ice Dancer och körde ut i Sjuan de Fuca genom det väldigt strömmande passet mellan San Juan Island och Lopez Island med tre knop extra fart. Svängde sedan väster ut mot Victoria och Kanada dit vi anlände efter tre timmar. Checkade in i Kanada och tankade tio liter bensin till utombordaren. Det senare för att få ett kvitto som visar att vi varit i Kanada eftersom inte heller Kanada stämplar om man read har en giltig stämpel. Man blir lite nojig .
När vi klarerat in och tankat körde vi några mil över till Chatam Islands där vi ankrade för lunch och dusch.
När vi just var färdiga med duschen kom en av valskådningsbåtarna och la sig hundra meter utanför vår vik. Björn försökte se varför dom stannat. Folk skrek upphetsat på båten. Strax fick vi också syn på en grupp späckhuggare som i sakta mak rörde sig mellan oss och båten. Men vi skrek inte! Vi har läst om reglerna för valskådning och dom innebär bland annat att man inte får “jaga” eller vara närmare än 300 meter. Ingetdera bryr sig uppenbart valskådningsbåtarna om.
Vi lättade strax ankar och gled sakta ut i riktning mot vår nattankring vid Sidney Spit. Fick några bilder på späckhuggarna som vi sen såg vända och följa land, följda av flera valskådningsbåtar som anslöt en efter en, förmodligen kallade över VHF. Späckhuggarna verkade inte bry sig om de närgångna båtarna utan fortsatte sitt patrullerande i det strömturbulenta vattnet.
Motor i nästan ingen vind nordväst till Sidney Spit där vi ankrade vid tretiden. Rodde iland och gick en lång promenad i parkområdet. Gick på två små hjortar som vi faktiskt lyckades fota i det magra ljuset. Det är lite kusligt ljus från den av aska/rök skymda solen. Det blir varken varmt eller mer än gryningsljus. Det är lätt at föreställa sig effekterna av de enorma vulkanutbrotten som skall ha orsakat dinosauriernas död och klimatförändring på jorden. En bra påminnelse om hur känslig balansen är. Undrar om han som bestämmer i US har reflekterat över detta?
Tillbaka i Moon blev det middag på sill, potatis och ägg. Vi har faktiskt hittat en välsmakande sillinläggning!
Efter en film var det skönt att krypa till kojs in sval båt.

7 september torsdag Sidney Spit (CAN) – Roche Harbor (US) – Friday Harbor – ankring Friday Harbor 21nm
Absolut spegelblankt och återigen en illröd sol bakom askmolnet när vi vaknade. Alldeles som vi avslutat frukost såg vi Jim och Debs båt från Ladysmith passera mot sydost bakom sandspitten, förmodligen på väg att checka in i US för att vara med på träbåtsfestivalen i Port Townsed kommande helg.
Vi tog upp ankaret, körde runt “spitten” och styrde mot Roche med tummarna knutna för att vi skulle lyckas klarera in i US och få nya sex månaders uppehållstillstånd. Snacka om att man får större förståelse för de stackars invandrare som skall bedömas av nån tjänsteman!
När vi kom fram till Roche var det som vanligt cirkus med båtar som försökte få plats på tullbryggan. Underligt hur hjärnan fungerar. Man kan skälla som tusan på en liten båt som ligger och tar upp massor med plats eftersom utrymmet bakom och framför är för kort för en normalstor båt. När den klagande båten sen kommer till förtöjer dom mitt på den lediga ytan där två båtar kunnat få plats. Händer hela tiden och över allt! Hur som helst, till slut fick även vi en plats alldeles framför Deb och Jim. Jim stod i tullkön tillsammans med Annika medan Björn stod på fördäck och språkade med Deb plus Mark och Pam som var gästande besättning. Efter en stund var Jim klar och dom gick vidare mot träbåtsfestivalen.
Det tog ett bra tag innan Annika fick börja lämna uppgifter. Konstigt är att US tullen måste skriva in allt från början varje gång trots flitigt användande av datorer. I Kanada räcker det med registreringsnummret och vips får dom upp allt på skärmen – där räcker det också att ringa för att får sitt nya licensnummer. Men alltså inte US. Nu skulle vi ju dessutom försöka få sex nya uppehållsmånader för utan det visumet kan vi inte segla söderut. Mycket hänger på vem man möter bakom disken och denna dag var en bra dag. . Tjänstemannen frågade bara var vi kom ifrån (inte hur länge vi varit där!) och Annika svarade sanningsenligt Sidney. Efter ifyllning av ett nytt inresedokument som häftas i passet var vi äntligen klara och lämnade Roche för Friday Harbor där vi behövde handla igen nu när vi äntligen var på gång söderut.
Efter handling och vattenfyllning vid bryggan gick vi till vår vanliga ankringsplats i södra änden av Friday Harbor.
Kvällen avslutades med middag – rotfrukter i ugn och lamm.

8 september fredag Friday Harbor – Port Angeles 34nm
Det blir inte alltid som man planerat. Vi morgonens väderkoll konstaterade vi att det nog var bättre att dela etappen till Neah Bay vid mynningen av Juan de Fuca som vi tänkt ta hela vägen under lördagen. Snabbt beslut då vi ändå var vakna tidigt och strömmen redan vänt till vår fördel. På med kläder och upp med ankaret för att motorera till Port Angeles. Fortfarande ingen vind i sikte så att vänta på seglingsväder går inte.
Kraftig medström och tät dimma på fjärden mellan Lopez och San Juanöarna. Längst i sydost ligger sundet mellan öarna och ut i Juan de Fuca. Fyra knops medström och lyckligtvis lättande dimma. Vi hade varit lite oroliga för att dimma skulle vara ännu tätare ute i det dimberyktade Juan de Fuca. Det blev på intet vis klart, men sikten ökade från knappt hundra meter till några sjömil. Lite duggregn under en halvtimma men för övrigt uppehåll som under eftermiddagen övergick i nästan solsken.
Vi kom fram redan kl 13 och åt en snabb lunch innan vi tillsammans med Livarna dingade in till stranden för en handlingspromenad. Liv har vi inte sett sedan kvällen i Tod Inlet för några veckor sedan och dom låg i Port Angeles sedan igår för att vänta in ett paket som kommer med posten. Paketet kom inte idag heller så dom får vackert ligga kvar till i värsta fall på måndag. Vi gör besöket kort och går vidare med strömmen tidigt i morgon bitti.
Åter i båtarna fikade vi ihop, vilket för en gångs skull innebar dinge över till liv. Det rullar för mycket för att kunna förtöja sida vid sida.
Tillbaka i Moon packade vi färdigt och la dingen på däck för första gången sedan havsseglingarna på Vacouveröns västsida.
Fiskmiddag och en film avslutade dagen.

9 september lördag Port Angeles – Neah Bay 53nm
Uppe före tuppen efter en lite rullig natt. Tog upp ankaret just som solen, genom dis och lätta moln, började ge ledljus. Bra medström men tråkig brant dyning från havet den första timman över lite grunda områden.
Efter den första timman blev sjön nästan platt trots att strömmen (med oss) mot sjön ökade till två knop, ett förhållande som stod sig resten av dagen tills vi fick akterlig vind med byggande sjö sista timman.
Sikten varierade mellan en halv sjömil till nästan två i regn och dimma, så långa tider fick radarn göra tjänst. Lanternorna var på hela sträckan!
Vi kunde vi hålla oss strax söder om trafiksepareringen hela vägen och hade inga problem med de få stora lastbåtar som gick i sundet. Förundrades över en nöjesbåt som gick lite hur som helst under flera timmar inne i mötande trafikseparation. Ingen reaktion från trafikledning eller mötande tankers. Lite underligt efter allt vi hört om hur noga man är med uppföljning av missbruk.
Kom fram till Neah Bay vid tvåtiden just som strömmen var på väg att vända inåt igen. Perfekt tajming och vi tjänade åtta sjömil tack vare strömmen. Verklig sträcka 53 sjömil och avverkad genom vattnet 45 sjömil! Att gå i två knop motström med 5 – 6 knop fart genom vattnet är inte att tänka på, varken tidsmässigt (det hinner bli mörkt) eller rent psykologiskt. Timma efter timma med bara tre knops framfart är inte kul!
Ankrade på lagom djup med rätt bra skydd från havet.
Sjösatte dingen och körde in till land för lite motion och för att undersöka om ryktet om billig diesel stämde. Dieseln kostade drygt 50 cent mindre per gallon än vi sett någon stans i US inklusive Point Roberts som ansågs sälja billig diesel.
Tillbaka i Moon blev det plockmiddag och en film innan vi rätt trötta somnade i en stillaliggande båt.

10 september söndag Neah Bay
Lugn och stilla natt som bara stördes strax innan solen gick upp av sjölejonen inne i marinan. Dom för ett hiskligt liv så vi tycker man skulle få betalt för att ligga inne i marinan. Vi ligger rätt långt bort men hör likafullt sjölejonen tydligt. När vi besökte marinan per fot igår var ljudet öronbedövande! Visst är det kul med djur på nära håll, men det finns avigsidor med orädda djur.
Sol, vindstilla och nästan klart när vi åt frukost i sittbrunnen som var torr tack vare biminin. Resten av Moon var drypande våt efter nattens dagg och dimma.
Ingen telefonkontakt/internet, men via kortvågsradion hade vi mailkontakt med bl a Liv som nu fått sitt paket och kört mot mynningen i går tills strömmen vände. Dom kommer förmodligen hit under eftermiddag.
Ingen vind som förutspåtts och vi ligger kvar och fixar i väntan på måndagsvinden.
Annika gav sig på nedgångsluckorna som skall få epoxyimpregnering på alla slitkanter i ett försök att rädda det tunna fanerskiktet. Luckorna blev som nya för några dagar sedan efter tvätt och försiktig slipning.
Den eftersläpande engelska bloggen skall få lite tid.
Före lunch tog vi upp ankaret och gick in till dieselbryggan för att fylla tankarna. Dvs dagtanken fyllde vi medan vi tog upp ankaret och sen fick huvudtanken 79 gallon. Mot normalbillig diesel sparade vi alltså 40 $ vilket kändes som en trevlig överraskning.
Gick tillbaka ut på ankare, denna gång längre från marinans sjölejon och med marinans pir som ljudvall.
Åt vår salladslunch som precis var uppäten när Liv kom in i bukten och la till mot Moons alla fendrar.
Efter att Stina och Janne haft sin lunch tog vi alla fyra vår dinge in till byn och gick en sväng. Indianmuseet fick ett besök som närmast kändes som vi sponsrade museet med våra 4×5 $ i entréavgift.
Tillbaka i våra båtar blev det dusch för vår del och stuvning av dingen på däck inför morgondagens start på första havsetappen söder ut.
Grillat lamm med wokade grönsaker i Livs sittbrunn under kapellet. Vindstilla och spegelblankt vatten runt båtarna, men med en sol som bara delvis lyckades ta sig genom molntäcket.

Annika & Björn

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedintumblrmail

Comments are closed.