Vecka 24 12 juni – 18 juni 2017 Sea Otter Cove – Klaskish Basin 95 nm

12 juni måndag Sea Otter Cove – Winter Harbour – North Harbour, Quatsino Sound 28 nm
Sov som stockar i en tyst vik utan några sjörörelser.
Vid frukost drog vi upp planer för dagen, allt beroende på om motorn ville vara med i leken.
Antingen skruvar vi loss startmotorn och gör en mer permanent reparation om den inte startar, eller också motorseglar vi mot sydost till Quatsino Inlet, det första av fem “skärgårdar” utefter Vancouver Islands västkust. Efter frukost gjorde vi oss klara för avfärd och var inte så lite spända på hur det skulle avlöpa med startförsöket. Snacka om västgötaklimax! Startmotorn har aldrig hört talas om startproblem! Det räckte nästan att titta på startknappen så hostade motorn igång. Antingen är den provisoriska reparationen fullgod, eller så är vårt intermittenta fel verkligen nyckfullt.
Nu var det lågvatten och verkligen lite vatten i vår lilla miniskärgård. Upp med ankaret och sedan förbereda segelsättning medan vi lotsade oss ut i första baljan där vi kunde gå upp i vind och hissa en revad stor: Därefter svängde vi söder ut och tog den andra passagen in till ankringsplatsen, klart djupare än den vi kom in genom mellan sjöar som bröt över grund omkring öppningen. Denna infart/utfart låg mot söder helt skyddad av en udde mot dyningen från Stilla Havet och därmed lättare att navigera genom. Ute på havet fick vi en fin nordvästlig vind som gav oss en slör mer än halva vägen ner mot Quatsino Sound. Dyningen var relativt ok strax akter om tvärs med vindvågorna på låringen. Vid lunchtid när det var dags att gippa mot mål. Efter att vi passerat ett grundområde, hade vinden vridit något mot norr och ökat. Nu fick vi en snabb slör på andra bogen med sjön rätt i häcken, klart mer komfortabelt än gårdagens berg och dalbana.
När vi närmade oss Quatsino Sound såg vi några fritidsfiskare och en stor Coast Guard båt, annars har det varit tomt på båtar sen vi lämnade Goaleta Channel på ostsidan.
Fick en fin insegling på platt vatten med fallvindar tvärs på 10 -12 sekundmeter, men när vi sen svängde ytterligare norrut i viken mot Winter Harbour kom vinden mitt i nosen och vi tog ner och beslog storen.
Motorn hade vi inte stängt av på hela dagen utan körde på 1200 varv medan vi seglade i 6 – 6,5 knop. Annika bakade bröd och vi gjorde vatten för att ta vara på “gratisströmmen”. Vi hade inte kunnat segla in till Winter Harbour om startmotorn inte ville vara med.
När vi lagt till vid bryggan och stängt av motorn var det efter en stund nyfiket att prova igen, och motorn startade snällt – vilket var mycket skönt.
Gick en promenad och försökte få kontakt med hamnvärden för att få tillgång till Wifi. Vi har bara kontakt med omvärlden via kortvågsradion och SSB och det duger inte för att tala om startmotorn med fiskechandlern i Port Hardy. Ingen framgång, dvs det var stängt på måndagar. Skulle vi ligga kvar vid pontonen och betala trettiofem dollar för “ingenting”, eller skulle vi gå ut för ankar i viken bredvid? Winter Harbour har ingen charm att bjuda på såsom dom skandinaviska små fiskesamhällena så beslutet togs efter en timmes promenad – vi går.
Planen var under alla omständigheter att tidigt i morgon ta oss längre in i fjordsystemet för att nå Coal Harbour där det går buss dom få kilometrarna över till Port Hardy.
Motorn startade igen och vi kastade loss. Körde tillbaka 2 sjömil till en stor bra ankringsplats med jämn botten på tio meter vid högvatten.
Ankrade och fick en liten ankardram i sittbrunnen som trots vindkylan var angenäm.
Enkel middag innan lite skrivarbete före tidig kojning.
För er som startat en startmotor med skruvmejsel mellan pluspolerna på solenoiden som nödstart kan vi berätta att det är en nödstart som även Nigel Calder beskriver. Nigel varnar för att komma när höljet på startmotorn eller solenoiden som är minusjordade när man försöker starta. Effekten av en sådan kontakt blir likvärdig med att lägga skruvmejseln mellan polerna på batteriet!!! Kabeln mellan startbatteriet och solenoiden har ingen säkring, endast en huvudbrytare, ett arrangemang som överensstämmer med alla båtar vi känner till.
Andra båtar har ofta flera kablar som är osäkrade men på Moon är det endast startkabeln som inte är skyddad av en säkring!
Med vår startmotor, “gömd” under värmeväxlaren inne under durken där allt arbete måste göras med hjälp av en spegel, såg vi denna nödstartsmetod som hart när omöjlig och mycket riskabel. Dessutom bedömde vi risken altför stor att gör skadan värre med en dramatisk kortslutning utan säkring.

13 juni tisdag North Harbour – Pamphet Cove, Drake Island 16 nm
Sovmorgon och sen frukost innan vi lättade ankar vid tiotiden. Jo motorn startade som om ingenting hänt.
Körde först motor ut i Quatsino Sound och fick havsdyningen i sidan innan vi kunde svänga öster ut in i fjordarna. Målet var Drake Island, strax före Quatsino Narrows in till Holberg Inlet och Coal Harbour där vi tänkt ankra och stanna två nätter för att demontera startmotorn och vänta ut en sydostlig kuling som gribben lovar 25 sekundmeter från sydost på havet utanför Quatsino Sound.
När vi fått kursen rakt ost kunde vi rulla ut Yankeen och slöra för babords halsar in i den vida fjorden där havsdyningen påverkade oss en bra bit.
Efter två timmar girade vi något norrut runt en udde och slapp dyningen från havet men fick plattläns som strax innebar gipp. Kunde dock fortsätta segla i fyra knop. Vi förfärades över de stora hyggena utefter bergssidorna. Uppskattningsvis nästan femtio procent var avverkade under som det såg ut de senaste tio åren. Återväxten var nästan bara sly! Ingen återplantering kunde vi uppfatta. Massor med klenvirke lämnat på de senare årens avverkningar där ingen sly hunnit etablera sig. Verkar som man inte bryr sig om att skogen tar slut om man avverkar på detta sätt. Vi känner inte till regelverket, men det förefaller som bara det korta vinstintresset styr, något vi tyvärr har upplevt lite varstans i Nordamerika.
Strax före Drake Island dog vinden och vi fick starta motorn, och den startade igen!
Alldeles före viken, när vi såg några hus långt borta, fick vi telefonkontakt och kunde tanka ner mail och väder.
Inne i den trånga viken la vi ankaret långt in för att sedan ta en lina i land mot sydost och kulingen.
Döm om vår förvåning när det nästan inte var något motstånd när vi backade trots att piloten talade om bra ankarbotten. Ut och nytt försök med lite mera kätting ute. Samma resultat. Nu blev det försenad lunch innan nästa försök. Tredje försöket gjorde vi tjugo meter längre ut och med sjuttio meter kätting på tio meters djup. Nu satt ankaret fast! Antingen var botten bättre eller så gjorde den extrema ankarvinkeln nytta.
Efter två turer iland med tamp satt vi bra fixerade med lagom spänd kätting och två linor i land som höll häcken stilla mot skogen och sydosten.
Därefter blev det eftermiddagskaffe! Också det lite försenat.
En större Kanadensisk motorbåt kom in och la sig sjuttio meter framför oss. Fick dom tag på vårt ankare?
Metoden dom hade att kontrollera om dom fått fäste påverkade inte vårt ankare, även om dom fått tag i det.
Hoppas dom bara väntar på att gå ut och fiska i kväll! Vi är glada att dom ligger nordost om oss! Men som sagt, piloten påstod att det var bra ankarfäste, men det gäller nog inte om man har scoop 2:1!
Annika och Berit tog kajaken på en tur in i labyrinten av småsjöar som bildas vid högvatten medan Björn fick stanna kvar och författa.
Tillbaka i Moon serverades det kex ost och vin som förrätt. Senare blev det potatissallad med rökt skinka och yoghurtsås.
Tidig kväll för oss som är ovana vid all segling.

14 juni onsdag Pamphet Cove, Drake Island
Våra båtgrannar var inte alls ute och fiskade. Dom bodde i Campell River och hade kört från Bull Harbour och hit under gårdagen och väntade på besättning till Coal Harbour på lördag.
Efter frukost startade projekt “fixa startmotorn”.
Efter att huvudbrytare och säkringarna till bägge generatorerna var avslagna/borta började Annika gräva i motorrummet. Kylvattenröret under värmeväxlaren över startmotorn måste demonteras för att komma åt tredje muttern som håller startmotorn. Efter en timmas jobb låg startmotorn på matbordet. Vi försökte demontera solenoiden för att göra en hälsokontroll när den nu ändå låg på operationsbordet, men utan manual vågade vi inte tvinga av locket. Nu fick vi nöja oss med att med lite knep och knåp få till en bra anslutning med det gamla rengjorda originalblecket trots avsaknad av gängor på delar av ena skruven.
När vi före lunch (sen sådan) hade återmonterat var det naturligtvis spännande och prova. Eftersom kylvattenslingan var delvis demonterad var det bara ett kort startförsök med stoppknappen intryckt som gällde. Allt fungerade bra och nu kunde vi ägna oss åt kylsystemet. Först bytte Annika impellern i saltvattenpumpen som skam till sägandes var lite illa åtgången… Men mängden kylvatten i avgaserna var lika efter bytet. Vi har en sil i slangen till värmeväxlaren men som sitter så avigt till att rensning får anstå till nästa byte av glykol då demontaget av silen bara kan göras efter att ha lossat flera slängklämmor som håller salt- och sött vatten isär framför värmeväxlaren..
Vi demonterade även “värmeväxlaren/oljekylaren” på backslaget, en liten aluminiumburk på kylslangen skruvad mot backslaget. När vi köpte Moon var detta tekniska underverk helt ihopkorroderat och släppte nästan inte förbi något kylvatten till motorn. Vi har länge planerat att demontera och kolla. Nu blev det av och insidan hade bara några havstulpaner men slanganslutningarna var halvkorroderade mellan slang och slangstos. Så som vi använder backslaget, varvtal och monteringsriktning, behövs egentligen inte värmeväxlaren/oljekylaren. Vi tog beslutet att Moon är säkrare utan de risker med förlorad kylning som oljekylaren innebär. Kapade slangen och sågade av ett kopparrör så var kylburken ett minne blott!
Halv fem var allt återställt och motorn provkörd med full kylning. Väldigt skönt att ha en fungerande motor när man går till kojs om något händer under natten, kuling mm.
Kulingen som förvarnats för märker vi inte mycket av här inne i vår skyddade vik. Vi ser dock lite vita vågor ute i fjorden tvärs viken.
Köttgryta med potatis innan en innesittarkväll i det tilltagande regnet

15 juni torsdag Pamphet Cove – Varney Bay 6nm
Regn hela natten och fram till elvatiden. Sovmorgon och frukost först vid niotiden.
Lågvatten klockan tolv då strömmen i sundet vi skall passera vänder. Plockade in landlinorna varav den ena var bemängd med sjögräs som bara delvis kom av i samband med hemtagningen.
Våra båtgrannar var intensivt nyfikan när vi tog upp 70 m kätting och slutligen ankaret utan att få upp deras ankare. Det var med andra ord inte bara vi som konstaterat att dom hamnat nästan på vårt ankare.
Körde motor dom få sjömilen till Quatsino Narrows där strömmen precis vänt och vi fick tre knop med oss. Sundet var jämndjupt och skapade inte stora strömvirvlar. Lätt som en plätt för oss “rutinerade strömfarare”
Någon sjömil sydost om sundet kom vi in i Varney Bay där vi ankrade med fullt väderskydd. Under ankringsproceduren upptäckte Berit en svartbjörn på motsatta sidan. Verkade i lugn och ro rota efter något matnyttigt på den lilla grässlänten. Lommade efter en liten stund in i skogen. Kikaravstånd så det fick bli näthinneminne och inte fotominne.
Efter ankringen blev det sen lunch innan vi hängde på utombordaren på dingen för färd en bit upp i Marbel River, som var anledningen till val av ankarvik. Floden kan bara nås runt högvatten för att halva viken är torr vid lågvatten. Floden, dvs det är en kraftig bäck nu när smältvattnet är borta, rinner långa sträckor i en utskuren canyon med branta sidor och ibland överhäng som hela dingen går in under. Efter en knapp kilometer kom vi till en fors som vi med nöd och näppe kund köra igenom, dels på grund av strömmen men också för att vattendjupet bland alla block och stenar var begränsat. Lite längre uppströms kom vi till en än häftigare fors. Nu var det definitivt stopp. Landade dingen och klev upp på stranden för att i lugn och ro beundra skådespelet. Annika tyckte att hon ensam skulle försöka forcera dom stående vågorna och överfallen, men vi kom fram till att det var för grunt för att motorn skulle få vatten nog. Istället plockade vi av motorn och bar den uppströms femtio meter, varefter vi bar dingen 10 meter förbi den brantaste delen av forsen och sedan drog den i strandkanten till lugnvatten där motorn låg och väntade. På med motorn och ut i vattnet igen. Men vi kom bara några hundra meter för bakom nästa krök en bit upp i canyonen var det stopp även för Annikas variant med planing genom forsen. Nu var det ett litet fall på minst en halv meter på ett ställe i forsen och totalt en höjdskillnad på en meter. Det hjälpte inte om vi väntade på högvatten. Det var dessutom osäkert huruvida tidvattnet påverkade så här högt upp i floden. Men vi hade redan fått en fin upplevelse av alla grottor och trånga, branta sektioner uppefter floden. Ner gick det förstås fortare. När vi kom till forsen vi burit dingen förbi, stängde vi av motorn och fällde upp den. Varsin styråra och sen ut i forsen. Vi for iväg med farlig fart rätt in under det utskjutande berget där vattnet forsade och skummade. Vi lyckades med nöd och näppe bära av mot berget med åra och händer för att skydda pontonerna från rivskador. Djupet på överhänget var ungefär dubbla dingebredden, så det var även problem med takhöjden. Men allt gick bra och vi kunde fortsätta att ljudlöst driva med strömmen ner förbi nästa fors, som var en barnlek jämfört med förra.
Så småningom kom vi tillbaka ut mot deltat och måste dra igång motorn igen. Det var fortfarande inte slack högvatten så vi hade inge problem att finna vattendjup nog för dingen ut mot Moon som låg och väntade för ankar.
Nu blev det dusch och sedan middag innan kojdax.

16 juni fredag Varney Bay – Coal Harbour 3 nm
Upp i normal tid för frukost innan vi motorerade in till Coal Habour där vi förtöjde och besökte museet och gick en promenad. Museet har flera avdelningar. Dels finns en som beskriver sjöflygplanbasen från andra världskriget med bla en modell av en stjärnmotor där två cylindrar var “bortskurna” för att man skulle kunna se hur den fungerade. Lite kul eftersom vi häromdagen diskuterat hur en “vevaxel” ser ut i en stjärnmotor! Nu vet vi svaret.
Andra delar av museet handlar om valfångst och beredning av valarna. Hallen vi stod i var en av två hangarer från andra världskriget som båda utnyttjats i valhanteringen som lagts ner så sent som 1967 på grund av att tillgången på val försvann. Vår guidbok talar om att en av hangarerna fick rivas för att invånarna inte kunde stå ut med lukten från valhanteringen, men i själva verket var det all ånga man använt i den hangaren under valhanteringen som förstört virket och gjort hangaren “rasfarlig”. Kvar att beskåda från valperioden fanns en 7 meter långa underkäken från en blåval.
Efter lunch i båten tog Annika och Berit bussen till Port Hardy för att fylla två ryggsäckar och en massa påsar med mat för dom kommande två veckorna. Det är bara tjugo minuter med bussen tvärs ön tack vare att fjordsystemet vi kört in i nästan skär av Vancouver Island och vi är mer än halvvägs “igenom” ön till Port Hardy. Känns lite knepigt att vi, trots flera dagar i vildmarken långt från civilisationen, nu bara är ett stenkast därifrån via landvägen.
Björn passade Moon och skrev engelsk blogg när han inte blev “störd” av en liten eskader på fyra båtar som kom för att tanka vatten och diesel. Dom var också på väg runt Vancouver Island och hade rundat Cape Scott nån dag efter oss. Nu var dom på väg till Varney Bay som vi lämnade i morse för att försöka ta dingarna upp i floden. Dom lät mer än tveksamma till det äventyret när Björn på fråga berättade om vår forsfärd igår!
Trots alla trevliga seglare lyckades Björn komma ihåg att möta tjejerna vid bussen vid fyratiden för att avlasta shopparna en del av lasten.
Eskaderseglarnas planer att gå till Varney Bay kullkastade våra planer att gå tillbaka till samma vik. Fortsätta ut genom passet till vikarna strax utanför “går inte” då strömmen är 3-4 knop emot till klockan åtta. Så istället för att lämna hamnen stuvade vi varorna, gick en längre promenad och betalade hamnavgift för ett dygn när vi kom tillbaka. Först ville dom ha en dollar per fot, men sen kom han som hade “hand omet”, alltså “chourhavande” och sa tjugo dollar, vilket var klart acceptabelt.
I morgon förmiddag är det medström genom passet efter att vi tankat vatten

17 Juni lördag Coal Harbour – Klaskish Baisin 42 nm
Vaknade med lite mulet väder och absolut vindstilla.
Innan någon hann blockera bryggan inne vid vattenslangen kastade vi loss och körde in till vattenslangen före frukost. Tankade vatten medan morgonens första sjöflygplanstur sjösattes med gaffeltruck bredvid oss. Att blanda sjöflygplan med vanliga båtar är inget ovanligt i Kanada. Gäller bara att hålla reda på att även segelbåtar väjer för sjöflygplan på vattnet. Lite oklart vem som väjer när dom är några meter upp. eller på väg ner!
Med två fulla vattentankar kastade vi loss igen och gav oss av ut i fjorden tillbaka mot Stilla Havet. Absolut spegelblankt vatten, även i passet som nu hade drygt tre knops medström var det spegelblankt förutom några få virvlar som nästan krusade vattenytan. Frukostgröt serverades strax innan passet och vi kom snabbt in i vanliga rutiner trots en lite abrupt start på dagen.
Det är en väldigt speciell känsla att köra som ensam båt på ett stort blankt vatten, omgärdat av höga skogssidor. En och annan säl, utter och några örnar gjorde oss sällskap.
Efter tre timmar då vi närmade oss mynningen av fjordsystemet såg vi några båtar. Där låg sportfiskare och “letade” lax och en yrkesfiskare dörjade lite längre ut i havsdyningen. Fyra segelbåtar kom från nordväst och rundade fyren och gick mot Winter Harbour medan vi stävade sydväst ut ur Quatsino Sound, ut på havet för att ta oss runt Kwakiutl Point och vidare mot sydost för att nå Klaskish Inlet där vi tänkte ankra en bit in.
När vi rundat udden kunde vi stänga av motorn och segla en timma för att strax innan land få en vindvridning som gjorde att vi rullade in seglen och satte på motorn igen. Några sjömil senare, efter att ha passerat en smal kanal kom vi in i Klaskish Basin där vi ankrade strax före fyra efter 42 sjömil på platt vatten första halvan och sedan havsdyning med gammal hög sjö. Skönt med en absolut dyningsfri ankarplats. Däremot är bergssidorna långa och höga så trots bara 5-6 sekundmeter ute till havs har vi lite tuffa byar från omväxlande riktningar.
Ett konstigt möte – en ensam sångsvan – såg ut att patrullera utefter den branta stranden. Vi såg den under hela kvällen. Till saken hör att vi inte sett några svanar i det “vilda” Kanada tidigare.
Lördagskväll firar vi med laxmiddag och vitt kylt vin.

18 juni söndag Klashkis Basin
Regn från efternatten och helmulet med lätt regn när vi vaknade. Inga vindbyar under natten
Med morgonen kom lite kastvindar på ca 10 sekundmeter från bergen ner i en annars helt stilla vik. Lite obekvämt men långt mellan byarna. Man undrar vad som styr frekvensen och hur dom uppstår när det blåser i en helt annan riktning och väldigt jämn vind strax utanför vår vik. Frukost och läsecirkel i väntan på att det eventuellt går att gå ut på däck. Två små floder finns att utforska om vädret och tidvattnet tillåter.
Ute till havs blåser en sydvind på fem till tio sekundmeter och halvön (Brooks Peninsula) vi skall runda är lite som Statt i Norge om man skall tro guideböckerna. Hur som helst var det rätt grov sjö där vi gick igår och nu blåser det mer och vi skulle fått en än sämre vinkel mot vind och sjö. Det känns som ett bra beslut att ligga kvar och vänta på skiftet till nordvind som kommer om någon dag och ska sen “bestå” en längre tid. Med lite tur håller högtrycket ute i Stilla Havet (motsvarande det Azoriska högtrycket i Atlanten) på att stabilisera sig så vi får dom förutspådda sommarvindarna från norr resten av sommaren.
Dagens underhållning i regnet var att studera AIS mål ute på havet efter kusten.
Igår såg vi delar av kappseglingen runt Vancouver Island segla in till Winter Harbour, ett av etappmålen. Vid elvatiden upptäckte vi, när vi kollade ankarläget, att nio AIS mål låg tätt ihop på väg söderut, ivrigt kryssande för att komma fram till och runt Brooks Peninsula. Vi var där ute igår och nu är sjön värre! Vi avundas inte besättningarna, särskilt som dom förmodligen firade förra etappen på restaurang igår kväll.
Underhållningen varade i många timmar innan vi förlorade dom i radioskugga bakom Brooks Peninsula.
Coast Guards stora högsjöfartyg låg vid Brooks Peninsula och höll koll på läget. Det är ju inte precis offshore båtar som seglar i denna jubileumssegling.
Regnet minskade vid lunch, men drissel hela eftermiddagen och kvällen. Vi såg bara dom närmaste bergen då och då i regnridåerna. Kastbyarna från i tidig förmiddag försvann nästan helt före lunch, men återkom senare.
Annika och Berit dristade sig till en liten utflykt med dingen. När dom kom tillbaka började vi laga middag och i samband med detta startade vi motorn och flyttade ankaret till en trevligare plats i samma vik med mera utsikt och mindre byvindar.
Köttgryta med svamp till middag innan vi och vinden sakta somnade in.

Annika & Björn.

Facebooktwittergoogle_plusredditpinterestlinkedintumblrmail

Comments are closed.